Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Att strö aska

I det moderna samhället är det ju inte ett större problem – eller ens särskilt vanligt – att behöva göra sig av med en hög aska. Kanske var det inte heller ett större bekymmer förr, när man eldade i köket och i varenda kakelugn. ”Förr när alla hade vedeldning, sopades askan upp från spisarna och spreds över skogsplättarna, gräsmattorna, rabatterna och grönsakslanden allt eftersom.” (Citat: odla.nu.)

Den aska jag talar om gör sig sällan bra på bild, så här kommer en annan sorts aska: den flygande.

Men kol släpade de på förr. Oj, vad alla hanterar kol i alla böcker! I Frank McCourts ”Ängeln på sjunde trappsteget” letar de frysande barnen med blåa knän efter små kolbitar i rännstenen (boken heter för jösse namn ”Angela’s Ashes” på engelska!). Sedan dog alla.

I ”En liten prinsessa” (av Frances Hodgson Burnet) släpar stackars Sara på kol än hit, än dit. Jag hittade ”A Little Princess” på nätet och sökte efter ’ashes’, men det var bara ett himla tjat om långa och tjocka ’eyelashes’. Blott en enda gång nämns aska:

That very evening, as Sara was sitting in the midst of a group of listeners in a corner of the schoolroom telling one of her stories, the very same figure timidly entered the room, carrying a coal box much too heavy for her, and knelt down upon the hearth rug to replenish the fire and sweep up the ashes.

Att jag yrar om aska här, beror på att jag i februari ansökte om att få sprida Olles aska i mörkaste skogen, i närheten av platsen där han stupade för fyra månader sedan.

Ansökan fyllde jag – trött av massa byråkratiförvirring – i alldeles fel, och en komplettering av exakt plats med fastighetsbeteckning skulle skickas in före den 18 mars. Barnen hjälpte mig genom att kommunicera med Eskilstuna kommun, som skulle okeja platsen och lämna ett medgivande. Och det kom:

Detta medgivande skapades av kommunen den 1 mars, skrevs under av markavdelningstjifen den 18 mars, och kom fram till mig den 21 mars.

Alltså för sent.

Jag skapade en ny ansökan (jättekrångligt) och skickade in kommunens underskrivna medgivande.

Då visade det sig att vi har fått tillstånd att strö ut Olles aska på en villa på Flugmötesvägen eftersom markavdelningen på kommunstyrelsen helt enkelt skrev fel fastighetsbeteckning.

Vi fantiserade om hur detta skulle kunna gå till:

– Hej, får jag komma in? Jag tänkte hälla ut min avlidne make i er vask.
– Öh, va?
– Eller vänta, kommunen har redan gett mig tillstånd. Jag kommer in.
– Näää …
– Hans vålnad kommer vara jättetrevlig. Oroa er inte!

Okej. På’t igen, bara!


Olle är förvisso aska nu, men här kommer en liten snutt från förra året när han istället skapade aska. Jag intervjuade honom om eldens lämplighet:

Share
6 kommentarer

Moment 22, leasingavtal och lite spik i foten

Ringring!

Fan, okänt nummer. Okej. Andas in. Andas ut. Pffffffff.

– Lotten Bergman.
– Ja hejsan! Jag ringer från Småföretagarna! Jag söker Olle!
– Jahadu. Han dog oväntat under en löprunda strax före jul.
– Oj, då beklagar jag. Jag … jag får väl stryka honom här i systemet då.

Säljarna har helt klart inte tillgång till listor över folk som inte längre finns. Inte heller finns något slags förbud mot ”hmmmmm, Olles telefonnummer funkar inte längre, äsch, jag ringer till den där som heter Lotten istället”. Jag fick nu tipset att inte förklara, utan bara säga: ”Ta bort mina kontaktuppgifter ur systemet.”

Vi får se … det låter ju så rysligt otrevligt. Men nu till mer positiva ljud!


1.
– BRRRUUURR BRRRRRHHHRRRRR BRRRRRUUHHHRRRRR!!!

Jag vet inte hur just detta brummande stavas, men det ska föreställa en epa-traktor. Fast det är min bil, som förmodligen har hål i avgassystemet.

2.
Två ljud i korus:
– Splatt splatt splatt, säger det från duschblandaren som är inkontinent och inte kan fokusera sig på duschdelen i konstruktionen.
– Ffffffssssssss, säger nyss nämnda duschdel som ju inte har nån vidare sprutt eftersom hälften kommer ut i badkarskranen.

3.
– Aj!

Jag spelar basket, trillar över en plötsligt uppdykande sten, slår huvudet i öppna skåp, klämmer foten i en dörr och skär mig i fingret på t.ex. ett trasigt glas.

Alla de tre ovanstående ”problemen” är så skönt konkreta. Bilen ska lagas den 22 april, duschblandare tror jag att jag kan fixa själv (ska bara läsa på lite) och alla smärtor är ju bara vad de är – och går oftast faktiskt att skratta bort.

– Hahahahaha!

Men så finns det saker som får mig att ta mig åt hjärtat och inte alls skratta. Vi har nu kommit till Moment 22-avdelningen i detta inlägg.


– MEN FÖRIHELVETE!

Jag kan inte strunta i språkfelet och jag kan inte låta bli att åka tåg och jag kan inte klaga hos nån instans och jag kan inte låta bli att betala trots att produkten som jag betalar för inte ger mig det jag vill ha.

