Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

En sån därn torsdag, ba

Jag gick upp kl 05, tog bussen mot stationen, såg fel tåg på fel perrong och

… TJONG …

Där och då blev nästan allt fel.

Men om vi tar det från början, har jag en herrans massa ärenden till Lund. Jomenvisst, tre barn och två barnbarn bor där, men jag har även fått ett roligt konsultuppdrag i detta lärdomens säte. Och idag var det dessutom begravning för en av våra kommentatöser: Agneta uti Lund. (Dödsannonsen finns i förra kommentatorsbåset.) Det var även viktigt att komma ihåg att jag framme i Lund skulle hinna installera mig nånstans för att delta på ett webbinarium kl 12 – vilket inte är helt lätt eftersom många caféplejs i Lund har datorförbud efter kl 11. Och i en av mina bästa kompisars jättelåsta hus stod både bäddad säng och lite champagne och väntade.

Allt detta funderade jag på när fel tåg kom in på fel perrong i Eskilstuna. Då blev jag så förvirrad att jag inte ens kom mig för att kolla biljett, avgångstid, destination eller ens om jag hade knutit skorna. Vips, for det felaktiga tåget plötsligt iväg i fjärran. Puh. När rätt tåg några minuter senare annonserades i högtalarna, hade det fått ny avgångstid.

Det var då jag hade behövt tänka till, liksom:

– Nämen. Avgångstid som är tidigare än ordinarie? Så ytterst ovanligt.

Men icke. Jag snöt mig, tittade upp mot träden som har börjat se lite svagt gröna ut, och funderade på om jag skulle ha tagit andra skor. Vad skönt det ska bli med sandaler i sommar. Fast jag har ju inga sandaler. Nämen titta, knuten har gått upp.

Precis när jag satte mig ner för att knyta skosnöret, rullade korrekt tåg in på korrekt perrong. Jag klev på, installerade mig, konstaterade att jag säkerligen skulle kunna somna, och så tog jag fram biljetten. SJ meddelade mig då vänligt i appen att det var fem minuter kvar till avgång. Samtidigt som mitt tåg avgick.

Eller, det var ju som ni förstår inte mitt tåg mot Linköping. Det var ju tåget mot Stockholm.

Tänk er ett Y. Vänstra snedpinnen är Eskilstuna–Norrköping. Högra snedpinnen är Stockholm–Norrköping. Lägg nu ett tak på Y:et (liksom nästan Y̅) så ser ni tåget som jag hade satt mig på – på väg åt helt fel håll. På inga villkor skulle jag kunna hinna till Norrköping för att hoppa på mitt tåg söderut.

(Jag känner att min pedagogik ovan har stora brister, men det var ju en sån dag idag. En gång när Broder Jakob blott var 8 år, åkte han med fel buss och hamnade i Svartöstan istället för Björkskatan. Sedan dess heter alla felresor i familjen ”Svartöstan”.)

Jag gnisslade tänder och vred mina händer och tänkte: ”snälla nån se till att tåget vänder”. Sedan bannade jag mig själv i nån minut, svor så det osade i några sekunder och bläddrade sedan fram bästa lösningen: att åka hela vägen till Stockholm och där kliva på första bästa snabbtåg. Den biljetten kostade 1 500 kronor, så då svor jag lite till.

Tåget avgick i tid, halleluja. I höjd med Flen gick detta mitt fantastiska snabbtåg sönder. Den väldigt spanske tågföraren sa med fladdrande läspljud i högtalarna:

– Information!  Vi ska stanna i Flen för vi har stor problem med fordon. Jag starta om fordon så ska vi se om vi kan komma köra. Detta var information.

Då gick jag och köpte mig en tröstemacka som nästan såg ut som på reklambilden.

Tåget haltade sig fram och behövde faktiskt bara startas om ett par gånger till. Jag kan inte riktigt släppa att pedagogiken där ovan var så luddig så jag gjorde nu en tydlig illustration med stadsstjärnor, snabbstreck och prickar för snabbtåg som åker långsamt.

Vitt streck = feltåget från Eskilstuna till Stockholm. Grönt streck: så skulle snabbtåget ha rusat fram (fast PÅ tågspåren dårå) utan att stanna på en enda station. Prickat streck: omstartande snabbtåg som kör långsamt. Men från Norrköping gick allt som smort!
Vad tror ni har hänt? Denna klisterlapp (med eller utan hårstrå) finns mellan alla säten i hela tåget. Vad förorsakar en epidemi av avgångna mobilladdare?

Mackan var god, jag hann fram, jag hittade nyckeln till det låsta champagnehuset, jag deltog i webinariet och sammanstrålade med Tjugofemåringen (som bodde hos AuL i drygt en månad 2018). Gudstjänsten följdes av samkväm i Sten Broman-salen på Grand, och alla grät och skrattade i flera timmar.

Sedan var det hemgång. Vi poserade i säkert fem minuter innan vi blev någorlunda skarpa i konturerna.

Ni ska veta att allt detta har jag gjort med en gurglande förkylning som har gett mig en svag whiskyröst – och alla M och N blir B och D. Iborrd ska jag i detta skick kodsulta och ha bej tills det är dags att ta RÄTT tåg hebåt.

