Kolla, jag skapade mig en klickbete-rubrik här ovan. För, tokstollar, inte ska SAOL stoppa in de borttagna vinersnitsel, hutch, kolje, klaun och jos igen – däremot ska jag skriva om orden igen! Hehe.
Det finns så himla många gammaldags, finfina ord som får stå kvar!
Se framför er hur jag nu gnuggar händerna och anar att internets algoritmer ska leda världens SAOL-intresserade ordhistoriker hit för en nostalgitripp i den djungel där man måste fäkta bort envisa (men sedan länge strukna)
förbrytarfysionomier
falskmyntarligor
herdinnedräkter
kuskpojkar
boudoirstämningar.
Tyvärr är SAOL:s flera tusen borttagna uppslagsord inte listade någonstans, även om SAOL:s historiska sajt är underbar att klafsa omkring i. (Tänk att fruntimmerssyssla togs med i listan så sent som 1986 – och fortfarande finns kvar!) Jag trollar ur minnet från mina fordom så roliga skrivregelsföreläsningar fram
betjäntplats
fattigmansstuga
kaffesurr
ilgodsexpedition
frestarinna
kvicklunch
fejdlysten
lantpolis
fagerlockig
giftasgalen
bråkmakerska
mammonsträl.
Nu måste jag nog ta en vilopaus från tangentbordet eftersom jag höll andan av förtjusning under hela punktlisteskapandet ovan. (Det var en bra paus: jag hittade en komplett lista över borttagna SAOL-ord 2006! Ett av dem var folketshusstyrelse.)
VABAHA? Aldrig hört talas om!
Förutom de roliga stavningarna i rubriken, har jag tidigare nämnt de tyvärr misslyckade nystavningsförsöken bulevard, sovenir och nugat. Men sebra står kvar i SAOL än idag!
Okej … det står nääääästan med än idag.Borde kanske denna anakronism (yuppienallen) strykas till den upphottade SAOL-upplagan som kommer 2026?
Den efterlängtade josutredningen i repris!
Så här var det:
I SAOL som kom ut 1950 var uppslagsordet juice.
I SAOL från 1973 stod det både juice och jos som alternativform.
I SAOL från 1986 envisades redaktionen trots glåpord med båda formerna: juice och jos.
I SAOL år 1998 hade någon gett upp kampen: juice stod som ensamt uppslagsord.
I SAOL år 2006 & 2015 står det fortfarande juice … trots att allt fler nu börjar skriva jos.
Avslutningsvis … Förutom mitt älskade, men strukna favoritord kasjunöt, upprepar jag med en dåres envishet att fokusork är ett bättre ord än ”attention span”.
AI-bildskaparen klarade faktiskt nästan all svenska denna gång.
Men vad är mitt mål med dagens tidsresa och allmänbildningsklatjofs? Ptja, alltid lär man sig något och korven den har två.
När man som jag är komplett idiot när det gäller bilskötsel, är det inte särskilt konstigt att denna döende (?) blogg används till primalskrik vad gäller det senaste årets investeringar i
avgassystem
ljuddämpare
ny framruta
batteribyte
komplett lampbyte
service.
På listan finns inte ”biltvätt” eftersom bilen på hygienfronten lever som en troglodyt. Nu när jag tänker efter, uppträder den även som en saboterande troglodyt – som gnager hål på sitt inre genom att släppa in rost där den behagar.
Distraherande bild på en bilutställning i Kungliga Tennishallen 1944. [CC]För att vara på den säkra sidan när besiktningsdatumet närmade sig, lämnade jag in bilen på service precis som en normal vuxen. Swopp, fladdrade tre tusenlappar iväg, men bilen var ju i alla fall okej.
– Tack, hurra, nu är bilen äntligen otrasig!
– Nej, du har läckage i servostyrningsoljeslangen.
– Jag har vaaaa?
– Men det gör inget, du måste bara fylla på olja lite oftare.
– Men besiktningen …?
– Äsch, de kommer inte att märka det.
– Okej.
Besiktningsdatumet hade jag noggrant antecknat i almanackan. Men … på helt fel dag en månad in i framtiden, så jag fick beställa en ny tid hos den enda besiktningsfirman som hade en tid innan bilen skulle få körförbud pga. obesiktning.
– Jahaaaaa, du är här i sista minuten ser jag? sa besiktningsmannen utan något som helst medlidande tonfall.
– Ja, hehe. Imorrn får den körförbud om den inte går igenom! tjoade jag som den trallande jänta jag ju är.
Tjugo minuter senare stod jag på samma ställe utan minsta lilla trallande, eftersom bilen blev underkänd. De hade upptäckt att
servostyrningsoljeslangen hade ett tydligt läckage
en blinker hade fel färg
ett bromsljus var trasigt.
– Men bilen var ju nyss på service?
– Ja, den firman skulle jag inte lita på. Tjingeling!
(Besiktningsmannen var i samma generation som jag, och då betyder ”tjingeling” ungefär hejdå, men med pilsnerfilmsfeeling. Nästan ”tji fick du”. Här skulle jag förstås kunna ha helt fel i min tolkning. Men det har jag inte.)