– MEN GAAAH!
Min alzheimerpappa har flyttat till Eskilstuna och jag ska bli god man för honom. Fast problem har uppstått eftersom

  • min ansökan kom till Eskilstuna när han var skriven i Täby
  • min andra ansökan kom till Täby och jag skrev att han bodde i Eskilstuna trots att han fortfarande var skriven i Täby
  • min tredje ansökan kan inte skrivas under förrän just det datum när pappa verkligen är skriven i Eskilstuna och Skatteverket har tyvärr  ”ovanligt långa handläggningstider” just nu.

– MEN SATANS FAAN!
Mitt lilla företag sitter fast i leasingavtal för en digital telefonväxel som aldrig har använts och aldrig kommer att användas. Jag kan inte komma ur detta på annat sätt än att gå i konkurs, vilket jag inte vill.

Detta skrev Olle under i januari 2023: lilla Bergmans Bokstäver lägger ut flera tusen i månaden för en oanvändbar telefonväxel som ska avbetalas till 2028. Det är helt obegripligt med tanke på hur ont om pengar vi alltid har haft. Den som jag trodde var säljaren skriver: ”Jag kan inte heller svara på varför Olle ursprungligen har köpt denna växel eller utformningen av den, endast att vi har levererat den och hårdvaror till honom. Det är inte jag som haft dialogen hos oss med Olle utan det är en av våra säljare som genomfört detta med honom.”

Men spik i foten för tusan hakar!

Kolla vilken jättehög med orienteringskartor som jag ska slänga den här veckan! Hurra!

Jag försökte prångla på Orienteringsförbundet hela högen, men de har tyvärr inga planer på ett orienteringsmuseum.

Pappa får träna pingis med andra gamla gubbar som närmar sig pensionen! Hurra!

Pappa fyller 87 i år, så de som är 20 år yngre är lämpliga motståndare.

Och hur har ni det?

Share
37 kommentarer

Liten bildrapport från storstan

Som jag berättade för en halv evighet sedan (känns det som), skulle jag plötsligt (kändes det som) föreläsa under två heldagar i Stockholm.

Jag var orolig, osäker, vimsig, ledsen, förvirrad och fylld av aversion inför normallivet som tydligen ska inträffa tre månader efter den största chocken någonsin. Men plötsligt hade jag gjort allt – pratat och tjoat, fnissat och varit allmänt normal som vore det före den 12/12 2023.

Så jag tänkte att det skulle jag förstås fira med ett yllestrumpsinköp.

Najs! Fyra till priset av tre!

I kassan fick jag veta att detta på skylten ovan betydde ”köp fem till priset av fyra”. Jag köpte som hämnd då bara två till priset av två. (Hur tolkar ni skylten?)

Men nu gick jag handlingarna i förväg.

Föreläsningarna höll jag i f.d. Centralposthuset på Vasagatan i Stockholm. (Vilket inte är ”Kungliga Posthuset” i Gamla stan, även om man skulle tro det med tanke på bilden nedan.)

Bara entrén gör en ju vimmelkantig av stuckatur-lycka!

Gamla posthuset bredvid Centralen är en så fin och fantastisk byggnad att man nästan får dåndimpen och önskar att man vore postkassörska 1903.

Så här såg det ut i den nuvarande entrén 1903. Den stora, vita ytan på bortre väggen målades sedan …
… vilket ni kanske kan se här. (Vinkeln är bara näääästan korrekt på denna min bild.)

Om ni är det minsta lilla arkitekturintresserade suckar ni över fönster- och golvrenoveringar och det faktum att ni måste hämta postpaket i köttfärsavdelningen idag. Men det är trots historiens sorgliga vingslag underbart att befinna sig i dessa anrika lokaler i jugend och nybarock, men som övergavs av Posten strax efter en sista (konstig) renovering runt 2010.

Apropå konstigt …

Denna blåa låda står i en för övrigt stilig innergård. Det är en kvarleva från när Securitas från denna post (pun intended) skyddade Regeringskansliet, som jobbade här under en tid. Nu är den blåa lådan K-märkt och får icke rubbas eller förvanskas. Eller för den delen ens användas.

Hur som haver, nu kommer ännu mer som skaver.

Här får man inte göra nåt. Men vad har det varit? Hallå, berätta för oss; säg inte bara att man inte får röra.
Man anar att en oerhört trött lappskrivare har fått nog.
Vad är detta månne för spännande markeringar i marmortrappan?
Aha. Allt – även en antihalksträng – kan fixas med svart silvertejp.
Moderna mattors förtjänst och förbannelse: kaffefläcken måste hamna på rätt ställe!

Under min föreläsningssejour bodde jag på ett gnistrande modernt hotell med tysta hissar, mjuka mattor, led-lampor i alla skåp och lådor samt en minibar med chips dyrare än saffran och rödtjut i champagne-prisklass.

Men jag fick en spegel ovanför sängen, så det får man ju vara tacksam för.
Rummets två par badtofflor var i stl XXL, vilket med tanke på min fot här väl inte kan vara mer än kanske stl 45? (Jag är ju van vid basketspelarfötter i stl 53.)
Åh. Landlina. Jag lyfte luren, lyssnade till tutet och tänkte att jag ju borde ringa till nån. Men jag kan ju bara mitt eget nummer, och nån måtta får det vara på hur jag talar med mig själv i dessa dagar.
Två frukostar åt jag på hotellet, och de var helt olika. Ena dagen fadd och rörig samt allmänt otrevlig, andra dagen alldeles förtjusande med kryddad varm-mat och en brie som en gammal ko hade älskat som sitt eget barn. (Underbar lagårdsdoft.)

