När jag vaknade och till min förvåning kände mig normal – alltså inte sjuk – efter tio långa dagar i bingen, fanns bara en sak att göra: åka på roadtrip!
Jag vet inte riktigt hur beslutsgången gick till, för ingenstans på på planeringsstadiet gick jag omvägen runt faktakontroll, ekonomiska förutsättningar eller rimlighetsaspekten på det hela. Jag bara knattrade in ”hyra liten lastbil” och VIPS rasslade tusenlapparna all världens väg.
Nu lyfter ni blicken och tänker ”men jag måste ha missat nåt” eller ”vad ska hon med en liten lastbil till?” eller ”nu har det helt slagit slint”. Men så läser ni nyfiket vidare.
I Skåne finns ett stort hus som släkten ska sälja. Då slängs förstås pryttlar, grejer, böcker, diverse nipper och allt annat … som ju är så underbart. ”Barnen” (i 30-årsåldern, gubevars) har fått klämma och känna på gamla Kalle Anka-tidningar, små badankor från 1971, nylonskjortor, spetsdukar och fotoalbum fulla med människor som som sitter runt matbord och äter samtidigt som de röker cigaretter. Jag ryckte på axlarna. Mitt hus är ju fullt. Men så kom jag på att jag nog ville ha ett gäng köksstolar.
– Köksstolar? Ska hon köra 120 mil tur och retur för några köksstolar?
– Är det inte billigare att köpa nya köksstolar?
– Är vi säkra på att hon inte är lite sjuk fortfarande?
Snicksnack. Nu ska här köras liten lastbil! Men …
Tyvärr var de små lastbilarna slut. Så … jag fick en stor! (Detta är klockan 06.30 och jag är pigg som en mört.)
Brrrrumm, så körde jag iväg – efter tio minuter i regn och plask utan vindrutetorkare eftersom jag inte på några villkor kunde se var torkarna sattes på. Har inte moderna bilar automatiserat sånt?
Efter en timme kände jag mig så bekväm med alla reglage, att jag ville sätta på radion. Vilket var komplett omöjligt! Dutt, dutt, duttade jag på skärmen. Inget hände. DUTT DUTT DUTT! Inget hände. Sånt ska man inte hålla på med i 100 km/h, så jag stannade och tog en bild på displayen för att googla instruktioner.
Då satte radion på sig av sig själv! Teknikens under.
Under långa bitar av resan kändes det som i ”De överlevande”, för jag körde helt solo i flera mil. Två gånger blev jag omkörd på högersidan av Teslor och en gång fick alla bilister stå helt stilla som umareller och titta på hur en bit av motorvägen skars upp, knöcklades ihop, belades med ny, het asfalt och rullades platt av en cool vält!
Nu bor köksstolar, en hög Kalle Anka-tidningar, ett par raggsockor och 25 fotopärmar i min stora lastbil. Maxlasten är 1 000 kilo, vilket jag verkligen inte på några villkor kommer upp till även om jag skulle fylla på med några tidningar till. Ska jag kanske köpa ett piano och ta med mig hem? Betongplattor? En cirkuselefant?
Imorrn går resan från Helsingborg söderut till Bjärred, Lund, Hjärup, Åkarp och kanske något annat ställe. Jag är som gjord för roadtrippar!
Det fanns en tid när jag rusade till doktorer (ergo mina svärföräldrar) och bad om antibiotika så fort jag blev sjuk, för si det hade jag verkligen inte tid att vara.
På ingen tid alls rotade de fram sitt receptblock och krafsade ner kåvepenin … och så var det inte mer med det. Odling? Nope, så länge snoret var läbbigt gult var antibiotikan motiverad. Funkade jättebra!
Snorgult?
Idag vet vi att alla borde ha varit mer restriktiva. Dessutom käkade vi på den tiden massa fläskfilé från Danmark, och fick säkert i oss en lagom dos penicillin åtminstone en gång i veckan.
Nu är jag inne på femte dagen med gult snor, slemmigt hostslem i samma nyans, feber och en förlamande trötthet. Men si detta har jag sannerligen inte tid till! I mitt huvud snackas det:
– Här kommer Stålkvinnan eller Plåtkärringen eller nåt annat coolt! deklarerar jag med självförtroende. Jag klarar allt fastän något i mig verkar insinuera att jag ska ligga ner och göra ingenting! Huka er, alla basilusker, här ska inte vilas!
– Gomorron. Detta är ditt förnuft som talar. Lägg dig ner och sov en stund till.
– Pfffft. Sova och sova. Jag tänker sortera foton och skruva fast en käpphållare i silver i hallen! Och en ursnygg klädhängare!
– Ursäkta, felåt, får jag avbryta.? Det är jag som är ditt närminne. Om du inte lyssnar på förnuftet, tänker jag sabotera för dig lite här och där.
Diskussionen pågick ett tag, men jag gick vinnande ur fajten och stod plötsligt i köket och skar gurkskivor till en Dagobertmacka. När jag hade skurit lagom många skivor, bestämde jag mig för att istället hyvla ost. Men bytte inte aktivitet. Jag tittade en liten stund senare synnerligen förvånat på en till 100 % uppskuren gurka – och en helt orörd ost.
Detta var ju oroande, så jag lade mig att sova middag. När jag vaknade fem timmar senare var jag förstås oerhört pigg och satte igång en tvättmaskin. Som jag inte hängde på tre dagar och fick tvätta om. (Hängningen lejde jag då ut till den hemmavarande 28-åringen.)
