Hoppa till innehåll

Kategori: Facit, julkal.

Facit till lucka 6 heter lucka 12 (Lilla Julkalendern 2018)

– ÄNTLIGEN! skrek halva kommentatorsbåset för sig själva eftersom gåtan var så rysligt enkel.

– MEN FÖRIHELVETE! skrek andra halvan där de satt uppåt läktarn och skvätte glögg omkring sig eftersom luckan och de jävla ledtrådarna som folk sades drössla med ju var helt osynliga. Nån gång under dagen såg det ut så här i mitt mejlprogram, där jag flaggmarkerar presumtiva omnämnanden i facit (se bilden till vänster).

 

Rosman var tidigt rätt ute (men var han först?) med:

”En salt vind blåser från havet. Och någon bajsar samtidigt i skogen.”

Babs har tydligen sett fruktinfesterade fåglar!

”Den där bananerade örnen känns bekant.”

PK var så tacksam så:

”Hälften så många luckor i december gör att det är bara hälften så många dagar i denna mörka månad som man, direkt efter att man vaknat, känner sig seg i pallet, okunnig och rent dum.”

Marika:

”Jag följer med Karlbergs kök på lunch, tror jag. Fast jag vet inte varför Milton följer med. Innebär han att jag blir tvungen att stoppa handen innanför västen och erkänna mig besegrad?”

Åsa HL:

”Precis som Brid hade jag också Nina och Helen i min skola. Och faktiskt en Bobby också. Dessutom fanns en lärare som var så attans snygg! Suck vad jag drömde och fantiserade om honom …”

Cecilia N.:

”Jag fattar inget av luckan men båset säger att jag förstår utan att ringa 112.”

Maplestream:

”Så gissa kan man då göra trots att midnatt råder. Annars det ju varit lite ᗺ.”


Rätt svar är alltså en konservfabrik, en rimflätning och en popgrupp. I luckan kunde ni med lite kisande och nynnande skrapa fram i strikt bokstavsordning Chiquitita, Does Your Mother Know, Dum Dum Diddle, Eagle, Gimme! Gimme! Gimme!, Happy New Year, Hey, Hey Helen, Honey, Honey, I Do, I Do, I Do, I Do, I Do, I Wonder, King Kong Song, Love Isn’t Easy, Lovers, Mamma Mia, Me and Bobby and Bobby’s Brother, Money, Money, Money, My Mama Said, Nina, Pretty Ballerina, Put On Your White Sombrero, Should I Laugh or Cry, SOS, The Visitors, Watch Out och Why Did It Have to Be Me.

Svaret på gåtan är alltså (nu när vi vet) helt självklart ABBA.

Våra Beatles, liksom. Anni-Frid Lyngstad (f. 1945), Björn Ulvaeus (f. 1945), Agnetha Fältskog (f. 1950) och Benny Andersson (f. 1946).

Alla har de i intervjuer samfälligt skakat på varsitt huvud och sagt ”va konstigt, asså, hur kunde det bli så här?” och ”hur kunde Björn träffa och bli kär i Agnetha och Benny råka träffa Frida och så råkade de vara en perfekt sopran respektive perfekt mezzosopran samtidigt som vi råkade känna Stikkan Andersson?” samtidigt som de bara var oerhört vanliga människor. Inga skandaler, inga gräl, inga nakenvideor och fylleblaj – bara lite skatteplanering insprängt i låtskrivandet.

Om det finns en musikgud, så petade han de fyra helt enkelt i rätt riktning. (Om det finns en kåserigud, är han helt dum i huvvet.)

”Vi såg ut som idioter alla fyra. Men det var faktiskt pga. skattelagarna i Sverige.”

Skatteplanering, ja. För så var det. En avdelning på Skatteverket jagade Ingmar Bergman, en annan försökte bevisa att ABBA visst skulle kunna ha på sig de för konserterna inköpta scenkläderna när de gick ner till Ica och köpte mjölk på morgonen.

Men ju löjligare, fånigare, dummare och ju mer opraktiska kläderna var, desto lättare var de att dra av (sig och) på deklarationen.

I en intervju påstår abborna att de faktiskt hade underkläder och till och med bh på sig när den här fullständigt obegripliga bilden togs. Tjejer med små bröst som hade bh 1975? Pah! Tillåt mig skratta! Och fnysa!

Under de tio år som ABBA var riktigt aktiva, mötte de spott och spe från hela det svenska musiketablissemanget. (Som ju borde ha frågat mig vad jag tyckte.) Att nästan alla tycker att ABBA-musiken låter extra bra i bilen, lär bero på att ljudteknikern Michael B. Tretow trollade med [fyll i lämplig musikteknisk term] så att biljudet inte stör eller överröstar.

HYPERmodern inredning 1975. Kan man bli annat än glad? Så bekvämt!
Björn (i träskor) och hans föräldrar, som då var i min nuvarande ålder. Plisserad kjol, anyone?

Abborna träffades, sjöng och lirade, skapade musik, spelade in den, fick hjälp av Stikkan, kom trea i Mello 1973 (Clabbe och Göran Fristorp vann med Lars Forsells bröst som ju var som svalor som häckade) och vann Eurovision med Waterloo 1974 (ett årtal som inte alls har med King Kong att göra). Så höll de på till 1982, när de fyra hade skilt sig från varandra både äktenskapligt och abbigt.

End of Abba-story.

En helt normal bild från Australien, där abborna var och turnerade. ”Finns det hajar här?” sa nån. ”Ja, men inte i närheten av sjölejonen, så håll er till dem” svarade nån klokt.
Nämen titta. Det är ju precis som hemma hos oss, fast vi har ingen hund utan stoppar in barn och gäster i köksskåpen istället.

Men hur är det nu med ABBA? Kommer de att återförenas och i så fall varför i hela friden, eftersom de i början av 2000-talet tackade nej till att göra det för en miljard kronor? Kommer de kanske att uppträda på Frälsningsarmén som de ju gjorde 1971? Har succén med Meryl Streep och Mamma Mia-filmerna fått dem att längta tillbaka?

Nej, let go of the past, säger jag som i vanliga fall är för alla slags reunionar. (Eh. Om jag hade uppskattat att få se Paul McCartney, Ringo, Julian Lennon och Dhani Harrison på scen idag? undrar ni. Ooooh ja.)

Hej gamle man”, som egentligen är en Hootenanny Singers-låt, framförs här i ett då helt naturligt sammanhang inför i takt applåderande frälsningssoldater.

Just ”Hej gamle man” här på bilden, har här och nu i realtid där vi sitter i ett hotellrum i Stockholm (Hotell Hansson med världshistoriens minsta temuggar), totalt chockat min djefla man, som var komplett och totalt övertygad om att sången handlade om en soldat.

– Han har ju ett gevär!
– Näeeee … humdudum… blanka knappar … hurvarenu …

Han står på torget varje dag
En vänlig gammal man
Hans hår är lite grånat
Under mössans röda band
Med blanka knappar i sin rock
Och bössan i sin hand
Han vet nog gänska väl
Vad vi vill fråga om ibland

Det var liksom inte en sån bössa.

Här kommer nu en bild gjord av Folke Hallin (1929–2015), som ju var gift med kommentatösen Agneta uti Lund! Hurra!

Mina egna minnen av ABBA är skarpa och intensiva samt … fyllda av skam. Jag tyckte att ABBA var så in i bänken bra att jag till och med (i största hemlighet) köpte kassettbanden. Dem kunde jag dock bara spela när jag inte hade kompisar hemma, och planscherna åkte ner så fort jag började högstadiet.

På väggen hade jag den här planschen – alltså från innan de hette ABBA och innan Frida hette Anni-Frid. Ytterst mysko bildkomposition.
Den här hade jag också på väggen – lika konstigt beskuren, faktiskt.

Nu ska jag och Plommonstopet ta oss i kragen här innan vi vandrar ner till baconet i foajén. Jag har sparat förrgårdagens lappar och fyllt på några (välkomna tillbaka, hörni!) och nu rör jag om och draaaar jag eeen … Åsa HL! Tjolahopp! (Tröjorna ligger i tryckerimaskinen i detta nu, säger de som vet. Och tryckerimannen är imponerad av designen och säger ”raster” och ”screen” samt ”eps” hela tiden. Jag tror att det är ett gott tecken.)

En annan av de bilder som jag hade uppsatt på väggen hemma i Luleå: ABBA på skärgårdsön som de köpte 1975.

Lucka 7 kommer på torsdagsmorgonen!


