Farfars resa 101 år senare: bakgrunden

Eftersom vi har så haltande generationer i släkten, är det 101 år sedan min då unge farfar på statens uppdrag begav sig till Norge för att köpa kaffe. Jag har berättat om farfar förut, så nu kommer en snabbrepris:

När min farfar Sten Stenson var 27 år, fick han ett hemligt uppdrag som innebar att han skulle ta sig genom halva Norrbotten för att köpa 1,5 ton kaffe för 7 000 kr. Han fick en pistol att skydda sig med och tog sig sedan från Vilhelmina till Mo i Rana via vattenvägar och på cykel. När han sov över i Vojmån fick han låna en sovsäck av en okänd karl ”som hade mått väldigt dåligt”. Inte undra på: mannen dog senare i spanska sjukan. Och farfar blev förstås sjuk …

Mellan 50 och 100 miljoner människor dog – de flesta var precis som farfar unga och friska, om än inte med massa pengar och kaffe i sikte. Sjuk och febrig, halvdöd och ynklig lade han sig och yrade i en tom stuga i den oländiga terrängen på gränsen mot Norge. Ingen visste var han var, ingen tog hand om honom – han skulle nog dö, tänkte han.

Och nu undrar ni vad detta har med verkligheten att göra detta nådens år 2019.

En ledtråd som visar bilväg.

En jädra kass ledtråd som visar tågväg.

Detta är vad vi ska göra nästa vecka. Med pappa (f. 1937) och lillasyster Orangeluvan ska jag åka farfars rutt från 1918! Vi ska naturligtvis köpa kaffe i Mo i Rana, men kanske i blygsammare mängder.

Som ni ser går det inte att åka tåg hela vägen, som vi inleder med att tuffa till Umeå. Sedan hyr vi en bil och åker vidare. I Vilhelmina ska vi leta reda på var farfar bodde och hela vägen har vi gamla bilder att jämföra med. Vi kommer inte att kunna åka vattenvägen som farfar, men här kommer en bild på en av båtarna som han klev på.

Bilden är tagen 1917, men det var i oktober 1918 som farfar stod så här.

Till grund för vår resa ligger en rullbandsinspelning som pappa gjorde med farfar 1973, där han ingående berättar om hela äventyret.

Fortsättning följer nästa vecka! Kom gärna med tips och frågor!

Share
/7 Comments/by

Herrmiddagen juni 2019

Sedan ungefär 2001 är jag ett par gånger per år medbjuden till en herrmiddag som varande den enda damen. Hur det kom sig från början vet jag inte, men däremot vet jag att herrarna

  • lär mig hur det funkar i den lite finare världen
  • upplever livets skiften lite före mig (jag är ungefär tre år yngre)
  • äter och dricker mycket, länge och gärna
  • har samma referensramar som jag.

Igår var det som vanligt fast helt annorlunda: Sten Feldreich satt vid bordet strax intill oss. Han må vara den skönsjungande Bengts son, men framför allt är han ju basketspelare.

Basketlandslaget 1975. Stående: Mike Perry, Håkan Wettersten, Dick Degernäs, Peter Nyström, Werner Schaffer, Bengt Lööv, Bo Persson, Kari Marklund, Miki Herkel. Sittande: Sten Feldreich, Thomas Tjäder, Jan Hjorth, Tommy Hansen, Peter Niegmann, Jörgen Hansson, Torbjörn Taxén.

Jag smygtog bilder på hur Stene (208,5 cm) böjde sig dubbel när han gick in på toa och jag försökte snegla på honom diskret och jag försökte verkligen komma på en anledning att gå fram och prata med honom. (Vilket jag har gjort en gång tidigare utan större framgång; jag var oerhört blek och ointressant.) Sedan drällde tusen och en andra kändisar in i en sådan fart att jag höll på att sätta rödingen i halsen.

Vidare lärde jag mig igår att man numera gärna åker på skidsemester till Kanada. Och tar helikopterliften upp på toppen och sedan snirklar sig ner off pist och riskerar lifvet.

– He-he-helikopterlift? sa jag så att sparrisen stod som ett paraply ur munnen.
– Ja!
– Men är det inte helvetiskt dyrt?
– Jo! Och så måste man investera i lavinspade, karbiner, isskruvar, lavinsond, specialkompass, klättersele, transceiver, höjdmätare, avalung och …
– Vänta, måste anteckna. Ava…lung?
– Ett slags snorkel som är bra om man är begravd i en lavin.

Tydligen en avalung.

Sedan fick jag se små filmsnuttar som visar hur vettvillingarna till medelåldersmän klättrar omkring på klippavsatser och bergskammar med skidorna på ryggen och slalompjäxor på fötterna.

– Jag kan ju inte ens GÅ med slalompjäxor på fötterna! sa jag och trampade en av herrarna på foten när jag skulle bevisa min klumpighet.
– Men numera finns det speciella slalompjäxor som liksom öppnar sig baktill så att m… ja. Du fattar.

Jag bara gapade. Skidåkning medelst bergsklättring låter ju som höjdhopp i pik, diskus med trippel lutz och boxning i balettskor.

