Lotten – den skrattande språkpolisen

Novemberbesök i Lund – med kattallergitwist

Novemberbesök i Lund – med kattallergitwist

Publicerat av Lotten Bergman den 12 november 2026 17:44

Under över alla under! Jag lyckades byta till vinterhjul innan det blev kallt!

Att jag är så upprymd över detta faktum beror på att jag alltid skjuter upp bytet tills det är för sent för att jag inte alls gillar dubbarnas knatter mot asfalten. Men i år kom jag på att något jag gillar ännu mindre, är ju att halka i diket.

I övrigt bjuder november som ni vet mest på mörker, dimma, absurda elräkningar, blöta fötter och vantar som har sett bättre dagar. I baskethallarna är det ljust och varmt samt roligt – men annars har jag svårt att njuta av positivism som

solen lyste ju i flera minuter (va? när?)
men tänd en brasa (snyft, kakelugnen är död)
det är så skönt att slippa gå ut (nej, jag vill vara ute!)
snälla köp grejer för att sponsra vår klassresa (nja, ni är femte klassen idag).

Men så kom en liten ljusning: jag var plötsligt tvungen att åka till Skåne & Köpenhamn!

Resan inleddes med en buss som såg ut att ha varit i slagsmål. (Men förmodligen var det blott nagellack.)

Pang bom tjoff, lyckades jag köpa en direktbiljett Eskilstuna–Lund utan byte eftersom underhållsarbete i Katrineholmstrakten tvingade tåget att köra bortitok. Fyra timmars tågresa med varken byte eller förseningar var allt som behövdes för att höja humöret.

Och så en förvånansvärt fyllig tågfrukost som ingick i priset. Flingorna var en liten tidsresa till åren när vi åt Eterna-smulor på filen.

När jag är i Lund lånar jag alltid en cykel för att kunna ta mig fram – oftast av Tjugofyraåringen, som bor så himla centralt att han mest går hit och dit.

Visst blir man lite nyfiken på det där ensamma fönstret högst upp? Bor någon där?

Sockerbetor. Som den naturligaste sak i världen ligger sådana här högar och bara ligger.

Traditionsenligt begav jag mig till Köpenhamn för att lukta på ölen och lyssna till språket, köpa ett par brallor och bli blöt om fötterna. Jag känner mig som en tågluffande 18-åring och förtränger helt att en dansk krona inte alls är lika mycket som en svensk.

Vilken lycka, vilken brandpost, vilken skönhet!

Man ska se till att inte åka över Öresundsbron i rusningstid eftersom det då är lika knökafullt som i Tokyo. Jag och alla andra som irrade fram och tillbaka mellan spåren på Hovedbanegården svor och svettades eftersom tavlorna och utropen inte alls stämde överens. Rösten i högtalaren sa att vi inte skulle titta på de elektroniska skyltarna utan lita på utropen, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Två tåg avgick samtidigt, men åt helt olika håll dessutom.

När vi äntligen kom iväg, satte jag mig ner och andades ut och förbannade all fallerande teknik. Sedan försjönk jag i en bok (Beowulf), och slappnade av totalt.

Tills jag ryckte till av den digitala rösten som annonserade att nästa station minsann var Nørreport.

– Nørreport? Va? Va? Näe! Jag borde närma mig Lund!

Jag tog till och med en bild på den digitala skylten som också ju MÅSTE vara fel. Men tänk om …

Jag ryckte fram mobilen för att se på en karta var jag var. I vilket land? På väg vart då? I en halv sekund fick jag för mig att den visade hur jag var på väg till Helsingør.

Men så såg jag den blåa, stoooora pricken som var jag: väldigt nära Lund. (De små, blåa prickarna är vägen Köpenhamn–Lund om jag hade promenerat hela sträckan.)

Ja. Utropen och skyltarna i tåget hade bara fått lite krupp.

Apropå de där envisa tekniska finesserna som hela tiden ställer till det så att vi måste ha elva parkeringsappar, skanna QR-koder på restauranger, rabbla mejladresser om vi vill ha klädrabatt och ge ideliga betyg eftersom vår åsikt är så viktig …

Jag åkte till Lund med huvudet under armen och astmamedicinen kvar i Eskilstuna – trots att jag ju visste att jag på måndagskvällen skulle träffa mina gamla NE-kolleger som alla har katt, och att vi dessutom skulle ses hemma hos en kattägare. Därför ringde jag vårdcentralen, som hade stängt och rekommenderade receptförnyelsefunktionen på 1177. Jag lydde och knappade in Bricanyl turbuhaler 0,25 mg. Och väntade. Och väntade. Och på den tredje dagen gick jag på den trevliga träffen. Och fick svårt att andas. Väsande – efter en tung natt – fick jag dagen efter tag i en riktig människa på vårdcentralen.

– Nej, du har inte förnyat receptet.
– Men jag ser ju bekräftelsen på 1177. Väääs.
– Nej. Vad hette medicinen?
– Bricanyl.
– Nej, den är inte där. Eller så är den restnoterad.
– Men …
– Vad hette den sa du?
– Bricanyl … Bengt Robert Iskall Caesar Ande… Väääs.
– Nej. Eller vänta. Jo! Jag ser den nu.
– Åh, vad bra. Finns det någon chans att jag kan få receptet fixat liksom … nu? Det har ändå gått fyra dagar sedan ja… Väääs.
– Nej, alla läkare är upptagna med patienter hela dagen.

Jag bönade och väste och bad om att få medicinen, men fick blankt nej. Då försökte jag ställa några försiktiga frågor om hur lång tid det skulle ta om nu alla läkare alltid hade patienter och vem som skulle kunna skriva ut receptet eller om det fanns någon annan väg att gå för mig. Till slut sa den riktiga människan:

– Okej. Jag ordnar det. Men det kommer att ta minst tre timmar.
– Åh! Klockan tolv! Jättebra! Tack! Tack! Vääääs.
– Tack.

