På onsdag smäller det, för då går vi in i mörkret. Ni vet ju hur det är när
glöggen flödar
täckjackornas statiska elektricitet slår blixtar i håret
halkan halkar
glöggen flödar
corona muterar igen och igen
broddarna gör hål i parketten
glöggen flödar.
I november var det däremot lattjo med …
Ur Språktidningen.Upplyftande: många, många företag har insett nyttan av bindestreck!Svampar under hela hösten!Hemgjorda Gustav Adolf-bakelser.Under en Köpenhamnsresa visade det sig att 80- och 90-talens mode är poppis igen.Basketbollen visade sig ha samma formspråk som ett vildsvinEtt jättejättejättetåg kom lastat med timmer!I Lund var parkeringsappsdjungelns informationsteknik precis lika förbryllande som på andra ställen.I en gammal källare i Skåne fann jag dessa imponerande installationer.Plötsligt dök en för mig helt okänd Carl Larsson-tavla upp!Vi spelade match för första gången på jag vet inte hur länge. Skorna gnisslade, bollen studsade, inga skadade sig – och så vann vi!
Men allt var inte en novemberdans på rosor. Vissa saker kommer jag aldrig att vänja mig vid. Det handlar inte om leverpaté eller obekväma skor samt snöblandat regn. Nej. Det var något helt annat – och yrkesrelaterat.
Jag höll tretimmarsföreläsningar via Teams under två eftermiddagar. Döden, döden, döden. DÖDEN.
Så vad händer i december förutom allt som är mörkt, trist och glöggfryntligt kladdhysteriskt? Jo, det blir ju Julkalender.
[publikens jubel]
Jag återkommer med mer info om eventuella förändringar i programmet, men ni som undrar kan kolla på förra årets programförklaring. Tischorna kommer som vanligt inte att levereras förrän det har gått ett bra tag, gissningarna kommer att vara galet spretiga och alla kommer vi att glömma eventuella Teamsmöten och andra oförrätter!
En annan har förvisso läst konsthistoria, men någe vidare blev jag ändå inte som konstkännare. Jag gillar Zorns nakna tanter och älskar Carl Larssons interiörer och allt som Viola Gråsten skapade i tygmönsterväg.
Men i övrigt är jag rätt väck, faktiskt.
Ibland dyker det upp nåt som kittlar fantasin (vilket jag gillar) eller som provocerar (vilket jag inte alls gillar). Och plötsligt så kommer Adriaen Brouwer infarande från ingenstans! (Bildligt dårå, han levde 1605–38, så det var ett tag sedan han for nånstans.)
Känner ni till honom?
Se, sicket hårsvall och ostyriga mustascher han hade! (Av den samtida Anthony van Dyck.) [CC0 1.0]Tyvärr vet man bara på ett ungefär när han föddes, och inte riktigt heller hur han utbildade sig – kanske var det hans pappa som lärde honom att måla? Att han 1633 sattes i fängelse, anklagad för att vara spion, står däremot utan allt tvivel. Eller kanske inte. Kanske hade han bara skattefuskat – utan pengar och ständigt satt i skuld som han ju var. Dock var han en glad gamäng och en festprisse, så med goda vänners hjälp och andra etablerade konstnärers bidrag klarade han sig nästan alltid.
Och karln måste ju haft humor. Se så han målade!
”Festaren!””Yngling gör grimas.”
Visst är de uppiggande?
Tavlan heter ”Den beska drycken” – jag ser ut såhär när jag får i mig våra svenska ”Bäska droppar”?”På puben”.
När han inte målade, satt han på krogen med sina polare – och det verkar att döma av tavlorna ha varit ett jädra hålligång.
”Lukt” eller ”Oangenäm fadersplikt”. Man undrar vad människan i bakgrunden förfäras över.
Han målade alltså vardagsbestyr, bönder, trasiga kläder, smuts, fest och flödande öl. Bagaren Joos van Craesbeeck var en av hans bästa kompisar, och så inspirerad blev denne av Adriaen Brouwer att han målade ett självporträtt i samma stil.
Alltså inte en målning av Adriaen Brouwer, utan ett självporträtt av Joos van Craesbeeck. [CC]Konstkännare trodde i flera hundra år att det var Brouwer själv som hade gjort denna målning, men nu vet man bättre.