De nio herrarna och jag lyckades inte bli utslängda denna gång (vilket vi har blivit tre gånger tidigare), men vi kanske var – när jag nu tänker efter – lite väl högljudda när vi jämförde föräldrarnas status, knävärk, segelbåtslängder och uppväxt under det numera ljuvliga 70-talet. Mest tjoade jag nog när det visade sig att jag och en av de distingerade männen mindes hur ett par i Luleå ville döpa sitt barn till Grus i analogi med Sten och Stig. Jag trodde inte att någon annan än jag mindes detta, och vände mig till mitt husorgan: SvD:s arkiv. Bevis!

Svenskans förstasida 26 maj 1981!

Mot min egentliga vilja lyckades jag hoppa på sista tåget hemåt, där jag hamnade bakom en man som satt och kräktes morotstärningar. Se det, det var en festlig kväll!

Share
/21 Comments/by

Barfotakillen på 70-vägen

– Hallå, mamma! hördes Tjugofemåringens röst i telefonen.
– Helloooo, long time no see. Ni åkte för 45 sekunder sedan va?
– Jo, men hör nu. Vid första rondellen från er, såg vi en kille som gick barfota i vägrenen. Han såg inte okej ut, men vi vände inte.
– Det är lugnt, jag hoppar i bilen!

Jag tittade på mig i spegeln: omaka sandaler, ett par ursnygga basketshorts, ett utslitet basketlinne från 1997, håret uppsatt i en tofs igår kväll. Helt okej.

Sandalerna, dock utan mina fötter.

När jag körde jag förbi busskuren vid vårt hus, såg jag att där satt ju min djefla man och spelade gitarr pga. den fina akustiken. Jag vinkade till honom. Han tappade sitt plektrum. Jag körde mot 70-vägen.

Jahapp, där gick verkligen en ung kille barfota i vägrenen. Bilarna for förbi i 90 knyck, som de ju gör på en rak 70-väg. Jag saktade ner, drog ner rutan och tjoade:

– Hallå, är du okej?
– Ja.
– Men du går barfota?
– Jag ska köpa ett datorspel.
– Vardå?
– På köpcentret dääär.
– Men då går du åt fel håll.

Killen tittade på mig. Jag tittade på honom. Han tog sats. Och så sa han:

– Kan du … kan du köra mig dit?
– Javisst. Men var har du skorna?

Medan grabben satte sig i bilen och mycket noggrant tog på sig säkerhetsbältet, visade det sig att han hade rymt hemifrån klockan sju i morse. Klättrat ut genom fönstret. Att han inte hade nån mobil. Inte kunde några telefonnummer. Och inte visste var han bodde. Jag anade hur det låg till, och chansade:

– Men har du någon kontaktperson?
– Ja.

Kontaktpersonen hade det vanligaste svenssonnamnet som man kan ha i både för- och efternamn. Ogooglingsbart. Precis som Orangeluvan brukar göra med rånare och banditer, bjöd jag därför hem honom.

– Nu åker vi hem till mig. Jag bor i ett stort hus fullt med folk. Du kommer att få träffa min man också.
– Okej.
– Känns det lite konstigt att jag bara tar med dig hem så här?
– Ja, lite.
– Har du gått långt?
– Från Åväbbla. (Han sa namnet på ett ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Oj! Och var bor din kontaktperson?
– I Tjottahejti. (Han sa namnet på ett annat ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Och du har gått barfota sedan klockan sju i morse?
– Ja.

När vi körde förbi busskuren, sa jag:

– Där är min man.
– Oj, sa barfotakillen.

När vi kom in i huset sa Sextonåringen:

– Hej! Jag ska bara ut en stund.
– Jaha. Vad bra, sa barfotakillen.

Vi satte oss vid köksbordet och pratade och försökte lösa situationen på bästa sätt. Han skrev sitt väldigt svåruttalade namn på ett papper. Tjugoettåringen kom yrvaken ner till köket.

– Hej. Jag ska bara äta frukost.
– Jaså, sa barfotakillen.

Vilket han gjorde. Så kom min djefla man in och sa:

– Hej! Spelar du basket med spanjoren?
– Nej, sa barfotakillen, som var minst 1,90 m.

Så pratade vi en stund till, innan jag ringde till polisen. Hos 114 14  hamnade jag i en kö som till rea på Ikea, så jag ringde 112. Och hamnade hos en inte särskilt förstående växelmänniska. Till slut kom jag fram till polisen i Eskilstuna, där jag förklarade problemet och fick veta att det var bra att jag hade ringt. (Puh.) Efter tusen och en frågor kom det förlösande, som jag själv inte hade tänkt på:

– Har han något personnummer?

Det hade han! Och så löste sig allt i en himla fart: personnumret ledde polisen till folkbokföringsadressen, där grabbens mamma svarade. Nej, hon hade inte varit orolig, men det var ju bra att han var hittad. Kunde vi möjligtvis köra hem honom? Ja, det kunde vi.

Barfotakillen och jag (Chicago Bulls-shortsen!) på väg att möta mamman.

Och så var det gjort. Man ska ta hand om folk, det ska man.

Share
/27 Comments/by

Gotlandsfärjan och hur man missar den

Först måste vi klargöra: jag är en hejare på att komma i tid. Jag håller avtalade tider som vore jag ett atomur hela jag. Och jag vet hur Gotlandsfärjan funkar.

