Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Bara jag slipper ondulera håret ska det nog kunna bli dam av mig också

Jaja, här sitter vi i godan ro i vår bh-lösa överkropp, iklädda resårfladdriga benkläder och knastriga Zoom-bakgrund i coronaevigheten amen. Jag tror att jag satte en kam i håret senast i oktober förra året, ser inte framtiden an med positivism på några punkter alls – och kan inte för mitt liv begripa hur majvädret kan spela oss detta grymma spratt med hagel, ruskvindar och sekundmeter.

Därför är det naturligtvis dags att uppdatera oss om hur damers etikett behandlades år 1840!

Märk väl att modet under 1830-talet var extremare än söndertrasade jeans, platåskor eller säkerhetsnål i mungipan. Man hade puffärmar som var så jädra breda att damerna – även om kjolen inte var krinolinstor – fick gå sidledes genom dörrar. Och så hade man korsetter igen, efter att någon hade eliminerat dem i början av 1800-talet när midjan flyttades upp strax under bysten. Så himla opraktiskt med korsett!

Och så en bahytthatt dessutom – som till stil och storlek påminner om den tratt som t.ex. hundar har efter besök hos veterinären. Under 1840-talet lugnade man ner sig och fokuserade mer på korkskruvslockarna, så då blev trattbahytthatten mindre för att håret skulle synas.

Men nu till den fantastiska guiden: “Etikett för damer, eller sjuttiofyra reglor för klädsel, seder och lefnadsskick.”

Nämen, se herr Hierta, som trots Aftonbladet hade tid att vara förläggare!

Förordet är något i våra moderna tider helt unikt: en mening på 84 ord!

Och åtta kommatecken!

Vi börjar med håret. Nu var ju inte onduleringen uppfunnen än – men ändock krävdes skälmskt lagda lockar!

Jag undrar sååå vad jag har för anletsdrag. Och hur man lade lockarna 1840.

Så tar vi en liten paus från ”reglorna” och reser nästan 100 år framåt i tiden.

Permanentfunderingar i SvD 1927. Observera ”permanentonduleringsmaskinen” som varande ett ord på 28 bokstäver.

Det nya med lockarna på 1900-talet var att onduleringsmaskinerna lyckades få hela locken lockig. På 1800-talet var hårtopparna nämligen alldeles raka – korkskruvarna slutade alltså i en rak spets. Så förfärligt ostyrligt!

”Eugene” – en permanentmaskin från 1923. Den hänger från en takkrona är för att värmeklumparna i håret var så tunga. Om männen – som han på bilden – ondulerade håret har jag dock inte hittat belägg för.[CC BY-SA 4.0]
Hårpermanenten 1934 var lite nättare. Och en föregångare till punkfrillorna på 1970-talet?

Såja. Tillbaka till reglorna! För nu ska vi lära oss hur man blir en dam och inte av misstag skär upp munnen ända till öronen som en Joker. Läs noggrant hela vägen ner till silvergafflarna via bönorna.

Jag tror minsann att L.J. Hierta redan 1840 drog in på korrläsningen.

När det gäller den noggrannhet man eventuellt utstrålade i sällskap med andra, var det bäst att försöka dölja den. Annars kan ju polarna tro att du inte har mer klädesplagg än de puffärmspaltor som du går och står i!

Detta tilltalar mig – jag som spiller och dräller och har mig.

Och hur är det nu? Ska man, eller ska man inte, ha en kökslåda full med braåha?

På just detta uppslag om ORDNING, har någon spillt nåt! (Läs den spännande fortsättningen på Litteraturbanken.)

Den lilla skriften kostade 12 skilling banco år 1840, vilket kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 29 kr år 2021, mätt med konsumentprisindex. Vilket [tadaaa, konsten att knyta ihop en säck] är lika mycket som Aftonbladets lösnummerpris idag.

Fotnot:
”Bara jag slipper ondulera håret ska det nog kunna bli dam av mig också” är ett citat ur förra kommentatorsbåset.

Silvergafflar!

Share
45 kommentarer

Att vara domare i ”Vi i femman” under pandemin

Nu är det drygt åtta år sedan jag som domare räknade fel i “Vi i femman” – så jag har vid det här laget nästan hämtat mig. Efter den gången när det blev så fel att ett moment i tävlingen fick göras om, hade jag i flera veckor mardrömmar om fälleben, stegling, Per Lagerkvist, mjältoperationer och brustna hälsenor.

Förra året – i början av 2020 – gick tävlingen som vanligt i radiohusets stooora studio med båda klasserna och lärarna på plats. Teknikerna drog kilometervis med sladdar och drog i tusen olika reglar medan jag med programledarna och producenten och massa annan personal försökte göra rätt.

För det är så förbenat mycket att hålla koll på.

Massa tävlande! Halv domare!
Den famösa tryckknappen!

Efter direktsändningen på en timma är jag alltid helt slut i rutan. Det piper i öronen, susar i hjärtat och fladdrar i tinningarna.

Då ser jag ut så här.

Men nu – under coronaförbannelsen – är tävlingen nedskalad till en liten, normal studio. Teknikern, programledaren och domarjaget kommunicerar med barnen via nätet: lärarens mobiltelefon filmar barnen framifrån och en mobil radioväska med mickar, hörlurar och massa sladdar sparkas igång … hittills utan problem. [peppar peppar]

Programledaren Johanna Jennische där borta till vänster och teknikern Micke Strang till höger. I de två fönstren ser ni två andra programledare i två skilda studior som gör något helt annat radiorelaterat samtidigt.

Det otroliga är att barnen inte bara kan massa konstiga saker som vi inte har en susning om – de är dessutom sanslöst goda förlorare. De gratulerar väluppfostrat det vinnande laget och de säger att det är ett minne för livet och att det ju var roligt att bara få vara med. (Ibland uppstår tjafs om frågor och gnöl om orättvisor, men då är det alltid vuxna personer som håller på; de är bra mycket barnsligare än barnen i tävlingssammanhang.)

