Eftersom jag inte får spela basket i coronatider, går jag som bekant på coronapromenader istället. Det går förstås inte att jämföra promenader med basket på något plan (enligt mig), men eftersom bollen hänger med och jag får röda kinder är det faktiskt okej.
Och så tar jag ju många bilder där bollen är med på ett eller annat hörn.
Efter höstens trattkantarelljakt finns nu under ett par, tre veckor en annan plockvänlig guldgruva: ramslök! Den ser ut som liljekonvaljer och är i vissa delar av Sverige fridlyst – men inte här i Sörmland. Hade någon för ett år sedan sagt att jag skulle tillbringa flera timmar i skogen på jakt efter vitlöksdoftande blad att ha i maten, hade jag sagt nåt i stil med “hellre springer jag en mil i platådojor”.
ALLT det där gröna är alltså ramslök. Det räcker till ett helt kompani, men man ska bara plocka för husbehov.Här har ramslöken pressat sig upp genom ett gammalt höstlöv.Och här ligger ramslöken på lit de parade hemma i köket.
Men är det då blott samla, plocka och laga mat av skörden som lockar? Näää, jag ser förstås till att omge mig med kamrater som tar med sig kaffe, sallad, kakor, bullar och roliga historier.
Se, jag har fått gröna fingrar! (Bullen var delikat.)
Apropå gröna fingrar – som jag verkligen bara har i ramslöksplockartagen – uppstår hela tiden frågor om blommors namn, fåglars läten och träds fallande. Om någon för ett år sedan hade sagt att jag plötsligt skulle drabbas av kunskapstörst när jag stötte på ett okänt blomster, skulle jag ha sagt ”du känner inte mig” och fnyst samt knyckt på nacken som de gör i alla romaner.
Den här mörkvita blomman heter persisk blåstjärna, visste kommentatösen Ninja-Malin att berätta.
Under dessa skogspromenader ramlar vi över tranor, svanar, gäss, änder, rådjur och ser spåren av vildsvinen som stökar till värre än treåringar i trotsåldern. Vi hittar även om döden skvallrande fjäderhögar och skelett …
Huuuuur lyckas naturen göra fjädrar som är snyggare än alla mina prickiga klänningar? (Det är stjärtfjäder från sparvhök, visste svågerornitologen Patrik att berätta.)
Och så hittar vi ödehus. Och ölburkar. Rostiga cykelhjul. En halv plog. Zinkbaljor. Samt spritflaskor. Och några ödehus till.
I det här ödehuset hade någon lagat taket och fixat väggarna – men på ett musealt sätt lämnat kvar såpass mycket av tapetlagren att det var omöjligt att gå därifrån utan att titta och titta och titta.Jag zoomar in åt er. Kolla! (Det syns inte just här, men under det blåa finns även ett lager med tidningspapper.)Så här prydligt hade någon lagt i ordning allt – som om det var meningen att vi skulle tända en liten eld …Och så finns det ju ett och annat utedass i skogarna!
Men bävrarna, hörni, bävrarna! Det är ju alldeles bedrövligt dåliga på att planera sitt tuggande och gnagande samt fällande! Som jätteplockepinn ligger hundraåriga träd och spretar!
Klatjofs, föll trädet i diametralt motsatt riktning och alls inte i vattnet som skulle dämmas upp!
Jag listade bävrarnas tänkbara reaktioner efter deras förmodade besvikelse när trädet faller fel – men trots att även vetenskapsmän och naturmuppar har tillfrågats, har svaret inte stått att finna. Vad säger bävrarna när det blir så här tokigt?
1.
– Vojne, vojne, jag är så himla kass på det här; jag ska nog sadla om och bli myrslok.
2.
– Spik i foten, sticka mellan tänderna, hoppsan och tjolahopp! Näääästa!
3.
– Huh? Vart tog trädet vägen? Plask, plask. Det borde ju ligga här i vattnet. Mysko.
Jag har såna kniviga problem. Skärpan finns inte där. Jag är slö som en kniv i mitt eget kök – pennan är bara mäktigare än svärdet om detta svärd är uddlöst och oskärpt.
Nämen. Jag skulle bara krafsa ner några spridda tankar på ett papper, där jag satt i bilen och väntade på en kompis som ville övningsköra. Och plötsligt såg anteckningarna ut som en dikt om prestationsångest eller skrivkramp i coronatider.
Fast knivarna i huset ÄR ett problem. De vill inte skärpa sig hur jag än försöker. Men vänta. Filmtajm!
För några år sedan köpte jag ett dyrt knivbrev och skickade iväg alla köksknivarna till Västkusten. De kom tilllbaka vackra och slipade med ett krav på mer pengar och ett intyg på att jag hade LOVAT att för ännu mer pengar anlita företaget två gånger till inom ett år.
(Stillsam tankepaus. Undrar hur det gick. Lyckades jag ruska mig av dem? Betalade jag verkligen en halv förmögenhet två gånger till detta år – och varför minns jag i så fall inte den ljuva tiden med slipade knivar? Hm.)
Strax före jul 2020 tog jag ner mina fyra finaste knivar och cyklade till Rademachersmedjorna här i stan. Slipmannen där visste nog hur en slipsten ska dras, men knivarna blev fan inte bättre. Jag har genom åren köpt olika slipmojänger och brynen och slipar så att svetten lackar och plåstren sprätter. Men inget blir bra!
I förra inlägget råkade jag nämna dessa mina bekymmer, och fick meddetsamma ta del av massa råd och erfarenheter! Yes!
Knivarna ska vara vassa, annars skär man sig.
Manligheten sitter i prislappen.
