Japp, det har jag: en spik i foten. Eller om det är en trästicka. Nubb kanske? Det skulle kunna vara barnkritan som jag trampade sönder med hälen för en månad sedan – kanske den borrade sig in i hälen och nu ligger och jäser för att i ett obevakat ögonblick ta sig in i en ven för att få skjuts ända in i hjärtat och skapa oreda?
Obevakat, förresten? Spiken/stickan/kritan eller det förnicklade nubbet är ju så oerhört obevakat som det någonsin kan vara.
Kolla på det diskreta krysset. När såg ni senast denna del av kroppen? [Foto: Danie Franco,Unsplash]Den djefla mannen här hemma må vara civilingenjör, men båda hans föräldrar var läkare och förtjusta i karvande av människor. Denna ådra har gått i arv, så med yxa och hacka samt krats har DDM under förtjusta utrop och över förstoringsglas krafsat ut … ingenting.
– Nej, den är kvar. Det är kvar. Vad det än är, är det kvar. Kan du gå?
– Va, ska jag gå?
– Nej, kan du gå?
– Ja, det går bra.
– Gör det ont?
– Javisst.
– Hm. Vi försöker igen imorrn.
– Okej! Spik i foten, knak i revbenet, trallalaaa.
För övrigt är jag inne på tredje veckan med covid/virus/novembersjuka som har satt sig som en spik i foten fast som knäck i lurarna, skallebang och rivjärnshals. Blott chili och socker smakar något, och inget luktar något alls. Vårdcentralen suckade bara och sa att jag mår precis lika dåligt som alla andra och att jag skulle gå hem och sova.
Det var då jag kom på att jag helt har glömt bort att det snart är december och att skapandet av en litterär julkalender ju borde pigga upp oss alla i denna mörka säck som heter november. Nu jävlar!
Fast jag måste ju tillstå att även november bjuder på lustifikationer som t.ex. nattorientering med barn och barnbarn.
En gång på våren 1985 såg jag Björn Borg i en butik med papper, affischer och pennor (på Ringvägen i Stockholm). Han köpte något, och krånglade i kassan upp två 500-lappar ur jeansfickan. Det var så tidigt i 500-lappens historia att jag var mer fascinerad av själva sedlarna än inköpet, jeansen och tennisspelaren.
Nästan samma sak ägde rum 1990, fast tvärtom. Jag fick i två 500-lappar betalt för något. Jag lade dem precis som Björn Borg i jeansfickan, och såg dem sedan aldrig mer. Teorierna är många, men pengarna är och förblir puts väck.
I september fick jag ett mejl från en av mina bekanta i en basketdristiktsförenings styrelse. Han är ordförande, 83 år, inte särskilt van vid tekniska prylar och uttrycker sig i skrift på ett sätt som är lätt att känna igen. Han bad mig gå in på sajten startselect.se och köpa två presentkort à 500 kr för han lyckades inte själv lista ut hur man skulle göra.
Javisst, det kan jag ju göra tänkte jag och kollade … och lyckades inte heller lista ut gången. Jag skrev till honom – vi kan kalla honom CG – att jag inte klarade av det, och var nyfiken på orsaken till presentkorten; hade det månne något med vårt styrelsearbete att göra? CG svarade på sitt karakteristiska sätt att det var privat, och inte hade med styrelsen att göra.
Sedan glömde jag helt bort det och åkte till Öland, redigerade texter, föreläste i Gävle, lagade köttfärssås, cyklade till träningen och dammsög hallen. Sånt där som man gör. Men i fredags kom ännu ett mejl från CG om dessa två presentkort, så jag tänkte ”jamen självklart: man ska ju vara snäll”. Jag kollade för säkerhets skull mejladressen, som inleddes med ”ordforandesve@”, vilket ju var helt logiskt. Att ett annat namn – Anders Bohman – stod med som CC-adress tänkte jag inte det minsta på.
Kommen så här långt i denna story, måste jag gå ut och ta en snabb promenad runt huset eftersom det är SÅ frustrerande att man som någorlunda smart människa ändå kan vara så ini helskotta godtrogen och rent av pantad.
Nu lyckades jag lista ut hur jag skulle göra, fixade och donade och skickade sedan svar till CG och Anders Bohman med alla koder som han skulle behöva. Och tillade: ”Jag har i denna minut blott 323 kr kvar på kontot, så det skulle vara jättebra om jag kan få pengarna via Swish så fort som möjligt!”
Men … inte kom det några pengar. Däremot skrev CG att han inte alls hade bett mig om denna tjänst.
Lurad igen.
Koderna var förstås snabbt förbrukade, banken beklagar det som skedde, polisanmälan är gjord av både mig och CG – men de två digitala 500-lapparna är och förblir puts väck precis som 1990. Och hur tror ni att det gick att kommunicera via mejl med startselect.se om detta debacle?
