Jag försökte i förra veckan starta bilen (Volvo V70 från 2009), men den surade.
– Zinn zzzinnng brrrschzzz.
– Kom igen nu, du har ju fått olja, bensin, nytt batteri, nya sommardäck, ny vindruta, ny ljuddämpare och släpet är besiktigat och godkänt!
– Scccchiiinggg sssbrhostbrrr bzzzzingg.
Jag filmade bilen och skickade runt till bilkunniga personer som sa att det nog var batteriet som spökade och att det ju är plättlätt att starta med kablar. (Om man känner nån som inte har hybrid- eller elbil.) Men ack nej, inte ens med grannarnas varsamma handpåläggning och hejarop, ville den hosta igång.
Då gick jag ner till bilmecken som vi har här i kvarteret. Man går på en slingrande cykelväg, genom en stor, relativt svårgenomtränglig dunge med sly och barkborreträd, hoppar över en bäck som slutade porla för tio år sedan, kliver över rishögar som någon verkar spara på till Valborg – och så är man framme vid bilmecken. Han röker som man gjorde på 60-talet och är arg på moderna bilar som ska lagas med hjälp av datorer.
– Jag har en Volvo [insert siffror och bokstäver samt årtal] som går som en klocka.
– Så … vilken bil tycker du att jag ska köpa eftersom den här (viftade lite lamt mot dungen) verkar vara ett måndagsexemplar?
– INTE EN GASBIL! Inte en ny bil. Inte nån jävla fransk bil. Volvo om den är byggd i Sverige.
– Men då måste jag väl gå tillbaka till 1960-talet …?
– Så länge inte Ford är inblandat! Jävla Fordmotorer.
Förmodligen är det en sån här bilmecken har, tänker jag.
Så jag gick svärande hem igen över stock, sten och sly.
En gång per dag försökte jag starta bilen (sszzsbrhostbrrr) och en gång om dagen blev jag besviken. Men så på åttonde dagen! DÅÅÅÅ!
– Bhhrrmmmmmmbrrrrrrrr!
– Men va fan, startar du NU??? sa jag besviket och tittade ner på min bleka lekamen.
Bilen brummade. Jag gasade. Och suckade. Detta eftersom jag insåg att jag på inga villkor kunde låta detta ögonblick gå förlorat trots att jag just då var klädd i enbart
Birkenstocksandaler
kortkorta shorts
stor, trasig, urtvättad t-shirt.
Ungefär så här, vilket ju ser rätt läckert ut på denna av AI skapade bild.
Det var blott 9 °C och ingen mobil, plånbok eller bh hade jag på mig. Men vad gör man inte?
– HEJ! skrek jag högt när jag kom in i den av cigarrettrök fyllda verkstan.
– Fick du igång han? sa bilmecken förvånat.
– Mhm. Där står den! Här är nyckeln! Ta så lång tid på dig som du vill! Måste rusa!
Och så begav jag mig hemåt. I mina sladdriga sandaler klev jag över rishögar, hoppade över den geggiga f.d. bäcken, trängde mig genom sly och över döda trän samt gick raskt med gräs och kvistar mellan tår och i hela frisyren på den slingriga cykelvägen.
Några dagar senare hämtade jag – fullt påklädd – bilen igen.
Stackars bilen. Ventilkåpspackningen hade verkligen ställt till det!
Själv har jag liknande problem: knävlarna knakar, knaskar och knorrar och dubbla hälsporrar får mig att halta som Zeb Macahan. Kan någon komma och suga ut min olja ur motorn?
Nu låter det så här när jag reser mig upp ur soffan:
(Men bara i skrift. I tal och prat samt gester är jag rena rama solskenet.)
Kanske har jag blivit lite sur och arg på livet, bara?
Kanske har jag mer tid över i dessa dagar? Kanske är jag faktiskt bara less på saker som inte funkar som de ska?
1.
Igår uppsökte jag en begagnatbutik som hade sålt mig en ickefungerande laddningssladd för 49 kr. Så fort jag upptäckte ickefunktionen, tejpade jag fast kvittot på sladden och lade den på ett bra ställe för att ”imorrn” med rynkade ögonbryn slå kvittot i huvudet på försäljaren.
Sedan gick några veckor. Texten på kvittot blektes såpass att det enda som syntes var några obegripliga tecken här och där. Men jag stålsatte mig, gick tillbaka till affären och sa som det var. Argumenten låg travade i hjärnvindlinglarna i form av punktlistor och repliken ”49 kr är ändå 49 kr” kvillrade längst fram på tungan.
(Min mun-fysionomi och eventuell kontakt med hjärnan bör inte faktagranskas.)
– Okej, här får du en ny!
Sa försäljaren. Det var det absolut enda som hände. Allt tjat och gnäll repeterades helt i onödan! Laddsladdsägare Bergman gick hemåt med hoppsasteg och glömde helt bort hur man rynkar ögonbrynen.
2.
I augusti hyrde jag en förträfflig bil på OKQ8 för att köra min alzheimerpappa och Orangeluvan till Öland. Efter några dagar på ön, vände vi hemåt igen; allt gick som smort. Men när bilen skulle lämnas tillbaka sa personalen till mig att inte tanka bilen full utan att bara parkera den vid en pump. ”Vänta här vid disken medan jag inspekterar bilen” sa en kille i kassan och gick ut till bilen. Han kom efter en bra stund tillbaka och sa att allt var piffigt och bra och att han hade tankat bilen för 501 kr.
– Eeeeh, det var mycket sa jag, som hade tankat bilen proppfull för 300 kr några timmar tidigare.
– Nej, det är vad det kostar, sa killen.
– Fast … hur vet jag att du tankade för 501 kr eftersom jag inte fick vara med?
Tjafset fortsatte en stund, men jag betalade (förstås) och gick hem med mitt kvitto på 501 kr. Kvittot hänger dock inte på något sätt ihop med tankningen, utan är bara ett kvitto på att jag har betalat 501 kr inne i butiken.
(Irriterande nog finns inget soligt slut på denna historia – jag har mejlat och tjafsat men inte kommit längre än att mitt kvitto på 501 kr även skickades i digital form.)
Bara en association.
3.
