Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Korridorkök – en kurs

Det yngsta barnet – Artonåringen Sigge som var blott 3 år när jag började blogga – har kommit in på en musikproducentutbildning i Lund.

Å andra sidan har Tjugotreåringen kommit hem efter sin treåriga utbildning till speldesigner, så än så länge är vi föräldrar inte solo i huset.

Men nu är det så att Sigge inte har särskilt många erfarenheter av att sköta sig själv, att resa långt ensam, att bo utan föräldrar eller att ”vara vuxen”. Som en god mor har jag därför skapat ett korridorkök. Vi fyra som bor här har antagit andra namn och roller:

  • Britta-Lisa: bonnjänta från Luleå, läser teknisk fysik.
  • Birger: världsvan 18-åring som läser till musikproducent.
  • Knut-Åke: överliggare i 57-årsåldern, läser medicin.
  • Udo Kassler: utbytesstudent från Tyskland, läser fornegyptiska.

Det första som hände var att den här lappen dök upp.

Om jag bara hade satt upp en lapp med “din morsa jobbar inte här” hade de båda sönerna chockats svårt.

Min djefla man hoppade genast på lapptåget.

Ja, hans morsa jobbade verkligen där.

Vi har än så långe inte delat upp matvarorna och lagt dem på separata kylskåpshyllor, utan istället uppmanat alla till att markera – eller tjinga – det som redan finns. (Ser nu att det inte heter tjinga numera, utan ”tinga”. Skrrnnnffff.)

När Knut-Åke gjorde så här, satte herr Kassler Udo-lappar på ett fiskpinnepaket medan den unge Birger skrev sitt namn på en fryst pizza.

– Utmärkt, hörni! ropade jag och åkte hem till en kompis som bjöd på grillkväll vid sin pool.

Att jag bara åkte iväg utan att ta med mig familjen eller ens förbereda dem på att jag skulle sticka, skapade munter förvirring. Så gör man ju inte i en familj – men definitivt i en korridor. Innan jag stack tog jag fram lite bröd.

När jag kom hem, hade den gode Udo skrivit dit sitt eget swishnummer på lappen …
Observera den åldrande ingefäran strax ovanför lappen. Den ska inom kort placeras på nåt kul ställe.

Lapparna fyller nu köket – men unge Birger hänger inte riktigt med i svängarna. Här råkade han lämna lite skräp efter sig.

Det är Udo som har lärt sig att svära på svenska och Birger som har svarat – men ändå inte tagit undan efter sig.

Birger lånade Britta-Lisas cykel utan att fråga om lov och befinner sig förmodligen inte på korridoren ikväll. Förmodligen hämnas Britta-Lisa genom att lägga ingefäran i hans mjölkpaket. Förmodligen tänker Birger uthärda dessa dagar hos kompisar mer än hemma på korridoren. Förmodligen passar Udo, Knut-Åke och Britta-Lisa på att ha pizzaparty ikväll …

Vi går händelserna lite i förväg. Britta-Lisa och Knut-Åke verkar ha funnit varandra.
En bortglömd farfalle i vasken slängs förstås inte.
En på spisen upphittad, läbbig tandpetare hanteras med stor ömhet.

När Birger/Sigge har visat att han har fattat galoppen, återgår köket till ett normalt fungerande kök som fylls av den ömma moderns matlagning. Men vem vet – det kanske tar ett par veckor, det här?

Fotnot
Den unge musikproducenten har faktiskt inte fått rum på nån Lundakorridor än, utan är liksom många andra novischer bostadslös. Men det är ju en månad kvar till terminsstart …

Share
9 kommentarer

Romantik på vårt sätt

Jag har i alla tider fått hör att jag är så himla oromantisk. Min djefla man, även kallad DDM, har även han fnyst ”men du vill ju inte ens ha blommor” när romantik kommer på tal. Solnedgångar göre sig icke besvär – men fly mig gärna en geringssåg eller morgonte på sängen!

Häromdagen sa min romantiske andra hälft:

– Kom! Vi åker till Kvicksund och äter romantisk lunch på restaurang!

Finanserna är lite skrala, så det var en en utmärkt idé. Kvicksund ligger vackert vid Mälaren och blott en kvart bort med bil. Tiddelipom! På med en klänning, en rosett i håret och ett par tjusiga sandaler, så var jag färdig.

– Du kör! sa DDM med munnen full av papper och allehanda pinaler i famnen. Badshorts och en skitig t-shirt hade han på sig också.
– Men … va …
– Ja, vi ska hämta kartor och några foldrar hos en farbror som …
– I Kvicksund?
– Japp. Men vi ska också kolla på massa gravhögar längs Tumboåsen.
– Då kanske jag ska ha andra skor?
– Ja!
– Hm. Ska du verkligen ha badshorts på dig?
– Njaaaa. Okej, jag byter.

En stund senare körde vi (jag) iväg.

– Du har plånbok med dig va? sa DDM.
– Ja …? Hurså?
– Bra, för det har inte jag. Humdidum, nu ska vi se här, han ska bo nånstans häääär.

Vi klev in i en trädgård som var som tagen ur en amerikansk hillbillyfilm. Det låg ölflaskor överallt – jag räknade till 72 stycken medan DDM plingade på dörren. Fem bilvrak, ett lastbilsvrak och otalet fulla sopsäckar (med lik, förmodligen) var utspridda mellan ölflaskorna.

Pingpling. Vänta. Plingpling. Vänta. Ingen öppnade dörren. För … vi hade ju gått till fel hus.

En stund senare hade vi fått prylarna av mannen i rätt hus och ätit en relativt läbbig caesarsallad på ett hak samt letat oss fram till gravhögarna på åsen som sträcker sig ända från vårt hus ut till Mälaren.

– Romantik, det är att bli beordrad att köra för att göra ett ärende och sedan betala maten, sa jag drömskt och tittade i fjärran.
– Jag visste att du skulle gilla’t, sa DDM och stegade ut bland gravhögarna.

– Är det inte sagolikt? ropade han till mig. (Tyvärr finner jag inte gravhögar så intressanta.)

Jag såg mig om. Gäsp. Gravhögarna är från yngre järnålder (vikingatid) och inte alls utforskade, bara registrerade. För dåtidens människor var det att vandra här som det är för oss att gå på en kyrkogård och peka … ”där ligger onkel Gunnar” och ”moster Sigrids grav har börjat smälta in i landskapet”.

Men plötsligt! En husgrund! Yes! Säkert från början av 1900-talet!

– TITTA! EN HUSGRUND! SÅ INTRESSANT! ropade jag.
– Här borde arkeologerna sätta läger och undersöka omgivningarna! sa DDM bistert.
– MASSA KOSSOR OCH EN JORDKÄLLARE! tjoade jag.

Vi var alltså på helt olika plan på alla sätt som tänkas kan. Jag vandrade vidare medan jag hörde min djefla mans förtjusta utrop när han såg tecken på än det ena, än det andra. Plötsligt kom jag fram till ett mystiskt betongrör med lock. Och lås.

Men se! Kolla! Asså titta! Låset är för tusan hakar olåst!
Jag tog tag i det tunga locket och öppnade … och fann en stege!

Vid sådana här tillfällen kan man förstås lugnt stänga locket och gå därifrån. Men man kan även krypa ner i röret och ropa på sin make och husbonde. Det ekade härligt.

– Tittut!
Vad man inte kan ana just här, är att jag precis har upptäckt att jag har spindlar krypande på hela mig. Jag ber härmed om ursäkt, alla spindlarna. Jag måste ju ha saboterat flera års spindelnät för dem.

Nu skulle man ju kunna tänka sig att DDM hade fått nog av mina tramsigheter och min otalang att uppskatta fornminnen. Men nej – ännu mer ut i spenaten skulle vi.