Man MÅSTE vara på plats 20 minuter för avgång. Så hur kom det sig då att det såg ut så här igår morse?

Man ser det inte, men båten är fortfarande i hamn: den avgår om 12 minuter.

Jo, vi körde som sig bör hemifrån i god ordning. Sedan fastnade vi i det som på tyska kallas ”Stau”. I två mil körde vi som sömniga sniglar i sirap.

Inom parentes: Familjen Stenson reste runt i Europa per bil på 1970-talet, och vart vi än kom och fastnade i trafikstockningar, sa våra föräldrar att det var Stau. I Tyskland var det dock aldrig Stau. Och gå nu inte till Gooogle translate och fråga vad Stau betyder, för då får ni fel svar.

Ledtråd till problemlösningen: ”traffic jam”.

Det var bara jag och den sömnige Sextonåringen i bilen under denna trafikstockning – och han sov som en stock. Jag hummade, mumlade, tittade på klockan och kollade med GPS:en. Grindarna skulle stänga 08:40, och vi skulle vara framme 08:25.

… 08:32

… 08:33

… 08:37

… 08:48!

Denna kamp mot klockan förlorade vi (som ni redan har förstått) till slut med åtta minuter. Vi var inte ensamma; på parkeringen hittade vi en bil med fyra bedrövade medelålders män som skulle komma att missa årets fest på ön. Men varför skulle vi då till Gotland in the first place?

Jo, vi skulle ju hämta hem Tjugoettåringen, som har bott inhyst i ett BnB sedan i september, men som inte får bo kvar eftersom hyresvärdinnan och alla andra gotlänningar tjänar en halv förmögenhet under sommaren och en årsinkomst under Almedalsveckan. Han hade packat sina prylar som man ju gör när man ska åka bil: i en väska och 312 papperskassar. Jag ringde:

– Hej! Vi missade Gotlandsbåten så nu måste planerna ändras. Jag föreslår att du cyklar till Jula och köper den största väskan de har, åttio liter eller så. Packa så mycket du kan och lämna kvar resten.
– Ooooh, nej, cykeln?
– Jahapp, cykeln får stå kvar till du kommer i höst.
– Okej!

Nu är vi ju inte ensamma om att ha missat anslutningar och då särskilt Gotlandsbåten.

Niklas i kommentatorsbåset:

”Första våren med Fattigstugan bytte vi golvet i min utställningshall (alltså en hall med utställning i). När golvet var färdigt laserade och oljade vi oss så att säga ut och låste dörren för att åka hem till Stockholm.
   Det här skedde på den tiden då färjorna gick på regelbundna tider. Nynäshamn–Visby avgick alltid 11.15 och Visby–Nynäshamn gick alltid 16.45, det visste jag alldeles säkert.
   Vi anlände till Visby 16.00, i god tid för att checka in. På håll såg vi att planen framför färjan var tom. Väldigt konstigt att inte några nervösa passagerare kommit några timmar i förväg som de brukar göra. När vi kom närmare såg vi att de började dra för gallergrindarna framför incheckningskurerna. Färjan Visby–Nynäshamn går alltid 16.45. På vardagarna alltså; på lördag och söndag går den 16.00.
   Det här var lördagen i Kristi Himmelsfärdshelgen och H var tvungen att vara på jobbet på måndag morgon. Alla söndagens färjor till Nynäshamn var fullbokade, den enda båt det fanns plats på var en som gick söndag morgon klockan 06.30 till Oskarshamn. Eftersom vi inte kunde gå in i Fattigstugan blev det en hotellnatt i Visby, tidig färja till Oskarshamn och en riktigt lång och tråkig bilfärd hem.”

Ni andra får gärna bidra med era missar!

Tjugoettåringen fixade allt galant i sin ände med

  • extraväskor
  • cykelparkering
  • kompis med förrådsutrymme
  • promenad ner till klockan-fem-båten mot fastlandet med två rullväskor med påhängande ryggsäckar samt en ryggsäck på ryggen.

Han skickade denna bild från städningen av det lilla inackorderingsrummet.

Men vi då – Sextonåringen och jag som skulle tillbringa tolv timmar på Södertörn?

Ösmo kyrka räddades från översvämning.

Vi kröp under bilen då och då och kollade om det påsvetsade avgasröret satt fast.

Vi följde instruktionerna till Moa Martinsons stuga lite för väl; ”kör tills vägen tar slut” betyder inte att man ska ut på myrmarker.

Utanför Moa Martinsons lilla stuga satt vi i regnet och åt överblivna pizzarester.

Moa Martinsons lilla stuga togs sedan omhand. (Man FÅR smyga omkring och titta in genom fönstren!)

Hon hade Svensk Uppslagsbok (inte i bild) och en förtjusande vedspis!

Kusin Hanna som gick ut nian fick överraskningsbesök.

Lillasyster Orangeluvan såg till att vi åt upp urbenade kycklinglårfiléer med skinnet kvar.

Närmare 21-tiden kom till slut färjan, och via en sjujädra omväg upp till Stockholm – eftersom jag inte ville åka på slingriga vägar utan mitträcke en gång till – kom vi hem helskinnade.