Så här såg det ut häromdagen när vi försökte få kontakt med en skola någonstans ute i Sörmland:

Nu är det bara en semifinal och en final kvar, men jag lovar att jag kan göra fel ändå – en gång när jag summerade råkade jag helt sonika hoppa över ”fjorton” … Frågorna kan jag bara påverka om de är helt bortitok – de är manglade fram- och baklänges av tusen och en personer som är högst ansvariga på nåt kontor nånstans. Här har ni några av frågorna i år:

  • Vad är skillnaden på parasoll och paraply?
  • Vad har regeringshuset i Stockholm för namn?
  • Är Mjölner namnet på asaguden Tors bandsåg?
  • Kan schimpansen vifta på svansen?
  • Vad kallades pesten som drog fram i framför allt Europa på 1300-talet?
  • Vad heter hockeylegendaren ”Foppa” egentligen?
  • Har Kalle Anka byxor på sig?
  • Vilken typ av klädesplagg har ”ett brätte”?
  • Vilken gud bestämmer i Valhall?

Men förutom att räkna och bedöma svaren, ska jag vara trevlig och minst lika väluppfostrad som barnen. Programledaren brukar ställa improviserade frågor till mig som jag får svara hur som helst på. Så här blev det i tisdags:

– Och domare Lotten Bergman, sa programledaren Johanna Jennische, hur stor är egentligen en ledning på två poäng?
– Ptja, svarade jag, ungefär som en millimeter på en lite för kort klänning.

Vad jag menade med det och hur den associationen godkändes av min då faktiskt inte särskilt ansträngda hjärna, har jag ingen aning om.

Men även väldigt korta klänningar har ganska många millimeter, kan man se här.
Share
40 kommentarer

April is the cruelest month, sa ju T.S. Eliot – men hur såg hans plånbok ut?

Asså va.

Hurra, det är … vår …?

Här går man omkring och tror att februari är kall, hemsk och bister – och så kommer april varje år och för en dialog med sig själv i ingen ordning alls.

– Tittut, här kommer våren och värmebö…
– MOAHAHAHAHAAA, här kommer lite snö så att ni alla förstår att uppskatta dagarna med sol och femton plusgrader.
– Ja, värme!
– NÄFÖRRESTEN nu tar vi lite SNÖÖÖÖÖ!
– Oooh, visst är det skönt med fågelkvitter och solsken?
– Jo. Men LITE MERA SNÖÖÖÖÖ nuuu!
– Ooch så smälter vi bort allt för att nu kommer ju vårblomm…
– Ojojojoj vad varmt.
– Nä nu tar vi FEM DAGAR MED MINUSGRADER på det!
– SOL!

Och så kommer besked om att kompisen S har gått i konkurs och att kompisen T ligger för döden samt att N:s två kusiner på olika sidor har halkat omkull och brutit varsitt skenben och att avlägsna men ändock släktingen F har åkt i finkan samt att polaren A har gått in i väggen.

Och så snöar det samtidigt!

Men det är ju då man måste lägga all tankemöda på helt andra ting – plånböcker! Min radiokollega J dunkade nämligen plötsligt upp den här tingesten på bordet när hon tömde sina fickor för att leta efter ett äpple.

Va?

– Vad … vad … vad är det där? sa jag och pekade med ett av nostalgichock darrande finger på det röda monstret.
– Ja. Jag får många frågor om den. Plånboken.
– Men …?
– Ja.

Att ha en plånbok är faktiskt lika fint som att fortfarande ha en bänk i skolan. En sån där som har lock och hur mycket utrymme som helst för massa pryttlar och saker och bänkpapper med tvättbjörnar på, samt massa suddskröfs i ett hörn.

Ack.

Själv har jag bara en sån här – ett mobilskal med plats för en tre–fyra kort.

För blott nio år sedan investerade jag i en dyr plånbok i Spanien. Den var i äkta skinn och hade enormt mycket plats för massa medlemskort, visitkort, betalkort och … eh. Kvitton. Kvitton, kvitton och kvitton.

Gammal bild från 2013: plånboken full med kvitton. But why?

Min kompis K. har en egenhändigt tillverkad plånboksficka som agerar mobilfodral samtidigt. Inte ett kvitto så långt ögat når!

Mycket fint hantverk. (Bakgrunden är bara med för intellektuell feeling.)

Så … i jakten på dåtiden, en skolbänk med suddskröfs, sidenrosett i håret, snedslitna träskor, en spansk plånbok, ungdomens källa och friska knän fann jag (tadaaaa) nyss nämnda blåa, spanska plånbok! Orörd sedan ett decennium och dammig som en hundraårig vinflaska låg den plötsligt där i en bokhylla … som jag rotar i dagligen.

Se där. En plastkortsgömma. (Skönt att slippa detta skräp.)

Bibliotek, museum, Stadium, glass, apotek och hamburgare var tydligen mitt fokus. Well. Inte mycket har förändrats. Men det allra finaste lilla tidsdokumentet låg i myntfacket. Lo and behold! Fri internetuppkoppling på SJ:s tåg!

Internet ombord! Vilken succé det var!
Jösses. Teknisk support.

Så. Den där skolbänken kan jag nog glömma – men plånboksgömman var faktiskt en nästan lika stor upplevelse. Hm. Bäst jag lägger tillbaka allt i bokhyllan. Uppdatering kommer nog om några år; jag misstänker att min förvånade förtjusning över ”internet ombord” kommer att vara lika stor då.

Fotnot:
Plånbok heter inte plånbok för att den hade ett plån att tända tändstickor på, utan för att man i plånboken hade en liten bok med inhäftade plån för an­teckningar, som kunde ut­plånas. Coolt va?

Share
40 kommentarer

Sakletarpromenad mot ramslök och annat

Eftersom jag inte får spela basket i coronatider, går jag som bekant på coronapromenader istället. Det går förstås inte att jämföra promenader med basket på något plan (enligt mig), men eftersom bollen hänger med och jag får röda kinder är det faktiskt okej.