Pssst! Vår embryo är igång i båset igen – nu med vörtbrödrerna! Läs här!


Bildmaterialet (om det inte är mitt eget) är taget från Wikipedia.

Share
40 kommentarer

Facit till lucka 5 heter lucka 10 (Lilla Julkalendern 2018)

Vilken trevlig dag! Först klev alla kommentatorer in i båset och tjoade att de satte sig på läktaren och att de hoppade i hatten och att allt var hopplöst. Sedan viftade Ardy lite med handen:

Finns i flera former, inte minst som referens überalles.

Zkop påstod plötsligt något som jag inte visste:

– Stor hamnstad.

Jag skulle precis kolla upp detta, när det slog mig att världens fiffigaste ledtråd låg i krokarna. Men mer om det lite längre ner!

I kvällningen rasslade det till … i min mejl. Ovanligt många som vanligtvis bara läser utan att gissa, hörde av sig med teorier – men ingen hade det minsta lilla rätt. Sorry.

I båset var det under tiden spretigt så det förslog, men många hade helt rätt i sina teorier: Pigga Kristina, Nina, Hannoia, Dammråttan, Barkborren, Leda, Karlbergs kök och Agneta uti Lund. (OBS: Jag nämner bara några, inte alla!) Jossilurens klev in och deklarerade med sedvanlig emfas att svaret på gåtan är Orlando Bloom, vilket vi alla vet att uppskatta.

Här kommer några ledtrådar och några förvillelser:

Dammråttan:

Brid, jag kan blanda till en sån där med extra allt till dig om du vill, eller en apelsindrink kanske. Annars är jag bäst på longdrinks, såna där som man nästan måste dela upp för att orka med.

Pysseliten:

HB var aningen ambivalent i valet av äkta hälft.

Ninja:

Den där känslan när polletten plötsligt trillar ner och allt framstår som i ett förklarat ljus, och luckan framstår som nästan övertydlig? Den känslan upplever jag inte alls just nu.

Kråkan HK:

Antalet trådar är direkt proportionellt till förvirringen.

Cecilia N.:

Lång förklaring.

Leda:

Många marior är det. Minst två, varav den ena går upp i rök.


Det var en gång en författare som hette Thea von Harbou (1888–1954). Hon var gift med Rudolf Klein-Rogge, som jag nämner blott och enbart för att få lägga ut den här bilden.

Det här är den Hägerstensfödda Mary Johnson, som den nyss nämnde skådespelaren gifte sig med när han och Thea hade skilt sig. Detta är inte alls intressant för lösningen av luckan, men bilden är ju fantastisk.

Det var en gång en regissör som hette Fritz Lang (1890–1976). Han var gift med Lisa Rosenthal, som dog plötsligt och oförklarligt av ett pistolskott i bröstet preciiiiiis när Fritz och Thea hade fått ihop det. Harrrkl. Det hela utreddes enligt polisens alla regler och alla inblandade frikändes även om förståsigpåarna som fortfarande analyserar både Fritz’ och Theas kommande verk, kan hitta tecken på dåligt samvete och skuld überalles.

Och nu kommer nästa fantastiska bild!

Fritz och Thea i sin gemensamma lägenhet runt 1923, när de höll på att arbeta med filmmanuset som lucka 5 ju bygger på.

Och verket i luckan är … METROPOLIS!

Manuset är baserat på Theas bok Metropolis och är en futuristisk art deco-dröm med robotar, hjältinnor, fabriksslavar, överklass samt ond, bråd död, och överallt kan man ana vilken påverkan filmen har haft på Chaplins Moderna tider, Orwells 1984, Stjärnornas krig, Blade Runner, Matrix och (den saknade ledtråden) cybermännen i Doctor Who. Tydligen innehåller Metropolis ”Marxinspirerad kritik av kapitalismen”, men den ser jag inte när jag tittar. Jag ser vacker, snart 100-årig science fiction med en liten Romeo & Julia-touch.

Handlingen i korthet:

Metropolis är en hypermodern stad år 2025 (även om andra källor säger att det är bra mycket senare). Arbetarna under mark leds av en Maria, som försöker hitta ett sätt att kommunicera med icke-arbetarna som styr staden ovan mark. Stadens grundare kommer på att arbetarna kan ersättas av robotar, samtidigt som hans son blir kär i Maria. Roboten (med för robotar ju så viktiga bröst) som syns på alla planscher och bilder, är en ”falsk Maria”, som sedermera förstörs.

Skådisen Brigitte Helm under filminspelningen. Tror ni att hon frös eller svettades? (Se fönen.)
Maria (1927), C-3PO (1977) och den moderna versionen av The Cybermen (2000-tal).

När filmen recenserades 1927 var alla djupt oeniga om dess kvalitet. H.G. Wells for ut ordentligt och kallade den ”quite the silliest film”, fylld av ”foolishness, cliché, platitude, and muddlement about mechanical progress and progress in general”.  New York Herald Tribune tyckte tvärtom att det var en ”weird and fascinating picture”.

Ett collage: Moderna tider till vänster, Metropolis till höger.

Nu till några av ledtrådarna i texten!

  • C-3PO ser ut som Maria-roboten.
  • Groot stavas nästan som förmannen på hjärtavdelningen: Grot.
  • Maria – Maria – Mariiiiia!” sjöng de i West Side Story
  • Thea Lång var ju vår von Harbou, om sedermera blev en Trümmerfrau, vilket den verserade C-3PO hade svårt att uttala.
  • Freddie Mercury skrev en låt som heter ”Love Kills” till nyutgåvan av Metropolis 1983 och Queen har bilder från just Metropolis i videon till ”Radio Ga Ga”.

Thea von Harbou och Fritz Lang var gifta i tiotalet år tills hon blev nazistsympatisör, vilket hennes man naturligtvis fann outhärdligt. De skildes, och som historien går – och som Lang själv mindes det – skedde detta:

Göbbels kontaktade Lang och sa att han och Hitler gillade hans filmer och att han borde jobba för Nazistpartiet. Lang tackade för förtroendet och höll god min, för att sedan raskt åka hem och packa för ”en Parisresa” som egentligen var flykten till USA. Han kom inte tillbaka till Tyskland igen förrän på 1950-talet. Historien är bra, så jag tycker inte att ni ska förstöra den genom att läsa tvivlarnas åsikter om den.

Hääär kan ni  läsa mer – och framför allt se filmen med en förklarande berättarröst.

Nu till plommonstopet! Jag rör om och plockar upp … oooh, en nykomling! Peztis!

Och nu kan den äntligen avslöjas: tröjdesignen.

Ni som har vunnit kommer att få tillsägelse att mejla storlek och adress till mig vad det lider, men än så länge har inga tröjor anlänt till kalenderverkstan. Ni som har vunnit och tänker ”mäh, jag är ju ingen språkpolis” får fokusera på roboten Maria istället.

Lucka 6 kommer i ottan på tisdag!


Glömde!

Zkop skrev i en kommentar ”hamnstad”, varpå jag kontrade med ”Ham-stad” … Ser ni – Thea von ”Harbou[r]” liksom … Tihi!

Share
45 kommentarer

Facit till lucka 4 heter lucka 8 (Lilla Julkalendern 2018)

Ökenråttans eminenta gästlucka öppnades i ottan (även om vissa var uppe och letade efter nya hemlisbloggare vid 04-snåret) och vår Ökenvärdinna skötte sedan ruljansen medan jag babblade i radio, pratade i Stockholm, körde omkull med cykeln, var tio meter från att få motorstopp med bilen, köpte en alkoholfri öl på krogen och sedan kollapsade i en tvättkorg.

Här kommer Ökenråttans facit! Tack för hjälpen!


ALLA har läst Det blåser på månen. För lätt; jag skulle ha valt Bruno K. Öijer!

[Jesper 19.29: Bostridges Winterreise ligger på min sänghylla. Nu ska jag kasta mej över den. Och Sången till månen; gefundenes Fressen just i dag.]

The Wind on the Moon skrevs av Eric Linklater, brittisk författare som föddes i Penarth, South Glamorgan i Wales år 1899 och dog år 1974 i Aberdeen. Han växte upp huvudsakligen på Orkneyöarna och där är han också begravd.

Linklater deltog i både första och andra världskriget. Mellan krigen studerade han vid universitetet i Aberdeen och tog en examen där år 1925. Under 20-talet vistades han några år i Indien och USA. Efter hemkomsten skrev han en humoristisk roman, Juan i Amerika. Han har skrivit mycket annat också. Linklater hade lite svenskt påbrå och det kanske var det som gav honom inspiration att skriva boken Männen från Ness, en historia från vikingatiden som kom 1932. Boken översattes till svenska år 1933 av en viss Frans Gunnar, nämligen Bengtsson, som själv skrev en liknande vikingahistoria, Röde orm i början av 40-talet.