Share
30 kommentarer

Ett år i USA lärde mig att … stå ut

I augusti 1981 flög jag fullständigt obekymrad helt ensam till USA för att gå på high school i Dallas, Texas, i ett helt år. Jag hade brevväxlat med min värdfamilj i ungefär en månad, och tyckte att det skulle bli spännande med deras tre små barn. Min blivande high school var stencool eftersom den satsade stenhårt på tjejbasket och inte amerikansk fotboll.

Redan innan jag åkte såg jag ut som på bilden till vänster.

När jag spanade efter värdfamiljen på flygplatsen DFW, kom en helt främmande kvinna fram till mig och sa att planerna hade ändrats, och att jag skulle bo hos henne i två veckor istället, och sedan flytta till en ny, helt främmande familj … som just nu var bortrest på semester.

Obekymrad som jag fortfarande var, ryckte jag bara på axlarna och sa ålrajt, och åkte hem till den okända kvinnans familj och lade mig att sova nästan konstant i tre dygn.

Det visade sig att min värdfamilj hade råkat avslöja att de hade ett arbetsschema till mig, som innebar att jag skulle ta hand om de tre barnen all vaken tid som jag inte var i skolan. Men att det sedermera diskvalificerade föräldraparet faktiskt ansåg att ”The Swede” ibland nog kunde låta bli att gå till skolan om något barn skulle råka vara sjuk eller liknande.

Efter två veckors mellanlandning flyttade jag till den nya värdfamiljen, som visade sig ha katt. Superduperallergikern – som var jag – sa inte ett knyst om detta utan försökte bara att stå ut och stänga dörren till mitt rum samt nysa så tyst som möjligt. Jag fick astmamedicin utskriven via mammans väninnas läkare, och den funkade alldeles förträffligt bra – även om det handlade om gula, stora hästpiller som gav mig hjärtklappning.

Nu började jag bli bekymrad – men av basketrelaterade orsaker.

Min nya high school satsade inte det minsta lilla på tjejbasket, utan hade istället ett av Texas bästa American football-lag. Jag fick vara med i basketlaget, men just denna skola hade en regel om att utlänningar inte fick spela matcher utan en godkänd dispensansökan; min dispensansökan godkändes när mer än halva säsongen hade gått.

Så …  där var jag i det mest fantastiska av länder, USA med häftiga kläder, filmer, sportframgångar, bilar, musikartister och … själv längtade jag bara hem till Luleå och alla basketmatcher. Pappa skickade ett kassettband med sitt Sommarprat, mamma skrev brev, jag skrev säkert fem brev om dagen till alla jag kände, och jag fick fler kassettband hemifrån med ljud som snöknarr, brevlådesmäll och dörrknirk.

Tiden gick. Det mesta var förfärligt. Men jag överlevde. Dramatiklektionerna, till exempel, var toppen. Vädret var skönt. På en fest blev jag rentav kysst på ett förtjusande sätt av en fjunmustasch..

Det här var coolt: vi tjejer hade till årsboksfotograferingen inte identiska sammetsklänningar. Det här var bara två tygbitar som spändes på oss. (Jag var den enda som inte hade bh under vardagskläderna, vilket chockade fotografen såpass att hon gav upp ett skrik.)

På ”the prom” (skolans avslutningsbal) var min dejt skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på ”Månskenskullen”, där han försökte kyssa mig. Jag ryckte av panterns kysschock till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och dessutom gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning bredvid en hög omkullvälta champagneglas.

Detta high school-år tänker jag numera på lite oftare. Dels för att det händer så mycket konstigt i USA, dels för att mitt liv på drygt ett år har vänts helt uppåner. Det är fan bara att bita ihop och laga köttfärssås, knyta skorna, klippa sig, gå upp ur sängen, föreläsa om det absurda i AI, lämna bilen till verkstan och hänga en Wunderbaum i kakelugnen som är lika död som kajan som ligger nånstans och ruttnar i skorstenskanalerna.

Och så kan man en dag som denna njuta av att tillsammans med spanjoren och barnbarn 2 skura en skitig basketplanka.
Share
13 kommentarer

Huset fullt anno 2025

När jag började lägga ut texter på internet runt 1997 hade vi tre barn och huset fullt. Några år senare hade vi fem barn och huset proppfullt. Ännu några år senare började barnen flytta till Lund, och då fyllde jag huset med två meter långa basketspelare som tog såpass stor plats att det kändes som om huset var fullt igen.

Fyra spanska basketspelare och den då tioårige sonen, som förstås gör armhävningar.

Nu är huset under några intensiva dagar sådär fullt att det faktiskt känns som förr. Alla fem barnen och tre respektive samt tre små barnbarn snorar, ålar, klättrar, kasar och kräks i husets alla vrår. Häromnatten strax efter midnatt:

– Nykräk! hördes ett tjut över nejden.
– Lakan?
– Alla!
– Lägg i en hög här så sätter jag igång en maskin!
– Var är barnet?
– Där, på golvet bredvid sängen.
– Sovande?
– Sovande.

En morgon:
– Hur var natten?
– Den tog slut kl 05.
– Och ni andra?
– Pluggade till 02.
– Hade online-karaoke med USA.
– Måste ha gått i sömnen, för jag vaknade i våningssängen.
– Men var det inte där du somnade?
– Var det? Jamen dåså.

