Att träna små barn i basket

Första gången jag coachade ett lag var jag blott 14 år och kunde faktiskt ingenting. Grabbarna som jag coachade var 10 år och hur nöjda som helst fastän jag inte visste vad jag gjorde.

Sedan dess har jag coachat en miljard ungar. Eller coachat och coachat – jag har varit deras tränare. När det kommer till matchsituationer är jag helt bedrövlig; jag vill att alla ska vinna och kan inte förmå mig att få barnen att ta kampen på allvar.

– Braaaa! Ta returen!
– Men Lotten, nu hejar du på fel lag.
– Ja, fast det var ju bra att … han tog … returen … liksom.

Under hela förra hösten tränade jag i ett specialprojekt femteklassare på en skola här i stan. Det var i anslutning till skoldagen, så barnen var redan på plats. Mycket praktiskt. Ännu bättre var att de hade idrott alldeles före basketen, så de var i hallen redan när jag kom. Men …

Huuuuuu så svårt det var!

Näten har jag visat upp förut.

Hallen
Första gången kom ingen på skolan hade talat om för barnen att det var basketträning. Bollarna var inte pumpade och korgnäten i småbitar. Det var oerhört skitigt i hallen – när vi andra gången satt ner och dribblade blev vi alldeles dammiga. (Man står upp och dribblar bollen och sedan – förhoppningsvis utan att tappa kontrollen över bollen – sätter man sig ner.)

Sittande dribbling.

Närvaron
Barnen kom och gick som de ville – ibland kom några efter 20 minuter, ibland försvann några när det var 20 minuter kvar. Ibland blev ett barn hämtat av en förälder mitt i träningen, ibland var det en klasskamrat som kom och bestämde att polarna inte alls skulle spela basket, utan pingis. Till en början försökte jag hålla en hård linje och förklara att det inte var så här det skulle vara, sedan lät jag hallen läcka som ett såll.
Kläder och skor
Barnen var inte ombytta och hade inte gympaskor. Jag tog under de sista träningarna med mig skor hemifrån för att de skulle känna vilken skillnad det var att springa med fäste. 

Några av skorna som jag annars pyntar mitt hus med.

Konditionen
Barnen orkade inte springa. Alls. En rusch på helplan, och de föll ihop i en flämtande hög. Jag kunde köra övningar med bollbehandling, pass, layups och hoppteknik, men inte något mer ansträngande.
Koncentrationen 
Barnen kunde inte hålla fokus. Alls. Alla ville ha koll på sina telefoner, och många gånger var det föräldrar som ringde och ville prata mitt i träningen.

Räkna, prata om färger och dribbla samtidigt!

Träningsplanering
Det var komplett hopplöst att försöka följa träningsplaneringen eftersom barnen inte kunde ha tråkigt mer än i 30 sekunder. Repetitiva övningar var omöjliga – jag fick satsa på små tävlingar och sådant som fick dem att antingen tänka till eller fnittra. 
– Dribbla bollen, blunda och säg en äcklig maträtt!
– Snurra bollen runt huvudet och rabbla tvåans multiplikationstabell!

Och ändå … var det alldeles ljuvligt. De som är intresserade kommer med glittrande ögon och berättar att de har

  • hoppat ända upp till taket hemma
  • gjort tåhävningar för att hoppa högre
  • övat på att snurra bollen på pekfingret – med en tallrik
  • kommit på hur man kan ta tre steg fastän man bara får ta två
  • letat efter mig på Youtube eftersom min basketkarriär ju måste ha lagts ut där.

Basketkarriären så sent som 2017.

Men konditionen, hörni – vad ska vi göra åt barnens flås? Kan vi komma på en snilleblixt och bli som Lubbe Nordström, fast med kondition i fokus istället för renhållning? HJÄLP!

Share
/12 Comments/by

Hejdå HEJ!

Nu vet många av er vad som timat haver. För ni har läst rubriken.

Andra (som också har läst rubriken) undrar om jag månne har glömt ett skiljetecken och av misstag tryckt ner caps lock. Men här har ni HEJ:

En HEJbilsbild. (Den där var på fallrepet redan i höstas.)

I torsdags skulle jag hämta Sextonåringen på stationen och iltransportera honom till en pingisträning. Ibland är det bråttom, ibland inte. Barnen ska klara sig själva, men är man förälder så är man. (Bla bla bla. De måste för jösse namn röra på sina datoriserade kroppar, barnen.)

Kuriosa:
Mina föräldrar körde mig till i genomsnitt 0,00001 träningar per år. Andra decimaler gäller för mig – men mina föräldrar hade ju också en ganska dålig bil.