Och så tar jag ju många bilder där bollen är med på ett eller annat hörn.

Efter höstens trattkantarelljakt finns nu under ett par, tre veckor en annan plockvänlig guldgruva: ramslök! Den ser ut som liljekonvaljer och är i vissa delar av Sverige fridlyst – men inte här i Sörmland. Hade någon för ett år sedan sagt att jag skulle tillbringa flera timmar i skogen på jakt efter vitlöksdoftande blad att ha i maten, hade jag sagt nåt i stil med “hellre springer jag en mil i platådojor”.

ALLT det där gröna är alltså ramslök. Det räcker till ett helt kompani, men man ska bara plocka för husbehov.
Här har ramslöken pressat sig upp genom ett gammalt höstlöv.
Och här ligger ramslöken på lit de parade hemma i köket.

Men är det då blott samla, plocka och laga mat av skörden som lockar? Näää, jag ser förstås till att omge mig med kamrater som tar med sig kaffe, sallad, kakor, bullar och roliga historier.

Se, jag har fått gröna fingrar! (Bullen var delikat.)

Apropå gröna fingrar – som jag verkligen bara har i ramslöksplockartagen – uppstår hela tiden frågor om blommors namn, fåglars läten och träds fallande. Om någon för ett år sedan hade sagt att jag plötsligt skulle drabbas av kunskapstörst när jag stötte på ett okänt blomster, skulle jag ha sagt ”du känner inte mig” och fnyst samt knyckt på nacken som de gör i alla romaner.

Den här mörkvita blomman heter persisk blåstjärna, visste kommentatösen Ninja-Malin att berätta.

Under dessa skogspromenader ramlar vi över tranor, svanar, gäss, änder, rådjur och ser spåren av vildsvinen som stökar till värre än treåringar i trotsåldern. Vi hittar även om döden skvallrande fjäderhögar och skelett …

Huuuuur lyckas naturen göra fjädrar som är snyggare än alla mina prickiga klänningar? (Det är stjärtfjäder från sparvhök, visste svågerornitologen Patrik att berätta.)

Och så hittar vi ödehus. Och ölburkar. Rostiga cykelhjul. En halv plog. Zinkbaljor. Samt spritflaskor. Och några ödehus till.

I det här ödehuset hade någon lagat taket och fixat väggarna – men på ett musealt sätt lämnat kvar såpass mycket av tapetlagren att det var omöjligt att gå därifrån utan att titta och titta och titta.
Jag zoomar in åt er. Kolla! (Det syns inte just här, men under det blåa finns även ett lager med tidningspapper.)
Så här prydligt hade någon lagt i ordning allt – som om det var meningen att vi skulle tända en liten eld …
Och så finns det ju ett och annat utedass i skogarna!

Men bävrarna, hörni, bävrarna! Det är ju alldeles bedrövligt dåliga på att planera sitt tuggande och gnagande samt fällande! Som jätteplockepinn ligger hundraåriga träd och spretar!

Klatjofs, föll trädet i diametralt motsatt riktning och alls inte i vattnet som skulle dämmas upp!

Jag listade bävrarnas tänkbara reaktioner efter deras förmodade besvikelse när trädet faller fel – men trots att även vetenskapsmän och naturmuppar har tillfrågats, har svaret inte stått att finna. Vad säger bävrarna när det blir så här tokigt?

1.
– Vojne, vojne, jag är så himla kass på det här; jag ska nog sadla om och bli myrslok.
2.
– Spik i foten, sticka mellan tänderna, hoppsan och tjolahopp! Näääästa!
3.
– Huh? Vart tog trädet vägen? Plask, plask. Det borde ju ligga här i vattnet. Mysko.
Share
52 kommentarer

Knives out! Þungur hnífur …

Jag har såna kniviga problem.
Skärpan finns inte där.
Jag är slö som en kniv i mitt eget kök
– pennan är bara mäktigare än svärdet om detta svärd är uddlöst och oskärpt.

Nämen. Jag skulle bara krafsa ner några spridda tankar på ett papper, där jag satt i bilen och väntade på en kompis som ville övningsköra. Och plötsligt såg anteckningarna ut som en dikt om prestationsångest eller skrivkramp i coronatider.

Fast knivarna i huset ÄR ett problem. De vill inte skärpa sig hur jag än försöker. Men vänta. Filmtajm!

För några år sedan köpte jag ett dyrt knivbrev och skickade iväg alla köksknivarna till Västkusten. De kom tilllbaka vackra och slipade med ett krav på mer pengar och ett intyg på att jag hade LOVAT att för ännu mer pengar anlita företaget två gånger till inom ett år.

(Stillsam tankepaus. Undrar hur det gick. Lyckades jag ruska mig av dem? Betalade jag verkligen en halv förmögenhet två gånger till detta år – och varför minns jag i så fall inte den ljuva tiden med slipade knivar? Hm.)

Strax före jul 2020 tog jag ner mina fyra finaste knivar och cyklade till Rademachersmedjorna här i stan. Slipmannen där visste nog hur en slipsten ska dras, men knivarna blev fan inte bättre. Jag har genom åren köpt olika slipmojänger och brynen och slipar så att svetten lackar och plåstren sprätter. Men inget blir bra!

I förra inlägget råkade jag nämna dessa mina bekymmer, och fick meddetsamma ta del av massa råd och erfarenheter! Yes!

  1. Knivarna ska vara vassa, annars skär man sig.
  2. Manligheten sitter i prislappen.
  3. Med ett skärpstål av stål måste man arbeta rätt vinkel, ungefär 23°, annars blir eggen felvinklad, slö och dum.
  4. När köttstyckare med nyslipade knivar ger sig på en knubbig liten gris, ser det ut som om de skär i rumsvarmt smör.
  5. Global och flitig användning av V-format keramikbryne med två pinnar omlott is da shit.
  6. En liten rakduk fungerar väl som graviditetsannonsör.

