Hemkommen från Dalarna och ett releaseparty som varade i dagarna tre, ska jag nu berätta om en läsvärd bok som jag redigerade och korrläste tillsammans med författaren Ami Bergöö.
(Pukor och trumpeter!)
Historien bakom är inte välkänd – men heller ingen hemlighet. Att Carl Larsson vid unga år hade en 13 år äldre flickvän som också gick på Konstakademien vet man med bestämdhet, och att hon hette Wilhelmina Holmgren (1840–77). De fick två barn, vars namn Ami med hjälp av en rejäl portion envishet har lyckats hitta.
Denna Wilhelmina stod modell för flera av Carls målningar, vilket man har lyckats lista ut med hjälp av bl.a. andrahandskällor och anteckningar samt genom att titta på (och känna igen) hennes utseende. Men alldeles bara för drygt ett år sedan dök en dittills helt okänd tavla upp för värdering vid en auktionsfirma. Den fantastiska målningen visar Wilhelmina, död efter andra förlossningen.
Wilhelmina Holmgren, målad 1877 men daterad 1878 och såld i december 2020.
Boken är ett fantastiskt tidsdokument och ger en komplicerad bild av livet för särskilt kvinnorna under andra halvan av 1800-talet. ”Stockholmsäktenskap” (alltså att vara sambo) var ett känt fenomen i storstäderna, men det är kanske inte lika känt vad det innebar för de inblandade.
Många resonerade från mitten av 1800-talet liksom drängen Alfred, som till Lina sa:
– Det där gifteriet. Det tar vi och skiter i.
Orsakerna till att inte gifta sig var många och förstås skilda, men främst handlade det om att
Stockholms befolkning ökade explosionsartat och det gick att vara lite anonym och hålla sig undan skvaller
bostadsbristen påskyndade ihopflyttandet
det var svindyrt att fixa med de många olika intygen inför vigseln
yrken som blev ”tillgängliga” för kvinnor gällde enbart de ogifta
från 1858 kunde ogifta kvinnor begära att få bli myndiga vid 25 års ålder
från 1863 blev alla ogifta kvinnor automatiskt myndiga när de fyllde 25
gifta kvinnor var omyndiga hur gamla de än var (ända till 1920).
Ami lyckades lista ut att när Wilhelmina (i största hemlighet) låg för döden i barnsängsfeber, var Carl på fest med sina konstnärspolare.
Göteborgsposten den 5 april 1877, två dagar efter Wilhelminas begravning. (Kolla på de uppånervända citattecknen! Redan då visste man att göra fel på dem!)
Inledningen av texten i modern språkdräkt:
”En avskedsfest – som dock var av den gladaste beskaffenhet – firades i onsdags i Skomakarkällarens festvåning, dit ett antal vänner och kamrater hade bjudit in tre av våra yngre konstnärer: bildhuggaren Edvard Brambeck (som har erhållit Konstakademiens resestipendium) samt figurmålaren Carl Larsson och landskapsmålaren Hjalmar Sandberg. Efter intagen supé samlades man kring bålen, och föredrag hölls på både vers och prosa. Bland talarna utmärkte sig i synnerhet Ernst Wallmark, som höll ett glänsande, bejublat tal för konsten. Festen fortsatte under muntra upptåg och livad sinnesstämning till långt efter midnatt.”
Begravningen av Wilhelmina skedde snabbt som attan, under vilken Carl stod gömd längst bak i kyrkan eftersom … ja, det vet vi ju förstås inte. Men skam hade säkert med saken att göra.
Men nu tvära kast! Hur var det på releasepartyt i Lilla Hyttnäs, Sundborn, undrar ni?
Ja, alldeles fantastiskt – som ni förstår – med bubbel, tal, spelemän och hyllandet av Konsten med stort K. Och än en gång måste jag få visa er några av de ljuvliga miljöerna som Karin och Carl Larsson skapade i sitt hem.
Köket strax före sekelskiftet 1900.Köket och frukosten 2022. (Diskbänken vid fönstret är ungefär i knähöjd.)Den gröna färgen blev helt kajko på bilden här, men det är en och samma byrå som till vänster på bilderna ovan.Matsalen med Karins alla broderier och de fina lamporna. Och färgerna!Kanske inte så mycket färg – men samma miljö.Det roligaste av allt: August Strindbergs böcker, ställda så att man ska kunna se dem, men inte ta ut dem ur hyllan. (De hamnade där efter Det Stora Bråket 1907.)
Det finns dialekter och så finns det DIALEKTER. Att ”en åttondel” på pitmål heter ”hårta borti hårta och hårta borti hä” är precis hur kul som helst. Kolla här på hur man säger ”jag tyckte att jag kände igen henne” på samma pitmål:
– E töjsht e tjändå tömjen.
På Språkrådets (enligt min ringa mening) röriga sajt finns en dialektkarta där man kan klicka på olika landsändor och lyssna på (oftast) gamla inspelningar.
Men min favorit-dialektkarta är en helt annan. Den har skapats av lingvisten Robert Östling, som borde föräras en staty och några gator uppkallade efter sig. Spara denna länk, brodera bokstäverna, skriv ut en lapp och lägg den under huvudkudden:
Materialet består av cirka en miljard ord. Det kan låta mycket, men språk har den egenskapen att ett fåtal ord (som ”och”, ”jag”, ”hej”, osv.) är väldigt vanliga, medan de allra flesta ord förekommer relativt få gånger. Det gäller speciellt lokala ord. Om ett ord förekommer färre än 20 gånger i vårt material så kan vi inte rita någon karta.
Kolla om era gamla släktingars ord finns med, om tokiga grannen med konstigt ordförråd faktiskt inte bara var tokig, utan även ett dialektunikum. Och hur är det egentligen med ostkrokarna?
I dessa tider med dagliga krigsrapporter från Ukraina funderar jag på varför jag inte ”preppar” och investerar i spritkök, vevgrammofon samt trådbunden väggtelefon. Köttkonserverna lyser med sin frånvaro samtidigt som jag med min skosamling skulle kunna fotbekläda ett större kompani – om de inte hade haft något emot att marschera i basketdojor.
Men kanske är jag något på spåret nu: kan jag preppa mig med lite klädsamt kamouflage?
[Språklig hakparentes. Borde det inte numera stavas ”kamoflage”? SAOB – vår utmärka, etymologiska ordbok – tyckte i alla fall nästan det 1935, medan SAOL och SO håller fast vid ’ou’. Just sayin’.]