Nyss under lunchen:
– Kom och ät! Det blir rester!
– Mmmmmm. Lax med chicken nuggets och HP-sås.
– Ris, tomatsoppa och en klick tacofärs. Yes!
– Köttbullar med varmkorv!
– Lystring! Eftersom grönsakerna är slut måste alla äta ett äpple!

I söndags lagade jag under tjo och tjim en paprika-, morots-, lök- och tomatsoppa där det sista steget var att ta fram stavmixern och BBBRRRZZZZZZ:a loss.

– KLONK! sa det i grytan.
– Oj, sa jag och lyfte upp stavmixern fastän den fortfarande var igång.
– Men mamma, sa något barn och pekade på blodröda stänk över hela spisen.
– Det sa klonk. Måste ha varit hårda morötter, konstaterade jag och försökte igen.
– KLÅÅÅÅOOONCKK! sa det i grytan.
– Men vad tusan … det låter ju metalliskt, sa jag och såg framför mig när Pippi Långstrump äter spiksoppa.

– Men ligger det nåt i grytan? sa ett barn.
– Kan det ha med induktionsspisen att göra? sa ett annat barn.
– Vi måste nog kolla vad det kan v…
– EN SKED!!! avbröt jag triumfatoriskt.

Nu visade det sig att den lilla skeden, som på ett outgrundligt sätt hade lagt sig i grytan, hade fått misstänkt stora och djupa skåror. Tänk om det låg en eller annan metallflisa i soppan! Och här var vi tolv runt bordet där ingen av oss ansåg att vi hade tid för tarmvred eller -perforation! Efter ett snabbt krigsråd tog vi fram den allra största magneten.

Den röda magneten och den röda skålen matchade varandra perfekt. (Skeden är bara ditsatt för att bevisa magnetismen.)

Noggrant skrapade hela soppan ren från eventuella metallspån. Sedan åt vi med glatt humör och njöt av lifvet.

Alla överlevde!

Share
17 kommentarer

Lättlurade Lotten

Jag har genom åren handlat på nätet och lyckats köpa vackra tyger, finfina gympaskor, underbara böcker och raggsockor till ett smärre kompani. Alla företag som jag har handlat av, har legat i Europa.

Men på senare tid har jag gått på pumpen ett par gånger.

  • Två inte alls billiga klänningar tog fyra månader på sig att anlända, och var då erbarmligt fula på alla sätt och vis. Det var fel tyg, obefintlig passform och mönstret påminde om ett intorkat tuggummi på en jeansrumpa 1977.
  • Två rejäla resväskor tappade låsfunktionen som en sjuåring tappar tänder – men företaget visade sig inte ”finnas”, och inget kunde reklameras.
  • Ett gäng breda remmar – som flyttgubbar har när de lyfter ett piano – anlände aldrig.
  • En jättefin regnjacka med randigt foder visade sig inte ha något randigt foder utan var bara en sådan där hopvikbar prasseljacka.
Den var väl fin? (Bild på hur den såg ut i verkligheten finns i kommentarerna.)
Det här var väl lovande? (But noooo. Inga returer godkänns.)

Om man skrollar och läser det kilometerlånga finstilta kan man plötsligt upptäcka att det fina företaget har konstiga telefonnummer och dåligt språk samt har en adress i Hongkong. Detta trots att sajten ser urproffsig ut – vid en snabb första anblick.

Fast även när jag har varit Sherlockskt noggrann med just detta, har jag ändå trampat i klaveret, hoppat i galen tunna samt sedan tagit mig åt hjärtat och slagit mig för pannan.

– MEN … vad jag är dum! suckar jag.

En mig närstående syster vid namn Orangeluvan har också blivit lurad, och jag misstänker att ni andra har rysliga – men uppbyggliga – historier att dela med er av? Låtom oss definiera dessa dumheters ursprung som ”elaka blufföretags cyniska påhitt” och helt utelämna eventuella skamkänslor eller att (som jag i rubriken) självstämpla ”lättlurad” på oss, ålrajt?


Ny lärdom från kommentatorsbåset!

Detta kallas ”dropshipping” – företag som köper Temu- och Sheinprodukter och skickar dem till godtrogna kunder som får något helt annat än de har beställt. Man kan för att stå emot köpbegäret slögoogla företaget, kolla betyg på Trustpilot, leta på allabolag.se och bildgoogla företagens till synes proffsiga bilder för att se om man ska vara misstänksam.

Eller så slutar vi helt enkelt att sukta efter nya persedlar och pryttlar samt mojänger?

Share
45 kommentarer

”USA har 52 stater”, sa majjen

Jag kan svära på att jag i skolan lärde mig att USA har 52 stater. När nu Canada enligt Trumpen ska bli den 51:a staten tar jag mig åt hjärtat dels för att det ju är horribelt, dels för att jag i så många år trodde att USA hade 52 stater.

Bara femtio!

Den magister som jag främst tänker på hade nederländska som modersmål och sa bland annat:

– Graviditetskrafterna runt jorden drar oss mot mitten.
– Flugdramat i Sovjet orsakade många människors död.
– Man ska inte lita på allt man hör, viss fakta måste ni ta med en nypa sallad.