Först gav de ett gott råd, sedan blev de repetetiva, sedan ryckte de på axlarna:
– Begär återbetalning.
– Det försökte jag, men det gick inte eftersom det inte var jag som köpte presentkorten var den som löste ut dem.
– Vi har kunnat spåra beställningen som gjordes på vår webbplats. Tyvärr har beställningen redan levererats och lösts in framgångsrikt.
– Framgångsrikt för boven, ja. Hur gör jag nu?
– Vi har kunnat spåra beställningen som gjordes på vår webbplats. Tyvärr har beställningen redan levererats och lösts in framgångsrikt.
– Ja, du skrev det nyss. Hur jobbar ni för att förhindra att sådant här sker i framtiden?
– När en kod har lösts in kan vi inte initiera en återbetalning av din betalning.
– Ja, just det, jag har förstått det. Men hur jobbar ni för att förhindra detta i framtiden?
– Vi har blockerat användarkontot och betalningsmetoden så att de inte längre kan användas på vår webbplats.
– Men … det är ju JAG. Det var ju jag som betalade!
– Vi vidtar faktiskt många åtgärder för att förhindra bedrägerier så mycket som möjligt, vi har heltidsanställda bedrägerispecialister och team som arbetar med det. **Jag har skrivit detta meddelande med hjälp av en översättningstjänst. Om något är fel, vänligen meddela mig.**
Då försökte jag kommunicera på engelska istället, och fick ungefär samma svar:
– Unfortunately there’s not much more to tell, we do have full-time fraud specialists and a support team working to stop as much fraud as possible.To go into the details of programs, ai, rules etc.. would be counter-productive, as these details are guarded to keep them productive.
Skrrrrnnnnfffffff.
Så här sitter jag och funderar över allt som är frustrerande. Eller så poserar jag bara för att få i alla fall en vettig bild till detta inlägg.
Grisen gal i granens topp, världens politiker och ledare är komplett galna, pappa har alzheimer, tekniken stjälper mer än den hjälper, alla hus är fula och kostymerna för små – men det brutna revbenet läker precis sådär långsamt som alla sa att det skulle.
Nästan allt är alltså uppåner eller tvärtom just nu. Om vi börjar i teknikänden … Jag har gått från att vara först med det senaste och bäst på att lösa problem som har med både hårdvara och mjukvara att göra, till att slita mitt hår för att betalningar inte går igenom av ingen anledning alls och för att mobilen precis som pappa har tappat allt minne. (Förmodligen för att bilparkeringsapparna tar all plats och för att jag ju måste ta massa bilder på alla tokerier.)
Vi fortsätter med estetiken.
Ni minns – och skrattar teet ur näsan – när ni ser detta 1970-talsmode.Denna bild kommer från en modesajt som alltså tycker att det är så här kostymen ska sitta 2023. Gå och snyt er nu.Gångtunneln på Centralen har sladdpyntats så här sedan flera år. Sådana här bilder på elhärvor brukar jag ju ta utomlands och skratta rått åt fulheten.De små, runda nätkorgarna som hängde på lyktstolpar förr (och faktiskt tömdes emellanåt), har ersatts av svarta monstersoptunnor som helt klart är för små.Och nej, bilden ovan var inget undantag. Så här ser det ut längs hela Drottninggatan i Stockholm. (Men va? Kolla – det finns en pedal där nere! Det har jag inte lagt märke till tidigare! Den måste jag testa. Tänk om den funkar som en spolknapp och allt bara SLUUUURRPPP åker ner i underjorden när man trampar …)
Mitt senaste Stockholmsbesök innehöll champagnedrickning i glada vänner lag. Men Stockholm vore ju inte Stockholm om man inte måste beställa plats – boka en barstol – för att få sittplats. Efter att ha nekats plats och irrat runt ett tag, hittade vi ett nästan tomt ställe som inte serverade de vanliga tilltuggen till denna ädla dryck, t.ex.
toast skagen med räkor i kors
ekologiska chips med naturdipp
rysk kaviar med klegg & Skogaholms rostebröd
bruschetta [brusketta] med bufflig mozzarella och dyrtomater.
Nä. Påmmfritt är grejen! (Det var utmärkt gott.)
Mer galenskaper: det ska vara svårt att handla idag. Inne på NK släpps man tydligen inte in i butikerna utan att extremt uttråkade vakter först släpper på kravallsnöret.
En stor skylt deklarerade att nåt sminkrelaterat som hette CAIA kunde skapa köer idag. Just den här butiken påverkades tydligen inte nämnvärt.
