Hoppa till innehåll

Etikett: sjukdom

Poliovaccinets hjälte: Jonas Salk

Jag fick av Ninja-Malin tips om att titta på en dokumentär om poliovaccinets tillblivelse, och tänkte stilla ”skareva nåt, det”. Men så var det ju svartvita bilder på barn med skenor och stora maskiner (järnlungor) som på de svartvita bilderna påminde om nutida monster till gasolgrillar.

Grill-rea på Jula, liksom.

I mitt husorgan som heter SvD:s arkiv, hittade jag de första notiserna om ”barnförlamning” runt 1905, även om världen hörde talas om sjukdomen i slutet av 1800-talet. Det var så mystiskt och skrämmande och läkare åkte till olika avkrokar i Sverige där epidemier härjade. Små barn blev sjuka, men tillfrisknade. Tonåringar blev sjuka och förlamades för alltid – eller dog. Vuxna klarade sig nästan alltid utan att påverkas. Ibland dog de unga inom 24 timmar efter de första symptomen. Huga.

SvD 7 augusti 1905.

I all historik anges 1905 som ett kritiskt år, när …

”Swedish physician Ivar Wickman suggests that polio is a contagious disease that can spread from person to person, and also recognizes that polio could be present in people who show no symptoms.”

Det smittade som attan – och särskilt när det var varmt ute. ”Föräldrar ser inte längre fram emot sommaren” läste jag, och tänkte att det var då som tusan – att det fanns en ”poliosäsong” hade jag ingen aning om. Och klickade igång dokumentären.

För er nu som inte har tid att titta – en sammanfattning:

En av världens alla polioforskare – Jonas Salk –bestämde sig (av ekonomiska skäl säger dokumentären, men pffft) för att satsa helhjärtat på att hitta ett poliovaccin. Tricket var att vaccinet skulle

  • funka på alla de tre olika varianterna av polio
  • kunna tillverkas av ”dött virus”
  • vara hållbart
  • vara lätt att tillverka
  • i största allmänhet funka.

Forskarvärlden hade redan på 1930-talet skapat ett vaccin som de gladeligen sprutade i massa barn – som direkt drabbades av polio. Forskarna bad om ursäkt och fortsatte att forska med pannan i djupa veck.

Inte en pannrynka här. (Det är Jonas Salk.)

År 1952 insjuknade 60 000 i USA, varav 3 000 dog. Nu är det ju ingenting om man jämför med hur många som sköts ihjäl i samma land 2017 (40 000), men det är ju en helt annan historia.

När barnen poserade på järnlungebilderna, blev de tillsagda att se ut som om de trivdes. Fast lite kul kanske det var att ligga i en höghuslunga?

 

Järnlungorna forcerade alltså lungorna att ta andetag – det var helt enkelt en tidig respirator som hjälpte de förlamade att få luft.

Jonas Salk var forskaren som till slut lyckades vara tillräckligt envis och uthållig – men han hade stor hjälp av USA:s befolkning, som bidrog till forskningen genom att samla in pengar på ett snillrikt sätt: med småpengar. Slantar i stora kuvert! March of dimes!

Om han drevs av pengar, den gode Salk? Nja, i så fall hade han nog patenterat sitt vaccin.

När Salk till slut var nöjd med sammansättningen av vaccinet, satte han en spruta i sin egen arm för att kolla vad som skulle hända. Och så gav han sina barn en spruta var. Och hustrun. Och så grannarna och kollegerna. Det gick bra, men var kanske inte jättevetenskapligt.

Samtidigt fanns det massa, massa forskare överallt i världen som höll på precis på samma sätt som Salk – även i Sverige. Folk följde med spänning utvecklingen och om forskarna sa att de hade fixat ett fungerande vaccin som nog funkade, rusade alla till och ställde upp som försökspersoner. I USA drabbades Salk av stora darren när hans vaccin tillsattes ett konserveringsmedel och sedan utsattes för ett megastort test med en kontrollgrupp som bara fick placebo. Salk vred händer i förtvivlan; placebobarnen kunde ju när som helst insjukna!

SvD 14 april 1955.

Till slut godkändes Salks vaccin, varpå han kunde andas ut och njuta av livet. När han dog i 80-årsåldern jobbade han fortfarande – men med att ta fram ett aids-vaccin.