Med ett skärpstål av stål måste man arbeta rätt vinkel, ungefär 23°, annars blir eggen felvinklad, slö och dum.
När köttstyckare med nyslipade knivar ger sig på en knubbig liten gris, ser det ut som om de skär i rumsvarmt smör.
Global och flitig användning av V-format keramikbryne med två pinnar omlott is da shit.
En liten rakduk fungerar väl som graviditetsannonsör.
Nu är frågan om jag kan stoppa ner alla knivarna i en väska och åka till Dalarnas bästa knivslipare – eller om jag bryter mot knivlagen då?
Jag är nu inne på min fjärde universitetskurs på ett år – på fyra olika lärosäten. Kurserna har i tur och ordning varit
konsthistoria
dialektologi
filmhistoria
språkpolitik.
Den digitala undervisningen är undermålig och kurslitteraturen är sömnpiller på sällan skådad nivå, medan tentorna och inlämningsuppgifterna är roliga. Att jag har mage att klaga på undervisningen i dessa coronatider beror på att det ju är ortsoberoende kurser; de har hållits digitalt i flera år. Lärarna har inte behövt ställa om som grundskole- och gymnasielärare, utan har haft distansundervisning sedan länge.
Kass distansundervisning. Jättekass.
Trots detta kan jag varmt rekommendera att ni alla pluggar som jag – hur vuxna eller upptagna eller bildade ni än är! Man känner sig om inte annat så oerhört upplyft när man blir godkänd!
De digitala föreläsningarna är olika utformade – och här kommer utan inbördes ordning fyra exempel.
Första exemplet.
Läraren filmar sin powerpointpresentation, som helt klart har minst tio år på nacken, och syns själv i en liten miniruta högst upp till höger. Läraren sitter gärna så nära skärmen att jag endast ser ett av följande element:
näsborrarna
skulten
datorskärmens baksida
pannan.
Läraren sätter igång:
– HOOOOOOST! HOOOOOOST! VälkomnHOSTa ska ni vara till dagens föreläs… ser ni mig? Hörs jag? Hm. Nävisstja, det är ju en inspelning. Anyhooooooooo. Nu ska vi se här. Har ni läst kapitel 6 & 7 i … blädder … blädder … blädder … boken?
Tystnad.
– Nähe. HOST! Men i alla fall. Inspelning, inspelning. Vi sätter igång! Redan 1823, nej, jag menar öööööööö. Öh. Oj, fel presentation. Vänta. Ska byta. Under tiden kan ni ju ta fram boken av Larsson. Nej, Persson menar jag. På nittonhundratrettitalet kunde vi alla som synes på den här bilden, hoppsan, fel bild. Den HÄR bilden … Som sagt, på artonhundratjugitalet kunde vi alla …
Den här läraren lät jag prata i bakgrunden medan jag snickrade eller motionscyklade.
Andra exemplet
Läraren tornar upp sig och täcker hela skärmen med en trollfrisyr och ett jultomteskägg. Man hur honom nynna. Plötsligt skallrar det till på en ohygglig nivå, såpass att trumhinnorna agerar spinnaker inne i örat.
– I will survaaaaajv, oj. Ja, ni förstår man måste sätta på inspelningen INNAN man kan visa sin presentation i det här verktyget, det är därför ni ser mig istället för presentationen just nu. Vissel vissel. Då sätter vi igång! Nu syns jag nästan inte! Ni ska veta att jag pga. pandemin inte är hemma, utan i vårt grannland och därför inte har tillgång till kurslitteraturen. Men jag kan den utantill. Särskilt den hääääär, som är en favorit sedan mitten på 1960-talet. Tryckår … 1941. Ja, det var bättre förr.
Han viftar glatt med kurslitteraturen som han ändå inte har, och fortsätter så under hela kursen. ”Den häääääär” säger han med boken i handen när han för tionde gången har förklarat att han inte har tillgång till kurslitteraturen. Till en av tentafrågorna måste jag citera ett litet häfte som gavs ut på 1930-talet. Detta lilla häfte har jag i min ägo, med en helt okänd människas namn i. Tack … hur nu detta kommer sig.
Tredje exemplet
Läraren sitter vid ett köksbord och filmar sig själv. Vi får höra kastrullskrammel i bakgrunden och se en hund som hoppar upp mot fönstret utanför huset. Läraren harklar sig mellan varje mening och slickar sig noggrant om läpparna ungefär två gånger per minut. Ändå är filmen så proffsigt redigerad att bilder hela tiden poppar upp ungefär som i Rapport på 90-talet.
Knut Ståhlberg och en bild.
Tack och lov fann jag just under dessa föreläsningar knappen som gör att man kan spela upp filmen på dubbel hastighet. Harklingarna hördes då bara om ett litet ”hr” och läppslicket försvann helt.
Fjärde exemplet
En ohyggligt välmeriterad och disputerad samt jättepublicerad universitetslärare med finfin titel visar upp sin ”alldeles nya” presentation, som innehåller både dingbats och screen-beans.
Screen-bean från anno dazumal.Dinga-linga dingbats.
Den här föreläsningen börjar verkligen inte bra:
– Eeeeeeh. Va äre här. Klick klick klick. Mysko. Mmm.
Läraren (som vi inte ser) plockar nog upp en väska eller en påse, låter det som. Vi hör en svordom. Och ett mummel. Prassel. Sedan kommer ett jättekraftigt bett i ett äpple. Vi hör tuggande. Och med lite äpple kvar i munnen säger läraren:
– Nu har jag dragit ner min föreläsning på 100 minuter till 90. Jag ska … för … söka, försöka, ffff… att … snabba … på … lite. Eh.