Samtidigt som jag nio timmar senare klev in i huset i Eskilstuna och stod och sög på en härlig Bricanylinhalator, plingade det till i mobilen. ”Du har ett nytt meddelande på 1177.”

6 kommentarer

Trumpens pengar, elsparkcyklar och en mysko grej

Trumpens pengar, elsparkcyklar och en mysko grej

Publicerat av Lotten Bergman den 4 november 2026 21:45

Det var då själva attan vad jag inte berättar, bloggar, funderar, kritiserar och har mig. Men nu tar vi ett uppsamlingsheat, medan jag sitter och dricker te vid köksbordet.

Amerikapengar

Min Olle (aka DDM, som numera inte är den djefla mannen utan den döde mannen) fick häromveckan ett brev från Donald Trump, som stolt deklarerade att Olle var berättigad till 51 dollar. ”Många bäckar små”, tänkte jag och mejlade att jag gärna tog emot pengarna å min makes vägnar. Hihi, liksom. För hur skulle detta egentligen kunna vara på riktigt?

Men. Under över alla under! Ur DN 22 oktober 2026:

Katjing! Det var på riktigt; fem mejl fram och åter gav mig slutligen 440 spänn rakt in på bankkontot! Hur – eller om – den lättlurade Olle verkligen blev lurad, kommer jag aldrig att få veta.

Elspark & mobilfokus

På väg till radiopratet en måndag mötte jag på min cykel några människor av olika ålder och storlek som stirrade ner i sina mobiler utan att se sig för. De gick, körde sparkcykel utan att sparka ett enda någe, de cyklade och sprang. Hmmmmm, mumlade jag och började famla efter mobilen; jag borde ju ta en eller fjorton bilder på denna absurditet.

Klatjofs! Plötsligt låg jag omkullspilld på trottoaren med mina knävlar spretande åt sydost eftersom jag inte hade sett mig för utan fokuserat på … mobilen.

– Det var då själva faaan, sa jag tyst och försökte trassla loss mig utan att verka särskilt bekymrad, för när man har trillat vill man ju inte vara på något sätt pinsam.

Det var då jag såg orsaken till trillet: EN SATANS ELSPARKCYKELMOJÄNG. Mitt på cykelvägen. Tidigare samma dag hade jag läst om ex-fopollsproffset Lotta Schelin, som hade blivit påkörd av just en sån. Men ack, ingen såg mig eller mitt trill, ingen frågade hur jag mådde och ingen journalist har hört av sig för ett uttalande.

Det mystiska som hände

Plötsligt hojtade kommentatösen Ninja-Malin till. Hon skulle nämligen köpa en biljett på något digitalt ställe som är som Tickster, men heter Nortic. Duttelidutt, klicketiklick på mobilen så kom hon fram till sidan där hon skulle fylla i sitt namn och betala. Men hu! Där var en annan människas alla uppgifter redan ifyllda!

Ninja-Malin stängde snabbt sajten och frågade mig vad som hade hänt. Jag hade förstås ingen aning, men kontaktade Nortic, som svarade att de tog alla frågor om dataskydd och personuppgiftshantering på största allvar, men att det var Klarnas fel.

Jag kontaktade Klarna, som svarade att de tog alla frågor om dataskydd och personuppgiftshantering på största allvar, men att de skulle återkomma. Fem mejl, en lång chatt-sejour och ett telefonsamtal senare har vi bara kommit fram till att Ninja-Malin och jag faktiskt aldrig har kladdat på varandras mobiler eller utbytt personnummer.

Kan man kanske ana min frustration i chatten?

(Fortsättning följer. De säger ju att de tar mig på allvar.)

Matisse-affisch!

Apropå ”många bäckar små”, så … Eftersom jag (se ovan) har inkasserat sammanlagt 475 kronor via Trumpen, Coop och Lindex, beslutade jag mig för att köpa en mycket flott Matisse-affisch som jag föll pladask för redan 1971. Men ack. Den anlände i en tillplattad kartong och var alldeles bucklig, så jag hörde av mig till avsändaren – mest för att påtala att planscher lämpligast skickas i rör, inte i sladdriga kartonger utan emballage. Jag ville inte ha en ny affisch.

– Oj, det var ju förfärligt, vi skickar en ny! svarade affischföretaget pronto.

Så nu har jag två likadana, väldigt snygga affischer.

Och hur har ni det i den mörka säck som heter november?

13 kommentarer

Sjömansbiffen, barnen och grytan

Sjömansbiffen, barnen och grytan

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2026 14:20

Det var häromveckan, en solig dag i kallaste oktober. Jag stod vid spisen och rörde om i min röda Bernadotte-gryta, där köttfärssåsen puttrade stilla. Bredvid mig på en vinglig pall, stod barnbarnet M (4 år), iklädd ett förtjusande Pippi Långstrump-förkläde … och faktiskt inte särskilt många andra plagg.

Jag vände mig mot den ömma modern (Trettiotvååringen) och gotlänningen (Tjugonioåringen) för att berätta den hemska historien om när jag för 20 år sedan gjorde sjömansbiff åt familjen för sista gången – i just denna röda Bernadotte-gryta. De fem barnen (då mellan fyra och fjorton år) blev beordrade att kolla när jag helt absurt och faktiskt jätteroligt hällde öl i maten. De blev ytterst misstänksamma. I nedåtgående åldersordning föll replikerna på detta vis:

– NEJ! Mamma! sa den logiske sonen.
– SPRIT I MATEN?! sa renlevnadsdottern.
– Det bubblar! sa kemistsonen
– Kan man hälla mjölk på också? sa den äventyrslystna dottern.
– Vassö ska det vara läsk på potatisarna? sa den fyraårige minstingen.