The Wind on the Moon är en antikrigsberättelse. Den publicerades år 1944 och för den belönades Linklater med en Carnegie-medalj. Den svenska översättningen, Det blåser på månen, av Hugo Hultenberg, min nyaste darling, kom ut 1945.Hultenberg (1870–1947) var ”skolman och översättare”. Han översatte från franska, engelska, tyska och norska och hade en preferens för antinazistiska författare som Linklater, Churchill och Stefan Zweig. Hultenberg är mästaren bakom översättningen av Zweigs självbiografiska Världen av i går. Hultenberg var en flitig översättare och jobbade för flera olika förlag. Vidare var han lektor i franska och skrev läroböcker, bland annat en fransk skolgrammatik, som gavs ut av Norstedts. År 1945 fick han pris av Kungl. Vetenskapsakademien för framstående översättningar.

Ja, det blev lite om översättarna också i detta facit och det tycker jag är alldeles rätt. Översättare negligeras alldeles för ofta. Fel fel fel!

Det blåser på månen handlar om systrarna Dina och Dorinda. De ”hjälper” sin pappa att packa inför hans resa till Bombardiet. Skorna ovanpå dom vita skjortorna etcetera. [Cecilia N 15.56 yppar att hon har en avvikande packningsmetod. Tur är väl det.] ”Det blåser på månen”, säjer han. ”När det blåser på månen, får man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den vinden rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.” [”Jo, det är väl bra när en kan skylla sitt dåliga uppförande på något som ligger utanför vår sfäriska tillvaro”, morrar Eva-L kl. 8.14.]

Major Rytter uppmanar döttrarna att vara duktiga och inte ställa till ofog och tråkigheter för mamma, nu när hon blir ensam. ”Det blir nog svårt”, säjer Dina och Dorinda.

Flickorna bär ut alla klockor i huset, silver- och bronsklockor från Kina och stora klockan i skolrummet och binder fast dom i ett äppelträd. Klockorna pinglar i blåsten, flickorna tycker det låter som härlig musik men föräldrarna tycker att det är ett gräsligt oljud.

Nu blir flickorna ensamma med sin nervösa mamma och sin guvernant, fröken Tjatlund. Efter en bisarr härva av olydnad och stygga påhitt skaffar dom en medicin hos fru Häxelin. Genom den förvandlar dom sej till känguruer [Hurra för Babses söta känguruutpekande kommentar 13.16: Hopp, hopp, hoppar ned i hatten.] för att skrämma befolkningen i byn. Då bär det sej inte bättre än att flickorna/känguruerna fångas och sätts i bur. I grannburarna bor giraffer och strutsar och många andra djur. Flickorna blir vänner med Silverfalken från Grönland och Guldpuman och lyckas befria både dom två och sej själva ur burarna. Samt förvandla sej tillbaka till flickor! Puh, vilken historia, va?

Nu får flickorna veta att deras pappa har råkat illa ut i Bombardiet; greve Hulahu Blod, landets tyranniske härskare, som älskar att tortera folk och äta chokladpraliner, har kastat pappan i en fängelsehåla. Gömda i en flyttvagn med möbler reser flickorna till Bombardiet för att befria sin pappa. Guldpuman, Silverfalken och musik- och dansläraren herr Gido Gitarr följer med.

Med hjälp av två glada engelska gamla sappörer lyckas flickorna och deras vänner befria major Rytter. Guldpuman dödar greve Hulahu Blod men dör själv i striden. Flickorna hälsas som hjältar när dom kommer hem till byn, men ändå förebrår pappan dom att dom gjorde mamma orolig genom att försvinna iväg till Bombardiet. Suck.

/Ökenråttan


Än en gång: tack så innerligt för hjälpen, Ökenråttan!

Jag kan rekommendera ett besök på Litteraturbankens översättarlexikons sida om Hultenberg. Där står att berätta t.ex. ett minne från hans dotter Gunnel Lilja:

Far var alltid rädd att han skulle hamna i någon av de fallgropar som lurar på översättare. Det kunde gälla bokstavlig översättning av en bildligt använd fras, eller tvärtom. En av hans kolleger råkade t.ex. översätta uttrycket ”flooding possibilities”, vilket betecknar Hollands möjligheter att sätta delar av landet under vatten vid krig, med ”en uppsjö möjligheter”.

Nu ska jag och plommonstopet (som ni ska få bild på så fort jag får ordning på tröjbeställningen) dra en vinnare ur hatten. Så här inledningsvis drar jag oftast bara en vinnare, för att sedan närmare julafton bli alldeles galen av givmildhet och fullkomligt öööösa bort  … två åt gången.

Prasselprasselprassel … och där har vi … Christina! (Måtte vi nu bara ha en Christina i båset, måste kolla … ah, ja, det ser bra ut.) Jag upprepar: tröjorna är inte in da house än, så leveransen dröjer.

Ny lucka i ottan imorrn söndag, ålrajt?

Share
28 kommentarer

Facit till lucka 3 heter lucka 6 (Lilla Julkalendern 2018)

Understundom lämnar Julkalendern svårhetsdjungeln och går ut på stadens gator som en vanlig gåta. Då kan nästan alla lösa den!

Därför är kommentatorsbåset till lucka 3 fullproppat av ledtrådar, såpass att man nästan inte ser djungeln för alla katter, mucklor och pannkakor. Redan i kommentar nummer två visste Christer tLDPT besked, och sedan ramlade ledtrådarna in. Jag drar upp några som associerar till andra verk av HB:

Dammråttan:

”Vinlusen är ju ett känt varumärke och trevlig bekantskap. Annars finns det en filosofisk betraktelse av en stol att njuta av i ett annat, men relaterat sammanhang.”

Brid:

”Tassar upp på läktaren och kollar om syrran är där.”

Hannoia:

”Mamma hörrödu! Jag sa ju att du kunde.”

Citronen:

”Det som göms i grönt gräs är svårt att hitta, så alltid min mormor.”

Karlbergs kök:

”Man kan äta gräs. Om man är en ko.”

Kommentatorn HK kallade sig till och med för ”Kråkan”, som hemlisbloggarlösningen har gjort tillsammans med Jujja Wieslander.

Ooooooh, såna där arkitektlådor har vi också! (Fast våra är fulla av barnens gamla skolsaker och teckningar.) Foto: Alexander Lagergren

Så nu har alla listat ut att det var bl.a. mucklorna, Findus, hönorna och tuppen som gömde sig i luckan – eller Sven Nordqvist (f. 1946) eftersom det ju är han som ritar och skriver de sanslöst fina Pettson-böckerna. Han drivs (enligt intervjuer) av att han njuter så av själva skapandet:

– Det är nog arbetsmomentet att sitta och måla, teckna, bygga, lyssna på böcker och vara för mig själv i min egen värld. Det är den situationen jag tycker om.

Precis som i Julkalenderverkstan, där jag sitter och njuter i en 240 cm bred säng, nedbäddad med böcker upp till öronen och gardinerna fördragna så att solfan inte stör. (Jag sa verkligen så idag när solen lyste så vackert i den annars så mörka december: ”Stick, solfan, jag måste skapa!”) Eller så är jag bara lite decemberintrovert kanske?

©Sven Nordqvist
Kanske kan man inte kalla hatten gul som jag gjorde i luckan, men strunt samma; titta på alla detaljer!

En annan favorit är Nasse, som hittar en stol som han inte riktigt vet vad han ska göra med.

©Sven Nordqvist
Som vi skrattade åt den här bilden!

Men det är inte bara bilderna – även texten till just Nasse är så förtjusande roliga och finurliga. Den här beskrivningen får Nasse när han gång på gång misslyckas med att använda stolen som det är tänkt:

– Benen ska inte vara i vädret, utan ryggen upp och fötterna ner. Och sitta på sitsen och inte på marken och luta ryggen mot ryggen förstår du, va?

I just den här boken har den nuvarande Tjugosexåringen markerat revir:Denna nu 26-årige Erik är samma barn som råkade hamna på samma tåg som Sven Nordqvist för drygt två år sedan. Han skrev en fan-lapp – och jag fick blogga om det och Sydsvenskan skrev om det.