Kamouflagemålning och -övertäckning var inte riktigt i ropet under de historiska fältslagen, vilket vi har sett på t.ex. Nationalmuseum och OÄ-lektionerna. (Ja, barn, så hette det.)
En ickekamouflerad Gustav II Adolf som fältherre vid Breitenfeld. (Av Johann Walter 1632.)
Någon gång under 1917 började det dyka upp tidningsartiklar om hur både fransmän och britter gömde sina arméer under tygsjok och bakom målarfärg i konstiga mönster. I Frankrike ansåg man att kamouflaget skulle ske av konstnärer i basker, medan man i Storbritannien diskuterade om det inte snarare var vetenskapsmän i vita labbrockar som var lämpligast. I USA fick man snabbt två falanger med vetenskapsmän i en, och konstnärer i den andra. Snabbt konstaterade jänkarna att vetenskapsmännen lydde order samt höll tider och ordning, medan konstnärerna grälade, glömde avtal – och kom på särdeles kreativa lösningar. Det neutrala Sverige fascinerades stort, men lite på avstånd.
SvD den 9 augusti 1917.
I Storbritannien började man särskilja mellan att med kamouflage
osynliggöra: disruptive coloration
förvirra: dazzle, misdirection.
Att förvirra (dazzle) gällde särskilt fartygen – man kunde ju inte styra hur omgivningen såg ut på havet, varför krigsmålade fartyg egentligen bara funkade när de låg i hamn. Men nu sattes kvinnorna i arbete med att måla de stora båtarna randiga, rutiga och helt tokroliga. På nolltid blev ”dazzle” en trend, ett mode och en konstinriktning samt vetenskap.
Kontraproduktivt kamouflage på stranden 1919.
I Sverige relaterade man naturligtvis krigsmålningen till roliga fester – inte till nyttan som kamouflaget gjorde för att förvirra fienden.
När tyskarna såg den randiga båten på håll, kunde de inte uppskatta fart och riktning som förr. Alltså missade deras bomber och granater målet. (DN 16 mars 1919.)
Under våren 1918 skrev N.Y. Tribune om kvinnliga konstnärer som hade slagit sig på en ny volontärbana som kamouflöser inom Women’s Reserve Camouflage Corps.
Artikeln i N.Y. Tribune inleds med en påhittad historia om ett kärlekspar som skräms halvt från vettet av stenar som rör sig och trädgrenar som pratar med dem. Kamouflöserna själva får uttala sig och betonar att de som konstnärer ser mycket allvarligt på sitt uppdrag att skapa välfungerande kamouflage, och att detta inte ska viftas bort som ett skämt. Varpå journalisten gör just detta.
De svenska tidningarnas fascination inför kamouflaget ute i Europa mildrades något efter krigsslutet, även om det som nyord användes flitigt. Se här SvD den 11 maj 1919:
Den nya capen var enligt modekrönikören ju inte ny, utan bara en upphottad version av slängkappan – som ju under 1890-talet användes för att ”kamouflera damernas många paket” under shoppingrundan. (Kolla på skorna: de ser ju ut att vara från 1950-talet!)
När jag läser i de gamla tidningarna slås jag hela tiden av hur komplett inkorrekt jag föreställer mig världen runt förra sekelskiftet. Jag trodde att man skröt med att man hade handlat mycket, inte att man gömde påsar och paket. Jag trodde också att man som förmögen kvinna hade tjänstefolk som bar eller att allt kördes hem – inte att man själv kamouflerade och släpade på varorna. Mycket nyttigt.
Ni förstår nu att jag kommer att öva på huskamouflage (måla huset så att de gröna algerna inte döljer den gula färgen) och ansiktsmålning (underlagskräm och concealer eller vad det kallas). Och när någon läser mina blogginlägg om 150 år kommer de att tro att allt egentligen bara handlade om basket.
Kanske är det även dags att investera i ett par kamouflagetajts?
Kolla! Jätteintressant historiker berättar om kamouflage:
När jag var ungefär 4 år trillade min 66-åriga mormor över dammsugaren. Hon landade (naturligtvis) på lårbenshalsen och hamnade i sträck på Lunds lasarett.
Plötslig insikt! I sträck på Lunds lasarett borde hennes memoarer ju ha hetat. (Om hon bara hade skrivit dem.) Hon tillfrisknade, och dog inte förrän 23 år senare.
I vintras trillade min mamma på rumpan pga. en kombination av
väderlek
S:t Eriksplan
dåliga dobbar.
Vurpan resulterade i en kotförskjutning och morfintabletter som nu ställer till det för henne såpass att hon får besök av hemtjänsten flera gånger om dagen. Om mamma hade gett ut sina memoarer, hade de kunnat heta Härliga hemtjänsten i Rollatordalen.
Men nog om släktingarnas fall – nu ska vi tala om mig. För jag är en jävel på att trilla! Om lårbenshalsen och kotorna ställer till det för mig i framtiden, ska gudarna veta att jag gjorde allt för att rusta dem.
Buster Keaton, 66 år gammal:
Ni som har hängt här ett tag minns kanske hur jag föll i källartrappan och landade på armbågarna, hur jag sprang nattorientering och låg ner mer än jag stod upp, hur jag ideligen cyklar omkull, hur jag effektivt stannfaller i Vasaloppet och hur jag har legat på rygg med en stekpanna i handen inne på Coop. Och då har jag inte ens tagit med alla baskettrill i uppräkningen.
Den där bollen är på väg rakt mot mitt huvud. Tjong, så föll jag omkull – kanske av ren självbevarelsedrift.
Men inte faller man väl under en enkel skogspromenad? Johodå. Kanske beror det på den allestädes närvarande basketbollen som distraherar mig? Kanske är jag bara en fladdermaja? Under de två senaste av corona framtvingade promenadåren har jag bl.a.
gått baklänges ini ett träd och där fallit omkull (orsaken var en plötsligt uppdykande älg)
tagit ett steg rakt ut i luften och fallit ner i en en meter djup grop som faktiskt inte fanns där dagen innan (sa jag om fornminnet som har legat där sedan 1100-talet)
som Bambi tagit mig fram på nedisad stig, halkat till, huggit tag i närmaste träd, gliiiiidit ner mot marken och sedan med ett brultalt sprätt kastats ett par meter bort när trädet gick tvärt av
bara häromdagen mitt i en intressant mening om tingens beskaffelse handlöst halkat av en snömoddsstig utan att slå huvudet i en enda de sju stora stenar som omgav mig.