Därefter räknade jag till 21 musklick. Jag hade behövt en knapp som spelade upp filmen i bra mycket mer än dubbel hastighet. Till slut sa läraren lugnt.
– Den här bilden kan ni strunta i.
Men här finns definitivt en bransch att ge sig huvudstupa in i. Nu ska jag spela in en tvåminutersföreläsning om konsten att göra perfekta punktlistor!
(Faktakoll: senaste ”Svenska skrivregler” utkom 2017, inte 2016 som jag skriver i filmsnutten ovan.)
Vi var fyra som gick ut på en skön promenad i den vårliga påsksolen. Det var Orangeluvan, grannen K. och lilla H. Stigarna var knotiga, lingonriset glittrade som snödroppar och fåglarna sjöng som tokiga. På de knoppande rapsfälten galopperade rådjur. Minsann klev inte herr och fru Gräsand omkring där. En gulfink gulsparv satt i ett dike och pratade med ett klementinskal medan 300 hundägare släpades runt av sina dreglande bestar. Videkissarna sträckte sig upp mot den klarblå himlen.
Plötsligt fick vi för oss att vi skulle springa en bit, K. och jag. Vi älgade iväg och efter kanske tio sekunder lät min mobil som en mistlur.
– DÖÖÖÖÖN! DÖÖÖÖÖN!!!
– Vad var det? sa K.
– Min mobil! Vad konstigt den lät! sa jag.
– Jättekonstigt, sa K.
Vi lufsade vidare. Mobilen surrade och burrade och darrade i min ficka. Eftersom basketbollen i vänsterhanden omöjliggjorde ficköppning under språng, lät jag det surra. När vi stannade, försökte jag intensivt öppna fickan, som helt hade gått i baklås.
– Pling pling surr surr, ringeliring, dingelidång, surr, tuuut! sa mobilen.
– Jag kan inte öppna fickan! fnittrade jag.
– Vänta, får jag testa sa K.
– Jag kan också försöka, sa lilla H.
– Gubbröra? sa Orangeluvan i sin mobil eftersom hon planerade kvällens meny.
Alla slet vi och drog i fickan och i blixtlåset, som åt upp mer och med av jackans tyg. När vi äntligen med gemensamma krafter lyckades riva upp blixtlåset, hade jag sju missade samtal och fem missade sms.
Men allra först … ett 20 sekunder långt samtal till … 112.
Av outgrundlig anledning (ja, det är ett slitet och alltför ofta använt uttryck – men synnerligen passande här och nu) hade min mobil, där den ju sedan nästan en halvtimme låg i inne i jackfickan, ringt till 112.
De missade samtalen var från alla som jag har listat som “emergency contacts” i mobilen. Som alltså hade fått detta obehagliga sms med dingdång och tjut:
Eftersom jag inte hade svarat när mobilen fortfarande var inlåst i fickan, ringde alla igen och igen tills jag svarade och förklarade. Jag skrev även i vår gemensamma chattgrupp att jag var okej och att det var ett misstag och yada yada. Olle (den djefla mannen, aka DDM) fattade galoppen så snabbt att han omedelbart övergick till det tankespår som han före larmet ägnade sig åt: Kalle Moreus.
Detta fick Tjugoettåringen (Moa) att imponerande snabbt tillverka ett meme, som jag ska rama in och sätta upp nånstans.
Frågorna är tre:
Varför ringde telefonen upp 112? Sprang jag månne skumpigare än nånsin förr – såpass att mobilen ansåg att jag nog hade trillat utför ett stup och tuppat av?
Hur ofta händer detta stackarna på Larmcentralen? Väntar de med spänning och lyssnar på fickprassel och annat som tyder på feluppringning?
Siste mars var min sista dag att vikariera på högskolan här i stan. Det var ju synd, eftersom adjunkteriet var oerhört tillfredsställande, roligt, allmänbildande och givande.
Corona ställde ju till det så att vi tyvärr inte fick hålla stora salsföreläsningar utan sitta i små lådor i Zoom – men vi försökte utnyttja de enorma, nybyggda lokalerna ändå. En gigantisk tentasal med alla tekniska finesser världen har skådat fick t.ex. agera inspelningsstudio.
Min kollega Björn och jag spelade in massa olika filmsnuttar som ersatte föreläsningarna. Apparaten längst till höger är en overheadgrej som funkar med vanliga papper.Så här ser MDH ut på insidan, förresten – ni ser bottenvåningen och de fem planen ovanpå! (Utsidan har fått ohyggligt stark kritik av arkitektintresserade. Insidan är ett mysterium: kommer hundratals människor på plats månne att skapa ett surr och skrammel som motsvarar ljudet från ett jetflyg här?)
Nu vidtar den gamla vanliga jakten på föreläsaruppdrag – fast inte på det gamla vanliga sättet eftersom corona sätter käppar i alla upptänkliga hjul. Sedan 1999 har jag arbetat med föreläsningsjobb och faktiskt haft precis lagom många. Att träffa massa människor var kul. Att få krångliga språkfrågor var fantastiskt! Att åka tåg till Malmö, Göteborg, Sollefteå, Stockholm och Kiruna samt allt däremellan var ju jätteroligt eftersom tågen alltid krånglade och allt var så äventyrligt! (Ni ser: jag har förlorat förståndet. Och tappat minnet.)
Men den stackars lilla bloggen som har farit lite illa och blivit styvmoderligt behandlad under dessa sex månader ska förstås få lite extra omvårdnad nu när studenterna inte längre behöver mina korrtecken, och jag inte måste sitta och fnittra med mina kolleger. Jag kommer att rapportera bra mycket mer om …
… klänningar som jag tänker köpa på nätet (och sedan ge bort eftersom de inte passar) …… radiosändningar med Martin Sköld och Svante Ekberg …… projektet ”plankan-varje-dag”, som på ett magiskt sätt ska göra att knävärken försvinner, hokus pokus.
