Julklappstips 2019!

Köp ficklampor, konstiga saxar, tuschpennor, ballonger, förstoringsglas och reflexer till alla som är mellan fyra och tio år och ruinera er sedan på antikvariaten när det gäller julklappar till resten av släkten!

Eller …

(Nu kommer riktigt bra julklappstips. De är miljövänliga, de är bra och goda, de kräver inte annan ansträngning än paketerandet.)

1.
Jättesvår att packa in är förstås en bal med toapapper – men åh, vad användbar den är! Av någon anledning gillar folk inte att köpa toapapper, så de blir jätteglada (för att de är väluppfostrade) när jag kommer kånkande på en bal.

Såna här rullar har inte vi, för då kloggar vårt gamla avloppsrör igen; vi måste ha korta, korta fibrer.

Sedan kan man ju leka lite med toapapper i överflöd. (Bilden “balklänning av toalettbal” stod icke att finna.)

Fast egentligen borde vi kanske torka oss i rumpan med små färgglada, fuktiga tygtrasor av gamla lakan?

2.
Ost! Köp en präst, en chiliprickig och en Cambozola och baka ett bröd till! (Okej, om man inte är av den bakande typen kan man ju köpa ett paket knäckebröd istället.)

Men jag har lärt mig att man faktiskt inte får hugga av den fina spetsbiten först! (CC BY-SA 3.0)

3.
Ge bort en gammal telefonkatalog! Sanna mina ord; det finns så få kvar att den  som  äger en förmodligen kommer att kunna sälja sitt exemplar för tusentals kronor om bara några år.

Bild från Teknikmuseet.

Pssst. Jag äger ingen gammal telefonkatalog.

4.
Gör en lista med användbara appar att ge bort – inklusive installationshjälp. Och de två första ska förstås vara SAOL och SO.

SAOL. *lycklig suck*

SO. *lycklig suck*

När man ändå är igång, är det roligt att introducera de inte redan frälsta i det under som heter Swish. Det är plötsligt så kul att betala sina skulder.

5.
Gå ut och köp en gammal klänning på second hand. Gärna den anskrämligaste som står att finna, för den är säkert modern nu.

Den här kan man köpa på nätet (Jensens) för 890 kr. *ryyys*

Själv önskar jag mig bara handgjorda teckningar och skrivalster av barnen samt en tågluff av min dyre make och husbonde. Och en ost eller två. Samt nya knän och basketskor som matchar dem. Och en bil med finurlig registreringsskylt.

Fast mest vill jag faktiskt bara ha roligt.

Uppdatering!
Årets julklapp är tydligen en parkeringsplats för mobiltelefoner. Kul att länken visar att artikelns ursprungliga rubrik inte alls var ”Årets julklapp blev mobillådan” utan ”Tågresan tippas bli årets julklapp”. Ni ser, jag ligger i framkant – jag som vill ha en tågluff.

Uppdatering II!
Kolla vilken fin telefonkatalogsbild jag nyss fick från Flinn i UB i Lund.

Man känner nästan dammdoften!

Share
/16 Comments/by

Sverige–Färöarna (rapport från onödig EM-kvalsmatch)

Idag lirar Sverige mot Färöarna på nationalarenan i Solna, där man fastnar i garaget och inte kommer hem förrän mittinatten – och det pallar man kanske bara en gång i halvåret eller så. Vi är EM-klara och kan förlora den här matchen precis hur mycket vi vill och därmed glädja horderna med färöiska fans som kommer att inta den kanske inte riktigt fulla arenan.

– Så varför skulle jag bry mig om att simultanrapportera den här matchen?

Bafatt, förstås.

Färöarna är med i fotbollssammanhang på ungefär premisser som t.ex. England är det. Färöarna ingår egentligen i Danmark och England ingår egentligen i Storbritannien.

Coachen Janne Andersson har blivit spritt språngande galen och bytt ut tio  av spelarna från förra matchens startelva och ÄNDÅ inte satt in tokstollen Guidetti. Vabaha? (Jag rynkar pannan och skakar på huvudet och slår mig för nyss nämnda panna och får ont både här och där av denna motoriska bedrift.)

Tills vi hörs ikväll vid avspark 20:45 kan ni glädjas med Zlatan här i klippet nedan, som ska åka hem till Italien (?) igen. (Zlatan har varit lite dum och anklagat Janne Andersson för att vara rasist. Men ”Zlatan är ändå Zlatan”.) Stäng gärna av ljudet, för de är inte så varierat fyndiga, di amerikanska kommentatorerna.

Startelvan är mig lika bekant som Ukrainas curlinglandslag!

målkis
Kristoffer Nordfeldt

glidtacklande backar
Riccardo Gagliolo, Filip Helander, Pontus Jansson, Marcus Danielson

mittfältet kom i kläm
Ken Sema, Kristoffer Olsson, Mattias Svanberg, Muamer Tanković

målpottorna
Sebastian Andersson, Alexander Isak

Jag måste läsa på lite. Av startelvans elva lirare är fyra födda i Skåne, så coachen är helt klart mutad. Föräldrarna till fyra spelare är från andra länder, så coachen är helt klart mutad.

Alexander Isak: Eritrea
Ken Sema: Kongo-Kinshasa
Muamer Tanković: Bosnien
Riccardo Gagliolo: halvitalienare som kan prata lite svenska. Hoppas Guidetti hjälper honom tillrätta.

Minst sex spelare är dessutom 190 cm eller längre, så  coachen är helt klart mutad.