Denna gamla skogsväg ledde till en helt otrolig fornborg som inte fastnade på på bild eftersom jag slogs med allehanda bitande flygfän och inte kunde fokusera på något annat.

Så tog den romantiska resan slut – myggbiten & bromsbiten körde tösabiten (eller jag då, eh) hem oss båda. DDM kunde inte sluta prata om gravhögarna medan jag fortsatte att plocka spindlar ur öron och dekolletage.

Helt perfekt.

Share
26 kommentarer

Tips igen: Nynäs slott (med naturreservat)

Okej, nu har jag ju redan tipsat om Nynäs och torparvandringen och ni har alla oooooat och aaaaha:at  och upptäckt att alla dylika upptåg är fullbokade (eftersom jag har gjort så vansinnigt fin reklam) – så nu förtvivlar ni.

Men det går fler tåg!

Okej. Det går inte TÅG. För tågen i Sverige går inte med cyklar i lasten och de går inte dit man faktiskt egentligen skulle vilja åka (TÄRENDÖ!), men man kan ändå (på nåt sätt) åka till Nynäs och gå på slottsvandring. (Förlåt att jag upprepar mig nu, men det är egentligen inte ett slott. Fast det funkar som ett slott, så det så.)

Jag har en kompis som bor i ett liknande slott. Hon och hennes man köpte ett nedgånget ”hus” som hade sett bättre tider och de lägger all sin vakna tid på att renovera ”slottet”, så jag vet att det är ett helvetesgöra. Men det kan bli så bra!

(Det låter nu som om jag uppfodrande ber er att köpa första bästa slott. Och ja, det är alldeles korrekt. Slotten i Sverige måste tas omhand, oavsett om de är slott eller ej. Go forth and buy castles!)

Att jag är så till mig i trasorna beror förstås på den satans corona. Slotten och alla andra kulturinstanser (och jag själv) har lidit oerhört stora inkomstförluster sedan mars 2020. När jag nu väl får uppdrag igen säljer jag mig gladeligen för billigt – och en enkel entimmesvisning av ett slott kan plättlätt utsträckas till en tvåånhalvtimmasvisning av alla våningar inklusive klocktornet på vinden. Bara för att guiden njuter av att äntligen få guida igen.

(Om ni undrar hur billigt man säljer sig … Så okej. Runt 80 timmars redigering av en bok om babymassage fick jag 5 000 kr för. Och 100 timmars redigering av en bok om vitaminer fick jag 9 000 kr för. Då kan man säga ”fan vad långsamt du redigerar”. Eller så kan man konstatera ”fan vad utgångsmaterialet måste ha varit dåligt”. Eller ”vad glad att du har uppdrag”.)

Men nu ska ni också få gå på slottsvisning! (Det är NU ni slutar läsa om ni snart ska åka till Nynäs.)

Som (repris) ligger vid det röra krysset.

Nu ska ni veta att jag har valt ut 50 bilder att visa er. Det kommer förstås inte på fråga, så ni kommer att få se en bråkdel. Detta är ett bedrövligt faktum. men ingen människa har idag fokusork för mer än tio minuters text och några bilder därtill.

[lååååååååååång paus för bildurval]

Nynäs slott är så fint, så fint. Nu ska ni få se den där bråkdelen.

Vi kom in i en slottsentré där man har varit tvungen att lacka sandstensgolvet, som annars slits ohemult snabbt. Det är fullt med skrap och slit och djupa märken i golvet, som vi stillsamt beundrade. “Vem gjorde den här repan?” “Vad orsakade den här gropen?” “Vem sladdade omkull precis här för 150 år sedan?” Ingen vet.

Vi vandrade snabbt upp till köket som är en ren dröm – för mig.

Men nej, att jobba i köket var ingen dans på rosor anno dazumal. Ingen mikrovågsugn, kan ni tänka er!

När slottet på 1800-talet skulle smyckas med två fontäner ute i trädgården, var det något snille som kom på att man skulle passa på att dra in vatten i köket.

– Pfah! utbrast alla som bestämde.
– Jamen jomen, sa alla som jobbade i köket.
– Fnys, ska det vara så himla nödvändigt?
– JA!
– Knorr, knorr, jaha, okejdå. Vi installerar en vattencistern på vinden som leder vattnet ner till köket.

Här ser ni vattenkranen och diskhon, som inte alls var en diskho utan ett ställe att snabbt hetta upp vatten: en vedugn för vattenkok!

I köksavdelningen fanns ett sidorum med massa skåp, lådor och hyllor. Skåpen var ruskigt fult utrustade med juteväv. Det var bara en träram med tyget fastspänt. Se:

Men si på fan. Man blötte ner tyget med kallt vatten, så hölls matvarorna på insidan lite kallare!
Och så kom vi till strykrummet, där vedspisen blott och enbart var till att hetta upp strykjärnen. Tänka sig, va. Finns det något som funkar bättre när det är struket – eller är strykningen blott och enbart till för det estetiska tillplattandet? Hm. Jo, man får ju plats med fler lakan om de är manglade förstås.
Sedan 1980-talet har alla jätteplatta kökshanddukar legat på lit de parade på detta vis. Strykjärnen längst ner förvarades egentligen inte här – men visas upp för att vi ska förstå att för ett stort hushåll behövdes verkligen ett helt regemente med järn.

Under hela slottsvandingen var vi – endast fyra personer – stumma av beundran. Guiden berättade allt om alla och rabblade namn och årtal tills vi höll på att trilla omkull av pur informationsstockning. Det var varmt, det var svettigt, och det var rysligt intressant.

Minns ni att Jonas Gardell nån gång för länge sedan berättade om “norra Europas största kvarnhjul”? Well, på Nynäs slott finns norra Europas största och bäst bevarade stuckatur!

Herrummet – med en släkttavla större än en etta på Söder. (Tavlan irriterade kungahuset storligen emedan den framställde den enkla slottsägarsläkten som vore de kungliga.) Tavlan i all sin glans finns att beskåda med lupp här.
Annan bild på stuckaturen. Den är inte fastsatt kloss intill takbjälkarna, utan hänger i kedjor så att den rör sig med huset och går därför inte sönder som i alla andra stuck-slott som vajar som rapsfält i vinden.
Ser ni lönndörren? Ja, det gör ni; den delen av väggen är ju renoverad.

Många gånger under åren har stollar i maktposition fått sin vilja igenom på de mest horribla sätt. Trägolv som en gång var målade som vore de vackra parkettgolv blev plötsligt slipade till moderna varianter som ser ut som trä… eh, rent trägolv. Det är idag högsta mode, men var det inte förr. En historiker bestämde att golven skulle målas över eftersom de ju hade slipats på ett erbarmligt sätt. Inte återställas. Nej. Målas över. Med beigebrun färg.

Här ses historikerns försök att släta över den felaktiga slipningen, och den ursprungliga ”parkettmålningen”. (Man orkade inte flytta på en viss möbel inför slipningen och övermålningen, det är därför vi kan se detta.)

Vi gick vidare.

Tänk er en serveringsgång, om ni har haft lyckan att se en sådan. Sedan tänker ni er att den är fem gånger så stor och innehåller klädgarderober istället. En sju meter lång walk-in-closet!

Då förstår ni hur det här kändes. Skor, kläder, klänningar och kavajer i långa banor!

Plötsligt befann i oss i ett oerhört pyntat och med möbler överlastat rum: damernas sällskapsrum. Det var en miljard röda sammetsmöbler på en begränsad yta och därtill hundratusen lampor, vaser, mattor och spetsdukar.

