På möhippa i Brighton!

I Sverige är ju möhippe- och svensexedatumen hemliga tills den blivande bruden och brudgummen plötsligt överraskas, kidnappas, får åka cabriolet på motorvägen, äta lunch med en Cary Grant-man, sy sina egna kläder, sjunga och strippa lite på gågatan i Malmö för att sedan äta och dansa halva natten lång. (Japp, det där var min möhippa 1991.)

Foto: Lotten Bergman 2019

Här i England är datumet inskrivet i almanackan av alla – även brudparet – redan ett halvår före bröllopet. Men det (och att alla pratar lite mer engelska här) är också den enda skillnaden. Ja, och en och annan brittisk egenhet.

Här kommer nu en liten bildrapport från denna möhippedag!

Brittiskt sågspån till frukost: Weetabix. (Fastän jag inte måste; jag skulle kunna välja rostade mackor med Marmite istället.)

Trekantiga dubbelmackor till lunch. (Fast numera finns de ju t.ex. på Pressbyrån hemma och är inte ett dugg exotiska.)

I detta hotells foajé samlades vi för att sedan glida iväg och dansa burlesk dans. Vad tror ni om stilen … 1987 kanske?

Brighton är en sommarstad med evighetslång strand och en nästan outhärdligt trist pir med spelarkad (Palace Pier) och en annan pir (West Pier) som har varit stängd sedan 1975.

West Pier runt år 1900.

West Pier idag. Den skulle upprustas, men brann och gick sönder och brann igen och gick ännu mer sönder. 

Det enorma möhippegänget (drygt 20 tjejer och två tanter, där jag var en) fick under flera timmar dans ”burlesk dans” som går ut på att wiggle the bum, being seductive and pop up the boobs. (Hej alla spammare, nu slängde jag verkligen ut bete.)

Där i mitten med det stora leendet ser ni den blivande bruden, tillika mitt kusinbarn. Den lilla dansläraren sa att jag var bra på att wiggla med bummen i en avancerad halvmåne, så nu vet ni det.

Jag har hört förfärliga svensexehistorier som jag hoppas är osanna och överdrivna. Killen som söps full, ikläddes konstiga kläder, lades ensam på nattåget till Malmö och som sedan lämnades åt sitt öde. Eller killen som söps redlös och sedan när han hade smullit av fick ena benet gipsat.

Världens bästa bartender fotograferade alla tjejer hela kvällen samtidigt som han pep ”I just love this hen do, I really do”.

Visserligen flödade alkoholen på brittiskt manér under denna möhippa, men allt var verkligen bara oskyldigt och roligt. (Utom, och detta tar jag i en diskret parentes, när stripparen kom. Och näckade totalt och helt – komplett humorlöst. Gah, fnys och blä.)

Vi dansade så att jag dagen efter knappt kom ur sängen pga. huvud- och träningsvärk.

Prosecco, vin, piña colada, roliga människor, vackra kläder, intressanta diskussioner, YMCA-dans, Saturday Night Fever-dans, burleskdans och världens ostigaste pizza gjorde möhippan alldeles perfekt.

Men vad var det egentligen finaste på hela dagen?

Foto: Lotten Bergman 2019

Har ni nånsin sett något så brittiskt fulländat konstverk?

Share
/4 Comments/by

Ett fult hotellrum, en fantastisk show och två ägg

Jag kan föreläsa en hel dag och sedan utan problem skutta hem och laga en trerättersmiddag och därefter spela basketmatch, gå på händerna och städa källaren.

Men när jag en hel dag är moderator på en konferens, faller jag en minut efter slutsignalen ihop i en sorglig liten skräphög som knappt kan hasa sig till järnvägsstationen. Som moderator står jag upp och

  • hälsar alla deltagare välkomna
  • berättar om nästa föreläsare och hälsar denna välkommen
  • ställer ett par förhoppningsvis givande frågor
  • lyssnar på föredraget (sittande)
  • säger tack och ställer några förhoppningsvis givande frågor
  • sammanfattar om det går
  • hälsar nästa talare välkommen.

Under en dag handlar det bara om 5–6 intron och sammanfattningar, vilket ju är en fis i rymden egentligen, me  … jag blir helt slut i rutan.

Fast jag lär mig väldigt mycket. Och får bo på hotell och äta äggröra!

Jag spanade in i hotellköket för att se om det fanns några spår av äggröretillverkningen som på inga villkor kunde ha kommit i närheten av äggpulver. Och si!

Igår vaknade jag i dock i ett hotellrum som faktiskt var irriterande fult inrett. Det är förstås ingen fara – jag tar bara ett par bilder och får ju blogga lite om det.