Stackars Adriaen Brouwer hann dock bara göra tavlor tills han dog i 33-årsåldern. Kanske av sitt hårda leverne med supa, röka, slagsmål och dålig mat – men kanske var det av pesten. Tecken som tyder på det senare är att han begravdes i en anonym pestgrav, men att konstnärspolarna efter en tid hade samlat in så mycket pengar att de kunde få honom uppgrävd och begravd lite mer propert. Och med en rejäl fest efteråt förstås.
”Rökarna” – och mannen i förgrunden är Adriaen Brower själv. [CC]Rubens och Rembrandt var lika förtjusta i Adriaen Brouwer som jag, men de hade lyckligtvis råd att köpa många av hans tavlor. Det är bland annat dem vi har att tacka för att dessa roliga verk finns att njuta av än idag – Rubens ägde 17 av Brouwers tavlor när han dog.
Men några nakna tanter eller vackra interiörer kan jag inte se att han målade.
När jag håller mina roliga föreläsningar om informationsteknik och skrift kontra tal och allt annat som har med kommunikation att göra, brukar jag betona nyttan av regler.
”Självklart”, tänker åhörarna, ”kom med fler plattityder va” och så ser de lite aviga ut. Karln längst fram till vänster lägger armarna i kors, beredd att ta till orda. (Nej, det är inte fördomar. Det är precis så här det är.)
Men så drar jag jämförelsen med trafikregler. Hur alla borde följa dem för allas bästa, men att alla ju inte gör det. Barn verkar inte veta att man cyklar på höger sida och går på vänster om vägen saknar trottoar – eller ens vad en trottoar är till för.
”Trafiklekskola med polisman Leif Ekström, i uniform. Barnen får lära sig om trafikregler, trafikskyltar, övergångsställen och trafikljus.” (Källa.)
Jag fortsätter med exempel på andra regler. Karln längst fram till vänster skakar på huvudet när jag betonar att det ju faktiskt är jättefiffigt att använda blinkern i rondeller. Fast just då hakar alla upp sig eftersom jag säger körriktningsvisare ibland, och till och med drar till med blinkrar i plural.
Och vips, är vi inne på skrivregler och den normerande SAOL!
– Regler oljar maskineriet, säger jag, men för att det ska funka måste alla
känna till dem
följa dem
förstå konsekvenserna när regler bryts.
Men häromdagen fick jag lära mig nåt nytt: skolgårdens fotbollstjafs har nått sådan höjder att lärarna och rektorerna har bytt ut reglerna.
Skolgårdsfotboll 1941. (Urpsrungligen NK-reklam för kläder.)
Jag googlade detta för mig okända problem och fann att det till och med finns examensarbeten som handlar om detta fenomen. Alla skolor har noggrant formulerade fotbolls-ordningsregler; exempelvis får barnen på inga villkor själva dela lag. I en skola har man bestämt att de nya fotbollsreglerna inbegriper att
man får ta bollen med händerna
inkasten är eliminerade: inga linjer gäller.
Bollen är alltså aldrig ute och man får både sparka bollen och ta upp den med händerna.
”Utom händer” är ju själva grejen! Denna nya inställning till regler är för mig så obegripligt frustrerande med tanke på att jag ju gillar regler, men även för att barnen ju behöver dem. Vi behöver dem.
Okej. Kanske jag istället för att vara så himla negativ ska fokusera på vad barnen faktiskt skulle kunna få hålla på med på skolgården? Förutom att få lira denna handfotboll som beskrivs ovan, kanske de ska skonas från eventuella erfarenheter genom att på skolgården
bara gå myrsteg
endast uttala ord med blott konsonanter
på inga villkor ha kläder med fickor.
Ja, där har vi något: faran med fickor! Förbjud dem! [؟]
(Karln längst fram till vänster skrockar förmodligen nu. Han har trots allt humor.)
När jag satt på tåget utan internetvågor i torsdagskväll, saknade landslaget mig såpass mycket att de förlorade en skruttmatch mot Georgien i Georgien – så nu måste vi vinna mot Spanien i Spanien.
Eller. Måste och måste … Det är bara spark på liten boll å sånt, men jag blir ju så innerligt glad åt vinsterna och nu borde grabbarna inse vikten av detta, ålrajt? Att Spanien sedan Hedenhös har spelat 61 VM-kvalmatcher hemma, vunnit 50 och spelat oavgjort 10 gånger spelar ju ingen roll.