Ditvägen: 13 mil..

Hemvägen: 16 mil.

Hemvägen tog NIO minuter längre …

Share
/38 Comments/by

Spanien–Sverige i EM-kval

Nu är den här! Simultanrapporteringen för alla som inte bryr sig egentligen! 

Att numera se nationalsången utan Zlatans bistra min och kisande ögon är inte riktigt samma sak.

Men alla ni som inte bryr er om dessa små gulröda myror som jagar en boll mot <strike>gulblåa</strike> gulgula myror, bryr ju er i alla fall om hur vi har det i vardagsrummet:

  • jag i gulblå tröja
  • min pappa i gulblå tröja
  • spanjoren i rödgul tröja *
  • Sextonåringen utan tröja **
  • den djefla mannen i den skitigaste före detta t-shirt som världen har skådat. ***

* Spanjoren har alltså inte skånsk tröja.
**Sextonåringen är lika svår på kläder nu som i tvåårsåldern; vi är glada att han har brallor på sig.
***DDM råkade nyss få en läskflaska spilld över sig samtidigt som han åt röd/gul mat, vilket jag tolkade som ett tecken.

Arenan där de ska spela heter Santiago Bernabéu och är så jädra stor att både Kristianstads och Jokkmokks alla invånare kan få sittplats där samtidigt. Men då får spanjorerna stanna utanför.

Före matchen är det tyst minut för Reyes (en spelare som dog i en bilolycka häromdagen) och Lennart Johansson (välrespekterad svensk fotbollspamp som dog häromdagen). Men den tysta minuten är inte tyst för att 1) tv4 bryter och visar reklam 2) någon sjunger i micken!

Avspark!

’1
Spanjoren hä ri vardagsrummet:
– Haha. Mittfältet kom i kläm.

(Vi har uppfostrat honom väl.)

’3
Den spanske målvakten heter Kepa och är nästan inte ens född: 1994!

’4
En spansk spelare som var säkert 150 cm lång föll omkull av vindraget när en svensk gav upp en lättad suck.

Nu behöver vi en bild!

Zlatan gör mål i en helt annan match ett helt annat år.

’11
Vår coach heter Janne Andersson och han springer omkring i träningsoverall som vore han på Vilsta Camping här i Eskilstuna. Och han är fly förbannad – som om nån hade snott hans förtält. Huvuddomaren kommer och säger till honom att lugna sig, för det är ju Andersson på hörnan som man inte kan tala med, vettu. (Eller nåt.)

’16
Nu har spanjorerna kommit på att det är dags att göra mål. Så de skjuter, skjuter, skjuter och skjuter en gång till. Och vår Olsen räddar fyra gånger. Så skjuter spanjoren Rodrigo rakt i mål och vår spanjor här i vardagsrummet ställer sig upp och håller andan för att andredomaren håller upp flaggan för off side.

Och nu ska ni höra, händer nåt underligt: DOMSLUTET GÅR SVERIGES VÄG! Det spanska målet underkänns! Det här kan aldrig gå vägen: fotbollsgudarna måste ha fel.

’18
Det står fortfarande 0–0, spanjorerna stänker iväg skott på skott – och domaren är skotte!

’26
Nu är vi lite bedrövade här, för Viktor Claesson for i gräsmattan såpass att knät gick sönder.

JJ kommer in istället. (Han heter Jakob Johansson, men ser i mina ögon mer ut att heta Johan Jönsson, så nu får han heta JJ. Liksom Jonas Jerebko, fast det här är ju inte basket.)

Röntgen, linda, ta en alvedon och kom tillbaka om ett halvår.

’33
Martinez fäller Sebastian Larsson genom att famla med armarna mot Sebastians eskilstunaknän. Alla ba:
– Va? Fick vi frispark?
– Ja!
– Men … mot Spanien? Fick vi en frispark verkligen?
– Ja, jättekonstigt!

’34
Sverige tar sig ändra fram till Spaniens mål.

’34,5
Sverige är inte längre framme vid Spaniens mål.

’40
En av de spanska spelarna heter Parejo. Jag ropar:
– Bonde heter granjero!
– Nej, han heter Parejo, svarar spanjoren lugnt.
– Fågel heter pájaro!
– Ja, men Parejo heter spelaren.
– Krabba heter cangrejo!
– PAREJO!

’45
Kommentatorerna säger:

– NITTIFEMTE hörnan för Spanien. Larsson rensar. Jakobsson rensar. Hörna för Spanien igen. Helander rensar. Berg rensar. Två minuters stopptid (alltså extratid för skador och byten å sånt). Qaison rensar. Hörna för Spanien. Ramos  cykelspark…aaaaaahhhhhuuuu.

Pfuiiiiitttt! REKLAAAM!

(Puh.)

’47
Nu har vi haft bollen i Spaniens målområde igen! Jättelänge.

’50
Nu får vi lite statistik av kommentatorerna. Det visar sig att Spanien leder stort vad gäller hörnor, bollinnehav, skott på mål och antal passningar.

Men vi har i alla fall mer gult på vår matchdräkt.