Favorit i repris: mina föräldrars bil ”Kexet” en sommarmorgon 1977.

Men tillbaka till nutiden.

– Heeeej, sa jag när Sextonåringen med en tung tonårssuck klev in i bilen med en lika tung skolryggsäck och träningsbag.
– Hhhhhhhhh, sa Sextonåringen.
– Hur var sko… sa jag på mammors vis, men avbröt mig eftersom bilen, när jag startade den, lät som en raggarbil på Kungsgatan i Luleå 1977.

Nyss lät den bara som en 20 år gammal Volvo. Nu lät den som ett monster i en dinosauriefilm. Men tiden var knapp, iltransporter är iltransporter – och därför körde jag genom stan trots mullret. Mången eskilstunabo ryckte till och tittade lite imponerat på den där kärringen i sekruttvolvon och tänkte kanske:

– Åh, hål i avgasröret.
– Nämen, hon har kapat kolven och filat kuggarna.
– Den där ljuddämparn är paj.

När jag hade lämnat av Sextonåringen, kröp jag in under bilen och lade mig då i en decimeterdjup snöslaskpöl. Något såg lite trasigt ut. Som en tutande elefant.

TUUUT!

BRÖÖÖÖÖL!

På fyrans växel körde jag sedan i 35 km/h mot första bästa bilmek. Domen var hård, men rättvis:

– Ah, du har kört på tvättbrädevägarna och skakat sönder avgasröret! Minst 4 000 kr, men som mest 6 000 kr, häpp!

Nu är ju HEJ-bilen tyvärr – trots sin förtjusande registreringsskylt – inte värd mer än kanske på sin höjd 7 000 kr, så … hm. Eh. Gah. Näe.

– Sextuse… Okej, tack, men vi måste nog … eh … jag … åh …
– Är det du som pratar i radion om språk?
– Ja! Lyssnar du?
– Ja! Jättekul! Vi lyssnar hela tiden!
– Tack, vad roligt! Men … sextusen som max alltså?
– Japp.

På måndag nästa vecka ska jag föreläsa för en församling i Vrena, dit det tar 56 minuter att köra bil.

Hellooo Vreeena!

Med buss och tåg tar det drygt tre timmar, vilket innebär att det är sex timmars sammanlagd resa, 45 minuters föreläsning och 2 000 kronor i ersättning. Denna ekvation går icke ihop.

Something has to be done!

Pssst.
Jag vill inte köpa en ny bensinbil, utan leasa en elbil. Jag tror att det är framtiden. Tiddeldoo.

Basketboll … basketbollbil!

Uppdatering!
Måndagen är fixad! Först erbjöd sig busschaffisen Ninja-Malin att köra mig, sedan kom familjens spanjor och erbjöd sin nya basketbollbil! Så nu ordnar det sig i det akuta läget!

Share
/33 Comments/by

Kopfkino!

Ett sånt förtjusande ord! Kopfkino! Lycka! Filmerna som plötsligt och med oerhörd skärpa spelas upp i huvudet!

Man kan förstås även kalla detta

  • dagdrömmar
  • svårighet att fokusera
  • domedagstänkande
  • förmåga att hitta på trams.

Men ”trams” är det sannerligen inte.

Jag är oerhört skicklig i försvar när jag spelar i NBA.

Ibland hittar jag på kilometerlånga dialogprator där jag slår världen med häpnad med min fantastiska förmåga att uttrycka mig. I fantasin bubblar orden ur mig utan att jag ens behöver tänka efter, och eftersom jag styr lyssnarnas reaktioner med min fantasi, är alla oerhört fascinerade av mig. Jag är oftast på en scen i N.Y. när detta händer.

Här får vi stående ovationer.

Ibland när jag i verkligheten blir jättearg på vuxna människor som beter sig som barnrumpor eller basketcoacher som agerar som Ebenezer Scrooge, far jag helt iväg i fantasin.

Scrooge i en förvånansvärt trevlig fåtölj.

Jag skäller och gormar i min Kopfkino så välartikulerat att alla lyssnar förundrat och applåder utbryter och idioterna blir som omvända och ber om ursäkt.

– LOTTEN! HALLÅ! Du ser jättekonstig ut!

Japp, för jag sitter ju liksom inte och ler lyckligt när jag skäller inne i huvudet.