Nu är frågan om jag kan stoppa ner alla knivarna i en väska och åka till Dalarnas bästa knivslipare – eller om jag bryter mot knivlagen då?

Share
72 kommentarer

Universitetsstudierna fortsätter!

Jag är nu inne på min fjärde universitetskurs på ett år – på fyra olika lärosäten. Kurserna har i tur och ordning varit

  • konsthistoria
  • dialektologi
  • filmhistoria
  • språkpolitik.

Den digitala undervisningen är undermålig och kurslitteraturen är sömnpiller på sällan skådad nivå, medan tentorna och inlämningsuppgifterna är roliga. Att jag har mage att klaga på undervisningen i dessa coronatider beror på att det ju är ortsoberoende kurser; de har hållits digitalt i flera år. Lärarna har inte behövt ställa om som grundskole- och gymnasielärare, utan har haft distansundervisning sedan länge.

Kass distansundervisning. Jättekass.

Trots detta kan jag varmt rekommendera att ni alla pluggar som jag – hur vuxna eller upptagna eller bildade ni än är! Man känner sig om inte annat så oerhört upplyft när man blir godkänd!

De digitala föreläsningarna är olika utformade – och här kommer utan inbördes ordning fyra exempel.

Första exemplet.

Läraren filmar sin powerpointpresentation, som helt klart har minst tio år på nacken, och syns själv i en liten miniruta högst upp till höger. Läraren sitter gärna så nära skärmen att jag endast ser ett av följande element:

  • näsborrarna
  • skulten
  • datorskärmens baksida
  • pannan.

Läraren sätter igång:

– HOOOOOOST! HOOOOOOST! VälkomnHOSTa ska ni vara till dagens föreläs… ser ni mig? Hörs jag? Hm. Nävisstja, det är ju en inspelning. Anyhooooooooo. Nu ska vi se här. Har ni läst kapitel 6 & 7 i … blädder … blädder … blädder … boken?

Tystnad.

– Nähe. HOST! Men i alla fall. Inspelning, inspelning. Vi sätter igång! Redan 1823, nej, jag menar öööööööö. Öh. Oj, fel presentation. Vänta. Ska byta. Under tiden kan ni ju ta fram boken av Larsson. Nej, Persson menar jag. På nittonhundratrettitalet kunde vi alla som synes på den här bilden, hoppsan, fel bild. Den HÄR bilden … Som sagt, på artonhundratjugitalet kunde vi alla …

Den här läraren lät jag prata i bakgrunden medan jag snickrade eller motionscyklade.

Andra exemplet

Läraren tornar upp sig och täcker hela skärmen med en trollfrisyr och ett jultomteskägg. Man hur honom nynna. Plötsligt skallrar det till på en ohygglig nivå, såpass att trumhinnorna agerar spinnaker inne i örat.

I will survaaaaajv, oj. Ja, ni förstår man måste sätta på inspelningen INNAN man kan visa sin presentation i det här verktyget, det är därför ni ser mig istället för presentationen just nu. Vissel vissel. Då sätter vi igång! Nu syns jag nästan inte! Ni ska veta att jag pga. pandemin inte är hemma, utan i vårt grannland och därför inte har tillgång till kurslitteraturen. Men jag kan den utantill. Särskilt den hääääär, som är en favorit sedan mitten på 1960-talet. Tryckår … 1941. Ja, det var bättre förr.

Han viftar glatt med kurslitteraturen som han ändå inte har, och fortsätter så under hela kursen. ”Den häääääär” säger han med boken i handen när han för tionde gången har förklarat att han inte har tillgång till kurslitteraturen. Till en av tentafrågorna måste jag citera ett litet häfte som gavs ut på 1930-talet. Detta lilla häfte har jag i min ägo, med en helt okänd människas namn i. Tack … hur nu detta kommer sig.

Tredje exemplet

Läraren sitter vid ett köksbord och filmar sig själv. Vi får höra kastrullskrammel i bakgrunden och se en hund som hoppar upp mot fönstret utanför huset. Läraren harklar sig mellan varje mening och slickar sig noggrant om läpparna ungefär  två gånger per minut. Ändå är filmen så proffsigt redigerad att bilder hela tiden poppar upp ungefär som i Rapport på 90-talet.

Knut Ståhlberg och en bild.

Tack och lov fann jag just under dessa föreläsningar knappen som gör att man kan spela upp filmen på dubbel hastighet. Harklingarna hördes då bara om ett litet ”hr” och läppslicket försvann helt.

Fjärde exemplet

En ohyggligt välmeriterad och disputerad samt jättepublicerad universitetslärare med finfin titel visar upp sin ”alldeles nya” presentation, som innehåller både dingbats och screen-beans.

Screen-bean från anno dazumal.
Dinga-linga dingbats.

Den här föreläsningen börjar verkligen inte bra:

– Eeeeeeh. Va äre här. Klick klick klick. Mysko. Mmm.

Läraren (som vi inte ser) plockar nog upp en väska eller en påse, låter det som. Vi hör en svordom. Och ett mummel. Prassel. Sedan kommer ett jättekraftigt bett i ett äpple. Vi hör tuggande. Och med lite äpple kvar i munnen säger läraren:

– Nu har jag dragit ner min föreläsning på 100 minuter till 90. Jag ska … för … söka, försöka, ffff… att … snabba … på … lite. Eh.

Därefter räknade jag till 21 musklick. Jag hade behövt en knapp som spelade upp filmen i bra mycket mer än dubbel hastighet. Till slut sa läraren lugnt.

– Den här bilden kan ni strunta i.

Men här finns definitivt en bransch att ge sig huvudstupa in i. Nu ska jag spela in en tvåminutersföreläsning om konsten att göra perfekta punktlistor!

(Faktakoll: senaste ”Svenska skrivregler” utkom 2017, inte 2016 som jag skriver i filmsnutten ovan.)