Och så ska jag råna en bank och bygga om vårt duschrum som har en handikapptoa och brun plastmatta från 1978! Adjunkt Bergman sadlar om!
I torsdags vann vi knappt mot Georgien i en dutt-dutt-match. Nu ska vi lira mot Kosovo, som har spelat jämnt mot Bulgarien och Finland (vilket faktiskt inte säger mig särskilt mycket).
Svår flagga att rita.
Min spaning är att vi i Sverige värmer upp ordentligt, satsar på snabba uppspel och skjuter på mål. Jag är så himla smart.
En sekund efter nationalsångs-sången!
Tyvärr måste man när tv4 sänder se samma jädra reklamsnuttar om och om igen: med Peter Stormare som sjunger opera och Mikael Persbrandt som pratar om poker i en fiktiv taxi. Då reser jag mig upp från tangentbordet och gör knäböj och tåhävningar samt en och annan planka.
1′
Pfuitt!
Pfuitt!
Pfuitt!
Jag vet inte riktigt vad som händer, men domarn blåser jättemycket i pipan!
2′
Jädrar i min lilla fopollslåda, nu går det undan här. Kosovo skjuter, springer, vrålar, trillar och viftar med armarna så att vi svenskar blir alldeles yra av alla intryck! Emil Forsberg ser ut som om han har försovit sig och hans mamma nyss skrek
– EEEEMIL! Bussen går om tre minuter!
3′
Vår lilla målis Kristoffer Nordfeldt fick massa beröm efter torsdagsmatchen. Vad jag undrar är vad en snabb, rojalistisk vinkning mot lagledarbänken betyder strax efter en jätteräddning. Kanske:
– Jag är okej!
Eller:
– Jag gjorde som du sa!
Eller:
– Vad var det jag sa!
5′
Kosovon Muriqi armbågar Helander i pannan, och blodet sprutar! Fram med massa bandage pronto! Gult kort! Arga blickar! Rynkade ögonbryn! Och blodet, ta hand om blodet!
8′
Kosovon Kryeziu får ett gult kort när han blåser omkull Emil Forsberg, som gör en italiensk kullerbytta med skruv. Inget bandage.
11′ MÅL! Vi leder med 0-1! Zlatan gör en piruettpassning till Augustinsson, som står stilla som en skidskytt och fokuserar i en kvart innan han får iväg en tåfjutt!
Jag var stenhårt fokuserad på Helanders lilla pyttebandage, men så här såg det ut strax efter målet.
16′
Alexander Isak får en smörpassning och snubblar sig fram och lurar bort Kosovos målvakt och lyfter sedan bollen upp på plats 523 på läktarn. Så trevligt: han slår sig för bröstet och skrattar högt åt sig själv!
20′
Jag tror minsann att alla 20 utespelarna ikväll kommer att ha huvudvärk; jag har aldrig sett så många nickar! Rena rama volleybollspelet råder. Till och med Bandage-Helander hoppar upp och nickar.
Här är engelsmannen Butcher, från den där matchen mot Sverige 1989, när han blödde värre än i en skräckfilmsrulle. (Let me google that for you.)
25′
En av Kosovos spelare heter Hadberjonaj.
26′
Alexander Isak får inte springa ovanpå en Kosovospelares rygg, så han får ett gult kort.
30′
Alexander Isak spelar vad vi in basketball call ett helplansförsvar: man backar inte ner till halvplan utan är framme och irriterar allt och alla inklusive motståndarnas målvakt.
32′
Det är svensk hörna, vilket alltid är jättespännande. Det är tyst, det är fokuserat, det är en lyft hand nere hos Eskilstunasonen Sebastian Larsson. Han sänker handen och sparkar på bollen så att den seeeeeglar långt upp och långt ini. gröten av spelare framför mål.
Och sedan hände inget mer. Kosovograbbarna bara snodde bollen!
34′ MÅÅÅÅL! Zlatan passar till Alexander Isak som tråcklar korsstygn i gräsmattan och fjuttar in ett mål! Det står 0-2!
36′
Hm. Vi har på två matcher hittills gjort tre mål av tre olika spelare – men alla tre målen kommer från passningar av en viss herr Z.
38′
Plötslig insikt: man tråcklar nog inte korsstygn. Men om man hade gjort det, hade Alexander Isak med en fot och en boll kunnat visa tekniken.
43′
Zlatan sköt ett stenhårt skott mot mål, men en Kosovolirare stod i vägen och fick bollen på rumpan. Ploff, sa det i gluteus maximus, så låg han där och vred sig. Då blev hans polare arga på Sverige.
Helt logiskt.
47′
Nu spelar vi på “övertid”, som det heter när domaren tycker att skador och tjafs har tagit för lång tid. Och då hoppar Alexander Isak upp och sätter sig på axlarna på en kosovan. Denne faller på sin post och Alexander Isak (som redan har ett gult kort och verkligen inte ska ha ett till för då åker han ut ögonaböj) slår ut med armarna och tycker att det är dags att spela boll och inte ligga där och flämta.
Domaren signalerar att han lägger på lite mer tid.
Bollen kommer i spel.
Domaren blåser av för halvtid efter tre spelade sekunder.
Pfuitt!
I pausen har jag hittat info om nr 6 – Anel Raskaj i Kosovos lag – och han är halvsvensk!
46′
Pfuitt! Spela! Rulla boll! Kolla på Helanders fräscha bandage!