Ibland när jag sitter på hopplösa föreläsningar, trista möten eller läser bedrövliga texter, kommer fantasierna trippande så att jag ska stå ut. När en föreläsare inleder med att i 30 minuter vältra sig i egenberöm, tar jag av hänsyn fram papper och penna och tittar ner i blocket och VIPS! står jag och tar emot Nobelpriset. Klänningen är vacker, men skaver litegrann på ena axeln och VIPS! är jag inne i klänningen ungefär som Askungens möss på julafton och så hittar jag den skavande sömmen och VIPS! är jag inne i min farmors sylåda för att leta efter en sprättkniv och VIPS! …

– Då tar vi och diskuterar detta i smågrupper allihop!

Säger föreläsaren och där sitter jag i föreläsningssalen och håller hårt i en penna som inte alls liknar en sprättkniv.

Häromdagen stod jag på T-baneperrongen vid Globen. Snön yrde och det var lite vackert trots allt – men mitt på perrongen stod en ensam femåring. Han var ordentligt klädd i overall och med ryggsäck, och jag placerade honom omedelbart i en Kopfkino. Han bodde i ett plåtskjul i Högdalen och hade virat in fötterna i toapapper i brist på strumpor innan han stoppade ner fötterna i sina … Hm. Näe. Polarn & Pyret-stövlar kan han ju inte ha.

Jag skakade på huvudet och började om.

Femåringen hade rymt hemifrån. Hans farmor var en elak kärring med vårtor på näsan och häxstrut på huvudet. Hans tårar rann nedför ki… Och DUNS, landade jag i verkligheten:

– Nu kommer tåget! Nu kommer tåget! ropade en kvinnoröst: femåringens förmodade mamma.
– Jag vill inte åka tåg. Jag vill ha pannkakor, sa femåringen.
– Kom nu, vi får säkert pannkakor hos Elsa.
– Jag tycker inte om Elsa.

Nähe. Han var inte alls ensam. Och inte var han särskilt trevlig heller; inne i t-banetåget boxade han sin lillasyster i magen när mamman vände bort blicken.

Ordet och företeelsen är alltså (jag upprepar) Kopfkino, och nu förstår ni alla vad som händer när jag ser lite konstig ut. Jag kanske hänger på kanten av en vulkan eller har fastnat med klacken i ett brunnslock på Strandvägen eller kliver på en raket som ska ta mig till månen fastän ingen har kollat min legitimation.

Det här är förresten en nyfriserad Charles Dickens. Ser ni framför er hur han får hårstråna korrekt placerade av en amper dam?

Uppdatering!

En mig närstående dotter, som vi kan kalla Ida the Tjugofyraåring, berättar här om sin Kopfkino.

1.

Morgonbussen på väg till jobbet kan inte ta sig ut ur rondellen på grund av bilkön som sträcker sig från rödljuset till rondellen vid tågstationen. Det är mörkt, och det finns säkert någon som vill gå över övergångsstället, men busschauffören är så fokuserad på bilkön att han inte ser den i huva klädda, reflexlösa mannen som är på väg över gatan vid övergångsstället. När kön börjar röra sig, kör bussen på huv-mannen. Chauffören blir mycket chockad och vi passagerare måste ta hand om honom. Den överkörda personen ligger utspridd på den zebra-randiga gatan; det finns inget kvar. Polisen kommer. Det finns ingen hjälte. Alla i Eskilstuna blir sena till jobbet eftersom alla som jobbar i Eskilstuna måste ta sig förbi både tågrondellen och rödljusen vid Trafikverket och där står ju en buss i vägen som just mosat en reflexlös man som var på väg till yogastudion och inte hade bytt till rena strumpor.

 

Rödljuset slår om till grönt, och bussen kör inte över någon.

2.

Jag går på min lunchpromenad. När jag inte har bråttom, väljer jag alltid den långa vägen – den förbi och runt fältet på baksidan. Snön ligger djup; vägen vinterunderhålles ej. En modig hundägare har dock tre dagar i rad kämpat sig genom den 25 centimeter höga snösjön och skapat en liten bäck av upptrampade fotspår, ungefär som när Moses delade på havet. Det ligger en bajskorv i ett av fotspåren. Rundan jag går är just det – en runda – och man behöver aldrig backa och gå tillbaka, vilket ju innebär att man kan gå rundan från två håll. Om jag möter någon som har valt det andra hållet idag, kommer en av oss bli tvungna att lämna den trygga upptrampade stigen och dyka ner i snön, och mina kängor är inte tjugofem centimeter höga, så jag vill inte. Jag ser hur det blir en dans och en kamp med mitt möte; vem av oss ska sitta på kontoret med blöta strumpor resten av dagen? Ska jag vara ödmjuk och vänlig och ställa mig i snön och vänta, eller feministiskt stark (som hon som räknade hur många karlar hon krockade med på trottoaren för att ingen av dem väjde) och helt enkelt vägra ge upp MIN stig? JAG VAR JU HÄR FÖRST, ska jag säga, i Karl-Bertil Jonssons pappa-anda. Jag halkar förstås på bajskorven och ramlar ner i snön. 