Share
36 kommentarer

Flickan och fickan samt samtalet till 112

Vi var fyra som gick ut på en skön promenad i den vårliga påsksolen. Det var Orangeluvan, grannen K. och lilla H. Stigarna var knotiga, lingonriset glittrade som snödroppar och fåglarna sjöng som tokiga. På de knoppande rapsfälten galopperade rådjur. Minsann klev inte herr och fru Gräsand omkring där. En gulfink gulsparv satt i ett dike och pratade med ett klementinskal medan 300 hundägare släpades runt av sina dreglande bestar. Videkissarna sträckte sig upp mot den klarblå himlen.

Plötsligt fick vi för oss att vi skulle springa en bit, K. och jag. Vi älgade iväg och efter kanske tio sekunder lät min mobil som en mistlur.

– DÖÖÖÖÖN! DÖÖÖÖÖN!!!
– Vad var det? sa K.
– Min mobil! Vad konstigt den lät! sa jag.
– Jättekonstigt, sa K.

Vi lufsade vidare. Mobilen surrade och burrade och darrade i min ficka. Eftersom basketbollen i vänsterhanden omöjliggjorde ficköppning under språng, lät jag det surra. När vi stannade, försökte jag intensivt öppna fickan, som helt hade gått i baklås.

– Pling pling surr surr, ringeliring, dingelidång, surr, tuuut! sa mobilen.
– Jag kan inte öppna fickan! fnittrade jag.
– Vänta, får jag testa sa K.
– Jag kan också försöka, sa lilla H.
– Gubbröra? sa Orangeluvan i sin mobil eftersom hon planerade kvällens meny.

Alla slet vi och drog i fickan och i blixtlåset, som åt upp mer och med av jackans tyg. När vi äntligen med gemensamma krafter lyckades riva upp blixtlåset, hade jag sju missade samtal och fem missade sms.

Men allra först … ett 20 sekunder långt samtal till … 112.

Av outgrundlig anledning (ja, det är ett slitet och alltför ofta använt uttryck – men synnerligen passande här och nu) hade min mobil, där den ju sedan nästan en halvtimme låg i inne i jackfickan, ringt till 112.

De missade samtalen var från alla som jag har listat som “emergency contacts” i mobilen. Som alltså hade fått detta obehagliga sms med dingdång och tjut:

Eftersom jag inte hade svarat när mobilen fortfarande var inlåst i fickan, ringde alla igen och igen tills jag svarade och förklarade. Jag skrev även i vår gemensamma chattgrupp att jag var okej och att det var ett misstag och yada yada. Olle (den djefla mannen, aka DDM) fattade galoppen så snabbt att han omedelbart övergick till det tankespår som han före larmet ägnade sig åt: Kalle Moreus.

Detta fick Tjugoettåringen (Moa) att imponerande snabbt tillverka ett meme, som jag ska rama in och sätta upp nånstans.

Frågorna är tre:

  1. Varför ringde telefonen upp 112? Sprang jag månne skumpigare än nånsin förr – såpass att mobilen ansåg att jag nog hade trillat utför ett stup och tuppat av?
  2. Hur ofta händer detta stackarna på Larmcentralen? Väntar de med spänning och lyssnar på fickprassel och annat som tyder på feluppringning?
  3. Jag bör nog aldrig springa igen, va?
Share
59 kommentarer

Adjunkt Bergman stämplar ut

Siste mars var min sista dag att vikariera på högskolan här i stan. Det var ju synd, eftersom adjunkteriet var oerhört tillfredsställande, roligt, allmänbildande och givande.

Corona ställde ju till det så att vi tyvärr inte fick hålla stora salsföreläsningar utan sitta i små lådor i Zoom – men vi försökte utnyttja de enorma, nybyggda lokalerna ändå. En gigantisk tentasal med alla tekniska finesser världen har skådat fick t.ex. agera inspelningsstudio.

Min kollega Björn och jag spelade in massa olika filmsnuttar som ersatte föreläsningarna. Apparaten längst till höger är en overheadgrej som funkar med vanliga papper.
Så här ser MDH ut på insidan, förresten – ni ser bottenvåningen och de fem planen ovanpå! (Utsidan har fått ohyggligt stark kritik av arkitektintresserade. Insidan är ett mysterium: kommer hundratals människor på plats månne att skapa ett surr och skrammel som motsvarar ljudet från ett jetflyg här?)

Nu vidtar den gamla vanliga jakten på föreläsaruppdrag – fast inte på det gamla vanliga sättet eftersom corona sätter käppar i alla upptänkliga hjul. Sedan 1999 har jag arbetat med föreläsningsjobb och faktiskt haft precis lagom många. Att träffa massa människor var kul. Att få krångliga språkfrågor var fantastiskt! Att åka tåg till Malmö, Göteborg, Sollefteå, Stockholm och Kiruna samt allt däremellan var ju jätteroligt eftersom tågen alltid krånglade och allt var så äventyrligt! (Ni ser: jag har förlorat förståndet. Och tappat minnet.)

Men den stackars lilla bloggen som har farit lite illa och blivit styvmoderligt behandlad under dessa sex månader ska förstås få lite extra omvårdnad nu när studenterna inte längre behöver mina korrtecken, och jag inte måste sitta och fnittra med mina kolleger. Jag kommer att rapportera bra mycket mer om …

… klänningar som jag tänker köpa på nätet (och sedan ge bort eftersom de inte passar) …
… radiosändningar med Martin Sköld och Svante Ekberg …
… projektet ”plankan-varje-dag”, som på ett magiskt sätt ska göra att knävärken försvinner, hokus pokus.

Och så ska jag råna en bank och bygga om vårt duschrum som har en handikapptoa och brun plastmatta från 1978! Adjunkt Bergman sadlar om!

Örk!

 

 

Share
31 kommentarer

Fopoll igen: nu mot Kosovo!

I torsdags vann vi knappt mot Georgien i en dutt-dutt-match. Nu ska vi lira mot Kosovo, som har spelat jämnt mot Bulgarien och Finland (vilket faktiskt inte säger mig särskilt mycket).