I grannskapets bilmekanikerverkstad var det vid denna tid full rulle med däck- och hjulbyten, puts av stänkskärmar och dubbla förknasare – så jag fick vänta en vecka på en ledig tid. När bilen sedan hade legat inne i tio dagar utan att lagas, åkte jag och hämtade hem den och beställde en tid för reparation på Bilia istället. (Det kan jämföras med att med benbrott flyttas från en kass vårdcentral till privatvård på Sophiahemmet.) Betänk att bilen inte hade kunnat köras på en månad, så dess öde vilade tungt i händerna på de skickliga mekanikerna – som bedömde att lagningen skulle komma att kosta runt 3 500 kr.
Men ni anar inte vad som hände då! [Håll i er.] Bilia gjorde en felsökning för drygt 3 500 kr som underligt nog visade att
servostyrningsoljeslangen hade ett tydligt läckage
en blinker hade fel färg
ett bromsljus var trasigt.
Bild som illustrerar mina känslor vid detta besked. (Ur filmen ”Maniac” (1934).) [CC]Ni vet hur kundservice oftast inte alls funkar särskilt bra? Well, Bilias kundservice funkade [håll i er] JÄTTEDÅLIGT! Först fick jag prata med en människa som sa ”ojojojoj” och bad mig ringa till verkstan. Som inte hade något telefonnummer. Sedan fick jag tala med en annan människa som sa ”ojojoj, jag kopplar dig till verkstan”, tackar tackar. Då hamnade jag hos en skrikande man som stod i en centrifug med en motorsåg bredvid någon som drog med spikskor på en gammaldags svarta tavlan.
– Vaaaaa? sa jag tio gånger.
– HUR SKA VI KUNNA VETA VAD DET ÄR FÖR FEL OM VI INTE GÖR EN FELSÖKNING?
– Genom att läsa mina instruktioner där jag talade om vad det var för fel på bilen och titta på besiktningsprotokollet som jag bifogade!
– MEN HUR SKA VI VETA VAR FELET SITTER UTAN ATT GÖRA EN FELSÖKNING?
Samtalet tog brutalt slut när jag mycket otrevligt lade på luren och bad Tjugosjuåringen kontakta den där kompisen som ju är så bra på bilar. Kompisen kom, sa att han inte begrep vad det var för fel på lamporna och att servostyrningsoljeslangen såg hel ut – men att packningen nog var trasig och att det skulle han fixa. Och förresten:
– Åk och besiktiga bilen i Flen. Alla mina bilar går igenom i Flen.
Några dagar senare åkte bilen in till en besiktning i Flen med sprillans ny servostyrningsoljepackning. Och skickades hem utan att vara godkänd eftersom servostyrningsoljeslangen ju läckte.
– Dessutom varnar bilen för att en lampa är trasig utan att den är det, tiddelipom.
Det kan hända att besiktningsmannen inte alls sa ”tiddelipom” utan ”vilket vi inte tycker om”, men jag vet inte.
Stackars, stackars bilen hade nu haft körförbud så länge att den började hosta vid uppstart. Jag körde den i smyg sent på kvällarna ner till skogsbrynet och tillbaka, medan jag på dagarna googlade bilmekaniker och fnulade på hur alla andra människor hanterar sina sekrutter.
Men under över alla under – plötsligt fick jag tips om en verkstad som har
vitt golv
varm och trevlig miljö
trevlig musik på lagom volym
jättetydliga skyltar vid entrén
samma höga priser – men som tar mina pengar på ett trevligt sätt.
Läckaget fixades, alla lampor lyste så vackert i rätt färg och blinkern (som inte alls var trasig) funkade – utan ingrepp.
Det mest förvånande var att varningen för den icke-trasiga lampan var borta! I hela 100 meter såg det så här vackert ut – sedan återkom varningen, så nu vet jag inte vad klockan är eller om några säten är bältade.
Jag körde på darriga hjul till den tredje besiktningsomgången på nästan två månader och … blev äntligen godkänd.
Puh.
Relaterat! På temat kommunikationer kan jag berätta att kommentatösen Karin idag pratade i radio pga. SL som tar betalt för dubbla resor: lyssna!
Det är inte lätt, när man som jag är intresserad av VM i olika sporter – mest pingis, hockey och fotboll.
(Pfffft. Det är visst lätt. Jag är ju inte på isen eller på planen eller i hagen och jag har inte ens träningsvärk. Eller jätteont i axeln som vårt underbarn i pingis har. Truls Möregårdh har inte bara bollsinne och ett coolt namn – han skadat axeln såpass att han nog snart kommer att sitta med kylsprej som Björn Borg gjorde i setpauserna på sin tid.)
