Dagbokens återkomst

Jag har ont i höger axel. I en jävla muskel som är så snygg och vacker och stark – men som inte vill att jag sitter vid ett skrivbord och skriver.

Nåja. På engelska skriver jag inte. Och inte på skrivmaskin. Och inte med texten centrerad. Och inte dagbok.

Som en ätande romare och Kar de Mumma måste jag därför halvligga i sängen och jobba. Muskeln skriker på hjälp och vill förmodligen ha våtvarma omslag, tigerbalsam eller massage. Så fort jag sätter igång att knattra på tangentbordet, kommer muskeln och bara:

– Skriiiitschhh. Aaaaaj. Oooooont.

Igår smörjde jag med smärtstillande krämer tills jag luktade sill med nubbe, men inte hjälpte det. Då tog jag fram en linjerad anteckningsbok och en blyertspenna och började skriva som jag inte har gjort på säkert 25 år. Högerhanden bara:

– Vad händer? Skriiiitschhh. Aaaaaj. Oooooont. Sluta!

Men nu till det intressanta i kråkgången. Huvudet, tankarna, inspirationen och underliga sammansättningar bubblade fram ur pennan på ett mycket ovant sätt. Jag hade förvisso svårt att läsa vad jag hade skrivit, och gemena a och gemena n såg nästan identiska ut, men det flöt på!

Vilken synnerligen fånig bild jag hittade. Så här sitter man ju inte och skriver.

Mer så här såg det ut, men en emaljmugg håller ju värmen alldeles för dåligt.

Efter att ha häpnat åt min egen formuleringskonst, tröttnade jag och slog upp datorn igen för att googla detta fenomen. Och se på tusan. En studie från 2017 visade att människor mår bättre om de minst en halvtimme per dag

  • antecknar för hand
  • för dagbok för hand
  • skriver brev för hand.

Najs. Jag skulle förstås inte palla att vänta på att Postnord skulle få ändan ur och förflytta mina handskrivna alster till Korpilombolo, så jag skulle säkert renskriva dem och mejla istället. Men i alla fall!

Några av mina mottagna brev. (Men vaaaarför sparar jag dem?)

Slutledning: jag ska skriva en journal för hand minst en halvtimme per dag i en månad och se vad som händer. Kanske jag kan till och med börja forma a och n olika?

Hänger ni med på detta experiment?

Share
/18 Comments/by

Allmänbildning, utantillkunskap och internet

Eftersom jag numera inte längre jobbar som lärarvikarie på högstadiet, kan jag som en normal, frilansande människa sitta mitt på dagen och inte tjäna en enda spänn utan istället blogga här.

Min allmänbildariver har dock inte stillats. I skolan häpnade eleverna när jag berättade hur man förr i tiden (inte på medeltiden utan faktiskt på 1900-talet) inte var så brydd när det gäller nakenhet. De frågade även vad ord som hägring och petimäter betyder och bad mig berätta hur man förr i tiden stod ut med att inte få svar på allt omedelbart. Detta replikskifte är mellan mig och elever som inte räcker upp handen utan som bara höjer rösten (vilket verkligen inte är att rekommendera).

– Du menar hur vi klarade oss utan att googla? sa jag.
– Ja.
– Vi frågade först vuxna runtom oss om dom visste.
– Jamen dom kan ju liksom inte veta när nån dog till exempel.
– Jo, det kunde dom.
– VARFÖR ska man veta i huvudet när nån dog?
– Kanske för att kunna svara på en fråga om när … eh … I alla fall. Mina föräldrar kan fortfarande massa saker utantill som de lärde sig i skolan.
– Jag också! Jag kan sjunga alla låtar av …

(Eleven sa namnet på en artist som jag tyvärr inte hade hört talas om – en klar brist i min allmänbildning.)