Svår flagga att rita.

Min spaning är att vi i Sverige värmer upp ordentligt, satsar på snabba uppspel och skjuter på mål. Jag är så himla smart.

En sekund efter nationalsångs-sången!

Tyvärr måste man när tv4 sänder se samma jädra reklamsnuttar om och om igen: med Peter Stormare som sjunger opera och Mikael Persbrandt som pratar om poker i en fiktiv taxi. Då reser jag mig upp från tangentbordet och gör knäböj och tåhävningar samt en och annan planka.

1′
Pfuitt!
Pfuitt!
Pfuitt!

Jag vet inte riktigt vad som händer, men domarn blåser jättemycket i pipan!

2′
Jädrar i min lilla fopollslåda, nu går det undan här. Kosovo skjuter, springer, vrålar, trillar och viftar med armarna så att vi svenskar blir alldeles yra av alla intryck! Emil Forsberg ser ut som om han har försovit sig och hans mamma nyss skrek
– EEEEMIL! Bussen går om tre minuter!

3′
Vår lilla målis Kristoffer Nordfeldt fick massa beröm efter torsdagsmatchen. Vad jag undrar är vad en snabb, rojalistisk vinkning mot lagledarbänken betyder strax efter en jätteräddning. Kanske:

– Jag är okej!

Eller:

– Jag gjorde som du sa!

Eller:

– Vad var det jag sa!

5′
Kosovon Muriqi armbågar Helander i pannan, och blodet sprutar! Fram med massa bandage pronto! Gult kort! Arga blickar! Rynkade ögonbryn! Och blodet, ta hand om blodet!

8′
Kosovon Kryeziu får ett gult kort när han blåser omkull Emil Forsberg, som gör en italiensk kullerbytta med skruv. Inget bandage.

11′
MÅL! Vi leder med 0-1! Zlatan gör en piruettpassning till Augustinsson, som står stilla som en skidskytt och fokuserar i en kvart innan han får iväg en tåfjutt!

Jag var stenhårt fokuserad på Helanders lilla pyttebandage, men så här såg det ut strax efter målet.

16′
Alexander Isak får en smörpassning och snubblar sig fram och lurar bort Kosovos målvakt och lyfter sedan bollen upp på plats 523 på läktarn. Så trevligt: han slår sig för bröstet och skrattar högt åt sig själv!

20′
Jag tror minsann att alla 20 utespelarna ikväll kommer att ha huvudvärk; jag har aldrig sett så många nickar! Rena rama volleybollspelet råder. Till och med Bandage-Helander hoppar upp och nickar.

Här är engelsmannen Butcher, från den där matchen mot Sverige 1989, när han blödde värre än i en skräckfilmsrulle. (Let me google that for you.)

25′
En av Kosovos spelare heter Hadberjonaj.

26′
Alexander Isak får inte springa ovanpå en Kosovospelares rygg, så han får ett gult kort.

30′
Alexander Isak spelar vad vi in basketball call ett helplansförsvar: man backar inte ner till halvplan utan är framme och irriterar allt och alla inklusive motståndarnas målvakt.

32′
Det är svensk hörna, vilket alltid är jättespännande. Det är tyst, det är fokuserat, det är en lyft hand nere hos Eskilstunasonen Sebastian Larsson. Han sänker handen och sparkar på bollen så att den seeeeeglar långt upp och långt ini. gröten av spelare framför mål.

Och sedan hände inget mer. Kosovograbbarna bara snodde bollen!

34′
MÅÅÅÅL! Zlatan passar till Alexander Isak som tråcklar korsstygn i gräsmattan och fjuttar in ett mål! Det står 0-2!

36′
Hm. Vi har på två matcher hittills gjort tre mål av tre olika spelare – men alla tre målen kommer från passningar av en viss herr Z.

38′
Plötslig insikt: man tråcklar nog inte korsstygn. Men om man hade gjort det, hade Alexander Isak med en fot och en boll kunnat visa tekniken.

43′
Zlatan sköt ett stenhårt skott mot mål, men en Kosovolirare stod i vägen och fick bollen på rumpan. Ploff, sa det i gluteus maximus, så låg han där och vred sig. Då blev hans polare arga på Sverige.

Helt logiskt.

47′
Nu spelar vi på “övertid”, som det heter när domaren tycker att skador och tjafs har tagit för lång tid. Och då hoppar Alexander Isak upp och sätter sig på axlarna på en kosovan. Denne faller på sin post och Alexander Isak (som redan har ett gult kort och verkligen inte ska ha ett till för då åker han ut ögonaböj) slår ut med armarna och tycker att det är dags att spela boll och inte ligga där och flämta.

  • Domaren signalerar att han lägger på lite mer tid.
  • Bollen kommer i spel.
  • Domaren blåser av för halvtid efter tre spelade sekunder.

Pfuitt!

I pausen har jag hittat info om nr 6 – Anel Raskaj i Kosovos lag – och han är halvsvensk!

46′
Pfuitt! Spela! Rulla boll! Kolla på Helanders fräscha bandage!

48′
Nu hann jag inte få fram mobilen och ta en bild, men nyss släppte Zlatan ut håret som en Rapunzel och fixade frippan genom att snabbt dra åt knuten på skulten.

– REPRIS! skrek jag till tv:n.

But no. Sicken undermålig tv-produktion.

51′
Nu sprider kommentatorerna rykten om ett förestående byte. Tydligen (vilket man inte ser på tv-skärmen) värms det upp en masse på sidlinjen. Jag skulle vilja att de värmde upp på kortlinjen istället, för då hade vi kunnat kontrollera ljumsktänjningarna som jag misstänker att de missköter eftersom de ideligen lider av känningar just där.

Och så finns det ju faktiskt spännande snödrivor där.

56′
Nu jädrar! Svensk hörna! Upp med handen! Gruff och stön och tjafs och knuff och ploff. Brööl! Bollen till Kosovo, som springer på anfall som ett gäng blåa myror på rad. Bollen ut över linjen. Gäsp.