En gång för flera år sedan ramlade en fågel ner i den öppna spisen. Den flög sedan omkring och bajsade ner all sammet i ett par dagar tills den upptäcktes och släpptes ut.

Den här minimalistiska lampan och allt annat har dock rengjorts sedan dess.

Vi fick sedan en specialvisning av det fantastiska biblioteket med böcker från fem århundraden. Bokskåpens dörrar kan inte stängas, för då skapas kondens på insidan – vilket snabbt skulle förstöra alla bokstäver.

Har ni sett nåt vackrare?
Jag vet inte ens vad detta är – men handstilen, hörni! Handstilen!
Frenologi. Guiden sa att här går vi omkring och ryser åt vad man höll på med i Nazityskland, men vi var fan inte mycket bättre här i Sverige på 1930-talet.
Det är 60 huvuden i miniatyr – här är beskrivningen av hur man tänker och agerar på ett visst sätt om ens skalle är formad på ett visst sätt.

Vi vandrade vidare och fick se lagerutrymmen med fantastiska tyger, möbler och prylar som bara ligger och ligger. Ibland ringer Nationalmuseum och ger order för att de har kommit på att nåt ska till Stockholm eller att nåt i Stockholm bör placeras på Nynäs. (Det är bara att lyda.)

En av slottsfruarna satt alltid, alltid i den här (helt orenoverade) stolen när hon var utomhus. Med åren blev hon som liten och krum att hon knappt syntes, där hon satt.

Plötsligt befann vi oss på vinden, där vi fick se alla kappsäckar och koffertar som herrskapet packade i när de skulle på resa. (Våra moderna rullväskor hade fått dem att baxna och strax avskeda alla bärare.) Vi fick även se hur man vrider upp och ställer klockan som syns från utsidan, beundra träkälkar, klämma på gamla seldon och bara i största allmänhet känna historiens vingslag.

Det är då själva satan vad forna tiders skyltar och etiketter var snygga.
Ett diskställ för vinflaskor vill vi väl alla ha?
Tidningar som har sparats som varande emballage ligger på vinden helt olästa av den moderna människan.
Perfekt chipsskål ju!

Slottet är dock inte alldeles orört sedan sista slottsherren flyttade ut. De bedrövliga 1960- och 70-talen med sin rivningsfeeling klampade in även här. I guidernas och den övriga personalens skrymslen och vrår kan man plötsligt kliva in i denna blåtonade horrör.

Och plötsligt, när jag stod här, hörde jag mig själv säga: ”Men lite läckert är det ju!”

Såja. Om jag inte har varit tydlig med att Nynäs slott är värt ett besök, så säger jag det med emfas nu: åk dit om ni kan! Stanna länge!

Vi sov över på vandrarhemmet som heter ”Bränneriet”, och är precis det – ett gammalt sådant. Fint som snus!

Jättesköna sängar i underbar miljö!

Jag är inte den som tittar på och njuter av eller ens tar bilder på solned- eller uppgångar. Men när jag vaknade (av mina vänners snarkningar, kan ni tänkar er!) vid tre–fyrasnåret mitt i natten, kunde jag inte låta bli att tassa upp och föreviga utsikten från fönstret.

Kolla, där är ju solen. Ja där är den. Precis som på Louvren.

 

Share
28 kommentarer

Ett tips, bara: Nynäs naturreservat (med slott)

Om man bor i Pajala eller Kristianstad är det förstås inte lätt att kvista över till Nynäs bara för att få vandra i undersköna områden, åka hästskjuts eller nysa på en slottsvind.

Men om man bor i Sörmland! Då!

Spana in det röda krysset!

Med två kompisar åkte jag dit och gick på ”torparvandring” längs stigar och grusvägar. Vår ciceron var tidsenligt klädd (vilket betyder ”som en torpare år 1877”) och berättade allehanda historier som egentligen inte kan återges här.

Fokus på vandringen låg på arbetarna, arrendatorerna, pigorna, drängarna och alla di andra som fick hela alltet att gå runt och fungera. Och om sorgligheter som när godsherren (och Sveriges dåvarande finansminister) Johan August Gripenstedt blev tvungen att avhysa hela familjer från ägorna för att godset inte skulle gå i konkurs när spannmålsproduktionen inte lönade sig. Markerna fylldes med mjölkkor istället.

Eller som på 1950-talet när den snirkliga landsvägen inte dög för bilar och man sprängde en rak asfaltväg genom hela landskapet. Nej, jag begriper ju att man inte kan ta hänsyn till gårdarna när tiderna förändras, men … lite nostalgisk kan jag kosta på mig att vara, där jag idag trampar omkring med internet i fickan och vaccin i hela kroppen.

Här låg gården Fröda – nu går väg 219 rakt genom det forna huset.

På vår långa vandring genom naturreservatet fick vi uppdatera våra gamla kunskaper om luffartecken, höra historier om enskilda arrendatorer och få kantarellställen (”kantarell-bonanza” var ordet) utpekade och se verkningarna av den satans granbarkborren.

– Men faktum är att vi gläds lite åt att vara tvungna att avverka massa granar. Landskapet har öppnats på ett nytt sätt och massa nya arter dyker upp överallt! sa vår guide som hette Moa.

– Kolla här hur vi har sågat ner dem två meter från marken – då får massa nya insekter plats att bo på!
Här visar jag bollen hur vackert det är. Han höll med.

På en av de slingrigaste vägarna stötte vi på en brölande tjur. Han hade skällt ut några nykomlingar i en hage intill så att han nästan höll på att tappa rösten.

Det är bara en tjur och hans kossor, så ni som är vana vid detta kanske tycker att det är konstigt att jag är så fascinerad. Men lyssna på brölet och hur jag säger “jösses” precis på slutet (vid en minut)!

Med på hela vandringen var 20-årige Konrad och hans husbonde Togge.

Efter drygt två timmars vandrande, stannade vi till vid Ivars torp – bonden som inte ville köpa traktor.

Ivar Karlsson (1902–93), siste man på gården “Långmaren”.

Där fick vi äta en sanslöst ljuvlig lunch: tjälknöl och potatissallad gjord på Nynäs egna kossor och päror. Huset är nästintill intakt – även om Ivars egna möbler är utbytta till andra (som han själv var med och godkände).

Samma spis idag, fast från en annan vinkel.

Efter lunchen packade vi Konrads kärra full och åkte andaktsfullt genom stillheten. Ibland stannade Konrad till för att bajsa. Ibland stannade han till för att dricka lite ur en vattenpöl vid vägen. Han bestämde farten helt på egen hand. ”Det blir bäst då”, sa kusken Togge.

Här händer inget mer än att jag i en halvminut åker på en kärra efter en häst. Men ljudet! Landskapet! Känslan!

Vår guide Moa berättade förstås även om hårda tider – hur människornas flykt till Amerikat påverkade och hur svårt det var att faktiskt överleva och dessutom hålla liv i sina små barn. Jag skulle bara ta en bild på henne, när jag plötsligt såg att hon hade förvandlats till Eddie Axberg i Utvandrarna! Örat! Det kom blod ur örat! Vilken inlevelse och omsorg om detaljer! Rekvisitan är ju underbar!

Men nej. Ack. Moa hade bara råkat riva sönder ett myggbett.

Det som kallas “Nynäs slott” är faktiskt inte ett slott utan en herrgård eftersom ingen kunglighet har bott där. Runtom på ägorna fanns både gårdar och torp som arrenderades, och dem är jag nu så bekant med att det känns som om jag faktiskt hängde där i krokarna för 150 år sedan.

Japp. Kände mig som hemma här.

Fortsättning följer: övernattning i “Bränneriet” och en rundvandring på slottet!