”Jag och mina stekpannor” är en löjligt utdragen följetong här i bloggen. En gång var jag på basketmatch med två. En annan gång föll jag på ett skosnöre inne på Ica samtidigt som jag höll i en stekpanna. (Det sa PANG i stengolvet så att butikschefen kom springande, beredd på ett rån.) En tredje gång skröt jag här över min nya stekpanna av märket Fiskars, men fick på tafsen av alla som hävdade att gjutjärn är meningen med lifvet.
Åh, så det puttrade och fräste fint.
Just denna stekpanna på bilden ovan, full av morötter, var ett under av stekvänlighet. Jag rekommenderade den till alla som gick i stekpannetankar och älskade den såpass att jag ibland stekte sånt som egentligen inte behöver stekas.
Men så hände nåt. Det var som som om stekpannan i början av sommaren hade tröttnat på oss och bestämt sig för att hämnas någon oförrätt: ALLT fastnade. Vi drösslade med oljor och smörade allt vad vi kunde. Men inget hjälpte.
Jag skrev då ett frågemejl till Fiskars. De förklarade snabbt:
”Denna modell av stekpanna Hackman by Fiskars har en Thermium mineral behandling som bildar en mycket tunn, guldig non-stick belägning på den rostfria stekpannan. (…) Efter att non-stick egenskaperna har försvunnit används stekpannan som en klassisk rostfri stekpanna. (…) Att mineralbehandlingen försvinner från stekpannan är inget som går under garantin då den efter detta fungerar som en klassisk rostfri stekpanna.”
Då blev jag kinkig. Jag skrev:
Ni säljer en underbar stekpanna som funkar bättre än någon annan stekpanna jag någonsin har ägt, och när den trots finfin skötsel inte längre är underbar, får jag till svar ”nu är den som en klassisk rostfri stekpanna”.
Tänk om jag köpte en fantastisk bil. Den funkar precis som jag vill. Jag säger ”köp den här bilen” till alla mina kompisar.
Men plötsligt funkar inte bilen. Den är en skugga av sig själv. Jag klagar på att den inte startar, att den inte kör, och att den inte är den bil jag ju köpte. Då säger biltillverkaren:
– Nämen så kan det bli. Du får helt enkelt se på den som en Amazon från 1961 från och med nu. Lycka till!
Hokus, pokus blev stekpannemänniskorna fulla av förståelse, så nu kommer jag att få en ny stekpanna! Enligt instruktionerna får jag varken kyla eller värma den för mycket, inte diska den för lite eller för länge eller herreguuuud i maskin – och absolut inte värma den i en för varm ugn. ”När belägningen flaggnar eller Non-Sticken har slutat fungera räknas den som förbrukad.”
Såja. Silkesvantarna på! Besinningsfull och omtänksam stekare med ett sällan skådat tålamod ska hantera den nya stekpannan precis lagom på alla sätt och vis!
Mitt nästa mejl kanske kan vara en erbjudan om rättstavningskurs för kundtjänstavdelningen på Fiskars?
Eller … kanske ska jag bara vara glad att det inte är jag som står så här. Bilden togs så sent som 1937, vilket ju är häpnadsväckande. (Foto: Gunnar Lundh, Digitalt museum.)
Jag sitter iklädd basketkläder på Stortoget i Lund och svettas.
Rödmosig, kissnödig och lite fundersam eftersom jag har en besvärlig kycklingbit mellan två kindtänder.
I Skåne är inte sommaren meteorologiskt slut förrän runt 12 oktober, så man kan kanske säga att jag åkte söderut för att förlänga sommaren. Men så var det ju inte; jag åkte faktiskt hit för att träna basket i två timmar.
Se här – ett basketfoto från 1990. Det är jag närmast kameran.
Mitt Lugi-lag från runt 1990 samlades nämligen här i Lund för att spela basket utomhus … och dricka lite bubbel samtidigt. Det är förstås en på alla upptänkliga sätt mycket olämplig blandning med tanke på att idrottsrörelsen ska spola kröken, trajadiraaa.
Men ååååh, så kul det var! (INGEN slet av hälsenan!)
Sommaren har inte blott varit en sorgesam period med saknad och askströssel, utan minst lika mycket sågande, skrattande, skuttande, bakande, badande och basketbollande. Sedan i maj har jag åkt till Brighton, Olseröd, Köpenhamn, Lund, Visby, Horndal, Byske, Runmarö, Hästvom, Öland & Öland och nu Lund igen. Om jag hade cyklat överallt utan att åka hem till Eskilstuna en enda gång, hade jag cyklat i ungefär 300 timmar.
Komplett onödig information!
Men vad finns då på alla dessa platser? Jo, mitt skyddsnät. Jag fångas upp av släkt och vänner när jag faller – och så ligger jag där och vaggar i deras famn tills det är dags att hugga ner ett träd, måla ett tak, tapetsera ett rum, dricka en öl, äta en soppa, heja på Sverige i OS, klämma en kräfta på magen och förstås spela basket med bubbel.
Tack, tack och åter tack!
Bildrapport!
Pappa, 86 år, trivs på sitt alzheimerboende och får mig att bli sugen på att spela pingis. Hans skruvar är komplett obegripliga och går inte att mota i grind. Jag har bättre kondis, men förlorar 100 % av matcherna.På basketträningarna blandar vi unga med gamla och pyttesmå spelare med en skäggig 208 cm-karl.Plötsligt lade jag märke till den här FÖRFÄRLIGA och övertejpade kontakten som gick sönder häromåret när jag visst prioriterade nåt annat. Jag köpte en ny och pillade loss gammelkontakten …… och fann att det var 13 (tretton!) år sedan den pajade! (Den nya kontakten passade inte och väggen måste målas om, så nu sitter bara ny silvertejp på plats. Gah.)Jag beslutade mig för att rensa bort Olles kläder och ge bort rubbet. Men plötsligt hade jag rivit ut mina egna kläder, gett bort hälften och lagt Olles i en resväska istället. (Om det är en tyllkjol i förgrunden? Jomenvisst.)
Minnesavdelningen!