”Björn Borg känner på sin sträckta magmuskel.” (Källa: https://arkivet.dn.se)
Men nu tillbaka till min längtan efter hockey-VM, som blott sänds på ett hopplöst ställe som heter TVsex eller *ia*lay eller *lle*te. (Här ska inte göras reklam, därav asteriskerna.) Jag hittade ett superdupererbjudande på 125 kr för en månad, och klickade JA, fyllde i alla uppgifter och kontonuffror samt godkände transaktionen via Bank-id, och möttes av detta.
”E-posten är redan registrerad på en existerande kund.”
Ja, jag var kund senast för drygt ett år sedan, så jag bara gjorde om proceduren fyra gånger till med några andra mejladresser. (Den som har flest mejladresser när den dör, vinner.) Sedan gjorde jag om proceduren tio gånger till. Och chattade med en robot. Mejlade kundservice (handläggningstid tre dagar). Chattade med roboten igen. Gav upp och somnade sött utan att ha sett ett enda hockeymål.
Dagen efter lärde jag mig att man i chatten kan skriva ”människa” så slipper man (på kontorstid) robotar, men det hjälpte inte. Människan stängde av mitt gamla konto, raderade alla mejladresser, tog bort min användarprofil och lyckades på detta vis inte alls fixa ett konto, men sa att jag istället måste ringa (på kontorstid) och prata med en av fyra avdelningar – oklart vilken – och önskade mig sedan lycka till. Jag skrev tack och rekommenderade läsning:
Sedan ringde jag och blev omkopplad till de fyra olika avdelningarna i tre eller fyra varv, där ingen fattade ett enda någe, men allihop lyckades ”radera det gamla kontot” och sa mycket övertygande att ”nu finns du inte”. Alla gav mig olika råd som inte alls funkade trots att jag ju inte längre fanns. Efter 47 minuter (min envishet gagnar mig inte alltid) sa någon på tekniskaproblem-avdelningen att jag juuuu hade varit kund tidigare.
– Ja. Men jag är raderad nu, sa jag för 57:e gången. Jag är så raderad man kan bli, men det funkar ändå inte. Det påminner om Mumin, där Ninni, det osynliga bar…
– Men du kan inte abonnera på 125-kronorn om du har varit kund tidigare.
– Öh. Okej. Men är jag inte raderad?
– Nej, du finns även om du är raderad.
– Lite skönt ändå.
– Va?
– Okej, men. Var hittar jag denna information?
– Vet inte.
– Nu vet jag! Kan jag be en kompis som är helt okund skaffa ett konto och dela med mig?
– Ja om du vill kan du ju det.
Och det ville jag.
Hockeybild från 1957 eftersom senare bilder inte får publiceras utan böter. Sverige slog då Östtyskland med 11–1 och det är minsann Tumba som gör mål här. [CC]Jag kunde sedan logga in och titta och – VIPS! – förlorade Sverige för första gången en match i detta VM. Jag må vara nästan helt raderad, men min magiska kraft som får alla svenska landslag att förlora när jag kollar, den har jag kvar.
Genom åren har jag berättat om datorhärken som går sönder och inte är bra, men som är ljuvliga och som jag använder som snuttefilt. Jag sliter ut mina laptoppar som väl ingångna skor tills de varken har sulor eller bekvämlighet kvar. Hälsporrar och knäknaster är förvisso besvärliga att hantera, men datorernas minnesproblem stör mig mer än min pappas alzhemierdiagnos.
Den understa är från 2002, så den översta borde vara den som pajade 2007.
Jag rotade i arkiven och fann att
2006 hade min nya dator så hårda kanter att jag vände mig till Steve Jobs
2020 blev jag tvungen att rota fram en gammeldator för att nydatorn inte funkade.
Förra hösten trillade jag på lottenskt vis omkull med datorn som jag köpte 2020: pang, klatjofs på plant golv mitt på blanka förmiddagen. Datorn blev sned och vind och kunde inte stängas helt. Den centimeterbreda springan har under det senaste halvåret bekymrat mina åhörare, kompisar, släkten och helt främmande män på tåg:
– Din dator har ett svullet batteri!
– Ursäkta, men får jag titta på din dator?
– Vad har hänt, får jag se, jag kan fixa!
Men inte förrän andra mystiska åkommor dök upp och den svullna datorn behövde konstgjord andning, bestämde jag mig för en månad sedan april för att klicka hem en ny dator. Efter att ha rådfrågat kompisar, Pricerunner och AI, bestämde jag mig för en underskön tingest via en officiellt auktoriserad återförsäljare av Apple-produkter på Amazon. (Ja, Amazon!)
När paketet kom, blev jag en smula misstänksam eftersom det var lite buckligt. Apple-lådor äro icke buckliga. De är glänsande vita och säger swooooooooosh när man öppnar dem.
– Skkkrrrrrnnnnfff, sa den här lådan, som visade sig innehålla tre gamla mobiltelefoner och ett skjutmått fasttejpade med den fulaste tejp jag har sett på länge.
– HHHHHHHhhhhhhhhhhh! väste jag.Jag pillade loss lite tejp och kände pulsen dunka i tinningarna.