Målisen heter Robin Olsen som vanligt. De andra är Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf (klok kapten), Joakim Nilsson (tydligen en spelevink), Ludwig Augustinsson, Viktor Claesson, Albin Ekdal (Lennarts son), Kristoffer Olsson, Emil Forsberg, Dejan Kulusevski (”Kulan”), Alexander Isak.
Zlatan är avbytare idag, vilket han inte är så van vid. Måtte han bli så vansinnigt uppeldad av detta att han kommer in och gör uppånermål med lilltån i 89:e minuten.
De spanska spelarna har ganska enkla namn idag: Simón, Azpilicueta, Laporte, Torres, Alba, Gavi, Busquets, Soler, Sarabia, De Tomás, Olmo.
Eller vänta. Azpilicueta?
Okej.
Vår tv som för en månad sedan visade alla färger med knalleffekt, har numera gått till att visa alla fopollspelare så att de ser ut som TBC-patienter.
2′
En spanjor faller ihop av akut nässmärta.
4′
Vår tv trollade tillbaka alla färgerna. Jag måste nästan ha på mig solglasögon.
6′
Alla springer. Det ser tröttsamt ut, så vi måste nog byta in Zlatan strax.
7′
Spanjacken Olmo dribblar sig mellan två svenskar som klämmer till honom som två hamburgerbrön. Olmo faller och skriker på straff. Domarna (tysken, dansken och Bellman) skakar på huvudet.
11′
Nu kom första statistikrapporten: Spanien har haft bollen 82 % av tiden.
12′
Nu kommer min första statistikrapport: Spaniens spelare har legat ner och rullat runt och haft ont i ansiktet 37 gånger.
Inköpstips till spanske materialförvaltaren.
17′
Lille unge skägg-Emil rusar på mål, tjongar iväg ett skott och spanske Simón puttar ut den över baslinjen. Men vi får ingen hörna! Jättemysko. Tysken är helt klart mutad. Emil är skitförbannad och slår ut med armarna som väderkvarnar i motvind.
Inringad Emil, pil på boll & målvaktshandske. Morr.
18′
Emil Forsberg är rasande!
20′
Vi måste nog ta fram lite Gaviscon till Emil.
21′
Faktum är att alla är rätt arga på allt. Kulan slår näven i gräset. Oj, nu fick han ett skrubbsår på armbågen. Vi måste nog ta fram lite plåster till Kulan.
Himla jädra spanjorer. Både gräsmattan och publiken har de med sig.
23′
Nu är även Albin Ekdal arg. Han lade sig på liggande spanjor, men spanjoren påstår att Albin är skyldig till … nåt.
30′
Nu hände det så mycket på en gång att jag skvimpade ut te på den stackars soffan som borde vara mättad efter alla mina skvimpanden. De svenska grabbarna fick fram passningar, spanjorerna for efter dem som envisa getingar, svenskarna passade rätt, rätt, rätt och … fel.
32′
Avbytaren som heter Zlatan zoomas in av kameran. Han ser skitsur ut. Han behöver nog också lite gaviscon. Och kanske en kram.
38′
Emil Forsberg gör nästan ett Nacka Skoglundmål! (Jag vet nästan inte vad jag menar med det, men liksom … oerhört snäv vinkel och touch i målstolpen.)
41′
Spanjorerna har fortfarande så ont, så ont.
Ajajajajajajaj, nääääsan!
45′
När det har gått prick 45 minuter kommer halvtidsvisslan – och nu ska Zlatan värma upp som satan! Zlatana perkele vad vi ska lira brallorna av Spanien i andra halvlek!
46′
Pfuiiiittt! Vi kör igång andra halvlek och det är duttidutt med passningar som är kortare än en minikjol från 1968.
47′
Förutom Emil Forsbergs två nästanmål, stoppar vi nu in ett för Alexander Isak också. Men vi har fler nästanmål än Spanien!
50′
Oj, Pau Torres är visst inte med! (Lika bra det, för jag trodde att han var Fernando Torres, som slutade lira redan 2019.)
Nästan svenskt mål igen. Förbaskade spanjorer som bara står i vägen hela tiden! Näää, nu får Spanien hörna. Gah. Puh.