Honom kanske vi skulle ha tagit med en nypa sallad. Men han var banne mig inte ensam om att yra om 52 delstater, för många av mina jämnåriga kompisar håller med mig. Just 52 är liksom ett bra tal dessutom, för

  • det är 52 veckor på ett år
  • en kortlek har 52 spelkort
  • 1977 blev Djibouti självständigt från Frankrike och blev Afrikas 52:a självständiga nation
  • The B-52s var ett ballt band redan när jag var en tonårspalt.

I min jakt på felfakta just idag, snubblade jag över sådant som har korrigerats – som planeten Pluto och livsfarligt smör – men även över myter som att vi bara använder 10 % av hjärnan och att Napoleon var pyttekort. Ack. Detta om de 52 delstaterna var säkert ett korrfel i en lärobok i sexan eller nåt. Tänk om jag ändå hade sparat fler skolböcker från anno dazumal!

(Förklarande parentes: ”fler skolböcker” är en korrekt formulering. Jag har förmodligen sparat fler skolböcker än någon annan nu levande människa. Fast i ingen av just mina bokhögar nämns USA:s 52 delstater.)

Men. Nu ska ni få se på fan. HEUREKA! En artikel i Svenska Dagbladet avslöjar att jag och mina pga. skolan felutbildade polare inte är ensamma.

”I USA returneras 54 % av alla burkar trots att bara 10 av 52 stater har pant.” (Svenska Dagbladet den 8 april 1983. Och det är ju ouppfostrat att inte korra burkiga slarvfel, så det gjorde jag.)

Puh. Att skriva detta var som ljuv terapi. Nu ska jag väl äntligen sluta haspla ur mig ”52!” så fort frågan uppstår.

Uppdatering!


Kolla på Karins blogg! Hon skrev om ”52 delstater” redan 2014!!

Share
25 kommentarer

– Trams! sa Lidbom

Efter gårdagens fullständigt horribla scen i Ovala rummet, är det svårt att berätta om snubbel i Köpenhamn och trill i Lund, vilket så förtjusande roligt har präglat min vecka.

Om ni inte har orkat se på nyheterna eller läsa tidningarna, är jag full av förståelse. Men se framför er detta meningsutbyte från ett visst KU-förhör 1989:


Anders Björck (M)
– Herr Lidbom, ni har varit en av arkitekterna bakom denna hantering. Är det verkligen så att ni menar att regeringens agerande varit helt oklanderligt i detta fall?

Carl Lidbom (S)
(suckar och lutar sig tillbaka)
– Men snälla nån, detta är ju bara …

Björck
– Bara vadå?

Lidbom
(höjer rösten och gestikulerar)
– Trams!

Björck
(irriterat)
– Nej, det är det verkligen inte! Det är en mycket viktig fråga vi diskuterar här, herr Lidbom.

Lidbom
(skakar på huvudet, uppgivet)
– Nä, det är det inte …


Det som skedde i Vita huset igår påminde om Kent Anderssons ”Sandlådan”. (Numera barn kanske inte tjafsar i sandlådorna? De kanske inte alls slänger spaden i huvudet på en kompis och trampar sönder varandras sandkakor? Men ni förstår nog.) Ni orkar kanske inte titta på det galna meningsutbytet?

Tack vare The Guardian kan jag ge er den värsta delen, där Trumps slutreplik är den viktigaste.


Zelenskyy: What kind of diplomacy, JD, are you are asking about? What do you mean?

Vance: I’m talking about the kind of diplomacy that’s going to end the destruction of your country.

Zelenskyy: Yes, but if you …

Vance: Mr President, with respect, I think it’s disrespectful for you to come to the Oval Office and try to litigate this in front of the American media. Right now, you guys are going around and forcing conscripts to the frontlines because you have manpower problems. You should be thanking the president.

Zelenskyy: Have you ever been to Ukraine to see the problems we have?

Vance: I’ve actually watched and seen the stories, and I know what happens is you bring people on a propaganda tour, Mr President.

Do you disagree that you’ve had problems with bringing people in your military, and do you think that it’s respectful to come to the Oval Office of the United States of America and attack the administration that is trying to prevent the destruction of your country?

Zelenskyy: First of all, during the war, everybody has problems, even you. You have nice solutions and don’t feel [it] now, but you will feel it in the future.

Trump: You don’t know that. Don’t tell us what we’re going to feel. We’re trying to solve a problem. Don’t tell us what we’re going to feel.

Zelenskyy: I am not telling you, I am answering …

Vance: That’s exactly what you’re doing …

Trump, raising his voice: You’re in no position to dictate what we’re going to feel. We’re going to feel very good and very strong.

Zelenskyy tries to speak.

Trump: You right now are not in a very good position. You’ve allowed yourself to be in a very bad position. You don’t have the cards right now. With us, you start having the cards.

You’re gambling with lives of millions of people, you’re gambling with world war three and what you’re doing is very disrespectful to this country.

Vance: Have you said thank you once?

Zelenskyy: A lot of times.

Vance: No, in this meeting, this entire meeting? Offer some words of appreciation for the United States of America and the president who’s trying to save your country.

Zelenskyy: Yes, you think that if you will speak very loudly about the war …

Trump: He’s not speaking loud. Your country is in big trouble. No, no, you’ve done a lot of talking. Your country is in big trouble.

Zelenskyy: I know, I know.