Jag förklarade ölprocessen så gott jag kunde för alla fem, och en stund senare satt vi till bords. Alla hade en liten hög med lagerbladsdoftande sjömansbiff på tallriken, och alla testade lydigt en tugga.

Om det hade varit en scen i en amerikansk film hade det nu rått kompakt tystnad; vi åskådare hade då sett flackande blickar, gaffelgnissel mot tallrik och hur någon diskret hade spottat ut sin tugga i en servett. Modern hade stoiskt suttit med rak rygg och tårar i ögonen, medan pappan utan att märka något av den tryckta stämningen hade skyfflat in tugga efter tugga med ett högljutt smackande.

Men inte hemma hos oss, inte. Barnen deklarerade att det smakade öl, och jag undrade om någon av dem visste hur öl smakar. Den äventyrslystna hällde mjölk över sin portion, och när jag protesterade sa hon att man faktiskt gör så på dagis. Någon klagade på morötterna – för att de ju inte ska vara mjuka – och en annan höll triumferande upp ett vilset kryddpepparkorn i ena handen och ett stort lagerblad i andra.

– Nån har glömt att vi har pepparkvarn och lagt i jättegammal basilika!
– Jag tycker inte om det här, sa fyraåringen och puttade till tallriken så att den tippade över bordskanten och ner på golvet.

Jag reste mig långsamt upp och tog tag i min fina gryta och gick med den till ytterdörren, som jag med visst besvär fick upp. Sedan kastade jag ut hela grytan med innehåll – rakt ut i rabatten!

Så långt kommen i den gamla historien frågade Trettiotvååringen:

– Blev du så himla arg?
– Får bovarna i fängelse kvällsmat? avbröt barnbarnet M.
– Ja, det får de, svarade jag.
– Vassö de?
– Ja, jag blev verkligen jättearg … svarade jag medan svaret på frågan om tjuvarnas kvällsmat uteblev.

Just då skvätte lilla M en klutt köttfärssås på sina nakna fötter, samtidigt som Tjugonioåringen tappade öppen burk med tomatpuré i golvet.

Glasbitar överallt! Tomatpuréstänk uppåt väggarna! Gråt och tandagnisslan! Svordomar och disktrasor samt papperstussar! Precis som förr! Eller inte:

Trettiotvååringen placerade lugnt lilla M och hennes fötter i köksvasken och satte på kallvattenkranen. Tjugonioåringen sopade och torkade. Jag stod still och funderade på om köttfärssåsen på något sätt kunde ha fått en glasskärva i sig.

– Men, sa Trettiotvååringen … hur gick det med grytan?
– Den landade tyvärr på en sten och fick en skada i emaljen, kolla här på sidan.
– Och pappa? Vad gjorde han?
– Han var hur glad som helst och skyfflade in tugga efter tugga med ett högljutt smackande och sörjde sedan resten av sjömansbiffen som låg ute i rabatten och kallnade.

Skadad för livet, men fortfarande fungerande.

21 kommentarer

Fopoll på bortaplan: Bosnien och Hercegovina mot Sverige

Fopoll på bortaplan: Bosnien och Hercegovina mot Sverige

Publicerat av Lotten Bergman den 2 oktober 2026 20:38

Jag är lite trött, sliten och ämlig och tänkte att jag inte skulle orka simultanrapportera Sveriges match mot Bosnien-Hercegovina … men så blev det lite spännande när det visade sig att

arenan på bortaplan tydligen inte har renoverats sedan 1983
tre ur svenska startelvan har åkt hem, skadade
fem ur startelvan har blivit sjuka och ligger hemma i Sverige och hostar
tre i startelvan heter Viktor – och alla är friska och oskadade!

Så här startar Sverige – och det enda jag vet är som sagt att tre av dem heter Viktor.

Viktor Gyökeres, Besfort Zeneli
Hugo Larsson, Jesper Karlström,
Sebastian Nanasi, Alexander Bernhardsson
Gabriel Gudmundsson, Victor Nilsson Lindelöf, Carl Starfelt, Hampus Skoglund (debut!)
Viktor Johansson

Är ni med på att hemmalaget kan förkortas BH?

Jag hann ta BILDEN! Alltså den här! Oftast står de stilla i 1,5 sekunder, och jag hann ta en bild! YAY!

’1
PFUIIIITT! Oh noooo. Det är den morrande kommentatorn. Fly mig Ralf Edström.

’2
Lille debuterande Hampus Skoglund är född 2004. Men BH har ett underbarn som blott är 19 år: Alajbegović! (Och halva BH-laget är tydligen svenskar med BH-föräldrar. Deras svenska barndom kan man inte ana när man läser namnen i startelvan: Hamzić – Katić, Muharemović, Kolašinac – Memić, Bajraktarević, Alajbegović, Bašić, Gigović – Dzeko, Demirović.)

’5
Göken skjuter utanför! (Jag kanske inte ska rapportera sådana bagateller.)

’12
Det enda som egentligen har hänt är att det eldas bengaler och smälls fyrverkerier så att det låter som om matchen spelas framför en visning av Rambo.

’16
GÖKEN GÖR 0-1!!! Hurra!

’17
GÖKENS MÅL BLIR UNDERKÄNT! BLÄÄÄÄÄÄ! Ingen protesterade, plötsligt sa bara domaren att det var hands – men ingen kan se handen. Det kanske var guds berömda hand från 1986? [Uppdatering efter matchen: Göken själv sa att bollen först tog på en BH-hand, sedan på en Göken-tumme.]