’55
Nu spelade Sverige lite som när jag har bråttom att få köttfärssåsen färdig. Jag klämmer mig i vitlökspressen, häller rosmarinet i vasken och tappar gjutjärnslocket på stortån. Den store hjälten just nu är Pontus Jansson, som är klonad och kan nicka på ett 50 kvadratmeter stort område – men nu har han krockat med vår målvakt två gånger så han är alldeles yr.

’60

Som en pälsmössa sitter Robin Olsen på Pontus Jansson.

’63
Tyvärr får Spanien straff för att Sebastian får bollen på armen. Spanien stänker förstås in den och huuuuu vad alla jädra spanjorer blir glada. Spanien–Sverige 1–0.

Ser ni att målskytten Ramos tittar mig rakt i ögonen och knyter näven mot mig? Och ser ni att vår taklampa ligger som ett blommigt raster över hela honom? Moahahaha.

’65
Nu ska underbarnet Alexander Isak snart in på planen, tror vi. (Ni som inte var med under rapporteringen i fredags: han är det som Zlatan var år 2000. Alltså bänkad av coachen och älskad av publiken.) Eller så kommer jokern John Guidetti in, för si han kan spanska, han.

’75
Nu har jag missat massa sparkar för att plåstra om Sextonåringens kardborrefot. Heter det ju inte. Hmm. (Letar i minnet.) SJÖBORRE!

’80
Kommer ni ihåg Allbäck? Han blev alltid inbytt i ungefär detta läge i matcherna. Och han gjorde ALLTID mål. Skulle han inte kunna spela från start? sa vi som inte var coacher. Tydligen inte, för Allbäck bara fortsatte komma in sent i matcherna – och göra mål. Nu kom unge Alexander Isak in (född 1999, 190 cm, kan säkert växa lite till).

’86
Nu blire sådär trist igen. Helander skulle bara ta bollen av en spanjor, och då tyckte domarn att han gjorde det fel. Och nu är det straff igen. Spanien–Sverige 2-0.

’87
Nä nu tycker jag att vi blåser av i förtid, för nu gör Spanien även ett spelmål. Vrid om kniven bara!
Spanien–Sverige 3-0.

’90
SÄTT IN ALLBÄCK! 

Pfuiiiitttttsluuuuut! Om vi hade spelat fem minuter till, hade Spanien vunnit med 7–0, och då måste man ju säga att 3–0 är bättre! Kopf hoch!

Nu följer fem timmars analys och intervjuer, och det är jättekul efter en vinst, men bara ren tortyr när det handlar om en tung förlust. Och alla frågor börjar på ”hur”. Om ni hade fått dessa frågor, hade ni då inte blivit galna?

– Hur viktig var den här förlusten?
– Hur besviken är du nu?
– Hur kände du dig när du orsakade straffen?
– Hur stor är chansen att ni går till EM?
– Hur kunde ni ha spelat bättre?

Varje gång sitter jag och ropar svaren till tv:n:

– På en skala? Fem komma två.
– Inte ett dugg, jag är inte en tävlingsmänniska.
– Jag var lite bekymrad över en begynnande huvudvärk.
– Åtti–tretti.
– Vi skulle ha spelat bättre.

FLY MIG EN ALLBÄCK!

Share
/24 Comments/by

På Nedre Manilla

Nedre Manilla? Nu tror ni att jag har varit i Filippinerna. Eller i Australien, Mexiko och USA. Och så rycker ni på axlarna och fnyser för äsch, där har väl alla varit.

Men nej, jag har varit på födelsedagskalas i ett fantastiskt hus på Djurgårn (stavar jag det plötsligt lite föraktfullt). Jag testade att ta mig dit på en sån där förnicklad sparkcykel som ligger i varenda buske i hela Stockholm. Uppförsbackar gick bra, nedförsbackarna var oerhört läskiga och på grusvägarna var det obehagligt stötigt – och inte alls kul.

Och så åkte jag förstås lite vilse.

Villan är som ett museum. Allt är så vackert. Väggarna är klädda med fasta bokhyllor och jag såg till att klappa på alla uppslagsverk så att de inte skulle känna sig övergivna. Möblerna är som konstverk.

Men det äääär inte ett museum: man får sitta på alla sittmöbler och klämma på alla pryttlar och … hm, vad kan det vara som ligger på skrivbordet där i höger bildkant?

Se där. En almanacka från 1930. Synd att det inte stod ”tdl 14:30” och ”kontakta kungen” eller kanske ”xxx: 435-7”.

Det var som att rumla runt i ett museum och äta god mat tillsammans med Karin Boye, Per-Anders Fogelström, Jaques Werup, Tove Jansson och alla andra författare som ni någonsin kan komma på – för de satt på väggarna och tittade ner på oss.

(Ni kan ta bort ljudet: det är bara ett himla kackel.)

Ser ni vem som har hamnat under trappan i skamvrån?

När jag vandrade omkring högst upp i Eva Bonniers avdelning, klev jag plötsligt in i ett stort, tjockt spindelnät. Jag var lika cool som någonsin Indiana Jones, men såg till att frustande och fräsande för alla som var i närheten berätta hur kul detta var.

Och så såg jag ut såhär inför allt som dök upp i de olika rummen.