En bajsbrun, fulsnickrad sänggavel, svarta jätteblommor och en tavla som färgklick.

Kornischen var i samma matchande bajsnyans och gardinerna hade exakt samma mönster som tapeterna vid sänghörnet.

Stackars vägguret hade hamnat helt ensam och lite sned på en naken vägg.

 

Toan var så liten att kaklet inte var mer än ett schackbräde (faktiskt 8×8 svart-vita kakelplattor) och blott en handduk fick jag. (Man vill ju ha en på kroppen och en virad runt det nytvättade håret, eller hur tjejer?)

Den gammelrosa fåtöljen med fläck måste ha varit med om något spännande! (Jag verkar petig – men när jag väl har börjat leta fel kan jag inte sluta.)

Efter föreläsningarna tog jag tåget hem och blev åthutad av en kvinna som ansåg att min ryggsäck hade nuddat och därmed smutsat ner hennes säte. Jag bad om ursäkt och somnade (på ett nästan medvetslöst sätt med läsglasögonen fortfarande på näsan) för att samla krafter inför kvällens begivenhet: Mia Skäringers föreställning ”No More Fucks to Give”. Som varmt rekommenderas!

Det var oerhört imponerande, roligt, provocerande och proffsigt!

Nu ska jag strax sätta mig på ett miljöförstörande flygplan och ta mig till England för att gå på möhippa. Kan ni gissa vad som försiggick när denna bild togs i morse?

Tysk äggbehållare, hårdkokta ägg och snö.

Pssst, förresten. Knävelrapport.
Jag har kommit på hur man går normalt. Jag har gått fel sedan knäna började värka 2012, och nu går jag sådär som alla andra går: med hjälp av musklerna. Detta gör att jag får en ryslig träningsvärk i lår, rumpa, vader och tår, så nu går jag inte alls normalt (igen) utan mer som en korsning mellan en känguru och en pingvin.

Share
/18 Comments/by

Bank-ID är ju bra att ha

Det händer så mycket! Jag trillar omkull i en trappa, håller en föreläsning, knäcker ett ägg och häller det i äggkartongen, köper nya glasögon, får kortison i knäna, skriver en jättetrist artikel, tar salt istället för socker och hittar ett nytt favoritvin.

Men mitt i alltihopa kommer oroväckande besked från mobilen. Jag måste tydligen byta Bank-ID. Jag fick detta besked ett par dagar in i januari och sket fullständigt i det. Men mobilen och banken envisades.

”Du måste förnya ditt bank-ID om 69 dagar.”

– Va? Sextinie dagar är ju om en evighet.

”Du måste förnya ditt bank-ID om 58 dagar.”
– Va? Femtiåtta dagar är ju om en evighet.

”Du måste förnya ditt bank-ID om 44 dagar.”
– Pfft, förtifyra dagar är ju om en evighet.

”Du måste förnya ditt bank-ID om 31 dagar.”
– Va? Trettien dagar är ju om en månad, vilket alla ju vet är ju en evighet.

Jag tog därefter mitt förnuft till fånga, gjorde efterforskningar, fann att man måste ha en bankdosa (vilket jag inte har och aldrig har haft) och gick till banken – den bank som tack och lov fortfarande har ett kontor. Som var fullt av folk! Schas, människor, schaaas! Jag har ett viktigt ärende!

– Hejsan, tjillevipp och hallå. Jag ska tydligen begära ett nytt bank-ID.
– Utan dosa?
– Dosa?
– Du måste ha en dosa. Det är minst 40 minuters kö. Kom en förmiddag istället eftersom alla pensionärer kommer sedan.
– Åhå.

Jag åkte till banken igen en helt annan förmiddag (som jag planerade noga i mitt oerhört fullspäckade och intressanta schema), stod i kö i 15 minuter, väntade i 20 minuter (pensionärerna var tydligen redan där) och kom till slut fram till en handläggare. Som var basketspelare!

– Hejsan, tjillevipp och hallå. Dunk påre. Vi basketspe…
– Hej Lotten! Jag förstår att du måste ha ett nytt Bank-ID? Har du din dosa?
– Dosa? Bankdosa? Jag har aldrig i hela mitt liv någonsin i evigheten ägt en dosa.
– Då fixar vi en. Du får en dosa nu, och så går du hem och loggar in med den och fixar nytt ID. Kan jag få personnummer? Såja. Logga in på Bank-ID. Såja. Såja. Såååååja. Det är kul med basket. Såååja.
– Så … vad jag nu har fått är en dosa som jag måste ha för att ta mig in på banksajten, vilket jag vanligtvis gör med lösenord, så att jag kan begära nytt Bank-ID?
–Japp! Dosan är bara för säkerheten, vet du. Ses i hallarna!