Idag finns polio som epidemisk sjuka blott i Afghanistan, Pakistan och Nigeria. Ibland dyker det upp enstaka fall i familjer där man vägrar vaccin, men den moderna läkarvetenskapen är på god väg att utrota denna bedrövliga sjukdom.

President FDR var poliosjuk.

Förutom FDR på bilden ovan, är några andra nu levande, välkända personer drabbade av polio: Mia Farrow, Neil Young, Itzhak Perlman och Joni Mitchell.

Nu borde vi alla springa till den fortfarande levande lite äldre generationen och fråga om de minns något av polio i Sverige på, säg, 30–40-talen. Off you go!

Share
54 kommentarer

Stackars jädra Mary Mallon!

Tyfus – och då särskilt tyfoidfeber – är en inte särskilt behaglig sjukdom. (Ganska behagliga sjukdomar tror jag är t.ex. lätt snuva, mask och eksem bakom öronen samt skorv.) Fläcktyfus är värre, men nu ska jag fokusera på den där tyfoidfebern.

När man drabbas av just tyfoidfeber får man (därav namnet) hög feber, men samtidigt låg puls. Dessutom dyker hosta och plötslig förvirring upp – samt små blekröda fläckar på magen. Under första sjukveckan kan man vara förstoppad, sedan följs denna trängande upplevelse av rännskita. (Ursäkta språkbruket.) Sedan kan det bli ännu värre – och så kan man dö.

Och nu till den irländska Mary Mallon (1869–1938) som kom till USA i 15-årsåldern. Hon tog ströjobb här och där, och det visade sig efter några år att hon var en hejare på att laga mat – och då särskilt persikor med glass. Hon blev därför kokerska.

Runt sekelskiftet 1900 insjuknade plötsligt flera New York-bor som hade ätit Marys mat. Ingen visste varför dessa personer blev sjuka, men hälsovårdsmyndigheten tog det hela på stort allvar och tillsatte en utredning som påminde om ett avsnitt av Columbo; alla visste vem som var smittkällan, men hälsovårdsinspektörerna kunde inget bevisa.

För Mary Mallon vägrade att låta sig undersökas.

De behövde nämligen kontrollera ett avföringsprov. Man kan kanske förstå stackars Mary som inte förstod vad hon hade gjort för ont; hon mådde ju toppen, visade inga symptom och tyckte att alla bara skulle låta henne vara och låta henne fortsätta att servera persikor med glass. En civilingenjör med stor vana av tyfusundersökningar anlitades: George Soper.

Mary vägrade fortfarande att låta sig infångas – istället för att lyssna och lugnt följa med den helt främmande mannen som pratade om tyfus, kiss, blod och bajs, högg hon tag i en stor gaffel och hotade att hacka ihjäl honom. George bad om ursäkt och slank iväg.

Mary lagade mer mat. Fler blev sjuka. En dog. Och Mary, hon lagade ännu mer mat. George Soper kom tillbaka – nu med förstärkning av fler män och en ambulans! Mary hötte med stora gafflar, skrek och slogs, spottade (!) och fräste och rymde över ett stängsel, sprang in till en granne och försvann till skogs.

Hon mådde ju bra!

– Varför ska han, den där George Soper, komma här och komma? sa den rädda Mary.

George gav inte upp jakten – och litade inte heller på att Mary hade sprungit till skogs. Efter fem timmars letande hittades hon, gömd i en garderob i huset där hon jobbade. Efter stort handgemäng lyckades de fånga henne, föra henne till sjukhus och äntligen ta massa prover. Som var positiva: hon var verkligen smittbärare utan att vara ett dugg sjuk.

Av myndigheterna fördes hon raskt till en isolerad stuga dit nästan ingen kunde ta sig. Det såg ut så här:

Ur filmen om Typhiod Mary.

Efter många överklaganden (förmodligen bekostade av tidningskungen William Randolph Hearst) och tre år i komplett isolering, blev Mary frisläppt – men hon fick lova att inte jobba med mat.

– Okej, lovade Mary och började jobba med mat under namnet Mrs. Brown.

Där stod hon och hackade och skar, rörde, kokade och smakade av. Och nästan alla som åt hennes mat blev sjuka. Två dog. Ingen kunde på ett vettigt sätt förklara för Mary hur det här med baciller funkar, så hon var helt övertygad om att hon var utsatt för en kompott. Förlåt, komplott.