Plötsligt fick även de blyga och tysta mål i mun och alla berättade vad de kan utantill. Låttexter. Massa låttexter. Det blev ett himla liv i klassrummet när alla på en gång sjöng eller rappade en låt som de mindes. Jag bröt festen och frågade vad de skulle vilja kunna utantill som inte har med musik att göra.

Det blev tyst. Ingen sa något.

Jag föreslog geografisk kunskap som världens huvudstäder och flaggor. Nej, det ville ingen kunna.

Jag föreslog då det allmänna ”årtal som är viktiga för att det hände nåt just då”. Men nej, det spelar ingen roll, sa eleverna, ”för årtal är faktiskt inte viktiga”.

Jag föreslog en mängd andra saker – som eleverna inte alls ville kunna utantill. En kille räckte upp handen och jag hurrade och gav honom ordet. And I kid you not. Detta var vad han sa:

– Jag skulle vilja lära mig alfabetet utantill!

Reaktionerna lät inte vänta på sig; några av de andra eleverna såg alldeles chockade ut, medan andra höll med om att jo, de hade också känt att det där med att kunna alfabetet utantill vore en bra grej.

Här kommer nu en härlig gammal nyhetssnutt från 1993!

Fotnot
Ni som undrar hur  det kommer sig att vi pratade om nakenhet på svensklektionen: gör inte det. Jag babblade om Lubbe Nordström, Tintins brallor och antikens akvedukter också.

Share
/34 Comments/by

Jag har då aldrig någonsin varit så trött

Nääää, jag kan inte rekommendera att jobba 100 % som lärarvikarie på högstadiet samtidigt som ett företag ska drivas utan att bolinerna blir lösa.

Som det är nu, cyklar jag till skolan kl 07 och har sedan lektioner till 16-ish, varefter jag cyklar hem och sätter mig att redigera texter eller förbereda föreläsningar på högskolor och företag. Jag är så trött att jag har slutat plocka upp mina egna kläder från golvet, slutat handla och nästan tömt frysen på kuppen.

I söndags blev dock min fina, dyra cykel stulen – trots att den var fastlåst med två typgodkända lås som borde ha gett tjuvarna kalla fötter. Eller i alla fall träningsvärk i sågarmen. Jag var så trött när jag upptäckte detta, att jag bara tog en bild på den tomma platsen där blott min torkasadelntrasa och en P4-reflex låg kvar.

Ack. Sedan ryckte jag på axlarna och gick till bussen.

Idag var det däremot lugnt och tjolahopp i skolan: eleverna och lärarna hade friluftsdag med “Skoljoggen” som bara innebär fyra timmars springande, dansande, tjoande, ätande och städande. Det hela utfördes i ett moln av pulverfärg, vilket var förvånansvärt tokroligt. Inte ett dugg uttröttande var det faktiskt.

Japp, där nånstans är jag. (Detta fenomen heter “Colour Run”.)

Man nu har jag bara två dagar kvar som lärarvikarie. Sedan ska jag bli kung och president samt politiker och envåldshärskare och införa livskvalitet, fruktkorg, soffvila, printerservice, proffsmentorer och sköna jobbskor för all världens lärare.

Share
/19 Comments/by

Här ligger jag i August Strindbergs sovrum

Jag har tidigare berättat att jag understundom åker till ett visst hus på Runmarö i Stockholms skärgård, för att där idka skörlevnad och frottera mig med August Strindbergs ångor. Här hyrde han nämligen rum runt 1890 när han var i tvist med Siri von Essen och skrev novellen ”Silverträsket”.

Och inatt sov jag i hans rosa sovrum.

Förr om åren har jag slagit läger i hans blåa arbetsrum, men det har inte hjälpt det minsta lilla; min fantastiska generationsroman/lärobok/poesisamling har inte alls knattrats fram på mitt lilla tangentbord.

Se så fint renoveringarna har dokumenterats!

Nu är jag här på herrmiddag i dagarna tre med karlar som heter Glappis, Bocken, Muther, Drottningen, Schanslö, Vört, Draggen, Morbide och Fylle. Själv heter jag bara Lotten.