Vi tar några galenskaper till! Skönhetsrådet i Stockholm måste slita sitt hår och förtvivla, för det är detta Kungsträdgårdspalats som vetter mot Hamngatan.
Jag skriver ”palats” för att ni ska associera till de palatsliknande Sagerska husen som faktiskt låg mittemot Kungsträdgården före 1970. Och som syns i högerkant på bilden allra längt upp i bloggen idag. Ack.
Men nu är det dags att avsluta lite positivt! Men uppånertemat fortsätter, för så här kul ser det ut i skyltfönstret med reklam för Stadsteaterns uppsättningar.
En vacker eka i taket!
Efter att ha tagit bilden på båten i betonghuset, förlåt Kulturhuset, gick jag ungefär 20 steg och svängde till höger. Och tvärnitade. Heureka och hurra! Galenskaper som denna får gärna fylla mitt liv!
Utanför Åhléns hänger ett träd uppåner! UPPDATERING: Konstnären heter Charlotte Gyllenhammar (havregryn & Pehr) och det träd som hon 1993 fick hänga upp på samma plats kan man se häääär!Med rötter och allt!
Jag tog mig åt hjärtat och sörjde det vackra trädet som fick sätta livet till för att stockholmarna ska få en cool upplevelse, samtidigt som jag log och njöt. Det ser så ballt ut att jag nu funderar på att hänga upp vår julgran i taket i år. Himla praktiskt med tanke på de två ettåriga barnbarnen också, ju.
Sista uppånerbilden kommer från champagneavdelningen.
Nu ska jag radera 20 appar i mobilen och laga bilens avgasrör, redigera en relativt bra bok samt renovera hallen. Tjing!
Detta skrivs samtidigt som jag deltar i en heldagszoomkurs med en känd författare.
– Men Lotten, ska du inte lyssna på föreläsningen?
– Sedärja, så du kan alltså ha flera bollar i luften samtidigt?
– Ser inte de andra deltagarna att du är helt ofokuserad?
Tänker ni.
Man skulle ju kunna tro att barnsjukdomarna vad gäller vårt agerande på Zoom har vaccinerats bort, men nej.
Nu kommer ni att gäspa av igenkänningsfrustration, men det som hittills har hänt är att tio deltagare hade sin mick på medan fyra skrev i chatten att de inte hörde ett jota. Författaren kom in tio minuter efter utsatt tid, och kunde (av okunskap) inte stänga av deltagarnas mickar (mjuuuta), varför vi hörde någons nysattack, skramlande kastruller, tillsägelser till katten/hunden/maken samt långsamt porlande vatten (eller annan vätska, förstås).
Bild som leder associationen i rätt riktning.
Författaren bad oss gång på gång ställa frågor, men hörde oss inte trots att folk pratade och pratade och alla hörde varandra – utom just författaren.
– Jag skulle vilja fråga om bl…
– Ingen som har en fråga?
– Jo, om ss…
– Ni är så tysta!
– HALLÅ! DITT LJUD ÄR AVSTÄNGT!
– Det är nästan som att man skulle kunna tro att mitt ljud är avstängt. Nåväl, säg till om ni kommer på några frågor eller skriv dem i chatten. Jag kan dock inte se chatten, men om nån av er säger till och läser upp, så.
I två sekunder höll författaren upp en liten anteckningsbok med bokstäverna KKK, som ju skapade intressanta reflektioner, och sa att det betyder ”hantverk, kreativitet, kaos”. Ahaaa HKK!
– Vi måste tänka utanför boxen! sa författaren. I kaos finns visioner, det är brännpunkten, jag ser kaoset som planeter med ett speciellt och individuellt ljus, en irrationell energi, ni fattar vad jag menar.
Nej.
Alla andra (100 personer!) skrev hurrarop i chatten och tyckte att det var lysande och sa att de ville gå fler kurser, medan jag är en frustrerad surkärring som vill hoppa av.
Och det var DÅ jag skrev ett blogginlägg istället! Eftersom vi i kommentatorsbåset är rörande överens om förra inlägget och slöjdämnets fördelar, kan vi kanske enas om något annat idag; Zoom-sammankomster är frustrerande, bekväma skor är bra, världen är galen och framgångsrika författare har verkligen förbryllande insikt i skapandet.
Av mina fyra träslöjdslärare i grundskolan hette tre Sune, och alla saknade de ett finger. Vad den fjärde hette minns jag inte alls, och dessutom hade han elva fingrar för att kompensera för de andra.
Av mina fyra syslöjdslärare minns jag bara en: Siv. Hon snålade på tyger men var frikostig med kuddfluff, varför vi alla gjorde små, stenhårda kuddar som mest liknade nåldynor. Siv nålade i en sanslös hastighet när vi hade nålat fel, vilket fick oss att nåla bedrövligt bara för att få beundra Sivans snabbnålning.