Marcus Danielson är i brist på Sebastian Larsson Eskilstunas bidrag på planen. Dessutom är han 192 cm.
Kristoffer Nordfeldt är 13 cm kortare än förstemålisen Olsen, så hur han ska nå upp till ribban är en gåta.
Mattias Svanberg är son till trestegshoppare och en hockeyspelare, så han kanske skulle kunna vara målis?
Kristoffer Olsson och Muamer Tanković är polare sedan 10-årsåldern.
Filip Helander och Sebastian Andersson är någorlunda långa – 192 respektive 190 cm.
Pontus Jansson (kapten idag och 196 cm lång) förärades en egen sång av Leeds hejarklack:

Pontus Jansson is magic, he wears a magic hat.
If you throw a brick at him, he’ll head that fucker back. 

Nu har vi sjungit & skrålat nationalsång och tittat på fem kilometer reklamavbrott. Inledningsvis är jag lite splittrad eftersom jag har den här matchen på tv:n och slutminuterna i Jämtland–Djurgården på datorn.

Fopoll å basket.

‘1
Pfuitt! Och Färöarna anfaller! HJÄLP!

‘4
Det är lugnt. På  bänken sitter målis-Olsen, Johnsson, Lustig, Nilsson Lindelöf, Granqvist, Bengtsson, Larsson, Berg, Forsberg, Guidetti, Kulusevski & Quaison.

‘6
Stackars Sebastian Andersson knockas i näsan och ser i kors. Han reser sig upp och lägger näsborrarna rätt och sprintar lite lätt framåt. Alltså får Guidetti inte komma in än.

’10
Eskilstuna-Danielson (ett s) får tag i bollen och lobbar upp den på 372 inlägg mot målet. Alla svenskar duttar och duttar med bollen som om de höll på med potatistryck tills bollen for bortitok.

’13
Nu har jag lärt mig att Alexander Isak är farligare ju närmare mål han är.

[paus]

Jahaja.

Nu kommer sprejen fram! Frispark!

’15
”Sprejen” är alltså raklödder som domaren har i ett miniräknarhölster. För att visa spelarna var de ska stå vid en frispark räcker det nämligen inte med att peka och säga ”där”. Domaren måste rita ett vitt streck på gräset och väsa ”kliver ni över linjen är ni dödens”.

’18

AAAJ!

’19
Kommer ni ihåg Pontus Wernbloom som jag beskrev som ”livsfarlig”? Han blev oftast inbytt i mitten av andra halvlek och mosade sedan motståndarna på löpande band som vore han en asfaltvält. Nu är den nya Pontus (Jansson) lite likadan. Och så ser han livsfarlig ut.

Här har Pontus Jansson precis dragit ut sin hand ut motspelarens högra öga. 

Stackarn fick gå ut och fixa lite. ”Jaså, han torkar sig i ögat med en liten tegelsten” sa tv-kommentatorn.

’24
Tiden stannade nästan. Eller om det var hjärtat. Färöarna anföll som Barcelona och fick iväg ett hårt skott. Vår lille målis gjorde vad han skulle!

’26
Plötsligt fick Sverige första målchansen och PANG! Danielson passar fram till Sebbe Andersson och så leder vi med 1-0!

Ett noll! (Suddig tv-bild, ja.)

’31
Hihi, det är lite som när pojkar i 13-årsåldern lirar basket. Muamer Tanković fick bollen och man såg lång väg att han skrek åt sig själv inne i huvudet:

– JAG HAR DEN! JAG TAR DEN! JAG DRIBBLAR FRAM TILL MÅLET! JAG  SKJUUUUUTER OCH GÖR MÅÅL NUUU!

(Nej, det blev inte mål. Men självförtroendet var det inget fel på.)

’39
Nu ligger Färöarnas målmaskin Clement Olsen ner för att Filip Helander knuffade omkull honom som man gör i MMA. Ajajajaj. Han får ett stort bandage och tv-kommentatorn konstaterar lugnt:

– Det måste ha gått hål på honom.

Hål och hål.

Jag tycker det ser ut lite som om han behövde en värmande mössa, jag. Minns ni Butcher?

’44
Nu är alla grabbarna jätteirriterade! Kolla här på kramen som Svanberg får av Hendriksson:

Zooma och upprörs!

Svanberg tog sig loss utan åthävor, och då föll färöingen som en fura! (Och vrickade nog foten lite.)

Och vi fick ett gult kort! Och då blev svenska bänken skogstokig och då fick Nilsson-Lindelöf gult kort, där han sitter i täckjacka utanför händelsernas centrum! Och då skakade alla i hela Solna samtidigt på sitt huvud så det fladdrade i gardinerna på VIP-läktaren!

’45

– PFUIIITT!

Paus. I min halvtidsanalys säger jag nu att mittfältet kom i kläm, att ljumskarna har känningar, bollen rullar och alla med bandage syns mer än de andra, särskilt snett inåt bakåt. Men allra mest syns herr Butcher från 1989.

Så här ska ett bandage se ut.

’48
Alla i hela världen – utom alla på Färöarna – är överens om att det gula kortet på Svanberg var en felbedömning. Men att filmningen av Hendriksson var finfin.

’53
Tydligen har jag heeeelt fel som vill ha in Guidetti på planen bara för att han är rolig. Istället borde jag ju hoppas att den där Dejan Kulusevski ska komma in, för han är visst något i hästväg. Ojoj, född 2000! Va? Men kan man ens knyta skorna själv då?