Trump: You’re not winning this. You have a damn good chance of coming out OK, because of us.

Zelenskyy: We are staying strong from the very beginning of the war, we have been alone, and we are saying, I said, thanks.

Trump, speaking over Zelenskyy: You haven’t been alone … We gave you military equipment. Your men are brave, but they had our military. If you didn’t have our military equipment, this war would have been over in two weeks.

Zelenskyy: I heard it from Putin in three days.

Trump: It’s going to be a very hard thing to do business like this.

Vance: Just say thank you.

Zelenskyy: I said it a lot of times.

Vance: Accept that there are disagreements and let’s go litigate those disagreements rather than trying to fight it in the American media, when you’re wrong. We know that you’re wrong.

Trump: You’re buried there. Your people are dying. You’re running low on soldiers. No, listen … And then you tell us, ‘I don’t want a ceasefire. I don’t want a ceasefire. I want to go and I want this.’

Trump: You’re not acting at all thankful. And that’s not a nice thing. I’ll be honest, that’s not a nice thing.

All right, I think we’ve seen enough. What do you think? Great television. I will say that.


Alltså: ”What do you think? Great television. I will say that.” Jösses amalia och lite ketchup på det.

Men det är inte stort fokus på Trumps fullständiga nipprighet i medierna. Stolleproven behandlas mer som vore det riktig politik och inte galenskap. SVTs studioreporter sa nyss till en expert på nationella relationer:

– Välkommen hit. Är det helt kört för relationen mellan USA och Ukraina nu?

1. Vaffan är det för språk två vuxna människor emellan – ”helt kört”?
2. Det är som bekant svårt att sia, särskilt om framtiden. Hur ska experten kunna svara?Kan ni minnas några exempel på när man inte tror sina öron – stort eller smått, nu eller för länge sedan? Naturligtvis ligger mördade världsledare nära till hands, även när Estonia sjönk och ”9-11” år 2001. Låtom oss fladdra runt i historien och komma på händelser som är minst lika obegripliga som detta:

Trump är president, Vance är hans tokiga följeslagare och tillsammans är de glada över att få ingå i knaspakten Ryssland, Belarus & Nordkorea. De iscensätter ett påhopp på Ukrainas Volodymyr Zelenskyj, som var en komiker/skådespelare som i tre tv-säsonger spelade en roll där han råkade bli vald till Ukrainas president, men som sedan blev vald till Ukrainas president. Som i den rollen blev utskälld i direktsändning.


Här är en sansad intervju med Zelenskyj – trots att det är Fox-kanalen.

Share
36 kommentarer

Om jag skulle få för mig att undvika amerikanska produkter …

Igår var jag på en av de famösa herrmiddagarna med ett gäng numera distingerande män som för blott 40 år sedan fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar i Bromma. Vi kom att prata massa politik, massa domedagsprofetior och massa ”men snart är vi döda allihop”.

Jag är inte en prepper, även om jag har huset fullt av mat och gamla kläder; om det blir krig och digitaliseringen försvinner är jag rökt. Förmodligen skulle jag kunna skrapa fram en tjuga och några enkronor samt sälja en vigselring, men inte mer än så. (En av herrarna vid bordet igår har ett kassaskåp med guld, en annan planerar att sälja sin båt.)

Så jag satte igång att kolla hur det skulle funka att helt enkelt bara sluta köpa amerikanska varor. Och ryska. Samt kinesiska. Jösses, vad svårt – och jag som älskar mina fina Iphonisar och Macbookar!!! (Utom en viss dator 2006.)

Det som är lätt att ersätta med europeiska produkter är, tror jag, kläder, bilar och läkemedel. Värre är det med smarta mobiler, filmstreaming och digitala sätt att betala. Jättesvåra att ersätta är operativsystem, sociala medier, bankkort och avancerad teknologi (den som jag inte begriper mig på).

Men ni vill väl ha en lista? (Med reservation för fel – det här är inte mitt specialområde.)

Teknik & elektronik

Amerikanskt Europeiskt (land inom parentes)
Apple (Iphone, Macbook) Fairphone (NL), Nokia (FI), Shiftphone (DE)
Microsoftgrejer Linux-distributioner som Ubuntu (UK), Debian (DE)
Intel-processorer ARM-baserade processorer (utvecklad i UK)
Nvidia (grafikkort) Ingen europeisk motsvarighet! Men ARM (UK) gör chipdesign. (Inte räfflade chips.)
Googleprylar (Android, Gmail, Chrome) ProtonMail (CH), Vivaldi (NO)

Här kan man fylla på även med det sydkoreanska Samsung, även om det inte är ett europeiskt företag.