Ojojojojoj vad jag är glad att jag inte är fotbollsmålvakt, kom jag på nu.
57′
Quaison och Zlatan sitter inte längre på bänken (som för övrigt är en blandning mellan kontorsstol och bilstol) utan är uppe och värmer upp. Men vem ska de byta med? Isak och Kulan?
60′
Morata, Rodrigo och Sarabia kommer in för Spanien – och alla ser de ut som hjulbenta bilförsäljare med brylkräm från hårfäste till fotknöl.
62′
Vad fint: Morata saboterar gräsmattan lite med sina dobbar, men vänder om och pillar rätt på alla grässtrån och lerklumpar. Laga, laga. Nu går Emil (va!) och Kulan (ok) ut och sätter sig bredvid Zlatan på bänken.
66′
Coolt! Idag för nio år sedan gjorde Zlatan bicykletamålet mot England – och jag var där. Nu försökte Svanberg göra samma sak. Bollen for halvvägs till Rom, men det var ändå imponerande!
73′
Nu kommer han in, klädd som en liten påskkyckling som alla de andra lirarna i Sverige. Zlatan is in da plan!
74′ Hoppsan.
Rida, rida, rankaaaa.
76′
Kommentatorerna i min tv har helt tappat målföret. Krafth har ingen kraft och pustar och stönar och får ett gult kort. Han har dessutom ont i foten. Nån måste ta hand om honom, ringa hans mamma som får hämta honom på dagis – för en tröttare spelare har jag då aldrig sett!
79′
Snart blott tio minuter kvar av matchen och Krafth som har de kraftigaste inkasten kastar kraftigt i riktining mot Zlatan – samtidigt som Krafth ser ut att behöva våtvarma omslag, lite ipren och hostmedicin.
84′
Olsen har sträckt sig i magen! Som Björn Borg i Wimbledon! Hit med kylsprej pronto! Men så slänger han sig och räddar en boll!
(Puh.)
87′
Nu gör Spanien tyvärr 1-0. Nu drar jag nåt gammalt över mig. Vår tv, kanske?
När Spanien hade gjort mål, stod flera svenska spelare såhär och viftade nekande med fingrarna.
92′
Nu har vi frispark i ”ett rätt okej läge” säger kommentatorerna. Det kommer att spelas fyra extraminuter. Oj hupp, nu får vi en hörna. Jaha, nu får vi en ny hörna. Spanjorerna brottar ner Zlatan, puttar omkull varandra, det är kaos, det är hemskt. Tiden går. Ingen fopoll spelas. Alla bara pratar.
Zlatan är bara 195 cm lång, men kolla vad stor han är ändå!
94′
Fastän de sista tre minuterna mest var sådant kaos som på bilden ovan, så tog det slut nu.
Men nu tar vi nya tag! Det komemr att bli fler roliga matcher! Tjolahoppsansaaaa!
Å nu blire reklam. Obegripligt mycket reklam. Samma reklam. Om och om igen. Tänk när vi förr inte ville missa reklamen på bio. Nu skulle jag kunna göra nästan vad som helst för att slippa se Per*bran*t yra om betting. Det är ju roligare när han är med i ”Sex Education” och snackar om p…etting.
Jag vet inte när jag var utomlands senast. Minns inte! Det kan ha varit 2019. Fast egentligen var det nog på basketresan till Spanien sommaren 2018.
Hur som helst klev jag upp i ottan för att äta frukost på tåg – en frukost som var nästan plastfri!
I den fyrkantiga lådan låg ägg, ost och grönsaker. I den runda var det filmjölk!
I detta nu sitter jag på tåget mot Köpenhamn efter att ha snabblandat i Lund och levererat vår största resväska till Nittonåringen, som plötsligt fick behov av täcke, kudde, matta, tavla, vinterkängor och annat där han ju bor i sitt kala studentrum.
Fokusera på väskstorleken, hur jädra tung den ju måste vara, hur besvärligt det är att dra den på detta sätt eftersom ett hjul är trasigt och det faktum att Lunds gator och trottoarer inte är asfalterade …
Imorrn ska jag på begravning (för NE-chefen Christer Engström) norr om Helsingborg, sedan ska jag frottera mig med polare, kompisar, vänner och de tre numera skånska barnen.