Så klart möter jag ingen, och jag halkar inte på bajset.

3. 

Jag har så ont i mina hälsenor. Den högra är värst. Den är värre än på länge och smärtan har liksom landat på högra sidan av senan, på utsidan av foten på något sätt. Ikväll är det basketträning och vi kommer säkert springa och hoppa massor. Mer än vanligt. Jag kommer att ge mig in i en returkamp i luften och på vägen ner kommer jag att dra av min hälsena. Den kommer att dras ut, töjas och gå av lika enkelt som en ostbåge från en nyöppnad påse. Jag landar på marken, jag skriker, skriker högre än jag någonsin skrikit, alla samlas runt mig och jag skriker ”den är av, den är av den är av denäravdenärav den har FUCKING gått av”. En ambulans kommer, men först kommer Julian. Han bär ut mig ur hallen, som en superhjälte som räddat någon ur ett brinnande hus, och jag gråter, gråter för att hälsenan äntligen har gått av, den där jävla hälsenan som gör mig illa varje dag och som gör att jag inte längre kan sparka av mig mina skor, utan måste knyta upp den, töja ut den och lirka ur foten ur den. I ambulansen tänker jag på Kobe Bryant och John Wall: deras hälsenor har också gått av. Betyder det att jag är Kobe Bryant? 

Min hälsena är inte avsliten och den är alldeles för seg för att någonsin slitas av. Den kommer göra ont resten av livet, men den kommer inte att gå av. 

Share
/28 Comments/by

Skottarn Lotten

  1. Jag skottar, så jag skottar.
  2. Plogbilen plogar – oj, vad den plogar.
  3. Snön, den bara faller.

Så då börjar vi om igen.

Favoritbild i repris.

Kampen mellan mig och snön å ena sidan, och min lilla fjantskyffel och plogbilens jättemonster till plog å andra sidan, är hård. Jag har försökt att springa ut och skotta samtidigt som plogbilen kommer. Jag har även försökt att glatt vinka till föraren. En gång lyckades jag muta honom med en hundring! En annan gång mejades vår brevlåda ner av en oerhört gammal och ångerfull plogbilsbonde som sa att han för all framtid skulle vara snäll mot just vår bilutfart.

Men han var som sagt väldigt gammal.

Inringad: plogbill.

Igår lade jag ut detta konstverk på Facebook för att visa hur duktiga vi hade varit.

Före … och 15 minuter senare.

Men det där var förstås en fis i rymden: där bortom soptunnan finns en infart för postbilen. Och 20 meter bort finns en utfart för vår bil. Och längs tomten finns 100 meter cykelväg som vi inte ansvarar för, men som anonyma brevlådelappsläggare anser att vi ska skotta. Så svetten lackade, musklerna spändes, rygg och knän samt axlar fick sig en rejäl genomkörare. Vi kände oss som kungar – tills plogbilen kom tillbaka, förstås.

På bussen i morse hörde jag två unga män samtala.

– Jag kom inte iväg till gymmet igår.
– Inte?
– Nä, bilen var helt igensnöad.
– Ah. Orka skotta.

Share
/35 Comments/by

Rökningen och en framtidsspaning

Jag är så förbaskad på alla rökare som slänger fimpar omkring sig. Samtidigt är det lite skönt att kunna vara så himla kategorisk och arg på en specifik grupp människor som verkligen är skyldiga. Det är ju rökarna som slänger fimpar, inte t.ex. maratonlöparna.

Tillägg: Det är ju de fimpslängande rökarna som slänger fimpar!

(Javisst, det finns en brasklapp. Rökande, fimpslängande maratonlöpare från Danmark kanske?)

Nu ska jag KBT:a bort min ilska och titta på snygga rökbilder. Estetiken och the coolness är påtaglig.

Ronald Reagan på den tiden som han var skådis.

Men! David Bowie! Med cigg! Och se sedan hur det gick!

Karen Blixen och ett dött djur.

Eggande bild från det glada 20-talet. Oerhört estetiskt tilltalande!

Cary Grant – den allra roligaste snyggingen.

Uma Thurman. Men visst är det ballare med rökning i svartvitt?

Eh. På det hela taget ytterst underligt.