Bil & mc

Amerikanskt Europeiskt
Tesla  Volkswagen (DE), Renault (FR), Volvo (lite SE), Polestar (SE)
Ford Peugeot (FR), Citroën (FR), BMW (DE)
Harley-Davidson Ducati (IT), BMW Motorrad (DE), Triumph (UK)

Mat & dryck

Amerikanskt Europeiskt
Coca-cola, Pepsi Fritz-Kola (DE), Club-Mate (DE), Cuba-Cola (SE)
McDonald’s, Burger King Max Burgers (SE), Quick (FR), Hesburger (FI)
Kellogg’s (flingor) Frebaco, Axa, Gyllenhammars, Färsking (SE)
Mars (Japp!), Snickers Milka (DE/CH), Ritter Sport (DE), Côte d’Or (BE)
Heinz ketchup Felix (SE), Mutti (IT)

Skor & kläder

Amerikanskt Europeiskt
Levi’s Nudie Jeans (SE), Diesel (IT)
Nike Adidas (DE), Puma (DE)
Converse Veja (FR), Novesta (SK)
Patagonia Fjällräven (SE), Napapijri (IT)

Streaming & musik

Amerikanskt Europeiskt
Netflix, AppleTV, Disney+ Canal+ (FR), Viaplay (blääää, SE), Sky (UK), BFI Player (UK)
Apple Music, YouTube Music Spotify (SE), Deezer (FR), Tidal (NO)

Betalning & finans

Amerikanskt Europeiskt
Visa, Mastercard Svårt att hitta europeisk motsvarighet!
PayPal Klarna (SE), Trustly (SE), iDEAL (NL)

Sociala medier & kommunikation

Amerikanskt Europeiskt
Facebook, Instagram Vero (UK), Mastodon (DE)
WhatsApp Signal (SE)
Google Search Qwant (FR), Ecosia (DE)

Läkemedel 

Amerikanskt Europeiskt
Pfizer, Moderna AstraZeneca (UK/SE), BioNTech (DE)
Johnson & Johnson Bayer (DE), Sanofi (FR), Novo Nordisk (DK)

Vad tror ni? Jag kan fylla på med fler exempel om ni har några!

Det finns så många protester jag har genomdrivit i mitt liv – utan att göra den minsta lilla skillnad.

  • Runt 1989 slutade jag handla kläder på Benetton eftersom en expedit var jätteotrevlig när jag påpekade att hon hade slagit in 399 kr för en axelvaddsförsedd tröja som enligt prislappen skulle kosta 149 kr. ”Det är fel, det är det finska priset, sa hon – och då gick jag. Min protest gav inte något resultat förrän 2022, när den sista affären i Sverige stängde.
  • En kompis i Lund beordrade mig att inte handla i en viss ostbutik eftersom personalen hade varit dum mot hennes bror. Jättelätt att genomföra: jag bor ju inte i Lund.
  • Sanna mina ord: Amazon, Nestlé, Shein och Temu går strax i putten för de får inte en krona av mig.
  • Jag utfärdade redan 2005 lakansinköpsförbud eftersom linneskåpet här hemma är sprängfyllt. Här protesterar jag förstås bara lite lamt mot mig själv – men principfast som jag är, köper jag i alla fall aldrig lakan på Jysk.
En bråkdel av (det manglade!) innehållet i linneskåpet.

 

Share
21 kommentarer

Framtidstankar (nästan utan AI) i nådens år 2025

Jag måste inleda med en chockerande insikt:

– Hur fasen blev det 2025 så snabbt? Årtalet ser ju inte klokt ut. Det måste vara en illusion, ett skämt, ett skutt via kvantumfysikaliska trollformler och parallella universum.

Fast jag har ju bloggen, så jag kan ju resa lite i min egen tid. Vad gjorde jag i mitten av februari 2006? Aha, vi åt semlor:

– Men var är marmeladen?

Tiden stannar. Klockorna likaså. Vi sex andra runt bordet stirrar på varandra med gräddmustascher. Marmelad? Att köpa sju semlor kostar på, och att klämma en semla alldeles efter två portioner kvällsmat kan få nästan vem som helst lite trögtänkt.

Joodå. Den besvikna sexåringen hade förväxlat ordet marmelad med ordet mandelmassa.

År 2007 skrev jag att jag hatar tre saker, nämligen

  1. att gå skottkärra
  2. att leka stolleken
  3. februari.
Och 2008 var det ännu en semmelrapport.

Men hur hänger detta ihop med AI i rubriken? Jo, under mina två föreläsningsdagar denna vecka fick jag svara på undringar om framtiden. Några ställde frågor under själva föreläsningarna, andra tassade fram till mig i pauserna och frågade mig som vore jag Arthur C. Clarke, Jules Verne, Ursula K. Le Guin eller H.G. Wells.

Jag tackade för förtroendet och babblade på som funnes det ingen morgondag. (Hehe.)

– Kommer våra jobb att finnas kvar om tio år?

(Jag tog på mig en bekymmersrynka, tittade snett uppåt vänster, gnuggade tumme mot pekfinger.)

– Javisst! [Fast jag har ju ingen aning.] Men vi kanske jobbar mer med att uppfinna saker och mindre med att mata in siffror och nästan aldrig med att analysera data.

Med uppfinningar menar jag egentligen blott sånt som jag kan tänka ut, men de häftigaste uppfinningarna är förstås sådana som vi inte kan tänka ut. Än.

