Hoppa till innehåll

Dag: 12 oktober 2006

Kursdeltagarna fick ta lite längre lunch …

Publicerat av Lotten Bergman den 12 oktober 2006 13:07

Jag är stolt och nästan stum av beundran när det klockan 13.03 i NE står:

 

Pamuk, Orhan, f. 1952, turkisk författare, nobelpristagare i litteratur 2006. I sina två första romaner – Cevdet Bey ve olullarù (’Cevdet Bey och hans söner’, 1982) och Sessiz ev (1983; ”Det tysta huset”) – följer P. den turkiska realistiska traditionen. Internationellt känd blev han dock som postmodernistisk författare med romanerna Beyaz kale (1985; ”Den vita borgen”), Kara kitap (1990; ”Den svarta boken”), Yeni hayat (1994; ”Det nya livet”) och Benim adùm kùrmùzù (’Mitt namn är rött’, 1998). Huvudtemat i P:s romaner är identitetsfrågor – det handlar om den personliga identiteten eller turkarnas nationella identitet som under det senaste århundradet genomgått dramatiska förändringar. Hans intresse för den traditionella osmanska kulturen och dess möte med den västerländska civilisationen framgår tydligt. I essäboken Ýstanbul (2006; ”Istanbul: Minnen av en stad”) väver P. samman hemstadens historia med sin egen uppväxt.

Nu är frågan för mig bara: varför är jag så fascinerad av denna stund? Jag håller andan när Horace efter ett litet pling kommer ut genom jättestora dörren och när en radioreporter meddelar att det är så varmt att ”det rinner längs väggarna här” och när Horace börjar prata franska. Är det bara tävlingsmomentet? Ah, nu har någon gått i mål. Folket hurrade och sjöng och applåderade och svimmade av lycka.

Och jag har inte läst en bokstav av honom. Kalla mig gärna illitterat, men nu ska jag lägga honom till min långa lista över olästa nobelpristagare och längta efter nästa år.

(Genitiv av Horace är i skrift Horaces precis som Alices. Läs mer i förra inläggets kommentarer. Nu till jobbet!)

Share
22 kommentarer

Att föreläsa

Publicerat av Lotten Bergman den 12 oktober 2006 06:01

Som jag har berättat förut, är föreläsningar numera mitt huvudsakliga yrke. Jag berättar om hur man skriver korrekt svenska, jag berättar om skrivregler och jag drar månget dråpligt exempel på när det faktiskt har blivit riktigt fel för att språket inte funkar. Ibland föreläser jag om andra ämnen, men det är framför allt skrivreglerna som roar mig. Och åhörarna förstås.

(För er som gillar textanalys: fiffig mening den där sista, nu vet ni inte om det är jag som roas av åhörarna eller åhörarna som roas av skrivreglerna.)

Efter en dags föreläsning är jag komplett slut i rutan. Det är som efter ett matteprov, som efter en analys av grammatik ur ett kontrastivt perspektiv eller som efter en orienteringstävling där man har sprungit i cirklar i två timmar och alla andra kom i mål efter 18 minuter. Detta fenomen har jag även sett på min pappa, som i 30 år har kuskat runt precis som jag och pratat svenska.

(För er som gillar textanalys: jahaja, ”pratat svenska” … vad kul att vara mångtydig sådär snofsigt)

Nu slutar det ju inte med pappa – även min djefla man är föreläsare. Vi drar våra rullväskor fulla med böcker mellan föreläsningslokalerna och samlar kraft på tågen. SJ, SJ, gamle vän. Igår var Olle borta i Göteborg, men väntades hem runt tiosnåret på kvällen. (Det är en bra tid att komma hem – när man är helt slut i rutan – eftersom alla de frågvisa barnen då sover och någon har hunnit städa köket.)

Men klockan blev tio. Ingen Olle. Klockan blev kvart över tio. Ingen Olle. Klockan blev halv elva. Ingen Olle.

(För er som gillar textanalys: ja, här har vi en snygg stilfigur. Men den är ett påhitt och inte med sanningen överensstämmande eftersom den antyder att jag oroligt vankade fram och åter, vridandes mina händer medan moraklockan tickade olycksbådande. I själva verket satt jag i sängen och skrev och hade inte en aning om vad klockan var och inte äger vi en moraklocka heller.)

Telefonen ringde.

– Hej, det är jag, sa Olle. (En annan dag kan vi ju analysera hur det kommer sig att man säger just så.)
– Hej … jag hör din rullväska i bakgrunden, var är du?
– Jag är i Borsökna. Jag glömde att gå av bussen.

(Borsökna ligger 3 km från vårt hus.)

– Sov du?
– Nej, jag bara glömde. Jag kommer snart hem. Vad bra, nu får jag ju dagens motion!

Foten i kläm, jajamensan! Nu ska jag hasta iväg och föreläsa på Sundbyholms slott hela dagen! (Och där kommer jag att stå och vara sur prick kl. 13 när de talar om vem som får Nobelpriset i litteratur och jag inte kan lyssna.) Dagens hetaste föreläsningsämne är förresten valet mellan e-mail, e-post, e-brev, mail och mejl. (Och jag har facit. Som jag naturligtvis har hittat på helt själv. Kanske är det e-pistel?)

Share
30 kommentarer