Och så har det fortsatt! Förnuftet och minnet samarbetar numera i sin sabotageverksamhet och jag kan inte påstå att någon av dem gör nån vidare nytta. Jag har hittat en trådrulle i en massakrerad dill, slängt en kompostpåse i glasåtervinningen och ätit pasta direkt ur stekpannan.
Den höll värmen väldigt effektivt, och på restauranger har jag sett hur stekpannor passar riktigt bra på bordet. Men själv hade jag inte tänkt göra så här; plötsligt satt jag bara där och åt.
Men si, detta trams har jag verkligen inte tid med. Så nu har jag dragit för alla gardiner, bäddat ner mig, gurglat saltvatten och druckit mängder med honungsvatten.
Eller … kanske drack jag upp saltvattnet och gurglade honungsvatten?
Det är svårt att simultanrapportera från fopollslandslagets matcher när man inte har V*a*lay (INGEN reklam här, inte!) och dessutom inte står ut med kommentatorerna som morrar och skäller och låter som Chewbacca så fort det händer nåt.
– MOOORRRR, MÅÅÅLCHANS MOOOOORRR, vrål-skäller kommentatorn.
– Ja, bollen tog i ribb… försöker experten/bisittarn.
– VAARRFÖÖRRR MORR … MÅSTE JU … DE … KAN INTE … MORR.
Men nu måste jag faktiskt krypa till bloggen och gå hem till grannen som har 317 kanaler och alla stora sportpaket som tänkas kan. Och en katt. Attjo. (Nytillkomna läsare: simultanrapportera har jag gjort sedan Hedenhös, för att alla som skiter i matchen ändå ska ha nåt att säga på kafferasten på jobbet imorrn. Om det ens finns kafferaster numera.)
Det är nämligen så att vi har haft så kassa spelare/coacher/skor/tröjor så att vi har missat alla upptänkliga VM och EM de senaste åren. Nu ska det bli ändring av … om vi lyckas slå Polen fastän ungefär tio av våra elva bästa spelare är skadade. Men vi har ju ”Göken”.
Vi ses vid avspark kl 20:45!
Eftersom jag är hos grannen kan jag inte sparka i kakelugnen, vilket ju brukar ge tur. (Bild från Sverige–Grekland 2008.)
Rapport från galen icke-logik i alla försnack:
– Vi vinner för att vi har Isak och Kulan på läktarn och de kommer att prestera jättefint i VM.
– Jamen Zlatan tog oss till VM när han fattade hur viktigt det var och han var tvungen att göra en jättebra match, så ikväll kommer spelarna att fatta och armbåga sig igenom försvarsmuren.
– Ja, Johnny Bråttom gjorde ju den där jättematchen 1989. Han fattade. Ikväll fattar Göken.
– Näääää just det. I VM 1994 hade vi massa spelare från Göteborg och sen några som var ute i Europa. Men alla visste hur viktigt det var, så vi tog brons.
– Vi kommer att stoppa Lewandowski, för det måste vi.
– Gräsmattan är klorofyllgrön. Detta kommer att sluta väl.
Kl. 20.30
Ålrajt, snart är det dags. Det babblas i tv:n och jag önskar egentligen att jag kunde lyssna på radio istället, för Christian Olsson (inte trestegshopparen) och den f.d. duracellkaninen Johan Elmander rapporterade otroligt mycket vettigare häromdan. Men ålrajt, Vi…harrkl…ays sändning måste utstås.
Detta skräp står på planen! (Det är inte jag som kallar dem skräp. Jag tycker att de är alldeles förtjusande allihop!)
Målvakt: Kristoffer Nordfeldt (gammal reserv och den enda i startelvan som spelar i Sverige).
Backlinje: Daniel Svensson (född 2002, men ser ut att vara 14 år) – Gustaf Lagerbielke – Carl Starfelt – Victor Nilsson Lindelöf – Gabriel Gudmundsson.
(Den enda som har lirat stort mästerskap är The Captain Victor. Backarna är inte lika intressanta sedan Glenn & Granen slutade lira. Men de finaste namnen – Lagerbielke & Starfelt har båda två spelat i Celtic, så mycket vet jag.)
Mittfält: Yasin Ayari (född 2003!) – Jesper Karlström (är proffs i Polen!).
(Det hade lika gärna kunnat stå ”Bo Ek – Åke Gran” där. Jag vet INGET om Yasin & Jesper. Men Jesper Blomqvist var rätt ball. Och när jag nu tänker efter [gulp] var det ju Jesper Karlström som orsakade en straff som gjorde att vi förlorade mot Polen 2022.)
Forwards: Anthony Elanga – Viktor ”Göken” Gyökeres – Benjamin Nygren
Vis av skadan och alla dryga böter sedan en dansk advokatfirma i sju år jagade mig dag och natt för bloggbilder som jag faktiskt inte ägde och aldrig borde ha lagt ut, måste jag presentera lirarna med Wikipediabilder. Bilderna är inte bra.
Sämst bild har väl Daniel Svensson?
Nu har vi sjungit lite. Publiken har buat under polska nationalsången, vilket väl borde klassas som extremt ouppfostrat. Men hu, vad Lewandowski och Polens målvakt såg S/M-aktiga ut!
Brutalt!Heja Sverige! (De står still i max två sekunder, så man måste vara snabb.)