Share
26 kommentarer

Än slank hon hit, än slank hon dit …

Jag var i Skåne hela förra veckan, för det skulle bli ett förtjuuusande väder och jag skulle bli sådär lagom solblekt och rödmosig. Men så kom regnet. Plask, plask, sa det där jag gick och stod.

Men det var en vacker skog.

Så kom solen och värmen plötsligt, varför vi åkte ner till stranden – Österlens långa sandstränder som är som gjorda för det soldyrkande folket i Norden!

Då kom regn och massa sekundmetersblåst, så jag fick istället leka med boll och fjädrar.

Sedan kom jag hem till Eskilstuna och skulle måla huset. Men si då skulle det enligt alla prognoser regna, så jag bestämde mig för att röja lite i källaren istället för att köpa färg. Jomenvisst, där stod jag i källaren och röjde medan solen sken och ingen färg blev köpt. Då fyllde jag släpflaket (heter det kanske inte, men ni fattar) med sådant som skulle iväg till tippen (elva röda soffkuddar vars soffa for vilse redan 2011, tre färgglada barnoveraller från 1990-talet och 27 romaner ingen någonsin kommer att läsa).

Så … då kom regnet.

Men vad gör väl det, när det finns väggar att tapetsera? Klister fram, klet och kladd, spill och dräll! Hej vad det går undan!

Ett missat område alldeles en minut efter att alla penslar och rollrar var rengjorda fick tapetklister via min hand.

Men huuuu så varmt det var under tapetseringen. Svetten rann ända in i öronen eftersom jag har tappat bort alla pannband. Jag tittade ut. Se där, där satt ju solen och skrattade rått åt mig där jag gick inomhus och slavade.

Nu är jag på väg ut på Sörmlandsleden för att njuta av skog och mark, äta en ohygglig massa mat i sällskap med mygg, flugor och knott. Jag ska bada och bo på vandrarhem med två kompisar och det ska inte regna en enda sekund! Det står just nu i alla tillgängliga appar och sajter att det är 0 % risk att det regnar!

Så nu är det jag som packar jag ner sydväst och kragstövlar.

Share
42 kommentarer

Incidenter vi (kanske inte) minns

Att Kungens kurva heter som den gör, tycker polacker är jättekul eftersom ”kurva” är en polsk svordom. Att Kungens kurva heter som den gör, vet nästan alla – Gustav V:s chaufför råkade ju köra ner bilen i ett dike där.

Artikeln från 29 september 1946 är lång och oerhört utförlig; här kommer två små urklipp.

Intressant ur ett språkligt perspektiv: “vid halv 17-tiden”.
Wow, det är 23 bokstäver i kabinettskammarherrarna!
Vad fiiiiint att lastbilschaufförerna kallas modiga.

På samma sätt kan nog de flesta minnas

  • hur Bush d.y. fick en sko kastad mot sig (och tänk att jag alltid i detta sammanhang associerar till Ingvar Carlsson)
  • när hans pappa Bush d.ä. svimmade efter att ha kräkts i Japans premiärministers knä
  • att Tok-Orvar Trumpen puttade bort Montenegros premiärminister för att stå längst fram.

Men jag hade faktiskt helt glömt bort Jimmy Carters intressanta möte med en simmande mördarkanin.

Det var 1979, när president Carter var 55 år och ute på en ensam liten fisketur i en lugn sjö. Mot hans båt kom då en jättestor, galen kanin simmande. Den fräste, fnös och visade sina hemska tänder när den med frenesi i simtagen närmade sig båten.

”Jaws” – förlåt – ”Paws” enligt en tecknare i N.Y. Times. (Miron Chu.) 

Jimmy Carter blev skräckslagen, stora karln, och slog efter kaninmonstret med en åra. Väl på fast mark igen, berättade han för sina medarbetare och livvakter vad som hade hänt. De påtalade att kaniner varken simmar, morrar eller har huggtänder – men Jimmy stod på sig och begärde fram bilder från den ständigt närvarande fotografen.

Plasket till vänster, monsterkaninen till höger – simmande bort ur bild.

Expertis tillkallades för en luppgranskning. Alla skrattade rått och strök inte alls Carter medhårs trots att han var upptagen med att lösa energikrisen i USA. Men plötsligt:

– Yes. President Carter was right. It was a swamp rabbit.

Denna kärrkanin kan faktiskt simma, spotta och fräsa och vara allmänt otrevlig! Carter pustade ut, glad som han var över att faktiskt bli trodd: han hade bara försvarat sig. Men det hindrade inte aktivister att hota Carter till livet när detta offentliggjordes – man får inte måtta slag med åror mot några som helst djur. Inte ens om de morrar.

Och så förlorade han förstås valet när Reagan kom stormande året därpå.

Jimmy Carter poserade förresten för ett foto med den nuvarande presidenten Joe Biden. Den bilden ser jättekonstig ut.

Fast när man är uppåt 100 år kan man väl kosta på sig lite förminskningsmedicin, kan jag tänka. (Foto: Adam Schultz.)
Share
36 kommentarer

Gulblå EM-åttondel: Sverige–Ukraina!

Jag sitter på tåget mot Skåne, där jag i en stuga på landet ska ratta in TV4 och se på Sveriges jätteroliga match mot Ukraina.

؟

Och där kom ett ironitecken, för vi är inte precis jätteroliga på plan, vi svenskar. Efter gårdagens skrattfest med två förlängningar och en omgång straffar (Spanien slog ut ett vilt  kämpande Kroatien med 5-3 och Schweiz lyckades helt obegripligt slå ut Frankrike med 8-7), kan vi egentligen bara hoppas på många mål, inte massa fnitter.

Avspark sker kl 21.00 på Hampden Park i Glasgow, Skottland. Alla skottar i Sverige är förstås jättearga för att de inte kan vara på plats.

Sveriges startelva!

1. Robin Olsen (lång målis med förtjusande knottror på ovansidan av handskarna)

2. Mikael Lustig (mager veteran som har ett gult kort)
3. Victor Nilsson Lindelöf (arbetshäst som jobbar i det tysta)
24. Marcus Danielson (har gult kort, debuterade i landslaget när han var 30)
6. Ludwig Augustinsson (osynlig, vilket inte behöver vara fel)

7. Sebastian Larsson (gammal kapten från Eskilstuna)
8. Albin Ekdal (son till journalist-Lennart, nästintill osynlig)
20. Kristoffer Olsson (som har ett ruttet gult kort för han var på dåligt humör)
10. Emil Forsberg (som stänker in mål på löpande band i detta EM)

XX. Dejan Kulusevski (21 år, ny i startelvan, har starkt spring i benen)
11. Alexander Isak (21 år, snabbfotad, har obegripligt nog inte gjort mål än)

Ukrainas spelare heter kanske så här på engelska. Hur de transkriberas på svenska och om de är just dessa spelare som gäller, återstår att se.

Georgiy Bushchan
Oleksandr Karavaev, Illia Zabarnyi, Mykola Matviyenko, Vitaliy Mykolenko
Serhiy Sydorchuk
Andriy Yarmolenko (K), Mykola Shaparenko, Oleksandr Zinchenko, Ruslan Malinovskyi
Roman Yaremchuk

Ukrainas coach är den forne målspottaren Andrij Sjevtjenko. Det är som om Sverige skulle coachas av Zlatan.


Här sitter jag med min kompis Ami i Olseröd på Österlen när hon klämmer ur sig:

– Albin Ekdals mamma förlöste mig. Ukrainas nationalsång har ingen melodi!

Albin Ekdals mamma! WOW! Coolt! Det här blir en bra kväll!

‘4
Nu springer alla huller om buller i solskenet! Jag sitter bredvid Ami som har förlösts av en fin mamma. Ekdal själv är … osynlig.