Att titta på gamla filmer där det röks i tid och otid, inne i sovrummen, på tågen, i flygplan och inne på toa är intressant som en studie i produktplacering – för ingen filmmakare med självaktning lade in gratisrökning i filmerna. Rökandet var big Hollywoodbusiness; Sylvester Stallone skaffade eget rökkontrakt i början av 1980-talet och såg till att hans rollfigur rökte även om det inte hade ett enda dugg med handlingen att göra. I Superman II blev ickerökaren Lois Lane plötsligt kedjerökare eftersom Philip Morris hostade upp några tusen extra dollar.

Detsamma gäller förstås mobiltelefonerna. En liten rundtur genom åren kommer här!

Michael Douglas i Wall Street.

Danny Glover i Leathal Weapon.

Tom Cruise i Jerry Maguire.

Brad Pitt i Ocean’s Eleven.

Nej, jag kan nu inte knyta ihop säcken och säga att jag är arg på alla mobilpratare som slänger mobiler omkring sig som vore de fimpar, för det gör de junte.  Jag är inte ens irriterad på folk som pratar högt och brett i mobilen på tåget – jag har väl vant mig, kanske?

Men vad tror ni om den här spaningen?

Vi kommer att i framtiden förundrat titta på filmerna från början av 2000-talet och påpeka hur folk hela tiden tittar ner i mobilen inne i sovrummen, på tågen, i flygplan och inne på toa. Vi kommer att skratta lite och säga ”vad tooookigt” ungefär som vi gör med den där svart-vita filmrökningen. Eller?

Share
/97 Comments/by

Glöm inte att borsta tänderna …

Varken mina syskon eller jag har haft hål i tänderna. Mamma säger att det är hennes förtjänst eftersom hon var oerhört envis med vårt tandborstande – hon och pappa har ju som 1930-talister mer amalgam än emalj i munnen. Själv tror jag att det handlar om att vi barn har fått magiska tandkrafter – min djefla man har inte lagat tänderna sedan han träffade mig och våra fem barn är vita som snö i munnen; tandtrollen göre sig icke besvär, hokus pokus.

New Scientist berättade plötsligt förra veckan att dålig munhygien är orsaken till Alzheimers.

Enligt studier är boven i sammanhanget alltså bakterierna som orsakar blödande tandkött och blottade tandhalsar och i förlängningen skäll från tandhygienisterna. Hur ska vi nu göra för att slippa Alzheimers?

  • Man ska borsta tänderna, men inte för mycket.
  • Man ska använda tandtråd, men vara lätt på handen.
  • Man ska dessutom inte röka, inte äta kass mat men motionera lagom, fast även om man sköter sig kan man drabbas av den hemska bakterien och även om man inte sköter sig kan man slippa drabbas av den.

Related imageOm detta stämmer och inte är ett påhitt av världens alla tandhygienister (som känner av minskad kundtillströmning för att folk faktiskt är noggranna med att mota bort tandtrollen), kommer jag att … eh. Fortsätta sköta mig?

– Men förr i tiden, hur var det då?
– Ja, alla stackare som på fattigstugan satt med ont i tänderna?
– De hann inte bli så gamla att de drabbades av Alzheimers, säger forskarna.

Här dras det utan bedövning ut tänder i början av 1600-talet. (Theodore Rombouts.)

Det verktyg som man förr använde för att dra ut ruttnande, trasiga, håliga, värkande tänder var inte ett långt snöre och en Emil i Lönneberga – och oftast inte heller en tång – utan en ”nyckel”. Man krokade fast tanden och vickade och drog och hade sig tills den lossnade.

Gamla tandutdragarnycklar. (Den längst ner gick nog till tandläkarmottagningens dörr.)

Själv har jag dragit ut två visdomständer som inte fick plats. Efter den första – den 30 mars 1981 – sköts Ronald Reagan. Efter den andra – 28 februari 1986 – sköts Olof Palme. Mina två kvarvarande visdomständer får sitta kvar.

Kommen så här långt känner ni kanske alla ett obetvingligt behov av att springa och borsta tänderna? Off you go!

George Washingtons sammanbitna min sägs bero på att han inga tänder hade kvar och att löständerna var fula som stryk.

Share
/43 Comments/by

Knävlarna, del 3 174

(Jag vågar nästan inte skriva det här. Men [sssschhhhhh!] det känns faktiskt lite bättre i knäna. Men ta i trä och peppar peppar, tyst alla.)

Jo, det är ju som på det viset (nu kommer en kort rekapitulation) att jag sedan ett fall på scen under en föreläsning 2012 har haft så rysligt ont i vänster knä. Jag har opererats två gånger och därefter PANG fått ont i höger knä 2018 och … sedan inte rapporterat mer.

Men två saker har hänt.

