Hoppa till innehåll

Dag: 6 oktober, 2006

Ibland förstår ingen vad jag menar (uppdat.)

Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.

Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee!

Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:

– Maaar… kera …

Ni förstår? Inte? Men asså dagens ungdom, det var bättre förr, yada yada.

Förklaring nummer ett:
Våren 1975 ockuperade plötsligt ett gäng ur Röda armé-fraktionen (RAF) Västtysklands ambassad i Stockholm. Väl där krävde de att vissa medlemmar ur Baader-Meinhof-ligan skulle släppas ut ur ett västtyskt fängelse, men det hela gick åt pepparn. Nära midnatt exploderade (av misstag, trodde man senare) en bomb inne i ambassaden, som började brinna. På tv-bilderna fick vi se eldhav, poliser, panik, brandkår – och genom allt hördes ett tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee! Hiilfe! Hiiilfe! Hiiilfe!

Förklaring nummer två:
När man gör lumpen har man förstås skjutövningar. (Jag har inte gjort lumpen, men min pappa har berättat.) Alla skjuter på en given signal, vilket skapar ett s.k. herrans oväsen. När alla har slutat panga, beordrar en mild röst med ett ord kontroll av hur pass väl pojkarna sköt på sina pricktavlor :

– Maaaarkeeera.

Av R Skriverier har jag lärt mig ett nytt uttryck som ingen begriper:

”… och levande hjortar …”

vilket antyder att något är alldeles fantastiskt förträffligt. Lär mig mer! (I mars bad jag om något liknande.)

Uppdatering.
Jag vet att man nu ska bloggdiskutera de nytillsatta ministrarna, men jag har inte tid. Istället serverar jag en helt sann historia från alldeles nyss.

Jag balanserade på en stege för att plocka ner 15 äpplen till kvällens äppelpaj (som Bästisgrannen ska tillaga), och märkte att stegen började tippa åt sidan. Inte glida, som de ju annars brukar göra, stegarna. Jag kände mig som Charlie Chaplin eller Helan eller Halvan eller lite som Harold Lloyd, fastän jag på tyska ropade :

– Hiiiilfe …

Lite lamt var det, jag visste att ingen skulle komma till min undsättning. Så föll jag då. På en brun plasttunna, som tappade balansen och föll på tre cyklar. Krasch boohom, knaster knak. Och:

– Maaaarkera.

Share
43 kommentarer