Det märkligaste med Sven Nordqvist är faktiskt att han inte är i min ålder. Jag tyckte nämligen att han var det på 1990-talet när vår beundran var som intensivast. Då var han redan etablerad författare som tog arkitektexamen på LTH ungefär när jag föddes. Obegripligt.

Om ni undrar hur lucka 3 tillverkades, så var det främst med hjälp av ”Tuppens minut” (1996). En passus snodde jag rakt av, eftersom jag blev så överraskad – det här hade jag komplett glömt bort!

©Sven Nordqvist
Vaaaad hade tuppen gjort innan han rymde hemifrån …?
©Sven Nordqvist
Minsann! Sicken en! Men så trevligt! Grattis, hönorna!

Gå nu ut allihop och köp på er ett gäng Sven Nordqvist-böcker att ge bort till både unga och gamla i jul. Peka på bilderna och skratta åt

  • hönan som försöker fånga en limpmacka med salami
  • mössens badkar under stuprännan
  • minikossan i minihagen
  • pottan Snurf
  • telefonstolparna burken i snickarboden
  • gäddan i ryggsäcken
  • hönornas tebjudning
  • skruvtvingen som håller fast en kudde på Findus huvud …

Nu ska plommonstopet fram och jobba igen! En farlig massa lappar och en hel hoper kommentarer blev det idag – tack för gott samarbete allihop! Och ni som fortfarande sitter uppe på läktarn och inte förstår hur man listar ut svaren; det gör inget! Ni bor i hatten ni också!

Blädderi, blädderaaa, rör jag om. Ni vet att tröjorna inte kommer på ett tag, va? Jag drar … och slänger, för den personen var inte med i båset idag. (Ska inte nämnas vid namn, kanske orsakar jag sorg då.) Och nu drar jag … Agneta uti Lund! Som inte hade en aning, men gick iväg och åt julbord såpass att fjällen föll från ögonen!

Lucka 4 kommer på fredag morgon och är en gästlucka författad av Ökenråttan! (Detta för att jag inte kommer att ens hinna andas, klä på mig eller kolla mejlen på fredag och lördag.)


Psst! Besök gärna båset för att läsa om embryos mandelor.

Share
35 kommentarer

Facit till lucka 2 heter lucka 4 (Lilla Julkalendern 2018)

– PITT!

Jag tror att vi måste inleda med den här gamla godingen – förklaring kommer längre ner, förstås.

Föga anade jag att det var nedåt den här vägen som kommentatorsbåset skulle ta i lucka två. Men oh, så passande.

PK inledde (kanske) med en ogissning:

”Flygsemester hör ihop med turister och en som spelat turist är Johnny Depp. Hans okrönte kusin och dubbelgångare är Brad LågenergiPitt.”

Jesper fortsatte med en i sammanhanget (kanske) passande stil och ett innehåll som (kanske) andades ultimatum:

”Vad klimatet har med saken att göra vet jag ej än, men som man av kvinna född, plägar jag ej vila heller ej dricka te, förrn svaret träder fram likt osalig ande på slottets murar.”

PK kom plötsligt på gåtans svar:

”LågenergiPitt var visst mer aktuellt än jag först insåg.”

Ökenråttan visste bestämt svaret (tror jag), men låtsades att hon bara spånade:

”Latin, grekiska och papyrus. Antiken poppar upp.”

Karlbergs kök får liksom många andra i båset kanske stålsätta sig den närmaste framtiden:

”Ska bli mycket intressant att se vilken reklam som uppenbarar sig i flödet efter att ha googlat koprofagi.”

Jag ber om ursäkt för svordomarna på slutet – de var strikt talat inte ledtrådar egentligen. Men mustigt trevliga.

Och så kom Agneta uti Lund och en liten stund senare både Dieva, Hannoia samt Godiva och  tog bladet från munnen.

”Själv är jag just nu nere på cirka 500–450 år före vår tideräkning.”

”Men att komma på det är snudd på omöjligt. Men jag gissar på 411.”

”Jag kan ingalunda svära på att det är rätt men jag vill också gissa på 411.”

”Famlar in i båset på målsnöret och vill helst ringa 112 och inte 411.”

Aristofanes byst ser ut som alla andra byster.

Atenaren Aristofanes  (445 f.Kr. till 385 f.Kr.) är en bra gubbe att kunna om man vill hänga med i dramatiker- eller antiken-kretsar. Så här kan man säga:

– Naaäääeh, jag måste säga att jag håller Aristofanes främst bland komediförfattarna.

Sedan kan man hitta på nästan vad som helst om honom eftersom man inte vet mycket mer än när han levde, att han skrev komedier och att han med dagens (nästan viktorianska) mått mätt anses frispråkig, burdus och ful i mun.

– Björn Ferry! Han är ju så aristofanisk! kan man utan att skämmas säga i sportsammanhang eftersom Ferry är just det: fyndig och med bett i replikerna.

Föga anade Aristofanes att han 2018 skulle kunna citeras i en diskussion om amerikansk politik:

De som inte intresserar sig för politik, riskerar att bli styrda av idioter.

Av hans fyrtio verk finns elva bevarade, och om ni som jag letar efter saker att memorera för att träna hjärnvindlingarna som vore de biceps, är ju elva pjästitlar en bra övning.

De är

  1. Acharnerna
  2. Riddarna
  3. Molnen
  4. Getingarna
  5. Freden
  6. Fåglarna
  7. Lysistrate
  8. Thesmoforiafesten
  9. Grodorna
  10. Kvinnornas folkförsamling
  11. Rikedomen/Plutos.

Och där står Lysistrate enligt mig i ensamt majestät högst på en Lotten-piedestal.

Våren 1986 läste jag kursen drama-teater-film vid Lunds universitet. Det är den i särklass roligaste utbildning jag har gått och den som jag har haft minst nytta av senare i livet. Mot terminens slut spelade vi upp Lysistrate, där jag hade den stora äran att få överraska institutionens professor Ingvar Holm genom att dra upp honom på scen och läsa några repliker mot honom. Bland annat fick jag klappa honom på magen och påpeka att han nog var gravid. Och så fick jag på hemgjord mumin-svenska säga:

– Voi vittu! Satan perkele! Det är rojsigt för ett fruntimmer att sova ensam. Men hur som helst, så måste vi ha fred för fan!  

Däremot var det inte min rollfigur (Lampito) som fick yttra den mest klassiska pitt-repliken:

Vilken rysligt opraktisk klänning hon har.

Om man har vaknat på fel sida kan man hävda att Lysistrate är en trist, mansföraktande pjäs som gör sig rolig på snoppars bekostnad, men det var faktiskt (eller tyvärr?) inte Aristofanes avsikt, har man lyckats analysera fram. Kanske är Lysistrate inte ens en hjältinna egentligen – och kanske det där med att genomföra en sexstrejk för att tvinga fram fred egentligen jättefånigt eftersom krigsslut dåförtiden inte alls var något att trängta efter. 

Häftigt va? Man kan se Lysistrate och läsa replikerna och komma fram till helt olika tolkningar beroende på tid, person och sammanhang! Och läsa Wikipediaartikeln, för den är proppfull av fakta och länkar. Däremot har jag till min stora förvåning inte lyckats hitta hela pjäsen på nätet – bara små brottstycken här och där. (Här finns den på engelska. Om ni vill kolla vad jag utgick från till lucka 2, sök efter ”To husband or lover I’ll not open arms” så hittar ni eden där.)

Men nu är det dags för plommonstopet och mig att dra en t-shirtvinnare (den är jättesnygg, men inte färdig än) – och jag har fått lägga i massa nya lappar i hatten idag! Och ta bort några stackare. Åhej!

Fast innan jag drar en vinnare, måste jag faktiskt ge bort en bonustischa till kommentatösen Pigga Kristina eftersom hon gjorde en ledtrådsbild som var så fin, så fin! Titta!Men nuuuuu drar jag … åhej! Jesper! Tröjan kommer inte att skickas än på ett tag!

Lucka 3 kommer i ottan på onsdag!

Share
49 kommentarer

Facit till lucka 1 heter lucka 2 (Lilla Julkalendern 2018)

Välkomna till 2018 års första julkalenderfacit! Man kommer hit via en länk i förra luckan eller i förra båset – eller genom att klicka på JULKALENDERFACIT längst upp på sidan!


Jag har idag målat väggar och spacklat spackel med spacklar och bara ibland kikat in i båset. När jag har målat in mig i datorhörnet har man hört mig mumla, fnissa och ibland läsa högt för spacklarpolarna – som inte hade den blekaste aning om varför jag ansåg mig värd en paus plötsligt.