Nu slumpade det sig så att det sistnämnda fallet sammanföll med en nysattack som pågick i 24 timmar. Jag nös, nös, nös, snöt mig, nös, nös och nös och snöt mig så imponerande brutalt att man hade kunnat ha mig som ett nummer på cirkus. Nysningarna gav mig en ruskig träningsvärk i magen, medan snömoddsfallet bara gav mig blöt rumpa, smutsiga brallor, massa skratt och trasiga glasögon.
Ni ser? Jag är Buster Keaton! Det är mycket mer ansträngande att nysa än att trilla!
Men här tog jag mig fram säkert som en bergsget! (Broddar på fötterna och dubbar på cykelhjulen.)
En gång i 19-årsåldern åkte jag helt solo på en ospecifierad resa till Rivieran. Jag hamnade i Italien, där jag blev uppraggad av en förtjusande ung man som bad mig följa med när han skulle stjäla grannens jättemonster till motorcykel. ”Javisst”, kvittrade jag eftersom jag
inte förstod vad han menade
var jättekissnödig och inte riktigt kunde fokusera på annat.
När jag åkte på klassresa till Leningrad fick vi nästan ingen mat, höll på att frysa ihjäl och sov högst två timmar per natt. En dag hällde jag en hel tallrik fadd kalops i mitt eget knä. En klasskompis klättrade en natt in i en garderob, som gick i baklås.
När jag åkte på klassresa till Rhodos (ja, jag har alltid gått i klasser som har gett järnet vad gäller resor), blev jag nästan kidnappad av en liten rhodes som höll mig i ett järngrepp och skulle ha mig att följa med i hans bil. Jag sparkade honom resolut mellan benen och sprang så fort jag kunde de 7 kilometrarna hem till hotellet på mina då inte alls skröpliga knän.
(Här tänkte jag publicera bilder från de tre nyss nämnda resorna. Men antingen är jag topless eller så ser man inte att det är jag pga vinterkläder [Leningrad] . Så det blir inga bilder.)
Med andra ord: det är spännande när det händer grejer på resor. Det här var bara tre exempel, men ni har förstås liknande och helt andra historier som ni vill fylla kommentatorsbåset med.
Men varför berättar jag nu detta? Jo, för att det ju finns banala reseäventyr. Och så finns det seriösa ÄVENTYR!
Tjugoettåringen som bor i Lund, berättade plötsligt att hennes pojkvän och dennes pappa skulle åka till Polen för att leverera pryttlar och grejer till behövande precis på gränsen till Ukraina. Vår reaktion på denna nyhet kan jämföras med när Butter spelar musik på julafton och Snövit dansar och alla ”orgelpiporna” hakar upp sig och gapar samtidigt.
Vi var storligen förvånade. Och imponerade. Samt lite avundsjuka.
Projektet organiserades av välgörenhetsorganisationen Solögat-Chamania, som samlar in pryttlar, planerar, fixar pappersarbete och som har kontakter i Ukraina. De två körde en modern, proppfull folkabuss med lika proppfullt släp: sanitetsprodukter, 40 lådor desinfektion, rullstolar och mycket mer.
En sån där bil vill jag ju ha. Men hippieblommor på.
– Berätta! Vad hände? Var det spännande? Gick det bra?
– Allt gick bra!
– Allt?
– Ja!
– Men gah.
– Okej, vi hade sommardäck och överraskades av ett plötsligt snöoväder strax efter Krakow. Det var ju inte så bra förstås.
– KÖRDE NI I DIKET?
– Nej. Men allt på släpet blev plaskblött så vi fick stuva om allt i svarta sopsäckar.
– Jamen … åh, så … eh … spännande …
– Nu kom jag på en grej! Vi fick stå i kö i ett par timmar på gränsen; de tittade på våra pass otaliga gånger, de tittade inuti bilen, t.o.m. under motorhuven.
– Gränsen …? Vilke… Men – åkte ni alltså in i Ukraina?
– Ja, vi lastade av inne i Ukraina vid 03 på natten.
– VAVAVA?!
– Det enda som vi inte överlämnade var en trasig påse socker och blött knäckebröd.
– Ni var inne i Ukraina. Wow. Sanslöst.
Gränskontrollsväntan.Mittinattenuppackning!
– Såg ni något mer spännande?
– Näe. Eller … jo …
I förgrunden: ett stängsel med taggtråd. Innanför stängslet: en rad amerikanska surface-to-air-missiler, förberedda för inkommande luftangrepp.
Och vad gör vi på vår front för att hjälpa till? Inte mycket, måste jag tillstå. Eskilstuna Basket skippade entréavgiften och lät alla betala med pastapaket och konservburkar, som gick raka vägen till Stadsmissionens Ukraina-insamling. Det var bra. Olle (aka den djefla mannen) håller kontakt med alla sina vänner i Ukraina, och några som har flytt till Polen kommer han att hjälpa med lite förnödenheter.
Förhoppningsvis dyker det upp ett behov som jag kan tillfredsställa, för jag vill verkligen dra mitt strå till stacken. Nån som vill ha en rättstavad text?
Här går jag omkring strakbent efter en hysterisk baskethelg med så mycket basket att jag dels vill klaga lite, dels inte på några villkor kan klaga eftersom det ju handlade om basketspel.
– Gamla människan – spela basket en hel helg?
– Jupp, så blev det.
Dock kan jag med gott samvete klaga på en kinesisk duschkabin som var så infernaliskt svår att skruva ihop att till och med den inkallade rörmokaren svor eder och förbannelse.
Men vi tar det från början. För när vi flyttade in i vårt fula hus 1999, var det fuskrenoverat med rea-plastmattor och knottriga vävtapeter från ungefär 1982.
– Vi blir nog rika snart och får massa pengar.
– Ja! Nobelpris and what not.
– Så vi står väl ut med allt fult tills kosingen rullar in?
– Jahadå!
Sa vi och så rullade inte alls kosingen in, utan bara massa barn och illa betalda uppdrag. Åren gick och duschrummet blev läbbigare och läbbigare.
Bild från 2006. Den bruna plastmattan är kvar, men den gula, knottriga tapeten har målats vit. Handikapptoans fiffiga handtag funkar perfekt som pall för de minsta. Den snygga 50-talsspegeln och den lilla basketbollen distraherar kanske lite?
När den gamla duschkabinen sprack och toan slutade spola, fick jag nog och bestämde att det skulle ätas lök och potatis tills vi hade råd att köpa en begagnad toa, färg, rödsprit och den billigaste – men ändå snygga – duschkabinen.
Så skred jag till verket och slängde allt som slängas kunde och sparkade sönder duschkabinen som vore jag Bruce Willis.
Finfina fynd under den numera slängda duschkabinen.Den gamla larmknappen for all världens väg – till de numera vuxna barnens stora besvikelse.