Alla dessa Sunar och Sivar ler i sina himlar när jag nu ska redovisa de slöjdspår som vi har hemma i huset. (De utflugna barnen har tack och lov stökiga föräldrar som inte har börjat döstäda [förfärligt ord] än.) Vi börjar med obligatoriet: smörknivarna!
Smörknivarna som de fem barnen gjorde. Analys: tre följde instruktionerna och två hade en friare smörknivsvision. Osthyveln (en bonus mitt i smörknivsredovisningen) har ett snyggt handtag som har spruckit, men om man kniper åt riktigt hårt går den att använda.Ett jalusiskåp som har potential: jag kanske ska laga överdelen där?
Ett hörnskåp med fina fornmålningar, som jag skam till sägandes inte har satt upp än trots att det nog tillverkades runt 2010.
På ovansidan står ”Till mor & far”, men när jag såg det läste jag fel eftersom jag inte alls identifierade mig som en mor. Jag utbrast glatt till ätteläggens stora besvikelse:
– Åh, ett skåp till morfar!
En sned hylla, kanske inspirerad av möbeldesignern Dylan Gold?Hyllplanen sitter i alla fall rejält fast!
Helt tvärtom har vi här en underskön dockpjäs som konstnärsbarnet i familjen designade och snickrade till.
Inga spikar, bara träplugg – och med ett enkelt handgrepp genom att flytta på en av pluggarna, blir dockstolen en säng!Någon kreerade ett flygplan med intressant text på.
Min djefla man (vars initialer ju är OB) har sparat två slöjdkreationer trots diverse flyttar:
En påse. Notera att OB blir ansiktet på en dödskalle på ett för honom då sinnrikt sätt.En orm!
Själv har jag trots elva flyttar 1982–99 kvar en två meter lång halsduk, en låda med hänglås, en ryggsäck med broderade björkar, två kjolar och otalet hårda kuddar samt en basketspelardocka som inte alls ingick i Sivs undervisningsplaner, men som hon ändå godkände.
Till vänster ser ni basketspelaren: Ray Tarnowski, som hade storlek 53 i skor och fick specialbeställa trätofflor som sedermera kunde användas för att värma upp en normalstor villa med vedkamin. Han behövde en docka!
Dockan visades upp för Ray, som tackade och fick en tår i ögat. Jag tror att det var meningen att han skulle få den som gåva, men här är den ju fortfarande hemma hos oss som en trevlig vodoovariant.
Fantastiskt likt, för det var precis såhär han gick klädd, den gode Ray.Men! Detta slarv kan inte Siv ha godkänt.Min hemlislåda, som under alla år hade ett hänglås som var så litet att man hade kunnat klippa upp det med en nagelsax. (På locket står det CS för Charlotte Stenson, som jag ju hette då.)
Pappa (f. 1937) berättar ofta att han inte är särskilt händig, men att han i skolan på slöjden byggde en modellbåt med gjuten blyköl, taljor och fock och segel. Den blev så fin att han fick den utställd på skolan. Men så blev den blev stulen! En liknande historia har Olle om sin farfar (f. 1908), som höll på att snida till något i träslöjden. Rätt som det var hade någon stulit trästycket, så han fick börja om. På den nya biten skrev han:
Den som denna bräda tar
honom jag i näsan drar.
Då fick han stryk av slöjdläraren.
Jag fick i alla fall inte stryk av lärarna, även om vissa av slöjdmagistrarna hade ett starkt pennalistiskt drag. Ett annat sorgligt slöjdminne är förstås när den nuvarande Tjugoettåringen skulle göra en kudde.
Berätta gärna om – eller visa upp – era slöjdade ting! (Om det är svårt att ladda upp en bild i kommentarerna kan ni skicka den till mig så fixar jag!)
Jag är på basketträning och kommer inte in till huset och datorn förrän kl 21, när matchen har hållit på i en kvart och Belgien sannolikt har gjort 2ju mål på oss och vi därför har lagt oss ner på gräsmattor, parkettgolv och pubmattor och gråter oss till sömns och hoppas att vi sover till nästa höst, när EM utan oss är färdigspelat.
Men … om ni är intresserade av att få ett försenat matchreferat, kommer inledningen här!
Ptja, Sveriges kan ni ju. Men kan ni andra versen?
Sverige startelva ser ut ungefär som vanligt, vilket inte bådar gott. Målis: Robin Olsen Backar som kapar benen av alla belgare: Linus Wahlqvist Egnell, Victor Nilsson Lindelöf, Filip Helander, Ludwig Augustinsson Mittfältet som kommer i kläm: Mattias Svanberg, Albin Ekdal, Jens Cajuste, Emil Forsberg Dom som gör mål. Eller inte: Viktor Gyökeres, Dejan Kulusevski
Ses kl 21! Ni kan ju berätta i båset vad som har hänt när jag kliver in?