Här finns tidernas häftigaste 90-talsgrill från Kalifornien. Man tänder den med hjälp av blott tidningspapper i ett hål i stammen, liksom. Huruvida den går att mata även med mobiltelefoner och paddor i detta digitala tidevarv återstår att se.

Vad kan denna heta? Finns den att köpa?

I smyg går jag omkring och rotar i högar och petar i bokhyllorna för att finna spår av litterära giganter. Nyss hittade jag istället en liten, liten ask med ett förtjusande handtag på locket.

Underbart!

Nu ska jag ut och åka flakmoppe!

Den oerhört koncentrerade minen beror på att jag bara har kört moppe en enda gång förut, och det var i ungefär en minut 1979. (Jag körde rakt in i ett träd med en Puch Dakota.)

Share
/31 Comments/by

Lund Comedy festival, ordning å reda 2019

När jag för första gången 2010 for ner till ”Humorfestivalen” i Lund (jodå, förr talade man minsann svenska), lyckades jag övertala ledningen för festivalen att låta mig få ett fripass och gå på så många föreställningar det någonsin gick och simultanrapportera och skriva och fotografera och lägga ut – och bloggen svällde vips som en Barbapapa till oigenkännlighet.

Men gah. Vofför gjorde jag på det viset? Det var ju bara jättejättejobbigt.

Ett annat år hängde jag med min djefla mans tremänning som är rolig operasångerska och lyckades inspirera tre olika relativt berusade brittiska komiker såpass att de nämnde mig från scen. Till exempel sa Phil Jupitus:

– I just met a Swedish woman who can outwhistle you all. Nobody whistles like her!

Tjugosjuåringen, aka Erik, satt i publiken och messade mig ”har du träffat Phil Jupitus nyss?” – och det hade jag ju.

År 2019 var det lite mer ordning och reda på schemat: föreställningarna är verkligen blott i Lunds centrala centrum och överlappar inte varandra tidsmässigt. Däremot är andelen ståuppare som säger ”jag är bara här och testar nytt material” bra mycket större. Fine, det går ju jättebra – just dessa komiker är ju ambitiösa och skriver nytt material. Värre är det med dem som inleder med att säga:

– Heeej. Den här föreställningen har jag turnerat med i Storbritannien i tre år. Sorry om vissa saker är lite daterade. Jag har inte kollat, men har ni nåt kungahus i Sverige? En drottning? Jahaaa. Och så äter ni korv med sirap? Nähe? Potatis med honung? Hm, jag måste ha blandat ihop Sverige med nåt, är jag i Schweiz?

(Mina väldigt roliga exempel ovan är påhittade. Den där ståupparen var jättetrist.)

Alla föreställningarna som jag besökte (och tog bilder på i smyg) ryms i detta potpurri.

Inspelningen av ett ”På minuten”-program som sänds om två veckor var HYSTERISKT kul. Om jag kunde ge mitt vänstra knä (det dåliga) för att få vara en i panelen, skulle jag lätt göra det.

Ibland lämnade möbleringen mig ingen ro. Denna stackare stod bakom schabraket till vattenkaraffbord i 50 minuter.

Precis så här flyktig var den fantastiska Luisa Omielan. När föreställningen enligt schemat skulle vara slut, sa hon helt sonika “ni som behöver gå, gör det – jag kör i 50 minuter till”.

Men allra roligast var när alla i hela Stora Salen på Akademiska Föreningen tog av sig skorna till Povel Ramels ”Ta av dig skorna”.

Nu fortsätter jag att vara vikarie på högstadiet i knappt två veckor till. Sedan vidtar min nya karriär som inbegriper en strävan mot att

  1. bli deltagare i ”På minuten”
  2. få ha en Språkpolis-show på nästa års Humorfestival.