’20
Kommentatorerna både i studion och på läktaren pratar väldigt mycket om BH:s Dzeko, som verkar vara deras Henke Larsson: väldigt omtyckt lirare som ska spela sin sista landskamp just idag. Tydligen har han ”läst på universitet” och kan tala fyra språk. Ribban kanske inte ligger så högt, eller?

’27
Unge Skoglund är inte släkt med Nacka, men han har en bror som åker skidor.

’29
Starfelt är skadad – ”baksida lår” far all världens väg. Han ligger borta på kortsidan och kan inte resa sig upp och BH ara spelar och rullar boll och ingen domare blåser eller viftar och alla svenskar signalerar och tjoar … Och PUH. Efter en dryg minut blåser domaren. Eric Smith kommer in på planen.

’32
Alla svenskar är alldeles deppiga!

’40
Alltså … det är ganska kul spel. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva – på alla dessa år med fopollstittande har jag bara sett dutt dutt dutt eller kinaschacksbollande. Men nu händer det nya grejer hela tiden och vi är framme vid BH-målet och stör mest hela tiden. Och lille Sebastian Nanasi ser ju ut som en svensk tennisspelare runt 1988.

’42
Alexander Berhardsson ser ut att vara jättelång, i klass med Peter Crouch (201 cm). Men nu när jag kollade är han blott 185 cm. Mysko hägring.

’45+2
Han Dzeko som spelar sin sista match, sparkar bollen i mål – men alla vi som tittar såg att bollen ju var utanför baslinjen. Alla BH-spelarna firar som galna och publiken smäller av nya fyrverkerier … men ääääntligen konstaterar även domarteamet att bollen ju var utanför.

I basket får varken bollen eller spelaren vara utanför linjerna – men i fotboll kan bollen vingla in och ut på linjerna medan spelaren som hanterar den kan vara HELT utanför planen.

PAUSA, SNUSA, KISSA, VILA!

Så här såg det ut utanför arenan i minut 11 eftersom Dzeko har tröjnummer 11 – ett helt höghus tände bengaler på en given signal! Bäva månde de stackare som bor strax utanför vår nationalarena, m folk nu blir inspirerade …

’45
Då kör vi igen med en kass hörna från BH! (Alla blir så nervösa när det är dags för hörna, men det görs ju förvånansvärt få mål av hörnor. Alla kramar stolpar och varandra och ingen kommer riktigt loss.)

’50
En annan spelare som ser jättelång ut är stenansiktet Hugo Larsson, 187 cm. Jag kanske måste göra en ny lista på fotbollskillarna i längdordning. (NY? undrar ni. Japp, det har jag minsann roat mig med flera gånger. Den skadade målisen Jacob Widell Zetterström är hela 197 cm – och gamle backen Jonas Olsson som idag är studiokommentator är 193 cm, så det så.)

’54
Göken springer som en murbräcka genom BH-försvaret.

’59
Kommentatorn säger utan åthävor:
– Mild har bollen, lugn och fin, passar vidare …

Å jag ba – förpassades direkt till VM i USA 1994:
– MILD? HÅKAN MILD!!!?

Nejdå. Han sa ”Smith”.

’61!!!
Viktor-Göken skjuter i nättaket! MÅL! SÅ SNYGGT! 0-1 igen!

Nej, att fotografera tv:n är inte alltid det optimala.

’62
Nu går Dzeko av planen för alllra sista gången, 40 år gammal. Båda lagen ställer upp på rad och applåderar honom!

’69
Den morrande kommentatorn säger ”Svejtsch”.

’72
Fråga till alla som kan fotboll bättre än jag!

Göken dribblar, springer, snurrar, kommer fri, trixar i målområdet och under hela denna framfart säger kommentatorerna att det ju var offside. Och minsann, ungefär 20 sekunder efter regelöverträdelsen visar linjedomaren upp flaggan för offside.

Varför agerar domaren seeeeeeegt som en sengångare?

’74
BH byter in massa spelare som heter ….-ić, …ić och …ić.
Prosit!

’75
Zeneli och Bernhardsson kliver av och ersätts av Williot Swedberg (vansinnigt snyggt namn) och Lucas Bergvall (som också ser ut som en svensk tennisspelare på 80-talet). Tänk, jag vet inte ens hur långa inhopparna är.

’80
Underbarnet Alajbegović gör mål efter att BH först mejade ner massa svenskar och då belönades med en frispark. Sur? Vem? Jo, JAG! Nu står det 1-1 och alla har känningar i ljumskarna.

’89
Kommentatorerna berömmer lång-inkastaren Bergvall som nästan verkar kunna kasta bollen rakt in i mål, så hiiimla långt kastar han. Och så KASTAR HAN … några meter … rakt på en BH-spelare …

’90+4 min
Sverige har spelat väldigt mycket bättre än BH, men nu verkar det sluta 1-1. Lindelöf välter omkull en motspelare som verkar vara rund under fötterna. Pfft, pffft, pffft – men TÄNK vad bra att vi klarade detta så bra fastän nästan alla var sjuka och skadade och rehabtränar eller hostar sig i form till EM som faktiskt inte spelas förrän sommaren 2028.

Tack för ikväll! Nu ska kommentatorerna älta, älta, älta och älta men förhoppningsvis ändå berömma de som faktiskt sprang omkring på gräsmattan. Gääääääsp!

27 kommentarer

Sverige–Rumänien … simultanrapportering

Sverige–Rumänien … simultanrapportering

Publicerat av Lotten Bergman den 25 september 2026 20:39

Nämen vad säger ni? Ska jag köra ännu en rapport om Sveriges fotbollsherrar som spelar i Nations League (ungefär som ett EM-kval)?