Man skulle kunna tro att jag for omkring som en galning och tjoade och pratade med allt och alla och var som kusinen från landet som inte riktigt kan föra sig i fina kretsar. Jomen. Eller så kan man bara se på mig som en oerhört lättroad en.

– WOW! Nästan som en lönndörr!

– HERREGUUUD! EN ISBJÖRN!

– NÄMEN alltså vilket vackert kakelgolv!

– KOLLA KOLLA KOLLA! Det är stökigt bakom soffan!

Det sista som hände var att vi stod i en rörig kö och försökte säga adjö till värden – vår gamle kollega från tiden på Nationalencyklopedin. Ett vaket öga berömde min kompis’ fantastiska skor från anno dazumal, men påpekade att det ju var opraktiskt att ha matsäcken där nere.

Förmodligen hade hon gått omkring med detta stackars genomborrade geléhallon i en timme eller så.

Sedan var det dags att testa nästa färdmedel: EU-cykeln. Jag har ju i två år hyrt cyklar i Stockholm och njutit av att fara fram på ett effektivt och smidigt sätt. Tyvärr var det något problem med upphandlingen av cykeluthyrningen, så de försvann.

Istället erbjuds man dessa gröna EU-cyklar.

Och nu ska ni få höra hur dåliga de är: JÄTTE.

Dåligt:

  • appen
  • sadeln som inte går att höja
  • skrangligheten
  • ingen bakåtbroms
  • ingen pakethållare
  • ingen växel.

Bra:

  • två hjul.
Share
/26 Comments/by

Jag glömde bort Sverige–Malta!

Här satt jag lugnt och fint med en skotte och en spanjor och tre Bergmän i trädgården och pokulerade på alla möjliga sätt. Och spanjoren ba:

– ’Schäkta om jag är en party pooper. Men det är landskamp på tv nu. Det står ett noll och …
– MEN HELVETE! SIMULTANBLOGGNINGEN! skrek jag, reste mig, och välte omkull stolen.

Skotten for åt sitt håll, jag sprang in till tv:n och fick inte igång den eftersom det krävs femton manövreringar men fjuttron fjärrkontroller.

Snart är tv:n igång. Snaaart. Jag ska ba…

’14
Jag har ALDRIG missat 14 minuter och ett mål på detta sätt. Jag grämer mig och försöker googla vad som har hänt samtidigt som jag ju vill berätta om grusmatchen mot Malta anno dazumal.

HÖRNA!

’16
Inget hände! NY HÖRNA!

INGET HÄNDE IGEN!

Typisk hörna! (Not.) Men man ser i alla fall hörnflaggan. (Foto: Robin Lorenz Allard, Aftonbladet.)

’20
Det var alltså unge Quaison som gjorde mål efter blott 71 sekunder. Vilket ju är en dryg minut. Jag kan räkna, jag. Och nu får jag höra att Granen är skadad (och gammal) och att en av medlemmarna i dagisligan (Albin) har blivit lagkapten i hans ställe. Enligt kommentatorerna är det perfekt eftersom han är klok. (Här i rummet skrockar alla nedlåtande. Pfffffft och sscchhhhh säger jag till dem.)

’24
En av våra målspottare (som ALDRIG gör mål) heter Marcus Berg, och nuuuuuuuuu …  gjorde han nästan mål.

’26
Mikael Lustig snyter sig i handen som en riktig orienterare och får applåder härifrån tv-soffan.

Malta 1973. (Foto: svt.se.)

’29
I Eurovision Song Contest (Mellofinalen) röstar Malta alltid på Sverige. Förmodligen beror det på att Clabbe och Göran Fristorp sjöng om svalor som häckar under just detta namn 1973. Detta hjälper oss inte ett endast dugg just nu.

’36
Kommentatorerna berättar att Sverige gör det här bra. Vi har bara missat målet lite. Och inte fått ut nåt av hörnorna. Men vi kan springa. Och skjuta. Och passa. Men det är bra. ”Oj, nu spelar Malta bra en stund.”

– JAG KÖPER BILJETTER TILL SVERIGE-SPANIEN! skriker plötsligt spanjoren och dansar en regndans framför tv:n.
– Nej, det är mot Malta, säger min djefla man lugnt eftersom han har förstått allt.
– Nej, den 15 oktober! På Friends Arena!
– Ja! Jag vill också ha! Men skym inte tv:n! säger jag och tänker att jag ska lära spanjoren ordet “glasmästare”.

’41
– Ajajajajaj, säger kommentatorerna och berättar hur man inte får göra en cykelspark i huvudet på motståndarna.

I beg to differ. Zlatan får det.

Häromdagen:

’44
Vår spanjor tittar på Maltas spelare Effiong, som ser ut så här:

Och så säger han eftertänksamt:

– En … en … en fjong?

Sedan skrattar han sig halvt fördärvad, för så himla bra kan han svenska numera.

’45
PFUIIIITTTTTT!!!! PAUS! Jag fotograferar tv:n och reprisbilderna från Sveriges ettnollmål!

Quaison the målgörare!