48′
Nu hann jag inte få fram mobilen och ta en bild, men nyss släppte Zlatan ut håret som en Rapunzel och fixade frippan genom att snabbt dra åt knuten på skulten.
– REPRIS! skrek jag till tv:n.
But no. Sicken undermålig tv-produktion.
51′
Nu sprider kommentatorerna rykten om ett förestående byte. Tydligen (vilket man inte ser på tv-skärmen) värms det upp en masse på sidlinjen. Jag skulle vilja att de värmde upp på kortlinjen istället, för då hade vi kunnat kontrollera ljumsktänjningarna som jag misstänker att de missköter eftersom de ideligen lider av känningar just där.
Och så finns det ju faktiskt spännande snödrivor där.
56′
Nu jädrar! Svensk hörna! Upp med handen! Gruff och stön och tjafs och knuff och ploff. Brööl! Bollen till Kosovo, som springer på anfall som ett gäng blåa myror på rad. Bollen ut över linjen. Gäsp.
59′
Nu kokar det i Emil Forsbergs skalle. Han har nämligen framför målet fått två finfina passningar som han har förvaltat på så sätt att han med storsläggan har fått iväg otagbara skott … utanför mål.
64′
Nu är spelarna igång med svan-brölet från i torsdags igen. Orden hörs lite bättre idag; akustiken på den tomma Kosovoarenan gör så att jag kan urskilja detta:
66′
Nu byter vi! In kommer Marcus Berg som är 1) gammal 2) halvskadad 3) en f.d. Duracellkanin och Robin Quaison som är 1) ung 2) pigg 3) blonderad.
68′
Vi har hörna! Jättespännande! PANG! Hands på Kosovo! Vi får straff!!!
69′
Kosovos målis blir jätteförbannad och skriker på domaren att det inte alls var hands. (För det brukar ju hjälpa. Not.) Domaren blåser pfuiiitt, och svarar ilsket så att alla hör:
– Is this handboll? No.
Sebastian Larsson kliver fram och … iiiiiiihhhhh … skjuter och målisen har handen på bollen men … YES! MÅL! Vi leder med 0-3!
Ber om ursäkt Sebbe, men så här blir det när man måste fotografera tv:n.
75′
Kosovo byter in en spelare som heter ”Whatsapp”.
Fast det stavas visst Voca.
81′
Nu händer det absolut ingenting. Så då kan jag passa på att vi alltså ska vara med i EM i sommar – det EM som skulle ha ägt rum sommaren 2020. Och som jag har en alldels jättefin matchdräkt till! Men den här matchen är alltså VM-kval – som spelas sommaren 2022.
Nu kommer Pierre Bengsson och Dejan Kulusevski in. Så kul att få lira tio minuter i en redan avgjord match. De gör åkarbrasor som i fjällen och blåser på sina händer som om de hade en tuta i näven.
82′
Micke Lustig blir omkullsprungen av en nyinbytt kosovan. Gult kort och Micke Lustig haltar omkring som om hälsenan har gått av.
85′
Kosovo har frispark. Alla ställer upp. Det är tyst. BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL hörs det från planen. Skottet mot mål kommer och går jähättelångt över ribban. Någon nära någon mikrofon någonstans säger på klockren skånska:
– Amen nääeeeh.
När vår målis Kristoffer sedan ska sparka ut bollen, säger han utan att bröla:
– Jag lägger den. Jag lägger den.
De här tydliga replikerna på planen kommer i alla fall jag att sakna när publiken fyller läktarna igen.
89′
Jösses Amalia! Vi byter in en ny spelare! Tänk vilka stordåd han kan göra!
Hm. Får man alltså göra FEM byten numera?
90′
Ojojojojoj, Kosovos nyinbytte spelare Berisha som för nån minut sedan fick gult kort när han stämplade Lustig, lappade nu till samme Lustig på näsan och fick sitt andra gula kort. Utvisad efter nio minuter på planen! Och vad gör Lustig då?
Han ler försmädligt mot motspelaren och vinkar nästan som Ria Wägner mot honom …
92′
Pfuiiiitttt! Slut! Nu ska vi analysera! Långa bollar snett inåt bakåt! Vilja, kamp, känningar i baksida lår, balans i försvaret och Emil Forsbergs missade chanser som var så fina!
Strax ska Sverige spela fopoll mot Georgien, vilket vi aldrig nånsin har gjort förut. Men det konstiga är att vi har en kort målvakt – Kristoffer Nordfeldt, 185 cm – varför vet jag inte. Kanske är långe Olsen (198 cm) fortfarande skakad efter rånet som han och hans familj utsattes för häromdagen?
Kolla vad han är liten, Kristoffer till vänster. [CC]Nu har vi sjungit nationalsång UTI NOOOOOORDEEEEEN och Zlatan sjöng med – sedan har han även skrattat i mittcirkeln.
Ja, det glömde jag kanske att tala om: Zlatan gör idag comeback i landslaget!Georgien har roliga och krulliga namn! Kvekveskiri! Kvaratskhelia!
1′
Pfuitt! Dutt! VRÅÅÅÅL och SKRIIIK!
(Allt hörs väl eftersom läktarna på nationalarenan är helt tomma.)
6′
Den georgiske målisen har fått grus i handskarna och måste ta av dem och skaka lite. Han påminner om en treåring i en sandlåda. Snart kommer hans mamma ner och snyter honom.
9′
Jag har jätteont i höger hälsena. Och när man har det är det komplett obegripligt hur alla på planen kan springa på så lätta fjät som de gör.
En georgier – Kvilitaia, 193 cm – spelar med nedrullade strumpor och bara ben utan benskydd! Detta måste undersökas – är han en tidsresenär från 1950-talet?