– Nä hu vad deppigt.
– De förlorar bara.
– Jag undrar om Ralf Edström är med.

Men nu ska vi se här. Alla i laget är förvisso bra lirare, men nån Ralf Edström kan jag inte se i uppställningen:

Målisen Johansson
Backarna Holm, Starfelt, Nilsson Lindelöf, Stroud
Mittfältet som kommer i kläm: Bernhardsson, Bergvall, Ayari, Nanasi (en reserv!)
Zlatan-ersättarna: Gyökeres, Isak

Rumäniens spelare är för mig komplett obekanta:
Radu
Bancu, Coubis, Dragusin, Ratiu
Ghita, Baluta
Man, Marin, Hagi
Munteanu

I tv babblar alla så att jag får skavsår i öronen. Det är bollinnehav, känningar i ljumskarna, jättemånga skadade toppspelare och ”vi tog oss i alla fall till VM i somras”. Och naturligtvis:

– Det var fan bättre förr. Jag minns när Ralf Edström 1974 …

Tre som jag känner igen! Isak, Göken och Ayari!

Fyra som jag inte alls känner igen! (Eller, förlåt, fem.) Nisse, Pelle, Kalle, Anton och … Tage?

’1 PFUITT!

’2
Dutt, dutt, bollen är rund, alla springer!

’3
En speaker ropar ”upphör genast med det” och ”jag upprepar, upphör genast med det”. Jag har ingen aning om vad nån ska upphöra med, men jag tror inte att det handlar om fotbollsspelarna.

’7
Kommentatorerna diskuterar obegripligt nog ”sockarna” hos en spelare. Tydligen syns sockarna för mycket. Man måste linda nåt så att sockarna inte syns så högt upp. OBEGRIPLIGT.

Har jag någon fopollsspelare i båset som kan förklara detta?

’14
Mer krångel! Bollarna måste pumpas! De har punka!

’16
Jajaja, det handlar inte blott om sockor och opumpade bollar. Nu gick Rumänien på mål och kommentatorn som morrar när han skriker morr/skriker att nu blir det mååååål. Men.
1. Det var offside.
2. Bollen tog i ribban.

’20
Alexander Isak gör 1-0! Tiddeldi, jättekasst försvar av Rumänien och tjoff in i mål!

Det röda fladdret är mitt sätt att visa högerskruv.

’25
Det gnälls tydligen fortfarande på sockar och opumpade bollar. Jag skulle precis påtala hur fjöligt och konstigt detta är, när jag kom på att vi inom basket faktiskt måste ha linnet instoppat i shortsen. Det gillar vi icke, för det känns som att vara en pappa-karikatyr från antingen 1940- eller 1980-talet.

’28
Man gör mål för Rumänien. Ja, han heter alltså ”Man”. Blä för 1-1.

Man skjuter tydligen snyggt. Jag tycker att det var en tåfjutt, jag.

’38
Expertkommentatorn och f.d. kalsongmodellen Fredrik Ljungberg är utmärkt och morrar inte ett enda dugg. Han säger att domarna MÅSTE dela ut ett gult kort till rumänen Marin. Så då gör domaren det.

’42
MÅL! Göken gjorde mål efter retur på Bergvalls skott! Vi leder med 2-1 och livet leker!

Kolla, strax utanför högra stolpen ligger en av de opumpade bollarna och väntar på gnäll!

’45! PFUIIIIT! PAUS! Hoppa på stället!

Ni som undrar vad de andra kommentatorerna – som kommenterar i pauserna – säger, så är det:

Det var ganska bra halvlek.
Men samtidigt var det inte så bra.
Göken gjorde mål!
Isak gjorde mål!
Ayari är jättebra på att passa. Bollen alltså.
Isak är brutalt snabb, men inte så skarp. Med bollen alltså.
För ett år sedan var Isak djupt nere och behövde leta efter inspiration och istället hittade han ett benbrott.
Göken och Isak spelar bredvid varandra istället för tillsammans.
Ömsom vin, ömsom vatten. Snarare två plus.
Göken är mer opåverkbar.
Bollen är ju rund.

Vilket snömos!

’46
Andra halvlek börjar med att Göken tjurrusar på mål med bollen och så klämmer han den mellan två rumäner – som faller som käglor. (När jag spelar bowling faller underligt nog inga käglor som käglor. De står bara kvar som ståndaktiga soldater och hånskrattar åt mig.)

’48
Oj, nu förstår jag varför kommentatorerna kallade en av de rumänska spelarna för ”Pappa Hagi”. Men de pratar ju inte om spelaren Hagi, utan hans pappa!

’58
Man gör mål för Rumänien. Ja, han heter alltså ”Man”. Blä.
Sverige duttelidittar på ett trevligt sätt och unge herr Stroud [straud] gör mål med JÄTTEBÅGE! Så himla fint! Som ett basketskott!

Men så kommer VAR och kollar och hittar en förseelse: Isak nuddade bollen med handen ungefär en kvart tidigare. Fnys. Fortfarande 2-1.

’60
Nu drog Emil Holm av något i ena lårets baksida. Han kvider så att alla vi hör honom och så bärs han ut på bår. Alla ser förfärligt ledsna ut och kommentatorerna lider. Fredrik Ljungberg veeeeet hur ont det gör.

Samtidigt är Ljungberg alldeles ilsken och arg på sjukvårdarna som inte springer tillräckligt fort.

’63
Holm och Starfelt byts ut mot Daniel Svensson & journalistsonen Hjalmar Ekdal. ”Pappa Hagi” är tydligen coach och nu byter han ut pojkn’ sin.