’02
Pfuiiiitt! Grannens tv visar polackerna i rosa tröjor. Alla spelare ser lite lungsjuka ut. Polen får en hörna och Sverige har redan snubblat omkull fyra gånger.
’04
Kommentatorn morrar på. BHHHUNDEHHHRRSLIGHAAA säger han om nån, och jag börjar fantisera om öronproppar. Sverige spelar bra, säger nån när Polen anfaller fort som fan.
’08
Kapten Victor blåser omkull en polack som obegripligt nog får frispark. De 45 000 expertåskådarna på läktarna buar precis som jag.
’12
Polacken XXY … svenskt inkast … polacken ZZZYZ … svenskt inkast … polacken SCHZZX … svenskt inkast …
(Kommentatorerna har det lätt just nu.)
’15
Extrem Hawaii-fotboll! Bollen åker som i ett flipperspel och Starfeldt ligger ner medan Lewandowski-stjärnan lägger sig ner och alla har sååååå ont.
’16
Ingen har ont längre.
’18
Unge Svensson och syndaren Karlström spelar som tokar och slänger sig som Börje Salming och jag skriker IN MED DEN så att grannarna börjar ångra att de bjöd in mig.
’20 MÅÅÅL! Elanga skjuter som vore han Harry Kane (England) som en kanonkula och gör mål! Sverige tar ledningen med 1-0!
Elanga-strecket visar bollbanan, medan pilen pekar på en väldigt suddig boll!
’28
Jag är upptagen med att rita pilar och missar helt något synnerligen upprörande: en svensk föll och domarn blåste inte. Alla är verkligen jättearga. Eller om det bara är den morrande kommentatorn.
’29
Nordfeldt, som är reservmålvakt sedan 1990 ungefär, gör den ena monsterräddningen efter den andra. Polackerna skjuter och skjuter och jag har 137 i puls och vill gå ner på plan och ropa HEJA MÅLISEN eller nåt.
’31
Polen får sin femte hörna, medan Sverige har 0,0. Kanske känns det orättvist – eller så är vi bara jättebra på att tjonga iväg bollarna över kortlinjen. När Nordfeldt räddar oss igen morrar kommentatorn nåt ohörbart igen.
’33
– AJAJAJAJAJAJAJAJAJ morrar Nordfeldt som Lena Nyman i den där sketchen om kulpåsen 1977. Polen gör 1-1 och det är fruktansvärt orättvist. (Eller inte. Polen har ju liksom skjutit som kulsprutor senaste tiden.)
’36
Göken tar emot ett jättemaffigt inkast från vår målis och brottas raskt ner av en halvnelson till polack, och domarn låtsas som om det regnar. Polen anfaller och anfaller och får 300 hörnor till.
’40
Chewbaccakommentatorn borde skickas till logoped. (Jösses, jag har klagat på honom i snart 15 år, inser jag nu.) Men han har helt rätt i att Göken inte får frisparkar när han borde få just det.
’44
Elanga knuffas omkull av en liten vindfläkt som heter polack, och så får vi en frispark som Nygren (Celtic) lägger perfekt till Lagerbielke (f.d. Celtic), som PLOFF-NICKAR som Ralf Edström 1974 och får in bollen i mål! Sverige-Polen 2-1!!! (Grannen som låter mig sitta här och skrika är skotte. Celtic är hans lag.)
Nygren har precis slagit frisparken, och bollen är på väg till Lagerbielkes panna och sedan rakt in i mål!Hela lagledningen och alla bänknötare blev galna av glädje. (Pilen pekar på Eskilstunas stolthet Yvonne Ryding – nej –Sebastian Larsson, som är en hejare på att coacha i bakgrunden.)
’45++
Vår fina målis ligger ner och har ont. Men han är jättebra på att maska, vilket man företrädesvis gör på övertid. Se där, nu räddar han ett hårt skott med onda foten. Najs.
PFUIIIITT! Paus!
’46 Målis-Nordfeldt kan en grej som inte många andra målvakter behärskar: han kan kasta iväg bollen med precision. De flesta sparkar och kastar bollen helt på måfå (ser det i alla fall ut som), medan vi får gratischanser med dessa enorma Stålmannen-kast.
Sanna mina ord: nästa mål gör Göken pga. ett sådant jättekast.
Ett annat jättekast.
’53
Jättespännande period med svenskt dutt-dutt-spel där polackerna ser lite förlamade ut och vi är jättebra och får vår första hörna och pffffffffft. Så bidde det inte ens en tumme.
’55
Polen gör mål, men grannen säger att det är offside. Ingen annan säger att det är offside. Jag ser på reprisen att det är offside. Det struntar alla andra blankt i och det står 2-2.
’60
I brist på kakelugn sparkar jag härmed i grannens öppna spis och hoppas att det för tur med sig.
Foto: den skotske grannen.
’62
NU börjar jag bli riktigt grinig. Polen byter in Oskar Pietuszewski – ett ”jätteunderbarn” som föddes 2008 … som vore matchen avgjord. Vi får inga hörnor och inga frisparkar och gör inga mål och 45 000 personer vrålar KOM IGEN SVERIGE.
’66
Nyss nämnde Oskar Pietuszewski mejar ner vår gamling Victor Nilsson Lindelöf och får gult kort, men huuuu vad vi inte alls drar nytta av den situationen. Nu är det lite Hawaii-flipperspel igen.