Efter dessa två utmanande dagar bjöd Författarfonden på en minneshögtid för Olle. Vi grät så det skvalade i fyra timmar medan vi lyssnade till tal, poesi, gitarrplonk, minnen och en långsam vals i moll, spelad på dragspel.

Ungefär 15 minuter innan jag tog den här bilden, stod jag upp inför 30 personer och förklarade hulkande att vi måste inse att Olle de facto är död fastän han är så levande.

Puh, nu känns det som om jag behöver sova i en vecka. När jag nästa gång föreläser å yrkets vägnar, kommer jag att våga ta ut svängarna lite mer. Och sedan lite mer. Och så rätt som det är, kommer jag att känna mig flygfärdig!

Men precis som bröderna Wilbur och Orville Wright kraschade med Kitty Hawk år 1900, kanske även jag ligger så här hopknölad nån gång då och då. Det är helt okej.
Share
27 kommentarer

Mötesteknik i denna digitala värld

Eftersom jag kan stava, har jag sedan jag gick på en teckenspråkskurs 1974 varit den som skriver protokoll på möten.

(Vad teckenspråk har med mötesprotokoll att göra? Jag återkommer till det.)

Jag var tio år, och skrev så gärna så. Jag antecknade vad alla sa, gjorde anföringstecken och lekte med skiljetecken och drömde om att få bli stenograf vid Riksdagen. Sedan kom jag till mina sinnens fulla bruk och ville bli världsberömd skådespelerska i Hollywood istället.

Redan som liten palt förstod jag dock att man inte hinner delta på samma villkor som de andra när fokuset går till att sammanfatta de andras pladder. Därför har jag inte

  • röstat ner galna förslag om finska basketcoacher
  • argumenterat mot fönsterbyte i en gammal kåk (rysligt, men preskriberat)
  • reagerat på procentfördelningen av ämnet hundar i NE:s första åtta band.

Den som skriver protokoll under ett möte är helt enkelt inte riktigt närvarande: protokollskrivarhjärnan har tagit över resonemangshjärnan. Exempel:

En mötesdeltagare säger:
– Vi borde få full ansvarsfrihet i styrelsen och avlönas rikligt samt belönas med diamanthalsband efter varje årsmöte och dessutom vill jag ha mat på torsdagsmötena och glöm för all del inte att jag vill ha citron till alla måltider inklusive eftermiddagsfikat.
Protokollföraren tänker:
– Hmmm, måste ju bli en punktlista av den där uppräkningen, citroner, hmmm.

Men hur gör vi med de digitala mötenas anteckningar? Hur gör ni? Jag har några frågor!

  1. Datorn (eller mobilen) är ju upptagen med själva mötet, och där är det definitivt någon som vill dela sin skärm. Ska man då ha en annan dator/mobil att föra anteckningar på – eller köra med penna och papper? Eller en padda kanske?
  2. Använder ni AI och spelar in rubbet för att sedan be AI sammanfatta? (OBS: Mycket få organisationer tillåter inspelningar, så för mig är denna variant bara hypotetisk.)
  3. Är de färdiga protokollmallarna tillfyllest eller känns de omoderna/formella/onödiga?
  4. Har ni någonsin stött på en perfekt ordförande som faktiskt sammanfattar det som t.ex. en babbeldeltagare bubblar om?
Detta är anledningen till att jag frågar om protokollupplevelser. Jag ska obegripligt nog hålla kurs i ämnet den 13–14 mars.

Och hur var det nu med mötet där den tioåriga lilla Lotten skulle skriva protokoll bara för att hon hade gått på teckenspråkskurs?

Ja, läraren var verkligen döv, och när jag hade roat kursdeltagarna genom att bokstavera G-R-I-S (you had to be there), skrev hon på en lapp nåt i stil med:

Efter lektionen ska jag på ett möte. Följ med, anteckna vad alla säger och när jag ”pratar” låtsas du att du översätter åt mig. Jag kommer att skriva vad du ska säga.

Mötet handlade om rosplanteringar; mer minns jag inte. Dock var jag pga. mammas rosfäbless helt bekant med rosors namn och hade inga problem med att förstå vad de pratade om: New Dawn, Queen Elizabeth, Dronning Ingrid …

Share
47 kommentarer

”Du kommer nu att få sju knappval …”

Min vän Jonas Söderströms bok ”Jävla skitsystem” har – om den har öron – ryckt till och undrat vad som står på många gånger de senaste veckorna.

– JÄÄÄÄVLA SKIIIIITSYSTEM!!! vrålar jag så att det skallrar i Olles 13 gitarrer, balalajkor och ukuleler.

Sedan min djefla man dog, har jag nämligen kommunicerat dagligen med knapptonvals-instanser. Så här:

– Din plats i kön är 37. Just nu är det många som ringer. Du vet väl att du kan logga in och göra dina ärenden digit…
– NEJ DET KAN JAG INTE FÖR DET HANDLAR OM BOLÅNEN OCH DÅ MÅSTE MAN PRATA MED EN RÅDGIVARE SOM HAR LICENS! JÄVLA SKITSYSTEM!

Eller den här:
– Tryck 1 om du vill att vi ringer upp dig. Tryck 2 om du vill tala med en handläggare. Tryck stjärna om du vill höra alternativen igen. Tryck 3 om du godkänner att vi ringer upp dig för en kvalitetskontroll. Tryck 4 om du vill ha alternativen på engelska. Samtalet kommer att för din egen säkerhet att spelas in.