’56
Helander och vår målis missförstår varandra och bollen samt allt annat och bjuder Färöarna på öppet mål. Helander förvandlas till Glenn Hysén (1989 igen) och rensar sådär som bara de allra mest uppoffrande kan. Jag vet vem som vinner blåmärkesligan imorrn.

’59
Hoppsan, nu filmar de visst igen. Pontus Jansson nickar mot mål mellan två färöingar som faller som de bowlingkäglor de faktiskt ser ut som.

Färöingar.

’64
Tjosan vad kul! Sverige byter in både John Guidetti & Dejan Kulusevski in! Hurra! Kulusevski har tydligen ända till denna sekund kunnat välja mellan att spela för Sverige eller Bosnien. Nu i denna sekund  valde han för all framtid Sverige.

’71
Bollen far mellan svenskarna och bowlingkäglorna och ingen vet riktigt vad som händer, och en svensk provar en halv cykelspark medan en annan gör en piruett som på Operans stora scen och pang tjoff och  pling i nätet så skjuter Svanberg ett långskott som dundrar rakt in i mål! (Eller. Rakt och rakt. Den studsade visst lite grann på en färöing.) Vi leder med 2–0! 

Jättebra anfallssystem!

’80
GUIDETTI NICKAR BOLLEN I MÅÅÅÅÅL! Han blir tokig av glädje! Nilsson-Lindelöf springer in på planen och kramas! Alla kramas! Han har ingen speltid i sitt klubblag och nu får han lira och göra mål!!!  Vi leder med 3-0!

Nånstans därinne är Guidetti.

’82
Åh vad jag är glad. Nu får vi höra en  rolig intervju efter matchen. Guidetti pratar svenska med en underlig sociolekt från både Italien och Stockholms förorter. Och är kul. Hihi.

Kolla vad jag lyckades fotografera reprisen på tv bra! 1. Bollen är på väg mot mig. Den är stenhård. 2. Jag hoppar nu och hoppas på det bästa. 3. Nä satan, jag måste blunda, det här kommer att kännas! 4. Jag siktar diiiiit!

’92
PFUIIIITTTT!  Ni ser, det här var ju inte alls trist! Vinst med 3-0 och massa krockar och trill och lite blod samt en vansinnigt cool nick!

Share
/34 Comments/by

Sverige–Rumänien (EM-kval på bortaplan)

Den här bilden på Sveriges nydesignade landslagströjor spreds idag all over internet.

Jag analyserade situationen en stund och kom de möjliga alternativen att

  • de dansar line dance
  • de försöker lugna ner två som grälar
  • de har fått posera på ett underligt sätt
  • tröjorna är inklistrade på en underlig sekvens, fotograferad i en tidigare spelad match.

Men det roliga i kråksången är att Rumänien nu deklarerar att de (vilka nu ”de” är) är kränkta. Det är nämligen så att det är Sveriges EM-tröjor och Sverige är inte alls klart för VM innan de har spelat mot Rumänien. Spelarna har fått svara på kränkthetsfrågor och stå till svars för Adidas förolämpning.

Sandlådenivå upphöjt till två!

Strax före matchen:

Vi får se hur alla spelare står under läktaren och kliar sig på pungen. Håhåjaja. Har de inte Zlatankalsonger? (Lite inom parentes kan jag inte rekommendera Zlatantrosor. Tyget är tunt och stumt samt sladdrigt och kryper in i därför inte avsedda hålor.)

Åh, lite 70-talsfeeling över de där överdragskläderna va?

Åhå! Nationalsångstävlingen är avgjord! På förstaplats har vi Sverige! Vi sjöng SÅ mycket bättre än rumänerna! 1–0!

Fakta:
Om Sverige vinner, är vi med i EM-slutspelet 2020. Om det blir oavgjort måste vi bara vinna mot Färöarna för att gå till EM. Om vi däremot förlorar mot Rumänien, måste vi gå baklänges runt en blodig ek i motljus på nyårsafton.

Matchstart!

01′
Vi är omkullsparkade! Alla som heter Svensson ligger ner i oerhörda smärtor!

’03
Förvirringen är total. Rumänien är knallgula och Sverige mörkblåa medan de tre domarna ser ut som Barbapapa. Tre i tv-soffan hejar omedvetet på Rumänien.

’07
Kommentatorerna är helt överens om att några av de 22 på planen är vältränade. Vi häpnar.

’10
Vi har ju helt glömt bort att konstatera att förstaelvan ser ut precis som vanligt.

Målis-Olsen

Ruffiga backarna Lustig – Lindelöf – Granen – Bengtsson

Mittfältssprintarna Eskilstuna-Larsson – Olsson – Dagis-Ekdal – Dagis-Forsberg

De förmodade målspottarna Berg & Quaison

’13
Båda lagen kastar sig som volleybollspelare och balettdansörer samt konståkare medan Sveriges coach Andersson pratar med en grönklädd funktionär om

a) kvällsmaten
b) sidlinjernas placering
c) vädret
d) det faktum att Sebastian Larsson ligger femma vad gäller antalet spelade landskamper sedan tidernas begynnelse.

’17
Dagisligans härförare Emil Forsberg passar till ickemålgöraren Berg som … GÖR  MÅL på en nick! Vi jublar! Vi leder med ett mål! 

Ni fattar?

Vad kul: vi får se Olsen jubla alldeles ensam i målgården. Gulle.

’19
Nu bryter de nog matchen. Det går av knallskott på södra läktaren. Det får inte ske.