Olle och jag träffades 1985, och 1986 flyttade vi ihop i en helknäpp, ickeisolerad tvåa utan fungerande toa på Michael Hansens kollegium i Lund. Dessutom låg sovrummet precis under en stentrappa som ledde till korridorköket på andra våningen, och detta hände sig på den tiden när många fortfarande bar träskor inomhus.
Därför satte vi in en annons i Sydsvenska Dagbladet.
”Oavbrutet träskoklamp från korridorköket ovanpå! Kan du hjälpa oss hitta 2–3:a? Olle o Lotten 046-11 56 59.”
Man betalade för varje tecken i annonsen, så vi filade länge på formuleringarna för att ha råd. (Och det var inte vi som tyckte att ”Du” skulle skrivas med versal.) Några veckor senare fick vi napp och flyttade in i en stor, central vindslägenhet på Skolgatan 4.
Där uppe!
Där råkade jag en gång tappa en hel kastrull med indonesisk gryta på en orange ryamatta strax innan gästerna skulle serveras. Inget fick förfaras, så jag slevade tillbaka maten i kastrullen.
Under hela måltiden pillade vi sedan med glatt humör ut små, tunna, orange garnbitar ur munnen. Det var tider, det!
Igår var det åtta månader sedan Olle stupade och i torsdags – den 8/8 – samlade jag barnen, deras respektive, barnbarnen och kompisar som uttryckt önskemål om att få vara med när vi strödde Olles aska. Hade jag varit numerolog hade jag förmodligen sett en mening med åttorna.
”Åtta-åtta-åtta-åtta!” (Ungdomar: detta är sekreteraren Ulla-Bella från sommarlovsprogrammet Solstollarna. Hon ringde enbart telefonnumret 8888.)
Efter flera månaders krångel med tillståndet för askspridningen, där vi först fick tillstånd att hälla ut Olle på en villatomt, var det alltså dags. Vi lyckades med skohorn och spett i almanackorna samlas alla på en gång just den kväll när det regnade som allra mest i Sörmland. Tretton vuxna och två tvååringar traskade med gott humör, paraplyer och husets alla regnjackor samt stövlar iväg rakt in i ”Olles skog”.
Olle låg i en papplåda i den blåa ryggsäcken här på bilden, och vägde just då blott 5,7 kg – men det är ju utan glasögon och sånt.Just när denna bild togs var det uppehåll i regnandet så Plupp (äldste sonen Erik, numera Trettiotvååringen) bar på paraplyerna.Över stock och sten vandrade den samlade församlingen genom skogen med alla krämpor som tänkas kan: portvinstå, hälsporre, ryggskott, brutna fingrar, trassliga menisker, feber, allmänt knätrassel och nackspärr.
På grund av chocken och byråkratikrångel med allt sedan 12 december, har Olle inte fått någon dödsannons eller runa. Eftersom han nu spreds för vinden i regnet i skogen kommer han heller inte att få en gravsten. Detta är ett litet bekymmer för mig eftersom han faktiskt pratade om att han ville göra ett ”avtryck” i världen.
Men äsch. ”Så länge man pratar om de som är döda, finns de ju kvar.”
Sa nån.
Konkret gick det till så här att sprida askan:
Lådan hämtades på krematoriet. Jag grät floder, men frågade ändå om askan månne silas innan den läggs i lådan. (Man vill ju inte plötsligt stå där med Olles framtänder i handen.) Jodå, efter kremeringen tar man under en komplicerad process bort proteser och plomber samt skruvar. Vissa moment är automatiserade, andra kräver mänsklig hantering.
Inne i skogen gick vi alla upp på en liten kulle och tog fram lådan, som var förseglad med vanlig tejp. En klisterlapp talade om att det verkligen var rätt låda (namn och personnummer samt dödsdag). Moa (den nygifta Tjugofyraåringen) och jag sjöng en stump samtidigt som vi pillade på tejpen.
I lådan låg en papperspåse, även den igentejpad. Jag öppnade och började hälla ut Olle på en sten och klappade lite på askan, och sedan gick påsen runt laget som ”ett skepp kommer lastat”. Några hällde, andra grävde med händerna och fick Olles aska under naglarna. Jag klappade med mina askiga händer ena dottern på kinden, så då hamnade lite aska även där. Vi var larviga, men samtidigt högtidliga. Regnet öste ner på oss och på askan.
Äldsta dottern Ida (Trettioåringen) läste en textsnutt ur ”Nature Anthem”, som spelades på begravningen:
I wanna walk up the side of a mountain I wanna walk down the other side of the mountain I wanna swim in the river and lie in the sun I wanna try to be nice to everyone
Sedan gick vi ner på andra sidan kullen, vandrade hem och åt (som vanligt) pizza i Olles anda.
Så … vad händer nu? Jag vet inte. Tiden går så långsamt och samtidigt så vansinnigt fort. Jag finner ro i att snickra, renovera, skramla med borrbits och läsa universitetskursen ”Epidemiernas historia”. Överallt finns släkt och vänner som rycker ut när jag vacklar. Men oron inför framtiden lurar runt varje hörn.
Ni som fortfarande läser här trots mitt sällanbloggande: häng kvar! I’ll be back … men inte som Arnold, utan mer som Stenmark när han föll i backen och reste sig upp.
Här kommer ännu en liten filmsnutt med Olle, här på bloggen känd som DDM (Den Djefla Mannen).
Ni som sneglar på bilden ovanför rubriken tänker nog:
– Örrk.
– Vad är det?
– Är det en marulk?
Nejdå, inte alls. Det är heller inte en tecknad figur eller ett mysigt gosedjur.
[Spänningen är olidlig. Läsekretsen tuggar på naglarna.]
Jomenvisst. Det är ju en stackars bortglömd kylskåpsgurka, som från sitt växthus i t.ex. Västerås en dag for till en affär, för att nån gång i juni hamna i mitt kylskåp och där enligt en Lottensk evolutionslära utveckla ögon och päls för att sedan döden dö. Gurkan får symbolisera dagens tema, som dock inte är döden (diskret suck från mitt håll) utan GAMLA GREJER.
Men först bara en liten giftas-uppdatering. Jag berättade i förra inlägget om vistelsen på Hästvom i Fjällbackas skärgård, och om det stundande bröllopet mellan Moa (aka Tjugofyraåringen) & Arvid. Den stora dagen kom och gick och den kapade klänningen med insydd, färgglad underkjol gjorde succé – och brudparet fick till en mycket finurlig bröllopsbild.