’46
Efter en 30 sekunder lång paus är andra halvlek igång. På dessa 30 sekunder hann jag bara hämta te, trilla i en trappa, spilla ut nyss nämnda te, inte svara i mobilen när den ringde (MAN KAN INTE RINGA MITT I EN LANDSKAMP!) och inte hann jag hitta en bild på grusmatchen heller.

’50
MÅÅÅÅÅÅL! Claesson!  Vi leder med 2–0 och jag hann se målet! Och fotografera tv:n!!!

Okej, bilden är inte jättebra.

Det Claesson gjorde var alltså mål. Men det jag fick på bild var hur han hängde sig i ribban precis som basketspelare gör i korgringen efter en dunk. Me like Claesson. Och måste verkligen ge Berg cred för att han klackade fram den målgörande passningen!

’56
Nu sparkar de sån där flipperspelsboll, så jag ska berätta om Sveriges match mot Malta i VM-kvalet 1973. På en grusplan. (Detta är helt obegripligt: jag minns detta och klippte ut tidningsartiklarna fastän jag bara var nio år och istället borde ha brytt mig om mina nya snickarbyxor och det faktum att jag var nyinflyttad i Luleå fastän jag pratade skånska.)

Det roliga var att svenska landslaget visste att matchen skulle spelas på en grusplan eftersom det faktiskt inte fanns några gräsplaner på Malta. Men natten före matchen kom någon skum beslutsfattare på att planen skulle sopas ren från grus. Så det var liksom bara hårdstampad, torr jord att lira på.

’65
Kommentatorerna pratar om Sveriges framtidslöfte som är uppvuxen bara runt knuten från Friends Arena och hur bra han är. Och jag som har fokuserat på grusplanen 1973 har ingen aning om vem de talar om.

’69
De kanske pratade om Alexander Isak, som nu kom in på planen eftersom målmissaren (förlåt nu var jag elak) Marcus Berg byttes ut. Oooooooooooooooh! säger kommentatorerna när nyss nämnde Isak nästan nuddade bollen. Han är född 1999 och 190 lång. Nästan som att Foppa Forsberg är född 1973 och är 183 lång. (Eller inte.)

’72
Di svenske har svarta armbindlar för att Lennart Johansson dog häromdagen – en s.k. fotbollspamp som till och med var med när OS gick i Berlin 1936. Även om han bara var sju år just då. Men nu skriker de vilt på tv:n!

– OJ! Vad hände här? Malta sköt på mål! konstaterade kommentatorerna helt korrekt.

’76
Nu är Eskilstuna på planen igen! In med Sebastian Larsson! Yay! På med kaptensbindeln! Och nu ska här springas av! Swisch swoooosch, Larsson!

’79
MÅÅÅÅL! Vi leder med 3–0! Jättesnyggt flippermål! Tjoff, boff, pff och pang, så fick Alexander Isak in bollen i nätet!

Ni förstår?

’84
Nu kommer Guidetti in! Kulans! Han kommer att bråka, klaga, vinka, gestikulera och skrika och glidtackla samt prata med domaren! (Och spela fopoll.)

’88
Nu berättar vår spanjor att Maltas målis Henry Bonello är son till den stackars maltesiska målvakt som spelade i en famös match mot Spanien för tusen år sedan (1983). Spanien var piskat att vinna med 11 mål för att gå vidare till EM, och vann med 12–1. Maltas målvakt må ha släppt in tre mål i den här matchen, men han är i alla fall bättre än far sin.

’90+
Sluuut! Pfuiiiiitt! Vi är glada, spelarna är glada, alla är glada – men gladast är publiken! (Och Alexander <strike>Lukas</strike> Isak är glad, han som gjorde mål så himla snabbt efter att han byttes in.)

Nästa match är på måndag kl 20:45: Spanien–Sverige! (Men hur ska det gå då? Jag har ju basketträning till 21. Hm.)

Share
/22 Comments/by

Fotabjället på äventyr

Sextonåringen lever livets glada dagar och gick idag ut ettan på gymnasiet. Förra veckan var i Grekland – en bildningsresa som Europaskolan anordnar i samma anda som forna tiders ”grand tour” eller peregrination.

En timme efter att jag hade släppt av honom på busstationen för vidareforsling mot Arlanda kom detta sms:

Köra till Arlanda? Aldrig i livet! (Svarade jag inte.)

Kortet låg kvar hemma och swiiiiish, hade en lärare fått 1 000 kronor av oss, som hon tog ut i reda euro – och så var det fixat.

Några dagar senare kom denna hälsning – grabben hade alltså åldrats tio år plötsligt.

1. Vi firar ALDRIG mors dag. 2. Han brukar inte bry sig om stavning i sms. (3. Jag hittade inte ñ på mobilen.)

Ytterligare två dagar senare kom de här bilderna i familjens gruppchat.

”Jag trampade på en sjöborre och har ungefär 40 taggar inborrade i hela foten.” (Citronen är tydligen en husmorskur.)

De andra fyra barnen kontrade genast:

”När jag var i Grekland gick jag in i en kaktus som borrade sig in i min arm.”

”Jag körde en stor, fin bil in i en annan bil på en parkeringsplats i Spanien.”