Men hörni. Det är jättetråkigt att borsta tänderna, planera all möjlig batteriladdning, hänga tvätt och måla husets träpanel. Och det är ju ren idioti att stå och spola vatten ur kranen i väntan på att varmvattnet ska dyka upp samt att samla på sig 200 tomma kartonger som är jättebra att ha. (Jag ber om ursäkt i förväg eftersom mina uppfinningar här ovan ju drabbar hela yrkesgrupper.) Så mina ouppfunna uppfinningar är:

  • munskölj som funkar bättre än tandborstning
  • en evighetsmaskin som eliminerar behovet av batterier
  • tyg som stöter bort smuts, svett och all annan skit – som gore-tex fast inte bara mot väta
  • målarmanick som klättrar på husfasaden och bara sköter sig själv som en vertikal robotdammsugare
  • mojäng i vattenrören som leder tillbaka kallvattnet om det är varmvatten man vill ha
  • krympmaskinen som förminskar allt som bara ska läggas undan på en bra plats i väntan på ”en vacker dag”.
Robert Boyles evighetsmaskin.

Alldeles strax har halva februari försvunnit in i dåtiden. Förvisso kommer februari tillbaka redan 2026, men vi har ju i alla fall semlorna att trösta oss med.


Pssst.
Som bloggare måste jag erkänna att jag har alldeles för många dagar mellan inläggen. Men det ska jag ändra på; drömmen är att alla människor läser och skriver mer samt oftare.

Share
30 kommentarer

Lilla Hyttnäs – detaljerna!

Sannsagan om hur jag hamnade i både Carl Larssons och Karin Larssons respektive sängar har jag berättat mången gång. Men en rekapitulation kommer här:

  1. Jag började blogga.
  2. År 2006 skrev jag om Sundborn och hur jag älskade det Larssonska huset, som jag inte hade varit i.
  3. Den rimmande kommentatösen Ami Bergöö – gift med ett Larssonskt barnbarnsbarn – bjöd prompt in hela Bergmanfamiljen till Lilla Hyttnäs.
  4. Vi lydde, kom överens, barnen skötte sig, vi lärde känna varandra och nu har Ami och jag blivit både mor- och farmödrar och då kommer även nästa generation att få sova i Carl Larssons säng.
Och äta här!
Bild från allra första besöket 2006 – med våra sammanlagt åtta barn runt bordet. ©Lotten Bergman
Så här dukades det i fredags kväll. ©Lotten Bergman
Även här en bild från första besöket, där jag sitter i sängen och bloggar. (Sängen var stenhård, men har sedan dess fått en ypperligt mjuk madrass.)

Och nu har jag varit i Sundborn och Lilla Hyttnäs-huset igen! Kroppsarbete stod på agendan, men som vanligt smög jag runt och fotograferade allt som jag kunde tänka mig att jag inte har fotograferat förut.

Så – här får ni en liten annorlunda rundvandring!

Jag försökte här posera lika propert som Karin Larsson i hatt. Det gick inte alls. ©Lotten Bergman
Nästan alla fönster har så fina eterneller mellan rutorna. Hmmm. Så skulle jag väl kunna göra i mina tre fönster som är 100 år gamla? (Mina övriga 16 dubbelfönster är modern skit från 1980-talet.) ©Lotten Bergman
Så enkel gardinupphängning! Så vackert! ©Lotten Bergman
Ett sånt här nedfällbart bort ska jag installera i köket hemma! ©Lotten Bergman
Den här lilla upphöjningen i ett hörn i den första ateljétillbyggnaden är inte en scen, och inte en plats att måla på. Nej, den är Karins – så att hon lätt kunde titta ut och se att alla barn som lekte utomhus mådde bra. ©Lotten Bergman
I detta rum finns även denna teckning från 1902. Det föreställer Carls inte alldeles förtjusande pappa. Texten lyder: ”Min far, Olof Larssons, porträtt, ritadt dagarne efter mors död.” ©Lotten Bergman
Här går man omkring och letar efter snygga låsanordningar för hundratals kronor. Så här gjorde man runt förra sekelskiftet! ©Lotten Bergman
Det finns massa, massa tallrikar som Carl målade på. Den här var ju fin! Men VAD har han i händerna? (Tillsammans med Karin målade han en hel servis som finns på gården.)  ©Lotten Bergman

Lilla Hyttnäs byggdes om från en normalstor gård till ett jättestort konstnärshem i olika perioder. Men medan den moderna människan idag – som jag har förstått det – suddar ut dåtid för att nutiden ska smälta in så osynligt som möjligt, lät man förr spåren synas tydligt.

Här är trappan upp till andra våningen med sovrum en masse. Barnbarnsbarnbarnet Kajsa  och barnbarnsbarnet Pontus hade ingen aning om i vilket skede det forna trappräcket kapades – förmodligen gjordes trappan om när dörren mot köksavdelningen sattes igen. Den bruna ledstången är en helt vanlig pinne – inte alls specialtillverkad eller dyr. ©Lotten Bergman
Och blank av slitage. Jag klappade ledstången ömt, pussade klossarna som duger utmärkt som upphängningsmekanism, och tänkte att kanske gjorde även någon annan likadant för 125 år sedan? ©Lotten Bergman
Se så fint den slitna trasmattan smiter om trappstegen. Trappstegspinnar borde man väl kunna tillverka själv? (De kostar skjortan i fina butiken.) ©Lotten Bergman
På ett annat ställe i huset sitter ledstången fast på detta enkla, snillrika sätt. Känner ni inte att vi alla borde sänka renoveringsambitionsnivån lite? ©Lotten Bergman

På väggarna vid trappan med trasmattan finns många tavlor uppsatta. Jag har gått här i 20 år och inte kollat vad det är för något egentligen.

