Hoppa till innehåll

Dag: 5 oktober, 2006

Eva i Östersund har två frågor och jag en

Språkpolisen har fått en fråga per mejl från Eva i Östersund. (Hon påpekar dessutom att man inte kan kommentera om man inte skaffar ett Bloggerkonto. Det är ju heltokigt och bara vi som har gjort fel i inställningarna.)

1. Vad är det för skillnad på prova och pröva? Finns det någon
överhuvudtaget? Prova ett par skor, pröva ett nytt recept? Är det kanske dialektalt?

Svar:
Att pröva innebär att man (nu citerar jag NE) ”utför prov på något abstrakt eller mer komplicerat” medan att prova är ett lite simplare test, som i att prova kläder – alltså att ”använda på prov”. När man söker in till en speciell skola med inträdesprov, ”prövar man in”. Fast nu är ju inte alla så noga med att välja o och ö i rätt formuleringar idag. (Inte ens Språkpolisen.)

2. Vad hände med opp? Nu skriver man ju upp.

Svar:
Men det är faktiskt helt ok att skriva opp! Det kanske är lite mer vardagligt och kan kännas som ett dialekt ord – men det står med i SAOL (om än med en markering att det räknas som ett lite mer vardagligt ord). Opp, Amaryllis!

Men varför heter Oppfinnar-Jocke Oppfinnar-Jocke och inte Uppfinnar-Jocke?

/Lotten

Share
Lämna en kommentar

Kärleksbrev

Här går man omkring och är konkret. Jag vill inte ha rosor – dem ger jag bara bort till Bästisgrannen, ty hon gråter floder av sina starka känslor för just rosor. Jag längtar heller inte efter candle light dinner med min djefla man, utan mycket mer efter fotbollslandskampen på lördag.

Detta är alltså bilden jag har av mig själv: ett konkret och ickeromantiskt, sportälskande litet stycke.

Men. Igår hittade jag en hög kärleksbrev! Som jag har skrivit! Till pojkvänner! Som de dessutom har svarat på! Va?

Exempel 1: (Utdrag ur tre sidor långt brev.) Lotten (15 år) skriver till Mats (14-åring från Stockholm) ett halvår efter den himlastormande språkresan till Eastbourne:

Brev från mej! Du måste ha tyckt att jag var helt knäpp senast vi sågs. Jag bara fiskade upp kameran och knäppte ett kort och sade ju inget. Men jag märkte ju att jag inte längre var kär i dej, även om du fortfarande är den bästa kille jag vet. Jag var helgalen i dig i somras! Gud, jag skriver bara skitlöjliga saker! Huvva! Jag tänker faktiskt ganska ofta på dig!

Intressant: Jag skriver ”mej” och ”dej”, men plötsligt ”dig”. Uppenbarligen gillar jag utropstecken.

Exempel 2: (Utdrag ur fyra sidor långt brev.) Två meter lång 18-årig basketspelare från Stockholm skriver till Lotten, 16 år:

Dearest Lotten!
Varför tror du inte på att det är jag som skriver till dig? Jag lovar att det är jag och ingen annan. Jag kan inte förstå varför du tror att det är någon som skojar med dig. Ända sedan du gick fram till mig och tog den där bilden efter Plannjamatchen har jag tänkt på dig. Din adress var inte svår att få tag på – jag känner din kusin. Jag hoppas att jag kan komma upp och hälsa på dig eller att du kommer ner till mig.

Intressant: Detta har jag glömt. Honom kommer jag ihåg, men tydligen inleddes vår brevväxling med att jag i flera brev påstod att det nog inte var han som skrev till mig. Jag verkar att som tonåring ha tänkt: ”Åh! En stockholmare! Äh, jag smäller av en bild på honom så blir han nog intresserad”.

Alla mina brev har jag kopierat med hjälp av karbonpapper så att dagboken kunde matas med så mycket inklistrad extrainformation som möjligt. Jag skrev brev varje dag, verkar det som; dagböckerna är decimetertjocka.

Den djefla mannen, då? Ja, Olle är ju en djupingpoet, så honom försökte jag för 20 år sedan imponera på genom att födelsedagsrimma:

Lyss till det knappt hörbara braket
av champagnekorkar mot taket.

(Det funkade alldeles utmärkt.)

När jag har tilldelats Nobelpriset (i underkategorin ”bloggande som inte inbringar pengar”) och eftervärlden samlar ihop mina kärleksbrev för att ge ut – precis som Strindbergs brevväxling med Heidenstam eller Groucho Marx’ med T S Eliot – kommer de att hurra över mängden … och sucka över det i och för sig rättstavade, men erbarmligt trista innehållet.

Share
25 kommentarer