Hon skrev:

”I am an innocent human being. I have committed no crime and I am treated like an outcast – a criminal. It is unjust, outrageous, uncivilized. It seems incredible that in a Christian community a defenseless woman can be treated in this manner.”

Men än en gång infångades hon (efter vilt slagsmål) och så förvisades ”Typhiod Mary” till den isolerade stugan igen, nu med blott en hund som sällskap. Där bodde hon tills hon dog 23 år senare – de fem sista åren sängbunden efter en stroke.

Så hade hon det, stackars – men även jädra – Mary Mallon. Det kan vi alla tänka på när vi tycker att det går lite motigt och november närmar sig, knät gör ont, håret är fult eller skorna skaver.

Inte ägg, men döskallar i stekpannan … 

Och så lite efterrätt på det!

Fotnot
Det fanns fler till synes friska smittbärare, men de lydde order och smittade inte fler när de väl upptäcktes.

Share
70 kommentarer

Barnsjukdomar jag haft

Jag läser i en ett år gammal artikel att vissa bostadsområden i västra USA har drabbats av något som börjar likna epidemier. Och att det underligt nog handlar om barnsjukdomar som man nästan har lyckats utrota med hjälp av vaccinationer.

(Som faktiskt borde stavas annorlunda. Fast inte som på polska [szczepień] eller walesiska [brechlyn] och isländska [bóluefni] utan mer som norska [vaksine].)

VACCINE

Det är obegripligt dumt. Joorå, jag begriper att folk har rätt att vara misstänksamma när det gäller nya vaccinationer och kanske till och med onödiga vaccinationer – särskilt om de orsakar narkolepsi eller förlamning. Men nu är det de facto bevisat att vaccinationerna mot barnsjukdomarna har fungerat. Det är idioti att pga. sin egen vuxenångest bestämma att barnen ska slippa sprutan mot mässling, röda hund, kikhosta och påssjuka. (Brukar man vaccinera mot vattkoppor? Jag vet att vaccin finns, men här i huset har alla barn kliat sönder sig varsin gång. Trooor jag.)

symbolisk_vattkoppebild

Tydligen är det bland de absurt förmögna människorna som denna anti-vaccinations-vurm sprider sig – bland hälsoivrande Hollywoodskådespelare. Idioter. (Förlåt, men det kan inte uttryckas annorlunda. Jo förresten: troglodyter!)

I en annan artikel läser jag att man i Beverly Hills vaccinerar färre barn än i Sydsudan, där man har ett inbördeskrig som står i vägen för vaccinationerna. When actors play doctors on TV, that does not make them actual doctors.”

Själv hade jag i tur och ordning röda hund, vattkoppor och mässlingen under tre år och led fasansfullt av att vara prickig. Mamma försökte fotografera mig (som om hon vore en bloggande mamma 30 år senare), men jag lät henne inte, så fåfäng jag var.

Påssjuka hade jag först på ena sidan och sedan på båda, vilket ju var djupt orättvist. Jag var så sjuk, så sjuk under den fantastiskt varma sommaren 1975, när familjen Stenson hyrde mormors kusins jättehus på Ljusterö. Alla i huset packade badprylar och tjoade och skrek samt åt knäckebröd och annat hårt och raspigt som jag inte ens ville titta åt. Isglass rev och slet i halsen och allt var verkligen bedrövligt. Och ingen ville ta i mig ens med tång. (Jag minns nog fel här: man ville väl ha barnsjukdomarna så var de liksom färdighavda?)

mumps

Nu till era erfarenheter: minns ni era barnsjukdomar?

Share
84 kommentarer

Jag har ovanligt många vener

Detta är mest en uppdatering för alla som följer mina knäns och proppars öden och äventyr och som ännu inte har tagit ordet hypokondriker i sin mun.

Sedan knäoperationen i januari har jag tränat med en sjukgymnast som en gång i veckan med ett förtjust fniss har slagit ihop händerna och sagt att jag är jätteduktig. Tills i förra veckan, när jag

  1. inte hade blott ett värkande knä utan dök upp med två ballongsvullna diton
  2. påpekade en molande smärta och svullnad i det friska benets spända vad.