’69
Elanga byts ut, Lucas Bergvall (f. 2006) kommer in. Tänk, jag tyckte det var alldeles nyss som Zlatan (f. 1981) bytts in, knappt torr bakom öronen.
’72
Nyss nämnde Lucas Bergvall får bollen på snoppen och får profylaxandas för att kunna resa sig upp igen.
’75
En polack har kramp och en annan (nr 10, Zielensky?) spelar tydligen utan benskydd med nedhasade strumpor sedan avspark – som salig Nacka Skoglund! Uppdatering: Nejnejnej, Kurre Hamrin var det ju! Gah! Av alla felnamnade personer i mitt liv var just detta bland de felaste.
’80
Nygren går ut och vilar, och in springer en sprittande glad Gustav Lundgren (Gais), som gjorde landslagsdebut som 30-åring och tydligen är en levande Buster-saga. (Men vi lirar dåligt nu. Det är bara Polen i anfall.) Nu sköt Lundgren på mål det första han gjorde! Coolt!
’86
Lucas Bergvall leker ”vaaaaaaar är bollen?”
Sedan gjorde han ett jättemegainkast värdigt en målvakt.
’87 MÅL! SVERIGE LEDER 3-2!! Det var ett himla stökigt anfall med Bergvall och Lundgren och hörna och inkast och stök och bröt och skott i stolpen och jag stod upp och skrek och plötsligt petade Göken till bollen så att den hamnade i mål!
Bollen syns inte, men det är Göken som trixar bakom polacken som har sin fot i Gökens axelhöjd.
’95
Totalt kaos bland avbytarskyltarna! Polen byter in massa spelare och vi byter in Mattias Svanberg som kan försvara oss ända in i mål. Polens målvakt är ända framme vid Sveriges målområde! Polackerna är tokiga och deras målvakt är galnast av alla. Svanberg har varit inne på planen i någon minut när han nu ligger och vrider sig i smärtor. En polack blir arg på domarn och får gult kort.
’96 eller nåt PFUIIIIITTTTTTTTTT! VI VANN! ”När vi gräver guld i USA” spelas på arenan och hela publiken sjunger med. Underbart.
Två väldigt glada spelare, sedda genom målets nät.
– Knihiirrrrk, sa det i ryggen.
– Pah! fnös jag eftersom jag per definition inte har ont i ryggen utan i knäna.
– Sviiiiiiiiid ropade ett skärsår i vänster pekfinger.
– Sssschhhh, du är för liten för att få uppmärksamhet, tänkte jag – men sa inget eftersom skärsår tenderar få blodad tand om man börjar sköta om dem.
– BULT-BULT-BULT sa högerlångfinger utan förvarning.
– Vem tror du att du är? sa jag och tog fram förstoringsglas eftersom just detta långfinger endast användes mot en förnicklad risbuske nu i helgen och alls inte borde klaga.
Enda beviset på att detta är jag, är den lilla rosetten på skulten.
För att skapa distraktion från dessa värkande ämligheter besökte jag en öronhålsgörare. Sedan 1974 har jag haft ett väl använt hål i respektive örsnibb, men nu jädrar ska jag inleda vandringen mot total coolness och ha en herrans massa glitter här och där.
Förra gången skedde proceduren på Fritz Olsson på Storgatan i Luleå, och då tror jag banne mig att hålgörerskan höll en isbit mot snibbens baksida. Sedan högg hon mig med en stor nål.
Förtjusande bild på håltagningsstället i Luleå. (Huset revs för bara några år sedan och ersattes – kaaaan ni tänka er – av en plåtlåda.)
Numera har hålgörarna en vit pistol som PFIOOOOING! trycks av i båda snibbarna samtidigt. Det var hur smidigt som helst, även om stolen som jag satt i var av barstolstyp – men utan fotsteg nertill. Med andra ord satt jag och försökte sitta still och balansera på en liten, skålad sits medan jag dinglade med benen som en treåring på en vuxenstol.
Håltagningspistol med Star Wars-vibbar.Star trooper med örsnibbar i sikte.
Men har jag då guld, platina och diamanter att hänga i mina nya hål? Nope! Men en jädra massa annat som jag bär med glädje … och utan någon som helst tanke på eventuellt nickel.
Den där lilla kartongbiten skapade jag i tolvårsåldern, när jag fick de gröna fyrklöverna. Strasset är nog från 90-talet och julgranskulan bara från häromåret.Mina finörhängen ser ut så här! Skönheten som Snobben petar på med klubban är äkta Niklas Ejve, alla markasiter är från England och tekoppen bärs företrädesvis tillsammans med tekannan.
Längst ner ser ni två pinglande silverklockor som verkligen borde putsas. Jag fick ett sådant par på julafton 1975, och tappade bort dem under high school-året i Dallas 1982. Men för tio år sedan hittade jag dessa i en secondhandbutik på Östermalm i Stockholm! Jag älskar dem djupt och innerligt.
– Plingeling, säger örhängena.
– Finemang, svarar jag, och skakar lite extra på huvudet.
Nu måste här uppdateras! Kommentatrösen Ökenråttan har gjort en installation!
– Vad i hela friden …? Berätta, Ökenråttan!
– Nederst några gammaldags som kläms fast. Kraschanen (kläms fast) som sitter längre upp till vänster hade en make som jag tappade under en flygresa … Shit.
– På en racket?
– Japp, och på vit bakgrund är det örhängen för hål. Blandade pärlor (de vänstra har tillhört min mormor) och små, små diamanter.