’18
Nu är jag här och ser att matchen överskuggas av två faktorer av helt olika dignitet.
Det är skottlossning i Bryssel.
Azerbajdzjan slog tyvärr inte Österrike, så hur vi än förlorar, förlåt vinner, hjälper det inte – vi kommer inte att ta oss till EM så nu får vi glädjas åt OS, Finnkampen, Duplantis & Sjöström istället.
Hoppsan, vi leder med ett mål och Sverige spelar i helvita kläder. Vem gjorde målet?
’22
Emil Forsberg for på en luftfärd som påminde om hästhoppning (Emil var alltså hästen), och landade så att till och med jag tappade andan.
’25
En belgare ligger ner och har ont, så när han får våtvarma omslag får vi får ääääntligen se målet i repris! Åh, unge Viktor Gyökeres! (Tänk att jag kan stava till både Gyökeres och Azerbajdzjan.)
’29
Det är brutalt spel. Stök och bröt och trill, och nu flög en belgare omkull av vinddraget från en svensk, så att Belgien får straff. Förbaskat. Lukaku som ska lägga den hade storlek 39 i skostorlek redan när han var 6 år, så ni fattar att detta kommer att gå åt pipsvängen för oss. Japp.
Mål. 1-1.
’35
Vid sidlinjen står sju belgare och värmer upp som vore de målade av Toulouse Lautrec. Långa knästrumpor och höga bensparkar!
Så här ser de ut.
’40
Jens Cajuste spelar som Glenn Hysén och Börje Salming gjorde: hämningslöst, hals över huvud, överallt och jättejättecoolt.
’44
Det är trångt som i en fruktsallad i vårt målområde, men belgarna lyckas bara peta in varandra i målburen.
’45
Emil Forsberg sköt i ribban och bollen for rakt på en belgisk våffla, nej arm, och vi fick inte ens ett leende av domaren. Grrr.
PFUIIITT! Paus.
Och nu kommer vi nog att få veta mer om skotten utanför arenan. Alla spekulerar förstås i de olika alternativen – men att avbryta matchen och släppa ut alla åskådare iklädda gulblåa tröjor nu är förmodligen inte ett alternativ pga. säkerheten.
Istället för intervjuer med spelarna, får vi nu se en intervju med Fotbollsförbundets säkerhetschef. Och nej, åskådarna ska inte ut på gatorna i Bryssel eftersom mördaren är på fri fot. Reklamen i tv-kanalen pumpas på som vanligt. Nu får vi se se en intervjun med Fotbollsförbundets säkerhetschef en gång till, och han betonar att matchen verkligen ska spelas. Och att de ska vara lugna och ta till sig informationen innan de ”springer iväg på alla bollar”.
Jag tror verkligen inte att matchen kommer att spelas färdigt.
Och nu kom beskedet: matchen bryts, men alla ska stanna kvar på arenan.
Det pågår en diskussion i diverse medier om vad som är intressant att läsa – eller ens värt att läsa. Någon anser att kändisar som skriver om sitt liv borde ta sig i kragen och inte slicka sig själv i röven (min formulering) och nån annan anser tvärtom att det ju är kändisarnas liv som är intressanta, annars hade inte inte varit kändisar och därmed inte så intressanta. (Även detta är min formulering. Tusan hakar, jag borde bli journalist.)
Själv tycker jag att ämnet oftast överskuggas av språkets kvalitet, och att böckerna som jag läste som tolvåring fortfarande klår alla romaner som jag försöker traggla mig genom idag.
Intressant eller inte intressant, hur det nu än är, så finns det ju en detalj som alla som ger skrivråd gärna delar med sig av. Här är det Ricky Gervais som får berätta om just detta:
Sammanfattning: skriv om det du har varit med om, så blir det intressant. Eftersom jag oftast bara är med om bagateller, måste jag i så fall berätta en sådan.
Jag åkte till Stockholm, vilket ju är plättlätt och bara tar en timme. Men så är det ju det där med tågen som går och går och aldrig kommer fram till perrongen. Och trängseln, brölande målbrottspojkar, folk som taaalar i mobilen som vore den en ostmacka, folk som inte har biljett och folk som … Oj.
Nej, det var ju mina egna upplevelser det skulle handla om. Här är en: när jag tvärnitade framför denna korvreklam på Pressbyrån kraschade en barnvagn bakom mig rakt in i mina ömmande hälsenor. Men jag bara skrattade.
Korv, kyrv och kärv var ju jättekul!