’20
Okej, pfuh. Här i Rumänien säger speakern “ni får inte smälla av knallskott” och så spelar man vidare. Kommentatorerna konstaterar lugnt att “det brinner i alla fall inga bengaliska eldar”.

’22
– Det där var ett embryo till kontring.

Säger kommentatorn och vi skrattar rått här i sofforna. (För det handlade ju om motståndarna. Hade han sagt så om Sverige hade vi förstås buat.)

’30
Emil Forsberg (en i den där dagisligan som nyss debuterade i landslaget men på ett mystiskt sätt närmar sig 30-årsåldern) spelar helt fantastiskt.

’35
Äldste sonen Erik ringer och vill diskutera julmat.

– Jag har gjort ett Excel-ark med försl…
– HJÄÄÄLP! Det är mååål!
– Va?
– Sverige mot Rumänien!
– I vilken sport?

Jädra ätteläggar till dålig uppfostran.

Vi leder med två mål!

MÅL! Quaison!!! Men varför är bilderna så suddiga? tänker allmänheten. (Svar: Jag fotograferar tv:n och måste vara superdupernoga med att bilderna blir suddiga och dåliga så att ingen jurist på TT tror att jag har snott bilden och ska betala för den.)

’40
Domaren är tydligen hela 42 år gammal. Nästan död, vad det verkar. Vi som sprätter omkring och är födda på 60-talet ber att få protestera mot åldersdiskrimineringen, onda knän and what not.

’41
Rumänien gör nästan mål. Fast inte. Alla svenskar på läktaren tar sig åt hjärtat. Kommentatorerna ser jordens undergång i ögonvrån. Coach Janne ser ut som om han nyss klev upp på Kebnekajse.

’44
Apropå hur folk ser ut, så ser unge Lindelöf ut som en simhoppare, nyss uppstigen ut bassängen. Man undrar om det är lite varmt och därför svettigt i Rumänien. Raskt undrar man om det är dags att åka till Rumänien för lite värme. Strax därefter funderar man på om Rumänien ligger i närheten. Sedan får man skäll för sina bristande geografikunskaper.

’45
PFIOIITTTTTTT! Kissa och snusa! Hämta glassen!

’46
Jag och tv-kommentatorerna har ju helt glömt bort att nämna att rumänen Hagi på planen är son till Hagi som lirade mot Sverige den där famösa sommarn 1994. (Jag satt hemma och ammade framför tv:n och tänkte att livet helt enkelt inte kunde bli bättre. Men när man ammar är man som bekant lite kokobäng.)

Den yngre Hagi – den äldre Hagi.

‘50
Rumänien spelar ett sanslöst bra passningsspel där bollen verkligen går som vore den radiostyrd. Vi skriker och tjoar och blir nervösa och rumänerna fortsätter att spela kina-schack tills en av dem bestämmer sig för att skjuta bollen halvvägs till månen ungefär tio meter ovanför ribban.

’56
Det spelas fopoll. Asså det händer inte mer än det vanliga. Rumänien sätter in nya spelare, medan Sverige bara låter bli att sätta in min favvo – galningen Guidetti.

’57
LARSSON LIGGER! HAN VRIDER SIG I SMÄRTOR! HELA ESKILSTUNA STÅR I LÅGOR! VAD HAR HÄNT?

’58
Larsson får frispark. Allt är lugnt.

’61
Den rumänske coachen far som en guttaperkaboll längsmed sidlinjen. Han slajdar som vore han en basketspelare i försvar. Han är skitförbannad. Jag  läser på läpparna:

– Dar scoate-i dracu din lotul tău!

Då ger sig förstedomaren på vår Janne Andersson och säger åt honom att hålla tyst!

’65
Liksom i kommentatorsbåset, är vi förvirrade över att Puskas dels spelar, dels verkar ha gått över till Rumänen från Ungern.

En George Pușcaș från Rumänien.

En Ferenc Puskás från Ungern.

’68
Ack. Eskilstunasonen Sebbe Larsson låg inte och tuggade gräs på låtsas. Han haltar verklihigeheeen uhuuuut från planen och är skadad! Snyft!

Men fjärdedomaren fattar fel och vill byta ut nån annan! Dramatiken är total! (Nej. Inte alls. Det är bara vi i Eskilstuna som vill ha vår pojk’ kvar på planen. Bytet sker efter nummerkorrigering och vi anar att det här går nog bra trots allt.)

’74
Spanjoren  här i soffan konstaterar lugnt att Spanien leder mot Malta med 6–0. På en gräsplan.

’77
Berg har ont och … och … och … byter! Alexander Isak, nyss 20 år fyllda, kommer in på planen som änna Zlatan 2001!!!

’81
Vi svenskar må vara trista och buffliga samt tystlåtna. Men vår coach är klädd i kostym medan rumänske coachen skuttar runt i en östtysk träningsoverall från 1974. Och nu måste domaren prata med speakern igen för att be honom hyssja den rumänska publiken, som tydligen skanderar rasistiska slagord.

’84
Vår målis Olsen maskar. Det handlar inte om nätets maskor utan om att han rör sig långsamt som en mask för att klockan ska gå snabbare och matchen ta slut innan han släpper in några mål. Gäsp, vad det är trist att titta på. I basket har lagen som leder stort under sista matchminuten börjat med något så underligt som att sluta lira. ”För att visa respekt för det förlorande laget” säger de när man frågar vad de håller på med.

– Spela tiden ut! Maska inte! SPRIIIING! ropar jag.