Eller så sätter jag mig bara ner och skriver den förnicklade generationsromanen som jag tror mig vara kapabel till. Målgrupp: högstadieelever som inte har läst en enda bok i sitt liv.

 

 

Share
/51 Comments/by

Lund Comedy Festival för tionde året i rad

Jag gillar som bekant att skratta, fnissa, fnittra och gapflabba. Därför har jag (när schemat så tillåter) besökt Humorfestivalen i Lund så ofta som möjligt de senaste tio åren. I år har jag dessutom lyckats plutta in alla föreställningar med plingeliplongpåminnelser så att det till exempel ser ut så här i mobilen idag, lördag:

Är ni inte intill döden imponerade?

Så vad gör jag när jag inte flänger omkring och skrattar på dessa lattjolajbantillställningar? Jo, jag

  • stämmer möten med kompisar och äter upp till tre frukostar per dag
  • ser på trista pod-inspelningar (försöker lära mig hantverket) där det visar sig att en professor är bra mycket roligare än en ståuppare
  • cyklar på en lite för liten cykel
  • sover i David Sims vackra lakan.

Av nyss nämnde David har jag lärt mig att man inte bara ska lägga fram lakan till gästerna. Han bäddar alltid åt mig så att jag känner mig som en prinsessa med fnuttron handdukar, den nyutgivna boken och en necessär full med nödvändigheter samt en ”sovagottsprej”.

Med kommentatösen Agneta uti Lund gick jag på en inte särskilt spirituell diskussion om det digitaliserade samhället, framtiden och ålderdomen. Bara titeln, asså: ”Hjälp, min hemhjälp är en robot” … gah. Men Susanne Iwarsson (professor i gerontologi) var rolig!

Kolla vilka coola fåtöljstolar man sitter i på Grand (Piratensalen); det nedfällbara lilla bordet har en lampa!

Ett spirituellt samtal mellan tre vita män i 44–45-årsåldern, lett av Johan Wester – kan det vara nåt? Jaaa. För om Johan Glans är på scenen, då blir det roligt. Det hela var till synes knappt repeterat, men naturligtvis hade de, proffs som de är, tänkt ut några poänger i förväg. I skrift blir sådana här samtal inte roliga, men när de pratade lite om ”dagens i-landsproblem” sa Johan Glans:

– För mycket mjöl i kroppkakorna är i alla fall ett Ölandsproblem.

När Johan Wester förolämpade Johan Glans och istället för Kvarteret Skatan sa något i stil med ”Området Skatan, felåt, vahettere …”, kontrade Glans med:

– KVARTERET SKATAN! Å du då, men din lilla hip-hop-show.

Hipp-hipp, alltså. Men som sagt: pratskämt gör sig sällan bra i skrift. När de diskuterade huruvida de kissar i poolen sa Johan Glans:

– Javisst, det ska jag inte sticka under stol med. Men jag bryr mig inte om att gå ner i vattnet, nej jag ställer mig bara på poolkanten och kissar ner i vattnet.

Här vinkar Johan Wester adjö till publiken efter en pratstund med tre komiker (bl.a. den hysteriskt rolige Johan Glans) som diskuterade störande moment i livet.

Stan är proppfull av studenter i färgglada LTH-overaller. Det är musik i varenda hörn och ölen flödar. Jag träffar gamla kompisar och kolleger och känner mig som en cooling till celebritet när artisterna hälsar på mig. Allt är ljuvligt. Och så älskar jag Lund pga. en massa andra detaljer.

Till exempel den här till synes permanenta steninskriptionen som (väl) strax ska tas bort när konstverket kommer på plats igen.

Så himla trevligt.

Hur i hela friden ska jag orka vara lärarvikarie igen på måndag? Bäst jag börjar ladda redan nu genom att bära på massa papper och pärmar och ha en stor nyckelknippa runt halsen samt tuschpennor i bakfickan och hyssja på folk som jag möter.