59′
Nu kokar det i Emil Forsbergs skalle. Han har nämligen framför målet fått två finfina passningar som han har förvaltat på så sätt att han med storsläggan har fått iväg otagbara skott … utanför mål.

64′
Nu är spelarna igång med svan-brölet från i torsdags igen. Orden hörs lite bättre idag; akustiken på den tomma Kosovoarenan gör så att jag kan urskilja detta:

– MICKE!
– MICKE!
– BOLL!
– BRÖÖÖÖÖÖÖL bröl-bröl MICKE!

Svårtolkad realtidspoesi i kosmos.

66′
Nu byter vi! In kommer Marcus Berg som är 1) gammal 2) halvskadad 3) en f.d. Duracellkanin och Robin Quaison som är 1) ung 2) pigg 3) blonderad.

68′
Vi har hörna! Jättespännande! PANG! Hands på Kosovo! Vi får straff!!!

69′
Kosovos målis blir jätteförbannad och skriker på domaren att det inte alls var hands. (För det brukar ju hjälpa. Not.) Domaren blåser pfuiiitt, och svarar ilsket så att alla hör:

– Is this handboll? No.

Sebastian Larsson kliver fram och … iiiiiiihhhhh … skjuter och målisen har handen på bollen men … YES! MÅL! Vi leder med 0-3!

Ber om ursäkt Sebbe, men så här blir det när man måste fotografera tv:n.

75′
Kosovo byter in en spelare som heter ”Whatsapp”.

Fast det stavas visst Voca.

81′
Nu händer det absolut ingenting. Så då kan jag passa på att vi alltså ska vara med i EM i sommar – det EM som skulle ha ägt rum sommaren 2020. Och som jag har en alldels jättefin matchdräkt till! Men den här matchen är alltså VM-kval – som spelas sommaren 2022.

Nu kommer Pierre Bengsson och Dejan Kulusevski in. Så kul att få lira tio minuter i en redan avgjord match. De gör åkarbrasor som i fjällen och blåser på sina händer som om de hade en tuta i näven.

82′
Micke Lustig blir omkullsprungen av en nyinbytt kosovan. Gult kort och Micke Lustig haltar omkring som om hälsenan har gått av.

85′
Kosovo har frispark. Alla ställer upp. Det är tyst. BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL hörs det från planen. Skottet mot mål kommer och går jähättelångt över ribban. Någon nära någon mikrofon någonstans säger på klockren skånska:

– Amen nääeeeh.

När vår målis Kristoffer sedan ska sparka ut bollen, säger han utan att bröla:

– Jag lägger den. Jag lägger den.

De här tydliga replikerna på planen kommer i alla fall jag att sakna när publiken fyller läktarna igen.

89′
Jösses Amalia! Vi byter in en ny spelare! Tänk vilka stordåd han kan göra!

Hm. Får man alltså göra FEM byten numera?

90′
Ojojojojoj, Kosovos nyinbytte spelare Berisha som för nån minut sedan fick gult kort när han stämplade Lustig, lappade nu till samme Lustig på näsan och fick sitt andra gula kort. Utvisad efter nio minuter på planen! Och vad gör Lustig då?

Han ler försmädligt mot motspelaren och vinkar nästan som Ria Wägner mot honom …

92′
Pfuiiiitttt! Slut! Nu ska vi analysera! Långa bollar snett inåt bakåt! Vilja, kamp, känningar i baksida lår, balans i försvaret och Emil Forsbergs missade chanser som var så fina!

Share
31 kommentarer

Sverige–Georgien: VM-kval med en ny kille

Strax ska Sverige spela fopoll mot Georgien, vilket vi aldrig nånsin har gjort förut. Men det konstiga är att vi har en kort målvakt – Kristoffer Nordfeldt, 185 cm – varför vet jag inte. Kanske är långe Olsen (198 cm) fortfarande skakad efter rånet som han och hans familj utsattes för häromdagen?

Kolla vad han är liten, Kristoffer till vänster. [CC]
Nu har vi sjungit nationalsång UTI NOOOOOORDEEEEEN och Zlatan sjöng med – sedan har han även skrattat i mittcirkeln.

Ja, det glömde jag kanske att tala om: Zlatan gör idag comeback i landslaget!
Georgien har roliga och krulliga namn! Kvekveskiri! Kvaratskhelia!

1′
Pfuitt! Dutt! VRÅÅÅÅL och SKRIIIK!

(Allt hörs väl eftersom läktarna på nationalarenan är helt tomma.)

6′
Den georgiske målisen har fått grus i handskarna och måste ta av dem och skaka lite. Han påminner om en treåring i en sandlåda. Snart kommer hans mamma ner och snyter honom.

9′
Jag har jätteont i höger hälsena. Och när man har det är det komplett obegripligt hur alla på planen kan springa på så lätta fjät som de gör.

En georgier – Kvilitaia, 193 cm – spelar med nedrullade strumpor och bara ben utan benskydd! Detta måste undersökas – är han en tidsresenär från 1950-talet?

12′
Men vad kul! Vi har hörna! Dutt dutt. Svordomar. Hojt och skrik. Dutt dutt. HJÄLP! Georgien kontrar som en ångvält! Och vår lille målis räddar! Hurra, vi är bäst.

21′
Dutt dutt dutt. Nä nu måste nåt hända. Jag tycker att Sebastian Larsson (Eskilstuna) ska skicka en långboll till Zlatan, som spelar väggspel med Alexander Isak lite så att Kulusevski kan stånga sig loss framför mål och med vänstran hästsparka in bollen i målet.

24′
Nu hade vi en hörna. Det lät som när svanar brölar i luften ovanför nu på våren.

– Bröööööl borti hörnet!
– Brööööl till vääänster!
– Brööööööl där!
– Nej, brööööööl, däääär!

Georgierna lät mer som gräsänder.