I två veckor kämpade jag, målade in mig i hörn blev yr av rödspritsångor, spacklade och kletade och hade mig. Ibland pekade jag med hela handen och lät den tillfälligt hemmaboende Tjugofyraåringen skrapa och gnugga han också. En morgon överraskades vi dock av …
… detta sabotage! Någon hade brutit sig ut ur väggen!
Denna någon presenterades för grannens katt.
Mums.
Gamla tapetprover klistrades på hyllplan och ovanför handfatet, den gulnade plasten på strömbrytaren lackerades svart, ett auktionsfynd som skräpade i källaren sattes med stor möda upp på väggen – och plötsligt kunde jag se framtiden an med tillförsikt!
Före–efter.
Men så var det den förnicklade duschkabinen: billig och snygg samt obegriplig. Jag kommunicerade med säljföretaget och bad om instruktioner eftersom den medföljande bruksanvisningen var så otydlig. De skickade samma bruksanvisning via mejl.
Men till slut bände och vred och vände vi så att allt nästan passade!
Före–efter. (Den lilla svarta lådan på den vita pallen är en snillrik musfälla som inte alls ska vara där.)
Nu ska jag bara gå ner i källaren och ta upp nåt skåp, en annan spegel kanske och en gammal skolplansch eller två? Kan man dölja de fula rören under handfatet med nåt kul? Ett paraplyställ? Hm.
För att nu knyta ihop bloggsäcken som jag inledde med några klagomål; jag ska verkligen inte klaga. Vi har det bra trots snuva, knävlar, aprilväder, vattenläcka på vinden, möss i källaren, trasig bil och skoskav.
(Ha, jag klagade genom att säga att jag inte ska klaga. Typisk aprilfeeling.)
Ibland ser jag stackars små fotbollsbarn som sliter på gräs och grus i regn och rusk. Jag tänker:
– Ack. Tänk om de istället skulle få spela basket. Inomhus i värmen med behagliga bollar. Gnisslande skor och dunket i plankan. Myspys.
Men om vi hade ställt ut basketspelarna på gräsmattan i ösregnet i Polen denna kväll, hade de omedelbart fått galopperande halsfluss och skyllt på halt golv, dålig sikt och ojämna vindförhållanden. Som det regnar!
Här har vi Sveriges plaskblöta hjältar:
Målisen med ont: Robin Olsen
Ölbackarna Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Marcus Danielson, Ludwig Augustinsson
Mittfältet som kom i kläm: Dejan Kulusevski, Kristoffer Olsson, Jesper Karlström, Emil Forsberg
Målspottarna: Robin Quaison, Alexander Isak.
Två ytterligheter. Till vänster: Nilsson-Lindelöf med normal frisyr och jättemånga landskamper. Till höger: rookien Karlström med den där förnicklade fopollsfrisyren som alla andra (utom Nilsson-Lindelöf och dagis-Emil) också har.Allihop!Där nere står det ”PEACE”.
Att stava till polackerna är inte lätt: Szczęsny, Bielik, Glik, Bednarek, Cash, Góralski, Moder, Bereszynski, Zieliński, Szymański och Lewandowski. Och då har jag förmodligen glömt hälften av fnuttarna.
Om vi förlorar ikväll får vi inte spela VM i landet som börjar på Q i november–december, vilket kanske är lika bra. Men om vi vinner, blir jag och många med mig sådär knollrigt glada. I minnet har vi andra måste-matcher som Bragden i Berlin, Miraklet i Milano, Bravo i Bukarest och Tappers Tåfjutt.
’1 PFUIIIITTTT!!!
Spark, klafs, tjong, plask, trill, plask och så ruskar vi alla på oss som blöta hundar.
’6
Först nu kom jag på att de lirar i spöregnet på Schlesienstadion, som på polska heter Stadion Śląski.
Slaskiplaski! Haha!
(Nä, fopollsmässigt händer det inte mycket. Alla springer, och bollen rullar långsamt. Zlatan sitter på bänken och ser sammanbiten ut. Domarna har ovanligt höga knästrumpor.)
’10
Först nu fattade jag att rookie-Karlström ju är proffs i Polen! Klart grabben ska starta matchen då! Han kommer ju att fatta när polackerna ropar ”kommer vänster” eller ”fejka skada” å sånt.
’13
Coolingen Alexander Isak tjongar på stort avstånd till bollen mot polske målvakten så att vi alla skrek till av förvåning. En liten stund senare gör Quaison likadant. Det där påminner om när vi basketspelare får coachorder om att skjuta trepoängare även om vi inte kan sätta dem. (Man gör om inte annat försvaret nervöst.)
’15
Publiken är SÅ berusad. Kameramännen zoomar in än den ena, än den andra fyllbulten som har svårt att applådera för att händerna inte är synkade.
’18
Polsk hörna. Det är det som kallas ”fast situation”, och alla som kan fotboll blir så nervösa eftersom det kan bli mål. (Men väldigt sällan blir det.) Tjong, plask, nick, bort. Nä, inget mål.
’19
Emil Forsberg får en passning av Polenkarlström och nääää, inget mål. Men en hörna. Kommentatorerna säger att det inte är en dum hörna, men si det tycker jag eftersom Alexander får ont i huvudet av den. Plaskotjoff och alla sparkar och alla har målchanser men … näääääää.
Puh, det där var en jobbig minut. Vi är alla helt överens om att Sverige passar bra i regn.
Väldigt dålig bild på när det inte blev mål. Polske målvakten är de facto klädd som Catwoman.
’26
En polack får iväg en floppande plaskboll som går tre meter utanför de svenska stolparna. Kommentatorerna blir alldeles till sig och vrålar:
– ÅÅÅÅÅÅÅÅÅ! Den bästa polska målchansen!
En liten stund senare tjongar en annan polack iväg ett skott som går långt utanför det också. Kommentatorerna nästan dör. Danielson med ett s spelar förtjusande försvar och jag måste än en gång betona att hans brorsa jobbar på min radiostation.
’30
Den polske coachen ser ut som en östtysk politiker från 1973.
– Kolla, pekfinger mot pekfinger! sa han här.
’35
Bara en bild på Kulan.
Cool kille.
’38
Nu ligger rookie-Karlström ner och vrider sig samtidigt som han protesterar mot nåt. En polack får ett gult kort. Alla ser förvirrade ut. Jag hämtar lite te.
’43
Tänk er att i detta spöregn sitta på bänken – torrt och varmt. Täckjacka och överdragsbrallor. Så kommer coachen och säger ”värm upp”. Du gör ett halvhjärtat försök att veva igång en väderkvarn och slajda lite åt sidan, häpp häpp.