Share
/26 Comments/by

Mitt i natten är lärarvikarien minsann vaken

När jag jobbade på Nationalencyklopedin, var vi några som varje morgon berättade hur bedrövligt vi hade sovit den gånga natten.

– Kunde inte sluta tänka på amalgam.
– Jag drömde mardrömmar om abort.
– Magkatarren gjorde sig påmind när min man nämnde akvedukt.
– Andra världskriget tar kål på mig.

Det där handlade förstås om NE-artiklarna amalgam, abort, akvedukt och alfabetiseringen av andra världskriget. (Skulle andra världskriget hamna på a och första världskriget på f eller skulle båda ligga långt in i framtiden på v?)

Så här blev det förstås.

Nu är klockan strax halv tre på natten och här ligger jag vaken och kan inte annat. Igår svettades jag så mycket under skoldagen att jag  fick kramp i vaderna som hade jag spelat tre basketmatcher på raken. Eleverna klättrade av förklarliga skäl på väggarna och bad ideligen om att få gå på toa, om att få snyta sig och att få dricka vatten. I brist på sympativakna NE-kolleger ligger jag nu här och funderar på

  • det lämpliga att kalla diagnostiskt prov för ”diagnos” eftersom alla hela tiden även talar om medicinska diagnoser
  • det faktum att jag ena dagen i skolan inte hinner äta lunch och andra dagen hinner äta lunch två gånger
  • om jag imorrn kanske ska berätta lite om Bröderna Marx, Karl Marx, Helan & Halvan samt konsten att skriva nubbevisor.

Men först måste jag ju somna! Hur var det nu man gjorde? Ska jag räkna elever? Rätta uppsatser? Springa tre varv runt skolg… nej …

I morgon är en annan dag! Jag läser artikeln om andra världskriget på ne.se, gör några armhävningar, kokar mjölk och äter en banan! ZZZZZ på er, grevar och baroner!

 

Share
/29 Comments/by
,

Förnicklade foge-s! (Ur ”Den fascinerande fotbollsregeln”)

Pssst! Jag har på senaste tiden fått så många mejlfrågor om just foge-s att jag lägger ut denna text ur världens roligaste språkbok. Slutpssstat.

_______________________

Svenska är ett klingande vackert språk med ett oändligt antal ord eftersom vi kan göra sammansättningar nästan hur vi vill. Vissa sammansättningar är etablerade och finns i alla ordböcker, bl.a. kärnkraftverk, fågelskrämma, basketboll och klantskalle. Ord plus ord är lika med sammansättning. Enkelt! Släng inte in några mellanslag utan njut av hur orden sammanfogas i en helig förening!

Man kan även ha sammansättningar med ord plus ord plus ord eller ta ett och samma ord upphöjt till två och skapa en tautologi som ”saccosäck”. (’Sacco’ är ”säck” på italienska.) Man kan helt enkelt göra lite som man vill!

På engelska heter saccosäcken ”bean bag” med mellanslag och allt. (Bildkälla.)

Men så blir det plötsligt svårt och krångligt. Om vi tar orden tidning + hög och försöker skapa en sammansättning, stoppar erfarenheten och språkkänslan in ett s. Tidningshög. Likadant är det med ord som ansvarsfrihet, nyhetsartikel, tystnadsplikt och landslag.

Varför är det på det här viset?

Om jag nu hittar på massa sammansättningar som inte någon ordbok har skådat tidigare – hur går det då med s:en? Vi tar t.ex.

  • tangentbordspanik
  • tandborstkras
  • frikadellsyxesmörja
  • flaggstångsspricka
  • resväskekatastrof
  • gummisnoddstrassel
  • skosnöresdilemma.

Alla de ovan påhittade orden förmedlar lite av en kom och hjälp-känsla, men det finns förstås lugnare ord och tillstånd, t.ex.

  • kräftströmmingsblandning
  • havtornsäpple
  • påslakanshylla
  • pälsjägarsandal
  • sprayflaskeinköp
  • busshållplatspapperskorg.