12′
Men vad kul! Vi har hörna! Dutt dutt. Svordomar. Hojt och skrik. Dutt dutt. HJÄLP! Georgien kontrar som en ångvält! Och vår lille målis räddar! Hurra, vi är bäst.
21′
Dutt dutt dutt. Nä nu måste nåt hända. Jag tycker att Sebastian Larsson (Eskilstuna) ska skicka en långboll till Zlatan, som spelar väggspel med Alexander Isak lite så att Kulusevski kan stånga sig loss framför mål och med vänstran hästsparka in bollen i målet.
24′
Nu hade vi en hörna. Det lät som när svanar brölar i luften ovanför nu på våren.
28′
Fopollsmålvakter av idag har alltså pantalonger som påminner om dem som Pippi Långstrump hade i Inger Nilssons version. De verkar dock hålla bättre än alla de 800 nylonstrumpbyxor som jag måste ha köpt genom åren.
31′
Jag är synsk, för det som jag skrev där uppe i 21′, hände nyss. Fast med andra personer. Och utan mål. Nåja.
33′
Chabradze i Georgien blöder som en kalv på vänsterhanden, så nu är vi en mer spelare på plan.
33′
Det tog i runda slängar 7 sekunder, så var Chabradze i Georgien omplåstrad med ett femton meter långt bandage.
34′ MÅL! SVERIGE LEDER MED 1-0!!! Zlatan passade bollen som en skridskoprinsessa till Claesson, som duttade den i mål!
Här får Claesson strax bollen av Zlatan, som ser ut som om han är ute på en söndagspromenad.
40′
Det är så jädra bra akustik i en tom arena som rymmer 40 000 personer. Jag hörde nyss en kamera smattra till snett bakom hörnflaggan.
43′
Att av misstag klacka bollen till motståndarna är tydligen det nya svarta. Varje gång det händer kommer de brölande svanarna igång igen.
Nu har jag sett reklam där en skönhetsopererad Peter Stormare sjunger så att man ser hans nya garnityr ända ner till tolvårständerna. Och ser man på, nu dök Mikael Persbrandt upp för elfte gången på en timme.
Strax innan andra halvlek kom igång, pratade Zlatan med massa, massa av de svenska spelarna. Han är 194 cm lång och lille Kristoffer Olsson ser ut att vara … ptja, 11 år?
49′
Nu var det lite coolt. Den georgiske målisen Loria hade bollen vid fötterna och funderade på om han kanske skulle sparka iväg den eller laga äppelpaj ikväll. Detta ofokus såg Zlatan, som tjurrusade mot honom medan hela svenska laget förljde med som en man. Georgiern blev så rädd att han sparkade upp bollen långt upp på vänstra läktaren.
52′
Flera svenska spelare är arga på den franske domaren. De tjafsar. Och så kliver Zlatan in i bilden eftersom han ju snackar franska (och fem andra språk flytande) och bla bla bla … Jahaja. Det slutar med att Zlatan får gult kort.
55′
Kristoffer Olsson får också gult kort. Han blir arg på Ricky Bruch-nivå. Nu är alla sura! Svandags!
62′
– Det gäller att vinna närkampsspelet.
– Och öppna upp på mittfältet.
Sa kommentatorerna initierat. Jag skulle vilja tillägga att bollen är rund.
65′
Ludvig Augustinsson placerar sin vänsterdoja med kraft på en georgisk sko. Pfuiiiiittttt! Gult kort!
(Det är ju så här att inget händer när man får ETT gult kort i en match. Men om man får två, åker man huvudstupa ut från planen eftersom de två då förvandlas till ett rött.)
68′
Albin Ekdal, som nyss gick på dagis men numera är en medelålders man, byts in. Olsson går ut, och ser ut som om han hade sålt alla sina bitcoin och ätit upp pengarna.
Alla svenskar är jääähääättearga på domaren. Även i de lugnaste vatten (i backlinjen) gestikuleras det och det spottas och falls omkull. Nu kanske även Emil Forsberg ska in … Efter tre sekunder på planen sätter sig Albin på rumpan och visar att hans lårmuskel har gått tvärt av. Nu kommer fem kilometer bandage att lindas runt Albins lår.
74′
Oj, det byts till höger och vänster – jag hänger inte med! Syttalööör!
81′
STRÅLANDE RÄDDNING av vår lille målvakt! Alla 185 centimetrarna for iväg i vågrät riktning och puttade bort ett jätteskott! Det är oerhört darrigt och nervöst i det svenska laget nu.
Okej, nuförtiden får man byta fyra spelare. Så det gör vi. Zlatan och Lustig ska ut. De ungtuppar som nu kliver in på planen (syttalööör, jag hann inte se vilka det var) är sådär bångstyriga och oberäkneliga och roliga som Guidetti. (Hoppas jag.)
86′
Nu är det så fiiint, så fiiint: en georgier har kramp mitt ute på gräsmattan. Sverige måste då av sportmanshiporsaker passa ut bollen så att grabben kan få vatten och massage samt 7 mil bandage på vaden. När spelet sätter igång igen, är det ju Georgiens boll – men eftersom Sverige var så rart nyss, är Georgien det också; de sparkar ut bollen över sidlinjen.
88′
Vår coach Janne Andersson blir VAAAAAANSINNIGT arg på den där fransosen som dömer. Pfuiiiitttt, så får han inte alls nån frispark fastän han protesterade – däremot får han ett gult kort.
90′
Aha. Den georgiske coachen är tydligen fransman han också, för han skriker ALLEZ ALLEZ. Kanske till domaren?