’87
Den rumänska publiken gör jättekonstiga ljud när Alexander Isak har bollen. Jag tror inte mina öron. Nu kastar de in en golfboll och annat skräp på planen – nästan på honom. En rumänsk spelare knäar sedan stackars Isak, som faller som en hundraårig fura. Det här är verkligen inte kul.

(Rolandhino1 [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)]

Alexander Isak. [CC BY-SA 4.0]

’94
Pfuiiiitt! SLUT! Nu är vi i EM! Vi är jätteglada och tjoar och dansar i vardagsrummet, hoppar i sofforna och hänger i lamporna!

(Det gör vi inte alls. Min djefla man har somnat, spanjoren pratar med sin bror i telefon och resten har satt sig runt det obegripligt engagerande pusselbordet.)

Efter matchen:
Di svenske på planen är jätteglada! Janne Andersson nästan gråter av lättnad och glädje!

Jag ville jag vore med i ett landslag.

Jag tänker som en ömmande mor att nu måste spelarna nog ta hand om sig och se till att de kommer helskinnade till hotellet eftersom läktarfolket borde kamma sig och skaffa sig folkvett.

Jättecoolt!
Nu, tio minuter efter matchslut är sex svenskar ute på planen och skojlirar och bollar med varandra och skjuter samt gör ruscher eftersom de inte byttes in. Hoppas att de får credd och chans att hänga med på EM.

Här går EM. Tror ni att de tar tåget mellan matcherna, eller?

Share
/25 Comments/by

Trumpen och hans drogmissbruk (eller?)

Nu händer det ju saker i USA: presidenten ska kanske ”impeachas” – det pågår en  riksrättsutredning där politikerna frågar runt och ber folk vittna om brott har begåtts eller ej.

Trumpen har sedan han svors in i januari 2017 hunnit med så många galenskaper att de nästan inte går att koka ner till en tiopunktslista. Numera skriver komikerna i USA listor som heter ”Trumps tio knäppaste uttalanden under gårdagen” och ”Trumps femtusen galnaste tweets”.

Förutom att han hotar världsfreden (som om det vore fred i världen just nu?) på olika sätt, är han så oerhört konstig. Han sluddrar och snorar, han går vilse framför sin egen helikopter, han är ibland helt manisk och ibland så långsam att belackarna säger att han ju måste vara bakis.

Men … han dricker ju inte alkohol.

För några veckor sedan gick Twitter i spinn efter att en kille plötsligt hade tittat närmare på en bild som Donald Trump själv lade ut våren 2016 – innan karln blev president. Vad jag  kan se, har det inte slagits upp stort i nyheterna här i Sverige.

Detta var innan han släppte planen på att bygga en mur för att hålla den mexikanska maten, förlåt, den mexikanska befolkningen borta.

Om man zoomar in (vilket JRehling och andra twittrare har gjort på ett förnämligt sätt), är det en formidabel guldgruva, detta foto.

En tidning med ex-frun Marla Maples i bikini när hon var 22 år gammal.

I bakgrunden har han enbart bilder på sig själv, om än i sällskap av andra. Vid vänstra armbågen (fyrkantig ruta) står ett konstigt foto som ingen riktigt har kunnat förklara, men jag tycker att det ser ut som en ögonblicksbild av ”just grab them by the pussy”.

Två fina fejk-Oscars i fönstret (två pilar), och så den största förvåningen. Lådan vid den feta pilen.

Den där utdragna lådan är full av mediciner som kan förklara muntorrheten, de stora pupillerna, sluddret, och de allmänna galenskaperna. Men inte förrän nu har någon lagt märke till det. Sudafed är ett preparat med pseudoefedrin, men det är inte klassat som narkotika. Men man blir speedad och pupillerna utvidgas om man krossar tabletterna och snortar smulorna som kokain.

Bilden är inte photoshoppad, även om det ser ut precis som när jag på 1970-talet trollade bort röda ögon på mina fotografier genom att måla med en tuschpenna på dem.

Andra bieffekter av just denna medicin är hallucinationer – kanske undviker Trumpen hägringar när han börjar irra runt efter sina konstiga presskonferenser som alltid hålls skrikande bredvid en helikopter?

Hur som helst är detta en befogad fråga just nu:

– Varför talar man inte om detta i större utsträckning? Varför tror folk att han sluddrar pga. dåligt löstandsklister när han tydligen inte ens har löständer?

Tänk om det är en listig plan. När han ställs inför riksrätt säger de bara ”nämen kolla, han är ju galen” och så får han gå hem och spela golf igen.

Nixon var kanske när allt kommer omkring ingenting jämfört med detta stolleri.

Share
/43 Comments/by

Farväl, Sara Danius

Den 8 november 2019 såg mitt schema ut så här:

  • 08 – Prata i radio om prosit, prepositioner och parallellism.
  • 13 – Besöka Storkyrkan i Gamla stan och ta adjö av Sara Danius.
  • 15 – Dricka champagne på KB med bokstavspolare på Östermalm.
  • 18 – Bada badtunna med basketpolare i Eskilstuna.

I vanliga fall skulle jag nog ha skrivit spaltkilometer om bara champagnebubblornas irrfärder, men nu ligger fokus på begravningen.

Iförd inte knytblus – men knytrosett – ställde jag mig i den ungefär 100 meter långa kön utanför Storkyrkan precis samtidigt som Herr Holm gjorde det.

Herr Holm är en kryckförsedd man i 80-årsåldern som jag alls inte känner, men på två röda sekunder kom vi i samspråk och redan efter en minut diskuterade vi huruvida kultursverige skulle bli lite fattigare om någon smällde av en bomb inne i Storkyrkan.