Här tappade jag fokus eftersom de som vill ha alternativen på engelska kanske inte förstår svenska, så jag blev lite sen med att dutta på ettan. Och då hände inget. Jag fick höra alternativen en gång till, och duttade på ettan igen. Inget hände.

– Du har inte gjort något val.
– JAG HAR VISST GJORT ETT VAL! JÄVLA SKITSYSTEM!
– Du har inte gjort något val. Tryck 1 om du vill att vi ringer upp dig. Tryck 2 …

Ja, ni förstår. Den s.k. ”vilopulsen” gick och gömde sig i december och kommer inte att komma fram ens om jag lockar med sömntabletter. Oh, apropå det!

I min iver att rensa ut gamla kläder, papper och fula mattor, stod jag plötsligt med näsan i medicin- och vitaminburkar från tidigt 2010-tal.

Man får ju inte slänga gamla piller; jag går naturligtvis till apoteket med dem. Först måste de dock tas ur kartonger och burkar samt sprättas loss ur kartor, för sånt vill apoteken inte ha. (Jag försökte resonera med personalen eftersom det känns tokigt att blanda morfinpreparat med fiskoljekapslar. Men nej, den femman gick inte.) Och apropå sånt som jag hittar när jag rensar …

Hårddiskar, där de äldsta är från mitten av 1990-talet …

Mitt i rensningen fick jag ett plingeliplong om att en betalning inte hade gått genom. Tre timmar senare (och 923 olika tonvalsduttningar) visade det sig att kortet hade spärrats tillfälligt ”av ingen anledning”. Japp, så sa banken – och tog bort spärren.

Och nu till dagens fråga. Förutom alla musikinstrument i huset, har jag även teknisk musikutrustning som jag inte vet vad jag ska göra med.

Vad är detta?

Blodtrycket är fortfarande åt helskotta, men jag tar hand om mig eftersom jag

  • blir väl omhändertagen av barnen och grannen
  • äter mycket och gott och serveras vin lite då och då
  • träffar kompisar varje dag
  • pratar om språk i radio
  • spelar basket
  • får den stora äran att vakta barnbarn
  • vågar be om hjälp
  • har vågat tacka ja till att föreläsa på Företagsuniversitetet om tre veckor.

Och så ska jag tydligen bli vacker, för jag får fortfarande skönhetsprodukter i present av folk!

En svensk tiger. (Detta är jag, iklädd en närande ansiktsmask som någon gav mig. Varför man ska se ut som en tiger under jäsningen vet jag inte.)

Och hur har ni det?

Share
34 kommentarer

Resultat från 60-årskontrollen

I vissa svenska kommuner kallas alla invånare till inte bara treårskontroll med vaccinationer, utan även till 40-, 50- och 60-årskontroller. Och Eskilstuna genomförde just en sådan på mig i torsdags.

– Varför inte 70-årskontroller? sa jag till sköterskan som undersökte mina värden.

Förmodligen tänkte hon ”men orka” eller ”k bry” eller kanske ”de där gamlingarna hänger ju ändå här hela tiden”. Men hon svarade diplomatiskt enligt regelboken:

– Det har jag inte fått någon information om.

Så ska jag fortsättningsvis säga när jag inte vet. Men nu tar jag det från början! Inför mötet

  • fyllde jag i ett digitalt frågeformulär
  • lämnade jag blodprov på fastande mage
  • lämnade jag blodprov efter frukost
  • stålsatte jag mig eftersom jag fortfarande måste svara att jag äter för lite fisk, vilket ju  gjorde att jag blev underkänd vid 50-årskontrollen.

– Jag ser här att du tar sömntabletter … inledde sköterskan när jag kom in till henne.
– Ja, min man dog, sa jag och började gråta, min numera vana trogen.

Sköterskan var sannerligen inte medkännande – det var ju inte hennes jobb. Hon skulle bara rabbla värdena, vilket hon gjorde med millimolprecision. Jag torkade tårar, hon rabblade decimaler. Jag är lagom lång för min vikt, men det pörskans BMI-värdet är ändå lite högt. Sa hon och bekymrade sig vådligt mycket för att jag aldrig nånsin köper nyckelhålsmärkta mejeriprodukter och jättegrovt rågbröd.

Blodfetterna var finfina även om kolesterolet låg yttepytte över det lämpliga gränsvärdet, men hur jag skulle åtgärda det vet jag inte. För just då togs mitt blodtryck och jag skulle ”försöka slappna av”.

– Oj, det var lite högt, sa sköterskan.
Näääääeee, sa jag, det var det väl inte? För i min släkt har vi inte högt blodtryck, och förresten häromdagen när jag faktiskt drabbades av nåt slags kollaps [här ville jag säga ”kalops”, men jag tror inte att hon hade uppskattat det] hade jag ändå optimala värden, alltså 110/72.
– Men … näe. Du har 158/86.

Blodtrycks-nivåer Övertryck (Systoliskt) Undertryck (Diastoliskt)
Optimalt blodtryck mindre än 120 och mindre än 80
Normalt blodtryck 120 – 129 och/eller 80 – 84
Högt normalt blodtryck 130 – 139 och/eller 85 – 89
Hypertoni grad 1 140 – 159 och/eller 90 – 99
Hypertoni grad 2 160 – 179 och/eller 100 – 109
Hypertoni grad 3 180 eller över och/eller 110 eller över

Då torkade jag tårarna, sträckte på mig, ledde in samtalet på frukt och grönsaker och såg till att inte vara det minsta lilla upprörd fastän de senaste rönen ger vid handen att man ska äta minst 700 gram frukt och grönt per dag.