– Tihi. Tant Kofta! Haha, en sagotant och en gubbe med dubbla säkerhetsanordningar för benkläder. Gunnar Sträng! Björnar och grisar! Braaa … bråkande … dividerande. Bostadsadressen! Och adressändring! YES!
– Lotten kom nu!
– Nej! Originalpoesi från embryo!
– Läs högt och kom hit sen!
– Läsa embryo högt? Kommer aldrig på fråga! Ni får läsa själva!

Aha. Massematik! Julklurisar. Här ska knäkcras nöttrer. Får grå in till Farran med tomteluvran okcså frågra om hjälm.

Jag behövrer hjälm här Farran.

Nä den har du ju redran på huvet Embryo. Nu är du ute okcså cykclar.

Nej men jag behövrer hjälm med kallelendrern. Allting har börjat nu!

Åkej! Vad är grå gånger grå det undrar jag nu.

Ingen arning.

Då fattrar du kanske hur svårt allting är. Det är grymt synd om massematikerna. Strör mej inte mer eftrersom jag hakcrar strörbröd av allans skorpor till briljeringen.

Du ska alltid briljera allting Farran! Är det inte skinkcan så är det någon annans bak. Typ Morrans papprarkakor det säjer jag nu.

Yo.

©embryo 2018

 

Örjan funderade på klänningen och Cecilia N. replikerade initierat:

Ett snitt i en klänningen resulterar inte i två bitar, utan i ett större tygstycke – innebärande en uppsprättad klänning.”
”Såvida den inte är av en genomknäppt modell.”

Gissningarna som jag inte alls begriper än nästan alltid mina favoriter. Jesper:

”Utan tvivel är det Winterreise av Wilhelm Müller. ’Nun ist die Welt so trūbe, Der Weg gehüllt in Schnee’, talar väl sitt tydliga språk.”

Eh. Näe.

När svaret plötsligt kom utan eufemismer eller beslöjade ord, protesterade Ninja på ett ytterst lämpligt sätt:

”Men bodde hon på Skebokvarnsvägen?”

Men nu går vi in på facitvägen. Förr om åren har frågan flera gånger ställts av båsisterna:

– Fast kan en hemlisbloggare vara med TVÅ gånger? Totte igen? Är inte det tvärs emot reglerna?

Inte alls. Nu kommer båsisternas nästa fråga:

– Fast kan en hemlisbloggare vara med TRE gånger? Är inte det tvärs emot reglerna?

Inte alls. Särskilt inte emot reglerna är det när det gäller vissa författare, så det så. Vi låter henne inledningsvis berätta själv om hur livet tedde sig:

”Jag for till Stockholm, där jag utbildade mej till sekreterare, hade plats på kontor, gifte mej, fick två barn, Lars och Karin. […] Jag är änka sedan år 1952, två barn har jag, båda gifta, men min son dog sommaren 1986. Jag har sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn.”

Hade Astrid Lindgren (1907–2002) fortfarande levt, hade hon nog haft fler barnbarnsbarn i citatet. Men nu ä ho dö.

Här tar hon sig en funderare 1960. (Astrids bilder [Public domain])
Till häromdagen kunde man se en dokumentär om hur vår nationalklenod led alla helvetes kval när hon som 17-åring blev förförd (hennes eget ord) av chefredaktör Reinhold Blomberg, som själv var i 50-årsåldern.

– Om jag var kär i honom? Nähedå! Men  … det var första gången jag blev uppmärksammad av någon på det viset. Jag med mitt tunna hår … Alla mina vänner di var så kära hela tiden och låg och grät och hade sig, men jag, jag fattade inte varför det var ett sånt ståhej om den där kärleken.

Den där Blomberg finns med i en helt otrolig dokumentärfilm från Vimmerby när Astrid är runt 12–13 år och har kringlor och rosetter i håret. Chefredaktörn står alldeles bakom henne. Jag har tyvärr bara hittat en piratkopia som är suddigare än dimman i ett badrum där en tonåring har duschat. (Jag byter ut bilden om jag hittar en bättre.)

Astrid till vänster, Blomberg till höger.

I dokumentären om Astrid Lindgren läggs stor vikt vid graviditeten, hjälpen hon fick av dåtidens kvinnojourer, allt hysch-hysch, resan till Danmark och det faktum att hon lämnade kvar den lille nyfödde Lasse och for hem till Småland för att vara med under julen med familjen.

– Alltså ammade jag honom inte. För det var så rysligt viktigt att jag skulle vara med på gårn under julen. Så dumt. Är det något jag ångrar i livet, så är det detta. Att jag inte ammade Lasse.

I nästan tre år kämpade Astrid med att bo i Stockholm och ibland (sällan) åka ner till Danmark med tåg som kostade nästan en halv månadslön.

Astrids pass under de hemskaste åren.

Hon åt för lite, sov för lite, frös och hade självmordstankar – men så plötsligt vände det när föräldrarna hemma i Småland äntligen förstod att de nog var tvungna att hjälpa till. Och acceptera att Lasse var deras barnbarn. Då togs denna bild.

När föräldrarna väl välkomnade lille Lasse till familjen, gjorde de det med besked; de körde i öppen vagn genom hela samhället för att signalera ”nu är han här, och han är vår”.

Att Astrid Lindgren faktiskt blev just barnboksförfattarinna säger hon själv beror på dessa hemska år när hon led, när Lasse led (han rycktes upp från sitt danska hem och fick bo i ett rum i Stockholm, där han fick kikhosta) och ingen ljusning skymtade i fjärran. Samt, skulle jag vilja påstå, att hon tittade på Mary Pickford-filmer. (Källa.)

Ni som nu inte har fått tillräckligt mycket information om Astrid Lindgren, kan läsa facit från 2006 och 2008 också!

Eller kika lite på originalmanuset till Pippi Långstrump.
Eller analysera Pigga Kristinas luckanalys från kommentatorsbåset förstås.

Och vem var det i luckan? Jo, ”Lotta på Bråkmakargatan” med dividerande, nämnare, täljare och bråk samt massa annat. (Berätta gärna i kommentatorsbåset vilka ledtrådar ni hittade!)

Men nu till priset! Som är en ännu inte offentliggjord t-shirt! Den är precis som vanligt osynlig till ett par dagar in i december eftersom tryckerierna prioriterar annat trams framför Julkalendern. Vad tror ni att den föreställer i år?

[plats för gissningar]

Jag har skrivit ner alla era kommentatorsnamn (det har jag inte alls, jag har kopierat in dem på ett papper som jag har skrivit ut och sedan klippt sönder) och lagt alla lapparna i morfars dammiga plommonstop och så rör jag om så det står härliga till och så säger jag fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur, och så drar jag … Örjan! En sann tjotjänare i kommentatorsbåset! (Vilken utmärkt felstavning. Den behåller jag.)

Grattis! Ny lucka kommer inte förrän vid 12-snåret imorrn eftersom jag är snurrig av färgångor och inte kan strava längra! Så snurrig var jag att jag tog helt fel på dag! Och tid! Lucka 2 kommer i ottan på måndag morgon!

Share
42 kommentarer

DRT i Lilla julkalendern 2017

För ickejulkalendrare: det här inlägget kommer att verka helt obegripligt. Hoppa ner till ett gammalt inlägg från november eller 2011 eller nåt sånt! Eller … klicka på länkarna och förundras!

Den Röda Tråden har egentligen inte alls versaler på varje ord. Förutom ibland. Och just nu och här! DRT is in da house!

Den stackars röda tråden har genom åren behandlats styvmoderligt av mig. Ett år fick jag krysta fram en röd tråd eftersom jag inte kom på att jag skulle ha en förrän efter en veckas julkalendrande. Och ibland blir det så bra så och jag får in 13–15 förslag på lösningar. I år tänkte jag vara lite extra tydlig med ledtrådarna eftersom det ju bara var tolv luckor. Samtidigt försökte jag sprida ut lite vinkar både i gåtorna, i faciten och i mina kommentarer.

Men i år har inte ens hakke skickat in en snygg utredning! (Det har han alltid gjort tidigare. Mitt jobb blev ju av hans ansträngningar förr om åren snorenkelt eftersom jag då bara kopierade hans utredning och lade på några egna kommentarer.) Uhuuu!

Here we go! DRT 2017 var inte en red-green röra, men väl äppelträdsgren.