De tittar mycket på japanska serier (anime), och jag tror att detta är Naruto.Ni kan tänka er vad fint det blev när Moa snurrade runt, för då svischade massa glada färger fram under den vita kjolen!
Ute i skärgården på västkusten finns en liten ö med två gamla fiskarstugor från 1850-talet, varav den ena byggdes av Arvids mammas farmors farfars far Gabriel. Där får vem som helst övernatta, och vi åkte dit för att inspektera.
Ni ser de två små stugorna där nere, och Orangeluvan på stranden i den lilla, lilla viken.Den högra stugan sköts av Arvids släkt, medan den vänstra som synes behöver lite extra kärlek av ett annat gäng.
Efter bröllopet styrde Orangeluvan och jag kosan tvärs över Sverige för att tillbringa en arbetsläger-vecka på Öland, där Orangeluvan har ett hus. De 50 milen tog 12 timmar eftersom vi hamnade bakom hölass, traktorer och epa-muppar, samt leddes på avvägar på grund av vägarbeten. Sista biten på Öland puttrade vi fram i 30 km/h bakom ett helt jädra cirkusfölje bestående av säkert 20 olika sorters gamla bilar.
Men vi kom fram, föll i säng och vaknade inte förrän det började kurra i magen. Några arbetslägerrelaterade kommer bilder nu!
Detta är ett trasigt gångjärn som kanske är 100 år gammalt, och på något sätt ska skruvarna lossas och gångjärnet bytas ut utan att den gamla dassdörren fördärvas.Så här kämpade jag med två dörrar, åtta gångjärnsdelar och tjugofyra gamla skruvar som hade rostat till oigenkännlighet. (Ja, jag jobbar i basketkläder, läsglasögon och Birkenstocktofflor.)Jag lyckades! Här ser ni gångjärnsliken!Det här är en och samma läskiga garderob, fodrad med masonit runt 1962. En läcka i taket har ställt till det, men det går säkert att fixa!Ni ser mig här i rivningstagen – för under masoniten fanns en helt oskadd timmervägg. (Leendet är inte påklistrat; jag älskar verkligen min kofot.)Fynd bakom masoniten: en urklippt kung Gustav V.
En morgon stod Orangeluvan och jag i ett mystiskt utrymme i huset. En jättestor, platsbyggd garderob som inte alls passade in och var rätt sliten, kändes plötsligt helt fel.
– Den ska väck, va?
– Den ska väck.
– Nu?
– Nu.
Ett stordåd skapat på två timmar! (Den horisontella, ljusa randen i knähöjd är spår efter en sedan länge försvunnen, väggfast bänk.)
Ni ser på bilden ovan en grön pärlspont, som vi letar efter i hela huset. Den gömdes här ovan först bakom tre olika lager masonit och sedan hela garderoben dessutom – som vore den pestsmittad eller en sjögrästapet från 1973. Hur kan man någonsin ha velat gömma den?
I förrgår drog vi fram spisen i det stora köket för att torka rent bakom – sådär som man även ju bör göra hemma i stan men liksom aldrig får tid till. Bakom spisen såg det lite mysko ut.
– Tror du att det är grön pärlspont bakom?
– Näe … va, i ett kök?
– Men tänk om …
– Ja.
– Ska vi sprätta och bända lite?
– JA!
Till vänster ser ni den vita, normala väggen och till höger en inte alldeles lyckad pärlspontsjakt. (Men naturligtvis vill vi fortsätta att riva ännu mer åt höger.)Ibland måste jag lägga ifrån mig kofoten för att bära toalettstolar.
Plötsligt kom Orangeluvan på att hon behövde köpa en liten frys. Vi kollade på begagnatmarknaden och lyckades få tag i en perfekt säljare på andra sidan ön, som dock fick kånka in frysen till sin granne eftersom han inte kunde vara hemma när vi skulle komma.
Vi körde, körde och körde (Öland är 14 mil långt), irrade runt lite och plingade till slut på rätt dörr.
Ut kom säljarens granne, som dessutom osannolikt nog (det bor i alla fall 27 000 människor på Öland) var samme man som för två år sedan sålde huset till Orangeluvan! Frysen stod alldeles bredvid en nyrenoverad Volvo från 1964, så vi höll på att aldrig komma därifrån.
Vi var lika gamla, bilen och jag, men den var snyggare i lacken. Här satt jag lyckligt med knäppta händer och bara njöt.Den här bilden ska jag ta fram när barnbarnen frågar varför jag säger ”veva ner fönstret” och inte t.ex. ”öppna fönstret”.
I två dagar till ska jag och kofoten sprätta omkring på arbetslägret. Jag har hälsporre och knaster i knäna, ett stort blodigt lår-sår, blånagel på en stortå, bula i pannan och skrapsår på ryggen. Orangeluvan har stukat foten, brutit massa naglar, skurit tummen på en kartong och fått stickor samt stukat fingrar och trillat ner från en stege som bet henne i överarmen och gav henne blåmärken stora som de svarta fläckarna på en vit ko.
Men vi fortsätter under glada tillrop, för hur skulle världen (eller huset på Öland dårå) se utom vi satte oss ner och åt praliner?
Vem skulle då dra ut dessa spikar i taket?Fast vi kollar faktiskt på OS, det gör vi.
Men snart är arbetslägret slut och jag åker då hemåt. Finns det något jag bör göra när jag på onsdag kör Öland–Eskilstuna?
Förklaringen kommer här med ett sammanbitet leende, blixtrande ilskna och likaledes sammanbitna ögon samt knutna nävar i alla upptänkliga fickor.
Den 4 juli stängdes alla mobiler och routrar av i vår familjekonstellation. Idag – den 18 juli – fick vi tillbaka alla funktioner. Orsaken är oklar, syndaren är inte funnen – men det har definitivt att göra med min stundande konkurs. (Mer info om detta kommer senare. Jag har inte misskött mig, men vårt livsverk sedan 29 år – Bergmans Bokstäver AB – finns inte längre.)