Men varför tycker vi inte att det krystade ”väskskatastrof” eller det helt normala ”tangentsbord” samt det förnicklade Fotbollförbundet låter rätt? Hur ska man veta när, var och ens om man ska stoppa in ett s någonstans i ordskarvarna?

Katastrof ju.

Detta så kallade foge-s har undersökts av en professor i datalogi – Viggo Kann – och han har lyckats hitta fram till att foge-s:et behövs och gör skillnad. Det var då för väl, eftersom det ställer till det så väldigt för nästan alla. Jag citerar Viggo Kann:

”Jag lät datorn ta fram alla förled där SAOL har sammansättningar både med och utan foge-s. Från arm- och arms- i armband/armslängd till år- och års- i årtal/årsbok. Det blev 120 stycken förled – och ett tydligt mönster framgick. Ett armband är en typ av band medan en armslängd är armens längd. En barnsko är en typ av sko medan barnsbörd är barnets börd. Bordtennis är en typ av tennis, bordsben är bordets ben och så vidare.”

Må så vara. Men hur ska man få ordning på när det ska vara och när det inte ska vara ett s? Varför behöver morotssåsen ett extra s medan löksåsen klarar sig med blott ett och är det så att nästan alla sammansättningar som har gjort med tre ord får ett foge-s?

Hallå Språkrådet, hjälp oss att få ordning på fenomenet som heter Fotbolls… (nej, nu blev det fel) – varför heter det ”Svenska Fotbollförbundet”?

”Den korrekta sammansättningsformen för ordet som substantiv är fotbollsförbund. Nästan alla uttryck med tre ordled har ett sådant foge-s mellan led två och tre. Man bör alltså skriva t.ex. Europeiska fotbollsförbundet, Internationella fotbollsförbundet, fotbollsförbunden i Danmark och Norge etc.

Att det svenska förbundet en gång bestämde sig för en s-lös form (fotbollförbundet) är bara att beklaga. Det är osäkert varför det blev så, men troligen utgick man från den engelska formen, football association. Som journalist eller liknande kan man gärna ”korrigera” det och skriva Svenska fotbollsförbundet. Man kan då välja mellan att ha stor bokstav på andra ordet såsom man i förbundet ofta själva skriver, eller följa huvudregeln för flerordiga namn och bara ha stor bokstav på första ledet.”

Aha, tack Språkrådet. (Inte nog med att fopollsförbundet har skippat ett s, de har även ett versalt F i onödan!)

De två första specialförbunden var Svenska Friidrottsförbundet (1895) och Svenska Bollspelsförbundet (1902) – två förbund som alltså inte bryter stavningsreglerna. Svenska Fotbollförbundet grundades 1904 och var det första förbundet som fick ett namn som inte följer de svenska sammansättningsreglerna. Svenska Mångkampsförbundet (1909) kampade mot strömmen utan s, men flera andra specialidrottsförbund med treledssammansättningar hängde på fotboll[s]trenden, t.ex.

  • Svenska Ridsportförbundet 1912
  • Svenska Bangolfförbundet 1937
  • Svenska Basketbollförbundet 1952.

Ajaj, som basketspelare vill jag ju att ”mitt” förbund ska göra rätt. Men det känns ju inte fel? (Mer om detta strax.)

Lite mer kött på benen nu!

Sammansättningarna mellan två ord har inga klargörande eller lätta regler som vi kan hålla i när åskan går. En del ord får alltid ett foge-s i sammansättningar, andra får det aldrig, några får ett s ibland … och ibland inte. Det kan t.ex. heta både tidplan och tidsplan, men blott och enbart chefredaktör och chefdirektör trots att alla andra chefssammansättningar får ett extra s i skarven.

Sammansättningar med tre ord brukar som sagt nästan alltid ha foge-s när de de två första orden är en egen sammansättning. Nu sneglar jag än en gång på listan över RF:s förbund och måste återvända till Viggo Kann eftersom jag när jag ska säga det 1918 bildade Svenska Brukshundklubben fastnar någonstans i mitten.