Åhå, Ivar Arosenius, John Bauer och prins Eugen. Förstås. ©Lotten Bergman

En av mina favoritdetaljer i huset är hyllan för August Strindbergs böcker – tillverkad så att böckerna inte ska kunna tas fram. Ni minns kanske? Carl Larsson och August Strindberg var såta vänner som umgicks och hjälpte varandra på många olika sätt.

Men.

Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. Det föll icke i god jord. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.

Detta gjorde August inte ostraffat. En snickare tillkallades och sedan dess står Strindbergs dedikerade böcker på Lilla Hyttnäs så här; man kan se dem men svårligen pilla ut en enda bok. ©Lotten Bergman
Barnkammaren! I dörröppningen mot Carls rum hänger draperiet ”Kärlekens ros”, som Karin vävde. Hennes säng står längst bort till vänster. ©Lotten Bergman
Se så enkelt man bygger en liten hylla! Fjupp, bara! ©Lotten Bergman

Avslutningsvis kommer här en filmsnutt med den famösa skåpsängen där all världens kändisar har sovit – bl.a.  Selma Lagerlöf tillsammans med Sofie Elkan.

Sätt på ljudet och lyss till knaket!


Ber om ursäkt för det tjatiga ©Lotten Bergman under bilderna. Men jag måste tyvärr göra så.

Share
27 kommentarer

Trumpen igen …

När Trumpen var i faggorna i USA för drygt åtta år sedan, skrev jag mycket om galenskaperna. Det var fascinerande hur tokig man kunde vara och ändå bli vald till presidentkandidat, resonerade jag. Och analyserade än det ena uttalandet, än det andra – eftersom jag är förvånansvärt intresserad av världspolitik.

Under rubriken ”Trumps gloria på sned” skrev SvD detta om token den 2 juli 1990.

När Trump plötsligt vann valet 2016, tappade jag styrfart vad gäller intresset för utrikespolitiken och ville inte längre följa med i nyheterna. Sedan gick åren – och så vann knäppgöken tokvalet 2024 också … och nyss höll han det där talet som jag bestämde mig för att inte titta på eftersom jag vill yla mot månen, slå sönder danskt porslin och riva ner tapeterna när Trumpen pratar. Men så tittade jag trots allt på några klipp och hörde att han bl.a. ska

  • ”ta tillbaka” Panamakanalen från Kina
  • utropa nationellt nödläge och skicka militärer till gränsen mot Mexiko
  • lämna Parisavtalet (igen)
  • låtsas att transpersoner inte finns
  • avskaffa statliga subventioner för elbilar och borra efter all olja i hela USA (”drill, baby, drill!” sa han släpigt)
  • ge berget Denali tillbaka det amerikanska namnet Mount McKinley
  • hämnas på tidigare presidenter
  • se till att Elon Musk får sin vilja igenom angående en tripp till Mars (för att jorden kommer att gå under?)
  • skicka ut kriminella som kommer till USA direkt från fängelser och mentalsjukhus i hela världen.

Den sista punkten är lite extra intressant för språkkunniga. Jag pratade med Trettiotvååringen, som har en teori om att Trumpen som en papegoja upprepar detta om en invasion av patienter från mexikanska mentalsjukhus (asylum). Han har helt enkelt hört något om asylum (asyl) och fattar inte …

Efter varje mening under talet ställde sig publiken upp och applåderade sin frälsare så att de förmodligen har träningsvärk i låren imorrn. (Drygt 150 squats.) När han sa att ”an assassin’s bullet ripped through my ear” och att han räddades av Gud ”to make America great again” visste förtjusningen inga gränser.

All världens politiska ledare som under åren har varit kritiska mot USAs knäppa politiska karta, skriver nu på sociala medier och gratulerar Trumpen – för att

  • detta krävs av dem?
  • de inte vill ha stryk?
  • de är väluppfostrade?
  • de faktiskt vill gratulera?
Varma gratulationer? Statsministerns konto på X har programförklaringen ”News and speeches from Prime Minister Ulf Kristersson”. (Besök för guds skull inte X, för maken till otrevliga diskussioner finns inte. Man får mardrömmar av dem redan innan man somnar.)

Nu finns det många som säger att det är ett medvetet drag, detta att Trumpen förefaller vara helt jädra koko. De hävdar att han är så mån om att folk ska vara rädda för honom att han säger till sina rådgivare att sprida rykten om att ”vi måste göra som han säger, annars vet vi inte vad han kan hitta på”.

Det är ju nästan ännu läskigare än om han är knäpp.

Nämen titta vilken kul stavning i SvD idag! Trrump!

Nu kollade jag på den väldigt uppdaterade Vita huset-sajten, där Trumpen antingen har intagit en despotpose eller gör sig redo för en tango.

Huäääärk.

Det är ett himla pekande när det gäller megalomaniska män. Lenin, Karl XII, Napoleon och Rochambeau. [CC, mina skärmdumpar]
Avslutningsvis kommer här ännu en liten rubrik.

Har ni några tankar om framtiden? (Om inte i USA, så i största allmänhet.) Eller så konstaterar vi bara tillsammans med Alf Henrikson följande:

Publicerat i DN 16 mars 1970.
Share
31 kommentarer