Egentligen är matchen slut efter 90 minuter, men domaren har nu bestämt att vi ska spela i 95 minuter. Så får domaren göra i fopoll, nämligen. Å vi ba:
– Bröööööööööl!
93′
Ack. Nu har georgierna blivit runda under fötterna. De faller som italienare.
95′
PFUIIIITTTTT!!! Det är slut! Vi vann med ett duttmål! Puh! Men ingen svensk spelare kommer nånsin att åka till Frankrike och aldrig nånsin ta på sig en basket basker! Syttalööör!
Tänka sig. I Georgien bor knappt 4 miljoner människor. Det här, det gjorde de bra.
Dutt-dutt.
Bröl.
Det hände sig en mörk morgon i december 2020, att jag som vanligt blev omcyklad. Det är inget jag tar lätt på, som den tävlingsmänniska jag är.
Jag har en mycket välfungerande skitcykel med tre växlar och massa korgar på. Om jag cyklar i kyla och mörker, är jag utrustad som en julgran med lampor och reflexer, överdragsbrallor, skyddsglasögon, fulhjälm och jag vet inte allt.
Med andra ord är det ett himla bök och stök och fix innan jag kommer iväg. Jag söndagscyklar inte, utan ligger på för allt jag har emedan jag njuter av att bli trött och svettig.
Just denna morgon för tre månader sedan blev jag omcyklad av en ovanligt irriterande figur på en skranglig damcykel med tydligt kedjeproblem. Killen var komplett svartklädd från topp till tå, kom som en gäckande skugga och gled förbi mig helt utan problem.
Julgranen som var jag, tog i lite extra. Gäckande skuggan cyklade obekymrat mitt i bilvägen – till synes helt utan ansträngning – och drog dessutom ifrån. Jag kämpade, flåsade, svor lite och var i största allmänhet väldigt irriterad där jag hölll mig till vägrenen.
Vid ett rödljus hann jag ifatt honom, men det enda jag egentligen hann urskilja i morgonmörkret var att han hade hörlurar och att han flipprade med sin mobil. När det blev grönt, satte han iväg – lätt som en fjäder. Själv huffade jag och puffade och tog i så att det immade bakom skyddsglasögonen och brände av mjölksyra i låren.
Nu var vi inte längre på en bilväg, utan på ett cykelstråk. Han drog ifrån igen. Jag kämpade, flåsade och svor lite än en gång. Men då hände det! Killen tappade något! Detta gjorde mig ännu mer bestämd att kämpa ända in i kaklet; jag skulle släppa all irritation och förvandlas till en räddande ängel och barmhärtig samarit! Skulle jag ropa på honom? Nej, han var för långt bort och de många bilarnas motorer och dubbskrammel mot asfalten skulle dränka mitt eventuella “hallå”. Och grabben hade ju hörlurar i öronen.
När jag närmade mig det lilla som han tappade, anade jag att det nog var en legitimation: litet och rosa. Jag stannade. Men se på fan. Med darrande händer vecklade jag upp det tappade …
WOW! Fyra 500-lappar!
Snabbt satte jag iväg på cykeln igen. En god gärning hägrade i fjärran! Men tyvärr hägrade inte den svartklädde killen i någon som helst fjärra där på cykelvägen. Han var puts väck!
(Språklig fotnot till dagens ungdom: ordet ”fjärra” finns inte som ord. Jag tog mig samaritisk och poetisk frihet.)
Väl framme på mitt vikariejobb på Mälardalens högskola (se pilen) en stund senare, berättade jag om mina äventyr.
Adjunktkollegerna gratulerade mig till det extra tillskottet i kassan. Jag berättade samma historia för några basketkompisar, som rådde mig att köpa nya basketskor. Jag berättade faktiskt för alla människor som jag träffade hela dagen, och alla gladdes med mig. Men det skavde lite. Så jag tog tjuren vid hornen och berättade för de fem barnen vad som hade hänt. De sa förstås med en mun:
– Du måste lämna in pengarna.
– Ja. Till polisen.
– Det är ju killens pengar.
– Självklart måste du åka till återvinningen.
– Ja, fast det heter hittegods.
Så det gjorde jag.
”Vänta, jag måste ta en bild.”
Tre månader senare – i måndags – kom ett pappersbrev med informationen att pengarna nu var mina! Jag skulle hämta dem i …
… i Eskilstuna som ligger i Linköping.
Men oj, vad gratis det var!
Man är ju liksom inte van vid noll-kronorsinformation.
Nu skaver det inte. Nu bränner sedlarna i fickan! Två pengarelaterade minnen:
När jag åren 1990–93 redigerade ett danskt livsmedelstekniskt trebandsverk, drog det ut på tiden så till den milda grad att jag höll på att bli komplett tokig av pur tristess. När jag äntligen var färdig och fick min lön, bestämde jag att pengarna skulle gå raka vägen till något som var för evigt minnesvärt eller bra att ha. Det blev en symaskin – som jag fortfarande dyrkar.
När jag i höstas fick ett stipendium på 36 000 kronor, gick det raka vägen ner i det coronarelaterade skuldhålet och till inköp av mjölk och fil. Ack.
Men de här 2 000 kronorna ska banne mig användas på symaskinssättet! Ett dyrt tyg kanske? Ett par gummistövlar? Löjrom?
Sensmoral:
Lämna in upphittade pengar till polisens hittegodsavdelning – annars kan du inte blogga om det.
Invektiv är roliga. Våra svenska smädelser, glåpord, okvädinsord och skällsord är dock kanske på utdöende eftersom vi måste hålla på umgängesreglerna och se till att alla alltid har det bra. (Vilket faktiskt inte är alldeles fel, förstås.) På engelska är invektiven liksom finurligare och väldigt mycket mer brutala.