Väl på tåget, som bara tuffade fram i 1800-talsfart, fnissade jag åt bordet vid min plats eftersom det hängde med hakan och var alldeles enögt.
”Jättedeppigt”, mumlade bordet.
När vi väl kom fram, längtade jag redan hem lite. Det känns som om allt i Stockholm numera är dubbelt så dyrt som en timme västerut, och det är tammetusan inget att skratta åt. Så då muttrade jag några svordomar istället.
Jädrar. Sådana här pallar köper vi på loppis för 200 kr.Å fan. Dessa dyra muggar påminner om …… Gromits polare Wallace.Men vad i helskotta. I Stockholm kostar mitt porslin 69 kr per tallrik. På second hand!
Nämen det var ju mina synnerligen intressanta bagatellartade upplevelser jag skulle skriva om! Att det ska vara så svårt.
På Medborgarplatsen klev jag på ett tunnelbanetåg som krängde som ett skepp i sjönöd, men på grund av revbensbrottet kunde jag varken hålla mig i stången uppe i taket eller nå en vägfäst stolpe. Därför ställde jag mig bredbent (som en matros på nyss nämnda skepp) och inväntade nästa krängning.
Det var som att vänta på en hickning. För den kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom int… OCH DÄR KOM DEN!
– Iiiiih! sa några damer.
– VAFAAAAN! sa en rödskäggig jätte.
– Iff iff iff iff sa en liten knähund.
Själv sa jag inget, men min kropp reagerade instinktivt. Högerhanden högg tag i första bästa stadiga, balansupprätthållande fäste så att jag skulle kunna undvika ett brutalt fall.
Nämligen de här två hyskorna på damen framför mig.
När jag upptäckte att pek- respektive långfinger knep om damens skärphällor, släppte jag snabbt och inväntade skäll eller mördande blick eller fnitter och himlande ögon. Men hon bara vände sig förvånat om och tittade rakt förbi mig mot den rödskäggige.
– Förlåt, sa jag.
– … ? … sa damen, för hon sa ingenting.
– Jag råkade ta tag i dina hankar på ryggen. På jackan. Jackans ry…
– Tankar? sa damen på en släpig, nasal stockholmska som man nästan aldrig hör numera.
– Ja, ne-hihi, hankar, hängen … hällor … nej, hyskor … nej, vad heter det?
– KÄNNER jag dig? sa damen.
Men innan jag hann svara, vände hon sig om och gick till ett annat dörrpar i tunnelbanevagnen. Lika bra det, kanske. Vi hade nog inte blivit vänner på ett bra tag.
Ja, det var den bagatellen. Här är en annan – kolla på spår 12 & 13 på Centralen. Vilken intressant skillnad!
Jättegamla träsyllar med massa grönska till vänster, och en modernare, prydligare (ergo tristare) variant till höger.
Jaa. Näää. Kanske måste man faktiskt vara med om lite intressantare saker än så här för att vara läsvärd. Suck. Jag borde förmodligen gå på sjön, ta värvning eller kidnappa en maffialedare.
Jag vred mig mödosamt (revbenet ställer till det) mot klockan och såg till min stora irritation att den var 05.05, och att jag faktiskt måste ha drömt att det ringde på dörren. Eftersom jag var helt ensam i huset, hade jag inte heller någon att rådfråga. Jag bestämde mig för att somna om. Men så började jag fundera.
– Tänk om det är Bruce Willis som har sprungit från mördarna och ligger och blöder utanför dörren!
Släpp in mig!
– Tänk om det är en gammal vilsen dam som inte kan hitta hem, och som behöver min hjälp!
Hjälp, var är jag?
– Eller … tänk om det är en helt vanlig bov med en pickadoll!
Pang.
Som ni förstår, tog jag mig själv i kragen och stånkade mig upp ur sängen och gick ner till ytterdörren; hade det varit en dålig film hade jag väl blivit omkullputtad av ett spöke där och då. Men nej. Ingen Bruce Willis, ingen gammal dam och ingen bov.
– Gå och lägg dig igen, dummer, sa jag till mig själv; jag bara behöver vara ensam hemma i fem minuter innan jag börjar prata med mig själv.
Eftersom jag inte somnade om och dessutom hade varit uppe och tittat på den utmärkta The Banshees of Inisherin till långt efter midnatt, blev det en tung dag vad gäller koncentration. Mycket stort fokus låg på att inte gäspa rakt i ansiktet på mina medmänniskor. Revbenet hjälpte mig vänligt genom att då och då göra ont så att jag skärpte sinnena.
Men mitt i en privatlektion med en elev som har svårt med ordföljd, konsonantljud och uttal av vokaler, ringde sotarn.
– Hej! Jag står här och ringer på dörren!