Det var måhända inte ett samtal värdigt en begravning, men jag hade i bakhuvudet tanken att om någon kanske skulle godkänna vårt oseriösa och inte alls dämpade beteende, var det väl Sara Danius. Vi till och med pekade på den i stridsmundering klädde polisen som på en Segway vaktade oss kyrkohuliganer i kön – och så fnittrade vi.

Det där är alltså inte en motorcykel utan en Segway, fullproppad med attiraljer. För att inte tala om hur fullproppad själva polisen var.

Inne i Storkyrkan exploderade blomprakten i färger. Det var sanslöst vackert, men fotoförbudet strängt. Herr Holm och jag satte oss på en bänk samtidigt som vi pratade och pratade.

– Men sitter vi verkligen bra här? sa Herr Holm plötsligt och pekade förvånat på den gigantiska pelaren framför oss.
– Nä vet du va, sa jag och tittade överraskat på pelaren – och så bytte vi raskt plats.

Detta gjorde vi på ett sådär störande sätt som borde vara lite förbjudet: två tomma stolar lockade oss långt fram, långt in, men via tusen förlåt och ursäkta till alla som vi klämde oss förbi, satte vi oss nöjda och fortsatte att prata om att Herr Holm var professor emeritus och att han hade burit Sara Danius på sin arm redan 1962 och att hennes pappa var hans lärare i Viggbyholm och i Finland där han gästföreläser … bla bla bla.

– Jag träffade Lars Danius igen nån gång på 80-talet och han berättade hur Anna Wahlgren tog hand om honom. Alla barn och alla gamla flammor samlades på helger och högtider och så tog hon hand om alla, sa Herr Holm.

Det var 20 minuter kvar tills begravningen skulle börja, när jag pratade på norrländska om mina favoritskrivregler medan Herr Holm på nyfunnen finlandssvenska kom in på Finska kriget 1808–09. Då spände en kvinna på raden framför ögonen i oss. Sammanbitet bad hon oss att vara tysta:

– Men så ni pratar! Kan vi få lite tystnad, tack!

Lika bra som på att prata, blev vi då på att totalt knipa igen. Jag skämdes som en hund och längtade hem till köksbordet. Ett yrväder till rebell kan man ju få vara ibland, men kanske inte just på en begravning.

Herr Holm och jag såg Anna Wahlgren, späd och insvept i något som hade flamencokänsla över sig, rullas in i rullstol. Vi såg alla Saras syskon och syskonbarn, den före detta maken och sonen hålla om varandra och gråta. Och här satt vi på första parkett tillsammans med så många andra människor som inte kände henne egentligen. Ärkebiskop Antje Jackelén sa:

– En sista gång är vi samlade med Sara kroppsligen i vår mitt. Än en gång är det högtid, skönhet och stil kring henne.

Så var det. Hanns Zischler läste ”Dirge in the Woods” först på engelska, sedan på tyska. En kvartett ur Stockholms domkyrkokör sjöng Lacrimosa så att även änglarna grät.

Herr Holm och jag satt satt i södra sidoskeppet och tittade på dem som satt i norra (Peter Englund, Kjell Espmark och Sara Stridsberg samt hela Sveriges skådespelarelit). Precis mittemot mig satt en kvinna som hade lampan på sin mobiltelefon tänd för att hon skulle kunna läsa i begravningsprogrammet – men när hon inte läste lät hon lampan bara lysa på oss.

Jag kisade med ögonen och tänkte på Sara Danius, som säkert inte hade rört en min av ett sådant störningsmoment.

Defileringen, avskedstagande och nedläggandet av rosor av alla i hela kyrkan tog mer än en timme. Stiligt, ståtligt, vackert och högtidligt samt oerhört sorgligt med tanke på allt som i ett slag försvinner när en människa dör.

Där i vänstra hörnet kan ni ana min röda knytrosett.

Men på min begravning ska gästerna få skratta – minst tre gånger. Istället för att läsa bibelord kanske någon kan spela upp ”Insomningsexpert Hubert Lindeman”?

Share
/29 Comments/by

Roliga skribenter?

På grund av olika anledningar och orsaker samt ett skrivjobb har jag fått uppdraget att hitta och ställa några frågor till en känd, svensk person som skriver roligt.

Om det hade varit en britt som skulle intervjuas, hade jag plingat på hemma hos Caitlin Moran.

 

Men. Det är ju som att leta upp en bra basketspelare i Storbritannien eller en lins i en höstack. Be mig istället ta fram en rödhårig snigel eller en tv-apparat som bara har en av- och påknapp, tack. Jag kan förstås rabbla roliga människor som jag gärna skrattar åt på tv – Johan Wester, Anders Jönsson, Johan Glans … Här kommer två fopollsrelaterade fniss:

Men skriver de roligt? Läser någon deras texter och kluckar glatt som jag gjorde åt kåserierna som Bang, Kar de Mumma och Gits samt Ehrenmark skrev?

Bang!

Kanske kan Johan Rheborg skriva, han är ju i alla fall nästan jurist? Kan Babben uttrycka sig roligt i skrift? Nour El Refai kanske har fått roliga krönikor publicerade? Hjälp!

Dagsverser kan ju vara roliga! Här kommer Alf Henrikson och är trött på vintern:

Januari
Olust står målad i dragen.
Man håller sig lätt för skratt.
Piggnar man till frampå dagen
så är det redan natt.