Ser ni Albin? Nä, jag tänkte väl det.

‘7
Hörna till Sverige för att Ukraina drällde bollen över kortlinjen. Ploff, alla springer och hoppar och knuffar varandra.

’10
Mobilen ringer. Det är min djefla man, hemma och rätt ointresserad av fopoll.

– TV4 har försvunnit! Den finns inte längre med i utbudet!
– Tyst, Robin Olsen räddar!
– Vad ska jag göra, Lotten?
– Öh. Eh. Ami har förlösts av Albin Ekdals mamma!
– Vem?
– Ami! Nu måste jag kolla på matchen!

’12
Det är inte kul. Alltså spelet. HÖRNA IGEN! Inget hände. Gäääsp.

Hm. Men. Hur kan en kanal bara försvinna mitt i ett EM?

’17
Nu händer det så lite att det är dags att tala om hur domarna är klädda.

De är knallrosa!

’23
Kommentatorn sa “Sebastian Andersson”. Detta skapar så mycket huvudbry här i Olseröd att åkern utanför vissnar av syrebrist. Andersson? I startelvan?

’25
För Sebastian Larsson känner vi ju till. Han är från Eskilstuna och inte osynlig. Men Andersson? Vem? Va? Vi kan inte släppa denna okända Andersson.

Förresten har Sverige kycklinggula dräkter medan Ukraina fick de blåa. Förmodligen drog vi nitlotten, för vi spelar bättre i blått.

’28
HELVETE! (Förlåt.) Ukraina gör ett jättesnyggt mål! Vi ligger under! Vi leder inte! Dumma ukrainare! Och han heter Zintjenko, den jädra målspottaren till dumming.

Och ingens fel var det egentligen. Ukraina gjorde bara rätt. Nu ska vi sparka bättre och springa lite snyggare.

’32
Min frustration vet inga gränser. När ukrainarna faller omkull och fejkar smärta och skador och tar sig åt ansiktet för att det gör sådär ont som det bara kan göra på en fyraåring, ja DÅ. Då jävlar.

DÅ! Då tar jag en bild.

’37
Nu filmas Janne Andersson, vår coach, av produktionen. Han ser bekymrad ut. Jag är bekymrad. Kommentatorerna är bekymrade. Min kompis Ami som har förlösts av Albin Ekdals mamma vill visa bilder på sina barn och diskutera regeringskrisen.

Ukrainarna ser ut som om de är klädda i barnpyjamasar, så det så. Den gula färgen är mycket finare.

’40
Kommentatorn säger att bollen går til Anders NIlsson. ANDERS NILSSON??? Vad ääääär det för gäng som vi har på planen? Jag har aldrig hört talas om Sebastian Andersson och Anders NIlsson!

’42
“Kulan” Kulusevski springer in i en ukrainare och faller som en fura. Ja, så är det med 21-åringar; de står inte emot nånting. Hårda vindar, regnoväder eller hagelstormar – de bara lägger sig ner och kvider av smärta.

’44
Min syster Orangeluvan sms:ar:

– De spelar som en skål med gröt.

Ami, hon som har förlösts av Albin Ekdals mamma ni vet, hon säger:

– Det här är inte kul.

DÅÅÅÅÅÅÅ! DÅ KOMMER LILLFOPPA!

– Emil Forsberg gör 1-1!!! skriker jag.
– Det gör inget att han är ful i håret! skriker Ami … som verkligen bara bryr sig om Albin Ekdal. Eller hans mamma.

Emil Forsberg är inte ens forward! (Asså en sån som spelar närmast målet.)

’45
Pfuitt!

Hur i hela friden kan denna jäkla sport engagera så många så mycket? Egentligen är ju hockey och basket mycket, mycket roligare. I sina stunder är till och med curling fem gånger roligare än när fopollarna bara duttar och duttar. Men när Lillfoppa gör 1-1 plongar det 13 gånger i min mobil. Alla är så glada!

’46
Pfuiiiitt, säger den rosa domarn med sin pipa och banne mig häller min kompis Ami inte upp ett glas vin till mig i samma sekund.

– SKÅL FÖR FAN!

(Idag är tydligen dagen när jag svär.)

’52
– Så nu spelar vi åt höger? säger Ami.
– Nej vänster.
– Är det vår målvakt mitt på planen? säger Ami?
– Nej, han mitt på planen är han i… JO DET ÄR DET! Vad fan gör han där?
– Vill du ha mer vin? säger Ami.

(Puh. Det gick bra. Men vad tusan gjorde han där, Robin Olsen?)

’56
Nu jobbar vi lite i uppförsbacke och motvind. Ukraina skjuter i stolpar och ribbor och i varandra och på vår fina, men tokiga målvakt. Som springer mot mittplan ibland.

Och så anfaller vi! Och Emil the Foppa skjuter i stolpen! Livet är underbart!

’59
Nu är vi heta. Alexander Isak har missat tre gånger, Foppa två, alla andra en gång var. Misslyckadena är demokratiskt fördelade. Robin Olsen tar det mesta på andra sidan.

Peppar, peppar, ta i trä.

’65
Jag är ju synsk, numera. Redan igår påstod jag att Tyskland hade åkt ur turneringen – fastän det inte hände förrän idag. Och nu säger jag att de där stackarna på sidlinjen som bara värmer upp och värmer upp borde få komma in eftersom Kulan ju är trött efter sin coronasjuka häromdan.

HÖRNA! (Vi blir alltid omhemult glada över hörnorna fastän de aldrig resulterar in nåt.)

– KULUSEVSKIJ GÖR NÄSTAN MÅL!

Kommentatorerna är väldigt glada över det som inte hände.

’67
Här kommer en uppiggande bild.

Gäsp.

’70
Lillfoppa skjuter i ribban och har enligt kommentatorerna “oflyt”. Enligt mig är han skitbra. Han har bara lite otur.

Kulan är trött. Han får gult kort för att han drar en ukrainare i tröjan. När drog jag senast nån i en tröja?

Hm. Kanske 1969.

’75
– Vem är Storfoppa? undrar en historielös sms:are.

Jag slår mig för pannan, svär lite extra, inser att jag sitter på väldigt höga hästar. Tar mig i kragen och håller i text en femminutersföreläsning om Peter Forsbergs storhet som hockeyspelare och hur fötterna svek honom tills han på ålderns höst med eldprutande pilar vann Mästarnas mästare.

Storfoppa.

’79
– Är det en fluga på tv:n eller är det min glaskroppsavlossning som spökar? säger min kompis Ami.
– Det är vår målvakt.

(Det var en fluga. Men när spelet är så här … intetsägande … måste man krydda till replikerna lite.)

’81
Ludde Augustinsson ligger ner och har jättekramp! Han kan inte rulla av planen ens. Kanske är det ryggskott?

Ah, han byter med Pierre Bengtsson! Han är illa däran!

Och Lustig byter med Krafth! Oh, the lovely soldatsnamn! Nu kommer vi att marschera in massa mål!

’85
En ukrainare luuuuurar domaren så att Emil the Foppa får gult kort! Vår svenske hjälte svär mer än jag och spottar en storloska och går med betämda steg ut i tamburen. Eller sidlinjen, menar jag.

Här ser man ju med all önskvärd tydlighet att Emil inte gjorde nåt.

’90
Domaren är fortfarande rosa. Ba så ni vet.

Pink lady.

’90
SVERIGE HAR HÖRNA!

[konstpaus]

DET HÄNDE INGET!

’92
PFUITT! FÖRLÄNGNING!

(Jag hade förstås mycket, mycket hellre skrivit “pfuitt, vi vann”, men nu får jag istället roa mig med att titta på de reklamreklamreklamreklamreklamreklamreeeklaaaaam i TV4.)