Några av de tydligare ledtrådarna var:

Stefan Zweig gren på tyska
Johan Henric Kellgren gren
Nancy Mitford släktträd
Sue Townsend Adrian Moles lärare heter
Mrs. Appleyard
Isaac Newton THE äppelträd
Lisa Tetzner Apples Lisa-dator
Graham Greene green (hihihihiiii)
Caitlin Moran Caitlin-äpple (Gala)
Eyvind Johnson Sankt Olof-äpple 
Flannery O’Connor Bodde i N.Y. (The Big Apple)
Max Planck plank (fniss, fniss)
Anna Maria Lenngren gren

När det gäller DRT är det bara tokgoogling som gäller. Man kan hitta många fler äppelsorter gömda och lite cider och en och annan äppelvinäger på gårdar som heter som huvudpersoner i böcker (vilket man kanske inte vet, men om man googlar en HB i kombination med äpple dyker de upp) och rent av äppelcitat.

Eyvind Johnson i Romanen om Olof:

”Det är inget hårt land. Säj dej: det är inte hårt. Det blir hårt först när man snålt sätter sej ner och klagar över att det inte växer apelsiner här, inte ens äpplen.”

Flannery O’Connor i A Good Man is Hard to Find:

”Later he saw Jesus move from tree to tree in the back of his mind, a wild ragged figure motioning him to turn around and come off into the dark where he might be walking on the water and not know it and then suddenly know it and drown.”

Nu är det definitivt slut för i år! Ni som inte har fått era vinsttröjor (plus alla som fick er tröja av vinnaren Örjan): mejla mig storlek och adress! (Idag skickar jag till Pysseliten, LottenPotten, Goblin-Charlott, Godiva, Ingela och Brid.)

Ni som vill köpa en tröja för 100 kr kan göra det också – jag har även tröjor från forna tider som kan packas ner och skeppas iväg!

Avslutningsvis lämnar jag ordet till Tomas Tranströmer, vars dikt också hade kunnat vara DRT:

Människofåglar.
Äppelträden blommade.
Den stora gåtan.

 

Share
40 kommentarer

Facit till lucka 11 heter lucka 22 (Lilla Julkalendern 2017)

Tänk er ett paraply. Och att paraplyet är slitet och gammalt och har tappat allt tyg. Tänk er nu detta paraply har hamnat i en stor centrifug. Och nu bänglar ni ut det ur centrifugen och tänker ”julgran i en tyllkjol”.

spretigt var båsets ledtrådar idag. Men om ni tittar lite extra på vissa av kommentarerna, kommer ni att se att särkilt fyra komponenter upprepas: bokstaven h, konstanter, plankor och max:

Hannoia (h annoia, h-annoia):

Spänningen är olidlig och konstant. Vi måste anta att bakom den här luckan finns ett medvetet och intelligent sinne.

Pysseliten:

Jag ser hen planka.

Karin:

Dagens bräda, minsann, och en rejäl en! Nästan så man undrar om det inte skulle funka bättre med en planka.

Ökenråttan var först inte riktigt säker:

På bilden har vi en bock. Sågbock, då? Eller gymnastikredskap! Och figuren där har nyss utfört en trippel med skruv, eller dylikt.

Men samma Ökenråtta visste besked en liten stund senare:

Nu ser jag vad det är! Haha, pinnarna.

Pelotard:

Men för höge farao, Pelotard, ännu en lucka som handlar om din fil. kand. och så ser du inte ledtrådarna direkt. Korkad till max.

LarsW:

Jag föredrar Max framför Donken.

Ingela:

Planka ser jag ju, men HB måste väl vara Ernst som ska bygga ett köksbord av murkna brädor med kraftigt överdrivna dimensioner.

Och var man ännu inte säker på svaret, så kom Skogsgurra med en plankdefinition:

”Orättmätigt bereda sig tillträde till avgiftsbelagt publikt evenemang.”

Och nu till lösningen! En vetenskaplig gigant …

Lägg gärna märke till barnbilden ovanför böckerna. Jag återkommer till den.

Max Planck (1858–1947) hette faktiskt inte Max från början utan Karl Ernst Ludwig Marx Planck, vilket har förvirrat kalenderbitarna genom åren. Kanske var det bara en felskrivning i kyrkböckerna, men från 1868 skrev Planck själv sitt namn som vi är vana vid nu.

Se en sådan mogen handstil han hade vid tio års ålder …
Max Planck, 16 år.

Den unge Max var multibegåvad och skulle faktiskt ha satsat på musiken om han inte hade snubblat över en fysiklärare – Philipp von Jolly (tihi) – som påpekade att det där med fysik var minsann inte nåt att ha i framtiden. Allt var liksom redan hittat eller uppfunnet eller formulerat, sa han:

”Inom fysiken är nästan allt redan upptäckt, det enda som faktiskt återstår är att räta ut några  enstaka frågetecken här och där.”

Men Planck lyssnade inte på det örat. Parallellt med sånglektioner och operakomponerande samt piano-, orgel- och cellospel excellerade han i fysikstudier och påbörjade sina universitetsstudier redan som 16-åring. I Tyskland var det då helt normalt att man bytte universitet då och då och pluggade än här, än där, så Planck hamnade när han var 19 år på ett universitet med idel kända vetenskapsmän i lärarstaben. Dock lät han precis lika surt kritisk som jag, när han i breven hem berättade om sina föreläsare:

Hermann von Helmholtz är alltid oförberedd, räknar fel hela tiden, pratar långsamt och tråkar ut oss alla. Gustav Kirchhoff förbereder sina föreläsningar minutiöst, men är fnösketorr och talar hela tiden med monoton röst.”

Max Planck, 20 år.

Max Planck slutade att gå på lektionerna och pluggade istället termodynamik på egen hand – och kvitterade ut sin universitetsexamen när han var blott 20 år. Sedan följde slag i slag en fullständigt sanslöst fantastisk karriär där Planck formulerade den teoretiska grunden för det som kom att kallas ”Plancks strålningslag”. In på scenen alltså: kvantmekaniken! 

När Einsteins artikel om relativitetsteorin publicerades, var Max på hugget och hängde på resonemanget, blev alldeles till sig, kontaktade Einstein – och fick en vän för livet. Kanske sporrade de varandra till sina stordåd? (Analytiker skulle, om de lyssnade på mig mer, kunna jämföra denna relation med t.ex. Lennon & McCartney eller Hasse & Tage.)

– Om Nernst håller upp ett finger, såja, och Einstein ser lite roat begrundande ut och du, Planck, du sneglar mot din högra sida på ett pillemariskt sätt och Millikan slutar skratta och Laue slutligen ber en bön…? Såja, nu tar jag bilden!

När Hitler kom till makten, var Planck en av de mer aktiva i kampen mot galenskaperna. Han hjälpte judiska vetenskapsmän så mycket han kunde och skrev månget brev till nazister i maktposition, där han bad om förståelse och undantag. Nazisterna själva litade inte alls på honom och tillsatte prompt en utredning. Enheten för forskning kollade upp Plancks förfäder – och konstaterade nöjt att de hade haft rätt: att han var till en sextondel judisk. Hilfe!

(Här hoppar jag nu över alla Max Plancks konstanter och professurer, lärjungar, medaljer, Nobelpris och asteroiden. Sammanfattning: det är väldigt imponerande.)

Solvay-konferensen 1927. På bilden ses 1 kvinna och 28 män, där 17 var eller skulle bli Nobelpristagare.

Om ni är intresserade av bilden ovan:

  1. Auguste PiccardÉmile HenriotPaul EhrenfestEdouard HerzenThéophile de DonderErwin SchrödingerJules-Émile VerschaffeltWolfgang PauliWerner HeisenbergR.H. FowlerLéon Brillouin.
  2. Peter DebyeMartin KnudsenWilliam Lawrence BraggHans KramersPaul DiracArthur ComptonLouis de BroglieMax BornNiels Bohr.
  3. Irving LangmuirMax PlanckMarie Skłodowska-CurieHendrik LorentzAlbert EinsteinPaul LangevinCharles Eugene GuyeCharles Thomson Rees WilsonOwen Willans Richardson.

Men nu till privatlivet.

Planck fick 1888–92 fyra barn med sin första fru Marie Merck. Om de hade gift sig i Sverige 2017, hade barnen säkerligen hetat Planck-Merck i efternamn.

Barnen var i kronologisk ordning Karl, tvillingarna Emma och Grete samt lille Erwin. Max och Marie var lyckliga, livet lekte, barnen växte och de vetenskapliga upptäckterna kom slag i slag. År 1901 togs den här rufsiga bilden på Planck som jag inte har lyckats hitta en förklaring till, men den brukar dyka upp i meme-sammanhang med rubriken ”före och efter”. Fast före och efter vad?  Mustaschen spretar, håret står på ända, han ler som Mona Lisa och tittar i november. Varför?