Men tänk om vi här och nu skulle ta och skapa en svensk invektivlista som gör det lite lättare att spotta och fräsa ut ilskan när det puttrar över på grund av munskydden, vaccinationerna, handspriten eller bara lite hederligt irriterande skoskav?
Som förlaga har vi de engelska – Shakesperianska – kombinationerna! (Jag skulle ha skrivit brittiska om det hade handlat om ord som sades efter 1707, men eftersom Shakespeare dog 1616 skriver jag engelska. Eller så skriver jag faktiskt ”engelska” för att språket är engelska?)
Med korrekt verk och allt! Källa.Kanske lite mer överskådligt? Källa.
Ni kan förstås söka stöd i de Haddockska varianterna också. Så här skulle man kunna tänka sig att en svensk, tredelad lista ser ut om man inleder med ”Du din …”
jädra – envisa – skurk (väldigt mild)
förnicklade – kräkfyllda – pottskalle (lite mild)
förbannade – varböldslika – äckelråtta (inte så mild)
Här kan man då kombinera dem som i den engelska varianten: förbannade envisa pottskalle. Allt som ni kommer på, stoppar jag in i en tabell här! (Måste komma på hur man gör en sån, bara.)
Jag hittade en reaprenumeration på en dagstidning, och sprang sedan ett yvigt ärevarv runt huset eftersom jag är oerhört förtjust i att hämta en papperstidning i postlådan på morgonen. I den läste jag sedan så deppiga nyheter att jag, om jag hade kunnat, hade sprungit glädjeärevarvet baklänges för att ångra denna dumma upprymdhet.
Springa? Mjae. Men jag har i alla fall på mig löparkläder. Som jag lägger fram varje kväll så att jag inte får för mig att gräva fram en knytblus.
Kanske är det de evinnerliga Zoom-mötena som bidrar till domedagskänslorna?
Fem dagars Zoommöten kan se ut så här om man samlar alla 18 bilderna på en gång och sedan anonymiserar deltagarna å det våldsammaste.
Detta ältar jag när tråkspökena dansar runt i min hjärna och jumpar från det ena molokna isflaket till det andra:
Vårt (asså Astra Zenecas) vaccin sägs ge folk blodproppar och hjärnblödningar och har i detta nu (kanske) orsakat två människors död. Mamma fick första dosen förra veckan, pappa får sin första dos den här veckan. Mina kompisar som befinner sig i riskgrupperna pga. t.ex. ålder, transplanterade organ och kroniska nervsjukdomar är bekymrade och tyvärr ovaccinerade än så länge.
SJ tänker sluta köra regionaltåg i Mälardalen. Alla som bor i t.ex. Eskilstuna, Stockholm, Västerås och Katrineholm kommer att måsta … eh. Ptja, Jobba hemifrån. Hm.
Studenterna i Uppsala har blivit galna och haft korridorfester (i brist på IRL-undervisning, kan man tänka), varpå den sydafrikanska virusvarianten satte klorna i dem.
Jag har ont i magen. Och knäna förstås. Det piper i öronen. Jag är dödstrött.
Mitt vikariat som adjunkt tar slut 31 mars. Eftersom pandemin liksom inte tar slut då, har jag inte nån inkomst förrän alla har vaccinerats eller dött av blodproppar runt julen 2022.
Ingen som jag känner är glad ens på ytan.
Min dator som dog i februari är utom all räddning, vilket kostade 900 kr att få reda på.
Jag har börjat hålla med Ingemar Stenmark:
Men nu är det ju inte så att jag har kommit till världen för att sänka humöret på andra människor genom att påtala dessa bedrövligheter. Jag är satt på jorden för att klampa in som en dinosaurie i ett dockhus och slå lock för öronen på helt oskyldiga kolleger. I Zoommöten är det jag som gestikulerar så att bilden fryser eftersom pixlarna tar slut och minsann är det inte jag som även har de konstigaste frisyrerna, spenat mellan framtänderna och de fulaste skogshuggartröjorna på mig fastän jag borde vara ett gott föredöme.
Här är mina kolleger i full gång med att planera en Zoomundervisning med allsköns tekniska finesser. (Jag syns på vita tavlan.)
Så, vad roar mig i dessa dagar? Jo, att dokumentera allt som är ett tecken i tiden – eller ett tidsdokument. Vad kommer vi att häpnas över om tio år?
När den döda datorn hämtades häromdagen, såg jag att de på Mediamarkt inte riktigt har accepterat pandemin eller fixat de tillfälliga lösningarna med hastigt uppställda plexiglasskivor.De hade heller inte uppdaterat de numera ganska slitna pappersskyltarna på golvet.Men på Ica hade de skaffat en tysk apparat! Jag stod där och väntade på att få se den röda tändas. Skulle det stå besetzt eller kanske belegt? (Jag gav upp efter tio minuter.)Typiska coronafötter utanför en blombutik.
Nåt annat då? Jodå, det känns bra att gå på basketpromenader, att korrläsa, cykla en sväng i vintersol och se på brittiska deckare där det kramsar i gruset och liken ruttnar.
Jag tycker ju också mycket om att äta god mat; en granne bjöd mig på löjrom för flera hundra kronor!Dessutom tycker jag att det är riktigt kul att betala skulder med Swish.
Min farmor – en ytterst söt och gullig liten norrländsk dam – brukade, när någon kom och berättade om bedrövligheter och eländes elände, lägga huvudet på sned och lugnt säga:
– Men känn int’ efter.
Okej. Men … visst är det faktiskt helt bedrövligt trist just nu, va?