’94
Nu har vi 2×15 minuters spel på oss att avgöra. Om vi inte gör det, blir det straffar. Och vet ni vad – det spelar ingen roll hur vi vinner, bara vi gör det. (Plattityderna haglar i mitt huvud, rakt ner i tangentbordet.) Men i sammanhanget måste det nämnas att jag förkortar mitt liv genom att vara så fruktansvärt nervös hela tiden när vi spelar.

’97
Bytestrafik!

”Bra med trippelbyte” säger kommentatorn å ja ba: varför det?
Kulan byter med Quiason.
Isak byter med Berg.
Larsson byter med Claesson.

Och samtidigt får Markus Danielson ett rött kort för att han klantade sig i en försvarssituation och sparkade knät ur led på en ukrainare.

Ser ni vad ukrainarens knät mår dåligt om en tiondels sekund? Det gör jätteont.

Vi spelar alltså nu med en man mindre. Färre. Albin Ekdal (vars mamma förlöste min kompis Ami) kommer att få flytta upp på planen. Sverige måste bygga om på planen ungefär som när man flyttar ett kök från bottenplan till ovanvåningen.

‘100
Den osynlige Kristoffer Olsson byter ut – Helander kommer in. Varför vet jag inte.

‘104
Om man nu ska vara helt ärlig och inte samtidigt jinxar hela alltet, så är det faktiskt så att detta att man får en person utvisad inte alltid betyder att det går åt helskotta. Ibland betyder det att laget liksom sluter sig, samlas kring svårigheterna och …

Men nej.

Emil Krafth knockas. På riktigt. Jag tror att vi har gjort alla våra byten, men Krafth har ingen kraft att ens resa sig upp. Han är helt slagen. Han sitter ner. Pratar lite tyst (föreställer jag mig) med läkarna. Reser sig upp. Ska han kanske spela vidare? Han är jättejättebra på långa inkast. Vi gillar hans kastmuskler.

‘105

Stackars ukrainarn som fick Danielsons fot på sitt knä haltar sorgligt ut.

‘106
Krafth kastar in bollen jättejättelångt och Emil the Foppa skjuter långt ovanför ribban.

En ukrainare ligger ner och dör lite pga. smärta i en vad. (Vilket kritiseras storligen i dessa tider när den danske Eriksen faktiskt var riktigt illa ute i allra första matchen.)

Han – Ukrainas kapten – byttes ut efter detta. Och han är lagets bäste straffskytt. 

‘107
Nu är det 13 minuter kvar. Om det ”går till straffar” (alltså fortfarande är aovgjort efter förlängningen) spelar det ju ingen roll att vi bara är tio spelare. Men dessa 13 minuter är låååååånga. (Säger vi – som sitter stilla i en soffa sedan kl 21 och inte ens har haft ro i kroppen att gå och kissa.)

‘112
En ukrainsk spelare heter Malinovski. Det känns så bekant.

‘114
Markus Berg är också knockad. Har tuppat av i straffområdet efter ett ukrainskt knä i tinningen. Ispåsarna sprätter och vattenflaskorna yr. Min kompis Ami säger:

– Har han fått ont i örat?

Ja.

‘116
Och i den 116:e minuten är Markus Berg återuppstånden! Han är sannerligen återuppstånden!

‘119
Pyjamaskillarna i Ukraina är elva på planen. De gula rosorna är tio. Ingen får nåt vettigt gjort. Jo, vänta. Nu har vi visst gjort nåt för en ukrainare för han har jätteont.

Här sparkade han med benen som en treåring.

En minut senare reste han sig upp och spelade vidare som om inget hade hänt.

‘120
Noooo. I den sista spelminuten (med oklart antal extraminuter) gör Ukraina tyvärr mål. Nu ligger vi under med ett mål.

Men målgöraren hade i alla fall sport-bh på sig! Alltid nåt!

‘121
Ja, och pfuiiiiit så är detta EM slut för oss! Men vi är i gott sällskap: Tyskland, Portugal, Frankrike och Sverige kan dricka öl resten av juni …

Jaha, det var det. Min kompis Ami konstaterar:

– Det där var två ånhalv timme som jag aldrig får tillbaka. Heja Armand Duplantis!

Ja, okej … snart är det ju OS. Men nu kan vi ju med gott samvete heja på Danmark i EM.

Snyft.

Share
21 kommentarer

Vuxna i trotsåldern bygger hus

Jag har ramlat över ett fantastiskt koncept: ”spite houses”. Det handlar om byggnader som  SKA irritera, skava och ibland till och med fungera som hämnd.

Har jag någonsin hämnats på någon? tänker jag nu. Hm, det tål att tänkas på. Jag stal förvisso Barbieskor av en kompis 1973, men det var inte för att hämnas. Det var för att hon hade så himla många och jag inte helt hade utvecklat min känsla för rätt och fel.

Nämen nu fokuserar jag ju på fel sak. Husen, vareja.

1.
Här kommer ett väldigt smalt hus – lite drygt tre meter brett. Det byggdes i slutet av 1800-talet i Boston som en protest av den yngre av två bröder. Storebrorsan byggde ett normalstort hus på deras gemensamma, nyligen ärvda mark och lämnade bara en liten smal remsa åt lillebrorsan, som var ute och stred i inbördeskriget. Som hämnd byggde denne då det smala huset som helt stängde av ljusinsläpp i storebrorsans hus.

“The Skinny House” i Boston. (CC-BY-SA-4.0)

Paret som bor där nu är mycket förtjusta och glada åt det knasiga i situationen.

– Ja, om vi har gäster och nån vill gå på toa måste alla flytta på sig. Tihi.

2.
På 1950-talet var det en annan ilsken bror som på pin kiv saboterade havsutsikten i Beirut för sin brorsa. Släktfejder är inte att leka med. Läs mer här.

Som en kuliss bara! (Foto: Sandra Rishani)

3.
I Massachusetts står sedan 1920-talet ett oanvändbart hus på hopplös mark, utan kommunikationer eller … nåt egentligen. Det byggdes efter en skilsmässa, där exmaken skrev på papper om att han till sin före detta fru skulle bygga en exakt kopia av deras gemensamma hem. Som besvärliga människor plägar göra, såg han till att hämnas genom att se till att hon aldrig skulle kunna bo i huset. Läs mer här.

Rosa huset – obebott i vacker solnedgång. (Foto: Getty Images/Thomas H. Mitchell)

4.
I början av 1900-talet byggdes under blott en enda natt ett helt fantastiskt hus – i protest mot att stadsplanerarna ville att staden skulle ha gator i ett strikt rutnät. Mannen som byggde detta hus gjorde det på en trekantig tomt som helt saboterade det planerade rutnätet.

”Freeport Spite House” i N.Y. (CC BY-SA 3.0)

Det krävs förstås enorma monetära resurser för att hämnas på detta vis. Då kan man istället bygga en mur eller ett staket som stör! Om man inte bor i Sverige förstås, för där måste man ansöka om bygglov och fråga grannarna om lov. Boverkets regler ställer till det alldeles förfärligt för alla hämndlystna:

”Muren eller planket får inte vara högre än 1,8 meter. Om uteplatsen, planket eller muren placeras närmare tomtgränsen än 4,5 meter krävs medgivande från berörda grannar.”

Men i Storbritannien! Där kunde en ilsken landägare 1880 i protest mot en ny grannes hus sätta upp en jättehög mur …

Det var alltså markägaren till vänster som med muren där protesterade mot huset till höger. (CC-BY-SA-2.0)

Läs mer om hämnd-staket och hämnd-byggnationer – och hjälp mig komma på om vi har några liknande i Sverige! Grannar kivas ju hela tiden om nedhuggna häckar, hög musik, ”fel” husfärg, grenar som sträcker sig in på någon annans tomt och så vidare. En gång kom en granne i Skåne in i vår trädgård och bad oss klippa gräsmattan. Jahapp, sa vi och lydde utan minsta lilla tanke på att inte göra som han sa.