NE-redaktionen runt 1989 – Christer Engström långt fram i proper, brun kostym.
Vill ni ha några bilder från utlandet? Okej, jag uppdaterar senare – där jag går längs det blott en kilometer långa Strøget!
Varför åker jag till Danmark? Jo, jag har under en månad ungefär frossat i massa danska tv-serier, där jag inledde med den 20 år gamla ”Mordkommissionen”, fortsatte med ”Brottet” och nu knyter ihop säcken med ”Borgen”. Oavsett story, mord, brott och förbrytelser, så har någon politiker alltid lagt näsan i blöt eller rentav begått rysliga ruskigheter. Jag är SÅ förälskad i det danska språket och mentaliteten!
Och så har jag ett uppdrag att fotografera ett visst hus där en viss konstnär satt och ritade vissa speciella teckningar en gång i tiden.
Mycket danskt i en enda bild: Tivoli, cyklister och en helskottas massa politiska plakat.
Kl 13.05
Alla cyklar, alla röker och påfallande många har munskydd. Väldigt många kvinnor har en ENORMT TJOCK kappa på sig.
Tre tjocka kappor. Och då var det alltså uppåt 15 °C i Köpenhamn.
Kl 13.30
Jag satte mig ner på en uteservering (med eldvärmare). När jag väntade på maten gick en i personalen rakt över gatan och levererade mat i en papperspåse till korvmojen som stod alldeles intill!
Korvmojen syns i höger bildkant.
Kl 13.32
Jag köpte en öl!
Bakom buskarna ser ni korvmojen, vars personal nog hade tröttnat på korv.
13.59
Jag har redan ont i fötterna. Men kolla vilken snygging!
Brandpost i de flotta kvarteren.Brandpost på gatan med alla secondhandaffärer.
15.15
Danskarna vet hur man gör en julgransinstallation.
Men hur går julgransplundringen till?
15.25
Men danska konstnärer är fan lika knäppa som alla andra konstnärer.
Vad ääääääär detta?
15.45
Jag gick på en trottoar, men fick tvärstanna eftersom ett parti ved plötsligt tornade upp sig. Vabaha? Jag tittade och tittade, såg mig om, läste på följesedeln – men förstod ändå inte hur detta kom sig.
Sedan kom jag inte därifrån på ett bra tag eftersom jag letade efter nån att berätta om detta roliga sammanträffande för. Där är veden. Där borta på andra sidan gatan finns en klädbutik som heter ”The Log Lady”. Hahahahaa!Det här ser man inte så ofta i Sverige: små nyckelbehållare som man kommer in i via en kod.Det är fritt fram in på alla fantastiska innegårdar – lite som i Stockholm för 50 år sedan. (Har jag hört.)Någon som vet om Köpenhamn utsattes för 60-talets rivningsraseri? Eller var de danska politikerna upptagna med annat (mord?) när di svenska lät jämna Klarakvarteren med marken?
Kl 15.01
En vettvilling har ställt sin bil med stora högtalare mitt på en gata. Högtalarna brölar att man sa säga nej till vaccin. Runt bilen står fem poliser och skakar på huvudet. Journalister tar bilder. Folk stannar och skakar på huvudet och tar bilder. Ungefär 100 meter bort ringlar kön till vaccineringslokalen i flera kvarter.
16.22
Puh. Vilken stress! Plötsligt upptäckte jag att mitt tåg hem till Skåne skulle gå från det förhatliga spår 26, som ligger halvvägs till Sverige. Man måste springa längs en hel perrong, uppför en trappa, över två cykelbanor och en bilväg utan övergångsställe och sedan nerför en trappa för att komma dit.
Väl där vet man inte om det är rätt tåg även om avgångstiden stämmer eftersom tåget heter SJ21824 på informationstavlorna, men 546 i SJ-appen.
Såja, nu har ni varit med mig i Köpenhamn! Nästa gång åker vi till … Nederländerna kanske?
Precis lagom till att jag har vant mig vid att stava avokado med k (vilket ju borde ha varit en självklarhet för länge sedan), visar det sig nu att avokadons poppisdagar är räknade.
The avokado-end is tydligen near. Och här kommer för att fira detta några av mina bottennapp för ungefär 18 kr styck.
Usch.Blä.Örk.Surprise!!!