– Förtjusande på min ära. Är det små giraffer av trä där?
– Nejnej. De är små prickiga hundar som jag brukade använda tillsammans med en beige kavaj med svarta prickar.
– Låter lite 80-tal? Som fjädr…
– Hm. Papegojfjädrarna har jag aldrig använt … Kristallstavarna är från Brasilien!
– Jag hade massa fjäderörhängen som trasslade in sig i nudelsoppefrippan.
– Sen är det tråkiga silverringar uppe till vänster och en fräckisknapp – ser ni detaljerna? Det är en så kallad brudgumsknapp som skulle fästas längst ned i brudgummens skjorta … Tips till Niklas månne? (Royalty till mej i så fall, hehe.)
Redan 2014 anade jag att världens roligaste komedienne skulle komma att dö nån gång, så då hyllade jag Birgitta Andersson så mycket jag kunde i ett sedan dess borttaget inlägg. (Jag äger ju inte bilderna.)
Här har jag fulfilmat skärmen för att få visa detta. (Det är främst de 17 första sekunderna som jag älskar.)
Den allra roligaste sketchen har jag bett SVT:s Öppet arkiv att återpublicera ungefär tio gånger (senast idag), och ni vet nog vilken jag menar eftersom jag bara inte kaaaan sluta påminna om den:
Det är en svartvit 60-talssketch där Birgitta blir uppbjuden till dans av en massa karlar: Lasse Ekborg, Hasse & Tage och Svante Thuresson samt Carl-Gustaf Lindstedt.
Birgitta är då Milda-Münning, som inte på några villkor vill dansa och därför tackar nej till uppbjudningarna med allt galnare repliker, t.ex. min favorit:
– Dansa? Nakna? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!
Ursnygg var hon också.
Vilket man kanske inte kan ana här i ”Teskedsgumman” (1967).
En gång ”träffade” jag henne på Filmhuset i Stockholm. Efter en timmes cirklande runt underverket – med en inre monolog som handlade om att hon inte alls skulle bli arg om jag sa något – tog jag ett par trippande steg mot den då väldigt spensliga figuren med barn och barnbarn i släptåg.
– Hej, får jag bara tacka dig för din tajming, din sång, dina ögonkast och för allt roligt … alla skratt … aaahhh…
– Va? sa Birgitta Andersson till mig med uppriktig förvåning.
Jag knixade och bockade på en gång och backade långt bort in i en reklamskylt, oförmögen att fortsätta berömma henne.
Här kommer jag med några länkar så att ni liksom jag kan njuta av henne – även om humorn har åldrats och inspelningskvaliteten inte alltid är den bästa:
Birgitta Anderssons begåvning var en kombination av mimik, plastik, den nästan metalliska rösten, de talande ögonen, modet att dra ut på en paus – och den fantastiska tajmingen. Jösses, milda pannkakor, vilket komiskt geni!
När nu statstelevisionen äntligen kan visa OS igen, tror jag att BNP går ner lite som i Julkalendertider. Oj, vad spännande det är med allt från fingerduttar på curlingstenar och kullerbyttor i skidspåren!
Jag såg en lustiger liten snutt (så anger jag källa när jag inte har den blekaste aning om var jag såg det) som hävdade att man har samlat alla farliga sporter till vinter-OS. Alla snälla sporter sparades till sommar-OS: man springer kort eller mycket längre samt hoppar & kastar både högt och långt.
I vinter-OS är det sylvassa skridskor – ibland i kombination med brutala tacklingar – och stålkantade skidor i 150 km/h som gäller. Till yttermera visso lägger fantastiska atleter nästan all sin vakna tid på att kasta sig utför branta backar eller isrännor på absurda kälkar.
(Lite osolidarisk mot NE är jag nog; jag har länkat till Wikipediaartiklar.)
Vilka är ofarligast? Curling eller längdskidor? Nu kommer en helt ovetenskaplig men djupt seriös genomgång vad gäller topp fyra i farlighet! Tre kriterier har jag: hur
illa det kan gå
från vettet man är som ställer upp
ont det gör att se på.
1. Rodel – stackarna! [CC] Källa.2. Skeleton – kälken är i alla fall lite vadderad så att det ska vara bekvämt att fara huvudstupa nedåt snabbare än jag någonsin har kört bil. [CC] Källa.3. Bob – där åkarna i alla fall har kofångare? [CC] Källa.4. Störtlopp – det här är den gamle Franz Klammer någon gång på 1980-talet. [CC] Källa.Är det short track som är femma på denna dopaminkickslista? (Här kan ni se massa bilder på när skridskoskenor är farligt nära kroppsdelar.)
Jag njuter storligen och intensivt av alla svenska framgångar under detta vinter-OS. Ibland blir det så nervöst att jag måste blunda eller i alla fall titta mellan fingrarna med kisande ögon. När det går dåligt för oss, beter jag mig mycket illa och svär och hötter med näven mot skärmen och tv:n.
Jag är med andra ord inget att ha i motgång …
År 1910 åkte man kanske bob lite långsammare? [CC] Källa.Avslutningsvis undrar jag om vi tillsammans kan komma på fler av salig Bengt Grives färgbeskrivningar från när han kommenterade konståkning för massorna som inte ägde färg-tv. De som är bekräftade är
mörkvitt
bordellrött
spaljégrönt
sängkammarrosa
blåbärsrisgrönt.