– Nej! Jag är ju inte hemma!
– Ja, och vi har ju sagt att jag skulle komma idag.
– Förlååååt, jag har brutit ett revben och inte sovit.
Någon timme senare stod jag inne på posten och försökte förgäves att utan leg hämta paket.
– Jag har brutit ett revben och inte sovit, så jag glömde min legimitation hemma.
– Legitimation, rättade personalen mig.
– Ja.
– Men har du laddat ner appen så kan du hämta ut via Bank-id och en QR-kod?
– Ja, men mobilens minne är fullt så jag fick radera och nu kan jag inte ladda ner appar.
– Höhö, både du och din mobil har inget minne.
– Varken … eller, rättade jag.
Sedan spillde jag en påse frysta blåbär över hela köksgolvet, öppnade ett brev som jag själv hade skrivit och som skulle postas, slog pannan i toasitsen och glömde helt bort vad buktalare heter på engelska. Nu närmar sig klockan midnatt. Jag har förvisso brutit ett revben och inte sovit, men är pigg som en guttaperka! I normala fall hade jag ju börjat tapetsera, sy gardiner, satt en deg och gjort armhävningar. Men nu?
Äsch, jag får nöja mig med att göra lite hjärngymnastik och vifta på tårna.
(I kommentatorsbåset finns lite hjärngymnastik: ett matteproblem som man kan lösa utan att vara bra på matte.)
Under basketpromenaderna som jag tar sedan mars 2020 (minns ni, vahettere, corona?) går och trillar jag över stock och sten med en basketboll i famnen. Mången mossa och lav har mildrat mina fall, men framför allt har jag blivit bättre på att hålla mig på benen. (De flesta av bilderna här nedan är från de senaste fyra åren.)
Tydligen är det något genetiskt, detta med att babbla, titta på himlen, snabbt vända sig om, tappa fokus och sedan stå på öronen; båda mina förändrar föräldrar har trillat en hel del genom åren. Men medan de fortsätter att ramla, har jag alltså blivit bättre på att inte göra det. Granruskorna vispar sår i ansiktet, stenar vinglar till, mossa släpper från stenar och ja ba:
– Oooiiiiiiiiiihuff, jag klarade det!
Till igår.
Och egentligen är allt den orienterande DDM:s fel, för han tog mig till spännande, nya marker och skogar som jag inte alls kände till.
Först trillade jag i djupa skogen utför ett stup (ungefär en meter högt) och landade så att läsglasögonen for av och luften gick ur mig.
– Är du okej? sa DDM medan han famlade efter mobilen för att föreviga ögonblicket.
Ja, det har ni förstått nu med anledning av bilderna här: mitt promenadsällskap vet att de ska ta en bild när jag är nyfallen.
– Huuuuuuuuhhhh, stönade jag eftersom det är så svårt att prata när man har landat på lungorna.
– Vad betyder det? sa DDM, som om vi inte alls hade varit tillsammans nästan dagligen sedan 1985.
– Hhhhhhhhh… okejhhhh‚ oooohhhh…
DDM tog bilden, jag hittade brillorna och luften, konstaterade skrapsår på vänster ben och höger arm samt en bula i pannan – och så gick vi vidare. Han gör det inte lätt för mig, för naturligtvis blev vi tvungna att hasa nerför ett jättestup på säkert tio meter samtidigt som vi höll i en halvrutten björk. Vi hittade sedan gömställen (om nån mördare skulle få för sig att jaga oss just här) och sönderrasade kojor (mördarnas förmodligen) samt järnvägsslipers (aka järnvägssliprar).
Framför allt hamnade vi plötsligt på platsen för Skogstorps sågverk, som numera blott består av förvridna armeringsjärn och söndervittrande betong. Ute på den stora plattan som var sågverket förr, gick vi försiktigt omkring och häpnade över hur det såg ut.
En envis liten björk har kämpat sig upp …
Men så här såg det ut 1946. [CC-BY-4.0]– Som efter en jordbävning.
– Efter en Godzilla-attack.
– Kanske ser det ut så här i Ukraina?
– Eller så ser det ut såhär överallt om 50 år när jorden går under.
– Ja, och UÄÄÄHH…FFFF AAAAH!
Där föll jag igen, mitt i en intressant mening som aldrig kommer att avslutas.
Jag landade på ett knä och jättehårt på höger sida av bröstkorgen.
– Förmodligen har det bara stått och förfallit sedan nedläggningen 2004, tänk a…
– UÄÄÄH IIIH … ÅHHHHHHHHH…
– Lotten?
– HUUUUUUUHHHHHHHH…
– Säg nåt!
– Hhhhhffffschhhh … ååååh. Keeehj.