Har ni några tips om en känd svensk om är rolig vad gäller placerandet av bokstäver?

Share
/40 Comments/by

Ääääär detta Luleå?

I nian pryade jag på Nordnytt. Redaktionen kreerade fem minuters nyheter som sändes en gång per dag (strax före TV-Nytt). Efter tre dagars stillasittande, rullandes tummarna, pekade redaktionschefen Jan Sundén på mig och sa:

– Klä på dig. Vi ska inviga Gula Paviljongen. Du får göra pratan.

Här står den än idag, den av mig 1980 tv-rapporterade Gula Paviljongen. (Det är varma slingor på trottoaren till höger.)

Den där grejen – ”paviljongen” – är faktiskt en del från ett då nyrivet hus.

”Oxehufvudska palatset” byggdes i början av 1850-talet, men revs 1979 för att Vattenfall skulle bygga kontor där. [Plats för primalskrik.] Tornet sparade någon smart jävel, varefter det placerades på Storgatan som ”Gula Paviljongen”.

Nu är jag i Luleå för att

  1. föreläsa för Samhall om de ljuvligaste av skrivregler
  2. gå på basket-hoopla där Willie Cherry ska äras och hurras för samt älskas.

Vem? Va? Willie Cherry? Jo, den här!

När han lirade i Plannja ungefär 1980–90 var han BÄST. Och nu …

… coachar han Eskilstuna Baskets herrlag sedan tre år.

Hans matchlinne hissades upp i taket i basketarenan, vilket är den mest ärofulla hedersbetygelse en idrottsman kan uppleva. Och jag träffade mina gamla basketpolare och grät en skvätt av pur basketglädje.

Luleås motståndarlag var Djurgården, vars coach heter Kalle Barton – som jag drog i håret 1975 och som därmed fick in mig på basketbanan. (Se pilen på bilden: han pratar med sina spelare under en time out.)

Vem mannen i jättestor ansiktsmask var, vet jag inte. En maskot?

Ni som inte brukar vara på basketmatcher har förmodligen jättemånga frågor. Ja, det är cheerleaders. Och ja, Adam Ramstedt (nr 11 i Djurgården) har en vit kalasbyxa. Och nej, planen lutar inte på riktigt.

Så haltade vi alla på stela ben vidare mot solnedgången. (Helt sant: jag har aldrig känt mig så mycket bland jämlikar där jag halt-stånkade mig uppför trapporna.)

Share
/37 Comments/by

Mitt livs första massage

Jag har aldrig varit på massage – förrän nu, that is. Inte för att jag har undvikit det, men så fort folk med massagehänder har börjat klämma på mina onda ställen (höger skuldra spökar lite), skriker jag och grimaserar som om det är Monica i ”Vänner” som är på mig. Och hur ska en massör kunna hjälpa mig, jag som har så ont i knäna?

Haha, vilken läskig bild jag hittade!

Men nu lät det så här från en basketcoach:

– Du måste åka till Svennes massage i Norrköping. Han har specialspecialmassage. Han flyttar på senor och muskler så att de hamnar rätt! Han har gjort underverk med min fru! Du kommer att skutta som en hind på grönbete innan du fattar vad som hänt! DET GÖR JÄTTEONT!
– Fast det är kanske inte felplacerade senor som orsakar mitt knäkrask och meniskmackel?
– Men han masserar som ingen annan!
– Määäh.

Då kom Tjugofemåringen, som idag får heta Ida.

– Mamma. Jag vill åka till den där massagen.
– Vabah …? VAD KUL! DÅ ÅKER VI!

Så det gjorde vi. Eftersom det är fyra timmars bilkörning dit och hem, blev det en halvdagsutflykt med hamburgerätning och fnitter. Väl framme drog Ida snabbt av sig brallorna och skulle precis slänga sig på britsen när massören sa åt henne att ta av tröjan också.

DING-DING-DING!
VARNINGSKLOCKORNA SKALLRADE I HELA ÖSTERGÖTLAND!
DING-DING-DING!

– Eh …?
– Ja, jag masserar benen på fram- och baksidan och sedan rumpa, rygg och axlar.
– Jahaja. Okej.

Och så var det med det. Inte ett dugg konstigt. Massören grävde ner sina fingrar i vaderna så att det såg ut som om muskeln var en vetedeg. Det gjorde ont i hela mig fastän det var dottern som led.

– Gör det ont, Ida?
– Näe, inte speciellt.

Jaså. Hm. Okej.

Ser ni vad ont det INTE gör på dottern min?

Efter en halvtimmes Ida-knådande var det min tur. Massören drog i mina fötter, lade lårens framsida på baksidan och placerade vänstra sidan av ryggraden på högersidan. När han kom till högra skuldran sa han:

– Huh.

Jag försökte säga att när jag sitter vid skrivbord, gör det ont där. Men när jag skriver i sängen (”förtjänar mitt levebröd i sängen” sa jag), är det bättre. Det imponerade inte det minsta. Han svarade:

– Huh.

Och sedan klämde han ihjäl båda mina skulderblad. Det lät som om han poppade popcorn på en baskagge. Sedan lät det som om han lade glaskulor i en mortel och försökte krossa dem.

Pang, krask och knak!

Så var det plötsligt färdigt. Massören beklagade sig.

– Jag fick inte ordning på dina knän. Knäskålen är nästan orörlig och fästet häääääär (han pekade på en illröd fläck som han hade försökt gnugga ända ner till Kina) går inte att få ordning på. Det händer väldigt sällan att jag misslyckas, men det gjorde jag idag.