Någon hade alltså stulit datorn. Tydligen vägs och röntgas lådorna när de skeppas ut – därför var min låda full av distraherande elektronik och metall. Besvikelsen var så intensiv att jag inte kunde förstå vad nästa steg var, så jag skrev naturligtvis ett mejl till Amazon.
Hmmmm. Amazon tar ju inte emot mejl. Amazon vill heller inte att man ringer. Amazon vill faktiskt inte ha med kunder att göra över huvud taget. Amazon kan dra åt pepparn. Alla kan dra åt pepparn! Och idag fick jag vatten på min kvarn, för detta står i DN:
Sannerligen! Precis! Just det!
Efter en evighets klickande, skrollande, svärande och morrande, hittade jag en sida där jag kunde reklamera min vara, men inte anmäla den stulen. Klicketiklick och klacketiklack, fick jag plötsligt skriva i mitt mobilnummer i en ruta.
– Ringring! sa ett okänt nummer tio sekunder senare..
– Hallå?
– Hellooooo, I am Bazra, sa en man på indiskklingande engelska.
– He…llo …? What? Why?
På något magiskt sätt kunde jag via Bazra reklamera den försvunna datorn, och om jag skickade tillbaka paketet med mobilerna och skjutmåttet, skulle alla pengar återbetalas ”inom en månad”. Eh, okej, sa jag och tänkte på allt som under det senaste året har pajat: bilen, kakelugnen, kylskåpet, frysen, bilen, dammsugaren, avloppsrören, bilen, duschblandaren och en toalettstol. Samt bilen.
När fulpaketet hade skickats tillbaka, tog jag mina besparingar och gick in i en fysisk butik och valde ut en ny dator. När jag hade betalat, satte jag mig på golvet i affären och öppnade lådan för att försäkra mig om att allt var rätt.
– Swooooooooosh, sa lådan.
– Åh, suckade jag lyckligt.
Kolla, den är inte svullen!
Men pengarna som Amazon skulle betala tillbaka då? Ja, de kom ju inte. Jag bara väntade och väntade. Under tiden som jag väntade, gick lådan till air-fryern sönder, en gardinstång lossnade från sitt fäste och föll ner på en tallrik med tomatsoppa och diskmaskinen började låta som Chewbacca. Ja, och så fick bilen förstås körförbud.
DÅ JÄVLAR. Dåååå skrev jag ett ilsket meddelande till Amazon, som ju ville ha feedback på mitt senaste köp. Recensionen publicerades inte pga. ”policy violation”, men så kom alla rara tusenlappar plötsligt tillbaka på kontot. (Fast först fick jag välja om jag heller ville ha ett presentkort. Pffft.) Orsaken till att återbetalningen till slut kom, var: ”account adjustment”.
Det är mycket nu. Snor i näsan, alltså.De senaste två veckorna ställdes två stora begivenheter in – en resa till Torekov med gamla gymnasiekompisar (en häst blev sjuk), en fest (ett rör sprang läck), en museidag i Stockholm (jag oooorkade inte) och två webbinarier (föreläsarna var sjuka). Men å andra sidan fick jag måla ett sovrum hos en kompis, så det jämnar nästan ut sig.
För fyra dagar sedan satte så snoret klorna även i mig. Jag förstod direkt vartåt det barkade eftersom alla i min omedelbara närhet knaprade alvedon och snöt sig så det fladdrade i gardinerna. Så jag lade mig ner och kände efter. Nej, bara snor – ingen sjuka. Men i föreläsarbranschen är det väldigt viktigt att man faktiskt kommer när det är sagt att man ska komma. Så jag fortsatte att kurera den väldigt milda förkylningen via sängläge för säkerhets skull.
På dag ett hände ingenting.
På dag två hände ingenting.
På dag tre hände verkligen ingenting.
På dag fyra klev jag upp ur sängen, pratade i radio, satte mig på tåget mot Lund och installerade mig i ett arkitektritat hus som vi kan kalla Hotell Hansson.
Hotell Hansson hade ont i huvudet och behövde renoveras.
Efter en förträfflig natt, var det dags att föreläsa om AI inne i Helsingborg. Trots att jag verkligen försökte spara på rösten, blev den mot lunchtid lika skrovlig som en rasp. Nu måste jag knipa igen, för imorrn vankas heldagsföreläsning om AI i Stockholm. Jag kan
dricka varmt honungsvatten
prata teckenspråk
skriva meddelanden på små lappar
gurgla saltvatten (kanske).
Men jag vet inte varför jag ska göra detta, för enligt alla upptänkliga källor hjälper INGET mot heshet. Utom att helt enkelt hålla käften. Tur då att tangentbordet funkar, för jag måste få berätta om två reklamskapare som har haft otur.
Den första:
År 1987 lyckades Kikki Danielssons spökskrivare med konststycket att faktiskt mynta ordet glassiker. Sedan dess har diverse glasstillverkare anammat ordet och företeelsen och när jag häromdagen stod och läste på denna reklamskylt tvekade jag; var det månne ett nytt, finurligt ord som jag inte förstår?