Här stod jag och sågade när alla barn började ringa i mina kompisars telefoner för att fråga vad som hade hänt med familjens mobiler.Här sågade jag vidare när Telenor ringde till en kompis och sa att de skulle koppla tillbaka Lottens alla telefoner ”om en timme”.Här blev jag opererad på när konkursförvaltarens assistenter beklagade det som hade hänt med mobilerna. Stickan kom ut i höjd med ”men vem beordrade att mobilerna skulle stängas av?” och bubblet slösades på den stora, av mina kamrater skapade, kratern i fotsulan.Här triumferade jag över rönnen när det hade gått 15 timmar sedan Telenor sa ”en timme”.När jag kapade ett annat fällt träd i lämpliga bitar, ringde barnen och berättade hur de tyckte att det ju var riktigt spännande att lösa krångliga situationer utan fungerande mobil.
När jag inte fällde träd, satt jag i telefon – alltså i mina kompisars telefoner. Nästan allt skulle kanske kunna lösa sig om inte om, t.ex.
”identifiera dig med Bank-ID” (går inte på min kompis mobil)
”vi använder tvåstegsverifiering för din säkerhets skull” (går inte på min kompis mobil)
”kryssa i rutan om att du vill byta ut ditt nuvarande mobilnummer ska bytas ut till ett nytt” (men nej, aldrig i livet)
”fyll i den fyrsiffriga koden som vi skickar via sms” (jag får ju inga sms)
”vi ringer upp dig på det telefonnummer som du har registrerat hos oss” (mitt nummer är för fan bortkopplat).
Jag måste ha börjat släpa med fötterna av dessa tunga bekymmer, för vips fick jag en till sticka i foten. Och en till. Nya operationer, nya kratrar, mera sprit. (I såret dårå.)
Tiden har i viss mån stått still i denna stuga på Svinön utanför Byske, så av oklar anledning dokumenterade jag med frenesi dessa gamla förpackningar, samtidigt som jag svor ve och förbannelse over digitaliseringen.
När alla dessa reliker hade fotograferats, beslutade jag mig för att köpa en svindyr flygbiljett och åka hem eftersom mobiltrubblet satte alla upptänkliga käppar i alla hjul som tänkas kunde. Jag kunde helt enkelt inte jobba (korrläsning & redigering) utan mobil och effektiv uppkoppling.
Att jag åkte – FLÖG!!! – hem i förtid kostade mig mer än en resa till USA, och … oh the irony … inte ens wifi fick jag på köpet. Vart jag mig i världen vänder, möts jag av ett stort, fett error.
Wifin på tåget från Arlanda hade också pajat, så det slutade med att jag inte kunde köpa tågbiljett och fick fladdra med ögonfransarna samt be på mina bara knän om att inte bli avslängd.
En liten ängel på ett annat mobilföretag hjälpte mig till nya simkort och tillfälliga mobilnummer som hjälpte oss i drygt en vecka. Sedan blev det fel på korten, så vi fick nya. Av misstag skickades en dubbel uppsättning. Samma dag skickade Telenor nya simkort för att de trodde att jag ville fortsätta anlita dem. Av misstag skickade även Telenor en dubbel uppsättning.
Nu har jag självklara julpynt – simkortsgranen kommer att slå världen med häpnad.
När jag stod så här i drygt en timme i en mobiltelefonsbutik längtade jag blott och enbart efter att få fälla några träd.
Efter Svinön väntade vedstapling på Runmarö i Stockholms skärgård. Våra värdar envisades med att man ska ta det lugnt på semestern, medan jag ansåg att den där vedstapeln var på tok för liten.
På Runmarö fanns inte något wifi, så vi fick roa oss som på 1980-talet. (Mat, vin, båt, bad och lekstuga samt utedass kommer man långt med!)
Nu befinner jag mig på Hästvom i Fjällbackas skärgård eftersom Moa (den nuvarande 24-åringen) ska gifta sig här.
Moa är jätteglad för att hon har fått mig att gå med på att kapa klänningens släp och korta den både här och där. Själv darrade jag på handen eftersom det är heeeeeemskt att klippa i dyrt tyg.Jag lade ut kräfttinor …… som Moa ett halvt dygn senare vittjade!
Inte ett träd i sikte här på de vindpinade klippöarna – men nästa vecka åker jag till Öland, där det väl behövs en motorsågskunnig trädfällare?
I 15 dagar försmäktade jag på dessa öar utan snus mobil. Men som ni ser; allt är inte mobiltrubbel! Temat i rubriken kunde lika gärna ha varit ”öar jag mött” eller Svinön–>Runmarö–>Hästvom–>Öland …
Efter ett halvårs sorger och bedrövelser kallades jag ju traditionsenligt härom veckan till Horndal i Dalarna för bl.a. tapetsering av småblommig tapet.
Som vore väggen en runsten, skrevs denna notis strax innan den hamnade bakom nyss nämnda tapet.
Nu är jag i Byske för renovering, gräsklippning, dassrensande och rörordnande (precis som förra året). När klockan igår närmade sig midnatt gick jag ut på bron (ergo förstutrappen) för att inspektera ägorna.
Det var så satans ljust! Och då ska man veta att jag sedan hjulbenta barnsben har sett midnattssol otalet gånger, och inte alls borde vara förvånad som strakbent tant.
”Det är ju så jädra ljust” sa jag femton gånger.
När jag inte trotsar myggen i kvällsljuset finns det mycket annat att göra i denna stuga i Byske. Allt är snett och vint och underbart, en gäststuga har hamnat på sniskan och ett utedass har blivit cykelförråd. Just det sistnämnda är helt på tok eftersom hantverkarna som förra året rätade upp den sneda storstugan råkade paja toaletten … och vi nu måste klämma oss in här:
Det gäller att inte ha bråttom.
Nu skakar halva läsekretsen på huvudet och mumlar ”men hiva ut cyklarna då”, men si det hinns inte med, för vi måste ju ideligen fika, dricka kaffe, baka bröd och planera kvällsmat.