Så det här räcker väl i ett par, tre dagar?

Jag försökte resonera mig fram till vad som var mest ekonomiskt att äta i kombination med dess vikt och det utrymme som det så nyttiga tar i magen.

– Bananer! Massa bananer!
– Nej, du ska nog äta en varierad kost.
– Och avokador, dom är tunga!
– Nej, du ska äta en varierad kost.
– Tomater går fetbort, de är för dyra. Sallad väger för lite. Gurka!
– Nej, du ska ju äta en varierad kost.
– MORÖTTER! HEUREKA!
– Nej, du måste äta en varierad kost.
– Fast när jag var gravid 1997 åt jag så mycket morötter mot illamående att jag fick läggas in för anafylaktisk chock, och inte nog med det …
– Men …
– Då fick jag dropp som de satte fel så att allt rann ut i vävnaderna och min arm svällde upp som på ett vattenlik och …

Där stoppade jag, för sköterskan sträckte sig efter blodtrycksmanschetten igen. Därför fick hon inte höra när jag år 2000 var gravid och fick värkstimulerande dropp som också rann ut i vävnaderna så att jag såg ut som ett svullet vattenlik igen.

Tyvärr var blodtrycket för högt även denna gång, så nu måste jag gå på efterkontroller under de närmaste två veckorna. Då ska jag tydligen även passa på att äta gravad lax, makrill i tomatsås och tonfisk. (Med åtta stora morötter.) Innan jag gick, ställde jag en fråga som gnagde i mig:

– När ni får patienter som är för korta för sin vikt, struntar i fisk och grönsaker, super och svär samt dricker för många glas fetmjölk och de får bedrövliga värden och ni talar om det, då blir dom ju jätteledsna. Hur hanterar ni det? Alltså finns det något slags skyddsnät för en som blir ledsen av resultaten här?
– Det är inte vår mening att göra någon ledsen.
– Men om dom blir det?
– Jag tror nog att dom redan vet.

Jaha, jaså, nämen dåså. Tänkte jag och blev lite arg på henne, för ledsna människor gör faktiskt ingen glad.

Bild ur Wall•E.

Hälsorelaterad efterlysning:
Jag behöver en bloggtomte som kan hjälpa mig med hickan som min java script har fått eftersom den sedan den 12 december (jomenvisst) säger att bloggen har ”site health issues”.

Share
36 kommentarer

Vad är det för dag idag?

Kärlek, yada yada yada …

Jag är väldigt besviken på att Olle inte vet att han är död. Som änka sedan prick två månader har jag fortfarande inte alls förstått hur sånt här går till. Livet. Jag tänker på alla gravstenar där man läsa att ”den andra” i ett äktenskap blott levde i ett halvår till. Kärleken har ingenstans att ta vägen, liksom. Hjärtat brister kanske? Eller var det den som lagade maten som dog, så att den andra helt enkelt svalt ihjäl?

Hur som helst: jag hade bestämt mig för att sluta älta Olle, hans stupande och hjärtat som bara slutade funka mitt i steget. Ältandet, tankarna och drömmarna är ovälkomna; jag vill inte leva i dem. Jag kan inte förmå mig att se bilder och filmer eller höra Olles röst, utan måste gå omkring med mentala skygglappar och en väldigt illa fungerande mental ögonbindel. Förmodligen kämpar jag förgäves, va?

Citat ur den utmärkta Bondfilmen ”Spectre” (2015):

James Bond: Where is he?
Mr. White: He is everywhere. He’s everywhere!

Kanske vill ni läsa lite om bokföring och momsredovisning istället? Eller lära er om det digitala verktyget F**tn*x som man måste behärska? Här ser ni hur skärmen ser ut när man får en månadsfaktura av just detta företag. ”Det är bara att klicka för att betala.”

1. Nej, jag vill inte betala som privatperson eftersom det är företaget som ska betala. 2. Jag vill inte bestrida, jag ska ju betala. 3. Nej, jag har inte betalat. 4. Va, vem är min leverantör? 5. Vänta, det är ju F**tn*x som är mottagare, inte Bergmans Bokstäver! Primalskrik!

Dock har revisors-delen löst sig: två av mina basketkompisar satt igår i tre timmar och klickade och skrev och mumlade och var komplett obegripliga.

– 1407.
– 1598.
– Hon måste ha en kåtinja till deklarationen också.
– Mhm. Men vi tar det här först. 1222.
– Men på tvåan.
– Den var ganska hög.
– Ja. Bra. På SKM.
– Den 4 december?
– Mmmm. Nej, jag måste …
– Ja, det är bra. Där. Och där.
– Nu fördelar vi alltså momsbeloppet som ni får tillbaka och resten blir en kostnad.

”Kåtinja” var alltså en deklarationsblankett som heter K10. Som jag måste fylla i, bara.

När jag inte sorterar och röjer samt slänger det som har samlat damm i källaren, promenerar jag med grannen. Igår gick vi en helt lugn och vanlig runda, men när vi bara var 100 meter hemifrån började det flimra framför ögonen och jag blev rysligt yr. Jag följde med grannen hem, satte mig i köket och fick saft och jordnötter. Och andades lugnt. Då såg jag på min fina träningsklocka att pulsen var uppe i 138. Grannen tog fram sin blodtrycksmätare, varpå pulsen gick ner. Värdet var 110/72, vilket tydligen är helt normalt. Efter ungefär 15 minuter mådde jag bra igen och gick hem och sov middag i en dryg timme.