En glass som är en klassiker kallades på denna jättereklamskylt inte ”glassiker”, vilket ju hade varit logiskt. Felstavningen GLASSKIKER kan i och med att jag just skrev det från och nu googlas fram.
Jag frågade GB, som först blev konfunderade och sedan generade och faktiskt erkände att det ju hade blivit fel, helt enkelt. Jag undrade vad som händer nu; kommer GB som McDonald’s att riva ner all reklam (”rök fritt”) och sätta upp en korrekt version? (Jag har inte fått svar.)
Den andra:
Idag åker jag tåg, och är pga. ett växelfel blott en timme sen. Jag blev lite åksjuk, så jag satt ett tag och stirrade på en ölgubbe utan underkropp framför mig. Han visade sig ha en väldigt liten ölflaska som han håller i med en kloliknande hand.
Ja, det är AI, som har gjort så gott den kunde – men det är fortfarande avsändaren som är skyldig. Mariestads har förutom den väldigt lilla ölflaskan godkänt bilden med ett förmodat kattspöke nere till vänster och vålnader i bokhyllan samt en 20 cm bred skinnfåtölj.
Okej, nu ska jag fokusera på morgondagens hesa succéföreläsning. Jag lär mig massor om AI varje dag, och det gäller att hänga med i sängarna eftersom det är hårnålskurvor och raksträckor om vartannat. AI är naturligtvis inte på långa vägar lika intressant som svenska skrivregler, men jag är tammetusan den absolut enda som anser det.
Ismerna i historien borde jag kunna rabbla som ett rinnande vatten med årtal och kreatörer. Istället är hjärnan proppfull av Melodifestivalvinnare. Utan problem kan jag hålla en monolog i flera timmar på detta vis:
– Jojo, att Björn Skifs kom femma 1975 är obegripligt eftersom Michelangelo fortfarande är en av de bästa låtarna. Det var ett bra år, men televisionen tappade bort programmet i nån städiver gör att blott en privatpersons videoinspelning finns kvar. När det gäller 1986 …
Och så rabblar jag vidare. Men nu kommer en idé. Och det handlar om AI. (Jajaja, jag försörjer mig på att hålla kurser och föreläsningar i detta ämne. Läs vidare ändå!) Det handlar om AI:s användning av all text från ungefär Gilgamesheposet till dagens tidning, om upphovsrätt, vem som har skapat vad och varför samt glädjen i att skapa något som aldrig har skapats tidigare. Frågan är: kan vi (bör vi? får vi?) använda dadaistiskt nonsensspråk som ett slags sabotage mot AI-träning?
Dadaism 2.0 kanske?
Invigning av den första dada-utställningen i Berlin 1920. Det som hänger från taket är en docka – en tysk officer med grishuvud. Liksom ”polis, polis, potatisgris”? [CC]Häromdagen fick en Ken Cheng på Instagram luft under vingarna, när han påtalade att AI (som nu har slut på träningsdata och behöver träna på sina egna texter för att ha nåt att göra hela dagarna) kanske behöver stöta på patrull.
Jag blir alldeles yr av tanken på att sabotera något, vad det än vara månde. Men i konstens namn kanske det trots allt är etiskt? Kan vi livs levande människor ha kul genom att skriva texter som ser ut som naturligt språk men egentligen är nonsens – alltså meningslösa men samtidigt grammatiskt korrekta meningar. Våra texter skulle i förlängningen (kanske) kunna
förstöra AI:ns förståelse av språk – den ju tränas på att känna igen mönster
bli en form av digital graffiti eller ”förorening” i det datahav som AI tränas på
få AI att skapa dadaistiska svar som är obegripliga.
Hmmm, hmmm. Men hur var det då med den där nästan 110 år gamla ismen, gjorde den någon skillnad? Njaaa.
Dadaismen dök upp runt 1916 som en protest mot det stora krigets ”absurditet och samhällets konventioner”; nonsenstexter (och annan konst) skapades alltså för att utmana etablerade normer. (Precis som idag, väl?) Det kunde se ut så här – Hugo Ball var rätt ball.
I Sverige var dadismen svag som en morgondimma, men vi har dock finlandssvenske Gunnar Björlings verk att njuta av:
Ur “Krosset och formen” (1958):
Jag är – är jag
i en gång
ett skred
i ett namn.
Ur “Dikter utan ordning” (1947):
Det var en sked, som gick in
i dagens öga.”
Om vi kallar denna nya rörelse (eh, protestaktion, sabotage, konstform?) nonsensism och vårt mål inte är att förstöra, är vi ju bara finurliga ordkonstnärer, eller hur?
Jag börjar lite försiktigt och så ballar (pun intended) ni ur helt och totalt i kommentatorsbåset och tids nog hamnar ett av alla alster nog på Julkalendertischan 2025.
Grönt väder dansar fram på fotens hatt när solskenet klipper grammatiska mustascher på blå skär.
Äsch, det var bara jag som fick en borrmaskin på foten. Söstra mi och allmänheten kanske trodde att jag fick en liten borr på mig, men det var alltså hela jädra borrapparaten.
Borr, borr och en Transformer bafatt, liksom.