28′
Fopollsmålvakter av idag har alltså pantalonger som påminner om dem som Pippi Långstrump hade i Inger Nilssons version. De verkar dock hålla bättre än alla de 800 nylonstrumpbyxor som jag måste ha köpt genom åren.

31′
Jag är synsk, för det som jag skrev där uppe i 21′, hände nyss. Fast med andra personer. Och utan mål. Nåja.

33′
Chabradze i Georgien blöder som en kalv på vänsterhanden, så nu är vi en mer spelare på plan.

33′
Det tog i runda slängar 7 sekunder, så var Chabradze i Georgien omplåstrad med ett femton meter långt bandage.

34′
MÅL! SVERIGE LEDER MED 1-0!!! Zlatan passade bollen som en skridskoprinsessa till Claesson, som duttade den i mål!

Här får Claesson strax bollen av Zlatan, som ser ut som om han är ute på en söndagspromenad.

40′
Det är så jädra bra akustik i en tom arena som rymmer 40 000 personer. Jag hörde nyss en kamera smattra till snett bakom hörnflaggan.

43′
Att av misstag klacka bollen till motståndarna är tydligen det nya svarta. Varje gång det händer kommer de brölande svanarna igång igen.

– Bröööööl fan!
– Brööööl hääääär!
– Brööööööl jaaaaa faaan!
– Ja, brööööööl, fraaam!

45′
Pfuiiiitt! PAUS! Kissa, snusa och peta näsan!

Nu har jag sett reklam där en skönhetsopererad Peter Stormare sjunger så att man ser hans nya garnityr ända ner till tolvårständerna. Och ser man på, nu dök Mikael Persbrandt upp för elfte gången på en timme.

Strax innan andra halvlek kom igång, pratade Zlatan med massa, massa av de svenska spelarna. Han är 194 cm lång och lille Kristoffer Olsson ser ut att vara … ptja, 11 år?

49′
Nu var det lite coolt. Den georgiske målisen Loria hade bollen vid fötterna och funderade på om han kanske skulle sparka iväg den eller laga äppelpaj ikväll. Detta ofokus såg Zlatan, som tjurrusade mot honom medan hela svenska laget förljde med som en man. Georgiern blev så rädd att han sparkade upp bollen långt upp på vänstra läktaren.

52′
Flera svenska spelare är arga på den franske domaren. De tjafsar. Och så kliver Zlatan in i bilden eftersom han ju snackar franska (och fem andra språk flytande) och bla bla bla … Jahaja. Det slutar med att Zlatan får gult kort.

55′
Kristoffer Olsson får också gult kort. Han blir arg på Ricky Bruch-nivå. Nu är alla sura! Svandags!

– Bröööööl frispark!
– Brööööl armbåge!
– Brööööööl han då!
– Ja, brööööööl förihelvete syttalööör!

62′
– Det gäller att vinna närkampsspelet.
– Och öppna upp på mittfältet.

Sa kommentatorerna initierat. Jag skulle vilja tillägga att bollen är rund.

65′
Ludvig Augustinsson placerar sin vänsterdoja med kraft på en georgisk sko. Pfuiiiiittttt! Gult kort!

(Det är ju så här att inget händer när man får ETT gult kort i en match. Men om man får två, åker man huvudstupa ut från planen eftersom de två då förvandlas till ett rött.)

68′
Albin Ekdal, som nyss gick på dagis men numera är en medelålders man, byts in. Olsson går ut, och ser ut som om han hade sålt alla sina bitcoin och ätit upp pengarna.

Alla svenskar är jääähääättearga på domaren. Även i de lugnaste vatten (i backlinjen) gestikuleras det och det spottas och falls omkull. Nu kanske även Emil Forsberg ska in … Efter tre sekunder på planen sätter sig Albin på rumpan och visar att hans lårmuskel har gått tvärt av. Nu kommer fem kilometer bandage att lindas runt Albins lår.

74′
Oj, det byts till höger och vänster – jag hänger inte med! Syttalööör!

81′
STRÅLANDE RÄDDNING av vår lille målvakt! Alla 185 centimetrarna for iväg i vågrät riktning och puttade bort ett jätteskott! Det är oerhört darrigt och nervöst i det svenska laget nu.

Okej, nuförtiden får man byta fyra spelare. Så det gör vi. Zlatan och Lustig ska ut. De ungtuppar som nu kliver in på planen (syttalööör, jag hann inte se vilka det var) är sådär bångstyriga och oberäkneliga och roliga som Guidetti. (Hoppas jag.)

86′
Nu är det så fiiint, så fiiint: en georgier har kramp mitt ute på gräsmattan. Sverige måste då av sportmanshiporsaker passa ut bollen så att grabben kan få vatten och massage samt 7 mil bandage på vaden. När spelet sätter igång igen, är det ju Georgiens boll – men eftersom Sverige var så rart nyss, är Georgien det också; de sparkar ut bollen över sidlinjen.

88′
Vår coach Janne Andersson blir VAAAAAANSINNIGT arg på den där fransosen som dömer. Pfuiiiitttt, så får han inte alls nån frispark fastän han protesterade – däremot får han ett gult kort.

90′
Aha. Den georgiske coachen är tydligen fransman han också, för han skriker ALLEZ ALLEZ. Kanske till domaren?

Egentligen är matchen slut efter 90 minuter, men domaren har nu bestämt att vi ska spela i 95 minuter. Så får domaren göra i fopoll, nämligen. Å vi ba:

– Bröööööööööl!

93′
Ack. Nu har georgierna blivit runda under fötterna. De faller som italienare.

95′
PFUIIIITTTTT!!! Det är slut! Vi vann med ett duttmål! Puh! Men ingen svensk spelare kommer nånsin att åka till Frankrike och aldrig nånsin ta på sig en basket basker! Syttalööör!

Tänka sig. I Georgien bor knappt 4 miljoner människor. Det här, det gjorde de bra.
Dutt-dutt.
Bröl.

Share
23 kommentarer