Säkerheten, schmäkerheten. Ge mig en bankrånare som dessa enay day.

Jag gick ut från banken, köpte ett par skosnören, träffade en annan basketspelare, cyklade hem, gjorde en stor potta te – och tappade nånstans på vägen bort dosan. Helt obegripligt. Bermudatriangeln bor i min ryggsäck.

Då testade jag att logga in via datorn, klickade på “nytt BANK-ID”, fyllde i allehanda siffror och klickade ja och amen här och där och … och … och … häpp. Klicketiklick, klart.

På tre röda sekunder hade jag helt utan bankdosa fått ett nytt bank-ID. Det är kanske ett lite sämre ID? Det kanske har fransig fåll, lappade knän och sneda funktioner, men ett nytt och välfungerande ID är det faktiskt.

Så du som nu sitter med min bankdosa och tänker råna mitt konto:

  1. jag har inga pengar
  2. dosan går inte att använda utan mig
  3. enjoy life!

Uppdatering!

Hej, lilla bankdosa.

Naturligtvis dök den komplett onödiga dosan upp i en jackficka så fort jag hade skrivit drapan ovan, så nu kan jag ta bild på den.

Share
/38 Comments/by

Hallå! Telefonväxel från 1897!

Jag har en lillasyster som heter Orangeluvan, och hon jobbar på Telias huvudkontor i Stockholm. Det skulle man ju kunna tro är intressant, men si det förbleknar komplett och totalt redan i entrén på hennes våningsplan.

För där står ett underverk!

Det är en telefonväxel från slutet at 1800-talet och allt på den är alldeles fantastiskt. Man kan dra i spakar och öppna små luckor och flytta på sladdar och låtsasprata i en lur.

– HALLÅ!? Är det hos slaktarn? (Vid precis en sån här satt min mormor och jobbade.)

Här är en likadan växel, fotograferad runt 1920 – när min mormor var 18 år och kanske satt exakt så här? (Telefonen i fönstret ser spännande ut. Den heter tydligen ”Taxen”.)

”Telefonsladdarna” hänger som halsband under bordsskivan. (Tyngderna gör att sladden åker ner i bordet när telefonisten drar ur kontakten.)

Detta är anropsklaffar som fick stängas för hand till 1915, när de modernare ”klaffjackväxlarna” kom – med automatisk återställning.

Där stod jag och petade och klämde och öppnade och stängde medan omvärlden pratade om tunnelbanetider, skobroddar, priset på morötter, fiskfjäll och universalmedel för ugnsrengöring. Som om det skulle vara nåt att bry sig om!

– Kolla! Vad är det här? Klick.
[Inget svar.]
– Hörni, här är en till spak som låter så coolt. Schklfff.
[Inget svar.]
– Vad kan det här vara? Lyssna! Pluck.
[Inget svar.]

Jag ville jag vore telefonist runt 1920. Krrrsch! Schklfff. Det var tydligen ett populärt yrke – särskilt för de unga kvinnor som ville flytta hemifrån men inte hade någon utbildning. (Min mormor flyttade från Haparanda och hamnade i Stockholm, där hon jobbade som telefonist tills hon träffade morfar.)

En annons i SvD 1906. (Oh, hon har små pretentioner. Så trevligt.)

Ni har säkert sett den här bilden nedan – det är Telefontornet i Stockholm en vinterdag 1890 när det var frost på alla de drygt 5 000 telefonkablarna. (En kabel per telefon.)

Telefontornet hade alltså drygt 5 000 inkopplade telefonabonnenter runt 1890.

I Stockholm bodde denna vinterdag 245 000 människor. Hm. Hur många i Sverige hade telefon ungefär 15 år senare? Måste kolla …

Vi i Norden hade en himla massa telefonapparater jämfört med andra länder. (Nordisk familjebok, just detta band trycktes 1918.)

Den sista svenska telefonisten som kopplade samtal gjorde det 1972 – sedan var allt automatiserat och ingen fick längre njuta av ljuden vid telefonväxlarna. Ack. Klick.

Tillägg! Nina i kommentatorbåset skriver:

Åhh, snörväxlar! Ringsnöre, svarssnöre, delningsomkopplare!

I Flygvapnet användes manuella växlar in på 90-talet. Det fanns stationära men också små transportabla för upp till 24 abonnenter, finfint på våra flygbaser bland annat.

För att telefonisten skulle veta att samtalet var slut måste abonnenten ge slutsignal genom att veva på veven (japp, ända in på 90-talet fanns sådana telefoner). Då föll slutsignalsklaffen och telefonisten kunde koppla ner.

Slut på tillägg!