Strax efter att borr[maskin]en landade på min redan ömtåliga fot med blånaglar och skrapsår, fick jag en gigantisk klutt med tapetklister på skulten. Nu går jag omkring med en frisyr som starkt påminner om en förstelnad höstack. Allt är förstås söstra mis – Orangeluvans – fel eftersom hon 2022 köpte ett hus på Öland. Detta hus har sedan dess måstat tas omhand men eftersom det var jag som var orsaken till just borrtrilleriet, kunde jag inte annat än lägga mig ner och lida med foten i högläge.
Här finns en miljard saker att undersöka. Exempelvis kan ni zooma in på en rosa tvättmaskin (till salu), en antik brandspruta, en lampfot från 60-talet och det faktum att jag tydligen kroppsarbetar iklädd Birken-tofflor. Att jag under västen och fleecetröjan (det är kallt här) har på mig två linnen plus en blombroderad golfpiké i rayon kan ni inte ens ana.Men det finns en vedspis! Vi eldar så det knakar i kajboet som förmodligen lurar i skorstenen – trots sotarinsatser. (Stilla er upprördhet; boet är obebott.)
När det blev dags för vår planerade påskaftonsmiddag med sill, nubbe, lamm och potatisgratäng samt finvin och lite annat, föll Orangeluvan ihop i en liten ämlig huvudvärkshög. Jag försökte lindra:
– Blunda! Ät godis! Öronproppar! Vill du ha te?
– Näääää.
– Gå och lägg dig! Jag hojtar till om tio minuter!
– Nääääää.
– Vi struntar i matlagningen, föreslog jag.
– Mmmmmm, sa Orangeluvan.
Här ligger lillasyster och har huvudvärk medan storasyster sitter på golvet bredvid sängen och tar en bloggbild. Asså va.
Orangeluvan fick ta igen sig medan jag drack upp alla bubbelslattar, åt knörvlar (små ostbågar/krokar som är chilistarka), lassade upp massa ostar & finncrisp och hittade en potatissallad som var gammal och god.
Det är inte snö utanför fönstret, utan ett väldigt blommande äppelträd. (Som förmodligen fryser som vore det verkligen snö.)Sedan lyckades jag diska allt utom morgonens grötkastrull, som hade råkat hamna på vedspisen och därför grillats till oigenkännlighet. (Porslinet är våra farföräldrars, som de fick när de gifte sig 1918.)De nyblivna porslinsägarna på nyss nämnda bröllop.
Efter vila, glada tillrop, värmande te och ostar i långa banor mådde Orangeluvan som en nyfödd prinsessa och vips, satte vi igång att kl 22.03 måla väggarna i husets underligaste rum. (Mer om det en annan gång.)
Man kan här ana att jag känner att klockan är mycket, men att jobbet ju måste göras.
Jag gick upp kl 05, tog bussen mot stationen, såg fel tåg på fel perrong och
… TJONG …
Där och då blev nästan allt fel.
Men om vi tar det från början, har jag en herrans massa ärenden till Lund. Jomenvisst, tre barn och två barnbarn bor där, men jag har även fått ett roligt konsultuppdrag i detta lärdomens säte. Och idag var det dessutom begravning för en av våra kommentatöser: Agneta uti Lund. (Dödsannonsen finns i förra kommentatorsbåset.) Det var även viktigt att komma ihåg att jag framme i Lund skulle hinna installera mig nånstans för att delta på ett webbinarium kl 12 – vilket inte är helt lätt eftersom många caféplejs i Lund har datorförbud efter kl 11. Och i en av mina bästa kompisars jättelåsta hus stod både bäddad säng och lite champagne och väntade.
Allt detta funderade jag på när fel tåg kom in på fel perrong i Eskilstuna. Då blev jag så förvirrad att jag inte ens kom mig för att kolla biljett, avgångstid, destination eller ens om jag hade knutit skorna. Vips, for det felaktiga tåget plötsligt iväg i fjärran. Puh. När rätt tåg några minuter senare annonserades i högtalarna, hade det fått ny avgångstid.
Det var då jag hade behövt tänka till, liksom:
– Nämen. Avgångstid som är tidigare än ordinarie? Så ytterst ovanligt.
Men icke. Jag snöt mig, tittade upp mot träden som har börjat se lite svagt gröna ut, och funderade på om jag skulle ha tagit andra skor. Vad skönt det ska bli med sandaler i sommar. Fast jag har ju inga sandaler. Nämen titta, knuten har gått upp.
Precis när jag satte mig ner för att knyta skosnöret, rullade korrekt tåg in på korrekt perrong. Jag klev på, installerade mig, konstaterade att jag säkerligen skulle kunna somna, och så tog jag fram biljetten. SJ meddelade mig då vänligt i appen att det var fem minuter kvar till avgång. Samtidigt som mitt tåg avgick.
Eller, det var ju som ni förstår inte mitt tåg mot Linköping. Det var ju tåget mot Stockholm.