1.
Jag gick till en sjukgymnast som inte sa

  • simma
  • vila
  • akupunktera
  • ge upp
  • elektrificera
  • stötvågsreparera
  • laserbehandla
  • lägg varma omslag på
  • be en bön.

Hon sa helt enkelt bara ”träna”.

– Gör djupa knäböj, gör tåhävningar, stå på ett högt trappsteg (oj) och gör så här så att det (aj) sätter igång lårmuskulaturen (say what), res dig upp från sittande med bara ett ben i golvet (AAAJ!) och gör liggande höga lyft med magen spänd – MAGEN SPÄND SA JAG! – och avsluta med massa hopp (men förihelvete) och sedan tar du den här bollen som väger ett ton och dunkar den i väggen 20 gånger (wtf), varefter du tar bollen som nu vips väger två ton och höjer den på raka armar ovanför huvudet och så gör du utfallssteg fram och tillbaka. Repetera tre gånger.
– Eh. Va? Utfallssteg? Har jag junte gjort sedan 2001.

Så nu har jag gjort dessa övningar i fyra månader. Två gånger i veckan med sjukgymnasten, tre gånger i veckan hemma i vardagsrummet. Huff och puff samt stånk.

2.
Jag har dessutom lärt mig att gå normalt och hasar mig inte längre fram som en 98-åring. Numera trippar och springer samt marscherar jag fram som en 105-åring. Min gåstil har under sex år präglats av att jag liksom har trippat med små myrsteg med fotbladet först, för att det har gjort mindre ont. Lika fjantigt har jag sprungit på basketträningarna. Då har lårmuskulaturen försvunnit – och det är den jag nu försöker bygga upp fastän det gör ont. Ibland kan jag även på stadens gator och torg ses gå ungefär som John Cleese ser ut på bild 8 ovan. (Fast inte med balettfot.)

Operationen 2013 är den stora knäboven. Kirurgen, som heter E*ia* R*mi (jag vågar inte skriva ut namnet eftersom han har ett otrevligt entourage som då kliver in och försvarar honom), har tydligen blivit anmäld till IVO mer än 100 gånger – men fortsätter att operera sönder knän, höfter och axlar och blir inte stoppad trots att både radio och tidningar är honom på spåren. Men vänta bara.

Imorrn ska jag till Stockholm och kolla båda knäna med både vanlig röntgen och magnetkamera, för enligt expertisen (min ungefär 20:e kontakt med vården sedan operationen) ska jag verkligen inte ha så här ont i knäna, så ung som jag är.

Jag ber att få upprepa att jag är så himla ung. Yes. Ha.

Kommen så här långt inser ni alla att det är bedrövligt synd om mig och så ser ni framför er hur jag lider alla helvetes kval och att knävlarna borde spärras in, amputeras, dopas eller i alla fall höttas med näven åt. Men kolla då vad jag gjorde i både måndags och onsdags!

Jag spelade basket! (Det är jag till vänster, som tar selfien och inte kan sluta le.)

Jag kan förvisso inte springa rakt fram och verkligen inte på några som helst villkor tvärstanna och vända på en femöring. Men jag kan hoppa lite, passa mycket, skjuta och slajda!


Den här sidledesrörelsen (slajding) är alltså plättlätt att utföra trots de trassliga knäna.

Rapport kommer i kommentatorsbåset!

Share
/32 Comments/by

En måndag mitt i lifvet

Jag har egentligen ingenting att berätta, så då berättar jag allt.

Kära dagbok!

Jag har en ny cykel! Den kostade flera tusen kronor och har dubbdäck!

Dubbar på alla håll och kanter!

Men 15-minuterscykelturen hemifrån till stationen tar prick dubbelt så lång tid nu när det är isknöggel på cykelvägarna.

Och det är en stooor konst att klä på sig eftersom anledningar och orsaker krånglar till det.

1.
Jag skulle åka till Sophiahemmet i Stockholm för att en läkare ska kolla knävlarna. Då har man lämpligtvis på sig kjol för att slippa bli undersökt i bara trosorna, och då måste man ju ha överdragsbrallor eftersom kalasbyxorna värmer som fingervantar vid –10 °C. Man stjäl då Tjugoettåringens kvarlämnade prasselbyxor, som är stora som hus och isolerar som en termos.

2.
Hjälm måste man ha, och då passar inte mössorna med tofs ett endaste dugg. Alla bergmanska mössor har tofs. En mössa som ser ut som en morot har till och med blast. Då snodde jag min djefla mans favoritorienteringsmössa som luktar svettskog.