Är det verkligen rätt?

”Ja! Anledningen är att det finns många hundklubbar och denna klubb är för brukshundar, alltså egentligen en brukshundshundklubb. Men en sån sammansättning ska enligt sammansättningsreglerna dras ihop till ’brukshundklubben’.”

Avslutningsvis nu – tillbaka till Basketbollförbundet.

Åh. Huuu. Så den ser ut, loggan!

Varför säger språkkänslan att Fotbollförbundet och Handbollförbundet är konstiga stavningar medan Basketbollförbundet och Volleybollförbundet inte är det? Jag vänder mig än en gång till Viggo Kann, som har en teori:

”Jag tror att det kan ha att göra med att basketboll och volleyboll är inlånade ord som uttalas med engelsk betoning med akut accent på första stavelsen. Svenska sammansättningar får grav accent på första stavelsen. Därför känns nog inte basketboll och volleyboll som sammansättningar, och därmed är det korrekt att inte stoppa in ett foge-s.”

Puh. Som varande basketspelare slipper jag med andra ord att skämmas, och kan fortsätta att gnälla på Fotbollförbundet och Handbollförbundet samt det så sorgligt bindestrecksfria Baseboll och Softbollförbundet.

©Lotten Bergman 2017

”Den fascinerande fotbollsregeln och andra språkfenomen” kan man köpa lite här och där.

Share
/19 Comments/by

En liten promenad (varning: läbbig bild)

Idag var min andra dag som vikarie på högstadiet. Det var friluftsdag och jag fick den stora äran att ta en tvåtimmarspromenad med fyra elever. Blott tio meter utanför skolan, hittade vi ett blodigt fågellik.

Vi stannade till alla fem och beundrade bestörta brutaliteten i döden.

– Är det hjärtat?
– Är det där lungorna?
– Är hjärnan utsmetad ända där borta?
– Vad har hänt?

Kan det ha varit en katt? En rovfågel? Ett monster? Men varför låg den kvar? Vi resonerade fram och tillbaka och jag böjde mig ner och tog en bild, samtidigt som jag sa:

– It’s expired and gone to meet its maker. This is a late … birdie.

An ex-bird.

Referenserna till Monty Python gick förlorade. Hade katten-rovfågeln-monstret avbrutits i sitt fågeldödande? Vad var det för liten fågel?

– Var är huvudet?
– Under vingen. Liksom. Kanske.
– Titta! Där är en till död fågel!

Sannerligen. Vid en cykel en meter längre bort låg en till förolyckad liten stackare.

Bereft of life, it rests in peace.

– Den där lilla har ju inga ben.
– Och den där borta har inget huvud.
– Jättekonstigt.

Eftersom ben-pippin låg mitt ute på en gångväg, flyttade jag på den till en gräsplätt intill. Lill-pippin vid cykeln flyttade jag också på – så fick de ligga tillsammans på lit de parade.

– Men fröken. Nu har du ju pusslat ihop dom. Det är ju bara en fågel.

Så var det. En relativt stor fågel sliten i två bitar. Ett mysterium! Så gick vi vidare, medan vi diskuterade liv, död, ålder, Darwin, elakingar, släktingar, kalas, resor och Skogaholms bageri (i den ordningen).

Det blir nog bra, det här vikarierandet. Imorrn har jag fyra entimmeslektioner med sjuor, åttor och nior – och förmodligen kommer jag att sättas på prov på ett eller annat sätt …

Share
/22 Comments/by

Att åka tåg i motvind

Strax innan det i onsdags brann på stationen i Hässleholm, åkte jag ner till Olseröd i Skåne för att hjälpa min polare Ami att sandpappra 28 spjälor till en soffa.

Den gamla soffan.