Tänk er ett Y. Vänstra snedpinnen är Eskilstuna–Norrköping. Högra snedpinnen är Stockholm–Norrköping. Lägg nu ett tak på Y:et (liksom nästan Y̅) så ser ni tåget som jag hade satt mig på – på väg åt helt fel håll. På inga villkor skulle jag kunna hinna till Norrköping för att hoppa på mitt tåg söderut.
(Jag känner att min pedagogik ovan har stora brister, men det var ju en sån dag idag. En gång när Broder Jakob blott var 8 år, åkte han med fel buss och hamnade i Svartöstan istället för Björkskatan. Sedan dess heter alla felresor i familjen ”Svartöstan”.)
Jag gnisslade tänder och vred mina händer och tänkte: ”snälla nån se till att tåget vänder”. Sedan bannade jag mig själv i nån minut, svor så det osade i några sekunder och bläddrade sedan fram bästa lösningen: att åka hela vägen till Stockholm och där kliva på första bästa snabbtåg. Den biljetten kostade 1 500 kronor, så då svor jag lite till.
Tåget avgick i tid, halleluja. I höjd med Flen gick detta mitt fantastiska snabbtåg sönder. Den väldigt spanske tågföraren sa med fladdrande läspljud i högtalarna:
– Information!Vi ska stanna i Flen för vi har stor problem med fordon. Jag starta om fordon så ska vi se om vi kan komma köra. Detta var information.
Då gick jag och köpte mig en tröstemacka som nästan såg ut som på reklambilden.
Tåget haltade sig fram och behövde faktiskt bara startas om ett par gånger till. Jag kan inte riktigt släppa att pedagogiken där ovan var så luddig så jag gjorde nu en tydlig illustration med stadsstjärnor, snabbstreck och prickar för snabbtåg som åker långsamt.
Vitt streck = feltåget från Eskilstuna till Stockholm. Grönt streck: så skulle snabbtåget ha rusat fram (fast PÅ tågspåren dårå) utan att stanna på en enda station. Prickat streck: omstartande snabbtåg som kör långsamt. Men från Norrköping gick allt som smort!Vad tror ni har hänt? Denna klisterlapp (med eller utan hårstrå) finns mellan alla säten i hela tåget. Vad förorsakar en epidemi av avgångna mobilladdare?
Mackan var god, jag hann fram, jag hittade nyckeln till det låsta champagnehuset, jag deltog i webinariet och sammanstrålade med Tjugofemåringen (som bodde hos AuL i drygt en månad 2018). Gudstjänsten följdes av samkväm i Sten Broman-salen på Grand, och alla grät och skrattade i flera timmar.
Sedan var det hemgång. Vi poserade i säkert fem minuter innan vi blev någorlunda skarpa i konturerna.
Ni ska veta att allt detta har jag gjort med en gurglande förkylning som har gett mig en svag whiskyröst – och alla M och N blir B och D. Iborrd ska jag i detta skick kodsulta och ha bej tills det är dags att ta RÄTT tåg hebåt.
I augusti 1981 flög jag fullständigt obekymrad helt ensam till USA för att gå på high school i Dallas, Texas, i ett helt år. Jag hade brevväxlat med min värdfamilj i ungefär en månad, och tyckte att det skulle bli spännande med deras tre små barn. Min blivande high school var stencool eftersom den satsade stenhårt på tjejbasket och inte amerikansk fotboll.
Redan innan jag åkte såg jag ut som på bilden till vänster.
När jag spanade efter värdfamiljen på flygplatsen DFW, kom en helt främmande kvinna fram till mig och sa att planerna hade ändrats, och att jag skulle bo hos henne i två veckor istället, och sedan flytta till en ny, helt främmande familj … som just nu var bortrest på semester.
Obekymrad som jag fortfarande var, ryckte jag bara på axlarna och sa ålrajt, och åkte hem till den okända kvinnans familj och lade mig att sova nästan konstant i tre dygn.
Det visade sig att min värdfamilj hade råkat avslöja att de hade ett arbetsschema till mig, som innebar att jag skulle ta hand om de tre barnen all vaken tid som jag inte var i skolan. Men att det sedermera diskvalificerade föräldraparet faktiskt ansåg att ”The Swede” ibland nog kunde låta bli att gå till skolan om något barn skulle råka vara sjuk eller liknande.
Efter två veckors mellanlandning flyttade jag till den nya värdfamiljen, som visade sig ha katt. Superduperallergikern – som var jag – sa inte ett knyst om detta utan försökte bara att stå ut och stänga dörren till mitt rum samt nysa så tyst som möjligt. Jag fick astmamedicin utskriven via mammans väninnas läkare, och den funkade alldeles förträffligt bra – även om det handlade om gula, stora hästpiller som gav mig hjärtklappning.
Nu började jag bli bekymrad – men av basketrelaterade orsaker.
Min nya high school satsade inte det minsta lilla på tjejbasket, utan hade istället ett av Texas bästa American football-lag. Jag fick vara med i basketlaget, men just denna skola hade en regel om att utlänningar inte fick spela matcher utan en godkänd dispensansökan; min dispensansökan godkändes när mer än halva säsongen hade gått.