Jag hamnade med förmodad propp på akuten, men släpptes snabbt ut med blodförtunnande sprutor – som jag tar med bravur. Sjukgymnasten remitterade mig raskt till sjukhusets gymnastikbassäng, där jag hade en sak gemensam med klientelet: den knäande, vingliga, ojämna gången.

Ungefär så här såg det ut i badet.
Ungefär så här såg det ut i badet.
Fast jag såg förstås ut så här.
Fast jag såg förstås ut så här.

Jag sprang i bassängen i 40 minuter med en vuxenbadring runt magen och följde alla anvisningar om att inte duscha med baddräkt, inte kissa på golvet, låsa in prylarna under uppsikt och på inga villkor kliva i bassängen utan att bli tillsagd att göra just detta. Med tanke på badplejsets hjälpmedel i regnbågens alla färger och gruppdynamiken samt omyndighetskänslan, var det verkligen som att gå på dagis. (Vilket jag inte kan påstå egentligen, eftersom jag inte har gått på dagis.)

Idag åkte jag till sjukhuset igen. (Tur att jag är egenföretagare eftersom sådana inte har något för sig på dagarna.) Samma slags ultraljudsundersökning som i torsdags genomfördes.

  • Man måste ta av alla randiga kläder på benen – ända upp till ljumskarna.
  • Av en sköterska får man flera meter papper att ha ”till efteråt”.
  • Läkaren (som var i 16-årsåldern) kommer och trycker ultraljudsverktyget (som påminner om en liten hammarhaj) på benet.
  • För att det hela ska funka, kluttar han gel på verktyget och när han har hållit på en stund häller han gelen direkt ur flaskan på benet eftersom han har tröttnat på att dutta.
  • Det hela är väldigt kladdigt.
På monitorn såg bilden ut ungefär så här.
På monitorn såg bilden ut ungefär så här.

När läkaren hade hållit på att klämma och kolla och förklara vad han såg ett bra tag, kom Dr House in. Han stod med korslagda armar över bröstet och hummade lite. Sedan flyttade han resolut på sin yngre kollega, rättade till mig, pruttade en liter gel över mitt ben och TRYCKTE. Med kraft. Tryckelitryck.

De båda konstaterade efter en stund helt lugnt att jag hade ovanligt många vener. Sedan sa Dr House bara hmmm och att allt var bra. Ingen propp! Inte ens en förmodad! Men vad var det då?

Ingen vet.
Ingen vet.

Jag hoppade (nåja) av britsen för att klä på mig medan jag torkade, torkade och torkade. Aliens dregel är ingenting mot detta, ska ni veta. Sedan vände jag mig mot läkarna som inte kunde svara på om jag hade några förhållningsorder, om jag skulle fortsätta med sprutorna eller vad det skulle kunna vara som gör mig så trasig. Och så avbröt jag torkningen, tittade på britsen och sa:

– Det här är ju som en medelmåttig porrfilm.
– Det här är ju som en medelmåttig porrfilm.

Förmodligen var det en lika trist och vanlig kommentar som ”nitlotten” eller ”halta Lotta”, för  läkarna bara sa hmmm och gick.

Share
81 kommentarer

Vår lille Nioåring och epilepsin

Bakgrund:
Fyraåringen är lite sjuk
Nioåringen är lite justerad

I måndags kväll fick lille Nioåringen ett större epileptiskt anfall än han har haft förut.

Vi håller på att mixtra med mediciner som vore han en försökslabbsråtta, vilket inte alls har varit lätt. I ena sekunden är han så trött att han somnar med huvudet i spaghettin, i nästa är han uppe och sjunger Linkin Park-låtar klockan 03:22 – vilket på alla sätt är både för sent och för tidigt.

Skolgången är helt saboterad: ibland får han en förfärlig migränliknande huvudvärk och ibland får han frånvaroattacker som gör att han helt glömmer bort vad han höll på med nyss.

I måndags var han ute på lekplatsen och spelade gitarr med den djefla mannen, när han plötsligt bara lade sig ner och “försvann”, som vi säger. Det var som att hantera ett sovande barn och pågick i ungefär 15 minuter, vilket är sekundkort på en basketplan men eoner av tid när ett barn mår dåligt. Den ende på plats var den djefla mannen, som var kolugn och bara ringde sjukvårdsupplysningen. Eftersom han hamnade i telefonkö, fick han samtidigt sms:a till mig för att jag skulle få veta. Det såg ut så här – jag visar upp det för att ni ska se hur otroligt lugn han är:

Nioåringen kunde inte svara på var han var eller vem han pratade med. När vi senare i bilen frågade var han befann sig svarade han:

– I en bok.