Avokadoaversionen i världen beror dock inte på besvikelserna ovan. Förutom att avokadorna kostar skjortan och sällan är bra, behöver de ohemult stora mängder vatten och så forslas de dyrt och inte alls med miljövänliga segelbåtar – och inte är det avokadoodlarna som får kosingen. (Låter bekant, va?)
Men hur länge har vi käkat avokado i Norden? Hm. Oj! Jag visste inte att avokadon fanns i Sverige såpass tidigt som på 1930-talet!
En annons från NK i SvD 1935.
Jag ser framför mig hur kokerskor och hembiträden liksom jag stod där och svor över bruna trådar och övermoget klegg. Eller var avokadon månne tåligare förr? Eller var det kökspersonalen som var tåligare? Hur som helst finns det inte en enda avokadoannons 1939–45. Sedan dyker de upp igen.
Avokadohalvornas årtionde! (SvD 1978.)
Men hur ska Sveriges befolkning klara sig utan guakamole (som det ju borde stavas) på fredagskvällarna? Jo, med bondbönor – vars pris jag inte har den blekaste aning om. Men inte är det 18 kr styck.
Jag har nu hittat 27 bondböneröra-recept som varierar oerhört lite sinsemellan. Här kommer ett mellanting av dem alla!
300 g bondbönor (utan skidor, men det vette attan om de måste kokas eller ej)
1 hackad röd chili
2 hackade mittemellanstora vitlöksklyftor
2 msk finhackad mynta eller koriander
en halv pressad citron
2 msk turkisk yoghurt
salt och svartpeppar
Gån ut och testa! Rapportera gärna!
Uppdatering!
Bondbönorna måste kokas! Annars blir det katastrof!
Under åren med alla de fem barnen hemma var det ingen ordning på allting och vi hittade inte vartenda dugg. Tandborstar stod i diskmaskinen, gummistövlar låg i gästsängen och en gång låg den nuvarande Nittonåringen på rygg nedanför trappan eftersom hans ryggsäck var så full av stenar att han tappade balansen.
Javisstja, även fjärrkontroller har hamnat i diskmaskiner. (2008)Exploderad läskflaska. (2012)
Men nu när vi mest har barnen i huset tillfälligtvis (mellan jobb, på lov, på besök), skulle man ju kunna tänka sig att huset renoveras och böckerna ställer sig i givakt?
Näpp.
Jag har ju fått för mig att jag ska mangla alla lakan. Det gör jag så sällan att de omanglade lakanen nu fyller en hel pinnsoffa.
Pingisbordet som vi fick av pingis-morfar för att kunna hålla igång träningen under corona, står uppställt så att man inte kommer åt ett par sängar och några bokhyllor.
Vi råkade köpa ett gäng mattor på auktion, som nu ligger ovanpå mattorna som vi hade tidigare. Förmodligen väntar vi på att ett behov av att rulla in och gömma ett lik uppstår.
De utflyttade barnen har inte alls någon längtan efter att röja upp i sina garderober så att jag kan fylla dem med mattor. (Garderoberna, inte barnen.)
Min djefla man har förälskat sig i ett i mina ögon fult skåp, som nu står i köket och kan proppas fullt med saker, vilket i förlängningen innebär att det ju nu är så fullt så att man måste stapla böcker PÅ det.
Ni vet Marie Kondo, som gillar att organisera saker åt andra människor? Hennes princip går ut på att man samlar sina älskade prylar i en hög – en kategori åt gången – och sedan bara behåller det som verkligen blir glad av. Men hur skulle jag kunna välja bort en analog kamera, Olles mormorsmors gummistövlar och Nationalencyklopedins redaktionshandbok i tre pärmar bara för att jag inte blir glad av dessa ting?
Tack och lov att jag inte har förmågan att kategorisera våra saker, för då kanske vi hade fått ordning på torpet.
Men huuuhhh! Kolla på kameran i mitten! Den har ju film i sig!!!
Fotnot
Fotot högst upp (grannens vackra blommor) lade jag in bara som motpol till allt som är fult och stökigt.
Sedan ungefär tre år försöker jag intensivt att bli av med ungefär 400 kronor i sedlar och småpengar. Så fort jag närmar mig lyckan att slippa bära omkring på skrammel och karva loss femkronor som har fastnat på det magnetiska mobilfodralet, kommer nån och häller nytt skrammel över mig.