Så … där var jag i det mest fantastiska av länder, USA med häftiga kläder, filmer, sportframgångar, bilar, musikartister och … själv längtade jag bara hem till Luleå och alla basketmatcher. Pappa skickade ett kassettband med sitt Sommarprat, mamma skrev brev, jag skrev säkert fem brev om dagen till alla jag kände, och jag fick fler kassettband hemifrån med ljud som snöknarr, brevlådesmäll och dörrknirk.
Tiden gick. Det mesta var förfärligt. Men jag överlevde. Dramatiklektionerna, till exempel, var toppen. Vädret var skönt. På en fest blev jag rentav kysst på ett förtjusande sätt av en fjunmustasch..
Det här var coolt: vi tjejer hade till årsboksfotograferingen inte identiska sammetsklänningar. Det här var bara två tygbitar som spändes på oss. (Jag var den enda som inte hade bh under vardagskläderna, vilket chockade fotografen såpass att hon gav upp ett skrik.)
På ”the prom” (skolans avslutningsbal) var min dejt skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på ”Månskenskullen”, där han försökte kyssa mig. Jag ryckte av panterns kysschock till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och dessutom gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning bredvid en hög omkullvälta champagneglas.
Detta high school-år tänker jag numera på lite oftare. Dels för att det händer så mycket konstigt i USA, dels för att mitt liv på drygt ett år har vänts helt uppåner. Det är fan bara att bita ihop och laga köttfärssås, knyta skorna, klippa sig, gå upp ur sängen, föreläsa om det absurda i AI, lämna bilen till verkstan och hänga en Wunderbaum i kakelugnen som är lika död som kajan som ligger nånstans och ruttnar i skorstenskanalerna.
Och så kan man en dag som denna njuta av att tillsammans med spanjoren och barnbarn 2 skura en skitig basketplanka.
När jag började lägga ut texter på internet runt 1997 hade vi tre barn och huset fullt. Några år senare hade vi fem barn och huset proppfullt. Ännu några år senare började barnen flytta till Lund, och då fyllde jag huset med två meter långa basketspelare som tog såpass stor plats att det kändes som om huset var fullt igen.
Fyra spanska basketspelare och den då tioårige sonen, som förstås gör armhävningar.
Nu är huset under några intensiva dagar sådär fullt att det faktiskt känns som förr. Alla fem barnen och tre respektive samt tre små barnbarn snorar, ålar, klättrar, kasar och kräks i husets alla vrår. Häromnatten strax efter midnatt:
– Nykräk! hördes ett tjut över nejden.
– Lakan?
– Alla!
– Lägg i en hög här så sätter jag igång en maskin!
– Var är barnet?
– Där, på golvet bredvid sängen.
– Sovande?
– Sovande.
En morgon:
– Hur var natten?
– Den tog slut kl 05.
– Och ni andra?
– Pluggade till 02.
– Hade online-karaoke med USA.
– Måste ha gått i sömnen, för jag vaknade i våningssängen.
– Men var det inte där du somnade?
– Var det? Jamen dåså.
Nyss under lunchen:
– Kom och ät! Det blir rester!
– Mmmmmm. Lax med chicken nuggets och HP-sås.
– Ris, tomatsoppa och en klick tacofärs. Yes!
– Köttbullar med varmkorv!
– Lystring! Eftersom grönsakerna är slut måste alla äta ett äpple!
I söndags lagade jag under tjo och tjim en paprika-, morots-, lök- och tomatsoppa där det sista steget var att ta fram stavmixern och BBBRRRZZZZZZ:a loss.
– KLONK! sa det i grytan.
– Oj, sa jag och lyfte upp stavmixern fastän den fortfarande var igång.
– Men mamma, sa något barn och pekade på blodröda stänk över hela spisen.
– Det sa klonk. Måste ha varit hårda morötter, konstaterade jag och försökte igen.
– KLÅÅÅÅOOONCKK! sa det i grytan.
– Men vad tusan … det låter ju metalliskt, sa jag och såg framför mig när Pippi Långstrump äter spiksoppa.
– Men ligger det nåt i grytan? sa ett barn.
– Kan det ha med induktionsspisen att göra? sa ett annat barn.
– Vi måste nog kolla vad det kan v…
– EN SKED!!! avbröt jag triumfatoriskt.
Nu visade det sig att den lilla skeden, som på ett outgrundligt sätt hade lagt sig i grytan, hade fått misstänkt stora och djupa skåror. Tänk om det låg en eller annan metallflisa i soppan! Och här var vi tolv runt bordet där ingen av oss ansåg att vi hade tid för tarmvred eller -perforation! Efter ett snabbt krigsråd tog vi fram den allra största magneten.
Den röda magneten och den röda skålen matchade varandra perfekt. (Skeden är bara ditsatt för att bevisa magnetismen.)
Noggrant skrapade hela soppan ren från eventuella metallspån. Sedan åt vi med glatt humör och njöt av lifvet.