3.
I min ålder svämmar ögonen över av tårar när det blåser minusgrader på dem. Då måste man införskaffa cykelglasögon, men si de kostar ohemula 400–500 kronor. Jag provade ett par dyra slalomglasögon som någon i huset fick av någon, men som aldrig är använda.De var lika smidiga som sina kusiner slalompjäxorna, så jag tog istället ett par skyddsglasögon. (Ett hem fullt av kemister har naturligtvis skyddsglasögon inköpta på Jula för 19:90.)

Labbskyddsglasögon!

4.
Tyvärr saknar jag ett jack-plagg mellan “lätt och fint som passar en kylig novemberkväll” och ”fetaste dunjackan ever”. Jag tar naturligtvis dunjackan och svettas floder när jag kliver på tåget, hela vägen till Stockholm – och börjar få kallfrossa ungefär i Flemingsberg.

Men ojojojoj vad glad jag är över att kunna cykla! Parkeringsbiljetter, bensinkostnader, bilruteskrap, parkeringsplatsletande – jag slipper det!

Doktorn på Sophiahemmet sa hu och hej och klämde och kände och konstaterade att det inte var dags för kortison, men att jag skulle (JACKPOTT!) få en remiss till både vanlig röntgen (som ser artros) och magnetkamera (som ser menisker).

Så klev jag på tåget hemåt igen, och fastnade fem minuter hemifrån eftersom ett lok hade gåttisöndår och loket som skulle bogsera det trasiga loket var långt borti tjottahejti. Alla passagerare höll humöret uppe, men jag hörde dessa telefonsamtal:

– Nej, jag hinner inte hem innan affärerna i stan stänger, så vi får köpa skridskorna en annan dag.
– Jag hade tid hos er kl 17:30, men jag sitter fast på ett tåg och kommer inte att hinna.
– Kan du hämta barnen? Jag hinner inte fram i tid för att ett lok har gått sönder.
– Jag är hemskt ledsen, men vi måste flytta på mötet. Ja, igen. Japp, tåget. Igen.

Efter 90 minuter satt vi och huttrade med ytterkläderna på. De andra passagerarna sa ”nån fes” och ”det luktar pappersbruk”, men jag var tyst eftersom jag visste att det bara var jag som hade tagit fram och skalat samt ätit upp ett ägg.

Och hur har ni haft det idag?

Uppdatering

Jag måste ju dela med mig av familjens spanjors förehavanden. Hans lag hade ledigt eftersom de lirade två matcher (div 1) under helgen. Pffft, sa Julian och åkte till Bollhuset ändå. Så här hittade jag honom när jag kom dit.

Share
/57 Comments/by

När datorn tvärdog

Elvis Presleys sista ord lär ha varit “ah, jag går in på toa och läser en stund” medan Marie Antoinettes sista ord visst var “oj, förlåt”, eftersom hon trampade en man på foten på väg upp till giljotinen.

Min lilla blott två år gamla dator dog mitt i en mening om ”kanoners”, som jag ska prata om i radio imorrn. Tyvärr dog den även mitt i en ny presentation om raggningsrepliker, mitt i en översättning av en teknikbok, mitt i tre mejl och mitt i en bunt med bilder till ett basketevent. Den kanske kände sig lite splittrad, stackars datorn?

Så nu arbetar jag på en susande, brusande och stånkande samt hackande dator som var ett måndagsexemplar redan 2012. Den glädje och förväntan som jag vanligtvis känner när jag slår upp datorn är som bortblåst. Jag jobbar i en halvtimme, sedan suckar jag och hittar på något distraherande. Åh, ett kylskåp.

Idag fann jag plötsligt tio ljusslingor som skulle ha pyntat huset under julen. Häpp, så blev de istället januariprydnader och jag slapp datorn i säkert två timmar! (Jag pyntade inte i expressfart, nej.)

Vardagsrummet.

Sovrummet.

Ett av alla utrymmen i huset som faktiskt inte har nåt namn.

Lilla, stackars, döda datorn är nu på reparation i Uppsala. Datornissarna som tog emot den var helt komplett obrydda och ointresserade och förstod inte alls att jag sa ”hejdå datorn” när jag lämnade in den. Förmodligen håller jag på att tappa förståndet, ska ni veta, för …

… jag satte på tv:n och tittade på handboll.

Det är konstigt för att

  • jag aldrig tittar på tv
  • jag aldrig tittar på handboll
  • jag inte vet hur man sätter på tv:n
  • vi tydligen har 53 fungerande fjärrkontroller.

– AJ!!!

(Nu är ni med i realtid.)