Ni förstår vilket osannolikt löjligt i-landsproblem jag har?
Men lite av en sport är det – att åka iväg på äventyr med målet att faktiskt ha färre slantar i kvällningen. Idag åkte jag på kalas i Stockholm, och försökte där att prångla på folk dessa förnicklade sedlar.
1. Stockholm – fast inte sånt därnt vackert som man brukar fotografera.2. Stockholm, där stadsplaneraren nog tänkte att nämen mitt på en så smal trottoar borde ju lite gatubelysning pigga upp.
Inne på Pressbyrån valde jag noggrant ut en stor kaffe för 29 kr, för att då bli av med hela tre guldtior. För de gäller väl fortfarande?
Jag hade dock inte lagt märke till den här skylten.
Framför mig i kön stod en kvinna i 63-årsåldern. Hon sträckte fram en ovikt tjuga med Selma Lagerlöf på.
– Vi är en kontantfri butik, men om du har jämna pengar tar vi emot dem, sa mannen i kassan.
– Okej! Jag handlar ju för precis 20 kr!
– Fast just den här sedeln blev ogiltig 2017.
– Va? Ojojoj! Den låg i den här jackan som jag inte … Men vänta, jag har …
Kvinnan öppnade en turkos portmonnä med påsydda pärlor. Snabbt och effektivt radade hon upp prick 20 enkronor på disken.
– Okej, bra, tack! sa Pressbyråmannen och vände blicken mot mig.
– En stor kaffe! sa jag.
– Det blir 29 kronor.
– Japp, jag har tre guldtior här.
– Vi är en kontantfri butik, men om du har jämna pengar tar vi emot dem, sa mannen i kassan.
Här uppstod nu en liten konfunderad tystnad från min sida. Det var inte det att jag plötsligt blev snål (jag var gubevars villig att pröjsa 29 kr för en kaffemugg). Men jag förstod inte varför man prompt skulle ha jämna pengar. Som bestraffning för regelbrottet kanske?
– Jämna? sa jag.
– Vi är en kontantfri butik, men om du har jämna pengar tar vi emot dem.
– För att …?
– För att vi inte har kontanter. Ingen växel.
Sa mannen i kassan. Jag tittade på honom, och tittade sedan på de 20 enkronorna som fortfarande låg på disken mellan oss. Han tittade mig stint i ögonen och rörde inte ens en näsvinge.
– Okej! sa jag och log, lämnade mina tre slantar och gick.
Nöjd – jag vann liksom.
Lättad – 19,8 gram vägde slantarna ju.
Konfunderad – stämmer kassan verkligen när han räknar ihop den ikväll?
Jag snubblade över en man vid namn Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1822–92), som verkade ha varit nåt i hästväg vad gäller läshjärna.
Han började läsa vid Lunds universitet som 15-åring och blev fil.dr. när han var blott 22 år. Sedan reste han jorden runt, blev läkare och ledamot av precis allt för att sedan disputera en gång till. Och avslutningsvis som antropolog i oländig terräng på hårt underlag dokumentera samernas liv och leverne tillsammans med hustrun Lotten.
Han ansåg att obekväma skor var ren idioti: ”Dumheten att vilja frambringa större skönhet än naturen.” På samma sätt for han ut mot den opraktiska och ohygieniska krinolinen, medan dans och för den tiden förnuftig spädbarnsvård omhuldades.
Ett klick bort förlorade jag mig helt i en avlägsen släkting till honom: Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1816–97) eftersom Selma Lagerlöf under en tid var inackorderad i hans hem för 45 kronor i månaden. Men ack o ve – hon vantrivdes pga. bullriga och kalla rum samt dålig mat – de åt blott smörgåsar ”typiskt för Stockholmarna”, skrev Selma.
Nu har jag ju aldrig varit inackorderad hos någon, men varit gäst har man ju. Och ibland är det värt besväret att fundera över madrasser man mött. Nu bortser jag från otalet basketlägerövernattningar i gympasalar och klassrum, och listar några andra:
Radhuskällarsängen hos en bekant till familjen 1978. Jag var 14 år, och plötsligt satt en helt främmande, jätteberusad kille på min sängkant. Han var son i huset och visste inte att huset var utlånat – men var på det hela taget väluppfostrad och ursäktande.