– Bra, då tar jag en bild.
Medan jag sedan samlade mig och konstaterade att jag kunde tänka och tala, gick DDM iväg och var romantisk.
Om vi har begått nåt slags hemfridsbrott, så kommer vi att ha svårt att neka till anklagelserna. Fast vänta! Han skrev fel datum, så då har vi alibi! Heureka!
Sedan igår har jag knaprat smärtstillande och ställt in två privatlektioner samt bett DDM
skära bröd
bre mackor
knyta skor
öppna dörren
lyfta bort en liten låda som väger max 500 gram
ta av mig bh:n
sätta sockor på fötterna
dra dit pepparn växer i ett ögonblick när smärtan skar genom märg och ben.
Vårdcentralen har rekommenderat vila i kombination med aktivitet och smärtstillande, samt sagt att det kan bli värre om en vecka. Och att vad det än är som har hänt, läker det på en eller två månader. Jösses.
Som om jag hade trillat omkull, ligger jag därför uthälld i sängen just nu för att ladda inför att på onsdag stå på en scen i Gävle och prata om skrivregler …
Så här ser det däremot ut när jag går på platt mark.
Jag jobbar just nu med att ge privatlektioner i svenska språket. Vi sitter ner, konverserar, letar upp svenska historiska händelser, diskuterar nutiden och dåtiden, kollar på Pippi Långstrump, Fem myror och Fanny & Alexander samt pratar om hur knäppt olika språk funkar. Jag rättar uttal och ordföljd och fokuserar stenhårt på svenskans 17 olika vokalljud trots att vi ”bara” har 9 vokaler.
Idag hade vi lektion kl 09–12. Klockan 08.55 kändes det som om jag hade klivit in i ett spindelnät eller hade ett mystiskt hårstrå som var på rymmen. Eller som om någon kliade mig i nacken med en fjäder. Och krafsade i pannan. Samt mitt på huvudet. Kl. 09.10 och ungefär var femte minut en timme framåt lät jag så här:
– Läs på om Carl & Karin Larsson efters… VAFAN är det som kliar?
– Vad kul att du känner till Nils Holgersson! Den skrevs på en ovanligt modern svenska fö att Selma Lagerl… har jag nåt i ögonbrynet?
– Den svenska grundskolan är inde… men herregud, har jag en fluga i örat?
Med jämna mellanrum ställde jag mig upp och hoppade omkring, skakade på kalufsen, stånkade och klagade. Jag hann inte börja fundera över hormonrubbningar, hjärntumörer eller leversjukdomar eftersom förloppet var så snabbt. Plötsligt slog det mig att jag hade samma känsla i igår kväll, strax innan jag somnade.
– Jag undrar om jag håller på att bli galen! sa jag högt till min elev.
I samma sekund fångade jag någonting på halsen. Mellan tumme och pekfinger höll jag i ett litet djur som jag inte kände igen. Jag klämde till lite för att skadeskjuta monstret, och lade den på bordet mellan mig och min elev.
– HUH! sa han.
– Bläää, sa jag som vanligtvis inte alls äcklas av småkryp.
Då började den släpa sig framåt mot mig. Förmodligen hade den rynkad panna och ilsken blick. Den kanske kastade ur sig okvädinsord. Jag klämde då till den ordentligt så att det sa SPLATT och massa rött blod sprätte ut på bordet.
Jag tog fram mobilen.
Resten av lektionen gick utmärkt.
Hjortlusflugan bor alltså på levande hjortar och galopperande älgar, men ibland flyger den fel och landar på människor. Den kravlar omkring, tar ett bett, suger i sig blod och vänder sig sedan om och sliter av sig vingarna och byter i samma stund namn till Herr Hjortlus. Därefter kryper den omkring och irriterar så mycket den nånsin kan, och är oerhört svår att nappa tag i. Dessutom gör den det på mig alldeles i onödan eftersom mitt blod – och alla andra människors blod – inte går att livnära sig på.
Måndagen fortgick som den plägar göra med jobb, skogspromenad, kvällsmat och basket. På denna basketträning hittade jag – mitt i ett anfall – ytterligare två jädra hjortlöss på halsen! Den ena sprang till skogs (eller satte sig på avbytarbänken) och kom aldrig mer igen.
Den andra lyckades jag massakrera mot baskethallens sekretariatsbord.
Den djefla mannen, som ju är orienterare, är van vid dessa omkringklättrande blodsugare till felgångare. ”Japp, efter en lång bana kan jag ha tio–tjugo stycken på mig” säger han leende.
Yngve Brodin, expert på flugor och mygg vid Naturhistoriska museet, har några råd till mig:
– Se inte ut som en älg, lukta inte som en älg och flåsa inte så förskräckligt!