I källaren hittade jag en text som Olle skrev om syskonkärlek i någon tidskrift 2004. (Om ni läser den, ska ni veta att sista meningen slår hårt. Och jag som inte skulle älta.)

Men allt är inte bedrövligt.

Idag hade Olle fyllt 60 år – och det hade han faktiskt inte alls tyckt om eftersom han vid varje jämn födelsedag drabbades av ruelse, ånger och samvetskval över tiden som flytt. Han slipper den siffran, hurra hurra!

(Nej, jag har inte blivit tokig. Jag går förvisso omkring och pratar med Olle, drömmer om honom, och hör vad han nog hade kunnat säga i olika situationer. Men jag vet att han intensivt hade ogillat att få stämpeln ”60 år”. Hurra!)

Share
25 kommentarer

Så … vad händer nu?

Den 2/2 fyllde jag 60 år och 12/2 skulle lammköttet Olle ha fyllt 60 år. (Ja, jag upprepar mig.) Istället för att fira detta, kommer jag just den dagen att

  1. gå till en kurator för att gråta och snörvla
  2. försöka spela lite basket för första gången sedan Olle stupade
  3. lämna in arbetsgivardeklaration eller, vahettere, momsredovisning
  4. fylla några flyttlådor med papper från 1900-talet
  5. göra ett jädra bajsprov.

Allt här ovan kommer att få sin förklaring strax. Men först en karta.

Jag är av snälla kompisar inbjuden till alla dessa platser, vilket är fullständigt underbart. (Om kartan ser konstig ut: den är mer korrekt än den där vi är så vana vid.)

1.
Redan tre dagar efter Olles stupande, satt jag hos en kurator och huhuhulkade. Hon fick knappt en syl i vädret, men det hon faktiskt sa var idel beröm. Jag tror att det är en perfekt karriärväg för alla i den branschen; ge den bekymrade klienten beröm. Punkt slut.

Jag identifierar mig dock fortfarande inte med den person jag numera är: en ledsen en. Jag går med nedsänkta axlar och avger vibbar som Keanu Reeves.

Keanus egen förklaring till bilden: ”I was just hungry.”

Så fort någon är snäll, bryter jag sedan ungefär två veckor ihop. Jag fick ett långt, handskrivet brev och bröt ihop. Ett litet kort med en vacker hälsning …krasch. En fantastiskt vacker anteckningsbok och bara ett helt vanligt mejl med födelsedagsgrattis: kaboom. Och när en läkare häromdagen var snäll och frågade hur jag känner mig, hände precis detta. Resolut skrev han ut ångestdämpande & lugnande medicin som heter Oxascand. ”Jaha”, sa jag, lydde order och tog en tablett morgon och kväll.

Men huga, vad berusad jag blev – och vilken hemsk huvudvärk jag fick. Inte fick jag heller köra bil eller hantera tunga maskiner med medicinen i kroppen; den måste alltså vara avsedd för stockholmare som kan åka tunnelbana överallt.

2.
Va, basketträning efter endast två månader som änka? Hur studsar en boll? Är korgen verkligen på rätt höjd? Var är mina iläggssulor och konditionen?

Vi får se.

Såg ut så här kunde jag i höstas i alla fall.

3.
Att momsdeklarera och hantera ett faktureringsprogram som heter Fortnox stressar mig och barnen såpass att vi får svindel. Idag satt jag i telefon med Skatteverket i över en timme, som var mycket förstående och guidade mig rätt … men som inte förstod varför jag inte förstod. Fyra av varandra oberoende personer i barnens vänkrets har erbjudit sig att gratis hjälpa oss med bokföringen tills vi förstår vad vi håller på med.

4.
Olle samlade på papper, har det visat sig. Det visste jag faktiskt inte …

Tågbiljetter från 2006.

All bokföring, alla kvitton, alla transaktioner och räkningar samt inköp sedan 1986 var magasinerat i 14 lådor hos en flyttfirma.

Allt detta har jag lyckats komprimera till en mager mapp.

Nu är det blott innehållet i ungefär 100 hängmappar och 30 pärmar kvar att slänga. (Och nu undrar ni om jag av bara farten kanske slänger mina egna möghögar med t.ex. jeans från 1985? Nähedå, inte alls.)

5.
Jag är rädd för brev. Jätterädd. Allt som kommer i postlådan gör att pulsen rusar och det mesta får ligga till sig på köksbordet i några timmar. Ibland är det förstås något trevligt och handskrivet, en tröstande bok eller ett smycke – men 90 % av det som kommer är krav, glömda åtaganden, 0 kr från Försäkringskassan och försäkringar som inte ger nåt.

Men det här var lite kul!

”Du tillhör den åldersgrupp i Sverige som erbjuds att lämna ett prov för att undersöka om det finns osynligt blod i din avföring (ditt bajs).” Så gärna så!

Den 15 februari är jag dessutom kallad till 60-årskontroll med blodprov, längd, vikt samt ”äter du fisk två gånger i veckan?” och sånt.