För att inte taaaala om den stora gräsmattan som var på väg att bli en slåtteräng, men som vi nu tvärs emot alla insekts- och blomälskares direktiv har röjt, klippt, räfsat och svurit över. Det är förstås inte slåtterängens fel att vi svär – den står ju bara där och står. Så kommer vi som en fransk bila 1789 och blir irriterade när avrättningarna krånglar pga. startsnöre, soppatorsk och skumma sladdar.
Men här ser ni en som inte svär. Jag poserar faktiskt inte för bilden, utan är så himla glad och nöjd över att få köra med en gammal Klippo som pruttar fram på miljöovänlig bensin.Observera handsklösheten. Mina liljevita händer, så mjuka och rena blir nu gräsgröna och kan snart funka som två raspar.
Att inte ha handskar är lika dumt som att inte ha solglasögon, inte äta fiberbröd, inte göra morgongymnastik och inte sköta sitt tandtrådande. Och ändå kan jag inte förmå mig att göra som man bör. Jag tar heller inte hand om min hälsporre utan trampar omkring i jättestora stövlar som varken har hålfotsinlägg eller skumgummidämpning.
Plötsligt blev stugägarinnan även båtkapten. Ena grannen sålde nämligen en liten dubbelbottnad båt, och den andra grannen lånade ut en finfin båtmotor. Men precis som allt annat, krånglade den och 1970-talet fick komma och hjälpa till:
Det löste sig.
Om allt går väl, kommer vi imorrn att fälla två stora rönnar. Om någon av er är i trädfällningsbranschen och känner sig lite orolig för oss: chilla bara. Vi ska kolla på Youtube och lära oss hur man gör.
Pssst! Kolla vilken cool bil vi såg på väg norrut:
En Chevrolet Impala från 1970!
Fotonot: Bilden längst upp tog jag idag strax utanför Svinön.
”Svejtsch” spelar mot Skottland och här sitter jag och beslutar mig för att inte heja på Tyskland, Italien eller Frankrike och därmed gå glad ur mästerskapet. Nejdå, här ska minsann inte hejas på nåt jädra vinnarlag. Skottland är faktiskt ur mästerskapssynvinkel till och med sämre än Sverige.
Men de är i alla fall med.
Att jag väljer Skottland som mitt lag är inte bara masochistiskt – jag känner ju två förtjusande skottar (boende i Sverige) som ikläder sig kilt så ofta de kan. Skottar är som fulla danskar även när de är nyktra, och det vill inte säga lite.
I Köln just nu! Skotten längst till höger är en av mina skottar. (Kilten åker strax på.) Hans son står längst till vänster.
Om Schweiz vinner är de klara för åttondelsfinal. Skottland är lite som Sverige – alltid lirar mina lag med smörkniven mot strupen och skottarna har aldrig ens tagit sig vidare från de inledande tre matcherna (gruppspelet). Skottlands brutala stjärna Ryan Posterous utvisades i fredags eftersom han med dobbarna först gled rakt in i ett tyskt smalben. Smalbenet for all världens väg, snurrade runt och hade ont, skrek ut sin oerhörda smärta och reste sig sedan upp på nio och spelade finfint resten av matchen medan Skottland blott var tio man på plan mot Tysklands elva.
(Ni ser vad snabbt jag anpassar mig och tar Skottlands parti som vore det Sverige?)
Enligt tidningarna heter startspelarna så här, där målvakten kommer först i uppräkningen:
Okej, en målvakt heter sommar och den andra heter helt enkelt Gunnar.
Körsångarna från Skottland tog i från tårna under nationalsången.
Eftersom jag under matchen Tyskland– Ungern trodde att de vitklädda ungrarna var tyskar, måste jag fokusera på att skottarna är blå-gula (!) medan schweizarna är vitklädda. Bengt Grive, hallå – hjälp!
’1
Matchen är igång och Skottland får hörna på hörna. Nä, inga mål.
Detta heter på basketspråk ”helplanspress” och innebär att man inte får en lugn stund ens före halvplanslinjen. Motståndarna är ena jädra iglar.
’4
Mikael Lustig (som inte höll i stolpen den 11 juni 2012) sa före matchen att Skottland spelade som latmaskar och mesproppar (min tolkning) mot Tyskland.
De vita strecken symboliserar armarna som Lustig inte höll om målstolpen.
Jag antar att det betyder att de inte vågade vara rugbyspelare utan blev lite mer som pingislirare för att Tyskland ju enligt Gary Lineker kommer att vinna rubbet:
”Football is a simple game. Twenty-two men chase a ball for 90 minutes and at the end, the Germans always win.”
Ooooh! Målisen Gunn är 196 cm lång! (Förtjust utrop av basketrelaterade orsaker.)
’14
MÅL! Haha! Jag hejar på rätt lag! Skottland leder och alla sjunger!
Bollen är lite kamouflerad, men ni ser ju den orangefärgade skon som precis har kickat till bollen. Ja, det är en schweizare som gör självmål.
’18
I basket finns det nåt som heter ”domarns time out” som är en avblåsning när nån spelare t.ex. behöver knyta skorna och inte är så effektiv för att de är vana vid kardborrestängning. Nyss blåste domarn för att han själv tog emot en passning med pannan. Undrar vad det kan heta. Kanske ”domarobstruktion”?
’22
Stackars schweizarn som gjorde självmål har nu fått näsblod. Läkarna matar honom och hans näsa med bomullstussar, men det verkar som om han har synnerligen små näsborrar för han plockar ut tussarna och river dem i bitar innan han stoppar in dem igen.
’24 Skottland vinner i alla fall målvaktslängdstävlingen, för Sommer är blott 183 cm lång.
’27
Oooh nooo. Nu gör Schweiz mål. En Shaqiri (som ju inte är med i startelvan ovan vilket måste betyda fusk) är lastgammal (32 år) men kan göra mål ändå. Schweizarn bara kickar in den plättlätt och det känns som om Sverige spelar igen.
Inte ens 196 cm målis kunde stoppa den bollen.
’31
En schweizisk Rodriguez får gult kort och talar om för domarn att han dömde helt fel fastän vi alla såg att han röjde som en motorsåg mot en stackars skotte.
– NÄÄÄÄ kolla domarn, jag var så häääär långt ifrån honom!