Uppdatering på kvällen den 17/2, när jag utan problem kan kolla på tre OS-sändningar på en och samma skärm!
Sverige–Norge i curling, Sverige–Lettland i hockey och så Big Air-final.
Egentligen tänkte jag nu ge er en råttrapport och berätta om Mozart på Berwaldhallen, drivis i Strömmen, festande och barnvaktande i Lund samt en positiv tro på framtiden.
Bara det att födelsedagsbarnet David Sim hade sytt upp en Marimekkokostym får en ju att kvillra av glädje.
Men jag kommer nu istället att avreagera mig så att ni tror att jag har blivit galen av pur irritation. Kanske beror det på att februarikylan i Skåne lätt kan jämföras med Antarktis eller att jag blev sen till en buss, sprang som ett jehu och höll på att halka omkull, men hann – och egentligen borde vara precis hur nöjd som helst fastän jag bröd en nagel när jag tryckte på bussens plinga-knapp.
Men då tappade jag vantarna i en brun slaskpöl. Och så kom motgångarna slag i slag.
(Jag vet att det var värre att ha kallbrand i en skyttegrav under första världskriget. Men i alla fall.)
Perrongen på Lunds station var idag kallare än den i Katrineholm, vilket inte vill säga lite. När tåget borde ha rullat in, kom en digital kvinna i högtalarna och meddelade att tåget hade försenats gud vet hur länge (så uttryckte hon sig förstås inte) på grund av ”obehöriga i spårområdet”.
– Bunta ihop alla och slå ihjäl dem, muttrade jag och gjorde åkarbrasor i kläderna som duger utmärkt i –10 °C överallt utom i ett nollgradigt Lund.
– Nu förstår ni barn, kommer vi att få vänta på tåget, sa en tålmodig moder med tre barn. Jag tycker att vi ställer oss här borta i det här hörnet, så blåser det lite mindre.
– Nääääää, allt är heeeelt okeeeej, sa en i kamelhårsulster klädd, väldigt nasal man som inte alls lyssnade på utropen. Nääääämen tåget kommer nuuu. Jaaaaa.
Så här såg han ut innan han – fem minuter efter alla andra – förstod att hans kamelhår skulle få kämpa för att värma honom i minst en halvtimme.
Sedan följde ungefär 20 utrop om alla avgångar som hade fått nya, men okända avgångstider. Jag gnisslade tänder och drog efter andan varje gång de sa ”obehöriga i spårområdet”.
Det krävdes ytterst lite bildmanipulation för att få mig att se så här sur ut på perrongbilden.
När SJ-tågen blir lite sena, kraschar lokaltågspusslet helt – i mitt fall blir väntan i det ogästvänliga stationshuset i Linköping två timmar lång. Eftersom jag var irriterad på detta faktum redan när tåget avgick från Lund, försvann tågets internet bara för att göra mig ännu mer irriterad. Istället för att se på en långfilm, fick jag fixa med momsredovisningen – vilket är irriterande även en ljuvlig sommardag.
Nu sitter jag och fryser i Linköping. Allt andas DDR 1973, det luktar starkt av grillkorv, någon spelar dragspelsmusik (!) HÖGT i mobilen, den digitala toalettbetalningens digitala kvinnoröst säger släpigt och utan skiljetecken ”vänligen vänta kortet kontrolleras” så fort något blippar kortet. Den enda lediga sittplatsen är bredvid nyss nämnda toa och tio meter bort öppnas skjutdörrarna ut mot svinkylan ideligen eftersom automatiken är inställd så att folk som går förbi dörren, triggar öppning. Stationens wifi släpper inte in mig trots att jag har bett om sms-kod tre gånger och nu när jag använder min mobil, plingar den till och meddelar att batterinivån är farligt låg bara för att jag just idag inte har en power bank.
– Men ladda den! Alla stationer har massa eluttag! tjoar ni förstås.
– Nääääää. Inte Linköping.
Och nu tappade jag vantarna i en brun slaskpöl IGEN!
Men ni har det bra förstås?
UPPDATERING! Oh, the irony. Eller kanske har gudarna läst blogginlägget på fel sätt och försökt hjälpa mig?
Vaaad tror ni händer om man förbereder sig för att kliva av tåget och med hela packningen och de blöta vantarna då går på toa och lägger ifrån sig vantarna?
Här på den helt vanliga hyllan eller bänkskivan lade jag snöslaskvantarna. Men det är en jädra handtork ovanför!
Blåsmekanismen sattes omedelbart igång och SWOOOOSCH for vantarna ner på det i tågtoaletter alltid lika blöta golvet.
I oktober förra året sa min gymnasiekompis Marit mitt i en svampskog:
– Den 31 januari kommer jag till Eskilstuna med min dotters handbollslag i div 1. Vill du se?
Eh. Vill jag se hamboll? Som är så konstig för att man får springa tio steg innan det blir stegfel och där man inte kan trixa med bollen för att den de facto är fastklistrad i handen? Och hamboll som sabbar stadens idrottsgolv med nyss nämnda klister? Verkligen inte. Så jag svarade:
– Oh ja! Vad kul!
Jag har sett två handbollsmatcher i verkligheten (och otalet på tv, men Sverige vinner bara när jag inte tittar). När jag var på plats var arenorna fullsatta med supporters i rätt färger och ljudvolymen dunkade ända in i benmärgen … men själva sporten var urtrist.