Då slocknar hälften av alla lampor ute på planen. Elva säkringar gick kanske? Du sneglar på coachen, som bara bryr sig om lamporna. Domarna pratar med lagkaptenerna, domarna pratar med förbundskaptenerna och domarna pratar med varandra.
Du fortsätter att försöka värma upp den stela kroppen, men ingen tänker på dig.
’47
Polacken som heter Glik är halt. Pfuiiiiiittt blåser domaren och alla stelbenta reserver får äntligen gå in i värmen, där de som har spelat ska byta strumpor och dricka varm blåbärssoppa.
Pfuiiitt! Kissa, snusa, gör några armhävningar och så ses vi om en kvart!
’45 PFUIITT! LAMPORNA LYSER! DET HAR SLUTAT REGNA!
Kolla, nu vred vi klockan tillbaka lite – det närmaste en tidsresa man kan komma.
’48
Nu fick Polen en straff för att rookie-Karlström fällde en närgången polack i straffområdet. Alla svenskar är galna av ilska.
Lewandowski sätter straffen eftersom han är en gammal räv som sätter 93 % av straffarna han får. Publiken, den fulla publiken … den blir helt galen av glädje. Speakern som inte har sagt flasklock än, skriker sig hes.
Jag hämtar lite mer te.
’50
En dum polack som heter Moder massakrerar en svensk. Gult kort levereras pronto, men vad hjälper det när vi nu ligger under med 1–0? Uhuuuu.
’55
Vad bra att det inte är jag som spelar där ute på planen. Jag hade haft fokus på mina hackande tänder, skoskav, ömmande benhinnor och knastrande hälsenor och det faktum att vårt himla braiga spel inte har betalat sig samt att Polen leder med ett mål.
’59
Dagis-Emil gör nästan mål, men Catwoman räddar! Lewandowski larvar sig och faller som en döende dandy. Fjöltrams!
Nu har vi tre täckjacksgubbar som värmer upp vid sidlinjen igen … varav en är Zlatan.
’64
Elanga, kommer ni ihåg honom? Han som är så ung och duktig och som är son till en gubbe som Zlatan lirade med nån gång på 1900-talet? Well, nu ska han in på planen. Han byter med Quaison, medan Svanberg kommer att byta med rookie-Karlström.
Jag har ingen aning om vad detta betyder för spelet, men har en känsla av att coach en Janne Andersson har en snillrik plan eftersom han säger till Kulan att kliva upp och göra ett par mål direkt. (Jag analyserade munrörelserna.)
’71
Polen gör 2–0! Grrrrffnnnttt!
JAG GÖR MER TE!
’74
Men nu är det ju såhär att Sverige har varit med om att skapa bragder och mirakel förut.
’75
Straffskytten Lewandowski sjunger ”… haren skuttar fram så fort …”
’79
Det är fan inte mycket tid att hurra för såhär femitolv, men Zlatan ska in och döda några polacker med blicken nu. En Jesper Karlsson också, för Janne Andersson slänger in alla kort han har.
Oj, en rymdfarare i bakgrunden!
’87
Massa polacker står i vägen precis överallt. De bara sparkar bort bollen för oss. Ojojoj. Jag måste sparka i kakelugnen.
’91
Nu är det fyra ynka extraminuter kvar. Men en sak är bra: vår målis Robin Olsen har inte ont nånstans och har räddat tre snabba skott.
Men vad gör det när polackerna fläker sig och den italienska domaren dömer frisparkar åt dem hela tiden. Svenskarna är jähättearga.
’95
Pfuitt! Sverige har spelat bra men förlorar ändå med 2–0. Ack. Ve. Blä.
Men hurra, vi slipper åka till Qatar!!!!
(Nu vidtar ältandet där besvikna, ledsna, slitna och törstiga spelare ska förklara vad som hände och Zlatan ska förklara att känner det han känner. Jag kan inte rekommendera att ni tittar på det.)
Jaha. Så var det dags igen. Men lite annorlunda är det eftersom Zlatan (som jo, är uttagen) nu är så gammal att den yngste i laget (Elanga junior) är son till den gamle gubbe som Zlatan spelade med för tusen år sedan i MFF: Elanga senior.
Om vi går vidare ska VM spelas i ett jävla korrumperat skitland som heter nånting på Q. Kvällens match är en måstematch (vi måste vinna) liksom den som äger rum nästa vecka mot Polen (när vi också måste vinna).
De som börjar, den ack så viktiga startelvan, är:
Målisen Robin Olsen (som är lång och bra, men brukar göra sig illa).
Backarna Marcus Danielson (i brist på andra eskilstunabor har vi nu denne man att luta oss mot, och betänk väl att hans bror ju jobbar på min radiostation), Victor Nilsson Lindelöf, Joakim Nilsson, Martin Olsson.
Mittfältet som alltid kommer i kläm är Viktor Claesson, Albin Ekdal (Lennarts pojk), Kristoffer Olsson, Emil Forsberg (den numera äldste i dagisligan).
De två som ska göra målen är kylskåpet Dejan Kulusevski & flaggstången Alexander Isak.
Men … tänker ni. Var är Zlatan och Emil Krafth? Jo, avstängda pga. massa (två) gula kort.
NU ÄRE NATIONALSÅNGER! ALLA SJUNGER FALSKT OCH TÄNKER NU PÅ UKRAINA OCH INTE PÅ KÄNNINGAR I LJUMSKARNA!
Tydligen är Tjeckiens lag tomt på gamla storstjärnor och fullt av reserver och nybörjare. Jag har då aldrig hört på maken. Då kanske vi vinner detta? [insert lämplig ironisk emoji]
PFUIIIIITT!
’1
Matchen är igång och eskilstunabon Danielson snubblar på skosnörena det första han gör.
’2
Jag anropar de fem barnen digitalt eftersom tv:n visar konstiga färger och konstigt ljud samt illavarslande knasterstörningar som vore det 1977. Alla barnen ba ”vaddå tv”?
’6
Tjeckiens målvakt är rosaklädd som en tvååring 1984. Så himla fiiint.
’8
Hörna till Sverige. Lille Dagis-Emil i medelåldern lägger bollen så att Alexander Isak nästan når den. (Nästan är ett kul ord eftersom det inte antyder något som helst.)
’9
Målisen Robin Olsen tar bollen på lyra utan att få ont nånstans över huvud taget. Kors i taket.
