Hoppa till innehåll

Dag: 19 oktober, 2006

Fascinerande dialog på tåg

Någon sade att blogginlägg ska vara korta och snärtiga. I så fall: please bare bear with me, jag är lång och utdragen idag.

På lokaltåget igår, runt halvtiosnåret på kvällen, klev tre killar på. Enligt min uppskattning var de ungefär 15, och gick i ungefär nian. Det var en liten, en lång och en mittemellan. De satte sig bredvid mig och den lille frågade med taggtrådsraspig röst:

– Ursäkta. Går det bra om vi spelar musik?
– Javisst, bara det inte är [räpp].

Jag uttalade alltså ”rap” på engelska, vilket man ju inte gör. Tokfel lät det, det hörde jag direkt, och stålsatte mig för att få gliringar och höhöanden eftersom jag plötsligt trodde att jag också gick i nian. Men de sa inget, de bara log och satte på musiken. Läs och begrunda detta i lugn och ro: deras låtlista.

  • Magnus Uggla (Varning på stan)
  • Gyllene Tider (Sommartider)
  • Style (Dover-Calais)
  • Beatles (She Loves You)
  • Gloria Gaynor (I Will Survive)
  • City Boy (5-7-0-5)
  • Olivia Newton-John (Let’s Get Physical)
  • Carola (Fångad av en stormvind)

Jag, som ju hade datorn i knät, började anteckna. (Eftersom jag fortfarande inte har lärt mig att stenografera, sätter jag i sådana här fall teckenstorleken på åtta punkters storlek så att ingen kan sneglaläsa.) Varför i hela friden spelade killarna min nostalgimusik – låtar som man har på fester för att höja stämningen eller illustrera minneskavalkader? De lyssnade. De nynnade. De gillade och stampade takten. De fnissade och pratade. Mittemellankillen gick iväg för att ”pissa”.

… fiiiisiiiköl, let’s get fiii … Jag får typ finnar här. Och hääär. Runt hääääär … och här, sa den lille.
– Där har du en jättestor, hjälpte den långe till och pekade på en sprickmogen.
– Amen va fan. Kommer du ihåg när jag inte kunde pissa i sjuan?
– Men du å jag var väl inte kompisar i sjuan? Eller i åttan.
– Jag tycker i alla fall om dej, sa den lille.
– Mmm. Men när du inte fick komma på min fest … sa den långe och tittade i taket.
– Nä, då hatade jag dej, å min morsa, hon sa att Anton får typ inte komma hit. Mer. Nu tycker jag om dej.

Mittemellankillen kom tillbaka.

– Fan jag hittar inte toan!
– Jamen där, serunte lampan? sa den lille.
– Nä, följ med mej och viisaaaaaaa! Snäääälla!
– Du är ju helt sjuk.

Efter en stund kom den lille vägvisaren tillbaka.

– Vad tycker du att det är för fel på mej då? sa han till den långe.
– Du kan inte prata med mej.
– Så du måste ha en kompis som kan prata med dej? Men du vet att alla är ju olika.
– Va fan.
– Men visst har jag blivit bättre? sa den lille, som kanske borde ha vässat känselspröten lite.
– Mmm.
– Men jag har ju andra kompisar … fast jag vill hellre vara med dej, sa den lille.
– Men man måste inte vara så as-snäll och asmesig och asduktig i plugget hela tiden! fräste den långe, och drog sedan fingrarna genom håret och tittade på sin spegelbild i fönstret.
– Har Winnerbäck gjort nån cover?
– På Beatles, jaa.

Va? Beatles och Winnerbäck? Snabba kast. Man lockar fram känslor, får utbrott och byter samtalsämne. Jag knattrade ner dialogen och ansträngde mig för att samtidigt se ut som en koncentrerad vuxen som alls inte var fascinerad av låtval och samtalsämne. Mittemellankillen kom tillbaka.

– Toan funkar junte!
– Nä jag sa ju det! En, två … sex, sju … Jag har bara nio cigg kvar! sa den lille med förtvivlan i rösten.
– Va fan, sa den långe.
I will survaaaaaaajv … skrålade alla tre.

Det här stämde inte alls med mina minnen av femtonårsåldern. Eller för den delen med mina fördomar vad gäller femtonåringar. Den lille killen kom på ett nytt samtalsämne:

– Ni vet hur bra jag är? På toner? Jag kan trycka, vahettere, ba trycka fram låtar! sa han.
– Ja, han är ascool, han bara tröck fram låtar! verifierade mellankillen.
– Man kan planka gamla låtar som man laddar ner och göra om så att det låter som man har gjort dom själv, sa den lille och tittade på den långe.
– Va fan, svarade den långe.
– Gessle är så jäla skön! sa den lille omedelbart.

Aha. Jag började se ett mönster. Den långe signalerade för ämnesbyten och den lille var associationssnabb. Mittemellankillen var nog mest kissnödig.

Sommartider hejhej trallalalaaalaaaaaa! trallade alla tre.
– Wilson Picket! sa den lille plötsligt. Winnerbäcks cover är på Wilson Picket!

Nu tappade den långe koncentrationen. Den lille och mellankillen mindes en musikkarriär. Tror jag.

– Kommer ni ihåg när vi lirade … vahetteren ”All Blues” … den spelade vi i mitten, sa den lille.
– ”All On Me” var sist, jag ljuger inte den här gången!
– Jamen vi hade ju bara två låtar.
– Ja. då kan ju ingen vara på mitten.
– Men den gick i alla fall i sextakt.
– Fan, man skulle ha en synt.
– Vänta det här är ju i fel tonart.
– Skitnere. Carola kan inte sjunga i fel tonart ens under pistolhot! … stoooormviiiind …

Aha! De citerade Bengt Palmers! Han sade en gång i tv att Elton John ”inte skulle kunna sjunga falskt ens under pistolhot”. Egentligen ville jag här höja ett finger och berätta för killarna om Michelangelo och om Björn Skifs väldigt lyckade år tillsammans med Palmers. Men jag vågade inte avbryta.

Har ni läst ända hit? Ok, är det jag som umgås för lite med femtonåriga killar eller lyssnar de med behållning på Olivia Newton-John? Vart tog knuffkontakten vägen och när började de – i nyktert tillstånd och inför andra tågpassagerare – berätta att de tycker om varandra?

Idag ångrar jag mig. Jag skulle inte ha spionerat! Jag skulle ju ha pratat med dem.

Share
32 kommentarer