Jag undrar hur många som idag har kvar sin ”landlina” eller pratar i en gammal dialogtelefon – jag har förvisso 15 telefoner i källaren, men prata i dem kan man inte längre. Vad händer förresten om kriget kommer; kan man då ringa till Telia och be dem knäppa på vår väggfasta telefon i köket? Och sedan söka jobb som telefonist?

Vad heter dessa och vad har de för funktion?

Nåväl. Jag blev slutligen med våld sliten från de fina telefonväxelsmojängerna på Telias kontor eftersom tunnelbanor och dyra morötter tydligen var viktigare. Men först hann jag filma en snutt som jag verkligen hoppas att ni lyssnar på med ljudet på. Klick! Pluck! Krrrsch! Schklfff.

(Växeln som kommer i bild på slutet är dötrist och hade inte alls lika fina ljud.)

Share
/50 Comments/by

Pausmusik med semlor

Ninja-Malins semlehyllning:

Semla, semla ,semla
det är semmeldag idag!
Semla, semla, semla,
mandelmassa, grädde, ja!
Kardemumma ska det vara
uti bulldegen den rara.
Så vi säger semla, semla, semla
det är semmeldag idag.

Båsdiktaren Ninja-Malin är en semmelkonnässör av rang, och får därför en hedrande plats i bloggen denna fettisdag. Semmeldikter är det helt enkelt lite för ont om!

Mamma säger fastlagsbulle och äter den med varm mjölk, medan hennes syster alltid sa fettisdagsbulle och åt den som en dubbelmacka med grädden sprättande åt alla håll. Jag säger semla och pillar av det trista locket och sväljer det i en tugga. Sedan ansar jag grädden med tungan – nästan ekivokt – tills det är så lite kvar att mandelmassan blottas. Då inleds den stora njutningen.

År 2008 införde jag denna tradition i huset. Mums.

Den nuvarande Nittonåringen gillade inte semlor när hon som femåring fick en att äta upp alldeles på egen hand.

– Jag vill inte äta smällan för den ser ut som en hamburgare.
– Men du kan ju äta upp locket på semlan? sa jag och pillade loss den lilla trekanten med florsocker.
– Ja, så kan du äta lådan.

Om ni nu undrade vad semlans underdel skulle kunna heta.

 

 

Share
/14 Comments/by

De två galna italienarna med sin torped 1918

När man har en sån där besvärlig dag när tröjärmen fastnar i dörrvredet och man sedan tappar tandborsten och strax därefter slår huvudet i handfatet … då kan man tänka på nån annans, lite större problem. Den som har skoskav under ett millopp eller den som kommer för sent till bion och då missar reklamen kanske?

Eller på de italienska läkarna Raffaele Rossetti och Raffaele Paolucci, som under första världskriget skvalpade omkring i Adriatiska havet i flera timmar för att de skulle spränga ett österrikisk-ungerskt fartyg, som visade sig vara jugoslaviskt.*

Raffaele Rossetti. (Några källor påstår att detta är den andra Raffaele, men så är det inte alls.)

Särskilt Rossetti var helt inställd på att bygga om en torped så att han som en Münchhausen skulle kunna rida på den i vattnet. Inte alls galet, tänkte han och började simträna. När han presenterade idén för sina överordnade, sa inte heller de att det här var en galen idé – utan uppmuntrade honom och gav honom en budget.

När Rossetti under sommaren 1918 plötsligt på en strand hittade en övergiven, tysk torped, byggde han snabbt om den till en undervattensfarkost med plats för två personer.

Farkosten kallades Mignatta, och hade med hjälp av tryckluft den fenomenala toppfarten på drygt 3 km/h, var drygt 6 m lång och vägde 1,5 ton. I nosen fanns två vattentäta behållare som rymde sammanlagt 400 kilo sprängmedel. Ungefär så här såg den ut:

När Raffaele Paolucci drogs in i projektet, pushade de två läkarna varandra till toppfysik och övade på att simma, hålla andan, arbeta i kyla både med och utan gummidräkter samt att släpa vansinnigt tunga saker genom djupt vatten.

Varför var det just dessa två män som skulle göra’t? Varför var det inte två atletiska sjömän eller två listiga ingenjörer? Ingen vet – kanske ingen med sans och vett ansåg att det lät sig göras?

Strax före midnatt den 30 oktober 1918 – alltså väldigt nära inpå krigsslutet den 11 november – släpptes Raffaeleorna ner i vattnet från ett italiensk fartyg utanför hamnen och örlogsbasen i Pula. Planen var att de på ett par timmar skulle ta sig och torpeden samt allt sprängmedel in till hamnen och där spränga Viribus Unitis i luften med manskap och allt.