’11
Jag letar intensivt efter en bra fotovinkel på Tjeckens stilenligt klädda målvakt, när Tjeckiens utespelare gör ett underkänt mål eftersom (duuuh) domarn blåste i sin visselpipa alldeles nyss. Jag såg det, alla tittare såg det, men kommentatorerna i TV4 ba:
– Tjeckien leder med 1–0.
(De hade fel. Jag hade rätt. Det står 0–0 och jag måste fortfarande ta en bild på Tjeckiens målis.)
’19
Ja, här står jag och konstaterar att anledningen till att jag inte kan fotografera Tjeckiens målvakt ju måste bero på att han inte är i bild. Vilket i förlängningen måste betyda att Sverige inte anfaller.
[stilla kontemplation]
Hu. Så är det. Ack. Oh! Nu!
Tjeckiens finklädda målis är inrutad.
’26
Jaaa, hörni. Dutt dutt, tjong, ploff. Spark, trill och nick. Nästan självmål. Jag tycker att det svenska spelet påminner om det här fiskspelet, där de svenska grabbarna alltså är fiskar som kippar efter vatten. Eller betet?
Blubb, blubb.
’33
Martin Olsson har ont som vore han målvakt. Inhopparen Pierre Bengtsson får på sidlinjen instruktioner om hur man springer när man är inne på planen. Alla väntar nervöst på vad som komma skall. Hur ska det gå, hur ska det gå?
’35
Eskilstunabon Danielson är en sann skitjobbare. Han springer, slänger sig, sparkar omkull folk (motståndare that is), faller, gör kullerbyttor och ser komplett nollställd ut hela tiden.
Me like.
’40
Coolt! Vår målvakt Robin (som fortfarande inte verkar ha ont) snodde bollen efter Tjeckiens sjuhundrasjuttielfte anfall och skulle pumpa iväg den långt borti anfall. Men då kom en tjeck och ställde sig rakt framför honom och bara stod. Så då ställde sig Robin Olsen också och bara stirrade. Det såg ut precis så här, fast med en fotboll nånstans:
’45
Ni vet när man trillar, snubblar, faller, halkar eller sätter sig i tomma luften? Och hur man då skrattar och låtsas som om ingenting? Och när nån frågar ”hur gick det?” säger man bara ”pffft, hihi, så tokigt” och sväljer gråten?
Well, tjeckerna gör precis tvärtom nu.
’47
Pfuiiiitt! Första halvlek är slut! Nu har vi spelat 47 minuter, men det lustiga är ju att när andra halvlek börjar, reser vi i tiden och börjar från 45 minuter. Den makten skulle man ju vilja ha i verkliga livet – till exempel när man missar bussen.
’45 (vavarejasa)
Pfuiiiitt! Martin Olsson är inte utbytt! Joakim Nilsson får gult kort!
Va? Joakim Nilsson? Who? Kommentatorerna hade lika gärna kunnat säga att Lasse Persson, Johnny Depp eller Rakel Molin hade fått gult kort – jag vet inget som dessa fotbollsspelare heller.
’50
Om jag ska översätta den kniviga och tilltrasslade matchbilden till begriplighet nu när Victor Claesson får gult kort när en tjeck springer in i hans ena fot …
Det är som när man har tappat en maska för 17 varv sedan.
Det är som när man har tagit muskot istället för kanel.
Det är som när de nya skosnörena går av.
Det är som när man stoppar sitt eget chilibesudlade pekfinger i ögat.
Det är som när man tar ett steg rakt ut i luften när man tror att trappan är slut men det är ett trappsteg kvar.
Inget funkar nånstans. Kulan – han som är som ett kylskåp – har fått ont i överskåpet med müsli. Han ligger ner på planen med sjukvårdare runt omkring sig och på läktarn står Zlatan och ser mycket, mycket bekymrad ut. I runda slängar 14 svenska reserver värmer upp.
Kulan med bulan – stor som en biljardboll på vänsterkinden under ispåsen där. Men han spelar förstås vidare.
’60
Det är en halvtimme kvar och Albin Ekdal tar en halvnelson på en tjeck och får gult kort. Samtidigt går Martin Olsson strakbent ut och byter med Pierre Bengtsson (som ser ut som Mandrake). Robin Quaison ska också in – Victor Claesson (som spelar i storklubben Värnamo) går ut.
Pierre Bengtsson.
’68
Stoppa pressarna! En tjeck får gult kort! Och inte nog med detta: när domaren tar upp det nyss nämnda gula kortet, tappar han nåt! På gräset! Det är en glasspinne! Nej, ett coronatest! Ett graviditetstest? Ah. En penna.
’72
Lennart Ekdals pojk Albin går ut och sätter sig så att Mattias Svanberg får lira en stund. Han är ung och glad och agerar duracellkanin på ungdomars vis. Tjeckerna har kramp här och där på planen. Om jag vore tjeckisk coach hade jag begärt byte nu.
’74
Tjeckiens coach begär byte.
’76
I basket kan inga matcher sluta oavgjort. I fopoll kan alla matcher sluta oavgjort.
Utom de som måste avgöras pga. VM-orsaker och kval-anledningar – som den här matchen! Så om det står 0-0 även när slutsignalen går, blir det förlängning. Det tycker jag är att dra ut på pinan onödigt länge.
’80
Iiiiiiih! Sverige gör nästan mål!
Ack.
Ooooooh! Tjecken gör nästan mål!
Puh.
Apropå puh, så ser den tjeckiske målvakten ut som Teletubbyn ”Po”.
’87
Om jag hade haft en portvinstå, hade jag pekat på den och sagt nåt i stil med att jag känner på mig att det blir mål strax. (Sicken rappakalja – jag känner aldrig på mig ett enda någe. Jag går omkring och är konstant förvånad.)
’90
Nu är ju matchen egentligen slut – om det hade varit basket, där vi ju bryr oss om matchklockan. Nu har domarna bestämt att det är exakt fyra extraminuter.
I basket finns det spelare som har till synes magnetiska händer; de kan ta emot och hantera hur dåliga passningar som helst. (Jag är inte en sån. Jag är mer som Hulken.) En sån där spelare är Emil Forsberg; han tar emot och tar vara på bollen hur kass passningen än är.
’94
Sverige får massa frisparkar, vilket inte hjälper ett enda dugg. Tjeckien har öppet mål, men ingen Emil Forsberg – så bollen far som en flipperkula ända bort till Långtbortistan!
Tack! Pjjuuiiiitt! Liten paus före förlängningen!
Kul kuriosa:
Det oslagbara Italien är plötsligt utslagna ur kvalet av Nordmakedonien. Det gillar vi, för italienarna är bara en bunt löjliga primadonnor. (Men deras mat är god.)