’35
Äsch, schweizarna verkar ha mer spring i benen än skottarna. Nu gjorde de mål igen men … nej, domarn såg en off side och underkände målet. Skottarna på läktarplats blir galna av lycka och tjoar och sjunger och spelar djungeltrummor som funnes det ingen morgondag.
Idolbild på domarn eftersom han underkände schweizarns mål.
’42
En skotte missar målet.
Han blir så jädra förvånad att han slår ut med armarna och frågar domarn vad som hände. Domarn skrattar så att han spottar ut visselpipan.
’45
Vi som spelar basket försöker ideligen störa motståndarna genom att försvåra bollbanan. Vi kastar oss fram för att irritera skytten, hoppar och fladdrar som väderkvarnar vid inkast och låter inte någon egentligen vara ifred i anfall. Det händer lite för sällan inom fopoll, tycker jag. Målvakterna får oftast klura och fundera och ladda helt solo med bollen när de ska sparka ut den.
Nyss var det tvärtom: en skotte sprang som Phoebe i ”Vänner” och störde såpass att bollen fort bortitok över sidlinjen. HURRA!’45+2
Pfuiiiittt! Halvtid! Kissa och snusa allihop!
I pausen tänkte jag råda expertkommentatorn att öva på att säga SCHVÄJTS och inte ”svejtsch” eller ”schveitsch”, men jag vet varken vad pojkspolingen heter eller hur man ringer till honom. Ack, hur ska vi språkpoliser kunna sova efter detta 90 minuter långa traumatiska lidande?
’45
Alla har (nog) fått skäll och beröm i pausen och några har till och med bytt till osvettiga tröjor. Det må jag säga, sicken lyx! Nu är vi igång igen, och bollen är så rund att var som helst kan hända. (Flosklerna haglar!)
’50
Svansjö-skotte som försöker få frispark.
’60
Stackars skotten Tierney ”drar baksida lår” och svejtsch-kommentatorn berättar att det var väntat för ”ju längre man kommer in i turneringen, desto större är risken att man skadar sig” och jag mumlar struntprat! för att Skottland ju inte har spelat nån match sedan i fredags och det faktiskt bara är andra matchen i turneringen.
Det är alltså muskeln på baksidan av lårbenet som har brustit. Och då blir man så här omhändertagen av små minioner som har öronmufflor och därmed faktiskt borde ha rätt svårt att kommunicera med den stackars fopollspatienten.
’67
Oj, Skottland tjoffar en stenhård boll i vänster stolpe! NÄSTAN mål! Publiken – den skotska – vrålar och sjunger så att domaren måste forma händerna till en tratt framför munnen när han ska svara på ett framvrålat klagomål från en schweizare.
Suddiga skottar.
’74
Nu såg jag nåt jätteintressant! Kolla på bilden, här är det fjärdedomarna (ja, två som är nummer fyra liksom) som ska styra ordning på bytena. Här ska schweizarna 16 och 26 in, och då kollar domarna alltid att dobbarna är okej. Spelarna lyfter alltså som hästar upp sina fötter och visar upp undersidan som skulle de skos. Inget konstigt … men …
Men de här två har även fått visa upp sina kalsonger!
Ja, domaren till vänster pekade på shortsen och visade att han skulle se kalsipperna. Spelarna drog upp shortsen så att vita, propra kalsongben syntes. Deras mammor skulle ha varit stolta. Själva ser de väldigt fundersamma ut.
’83
Usch och isch, Schweiz spelar hårt och tufft och intensivt och gör underkända mål på löpande band medan skottarna svettas oceaner, tar brottartag och ibland till och med dansar schottis med motståndarna. Även om det står 1-1, känns det just nu som om en skotsk förlust är på intågande.
Sån här spöklik grafik dyker upp när det har dömts offside: den vita spelarens högra underben var alltså för långt fram i passningsögonblicket, och då blev målet underkänt.
’90+2
När det har gått 90 minuter är matchen egentligen slut, men förstedomaren har full frihet att helt på egen hand bedöma om matchen ska spelas i ett par minuter till beroende på skador och andra avbrott. Nu har han bestämt att det ska spelas fyra extraminuter och spelet på fotbollsplanen påminner nu ganska mycket om när jag spelar bordshockey mot mig själv.
Pfuiiittttt! Matchen slutade oavgjort och jag är skotte! Det var ju kul!
En spelare från Skottland
fick bollen på sin högerhand.
Domarn blåste i pipa,
skottarna halmstrån fick gripa
och påstå att de ju kom från Gotland.
Jag läser Bodil Jönssons böcker om tid och kollar på friidrotts-EM som ju nu avlöstes av fopolls-EM, där jag (min idiot) har bestämt mig för att – i brist på svenskt deltagande – heja på Skottland. Ibland tränar jag basket. Så går jag på mammografi och försöker sedan byta en trasig, jordad väggkontakt, jag betalar kvarskatt, hittar ännu ett problematiskt rör i källaren och konstaterar att potatislandet är fyllt av smultron.
Böckerna om tid är inte alls den ögonöppnare som jag hade hoppats på … vilket kanske var förmätet. Kanske har jag bara för mycket tid att fundera på? Min inre stress beror inte på tidspress utan på prestationspress, misstänker jag. Och då är nog Bodil Jönsson inte lösningen.
Men nu vill ni väl se röret som inte ingick i 40 000-kronorslagningen häromveckan?
Strunta i att källarväggen är skitig och fokusera istället på den mystiska trasan som sitter inklämd i en helt öppen inspektionslucka.
– Hörru, sa 40 000-kronorsinspektören, va ä dä?
– Eh, hm, va? Va … det där har jag aldrig lagt märke till! Jättemysko. Vad är det för rör? Varför sitter det fluff i hålet? Varför, alltså brukar man göra så?
– NEJ. Det ska sitta ett lock där. Det måste du fixa.
Jag gick till en vanlig rörmokarfirma och visade upp bilden och fick råd:
– Du måste köpa den här och den här och byta ut just den där biten, så det är lättast om du sågar däääär och skarvar med den hääär.
Dessa två vackra mojänger kostar lika mycket som en begagnad cykel.
Bakom fluffet, inne i röret, fanns underligt nog en till konstig barriär – tillverkad av en gammal plastpåse från Hedenhös. I den låg massa jord och rost som jag gärna hade gjort ett kol 14-test på.