Jag ryckte på axlarna. Äsch, ingen vet ju hur de ska få ordning på mina knän. Mina hälsenor hade fått sig en omgång också, så jag klev försiktigt ner på golvet – om de kanske skulle ha gått av. Ställde mig upp. Allt kändes lite mysigt och varmt. Jag började klä på mig, och när jag kom till andra jeansbenet tappade jag hakan.

– Kolla! Det är jättelätt att göra höga knäuppdragningar!!! Kolla!

Någonting någonstans hade alltså gjort mig vigare. Knäna känns precis som vanligt, men jag kan numera inte bara sätta på mig jeans som vanligt folk, utan även gå som de ju kan!

 

Share
/32 Comments/by

Det kom ett mejl …

Som en dinosauriestofil bloggar jag fortfarande trots att mitt riktiga yrke (redaktör) ju pockar på uppmärksamheten. Men varför blogga i dessa dagar? Är det de intellektuellt språkliga krumelurerna som driver mig?

Bild: ©Sophia Lundquist.

Mja, jo. Jag älskar det svenska språket. Jag behöver knattra på tangentbordet, berätta om trivialiteter eller viktiga ting, kommunicera med det krympande kommentatorsbåset, skratta åt dråpliga historier och svara på frågor från de för mig okända (och numera kända) tokarna som kommenterar. Det är som att andra behöver samla på små glaselefanter, virka mössor, heja på Arsenal i vått och torrt eller gå och lägga håret på salong en gång i veckan.

Hm. De där vanorna är, ser jag, exempel från förra århundradet. Skärpning!

Det är som att lägga ut dagens frisyr på Insta, som att inte vilja sabba sin streak på Snapchat eller som att längta efter att få chatta med sina ryska polare på CSGO, som att fortsätta att levla i World of Warcraft och idoget gräva i Minecraft.

Såja.

Och belöningen? Ptja, sånt här kanske?

 

Hej Lotten!
Emma-Karin heter jag – vi träffades i juli 2017 när du höll en skrivarkurs för ungdomar i Eskilstuna, och jag har läst din blogg under en stor del av min uppväxt. (Och innan jag var gammal nog att navigera på nätet hade min pappa en bok med dina kåserier som jag läste igenom många gånger…) Någon enstaka gång har jag även dykt upp i kommentarsfältet med en Magnus och Brasse-referens.
Kort sagt har du haft en viss inverkan på min kärlek till språk och skrivande, och jag ville bara berätta att den kärleken nu har mynnat ut i någonting för mig ganska stort – en nominering till Lilla Augustpriset! Jag är nominerad för en novell med titeln “En ospelad fiol”, och alla sex nominerade bidrag finns att läsa (och rösta på) här: https://www.augustpriset.se/nominerade-till-lilla-augustpriset-2019 . Om du vill gå in och kika så blir jag naturligtvis väldigt glad!
Med det sagt, tack för många trevliga blogginlägg och ha en trevlig helg!
/Emma-Karin

Spring till Augustprisetsajten och läs! 

Förresten. Den där kåseriboken – ”Die hard, liksom”– är från 2001, och har av någon outgrundlig anledning en undertitel med formuleringen ”samlade kåserier”. Detta gnager i mig som rasp i tolvfingertarmen eftersom mina samlade kåserier till antalet ju är flera hundra.

Än mer irriterande är att det femte barnet inte är fött och därför inte finns med på omslaget!

Share
/23 Comments/by

Vännäs är – som ni vet – inte Venedig

Helt på riktigt och inte alls en klintbergsk skröna är ju historien om Young Chin Paik och Heung Won Paik som på Centralen till damen i biljettluckan sa:

– Two tickets to Venice.

Men hamnade i Vännäs.

SvD 19 dec 1993.

Jag har även samlat på mig helt sanna historier om

  • tyskar som ska till Kiel men hamnar i Kil
  • sluddrande tonåringar som hamnar i fel stad när de ska till Lidköping eller Linköping
  • Tillbergabesökare som har köpt biljett ”till Berga”.

Här i familjen har vi tusen och en historier om hur Broder Jakob som liten palt skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Nu kallar vi alla felåkningar för “resa till Svartöstan”. Den nuvarande Nittonåringen är vår mesta felåkare, som har hamnat på fel bussar som tagit henne till sjukhuset när hon skulle till skolan, och till Stockholm när hon bara skulle till Strängnäs – som ju ligger nästgårds.

Nu ska vi ju alla till mans åka tåg, sådär absurt mycket tåg som jag ju alltid har gjort. Och soooom jag har klagat över

  • förseningar
  • ersättningsbussar
  • obefintlig information
  • felaktig information
  • kass tågmat
  • ljummet te
  • trasig vagnlutningskorg
  • fan och hans moster.

Flygskammen har jag inte känt av en enda gång. Förrän nu. Oh, jag skäms så jag skäms och ska äta tångruskor i en vecka samt låta bli att duscha längre än fyra sekunder i taget och aldrig någonsin ska jag ens drömma om att tanka bilen. Ever.

Tidsbrist och den skrala kassan omöjliggjorde tågresa.

Fast just den här smidiga uppresan med liggplats hade faktiskt bara kostat mig 1 159 kr.

På torsdag flyger jag till Luleå. Och på lördag flyger jag hem igen. Så. Stegla mig, spotta på mig och dränk mig i tjära innan ni rullar mig i lånta, miljöcertifierade fjädrar!

Eller berätta om när ni åkte fel, vetja …

Share
/22 Comments/by