Men igår var det då dags. Vi inledde med att äta en utsökt måltid på restaurang nära den stoooora arenan i stan (som byter namn lika ofta som andra byter kalsonger), och min vana trogen hällde jag på lite peppar innan jag ens hade smakat på min pastarätt.
Men ack.
Pepparlocket for åt pepparn och pepparkornen lade sig att mjukt vila i den utsökta pastasåsen.
Att klaga eller be om ursäkt och en ny portion kom inte på fråga – jag bara krafsade bort det mesta och åt sedan min då nyknastriga portion. Mycket, mycket gott!
Väl inne i arenan kände jag mig alldeles vilse. Våra basketlag spelar i B-hallen och mycket sällan har vi ärenden till den megastora A-hallen där tusentals personer får plats att tjoa på hambollslagen i stan.
Men si! Av A-hallen såg jag bara halva – om ens det! Den kanske till och med delas in i tre olika delar?
Division 1-damerna får alltså spela på tvärsan så känns det lite intimare och lite lagom många människor på läktarna. Guif heter Eskilstunas lag, men just denna dag skulle jag ju heja på Rimbo, så vi satte oss bakom deras bänk. Jag spanade intensivt på tjejernas skor, för om det är något jag vet så är det att man sätter tejp på dojorna, och på tejpen sätter man extraklister som man sedan duttar på fingrarna när de har blivit obehagligt oklistriga.
Denna bild tog jag redan 2009, när jag var lika klisterfascinerad som nu.
Så satte spelet igång. Men … så kul det var! Rimbo spelade snabbt och skickligt och ledde raskt med fem mål. Bytena som sker utan att man ber sekretariatet om lov fungerade jättebra och ingen fick ont någonstans – fastän det var regelrätta brottningsmatcher vid inte-nudda-målområdet-linjen.
– Men … det här är ju jättekul! sa jag till Marit. De är ju superbrutala!
– Självklart! svarade hon och pekade på en tjej som hade fått klister i hårtofsen.
– Ajaj, hur får man bort klister från håret om händerna är fulla med klister?
– Då får man förstås be materialaren om hjälp.
Jumbotronen i taket visade reklam som sutte jag hemma i vardagsrummet och kollade på tv4, och den elektroniska reklambannern längs kortsidorna fladdrade och flimrade hej vilt. Huuuuuur blir inte spelarna distraherade av detta? När reklamen gick åt det svarta hållet blev det till och med mörkare i hallen.
– Släcktes några lampor? sa jag förvånat till Marit och spanade upp i taket.
– Ja, det blev mörkare plötsligt, svarade hon och vi förundrades ett tag.
Under timeouterna stod två män i grå tröja med röd handduk i handen och liksom vaktade på respektive lag.
– Är det timeoutvakter? sa jag.
– Nej, det är golvtorkare.
När vi basketspelare tar timeout, står vi ju utanför planen och pratar och dricker/dräller vatten. Men handbollsspelarnas plan är ju större, så de spiller ju där de springer – och därför måste golvtorkarna stå beredda.
Nästa stora chock var att bänken efter halvtidsvilan BYTTE SIDA! Plötsligt satt vi bakom Guif istället! Jag har då aldrig varit med om maken! (Det måste de ju eftersom de har flygande byten.)
Rimbo vann, jag skuttade hem på lätta fjät, såg i spegeln på toa att jag hade pratat med pepparkorn mellan tänderna hela kvällen – och hann sedan även se världshistoriens absolut tråkigaste Melodifestivalsdeltävling.
Och hur har ni det?
Försiktig fotnot: ”hamboll” skriver jag precis som att jag ibland skriver ”fopoll”. Bara sådär, liksom.
Att jag helt frivilligt nu har klistrat etiketten ”kulturtant” på mig själv, förvånar mig högeligen. Men i december dök den här fantastiska bilden upp tillsammans med ordet ”Kulturtantskollo”:
Jag kastade mig på anmälningsknappen och skickade gladeligen iväg massa tusenlappar; om jag någonsin i mitt liv har köpt grisen i säcken, var det då. Fast eftersom Lisa Förare Winbladh skulle stå i köket och röra i grytorna hela helgen visste jag i alla fall att den grisen skulle smaka mumma.
En ost och en Lisa.
Men vilka är de fem kvinnorna på den gamla bilden här ovan? När togs fotot? Är det spritreklam? Låt se nu … Med tanke på puffärmar och frisyrer är bilden nog från 1910-talet. Fotografen Dahllöf hade tydligen studio 1909–22, och bilden finns med titeln ”Skålande kvinnor” i ett digitalt fotoarkiv som hör till Göteborgs universitetsbibliotek. Men där nämns bara en av dem bombsäkert vid namn: Ada Nilsson. Men varför kan jag inte hitta mer fakta om tjejerna? (Uppdatering! Japp! Det är Ada Nilsson som stint tittar in i kameran näst längst till höger, och de andra fyra är kompisar. Men varför togs bilden?)
Jag tog med mig söstra mi – Orangeluvan – hit, och det visade sig vara ett vanligt drag eftersom det finns både systrar, bästisar, kompisar, kolleger och en mor–dotter-konstellation på plats. (Modern visade sig vara den person som 1999 producerade ett litet russin till informationssnutt som ligger på SVT: ”Kvinnorna på Fogelstad”.)