Obegripligt. Obs bytte namn till Coop hösten 2001 och varken jag eller någon av alla mina rörisar har den blekaste aning om vad proppen hade för funktion.Men se en sån snygg spira det blev! Jag har namngivit henne: TINA TURNER. (Ni ser att Edward Munch spökar här?)
Apropå ben. Knävlarna trilskas såpass att jag faktiskt haltade till vårdcentralen och fick träffa min truttifnuttonde läkare som glatt konstaterade att jag har finfina muskler, utmärkta korsband och galopperande artros som orsakar inflammationer och svullnader.
Mina knän är inte så håriga, men annars påminner de lite om Rocky Balboa.Kortisonsprutan mitt i den smärtande slemsäcken gjorde helvetiskt ont, men ska förhoppningsvis dämpa inflammationen.
Jag tror att jag i och med alla mediciner och psykologbesök, knätrassel, hälsoundersökningar och vaccinationer (TBE och bältros) är på väg mot mitt livs första frikort. (Eller inte. Ser nu att jag har prickat nästan allt som inte ingår i högkostnadsskyddet.)
Strax åker jag mot Dalarna för årets första arbetsläger i de tre husen Enbo, Tvåbo och Fyrbo; tapetsering, besvärliga gamla skruvar och en krånglande tv står på agendan. Då går tiden och tankarna inte i kringelikrokar och nätterna är precis lagom långa!
Jag tänkte berätta att förra veckan var fylld av roliga aktiviteter, men är så distraherad.
Huset är är nämligen fullt – men inte som brukligt är av övernattande gäster, barnbarn eller basketspelare. Det är fullt av inte alls röriga rörmokare från två olika företag som tar av sig skorna i hallen, som snällt ber om trefasuttag och som vill att jag röjer i källaren. (”Skoja ba” tillade en av dem, men det gjorde han verkligen inte alls.)
Redan 2001 var det stökigt i källaren, minns jag. (Och så gläds jag åt att så himla mycket värre har det i så fall inte blivit på 23 år …)
När jag nu skulle fixa lite i den ständigt omnämnda källaren, råkade jag välta omkull ett gäng rullgardiner, skidor och tältpinnar som stod bakom en dörr. De landade inte alls tyst, vackert eller fint, utan ungefär som träden i Forsakar.
Stök och bröt efter stormen i Forsakar. Jättespännande promenad! (Det blåa är min vän Ami, som såg till att jag förra veckan fick uppleva både Skåne och Köpenhamn som en ljuvlig 60-årspresent.)Det hade varit trevligare om det som ramlade i källaren hade landat lite som Amis sparris på Österlen..
En av rörisarna ska byta en trasig blandare, fixa läckande rör under diskbänken samt ordna dålig avrinning i duschen. Rörmokarna från det andra företaget ska fixa avloppet: ett originalrör i gjutjärn, nedgrävt 1937. Det är rostigt, sprucket, fullt med rötter från sedan länge avrättade buskar … och så är det stopp i det förstås. (Favorit i repris.)
Fixningen handlar om att med snygga kedjor fräsa bort alla rötter, spola bort all skit, lägga in ett strumpliknande, vitt fodral som ska härdas och bli blått – och med denna ”relajning” ska jag klara mig tills jag får Nobelpris och råd med stambyte.
Bismarcklänk à la rörmokare. (Renskättingen, som den egentligen heter, sätts på nåt som liknar en borrmaskin och så snurrar den snabbt och fräser bort alla rötter.)Så här har även jag provlegat, men jag såg inte ett jota. En annan röris står samtidigt inne i huset och styr en kamera, och så pratar de med varandra via en mobiltelefon. Ni ser spindelnätet i brunnslocket, va? Det påminner ju om …… helgens fantastiska besök på Louisiana – spindeln av Louise Bourgeois har dock aldrig varit i en brunn utan har dagarna i ända denna vackra utsikt att njuta av.
När vi ändå är inne på Danmarksvistelsen, kan jag berätta att Ami och jag såg hantverkare även där. Designmuseet har en underbar möbelavdelning med kreatörer som Arne Jacobsen, Børge Mogensen & Poul Kjærholm – men den var stängd pga. renovering. Jävla hantverkare till att sabotera en skönhetsupplevelse.
Detta såg vi inte.Däremot fick vi på de öppna avdelningarna se många ting som var övertäckta som funnes de i en vinterstängd strandvilla.Vi gick även in på Rosenborgs slott, som är en upplevelse för att det är så smaklöst inrett. Det intressantaste var faktiskt rummet som höll på att renoveras; kolla hur det ser ut när tavlorna är nedplockade!
Oj, nu ropar Ensamföretagarrörmokaren på hjälp! Den Stora Firmans rörisar som sköter ”relajningen” lystrar och tillsammans löser de problemet med duschkabinens avrinning.
Det är så fint samarbete över företagsgränserna att man nästan kan fälla en tår.
– Nu kommer det att flöda som aldrig förr! konstaterar ensamföretagaren som var alldeles nytatuerad på hela ryggen och ändå låg och ålade på golvet.
Detta påminner mig om några andra flöden under den gångna veckan. I Köpenhamn drack Ami och jag drinkar som funnes det ingen morgondag, och i centrala Lund bjöds jag under en kort paus i AI-konferensen in till en trädgård.
Arkitekten David Sim (som håller på att göra världen till en mjukare plats vad gäller stadsplanering) öppnade raskt en flaska champagne!
Då är steget inte långt till en intressant syn på väg mot bingen i Lund …
Jag står alltså uppe på gatan och tittar ner i ett falafelhak, och si där ligger ju en pizza.Men så här såg pizzorna ut i Köpenhamn!
Som ni förstår, är detta röriga inlägg en pyttipanna – jag tog vad jag hade och tillagade en bloggpost. Nu får ni hälla på HP-sås och lägga rödbetorna snyggt i kommentatorsbåset!
Kort reflektion, bara.
Den 12 juni är det ett halvår sedan Olle stupade. Jag är fortfarande omhändertagen av familj och vänner – för det behöver jag. Ensam är jag inte alls särskilt stark.