Katthuset i USA 1981. I ett år snörvlade och väste jag hos en trist familj som hade katt. Men jag fick sova i en himmelsäng!
Tältäventyret med gymnasieklassen 1983. Min sovsäck dränktes på ett tidigt stadium av varm choklad, varför jag fick vandra omkring halva natten för att inte huttra ihjäl. Jag försökte bli värmd genom att sova tätt intill några av killarna i klassen, men de fattade ingenting och erbjöd mig inte alls plats i sovsäcken.
Vindshotellrummet i Lugano under tågluffen 1986. Jag sov i en tältsäng som varken hade platsat i tält eller som säng. ”Några glesa säckvävssnören mellan två pinnar gör ingen säng”, sa jag uppbragt och slog huvudet i den nakna glödlampan. Som föll i golvet och tusen bitar.
Gästrummet from hell 1998. Värdfolket grälade i rummet bredvid, det var ömsom för kallt, ömsom för varmt, dörren gick inte att stänga helt och det var stopp i toaletten innan jag ens hann använda den. Vid 05 på morgonen gick brandlarmet och jag blev tvungen att stå ute på gatan iklädd nästan ingenting.
Och hur hänger detta ihop med de två Dürarna? Ptja, den senare var en kass värd, medan den förre var fördragsam och kunde tänka sig att sova hur som helst.
Det finns förvånansvärt många saker jag gör en gång per år.
Herrmiddagen i Stockholm.
Trippen till Runmarö.
Humorfestivalen i Lund.
Svampresan till Dalarna.
Nyårsafton.
Ja, ni fattar: det är dags att träffa gymnasiekompisarna i Dalarna igen. Vi gick ut i Tibble (Täby) 1984, och är numera lysande konversatörer, debattörer, akademiker, miljömuppar och mammor samt extrema fjantpellar. Några av oss såg ut så här en gång i tiden:
Men nu ska vi ut och åka tåg!
Tuff tuff.Tut tut.Tåg tåg.Kolla, en busskö!!! (Tänkte jag, men kunde ju inte berätta för någon där jag satt ensam på tåget.)På tåget satt jack-kroken fortfarande helt kajko. Obegriplig design.Mera tågunderligheter. Kolla på dörrbredden. Kolla på tågsätet. Har nån mätt fel?Schrödingerdörren. (I några rysliga sekunder var dörren låst och öppen på en gång.)I Sala, där jag klev av för att bli upplockad av en bil, var det lika vackert som vanligt. (Jag har till och med kommunicerat med beslutsfattare i maktposition om denna vy.)”Galen i Säter” sa vi ungefär här, på väg just dit.Skylten där säger ”Bergmans Brygga”, och därifrån måste jag ju endera dagen dyka. (Det är Dalälven ni ser, nära byn Gimsbärke. Och ”Bergman” är inte Lotten utan Ingmar, som tillbringade många somrar på 1920-talet här.)
Nu händer det inte så mycket här i Dalarna. Vi plockar svamp, berättar gamla minnen och hittar på andra minnen eftersom ingen av oss egentligen minns nånting korrekt längre.
Nästa år kommer vi att påstå att vi plockade 20 korgar svamp 2021.
De andra tjejerna sover i ett kattinfesterat dalahus, medan jag sover i ett härbre med detta osannolikt vackra lås på dörren.
Visst vill man sprätta loss det och ta med hem?
En av de andra hade med sig en hel mapp med små lappar som hon har sparat från lektionerna 1983. Ojojojoj, vad vi skickade fjantiga lappar om hur trista lärarna var och hur vi såg ner på dem och deras undervisning. Och så … hade jag tydligen synpunkter på en av klasskompisarnas frisyr
”Kerstins frisyrer [som om man kan ha flera på en gång] är ett spännande kapitel. Idag är hon ju lika stökig i huvudet som jag!”Ritade av henne gjorde jag tydligen också. (L.S. är alltså jag. Lotten Stenson. Som sannerligen inte har brytt sig om frisyrer i livet. Asså va, kasta sten i glashus und so weiter.)
Avslutningsvis måste jag erkänna att mina fantastiska trattkantareller faktiskt har en nära släkting som jag inte alls är lika förtjust i.