’73
Lille Ayari får jättemycket beröm eftersom han slänger sig lite som Salming (hockey, men det vet ni) och Hysén (fopoll och go gubbe) samt Kent Eldebrink (spjut).

’77
Sverige byter in några till, bl.a. en som heter Wålemark och som tydligen gör landslagsdebut. Hoppas att han får göra mål nu när Göken har bytts ut.

’79
Wålemark skjuter! Han gör nästan mål! NÄSTAN! (Eller … inte alls. Men alla blir lika upphetsade för man vill ju att det ska bli en glad Buster-historia med Åshöjdentwist här och nu.)

’86
Sedan corona-tiden får fotbollslagen byta ut en vansinnig massa spelare, vilket är trevligt på alla sätt och vis. Dock sker alla byten i matchernas tio sista minuter, vilket gör det svårt för oss simultanare att rapportera korrekt.

’90
Nu är det sju extraminuter kvar att spela!

’94
Nu är det tre extraminuter kvar att spela!

’95
Nu är det lite trist på planen. Gula korten haglar ner på rumänerna, som sparkar omkull allt som är gulblått.

’97
Nu är det slut! Vi vann! Vi var bäst! Vi har ont i ljumskarna!

Eskilstunasonen Sebastian Larsson måste pekas ut – fastän han ju inte spelar längre.

31 kommentarer

Det fantastiska septembervädret!

Det fantastiska septembervädret!

Publicerat av Lotten Bergman den 15 september 2026 19:21

– Vädret är underbart!

Ropade jag rakt ut på en parkeringsplats sent igår kväll efter basketträningen. Det var mörkt ute och jag var svettig – dessutom luktade det av oklar anledning avlopp överallt. Jag hade kunnat klaga på än det ena, än det andra.

– VÄDRET ÄR UNDERBART!

Ropade jag igen eftersom jag hade en så mild och skön septemberfeeling, men fick inget svar eftersom jag ju var helt ensam. Jag stannade, tittade upp mot stjärnorna och tänkte att livet trots allt är okej.

Eftersom det är komplett och stört omöjligt att hitta den korrekta Chaplin-bilden, bad jag AI om hjälp. Han skapade nåt konstigt som påminner om Toulouse-Lautrec med tre fötter.

På stela ben försökte jag där och då att göra ett sånt där Chaplin-hopp där man slår ihop klackarna åt sidan, men tappade träningsväskan och sträckte mig i ena lårets baksida, varför jag därefter långsamt och försiktigt hasade mot bilen istället.

Vädret fortsatte vid hemkomsten att vara underbart, så jag kokade te och satte mig att njuta av värmen, mörkret, teet och min nya entré trots att klockan närmade sig halv elva.

När det såg så här mysigt ut, började jag plötsligt att huttra; det var nämligen blott 13 °C ute, och inte alls som jag trodde medelhavsvärme. (Om ni undrar varför det är gement m i ”medelhavsvärme”, finns svaret i kommentarerna.)

– Men förihelvete, jävla höstjävel! fräste jag och gick in igen.

Och ja, en liten stund senare spelade jag Wordfeud och fick detta besked.

När vädret är ljummet (vilket tydligen enligt min inre termometer är ca 15 °C), drabbas jag av denna mystiska lyckokänsla och börjar ropa tjoho och hurra åt ingen alls. Detsamma hände nämligen när jag gick genom Stockholm sent på kvällen i lördags. Efter silversmedsvernissage (hej Niklas!), keramikutställningar, grekisk mat, Stadsmuseet och asiatisk mat samt promenad genom Gamla stan, tog jag denna bild.

I förgrunden Strömsborg, och i bakgrunden Stadshuset. Så vackert och ljummet och fantastiskt. (Tio sekunder senare blev jag nästan omkullkörd av en fjortis på sparkcykel. NYA SVORDOMAR!)

Andra fantastiska ting! En jättejättegrön cykel! (Med bakpunka.)

Jag tycker om att ickesommaren för med sig

basketsäsong
inomhusmys
ordning och reda
vackra höstlöv, vacker snö och annalkande vår
julafton
norrsken
tända ljus (om man inte har en treåring i huset)
raggsockor
söndagssoppor, grytor, nybakat bröd
svamp, äpplen & Halloweenmiddag
frost på träd
första snön (sorry, ni som bara får slask).

Kallt ute, varmt inne. Ljust inne, mörkt ute. Höstblåsor, festblåsor och blåskatarr. Hösten och vintern är fyllda av kontraster. Men ååååh. Låt mig gå i ide under november i alla fall!

En minut senare:

Jävla sommarväder med fästingar som kravlar omkring på hela kroppen!

17 kommentarer

Ledbruten, men lamplycklig

Ledbruten, men lamplycklig

Publicerat av Lotten Bergman den 5 september 2026 12:37

Jag har ont i hela kroppen – som vore det en influensa som fräser och bubblar och lurar runt hörnet. Men det är det inte.

Tidigare i veckan tog jag tag i en av de 23 sakerna som står på fixalistan (där trivialiteter som att köpa nagelsax blandas med städa källaren, leta reda på fasadfärgsetiketten, ringa Samsung för att kylens handtag har spruckit, fixa hål i fasaden med plastiskt trä, hänga upp gardiner åt Trettiotvååringen, hälsa på min Alzheimerpappa och slänga de tre antika cyklarna som skulle ha renoverats 2007).

Det gällde en liten trappa som leder från en tvättstuga ut till en trädgård här i grannskapet. Nej, inte alls mitt ansvar men ju ett kul projekt!