Viribus Unitis 1911 – som tre år senare skulle vara den farkost som förde det mördade ärkehertigparet Franz Ferdinand och hans hustru från Sarajevo hem till Trieste.

Och som de båda två läkarna fick kämpa med sin sjöhäst. I motvind, mot snö, regn och hagel samt plötsligt uppdykande hinder som t.ex. spända, grova kättingar och kraftiga stockar– örlogsbasfolket hade ju sett till att det skulle vara precis så svårt att ta sig fram som det ju var. Ibland svepte en ljuskägla över vattnet från stora fartyg i hamnbassängen, och då fick de två se till att befinna sig under vattenytan.

Detta tog väldigt mycket längre tid än planerat, och när de äntligen kom fram till Viribus Unitis, var klockan nästan 05 på morgonen. Så snabbt som det någonsin var möjligt, apterades den ena sprängladdningen av stela fingrar och timern sattes på 06:30. Den andra sprängladdningen gled dem ur händerna och åkte ner på havsbotten.

Kapten Vuković-Podkapelski.

Rossetti och Paolucci en lättnadens suck, äntrade sin torped för att åka ut ur hamnen igen, och skulle precis ta en klunk ur en medhavd plunta, när de hörde skrik och tjoanden från däck. Snabbt gled de av torpeden, som for iväg under vattenytan och försvann. Italienarna togs ombord och började förhöras av kaptenen och talade efter en liten stund om att fartyget skulle sprängas ”om tre minuter”, alltså klockan 06:30.

– Evakuera! beordrade kapten Janko Vuković-Podkapelski.

Tre minuter gick … och inget hände. Snabbt beslutade den jugoslaviska besättningen att kliva ombord igen – och ta med sig de underliga läkarna som tydligen ville spränga ett jugoslaviskt fartyg trots att Jugoslavien var en av Italiens allierade. Synd var väl det, eftersom fartyget sprängdes klockan 06:44.

Österrike-Ungern hade alltså upplösts och Viribus Unitis gick under kroatisk flagg (det skänktes den 31 oktober till Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike [Jugoslavien]). Runt 400 män inklusive kapten Vuković-Podkapelski dog – men de två italienska läkarna Rossetti och Paolucci överlevde konstigt nog och kunde därför berätta denna sanslösa historia. Sprängladdningen som inte apterades på fartyget, sprängdes senare såpass effektivt att ett annat fartyg (”Wien”) sjönk till botten.

För att kunna berätta det här för er, har jag läst en farlig massa olika källor på olika språk, och det här är den vanligaste varianten. Men uppgifterna, klockslagen och vittnesmålen varierar – och jag undrar såååå hur man evakuerar ett fartyg på tre minuter och sedan på bara en kvart hinner föra 400 män tillbaka ombord …

*) Jugoslavien, som ännu hette ännu inte Jugoslavien utan ”Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike”, bildades så sent som den 29 oktober 1918  …

Del av Rossettis egen berättelse, publicerad i SvD i maj 1944.

En förtjusande bild med skeppskatt och mustascher och allt: Viribus Unitis besättning.

Liten uppdatering!

Jag har nämligen hittat en bok som (äntligen!) antyder att klockslagen i historien inte stämmer. Här står det att den försenade sprängningen dröjde en hel timme, och då kan man ju visst ha hunnit föra besättningen, inklusive katter och mustascher ombord igen:

Share
/31 Comments/by

BORTA! (Den eviga säljkampen: ännu ett misslyckande)

När jag var en liten palt på åtta år sålde jag majblommor för att samla pengar till scouterna. Det hela skedde i stor förtvivlan eftersom jag redan som barn var en bedrövlig försäljare.

– Snälla köp en av dom största för den kostar mycket mer än dom små! sa jag.
– Men lilla vän, jag vill ha sju stycken av de små med nål, sa tant Bärbel i grannhuset.
– Snälla köp sju av dom stora istället för dom kostar mycket mer och då får jag mer pengar fortare, sa jag och sög på ena flätan, för det hade jag sett på tv att man kunde göra.

När det var dags att redovisa, gick mina föräldrar med på att köpa tre stora majblommor som de satte fast på vår blåa folkabubbla som under några veckor skapade stor munterhet bland husen i det inte alls hippiemässiga villaområdet på Norra Fäladen i Lund.

Sedan sålde jag kokosbollar, DHR-rosor, kokosbollar, hemsydda tehuvor, kokosbollar, jultidningar, kokosbollar och ännu fler kokosbollar. Och alltid med samma skrala resultat. Ibland fick mina föräldrar köpa fem paket kokosbollar, ibland grät jag floder (drunknande i kokosbollar) utan att de hjälpte till det minsta lilla. En gång försvann hela kassan på ungefär 35 kronor helt oförklarligt, och då fick jag betala av skulden till mina föräldrar i säkert ett halvår.