Tänk att jag fortfarande inte har kommit på ett enda exempel på när jag har hämnats. Förträngningsmekanismerna funkar tydligen finfint!

Share
30 kommentarer

Fotbolls-EM: Szwecja – Polska

Okej, vi lirar fortfarande i gruppspelet (de tre första matcherna när man får fortsätta att vara med även om man förlorar en match här och där) och Sverige är redan klart för åttondelsfinalen (asså nästa match), så det spelar ingen roll vad som händer denna kväll. Ingen viktig stjärna får ju riskera att bli skadad eller avstängd, så bäst är det nog att ställa andraelvan på planen mot Polen och spara förstaelvan till nästa match, right?

OOOOOOOOOOOH NEJ! Ack, så fel det hade varit. För det gäller att spela så inihelskotta skitbra vi nånsin kan ikväll för att slippa möta Nederländerna (iiiihhh!) eller Belgien (ujujuj!).

Sveriges startelva!

1. Robin Olsen (lång målis med knottror på ovansidan av handskarna)

2. Mikael Lustig (mager veteran som har ett gult kort med sig och inte vill ha ett till)
3. Victor Nilsson Lindelöf (arbetshäst som jobbar i det tysta)
24. Marcus Danielson (Eskilstunakille, debuterade i landslaget när han var 30)
6. Ludwig Augustinsson (tänk … vad jag inte lägger märke till honom )

7. Sebastian Larsson (gammal kapten från Eskilstuna)
8. Albin Ekdal (son till journalist-Lennart)
20. Kristoffer Olsson (som jag inte ser, har ett ruttet gult kort)
10. Emil Forsberg (ser alltmer ut som en hipsterhippie)

22. Robin Quaison (ny i startelvan, har olika färg på håret)
11. Alexander Isak (som, sanna mina ord, gör mål ikväll)

Polens spelare heter – med nästan alla fnuttar på rätt plats:

Szczęsny, Bereszyński, Glik, Bednarek, Jóźwiak, Krychowiak, Klich, Puchacz, Zieliński,  Świderski, och sist men inte minst den som gör alla mål: Lewandowski. Uttalet:

Den där målvakten Szczęsny sågs röka en cigg igår. En helt vanlig med filter. Detta skapade lika braskande rubriker som när Patrik Sjöberg gjorde samma sak en gång på stenåldern.

De som ut som Paul Newman när de sa: “Fnyyyyys, pah, pfffft, jag behöver inte nån kondis i mitt yrke!”

Klockan 18 börjar rapporteringen. Dock med en stor brasklapp: jag kommer att äta pizza och dricka öl samtidigt. Imma på linsen är bara förnamnet.


Under nationalsången fokuserade jag stenhårt på piggarna på Robin Olsens handskar.‘1 Pfuitt!

‘2 MÅL!!! Emil från dagis gör mål i första anfallet!

Emils 1-0-mål! (Men stackars Ekdal där i nederkant verkar ha tappat huvudet.)

‘9
Jag förlorade sans, vett och öl när jag inte ens hade blicken på tv:n när målet gjordes! Sedan tappade jag datorn och vips, har det gått tio minuter när alla har kastat sig handlöst och Eskilstuna-Danielson har fått ett gult kort!

Hurra vad kul det är!

’15
Målisen är ju inte den rökande! Det är en annan! Utan fnuttar!

(Min teori faller helt och komplett – att den polske målvakten har dålig kondis. Äsch, nu måste vi klura ut nåt annat fel på den här. Undrar var han har fnuttarna.)

’17
Polen skjuter i ribban två gånger! Hjälp! Robin Olsen kan inte stå! Han ligger knockad! Ta hit luktsaltet!

Efter luktsaltet tog han sig i nacken med pigghandskarna och reste sig med möda. Andremålvakten värmer upp.

’21
Nämen vaffan. Det ÄR ju den rökande målvakten som vaktar Polens bur! Kommentatorn har blivit galen!

’22
Det händer så mycket att jag inte hinner med i svängarna. I en annan viktig match har Spanien missat en straff mot Slovakien. Och i en tredje match ligger Sveriges basketdamer under med 19-12. Och här får Polen en frispark för att Sebbe Larsson kom nära en polack. Nästan 17 centimeter ifrån honom tror jag minsann att han var.

’26
Matchen spelas i S:t Petersburg (ja, ungdomar, det ska vara ett kolon där annars måste man säga ”Stora Petersburg” och då utreda var ”Lilla Petersburg” ligger) och där är det 32 °C i skuggan och 53 °C i Robin Olsens panna.

’30
Ooooh, nu är det AAARRRIIIBA och VIIIIVAAA EL SPANJA med Sylvia Vrethammar här för nu gjorde Spanien mål mot Slovakien. Eller vänta, spanjoren här skrattar så han inte kan stå upp. Luktsaltet hitåt!

Jaså, en spanjor sköt mot mål bollen tog i ribban och for rakt upp i luften. När den kom ner igen gjorde målvakten en liten knyck och la bollen lätt och försiktigt i sitt eget mål.

’35
Kristoffer “Den osynlige mannen” Olsson var plötsligt öppen för en målpassning.

Men ingen såg honom.

’39
Fina lilla Sebbe Larsson råkar sparka ut bollen till hörna. Puh. Det gick bra. Quaison gör likadant: ny hörna. Puh. Det gick bra. Fem svenskar ramlar omkull samtidigt. Alla reser sig. Puh. Det gick bra. Fina lilla Sebbe Larsson orsakar ny hörna. Puh. Det gick bra. Kristoffer Olsson (som syns!) orsakar ännu en hörna. Puh. Det gick bra. Offside av Polen.

Nu måste jag ta en pizzatugga.

’43
Olsons handsktaggar funkar som såna där antivindmojänger bak på bilar, för han kastar sig fram snabbare än alla som springer och sparkar alla bollar som han sen tar! Det är som när Soldat Bom (Nils Poppe) straffexercerar i lera tills översten Gunnar Björnstrand tappar rösten!

’45
PFUIITTTT! Fy bubblan vad jobbigt det var att heja. Jag sover middag en stund. En hörna till och jag tuppar av.

’46
Pfuiiiittt! Nu är vi igång igen och har fattat att Spanien leder med 2-0. I en helt annan match, för här är det Sverige och Soltad Bom som är igång. Ja, polackerna är också där, ja.

’48
En polack haltar. En svensk fnyser åt honom.

’50
Polen får sin åttonde hörna (jag tror Sverige har haft en på sin höjd), och Sverige samlas som en man och röjer.

’51
– DET ÄR INTE STRAFF! DET ÄR INTE STRAFF! skriker kommentatorn.

(Vi har ingen aning om varför det skulle ha varit straff. Eller inte.)

Det är 35 °C på innerplan och solen ligger inte ens på. Spelarna ruskar på sig som afghanhundar och stänker som vattenspridare. En polack drar omkull en svensk och polackerna skäller på varandra. Som afghanhundar, ja.

’54
En helt galen fluga åker i en åtta mellan mina ben. Pizzan smörjer gommen, ölen är slut sedan länge och nu kommer snart ett byte för Sverige. Alla journalister slickar sig om munnen, för de älskar Kulusevski! (Quiason går ut … för att han är trött tror jag.)

’57
KULAN Kulusevski dribblar över hela halvplan och det ser ut som om han är en springande Hulken och så passar han in till Dagis-Emil – SOM GÖR MÅL! 2-0!