’91
Nu kör vi 2 x 15 minuter förlängning! Kulan med bulan får bollen, Quaison får inte ordning på bollen, alla faller som käglor och trasslar in sig i varandras dobbar och nu får vi en hörna och Alexander Isak gestikulerar till publiken att de måste tjoa mera!
’97
Lille Po sparkar bollen helt åt Sävast, till publikens jubel. Skadeglädje, thy name is fopoll.
’100
Sådärja, allt händer på en gång, passningarna går fram, vi trippar i straffområdet och tjong, pang, donk, och nu gjorde vi inte mål igen.
’106
PFUIIIITT! Liten paus igen! Drick te, ät knäckebröd med ost och leta upp en multivitamin! Det krävs krafter för att orka 15 minuter till och sedan straffar på det!
’107
En för mig komplett okänd människa som heter Jesper Karlström byter in för Sverige. Nu blir det åka av.
’110
JAG ÄR FAN SYNSK! Nyss nämnde Karlström lade upp ett helt anfall, styrde alla kors och tvärs och passade korrekt på alla sätt och vis till Quaison fick bollen och satte den i mål!
Här får Quaison bollen och 0,2 sekunder senare sitter den i mål!
Vi leder med 1-0!
’115
Nu kommer Elanga junior in – han som är son till Elanga senior. Helander kommer också in, men det struntar alla i som bara vill se Elangas unga ben lira.
Nu är det alltså fem minuter kvar av ordinarie speltid, och då kommer nog svenskarna att vara lite långsammare med inkast och insparkar och sånt banalt som att faktiskt resa sig upp efter en kapning (=trill). Vi kommer att tjonga iväg bollen som en icing i hockey, vilket är både oerhört trist och jättespännande.
’120
Sist-minuten, som vi säger i Norrbotten. Fast nu är det ju fopoll, så domarn säger att det är exakt två extraminuter kvar.
’122
Äntligen har vår målvakt Robin Olsen ont! Då vet man att det är match!
Pfuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitt! SLUT! Vi vann! Zlatan kommer iklädd täckjacka ut på planen, och han är jätteglad! (Ja, kameramannen fokuserar helt rätt.) Alla är lyckliga, för nu får vi se Zlatan spela på tisdag när vi möter Polen! Ja, okej vi är väl också glada för att VM-drömmen lever kvar.
(Var nu glada att ni slapp se eländet. Än gladare kan ni vara att ni slipper se all reklam i sändningen och allt ältande efteråt, där den ena journalisten efter den andra kommer med analyser som inte säger ett enda någe.)
– Hur kommer corona att förändra bostadsbyggandet framöver? sa jag med rynkad panna. Och finns det verkligen ett samband mellan D-vitaminbrist och covid-19?
Tyvärr var jag helt ensam i rummet, så jag fick inga svar. Dessutom satt jag och tentade en arkitekturhistoriekurs digitalt under tidspress, och skulle inte alls fundera i sådana banor. Jag skulle istället komma ihåg 1800-talets byggnadslagar och stadgar och hur nytillkomna lagar vissa år påverkade ditten datten.
(Jag mindes varken någon lag eller årtal och fick 0 poäng på den frågan.)
TBC-arkitekturen kunde jag däremot mer om! För si, lungsoten, spanska sjukan och andra farsoter spreds till stor del pga. den bedrövliga bostadsstandarden som vi hade i Sverige vid förra sekelskiftet. Ett exempel: en sexbarnsfamilj i en tvårummare ansågs ha så gott om plats att de faktiskt kunde ha tre hyresgäster.
Vilken kakofoni av snarkningar det måste ha varit här! (Sådana där täcken hade mina farföräldrar. Tunga och röda var de.)
Obeskrivligt trångt var det alltså inomhus med våra moderna mått mätt – och dessutom trångt utomhus. Se här på de bebyggda innergårdarna; det är liksom kvarter inne i kvarter.
Så här trångt är det fortfarande i kvarteret Eldaren i Vasastan (Stockholm). Fem till sex våningar höga är husen, och mörkt och fuktigt var det. Tänk att springa ner och gå på utedasset där nere … (Kvarteret på bilden är förstås uppsnofsat och moderniserat idag.)
Inte bara fattigdom utan även trångboddheten och bostadsbristen bidrog till utvandringen till Amerikat. Men nu var det det här med TBC, som ju faktiskt kunde vädras ut och självläka. Via brainstormingar och arkitekttävlingar och massa utställningar kom man i början av 1930-talet på något som heter smalhusen – såpass smala är de att en liten tvårumslägenhet har fönster i två diametralt motsatta väderstreck. Perfekt för tvärdrag så att alla baciller och all fukt far all världens väg!
Smalhus i Göteborg! Kök, badrum och gemensam tvättstuga var nyfunnen lyx. (Jag gillar idén, men det ser blåsigt och omysigt ut och jösses, baaarnen, där är ju baaaarnen! Vem vaktar baaarnen?)
Som synes på bilden ovan, var smalhusområdena inte helt optimala för di små. Man vill väl som förälder ha dem inom synhåll i säkerhet på en någorlunda omgärdad gård? Javisst, sa arkitekterna och tog fram trolldegen och lekte fram stjärnhusen. (Kanske gick det inte till exakt så.)
Smalhus, fast som stjärnor och med innergårdar. Där längst ut kan man banne mig ha utsikt i tre väderstreck!
Den här kursen som jag går är absolut jobbigast av alla jag har gått sedan våren 2020. Det är så mycket litteratur och så många termer och så många gubbar, vars namn jag måste banka in med våld: Tony Garnier, Clarence Perry, Lawrence Mumford, Patrick Abercrombie, Sven Markelius, Backström & Reinius, Ebenezer Howard, Albert Lindhagen (Lindhagensplan!) P-O Hallman (som är Sveriges Camillo Sitte, jahadå), Hausmann, Walter Gropius, Le Corbusier, Mies van der Rohe, Carl Bergsten, William Morris, Ferdinand Boberg och Robert Dickson.
(Om ni är som jag, känner ni möjligtvis till Le Corbusier och William Morris i namnsörjan ovan.)
Men jösses, så intressant det är och vad mycket jag lär mig. Jag hade ingen aning om att miljonprogrammet (alltså att en miljon bostäder skulle byggas på tio år) ägde rum exakt 1965–74 och att det inte alls bara är jättekolosser till fula höghus. Fördelningen är
60 % trevåningshus
30 % radhus och villor
10 % jättekolosser till fula höghus.