Och vad lärde jag mig av detta debacle? Inte ett jota, uppenbarligen.

För två veckor sedan fick jag för mitt basketlag ta hand om 22 rabatthäften och appkoder som vi skulle sälja till förmån för klubben för 260 kr styck.

Jag hann dela ut fyra–fem stycken innan hela jädra högen någon dag senare bara försvann hux flux. Vi har vänt uppåner på hela huset, kollat i mystiska pappershögar och hittat både försvunna mössor och saknade företagskvitton samt en ännu icke framkallad filmrulle som nog är 20 år gammal.

Eftersom den senaste minnesbilden av den förnicklade högen (värd nästan 5 000 kr) är att den hänger i en påse på en krok i hallen, har vi letat extra noga där.

”Lägg alla jackor på golvet!” löd ordern till Sextonåringen.

I ett av de mer desperata eftersökningsförsöken, tömde vi även allt som låg i utomhussoptunnan dagen före tömning.

”Häll ut allt på verandan!” löd ordern till Sextonåringen.

Och vad vill jag säga med detta? Äsch, ingenting. Jag försöker nog mest tala till högre makter och hoppas att jag får en klar flashback när jag i text beskriver problemet.

Råd som jag har fått:

  • Leta inte.
  • Det är inte saken som är väck, det är du.
  • Prylen är där den ska vara. På ett bra ställe.
  • Saker får ju fötter hemma.
  • Den ligger nånstans, du ser den bara inte.
  • Den är bara kamouflerad.
  • När såg du den senast? Tänk!
  • Leta inte på samma ställe flera gånger.
  • Det var nog inte du som lade den på fel ställe.
  • Du kommer att hitta den en vacker dag.
  • Chilla. Nånstans är den.

Nu lämnar jag en fin plats öppen här för ett lyckligt slut där jag får berätta att högen är funnen på ett så himla tokigt ställe.

[PLATS FÖR UPPDATERING I FRAMTIDEN]

Fantasi:
Kan ni tänka er, hela högen låg i … … … och jag … … … men där hade vi inte letat för att … … … och det kan ju ingen människa tänka sig att … … …

 

Share
/51 Comments/by

Poliovaccinets hjälte: Jonas Salk

Jag fick av Ninja-Malin tips om att titta på en dokumentär om poliovaccinets tillblivelse, och tänkte stilla ”skareva nåt, det”. Men så var det ju svartvita bilder på barn med skenor och stora maskiner (järnlungor) som på de svartvita bilderna påminde om nutida monster till gasolgrillar.

Grill-rea på Jula, liksom.

I mitt husorgan som heter SvD:s arkiv, hittade jag de första notiserna om ”barnförlamning” runt 1905, även om världen hörde talas om sjukdomen i slutet av 1800-talet. Det var så mystiskt och skrämmande och läkare åkte till olika avkrokar i Sverige där epidemier härjade. Små barn blev sjuka, men tillfrisknade. Tonåringar blev sjuka och förlamades för alltid – eller dog. Vuxna klarade sig nästan alltid utan att påverkas. Ibland dog de unga inom 24 timmar efter de första symptomen. Huga.

SvD 7 augusti 1905.

I all historik anges 1905 som ett kritiskt år, när …

”Swedish physician Ivar Wickman suggests that polio is a contagious disease that can spread from person to person, and also recognizes that polio could be present in people who show no symptoms.”

Det smittade som attan – och särskilt när det var varmt ute. ”Föräldrar ser inte längre fram emot sommaren” läste jag, och tänkte att det var då som tusan – att det fanns en ”poliosäsong” hade jag ingen aning om. Och klickade igång dokumentären.

För er nu som inte har tid att titta – en sammanfattning:

En av världens alla polioforskare – Jonas Salk –bestämde sig (av ekonomiska skäl säger dokumentären, men pffft) för att satsa helhjärtat på att hitta ett poliovaccin. Tricket var att vaccinet skulle

  • funka på alla de tre olika varianterna av polio
  • kunna tillverkas av ”dött virus”
  • vara hållbart
  • vara lätt att tillverka
  • i största allmänhet funka.

Forskarvärlden hade redan på 1930-talet skapat ett vaccin som de gladeligen sprutade i massa barn – som direkt drabbades av polio. Forskarna bad om ursäkt och fortsatte att forska med pannan i djupa veck.

Inte en pannrynka här. (Det är Jonas Salk.)

År 1952 insjuknade 60 000 i USA, varav 3 000 dog. Nu är det ju ingenting om man jämför med hur många som sköts ihjäl i samma land 2017 (40 000), men det är ju en helt annan historia.