Nu ska ni allihop kontakta era vårdcentraler och be om hälsokontroll, kosta vad det kosta vill. Jag har tjatat om detta i snart två månader, och det har gett resultat. En kompis upptäckte en dold, autoimmun sjukdom, två kompisar fick blodförtunnande och tre stycken knaprar numera blodtryckssänkande medicin.

Off you go, allihop!

Share
16 kommentarer

Jävla födelsedag, va?

Den lite ledsna avdelningen

Med pukor och trumpeter, serpentiner och tomtebloss skulle jag i glada gamängers lag fira denna dag.

Nu blir det istället i kretsen av de närmaste, kanske hemgjorda hamburgare, tända ljus, jättegoda påmmfritt och en kladdkaka med hallon på. Det enda jag egentligen vill ha i present är teckningar från barnen och en lakansträckare från födelsetagstomten.

Alltså en Olle-ersättare. Men förmodligen inte lika pratsam.

Den väldigt tacksamma avdelningen

Jag har sedan Olle stupade fått så många trevliga hälsningar på FB, så många fantastiska brev med rim och reson, böcker och biljetter samt finurliga idéfinesser. Jag häpnar och är nu inne i en utdragen period när jag storgråter som Lille Skutt så fort någon är snäll. Det är helt enkelt ett jävla bölande.

Alla som ännu inte har fått svar; kanske kommer det ett vykort med motivet ”Domus invigning 1963” eller ”Borås djurpark i skymning” till er. Kanske om ett halvår. Eller inte. Men jag är djupt tacksam.

Gnöl- och gnisselavdelningen

Revisorn, Försäkringskassan, Telenor, en miljard försäljare som säger ”jag söker Olle”, sotarn med påminnelseavgift, larmföretaget, Bilbesiktningen, biblioteket, en privatperson som hade sålt en skrivpulpet till Olle men inte fått betalt, webbhotellet, försäkringsbolagen, tidningsprenumerationerna, streamingtjänsterna, årsredovisningen, Skatteverket, Fortnox och Länsstyrelsen är några av alla som krånglar till livet.

Men inte kunde jag ana att jag skulle tvingas leta reda på 14 magasinerade kartonger med sparade årsredovisningar 1996–2015 – och köra rubbet till tippen.

Den lite söta avdelningen

Lilla Lotten 1964.

Framtidsavdelningen

Den 12/2 är det två månader sedan Olle dog, och det är även hans 60-årsdag. Det ska vi inte fira alls. Jag ska gå på glödande kol, stegla mig över öppen eld och klippa av mig allt hår samt skaffa 17 piercingar.

(I fantasin, dårå. I verkligheten hoppas jag att jag vågar bege mig till basketträningen och att jag kommer ihåg hur man dribblar. Sedan börjar kanske resten av livet.)

Ge mig gärna tips och framtidstankar samt dito planer, hörni. Jag är villrådig.

Moas snyggaste tårtdesign fick spanjoren på 24-årsdagen 2018.
Share
36 kommentarer

Sorg (3/3): begravningen

Länk till första delen, som handlar om det som hände.

Länk till andra delen, som handlar om den akuta sorgen.


Jag har precis tömt en ryggsäck som har stått orörd sedan 11 december – dagen innan Olle stupade. I den låg bl.a. tolv låneböcker som behövdes till Julkalender-gåtorna, ett naturläkemedel som skulle hjälpa mig att sova bättre och en handlingslista med ”Olle-korvar” högst upp.

Böckerna ska jag lämna tillbaka idag, naturläkemedel behövs inte eftersom jag har fått regelrätta sömntabletter av vården och Olles korvar åts nog upp av barnen under julen.

Nyss föll blicken på en av Olles filskålar, som han ställde ifrån sig när han drabbades av ett av alla eviga infall.

Det har varit oerhört svårt att skriva denna text – dels för att det är min mans begravning det handlar om, dels för att jag faktiskt inte minns. Barnen har fyllt i, men mycket av det som hände den 5 januari 2024 är försvunnet ur mitt minne. ”Det är chocken”, säger de som vet.


Att planera en begravning låter sig inte göras utan hjälp av

  1. begravningsbyrån
  2. så många andra människor som det någonsin är möjligt.

Checklistor finns i parti och minut överallt, men där står inte ”be någon anteckna vad änkan gör eftersom hon kommer att glömma allt”. Jag vet att jag hade på mig min svärmors klänning från 1972, att jag grät så att jag tappade andan och begravde ansiktet i det mjuka som var spanjorens mammas bröst, att barnens lågstadielärarinna och massa orienteringsungdomar defilerade förbi kistan samt att insikten att Olle faktiskt låg i kistan grävde ett djupt, svidande skrapsår i mig.

Men jag har ingen aning om huruvida pizzorna uppskattades, om tedrickarna fick riktigt varmt vatten eller om de som inte fick sittplats i kyrkan hade bekväma skor så att de inte led.

Så här var själva stunden i kyrkan upplagd:

Vi hade tänkt skriva ut 200 ex på skrivaren hemma, men skrivaren dog precis som bilen, kakelugnen och Olle.
Barnen lyckades dock övertala ett tryckeri att ställa upp på kort varsel .

Vi hittade några få anteckningar i Vita arkivet, som Olle och jag (tydligen) fyllde i för nästan 20 år sedan. Olle ville inte ha massa ”känslopjunk”, men var mån om att begravningen skulle vara trevlig och gärna rolig, samt innehålla musik och tal.