”Jag cyklade och framhjulsbromsade för att en bil plötsligt körde in framför mig, och flög framåt medan jag satt fast i cykeln. Jag föll, reste mig upp och stapplade in i en annan bil, och hörde ett högt kacklande från bilen som jag bromsade för.”

”Jag blev utelåst på en balkong tre våningar över marken i Grekland. Jag klättrade på fasaden och tog mig in via balkongen bredvid. Det är sånt omdöme man har som 16-åring.”

Sedan kom Sextonåringen hem – ungefär 30 år äldre – och igår var han på grillfest i Strängnäs. Så kom en bild:

”Jag badade i Mälaren och skar sönder foten på en trasig flaska. Blodet sprutade! Jag åkte hem till morfar.”

Gott så. ”Everything that doesn’t kill them makes them stronger.”

Fotnot:
Det var andra foten, så nu haltar grabben symmetriskt.

Share
/21 Comments/by

Hälsan för halsen: Hesa Fredrik?

Bitter, sur, utfryst och i tystnad sitter jag är första måndagen var tredje månad kl 15:00. På vårt tak är det lika tyst som vanligt.

För vår tyfon tutar ju inte. Hesa Fredrik is no more.

Under några decennier kallades slutsignalen vid sportevenemang för just ”Hesa Fredrik”. En snabbkoll i tidningsarkiven gav vid handen att det ansågs både kul och finurligt att skriva så här:

SvD den 18 mars 1970. (Till yttermera visso Ingemar Stenmarks 14-årsdag.)

Så – vad händer om jag tar saken i egna händer och klättrar upp på taket och brölar som en slutsignal?

Eh. Förmodligen ingenting – precis som när larmet gick på fullt allvar kl. 09:15 i Helsingfors den 30 november 1939. Finnarna var förstås förvarnade (på grund av sitt geografiska läge om inte annat), men inte ens när de första bomberna föll och en till och med hamnade på ryska ambassadens tak, reagerade vårt broderfolk. Den finska motsvarigheten till Hesa Fredrik tutade, men folk störtade ut på gatorna istället för ner i skyddsrummen. Några lade sig roat ner i gropar som hade grävts i trottoarerna mitt inne i stan. Men försäljarna på Salutorget fortsatte att sälja fisk och blommor.

Precis så är det där vi bor: vi bara fortsätter att sälja fisk och blommor. Men om jag då brölar? Kommer jag att spärras in? Anmälas för förargelseväckande beteende? Hamna i tidningen? Släpas ner från taket?

Och få lite ont i halsen? (SvD den 11 sep 1938.)

Aha! En ny idé!

TUT-TUT-TUT!

Nämen nu vet jag!

Bröööööööl!

 

Share
/32 Comments/by

Studiebesök: en rättegång med balloptikon

Jag var på studiebesök i tingsrätten. Det var ett misshandelsfall som jag inte hade någon som helst relation till. Målsägande och den anklagade var ett par, där mannen hade slagit kvinnan upprepade gånger. Vilket tydligen är vardagsmat i rättegångsvärlden.

Det såg verkligen ut precis så här. (Bildkälla.)

 

Precis som på tv visades bilder på blåmärken och sms-konversationer, uträkning av förlorad arbetsinkomst och uppskattning av hur mycket sveda, kränkning och annat lidande är värt i pengar. Mannen kom in i rättssalen i kraftiga bojor, arm i arm med en bister polis.

– Precis som förväntat, tänkte jag, fascinerad av bojorna som konstigt nog var brutalare än medeltida tortyrinstrument.

Pffft.

Men det jag inte hade förväntat mig var stämningen. Luften kändes som ärtsoppa, som rosbuskar, iskallt vatten och som dimma på en gång. Sammanlagt var vi 15 personer i rummet, där blott en person talade åt gången och där ingen ens skruvade på sig oombedd. Språket var förstås högtravande och alla läste innantill, hur lite som än sades. Och apropå papper, så fick jag för första gången på kanske 25 år se en balloptikon.

Men detta ord kom jag inte på då. När målsägarbiträdet först lade ett vanligt A4-papper på OH-apparaten tänkte jag snabbt ”oj, nu blir det ju svart”, och i nästa sekund ”nämen ooooooh, det är ju en sån där, en sån där, vahettere, en sån där”.

Episkop, balloptikon, opaque-projektor. Enbent och enögd.

Ett episkop eller en balloptikon kan man alltså köpa än idag! Och använda på allvar! Coolt, säger nostalgikern i mig, men tvivlaren undrar varför man inte använder en dator med kanon istället. Finns det något juridiskt hinder? Målsägarbiträdet sa flera gånger beklagande att blåmärkena ju syns bättre på papper.

Ett episkop från slutet av 1800-talet. Vi kanske ser på den idag som man ser på Nokia 3310 om 100 år? (GNU Free Documentation License)

Hur det gick i rättegången? Jag vet inte – det kändes lite som att spionera eller vältra sig i andras olycka att sitta där och lyssna. Jag gick hem i första pausen, då fortfarande inte säker på vad den där förnicklade apparaten hette.

Fotnot
Jag har kvar säkert 100 OH-bilder, som den lilla samlarråtta jag är. De ligger bredvid karbonpapperen och gnuggbokstäverna och tar ingen plats alls.

Share
/22 Comments/by