När barnen poserade på järnlungebilderna, blev de tillsagda att se ut som om de trivdes. Fast lite kul kanske det var att ligga i en höghuslunga?

 

Järnlungorna forcerade alltså lungorna att ta andetag – det var helt enkelt en tidig respirator som hjälpte de förlamade att få luft.

Jonas Salk var forskaren som till slut lyckades vara tillräckligt envis och uthållig – men han hade stor hjälp av USA:s befolkning, som bidrog till forskningen genom att samla in pengar på ett snillrikt sätt: med småpengar. Slantar i stora kuvert! March of dimes!

Om han drevs av pengar, den gode Salk? Nja, i så fall hade han nog patenterat sitt vaccin.

När Salk till slut var nöjd med sammansättningen av vaccinet, satte han en spruta i sin egen arm för att kolla vad som skulle hända. Och så gav han sina barn en spruta var. Och hustrun. Och så grannarna och kollegerna. Det gick bra, men var kanske inte jättevetenskapligt.

Samtidigt fanns det massa, massa forskare överallt i världen som höll på precis på samma sätt som Salk – även i Sverige. Folk följde med spänning utvecklingen och om forskarna sa att de hade fixat ett fungerande vaccin som nog funkade, rusade alla till och ställde upp som försökspersoner. I USA drabbades Salk av stora darren när hans vaccin tillsattes ett konserveringsmedel och sedan utsattes för ett megastort test med en kontrollgrupp som bara fick placebo. Salk vred händer i förtvivlan; placebobarnen kunde ju när som helst insjukna!

SvD 14 april 1955.

Till slut godkändes Salks vaccin, varpå han kunde andas ut och njuta av livet. När han dog i 80-årsåldern jobbade han fortfarande – men med att ta fram ett aids-vaccin.

Idag finns polio som epidemisk sjuka blott i Afghanistan, Pakistan och Nigeria. Ibland dyker det upp enstaka fall i familjer där man vägrar vaccin, men den moderna läkarvetenskapen är på god väg att utrota denna bedrövliga sjukdom.

President FDR var poliosjuk.

Förutom FDR på bilden ovan, är några andra nu levande, välkända personer drabbade av polio: Mia Farrow, Neil Young, Itzhak Perlman och Joni Mitchell.

Nu borde vi alla springa till den fortfarande levande lite äldre generationen och fråga om de minns något av polio i Sverige på, säg, 30–40-talen. Off you go!

Share
/54 Comments/by

Bättre begagnad, för bövelen

Jag är så frustrerad att jag har nackspärr och tandgnisselhuvudvärk på en gång. Och allt bara för att jag inte kan finna vettig info om uttrycket ”bättre begagnad”.

Å ni ba:

– Jamen det vet väl varje människa vad det betyder.
– Ja. Liksom bra, fast begagnad.
– NEJ! Jättebegagnad! Nåt som är i bedrövligt skick, men som ändå är okej!
– Men … nåt som är i bedrövligt skick kan väl inte vara okej?
– Johodå!

Å nu, ni ba grälar resten av kvällen.

Jag har gjort den minst vetenskapligt korrekta enkäten i världshistorien. I sms, mejl och telefonsamtal har jag frågat hur folk tolkar ”bättre begagnat” och fått så spretiga svar att ett trasigt paraply hade sett ut som en välkammad lugg i jämförelse.

Massa 70–80-åringar var överens om att ”bättre begagnad” betyder:
– Det är nåt som är använt, men helt okej, inte särskilt slitet.
– I hyfsat skick.
– Inte så dåligt.

Kanske så här? En 70-talsbil säljes i detta nu för 29 000 kr.

Massa i min ålder (55-ish) var helt överens om att ”bättre begagnad” betyder:

– Jättejättesliten.
– Alldeles … bedagad.
– Mycket negativt. Den där bilen köper jag inte.

En Mustang, va? Förtjusande, men ack i så dåligt skick.

Massa spridda människor av olika åldrar, kön, bakgrund och landsändar var helt och totalt samt komplett inte överens om ett enda dugg och tyckte att ”bättre begagnad” kunde betyda vad tusan som helst.

– Jättedålig när man säljer.
– Men helt okej skick när man köper.
– Fast tvärtom. När man säljer nåt som är bättre begagnat VET man att grejen är skit.
– Eller jättebra, fast gammal.

Den där piprensarn, hörni, den skulle man ju vilja se. (SvD 1951.)

Oh, Volvo leker med uttrycket! (SvD 1961.)