Olles glasögon var fasttejpade på kistan tillsammans med massa kartor, böcker och brev som åkte med honom till krematoriet.
På kistlocket fanns en ”barrskog” och i förgrunden ett skogsverk som kommentatösen Pysse hade tillverkat som en sista hälsning från kommentatorsbåset. (Foto: Gustav Bergman.)
Kistan var av obehandlad furu, så att alla som ville kunde skriva eller rita på den.

De flesta som defilerade förbi kistan försökte nog fånga min blick, vilket jag inte alls klarade av. Några såg jag, några nickade jag till, men de flesta fick bara se min skult och hulkande axelparti, i någons tröstande famn.

Här syns lite av den röra vi gråtande skapade i vår kyrkbänk tillsammans med de två väldigt glada barnbarnen: snor- och snytpapper samt en blöja.

När alla åt pizza och hembakade kakor (tack kära vänner), hölls det tal. Vår dotter Ida berättade ingående och noggrant om hur det gick till när Olle stupade och vad synd det var att Olle inte visste att han hade blivit obducerad i Solna. (”Han hade tyckt att det var jättespännande.”)

Olles kompisar och bröder berättade minnen och alla grät vi lite mer. En kompis spelade en låt som han hade skrivit till Olle. En kompis gav mig en bunt brev som Olle hade skrivit för 40 år sedan, där det i ett står att han har träffat en tjej: Lotten. En kompis berättade om Olles punkbandsperiod. En kompis stod i köket och skötte disken under hela eftermiddagen. Barnen hade låtit trycka upp ett stort draperi med pratbubblor som bestod av minnen som vänner och släkt hade delat med sig av.

Och så höll jag tal.

Här har jag precis avslutat genom att läsa upp ett brev som Olle skrev till mig i mars 2023: postat och frankerat och sorterat och levererat i vår postlåda – trots att vi ju befann i samma hus hela tiden. (Foto: Gustav Bergman.)

Tyvärr minns jag inte så mycket mer än att jag visade upp de lappade jeansen som vi hade på oss på 1980-talet och att jag halade upp en ännu inte färdigstickad tröja som Olle skulle ha fått runt 1990. Men tydligen pratade jag på utan att tveka.


Som vän av informationsteknik och tydlighet, hade jag i församlingsgården även tejpat upp skyltar som visade vad Olle var klädd i, saker som han hade med sig och hur det såg ut på platsen där han stupade.

Olles kläder i kistan: påse från gymnasiet och löparkläder som han själv hade hängt upp i hallen inför nästa löprunda. (Skorna är dock inte alls korrekta för årstiden.)

Olle drällde många saker omkring sig överallt, och särskilt gällde det plektrum, pennor, tandborstar, tandpetare och noter. Att säga att han hade tio tandborstar igång samtidigt är faktiskt inte alls en överdrift.

Sakerna som han fick med sig inbegriper bettskena, iläggssulor, ännu en påse från gymnasiet, noter till ”Den döde”, en fin bläckpenna, brevpapper och frankerat kuvert, tandborste och tandpetarbygel, plektrum, hans pappas gamla läkarbesökslapp (vi har ett helt block från ca 1983), ett av Olles visitkort med egentagna naturbilder, Vilda västern-boken som han skrev (och som är jättebra, kom och köp) samt en järv och en gnu.
Ida och jag samt en karta till ”pappas plats” – så att man kan gå dit om man vill.

Plastdjuren – gnun och järven – som vi packade ner i kistan har denna bakgrund:

Djärven hade Olle med sig på föreläsningar utomlands när han berättade om dels djuret järv, dels ordet djärv; det var en egenskap som han ansåg att en ung forskare skulle besitta. Förmodligen trasslade han i sin iver även in sig i etymologin för de två orden, vilket på Olles svengelska måste ha varit helsnurrigt. Jag tänker mig att det lät så här:

– This is what we in Swedish call a JÄRV. It comes from the german word derb which means ’grov­kornig’, I mean coarse grained. The word for brave in Swedish is ’modig’, but also DJÄRV, but liksom spelled differently. And that word’s history has really nothing to do with the animal. But I like it. Be brave like a järv.

Gnun fick jag en födelsedag för längesedan med rimmet:

Min vackra fru
är lika fin som en gnu.

På kvällen samma dag som vi hade lämnat in alla dessa saker till begravningsbyrån, ropade Moa till alla som var hemma i Gula huset:

– Har någon sett min tandborste?

Det visade sig då att Olle på sin sista färd hade fått med sig sin dotters tandborste, medan alla hans egna låg kvar på skrivbord, under sängar, i kökslådor och i gitarrfodralen.


Nu är jag färdig med de tre planerade sorgeinläggen. Vad som händer nu vet jag inte riktigt eftersom jag verkligen inte fungerar. Byråkratin suger musten ur oss alla, och att driva ett företag ensam kanske faktiskt låter sig göras. Jag vet bara inte hur. Kan man verkligen stå på scen och skratta och stoja och sälja sig när Olle ju är död?

Men en sak vet jag: vänligheten som jag möter och hjälpen som jag får av släkt och många, många rara vänner är ovärderlig. Nyss landade i postlådan ett litet paket från silversmedsvännen, som tyckte att Olles lilla hårlock (som jag ju fick för mig att jag behövde) inte alls skulle förvaras i en servett.

Nu bor den i en liten silverdosa istället.

Tack även för att ni läser här, förresten.

Jag har oerhört svårt att titta på sådana här bilder just nu. Men det kanske går över, så den får avsluta detta inlägg ändå.
Share
31 kommentarer