Sedan ordnade det upp sig såpass att han till och med kunde knyta skosnörena. Men med en förfärlig, halvsidig huvudvärk. Vi hamnade förstås på akuten, där vi omedelbart slussades in i ett undersökningsrum. Jag petade i grabben en halv alvedon och så väntade vi.

Här gör det ont och lamporna lyser så starkt, så starkt.
Här gör det så ont, så ont och lamporna lyser så starkt, så starkt.

Efter en halvtimme sa det pliååång, så mådde han precis hur bra som helst – och efter fem timmars väntan såg det ut så här:

Pigg son, trött fader.
Pigg son, trött fader.

Nu fortsätter lifvet som vanligt, men med den lilla skillnaden att vi har bestämt oss för att en av oss föräldrar aldrig ska vara längre bort från Nioåringen än ungefär en timme. Ibland har barnen fått klara sig själva och sova ensamma i huset när vi har jobbat utomsocknes samtidigt, men nu är det slut med det. Vi fortsätter att försöka hitta rätt medicinering och håller tummarna för att epilepsin ska växa bort. Och gör den det inte, så blir det nog bra ändå.

Share
29 kommentarer

En vacker artros!

Jag har ju förut gnölat och gnällt över mina basketknän som har gjort ont sedan hösten 1982. I min ungdom sprang jag hos den ena läkaren efter den andra och fick sjukgymnastik, klippkort på simhallen, akupunktur, ultraljud, antiinflammatorisk medicin som gjorde mig galen av ödem i hjärnan, artroskopi (titthålskirurgi) och slutligen en diagnos som spiken i kistan:

– Du har inte ont i knäna.

Det var 1989. Tiddelipom, sa jag och fortsatte att gå på i ullstrumporna. Knäna, schmäna liksom. Vart jag mig i världen vänder, kommer jag dock in på ämnet ”knäsmärtor”.

– Hej, goddag, jaså är du tandläkare? Jag har lite ont i knäna hääääääär …
– Jag skulle vilja köpa tulpaner. För att fira att jag har haft ont i knäna i 18 år. (Eller 22. Eller 25. Eller 30.)
– Ursäkta, kan jag få sitta här med den fina utsikten – eftersom jag har så ont i knäna.
– Ska jag? Kan inte ni? Nu? Nämen jag haaaaaar ju så ont i kn…

Någon sa i höstas att jag för knänas skull, skulle äta ditten och inte datten, men det blev bara värre. Så nu har jag skaffat en knädoktor som tycker om basket. Han har klämt och känt och berömt mina muskler och skickat mig på röntgen och gett mig en diagnos samt träningsdirektiv – och se så vacker jag är på insidan!

Artros!
Artros!

Men vad säger karln till mig under vårt förtjusande samtal? Jo:

– Jag tror att åldern har hunnit ikapp dig.
– Så här blir det ju när man når en viss ålder.
– Alla får artros förr eller senare – bara de hinner bli tillräckligt gamla.
– Operationer tar ju på krafterna i din ålder.
– Man har ju sämre läkkött ju äldre man blir.
– Kommer du ihåg att träna? Man glömmer ju så lätt när man är lite till åldern  kommen.

Bah. Pah. Fnys. Det är bara att förtränga hela alltet och fortsätta att träna upp de fina musklerna samt enbart fokusera på att jag har ett tjockt, välfungerande brosk mellan benknotorna – ”trots allt”.

Uppdatering
Humorn och tipsen flödar i kommentatorsbåset. Jag tänkte på Garfunkel och Axl, men det finns ju andra tankebanor. Det är nämligen så att Skogsgurra har hittat en Art Rose, sheriff i Lincoln 1922–26 (den bistre mannen i mitten på den jättecoola bilden nedan).

Beslaget består av spirituella drycker och eventuellt även själva mekanismen som tillagar dem.
Beslaget består av spirituella drycker och eventuellt även själva mekanismen som tillagar dem.
Share
35 kommentarer

Intressant diagnos? Pinjemun! Pine mouth!

Det smakar lyktstolpe i min mun!