Jag googlade mig blå under hela dagen och fann ingenting. En likasinnad skrev i ett forum:

”Jag har alltid garvat åt skyltar hos bilhandlare där det står Bättre Begagnade Bilar och tänkt att det är tur att folk inte längre känner till hur uttrycket ska användas, eftersom de då knappast köpt bil av en sådan handlare.”

Här har vi min tolkning av ”bättre begagnad”:

Jag älskar den här pälsen, men fan vad den ser ut – köp den please, snälla rara, så slipper jag att ha den hemma. (SvD 1929.)

Kasta er nu in i kommentatorsbåset med era yviga gester och bestämda ord och berätta hur ni tolkar ”bättre begagnad” så att jag får vatten på min kvarn! (Kvarnen och vattnet säger att man inte längre kan använda uttrycket eftersom det inte går att tolka på ett vettigt sätt.)

Bättre, begagnad? Bättre begagnad? Jättebra, men begagnad?

Bättre begagnad, säljes för en spottstyver?

Share
/50 Comments/by

Att träna små barn i basket

Första gången jag coachade ett lag var jag blott 14 år och kunde faktiskt ingenting. Grabbarna som jag coachade var 10 år och hur nöjda som helst fastän jag inte visste vad jag gjorde.

Sedan dess har jag coachat en miljard ungar. Eller coachat och coachat – jag har varit deras tränare. När det kommer till matchsituationer är jag helt bedrövlig; jag vill att alla ska vinna och kan inte förmå mig att få barnen att ta kampen på allvar.

– Braaaa! Ta returen!
– Men Lotten, nu hejar du på fel lag.
– Ja, fast det var ju bra att … han tog … returen … liksom.

Under hela förra hösten tränade jag i ett specialprojekt femteklassare på en skola här i stan. Det var i anslutning till skoldagen, så barnen var redan på plats. Mycket praktiskt. Ännu bättre var att de hade idrott alldeles före basketen, så de var i hallen redan när jag kom. Men …

Huuuuuu så svårt det var!

Näten har jag visat upp förut.

Hallen
Första gången kom ingen på skolan hade talat om för barnen att det var basketträning. Bollarna var inte pumpade och korgnäten i småbitar. Det var oerhört skitigt i hallen – när vi andra gången satt ner och dribblade blev vi alldeles dammiga. (Man står upp och dribblar bollen och sedan – förhoppningsvis utan att tappa kontrollen över bollen – sätter man sig ner.)

Sittande dribbling.

Närvaron
Barnen kom och gick som de ville – ibland kom några efter 20 minuter, ibland försvann några när det var 20 minuter kvar. Ibland blev ett barn hämtat av en förälder mitt i träningen, ibland var det en klasskamrat som kom och bestämde att polarna inte alls skulle spela basket, utan pingis. Till en början försökte jag hålla en hård linje och förklara att det inte var så här det skulle vara, sedan lät jag hallen läcka som ett såll.
Kläder och skor
Barnen var inte ombytta och hade inte gympaskor. Jag tog under de sista träningarna med mig skor hemifrån för att de skulle känna vilken skillnad det var att springa med fäste. 

Några av skorna som jag annars pyntar mitt hus med.

Konditionen
Barnen orkade inte springa. Alls. En rusch på helplan, och de föll ihop i en flämtande hög. Jag kunde köra övningar med bollbehandling, pass, layups och hoppteknik, men inte något mer ansträngande.
Koncentrationen 
Barnen kunde inte hålla fokus. Alls. Alla ville ha koll på sina telefoner, och många gånger var det föräldrar som ringde och ville prata mitt i träningen.

Räkna, prata om färger och dribbla samtidigt!

Träningsplanering
Det var komplett hopplöst att försöka följa träningsplaneringen eftersom barnen inte kunde ha tråkigt mer än i 30 sekunder. Repetitiva övningar var omöjliga – jag fick satsa på små tävlingar och sådant som fick dem att antingen tänka till eller fnittra. 
– Dribbla bollen, blunda och säg en äcklig maträtt!
– Snurra bollen runt huvudet och rabbla tvåans multiplikationstabell!

Och ändå … var det alldeles ljuvligt. De som är intresserade kommer med glittrande ögon och berättar att de har

  • hoppat ända upp till taket hemma
  • gjort tåhävningar för att hoppa högre
  • övat på att snurra bollen på pekfingret – med en tallrik
  • kommit på hur man kan ta tre steg fastän man bara får ta två
  • letat efter mig på Youtube eftersom min basketkarriär ju måste ha lagts ut där.

Basketkarriären så sent som 2017.

Men konditionen, hörni – vad ska vi göra åt barnens flås? Kan vi komma på en snilleblixt och bli som Lubbe Nordström, fast med kondition i fokus istället för renhållning? HJÄLP!

Share
/19 Comments/by