De nya spjälorna, maskinerna och jag. (Samt min högra arm som på bilden ser ut som en utomjordings fena eller nåt.)

Resan ner var smidig trots byten här och där, och i Hässleholm bar jag som en Hulk två gigantiska rullväskor åt en gammal tant som med tårar i ögonen stod och tittade på en ickefungerande hiss. Idag (lördag) ska jag åka hem igen.

Men sedan det brann är det ju hopplöst att åka norrut utan att passera Hässleholm – all tågtrafik genom Hässleholm är jätteinställd i en vecka. Här stod jag mellan spjälorna med sågspån i håret och försökte i tvenne dagar att kommunicera med SJ för att få biljetter som inte inbegriper ersättningsbuss eftersom det är komplett omöjligt att jobba (korrläsa) i dem. I förrgår fick jag nya biljetter i mobilen där min femtimmarsresa hemåt hade förvandlats till en tiotimmars – men utan ersättningsbuss, sa SJ-chatten.

– Yay! hojtade jag.
– Plong-plong, sa mobilen när alla nya biljetter kom fram.

Den ursprungliga resan hemåt gick Kristianstad–Hässleholm–Linköping–Eskilstuna.
Den nya blev Kristianstad–Lund–Göteborg–Katrineholm–Eskilstuna.

Men … ”Kristianstad–Lund” inbegriper hur man än vänder på tågkartan ett stopp i Hässleholm. Jag skrev till SJ och påpekade att jag hade fått en biljett som de facto inte funkar. Då kom detta svar:

”Jag ser att morgondagens tåg från Lund till Göteborg med Öresundståg inte passerar Hässleholm, så det är inga problem där.”

– Goddag yxkaft.

Skrev jag förstås inte. Jag förklarade mitt problem en gång till och bad om hjälp med denna sträcka:

“Jag är i Olseröd och ska till Lund från Kristianstad utan att passera Hässleholm eftersom jag ska till Göteborg för att kunna ta mig till Eskilstuna via Katrineholm.”

Det tog några timmar, och så kom svaret.Det där med ”Dessvärre går det inte via Höör” var dessvärre inte sant, för det går visst. Ami får köra genom halva Skåne och leverera mig och försaka sina spjälor i flera timmar.

Wish me luck! Strax ska jag göra järnvägarna osäkra och ta en förmiddagsfika i Lund, lunch i Göteborg … och kanske komma hem till Sörmland nån gång efter kl 20 …

Uppdatering

Jomen det här går ju ganska bra! Jag fick skjuts till Höör (en dryg timmes bilresa) och tillfälle att njuta av en av de allra minsta väntsalarna.

Jag vet ju precis hur det känns att slipa sådana där spjälor!

Framme i Lund bjöds jag på lunch av Erik (aka Tjugosjuåringen) och hans fru och dessutom klura på varför jag inte fick ta snabbtåget 12:15  (framme 14:20) utan långsamtåget 12:21 (framme 15:05).

Var snabbtåget månne fullbokat? Jag gjorde en snabb sökning och fann att näääää, det var det inte.

Resan Lund–Göteborg (i första klass) var som att jag hade fastnat i en bergochdalbana, fått biltutor inkörda i öronen och en bajsnödig mås placerad på huvudet. Proppfullt, stökigt, högljutt och förfärligt. När jag kom fram 15:05 visade det sig att det gick ett tåg norrut kl 15:19, som jag inte var inbokad på. En snabb sökning visade att inte heller detta tåg var fullbokat.

Men okej, en trevlig promenad i ett regnigt Göteborg är aldrig fel! Synd bara att kastvindarna var på 7 m/s.

Är jag blott negativ? Inte då: nu sitter jag på X2000 Göteborg–Katrineholm i en halvfull förstaklass-vagn som är så tyst att det känns som om jag sitter i en vadderad cell. Om jag skulle få för mig att säga ssssccchhh här, kommer det att höras som ett pistolskott.

Share
/26 Comments/by