Hopplöst dumt och vingligt konstruerad är ”trappan” – så jag tog en Ikeakasse med mina finaste verktyg och ett gäng brädstumpar från verandabygget och åkte till nyss nämnda vingeltrappa. Jag stoppade plastpluggar (blå, stl 8) i öronen eftersom hörselkåporna var kvar hemma, och ritch, ratch, fillibombombom – så stod en stadig ramp-trappa på plats, trots att skruvdragaren dog strax innan alla skruvar hade dragits på plats.

Vingeltrappsteget till vänster, nya trapprampen till höger. Men fokusera lite på betongtrappan som leder uppåt i bildkanten.

Mitt i bygget skulle jag med en geringssåg i handen bara ta ett stort kliv över en hög med brädor, men glömde bort att jag är följsam som ett järnspett och rätt kass på att lyfta på benen samtidigt som jag böjer på knäna. I slow motion nu:

Shit, foten fastnade.

Jag faller.

Bäst jag slänger sågen ifrån mig.

Bättre att inte landa på tänderna.

En liten saltomortal sidledes här blir nog bra.

Oh, på axeln.

Aj, rumpan.

Uff, handen.

Hur kan jag i detta läge sitta fast med foten i brädhögen?

Helveeeeteeeee! Jag är ju två centimeter från betongtrappsteget!

Allt gick bra!

Jag reste mig upp, gnuggade lite på några skrapsår, svor åt mig själv och betongtrappans hårdhet, fortsatte att snickra och gick sedan hem, åt kvällsmat, somnade sött och vaknade dagen efter med värk i hela den jädra gamla skruttiga kroppen som kan spela basket i en timme, men inte kliva över en liten brädhög.

Dagen efter fick jag efterlängtat besök av två elektriker som skulle sätta upp en arkitektdesignad jättelampa på fem meters höjd, där det inte fanns något uttag. Lampan är ett monster på drygt en meter i diameter, designad för offentliga miljöer på 1930-talet av Sven Markelius – och ”nej vi tar inte småjobb” är svaret jag har fått av alla elektriker i ett halvår.

– Men det är ju en STOR lampa! var inget hållbart argument.

Här är en mindre modell. De större lamporna sägs ha hängts upp i LO-borgen, Kungliga tennishallen och Stockholms universitet.

Jag har med bilder och bokstäver berättat att det alls inte är ett fjuttigt jobb utan faktiskt ganska komplicerat, men tillgång och efterfrågan, yada yada.

De två elektrikerna som till slut kom krånglade, bänglade, åkte och hämtade sladdar och grejer, provade mina stegar, kom med en egen stege, började prata om fjärrstyrning via wifi, återgick till den ursprungliga planen, och plötsligt!

Plötsligt satt lampan där!!! (Trappstegen målades 2011, om ni minns.)

Elektriker har som alla vet ett farligt jobb som kräver koncentration och säkerhetsföreskrifter, så jag störde dem så lite som möjligt med frågor om hur ofta de får stötar, om de har kul på jobbet, om de inte tycker att lampan är störtcool eller om de ville ha en macka. Men ibland smög jag dit och tog en bild eller två.

När jag såg detta, var jag tvungen att reagera.

På fyra sladdkartonger och en kartongbit stod stegen och vinglade.

– NÄMEN! sa jag uppbragt.
– Jomen … sa elektrikern på trappsteget.
– Huff, sa elektrikern som vinglade omkring på drygt två meters höjd.

Jag sprang (eh, trippade eller hasade kanske är lämpligare ordval) ut till ännu en av alla brädhögar och hämtade hjälp.

Såja. (Men egentligen är detta inte heller godkänt: om elektriker ska jobba på en höjd där fötterna är på nivån mer än 230 cm över marken, måste man ha en byggställning.)

Sedan prickade jag av ytterligare några punkter på listan, fick en jätteförkylning med feber och lade mig tillrätta för att vila ett par dagar.

De tre antika cyklarna gavs bort till en cykelrestaurerare.

Nytt handtag till kylen beställdes via en chatt-bot som faktiskt funkade jättebra – tills jag förstod att jag kommunicerade med en riktig människa.

När jag är helt frisk igen, ska jag ta mig an dessa trista hål i fasaden.

Igår ringde en kompis och sa:

– Min reskompis har öroninflammation. Kan du åka till Paros med mig imorrn? Planet lyfter kl 07.45.
– Javisst!

Plötsligt började hjärnan glittra av förväntan. Jag funderade på solhatt, nästa veckas momsredovisning, radiouppdrag, knäröntgen och basketträningar – och slängde allt överbord. PAROS! Sol! Båtar! Värme! Ansvarstagande? Nääää, fast man lever bara en gång!

Men ack!

– Sorry, det var bara en vaxpropp! Men vi kan åka en annan gång!

Braaaa, okej, den där röntgentiden måste jag ju ta vara på.

Och hur har ni det, nu när hösten rullar in och jobbuppdragen sinar för alla egenföretagare, hyn bleknar, svampen lyser med sin frånvaro och maj ligger oerhört långt bort i framtiden?

När bollen mötte den färgmatchade svampen häromåret.

14 kommentarer

Nitar, fästingar, kåpor, kakelugnar, AI och en jättelåst cykel

Nitar, fästingar, kåpor, kakelugnar, AI och en jättelåst cykel

Publicerat av Lotten Bergman den 27 augusti 2026 12:00

Läs nu rubriken igen och finn ett sammanhang.

”Nitar, fästingar, kåpor, kakelugnar, AI och en jättelåst cykel” … tankepaus.

Japp, så är det. Sambandet är inte ”en olycka kommer sällan ensam” utan blott ”menvaihelvete”. Ungefär.

Men vi tar det inte från början utan lite i hullerombullerordning.