Va? Man baxnar! Och häpnar! Sedan lugnar man ner sig och läser vidare.
Och så avslutar vi med en köksinteriör från 1930-talet. Vad tror ni att det står på de små lådorna bakom kvinnan?
Men, förresten, hur är det nu? Kommer corona att på något sätt förändra bostadsbyggandet framöver? ”Coronarummet” kanske är jobbahemifrånanpassningen i nybyggda huskomplex?
Igår skrev Andrew Walden: ”… jag brukar undvika allvaret när jag är rädd”.
Jag kontrar med: ”Jag brukar undvika allvaret.” För det finns överallt. Coronan har satt världen i brand och så ställer Prutt-Putin till det som lök på laxen. Jamen självklart gäller det väl då att fokusera på (tadaaa) automatiska textmaskiner som ljuger, fabulerar och hittar på?
Detta kallas på engelska ”automated content services” och funkar perfekt – även på svenska – med ett givet material inom t.ex. sport, mäkleri, börsnyheter samt trafik- och väderrapporter. Vi människor lägger inte märke till detta för att texterna ju (håll i er nu) är språkligt korrekta.
Sannolikt skrev en automat denna text efter att en meteorolog matade in parametrar.
Visst är det skönt att läsa en korrekt text? Datorn får instruktioner om hur den ska hantera informationen och inga faktafel kan uppstå om människan levererar korrekt ingångsdata.
Men den mänskliga känslan och språkliga krumelurerna är väl ändå roligare? Eller?
Så här kan en text se ut när den är skriven av en människa som förvisso kan stava, men …
Språkpolis Bergman ser fram emot att läsa korrekta, opersonliga, trista texter och slippa ta sig åt hjärtat när en butik skriver:
Eller … blir allt trist och platt?
Robotjournalistiken började bli användbar 2015. (Människor som skriver som robotar har funnits längre.) En textrobot är alltså datorprogrammet som genererar text. (Den har ingen hjärna, så den är lite klantig, men jag återkommer till det.) Roligast är de som baseras på GPT-3 från Open AI – ett Musk-relaterat, ideellt forskningsbolag. De har samlat in texter på engelska och liksom lärt sig hur texter brukar se ut. Alltså hur människor vanligtvis uttrycker sig i skrift.
Eftersom ”människor vanligtvis” tenderar uttrycka sig ganska banalt och med stavfel samt grammatiska horrörer, undrar man ju hur den sållande kvalitetskontrollen ser ut, men … den verkar funka! Insamlingsmaskinen kanske känner av stavfel och ratar texter med sådana? Textautomaten kan bl.a.
skapa konversationer – alltså dialoger
redigera
manipulera texter
svamla och skriva ren rappakalja.
Ni förstår väl att jag är särskilt intresserad av den sista punkten? I sina bästa stunder är textautomaten helt fantastisk – den kan till och med skriva (till synes) originella rader med högt litterärt värde. Men faktum är att den ljuger oförblommerat, chansar och hävdar saker som inte är sanna. Jag har testat och lärt mig att
Västerås ligger i Danmark
Chopin är kompis med Clapton
Elizabeth II har haft ett intimt förhållande med Mark Hamill
det krävs att man är bra på att åka skateboard om man ska söka till en kockutbildning.
Nu ska ni få se hur det kan funka!
Jag skriver tre inledande meningar på Anyword – meningar som inte riktigt hänger ihop logiskt sett. (De som står i kursiv stil nedan.) Sedan fyller automaten glatt på med vad som känns bra för den.
My grandmother told me that I should focus more on school. So I did. Little did I know that it would be my profession later in life. After high school, I went on to study English and Literature at university (fun fact: Dickens is one of my favorite authors). Then, after a few years working in finance as an assistant analyst, an opportunity presented itself to work as a professional proofreader/editor—and what better way to thank my grandmother for pushing me towards academics than giving her a job when she retired? Anyway, that’s not what we’re here for.
Dickens, jahaja. Jag testar ett annat ämne, som jag sätter en bra rubrik på: Clark Gable and Greta Garbo once met on a train.
Garbo och Gable i ”Susan Lenox (Her Fall and Rise)” 1931. Kanske möttes de även på ett tåg?
Texten ska innehålla love, cooking och anger, säger jag spontant till automaten. Till min stora förtjusning presenterar den då fyra textstycken med de finurliga underrubrikerna
Ingredients
Equipment
Method
Serving
Jättekul ju! Att beskriva hur Gable och Garbo möts som vore storyn ett recept! Men … tyvärr glömmer textautomaten bort denna fiffighet och bluddrar bara på. Men det är intressant bludder!
Ingredients
Clark Gable swept into first class, a black valise in hand and clearly annoyed about something. The train pulled out of Paris and began its journey across Europe towards London. He sat down beside her, staring straight ahead at nothing with that determined frown of his when he wasn’t gracing us with one of those luminous Hollywood smiles he wore so well.
Japp, här har vi helt klart ett ”luminous Hollywood smile”.
Naturligtvis måste vi kolla hur mötet fortsatte – enligt den fabulerande textautomaten. Oj, jädrar, det eskalerade snabbt!
Equipment
When Greta Garbo’s suitcase all of a sudden fell to the floor, their eyes met and they laughed hysterically. Each was quite impressed with what they saw before them. Garbo, who was never without her movie-star make-up, had showered that day so she did not look like herself; she looked like someone completely different. Clark Gable stared at her for what seemed like an eternity but in actuality was only about 15 seconds. Then he said, I love you. She responded by saying: I love food. They both burst out laughing again. Then Gable said, My name is Clark Gable. To which Garbo replied: I know. I am Greta Garbo.
Just then, from behind came Fred Astaire holding a glass of scotch and William Powell holding a porterhouse steak: Who wants what? he asked playfully as his arms stretched over each other’s shoulders.
Jag är inte riktigt säker på hur armarna sträcktes över varandras axlar, men det var ju imponerande att både Fred Astaire och William Powell var på samma tåg!
Fred Astaire och William Powell arbetade tillsammans en gång – i ”Ziegfeld Follies” (1945).
(Fortsättningen på tågstoryn finns i kommentatorsbåset.)
Vad säger ni? Låt oss hoppas att skillnaden mellan robotskriven text och människoskriven text blir att de riktigt skickliga skribenterna står ut i mängden och att de som faktiskt inte kan skriva och inte vill skriva, slipper det.
Det finns oerhört många företag som arbetar med textautomater, men jag har inte hittat någon som man kan testa på svenska. De flesta kräver lite krångel med inloggning, men det var det värt! Testa Anyword, vetja!