Så vad gör man här? Hittills har vi babblat och ätit och absurt nog utan protester ställt oss upp och sjungit t.ex. Wiehe, Afzelius och vaggvisan Tula hem till pianoklink! Imorrn ska vi bl.a. babbla, äta, se på teater, stretcha och kolla på film, sy paljetter på jeans, lära oss skrivövningar, promenera, se på en utställning om de fantastiska kvinnorna på Fogelstad samt äta och babbla lite mer.
Uppdatering: Christina Jutterström (85) kom och höll ett föredrag om idolen Bang! (Jag satt och stilla och uppförde mig men ville egentligen ställa mig upp och applådera efter varje mening.)
Christina Jutterström sitter till höger om den trearmade lampan.
Det vackra skolhuset som vi håller till i (som syns allra längst upp i inlägget) kallas ibland Lilla Ulfåsa. Det var 1925–54 samlingsplatsen för kvinnor som utbildades i demokrati, samhällsfrågor och medborgarskap. Numera är Fogelstad det vanligaste namnet, men även Fogelsta, Fågelstad och Fågelsta har synts på vägskyltar i trakten.
Jag kan verkligen rekommendera ett besök, en kurshelg, ett kolloäventyr till detta underbara hus som drivs ideellt av en stiftelse med hårt arbetande volontärer. Man kan hyra huset helt på egen hand, men man kan också söka ett boendestipendium.
I utställningslokalen finns allt från stora planscher om kvinnorna på Fogelstad till forna tiders obegripliga toapapper.
Bakplåtspapper i småbitar, liksom.
Jag, som ju har skrivit otalet mötesprotokoll och dessutom (hej AI) håller föreläsningar om protokollskrivandets ädla konst, blev mycket, mycket imponerad av Fogelstads till synes stora kärlek till protokoll.
Se bara på den klädda och broderade pärmen!Språket! Stilistiken! Namnen! Om jag någonsin får händerna på den där tidsmaskinen jag har önskat mig sedan åttaårsåldern, är det hit jag åker.
Jag skulle tippa att min kommande bok om [insert ämne för jag har inte kommit på något] blir en kioskvältare om jag skriver den just i dessa kulturhistoriskt fantastiska miljöer.
Eller så åker jag kanske bara dit på sommarkollo för att få äta Lisa Förare Winbladhs mat.
Det här är delar ur ett smaktest som Lisa genomförde med oss.
Avslutningsvis en liten rundtur!
Kulturtanternas fotbeklädnader – med mina gortexdojjor längst bort. (Och ett imponerande långt element!)I biblioteket hänger en lampa som påminner om en Selma Lagerlöf-hatt!Kommer jag att kunna hålla mig från att flytta på det lilla bordet och kolla vad som finns i golvluckan? (Svar: nej. Men det var faktiskt bara en trappa ner i i källaren, mer såg jag inte.)
Jag har bestämt mig för lyxen att när jag föreläser i Stockholm passa på att gå på teater på kvällen. Jag tycker nämligen väldigt mycket om teater.
Eller … eh … bra teater. Jag tycker om bra teater. Så ni får vänta på på mitt lyckliga kvillrande när jag recenserar en fantastisk pjäs och ett fantastiskt framträdande, för än så länge har scenbilden och sufflörens jobb varit intressantare än föreställningarna.
Jag lyxade inför föreställningen till det med en 42-kronorstepåse från Espresso House, och höll på att få allt i knät när lilla wellpappringen som skyddar från brända fingrar plötsligt gick sönder. Mina basketreflexer och kemistgener (kemister varken spiller eller bränner sig) gjorde att jag klarade mig oskadd. Men huj, vad kissnödig jag blev under första akten.Sufflösen som glatt godkände att jag tog en bild på henne. (Och som sa att man får kalla henne vad man vill, men hellre sufflös & sufflör än lastbilschaufför.)Jag säger alltid goddag till Ferlin när jag är i Stockholm – och ser nu att ciggen som han hade i munnen inte längre är avsågad. Den är helt bortretuscherad!
Januari bjöd till och med igår på ett strålande vackert vinterväder i Mälardalen. Jag skottade snö såpass ofta att jag nu har någon sorts skottskada i båda axlarna, men det är väl smällar man får ta. [Dubbelpun jätteintended.]
När jag inte skottade, tog jag bilder på galna plogningar där snöberg spärrar gångvägar och tvingar småbarn att med halm i skorna gå flera mil till skolan på bilvägar.
Skoja ba. Alla barn körs ju till skolan och släpps av på krypavstånd till entrédörren. Här måste dock alla med barnvagn eller rollatorer vända.Den här bänken plogades in så effektivt att endast en trött boll kunde kastas på plats.
När det var som kallast visade det sig att jag har ett dumt värmeläckage från vinden. Enorma istappar gjorde det livsfarligt att närma sig ytterdörren, så jag engagerade halva släkten och så hejade vi på när spanjoren med en ”flaggfotboll-boll” försökte kasta ner schabraket. Dokumentation!
Avslutningsvis var jag på Ica och köpte bananer, men när jag skulle checka ut var vägningslappen med pris och streckkod helt borta. Jag letade och letade, och höll på så länge att personalen bakom självutcheckningsapparaterna nog tryckte på avstämningsknappen nånstans – för när jag väl hade insett att det var ny invägning som krävdes, började den röda lampan blinka ilsket.
#/media/File:Lizzy_Yarnold_2017_Lake_Placid_WC_(1_of_3).jpg){kind=link}
#/media/Fil:Bobfahrer_Davos.jpg){kind=link}