– VAD ÄNDA INI GLÖ…

Ni anar inte: jag brände mig på datorns sladd så att jag faktiskt måste gå och hälla på vatten och kladda lite xylocain på. Mig. Inte på sladden.

Fortsättning följer – kanske måste jag sälja ett par, tre barn och köpa en ny dator å det snaraste!

Share
/47 Comments/by

Världens äldsta kvinna var kanske inte 122 år

Det var då själva tusan – än en gång tycks en av de allra bästa historierna bara vara påhitt.

Det här kommer ni alla ihåg:

Jeanne Calment är den person i världshistorien som dog senast i livet: som 122-åring (1875–1997). Fast det roligaste med just Jeanne Calment är ju dealen som hon 1965  gjorde med sin advokat, som var sugen på hennes fina lägenhet och som skulle få den när Jeanne dog – om han bara gav henne 5 000 kr i månaden medan hon levde. (Han dog, ivrigt väntande, 1996.)

Nu har misstänksamma forskare och all världens Tintin, Miss Marple och Columbo slagit sina påsar ihop för att bevisa att Jeanne Calment egentligen dog som 59-åring 1934.

Och för att slippa en galen arvsskatt som skulle ruinera den oerhört välbärgade familjen, lät man Jeannes dotter Yvonne byta identitet med sin mor. Jag förtydligar:

  • Jeanne dog.
  • Dottern Yvonne, då 36 år, låtsades att hon var mamma Jeanne.
  • Allmänheten fick veta att det var Yvonne som hade dött.

Nu är det ju så med nästan alla konspirationsteorier, att de är oerhört trovärdiga. Men kolla på den här bilden på mor och dotter, som jag hittade här.

Yvonne och Jeanne Clement i början av 1930-talet.

Jag ser förstås att Yvonne är ung och har plockade ögonbryn medan Jeanne nästan inte syns alls, men att hon kanske är äldre och mer avlång i ansiktet. Sedan ser jag att det finns en väldigt skarp kant (vikning?) i mitten av kortet som ingen annan detektiv nämner. Hm.

Alla detektiver (och så även jag) publicerar dessa foton som bevis – här kommer en jämförelse på mor och dotter när de är nästan likadant klädda.

Men bilder kan ju manipuleras. Så … vad finns det för riktiga bevis?

Ptja, inte så många. Den gamla Jeanne mindes fel (säger många som tror att hon var Yvonne) och hon blandade ihop årtal, händelser, upplevelser och släktingars namn samt relationer och dödsorsaker. Hennes handstil ändrades plötsligt, hennes näsa blev större och halsen längre, släktingar hummar och mumlar och antyder skattefuffens – medan andra, som inte håller med om detta (hela Frankrike that is), säger att pfffft, vilken gamling med en allt större näsa har inte svårt att minnas?

Men titta nu på en radda foton som alla sägs föreställa Jeanne kronologiskt.

På den näst sista bilden, där man faktiskt ser hur hon ser ut, ska hon vara runt 55 år. Bilden sitter på en legitimation från 193?, men det exakta årtalet är underligt nog bortklippt. Vilket ju inte bevisar ett enda dugg. Men konstigt är det att den nästan identiska bilden som är trea från vänster i massa olika källor sägs vara Jeanne när hon var 40.

Vem tar ett 15 år gammalt foto till sitt leg? Och hur går det ihop att hon plötsligt ser ut så här när hon är 60?

Detektiverna säger alltså att detta inte är Jeanne vid 60, utan dottern Yvonne med de plockade ögonbrynen som har sminkat sig för att se gammal ut.

Men jag vet inte, jag. Var är bevisen?

– Jamen hur kunde Jeanne påstå att hon flög första gången när hon var 40 år? Det var i så fall 1915, under brinnande världskrig när det inte fanns passagerarplan! Ha!
– Äsch, hon tog väl bara fel.

Detektiverna jämför öronskrynklor på olika foton, hängande ögonlock på andra bilder, de publicerar statistik om hur mycket man krymper med åldern, skriver att Jeanne var osedvanligt pigg och välväxt i 115-årsåldern och kommer fram till att bevisen är klara.

Dock måste jag (tvivlaren på alla plan) säga att boendearrangemangen är underliga. Efter att dottern Yvonne hade dött, bodde hennes make kvar i lägenheten (i huset på bilden ovan) med sin svärmor Jeanne. Vilket ju hade varit komplett naturligt om det var Yvonne (sin fru) han bodde med … Ah well, han kanske behövde barnvakt.

Men vet ni vad. Jeanne/Yvonne rökte cigaretter hela livet. Det om något är ju hur konstigt som helst.

Share
/21 Comments/by