’58
Polen gör 2-1 innan jag ens hinner dra efter andan! Sluta springa så fort hörni! Åh, det var minsann Ludwig “Vaheterhan” Augustinsson som tydligen tappade bollen och bjöd in till målet.

Ni ser att bollen är jätteskruvad.

’65
Kurwa! vrålar alla polacker när de nu gör ett sedan underkänt mål. Puh. Nej vänta nu kallas herr VAR in. Han är en tv som domaren stirrar in i och som visar hur det egentligen var. Puh. Det är inte mål, och vi leder fortfarande matchen.

’68
Ett trippelbyte för Sverige! Berg, Krafth och Claesson kommer in medan Isak, Lustig och … nån … nej, va? Oj så sorgligt. Claesson bytte om, värmde upp, ställde sig redo att hoppa in och så sa nån “äh förresten, vänta, sätt dig ner”.

’69
Spanien leder med 4-0, så spanjoren här hemma sitter och är så nöjd så. I basketen går det alldeles jättedåligt för Sverige (52–39), så nu förtränger vi den matchen. Oj, Spanien leder nu med 5-0, vilket enligt spanjoren beror på att de glömde hur man gör mål i de första två matcherna.

’73
Polens Krychowiak är utan fnuttar och jättesur, så han krossar Kristoffer Olssons knä. Nu kommer stackars Claesson in. Bra, för han är ju uppvärmd och full av jävlar anamma. (Det hände mig en gång. Jag gjorde 16 poäng i rad när jag väl kom in med blott sex minuter kvar av matchen, och vi vann med 2. Skol-SM 1981.)

’78
Olsson med knät är kvar på plan. Så förvirrande. Emil The Goalscorer går ut istället.

’79
Tänk om han lirade i galoscher istället. Emil The Galoscher.

’80
Det här är lika avslappnande som nånsin en sträckbänk eller att få naglarna målade. Utdragna menar jag. Eller både och. Alla bollar åker mot Sveriges mål och alla spelare är jättearga på gräset, på luften, på domaren, på klockan, på tröjorna och på tingens beskaffelse.

’83
Kulan blir omkullputtad sådär som jag skulle ha puttat omkull en kompis 1973. Raka armar. Plupp. Donk.

Och DÄR gör Polen 2-2. Jag (som inte är fopollskunnig egentligen, as you see) tycker att vår coach Janne Andersson skulle ha behållit våra stabila Alexander Isak och Emil. Men nejdå, nu ska vi spela försvar. Och så gör vi inte det!

Spanjoren har lämnat den spanska matchen åt sitt öde, och han är nu jätteförbannad på Sveriges byten.

– FARMOR SPRINGER SNABBARE ÄN MARCUS BERG! MIERDA!

’89
Nu svär jag också. Det är så himla konstigt spel – alla polska spelare är inne i straffområdet, men Olsen tar bollen. SWOOOOOSCH är vi på andra sidan. Kulan faller som en gran i vårt straffområde. SWOOOOOSCH är vi på andra sidan. Alla polacker sparkar på alla bollar. SWOOOOOSCH är vi på andra sidan. Svenskarna tappar bollen. SWOOOOOSCH är vi på andra sidan. Den polske målvakten är över halvplan! Nu borde vi lobba in den över honom så att den gliiiiiiiiider in i mål!

SWOOOOOSCH är vi på andra sidan.

’92
Kommentatorn säger:

– Berg är smart.

Förmodligen säger han nåt mer, men vi hör inte eftersom spanjoren ömsom skrattar, ömsom svär så att allt fotbollsljud dränks.

’94
Kulan dribblar, dribblar, dribblar, tar fart och dribbl… nej han passar till … huh?

Dribbel dribbel dribbel!

Han passar till … Claesson. Claesson? Vänta, kan inte han skju… JO! Det kan han!

Claesson sätter den!

MÅÅÅÅL! Vi leder med 3-2!

PFUIIIIIITTTT!!! SANKT PETERSBURG I MITT HJÄRTA!!!

Puh. Det gick bra.

Nu kommer fem kilometer reklam emedan matchen ju går i tv4. Jag stänger av ljudet och sätter på det igen under de få sekunder som Kim “Hästsparken” Källström pratar.

Kanske spelar vi mot Ukraina i nästa match. Hm. Då blir det svårt med färgerna. Men vackert på läktarn! [kontrollpaus] Aaaah. Vi spelar kanske mot Tjeckien i Glasgow på tisdag istället. Om vi vinner den matchen kommer vi att spela mot helt hopplöst bra lag i kvartsfinalen. England, Spanien eller Nederländerna. Lika bra att ge upp medan vi är på topp.

Men nu springer vi fem varv runt huset och sjunger Här kommer Pippi Långstrump tills vi blir hesa!

Share
34 kommentarer

Brinner det?

Nä, det händer inte så mycket här när det inte är EM-fotbollsmatch. Jag redigerar en bok om vitaminer, lagar mat, promenerar med bollen i famnen, klappar får, svär åt myggorna och spanar på blommor och hus.

– Bäääääääää!

Allt som är lite, lite annorlunda är positivt.

  • Idag under promenaden såg vi ett hus som var rött nyss (för tio år sedan), men som nu var gult!
  • I morse fick jag vatten i örat, och det skvalpar därinne fortfarande.
  • Hettan utomhus avbröts av ett plötsligt, kort, otroligt överraskande regnväder som ångade bort på tio minuter.
  • Jag hittade en kall öl i kylen! Kan inte ha hänt sedan det där huset ovan var rött, tror jag.
– Öööööööl!

Därför är det roligt att få era rapporter i kommentatorsbåset om tokiga grannar, nytillverkad konst, fågelbon och vilka kändisar som går med rollator och inte. Men idag blev det livat värre här i krokarna. Plötsligt lät det som jordbävning på gatan utanför vårt hus – gatan som leder ner till Tjugosjuåringens och spanjorens hus. Lo and behold!

TRE STORA BRANDBILAR DUNDRADE FRAM!

I vanliga fall är det för mig bara fruktansvärt hyenalikt spännande med brandbilar. Jag sitter stilla och uppför mig väl. Fast den här gången blev jag livrädd. Bilarna tutade inte, så de hade inte bråttom. Men ändå, liksom. Ungdomarna var inte hemma, så jag kastade mig på cykeln för att kolla läget – kanske skulle jag behöva bryta mig in i ett brinnande hus för att rädda ett par skor, några sladdar och en t-shirt?

Så här såg det ut! Oh dear, oh dear!

Pil på huset, fyrkant runt en av de stora brandbilarna. Hjälp!

Framme vid huset sa jag förlåt och ursäkta och konverserade fyra brandmän som tydligen hade åkt i tre bilar. (Fast nu kom jag på att det kanske finns fler bakom krönet där borta …)

Det brann inte alls, tack och lov. Brandmännen var bara ute och rekade och kollade brandposter – som det heter fastän de ser ut som brunnar och jag i mitt huvud tror att de ser ut som i Kalle Anka och amerikanska filmer.

Den här snygga fotograferade jag i Belgien. Urläcker ju.
– Vattentrycket var dåligt. Ujuj. Det här ser inte bra ut. Nej, titta här på kartan.

Efter en stund visade det sig att det dåliga trycket inte alls var dåligt för att … nånting … och det var därför dags att posera för mig eftersom man ju måste ta bild på brandmän när man får en chans.

– Ska vi göra nåt speciellt? sa en.
– Ska vi dra in magen? sa annan.
– Jag kan spänna en muskel! sa en tredje.

Perfekt.

Det var det. Nån som vill veta nåt om nån vitamin?

Share
15 kommentarer