Så långt gick i alla fall det mesta som på räls. Men sedan …

  • Marie dog av tuberkulos 1909.
  • Planck fick ytterligare en son med sin nya fru Marga 1911 – Hermann, som enligt källorna inte var ”psykiskt stark”.
  • Sonen Erwin var försvunnen – tillfångatagen – i Frankrike ungefär 1914–17.
  • Sonen Karl dog i slaget vid Verdun 1916.
  • Dottern Grete dog i barnsäng 1917.
  • Dottern Emma gifte sig med Gretes änkeman, och dog sedan i barnsäng även hon 1919.
  • Sonen Erwin (som ju till slut släpptes i Frankrike) deltog i periferin i planeringen av 20-juli-attentatet mot Hitler och hängdes därför 1945.

Efter Erwin Plancks avrättning, skrev Max Planck i ett brev (tack och lov för dessa tiders intensiva brevskrivande) till en forskarkollega:

”Jag kämpar dagligen för att finna styrka att acceptera detta öde. Vid varje gryning kommer sorgen över mig igen som ett nytt slag, den förlamar mig och grumlar mina annars så klara tankegångar, och det kommer att ta lång tid tills jag återfår min mentala balans. Detta eftersom Erwin var en så värdefull del av mitt liv. Han var mitt solsken, min stolthet, mitt hopp. Det som gick förlorat med honom, kan inte i ord beskrivas.”

Två år senare dog Planck, fortfarande oerhört bedrövad. Hans hustru Marga följde ytterligare ett år senare (1948) och sedan dog även den psykiskt svage sonen Hermann 1954.

Om det finns något att glädjas åt i denna sorgerliga soppa, är det att de två barnbarnen som föddes 1917 respektive 1919 överlevde, och att fick sina döda mödrars namn: Grete och Emma.

Här kommer några till engelska översatta Planck-citat som ni kan skriva ut och rama in och sätta upp på toa:

”Anybody who has been seriously engaged in scientific work of any kind realizes that over the entrance to the gates of the temple of science are written the words: Ye must have faith. It is a quality which the scientist cannot dispense with.”

”A new scientific truth does not triumph by convincing its opponents and making them see the light, but rather because its opponents eventually die, and a new generation grows up that is familiar with it.” (Förkortat: Truth never triumphs—its opponents just die out.)

”In the last analysis, we ourselves are part of nature and therefore part of the mystery that we are trying to solve.”

De dämpade Marga och Max strax efter krigsslutet.

Minns ni fotot på väggen i den första bilden längst upp i facit? Här är den igen.

Karl, Emma och Grete runt 1896. Men varför är Erwin (f. 1892) inte med på bilden? (Jag har tyvärr inte svar på denna gåta.)

Vinstchans! Hopp i hatten! Jag rör om och drar två på en gång! Karin! Ingela! Tjoho! Kom ihåg att mejla adress och storlek! Skål!

Psssssssst. Jag kommer att ha massa inte särskilt jättestora tröjor över när vi är färdiga på julafton eftersom jag räknade helt fel när jag beställde dem. Vad tycker ni att jag gör med dem?


Bonus ur kommentatorsbåset: embryo rimmar!

det här kan jag embryo maka på dej från datoreländet

men jag sittrer ju här

maka på dej sa jag eller vill du inte några praket

men jag skriker en liten dikct

det ger jag den i: fly mej några tangenter så jag kan svara på gråtan

men farran

undan det är dan före dan före dan före dropparedan

men farran

det är bråttom: vi måste till stormarknaden julmarknaden okcså köpa en klapp till julgrannen

men jag tänkcte rimma / det tar bara en timma

nä nu skriver jag svaret: jhldhjdlöodilm jjkllkövretkll

men farran: det där betyder ju ingenting

inte för dej kanske men för mej betyder det allt det säjer jag nu

yo

Share
45 kommentarer

Facit till lucka 5 heter lucka 10 (Lilla Julkalendern 2017)

I lucka 5 gömde sig en av världens mest kända män. Han är så känd att alla någon gång har hört talas om honom, liksom Marilyn Monroe-känd. (Känner nu att min första association till en världskändis är lite väl mossig.)

Men visste ni att vår gamle kändis hade ett äkta, riktigt långt hårsvall – som blev grått redan när han var i 30-årsåldern och som efter en noggrann undersökning 1979 visade sig innehålla absurda halter bly?

Här har vi några ledtrådslämnare!

Pelotard:

Nä, det här går inte. Jag känner mig alldeles trög idag. Och det lär jag fortsätta vara, om ingen ger mig en knuff. Och om någon skulle ge mig en knuff, så knuffar jag ändå bara tillbaka.

Nina:

Idag ser det ljusare ut.

Flygbengan:

Närmare Da Vinci-koden än så här kommer vi nog aldrig mer i Julkalendern. Jag har sett HBs vagga och försökt se hens grav.

Dieva:

Jamen, allt faller ned. Även polletten. Det fattade ju HB också om hen nu inte råkar vara Schubert.

Ökenråttan:

Om man står på axlarna på nån som är lång så ser man lite längre, eller hur?

Isaac Newton (1642/43–1727) var inte (som man är nuförtiden) fokuserad på ett yrkesområde och kanske en liten hobby som att bygga modellflygplan i källaren på lördagskvällar. Nej, han var ett totalgeni som intresserade sig för fysik, astronomi, matematik, filosofi, teologi och (harrrkl) alkemi. 

Vin, kvinnor och sång var inget för denne allvarsman.

Nu var han ju inte ensam om galenskapsförsöken att skapa guld (en formulering som jag kommer att få äta upp den dagen någon verkligen lyckas) – det finns en lång, lång lista på liknande forskningslycksökare. Där står att finna bl.a. Elizabeth I och drottning Kristina, Faust, Tycho Brahe, Roger Bacon, Albertus Magnus, August Strindberg, Carl Jung … 

Några av ledtrådarna inne i lucktexten var massa, acceleration, lagar, flux-, guld, fall, äpplen och gravitation. Pesten 1665 fick vara med för att den verkligen påverkade Newton; hans skola stängdes under två år på grund av den grasserande böldpesten och då blev han helt enkelt tvungen att istället för att plugga ta jobb på posten och pack… Neeej, feeel, han blev inte alls tvungen att jobba: han ville – och fick – istället sitta hemma hos sin mormor och läsa och forska på egen hand.

Ett litet känt citat som inte alls stod att finna i luckan, var detta:

”If I have seen further it is by standing on ye sholders of Giants.”

Det betyder enligt de flesta att Newton insåg att hans framgångar och fantastiska forskning och underbara upptäckter berodde på det jobb som tidigare forskare hade gjort. (Och ye uttalas [the].)

Med detta citat i bakhuvudet kan ni raskt associera till

Men nu har det visat sig att det kanske inte alls var ett tack till föregångarna och inte alls speglade en eventuell ödmjukhet. Det kanske var så att det bara handlade om ironi, satir och elakhet eftersom den som fick emotta dessa ord var en kortväxt krympling till forskare (med väldigt dålig hälsa) som hette Robert Hooke

Denne och Isaac Newton var inblandade i ilskna fajter (som pågick i decennier) om vem som först kom på uppfinningarna och idéerna. Kanske ville Newton med citatet bara klämma åt Hooke  och så anspela på hans inte alls (varken bokstavligt eller bildningsmässigt) stora person.

Om man ska sammanfatta Newtons liv, blir det inte en kort historia ens i punktform eftersom han

  • föddes 13 veckor för tidigt och ändå överlevde
  • har en något flytande födelsedag (december 1642 eller januari 1643) beroende på vilken kalender man använder
  • var faderlös eftersom Isaac d.ä. dog redan när hans hustru var i fjärde månaden
  • fick flytta hem till sina morföräldrar när hans mamma gifte om sig
  • fick flytta hem till mamman igen när fosterfadern hade dött
  • tydligen hade en mamma vars män dog frekvent
  • uppfann fluxionsmetoden som inspirerade Doc i Tillbaka till framtiden
  • byggde världens första spegelteleskop
  • gav ut den revolutionerande  Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica (förkortad titel: ”Principia”) 
  • formulerade sina tankar om gravitation när han inte begrep hur det kom sig att äpplen och månen väl lyder under samma tyngdlag men rör sig så olika (men Hooke sa att det minsann var han som kom på detta)
  • gick in i väggen och blev deprimerad och sökte tröst i ett helt normalt jobb på det engelska myntverket, där han utarbetade ett nytt monetärt system som gjorde stor succé
  • forskade fram det faktum att jorden naturligtvis kommer att gå under, men inte före år 2060
  • utförde hemska försök på sig själv, som att sticka en syl i sitt ena öga
  • inte var någon vidare politiker trots envisa försök i branschen
  • tyvärr fick se två års arbete brinna upp när ett stearinljus välte rakt på alla papper och anteckningar
  • stammade.