  1. Jag dricker te – och det smakar mässing.
  2. Jag tar en kaviarmacka med ägg – och det smakar golvbrunn.
  3. Jag envisas, och dricker te igen – och det smakar gångjärn.
  4. Jag dricker ett glas vatten, som bevisligen inte smakar annat än vatten – och den där metallsmaken försvinner i några sekunder. Och återkommer.

– Hallå min djefla man, luktar jag illa i munnen?
– *sniff* Nej, bara rosor och smultron.
– Allt smakar illa!
– Har du ont, använder du tandtråd, får jag se?
– Nej, nja och javisst.

Det syntes inget och mina fortfarande ickelagade tänder (de må sträva framåt och se vingliga  ut, men karies göre sig icke besvär) har inte drabbats av parodontit.

Det har däremot barnen här hemma. Sjuåringen har tappat två tänder på tre dagar, Nioåringen två tänder på fyra dagar och Tolvåringen en tand för en vecka sedan. Häromdagen slog Femtonåringen en av framtänderna i badhuskakel, så den trillar väl ut den också vad det lider.

Vi går alltså omkring och gräver i munnar och gapar mot lampor mest hela tiden. Kanske vill min mun bara vara en i gänget?

Uppdatering
Nu kom jag på något. Kan det vara bitterhetens beska blähet som smakar? Rösta på bloggpristagare här!
_____________
LÖSNINGEN!
Lo har hittat orsaken! Det är pinjenötter!
_____________
Shine
Daily Mail
Roger Hyams blogg
Emergency Medicine
Pinch My Salt
Ur Wikipedia: ”A small minority of pine nuts can cause taste disturbances, developing 1–3 days after consumption and lasting for days or weeks. A bitter, metallic taste is described. Though very unpleasant, there are no lasting effects. This phenomenon was first described in a scientific paper in 2001. Some publications have made reference to this phenomenon as ’pine mouth’.”

Share
50 kommentarer

Fyraåringen är lite sjuk

I somras började vår Fyraåring bete sig lite annorlunda. Plötsligt stannade han ibland till mitt i steget, frös till en staty och tittade lite snett uppåt som om han funderade. Vad kul, tänkte vi – ”han är sannerligen en spelevink”.

Nu under hösten blev dessa stunder fler och längre – vilket inte alls var särskilt kul eller spelevinkligt.

– Oj, nu har han fastnat igen! säger hans syskon, och så stannar vi till allihop i familjen för att vänta på att han ska ”komma tillbaka”.

Men det här kallade ju för en undersökning. Efter ett fantastiskt intressant, effektivt och rentav roligt besök på barnkliniken, konstaterades att Fyraåringen lider av ”barnepilepsi”.
Det är inte farligt, det kan växa bort och det kan medicineras. De små stunderna när han är borta klassas som ”petit mal” – och är precis så små som namnet antyder.

När vi nu har konfererat med släkten, har det visat sig att flera hade något slags liknande anfall när de var små. Min (numera lugne) Broder Jakob hade till exempel affektkramper vid några tillfällen … och 0,5 % av alla barn drabbas av någon form av epilepsi. Det är himla många barn, det. Nog om detta. Alla ska känna till epilepsin, men ingen behöver vara bekymrad. Vi är lite ledsna, men inte oroliga.

(Om min djefla man och jag samlar ihop alla våra olika släkt-… eh, vad ska man kalla det … hrrm, ”släktgener som kan orsaka trubbel” … får vi snabbt ihop en diger lista på allergier, alkoholism, panikångest, depression, manodepressivitet, elakingar, kufar, eremiter, lögnare och allmänna galningar. Men vi är i alla fall inte släkt med varandra.)

Fast vad är väl en dag på sjukhuset med sladdar på huvudet och en diagnos utan en blogglämplig retroreflektion?


Det här är sjukhusets parkeringshusdörr från insidan och utsidan. Vad påminner den om?

a) ingången till Bobbadilla 1979
b) Östtyskland
c) en svartklubb i Halmstad
d) en sedan länge skrotad Volvo Amazon

Uppdatering.
Jag var ju tvungen att kolla hur Bobbadilla skulle stavas. Google försökte då hjälpa mig på traven och desutom leda mig bort från 70-talsdisco och in på s.k. kvalitetsmusik.

Share
28 kommentarer