Det var Voltaire som av Isaac Newtons brorson fick höra om hur vårt geni löste gravitationens gåta när ett äpple föll från ett träd. Så långt är historien bekräftad, men den där delen om att äpplet landade i huvudet på Newton är förmodligen en skröna. (Vilket passar mig utmärkt: skrönor är ju som historier betraktade intressantare och roligare än den verkliga, kanske bistra sanningen.)

Nu ska vi dra en vinnare! Tröjorna är tyvärr fortfarande osynliga (tusan vad jag verkar ha otur med tröjtryckerierna: detta är mitt femte sedan jag började 2005 och alla lovar de runt och håller tunt). Jag rör om och draaar en LarsW – och så en liten bonus till Agneta uti Lund, som aldrig ger sig och googlar frenetiskt och famlar sig fram till gåtans lösning hela dagarna! I Newtonluckan kom Skogsgurra dessutom med väldigt fin tröst till henne:

– Men du famlar väldigt bra, AuL.

En ny lucka kommer på måndag den 11 december!

Share
40 kommentarer

Facit till lucka 2 heter lucka 4 (Lilla Julkalendern 2017)

I den tredje luckan fanns den andra gåtan, och den skapade problem emedan några gissare inte såg skogen för bara trän. ”Stolpiga rim” och ”haltande meter” och den där jädra amerikanske tokstollen som ämne – vem kan hålla fokus då?

Inte PK, som verkar tänka på … Povel Ramel?

”Jag blir sugen på semla så här i tider av blåa berg och gröna dalar.”

Och heller inte Ingela, som inte går tillräckligt långt bak i tiden:

Eller är det hen som alla älskat och hyllat i fyrtio år, som jag inte stått ut med, men föll pladask för i fjol eller två år sen? Samma fenomen som med öl förresten, som jag inte kunde med alls förrän efter femtio.

 

Eller jo, Lille Maken hade full koll:

”Tillåt mig att särskilt berömma rimflätningen;  ingen ny skapelse utan en gammal klassisk form.”

Likaså Ökenråttan:

Det här var ju lätt. Jag kan!! (Säjer hon, dumskallen, som förväxlade Zlatan med Zweig. Eller tvärtom.)

Och Niklas! (Väl?)

”Ja, ja, det är han den där som gjorde sådana där i parti och minut och sedan så gjorde han några till. Men det var väldigt pra partier och minuter för det mesta. Och så dödde han.”

För dödde, det gjorde han ju, hemlisbloggarn. Se här vad han skrev om sig själv (i tredje person) – rader som skulle läsas först när han väl var död:

”Han var en liten man i vår litterära värld, hans talanger voro små. Han hade kanhända icke vad man kallar snille, de flesta av hans skrifter hade föga vidd och vikt. Men han ägde en egenskap, kanske i högre grad än sina medbröder: det var ett nit, en värma för den svenska vitterhetens förkovran och heder. Den följde honom genom ett plågsamt liv och var hans sista passion i den stund han skrev dessa rader.”

Han var så klen, stackarn, och dog av lungsot och snuva gjorde han innan han hade riktigt hade rimmat färdigt:

Johan Henric Kellgren (1751–95).

Förutom att jag vill resa i tiden till Woodstock 1969, nyårsafton 1900 och den där dagen 1999 när jag borde ha köpt Google-aktier, så vill jag även resa till slutet av 1700-talet och frottera mig med den tidens skalder och Gustav III. Ack.

Kellgren fick som 23-åring en docentur i latinsk vitterhet, vilket låter mycket mer förtjusande än det egentligen är eftersom det handlade om helt normal skönlitteratur eller poem på latin.

Åren gick och han fokuserade mer och mer på svenskan och skrev och rimmade och skrev ännu mer rim och fick precis som Stefan Zweig skriva text till operor, och han var så innerligt populär och älskad att det verkar konstigt att han mitt i all kreativitet och allt rimmande samt dessutom klurande på meter hann bli ovän med både Bellman och Thomas Thorild.

Bellmanstjafset handlade mest om att Kellgren tyckte att Bellman väl kunde hålla sig nykter lite då och då, medan grälet med Thorild (som pågick i flera år) handlade om den orimmade versens berättigande. Ett av debattinläggen från Kellgren hette Nytt försök till orimmad vers.

(Det är faktiskt oerhört roligt.)

Kellgren grundade tillsammans med Carl Peter Lenngren Stockholms-Posten (som dock körde mellanslag på modärnt vis, se nedan), som gick i graven 1833 fö alla ba läste nyheterna på fejjan istället, men som fortfarande går att läsa via KB.

När Kellgren inte var för sjuk, textfäktades med andra litterära giganter, gav ut tidningar och skrev operalibretton, jobbade han för Gustav III på ett så förtjänstfullt sätt att han invaldes i den numera kanske inte så himla fint klingande Svenska Akademien (stackars lilla varumärke till att ha svårt att hålla näsan över vattenytan nu). I sitt inträdestal 1786 beskrev han Sverige så här (och nu kommer ett långt citat som ni kan skumma – eller faktiskt läsa):

”Den stolte utlänningen, som länge ansett vår Nord för barbariets fristad, som helt nyligen börjat tro, att en stråle av ljus även en dag kunde tränga till oss, ska snart med förundran lära känna ett folk, värdigt att tävla i smak och snille med det nyare Aten. Han ska lockas till vårt land, undervisas i vårt språk, livligt intagas av dess manliga skönhet, ledas till kärlek för Nationen genom kärleken för dess tungomål, till vördnad för dess makt genom vördnaden för dess kunskaper, och antingen för alltid fästa sitt hem i ett land, som till naturens förmåner, konsternas höjd, snillets ljus och sammanlevnadens nöjen inte efterger något, men i mildheten av sitt regeringssätt överträffar alla andra; eller ock, återkommen till sina landsmän, skingra deras åldriga fördom mot allt avlägset, och ge dem hädanefter ett lika grundat som fördelaktigt begrepp om Svenska klimatet, Svenska Folkets lynne, och Svenska Snillets skicklighet så till alla vackra som allvarsamma yrken.”

Jag tror mig ana att han när han beskriver att Sverige äger en viss ”manlig skönhet” tänker att det är lite kärvt och kargt här, och överallt är det liksom fullt med stickigt skäggstubb som gör pussarna bitterljuva.

När Kellgren hade varit död i 200 år, publicerade SvD under flera dagar hyllningar till honom. Här är Kajenns.

Ni ser ”salig Dumbom” där i tidningsklippet ovan – någon som drar de mest häpnadsväckande slutsatser av givna fakta. Ett exempel som brukar citeras är:

”Det är konstigt att det så ofta rinner stora floder genom stora städer.”

Och det var just detta verk som jag gjorde om och just dessa femverser (som inte kommer efter varandra i verkligheten):

Hela alltet finns häääär.

Efter den sorgerliga döden, begravdes Kellgren på S:t Jacobs kyrkogård i Stockholm, men nån gång under de gångna århundradena slarvades graven bort.

(Ja, ni tar er precis som jag åt hjärtat nu.)

På kyrkväggen finns ett epitafium av röd porfyr inmurat till tröst. ”Det visar platsen för […] Johan Henrik Kellgrens numera osynliga grav” är den enda information jag får. Göra gravar osynliga och ha sig, va ä de för skick?

Dock bodde J.H. Kellgren 1789–94 tvärs över gatan från kyrkogården – i ett hus som fortfarande finns kvar. Dit kan vi gå.

Avslutningsvis några ord från Kellgren:

”Man äger ej snille för det man är galen.”

Just precis så.

Banne mig har han inte ett litet leende i mungipan där!

Plommonstopet är fullt av både nytillkomna och gamlingar och oj, där fick jag visst ta bort några som inte riktigt hann in i kommentatorsbåset. Jag drar och drar – och måste verkligen se till att jag får iväg t-shirtbeställningen – och däääär kom minsann Cruella flygande!

Lucka 5 som är den tredje gåtan, kommer om ett dygn!

Share
41 kommentarer