SLÄPET! Det underbara släpet som är så pyttelitet att det är som en lite för liten sko eller en studentmössa som sitter uppe på skulten och anar om tider som flytt. Ett litet släp är dock väldigt mycket större än inget släp alls – så det ska behållas, hur gammalt och trasigt det än är. (Man kan samtidigt säga att en död kakelugn är väldigt mycket mer kakelugn än ingen kakelugn alls. Men till vilken jävla nytta?)

Nä, ja ä int’ bitter! Nej, jag tar det på uppstuds och en klackspark på samma gång. Näpp, nu kavlar vi upp ärmarna och betalat fnuttron miljarder kronor för en jävla brädbit!

Gammal bottenplatta, som inte har fått någon som helst kärlek på 20 år.

Lägg gärna märke till de 40 NITJÄVLARNA som denna bottenplatta satt fast med. De heter pop-nitar och är tydligen fantastiska när man sätter fast dem i släpvagnsfabriken. När de ska sprättas loss, måste man banka, hacka, borra, såga och svära medan man kravlar under släpet, välter det uppåner och ställer det käckt på sidan.

Efter fem dagars kamp, satt tre popnitar fortfarande fast och var stört omöjliga att få loss.

Dessutom hade jag i processen råkat banka sönder en lampkåpa, som – skulle det visa sig – heter lyktglas och kostar närmare 400 kr att ersätta.

Så jag tog en paus och kontaktade vårdcentralen för att fråga om en stor rodnad på höften.

– Oj, det var värst, sa doktor Max.
– Eh, ja. Men det gör inte ont i alla fall.
– Om jag klämmer här då?
– AAAJ!
– Jahadu. Hur länge har du haft det här fästingbettet?
– Fästing …? Eh. Förlåt, i ett halvår?
– Okej, fästingbett får man sällan i februari.
– Jahaja, då har jag nog haft det i närmare ett år, trallala!

Det var ju inte så bra. Men doktor Max skrev ut finfint antibiotikum så nu är rodnaden på väg bort. (Men huga, så svårt det är att tre gånger om dagen ta medicin två timmar efter eller en timme före matintag. Jag fick tacka nej till jättemånga ostkrokar och kanelbullar!)

Kommer ni ihåg kakelugnen som dog hösten 2023?

Bild från 2008, när den både kunde eldas i och sparkas på när Sveriges fotbollslandslag spelade dåligt.

Denna skönhet kostar mer att renovera än en helt ny, så jag letade reda på en kakelugnsman som skulle ge mig några tusenlappar och sedan plocka ner hela alltet; hur vacker en kakelugn än är, måste den ju funka för att få stå kvar. Well. Det gick sådär – kakelugnsmannen försvann och kakelugnen bara står där och kan inte annat.

Men varför skrev jag AI i rubriken? Kanske för att mitt finaste och allra bästa AI-utbildningsjobb tog slut i maj och jag behöver hitta fler konsultjobb för att har råd att renovera kakelugnen? Eller var jag bara irriterad på AI? Kanske hade jag en dråplig historia att berätta? Strunt samma, för nu återvänder vi till släpet!

Jag tillkallade ett proffs! Tompa the fabulous snickare som kan lösa vilket problem som helst!

Tompa tog fram vinkelslipen som sprutar fyrverkerier av pur glädje när den får sätta tänderna i hopplösa popnitar!

Ni anar väl den förtvivlade kampen mot popnitarna när ni ser detta skräp?

Så här har omgivningen sett mig. Och hört mig svära. Och gissa hur det låter när jag tappar borrmaskinen rakt på min egen näsa.

Borrmaskinen lyckades knäcka läsglasögonen/snickarglasögonen, som fick limmas ihop och klämmas ihop under stark press.

Nu sitter nya bottenplattan på plats, fastskruvad med vagnsbult och låsmutter. Gångjärnen som hänger ihop med lämmen baktill har jag också lyckats fästa. Men nu måste de lossas!

Bultarna är för långa – nu kan jag inte sätta fast den sprillans nya kåpan!

Tompa the fabulous snickare är vidtalad. Kanske kommer vinkelslipen till användning igen? Eller ska jag rentav leta upp en popnitarspecialist?

Nu är vi framme vid nutiden, där mitt stora cykelförråd med åtta fungerande och tre ickefungerande (antika vrak) ska bantas något. Kronjuvelen var länge en Röda Faran, som låstes för kanske 15 år sedan och sedan bara har väntat på att jag med mina liljevita händer ska ta mig an henne. Nu har jag hittat en köpare, som dock inte vill köpa cykeln i detta låsta skick.

Här är ungefär 30 års samlade – oanvändbara – nycklar. Och här låg inte de som behövs för att kunna låsa upp Röda Faran.

Men nu vänder det! Lingon i skogen, humorfestival i Lund, teater i Stockholm och skinn på näsan! Bloggen ska aldrig mer ta en månads semester!

12 kommentarer

Arbetsläger i Byske 2026

Arbetsläger i Byske 2026

Publicerat av Lotten Bergman den 27 juli 2026 22:40

– På Svinön i Byske skiner solen tydligen konstant, sa jag efter fem dagar med båtfärder bland andra öar och helt ljuvliga sandstränder och klippor samt förvånansvärt varmt havsvatten.

Men för att njuta av allt detta måste man ju ta sig norrut först.

Det ligger inte nästgårds, utan tio biltimmar bort från Sörmland.

Om man däremot åker på bakvägar, omvägar, byvägar och bivägar samt avvägar, kan det se ut så här! Mil etter miiiil!

En av alla reservvägsbaser. Inte en bil såg vi!

Nu är det nästan 50 år sedan jag var här i denna stuga för första gången. Då hade jag inga som helst planer på att måla, snickra, fixa, dona och ställa till – jag var ju blott ett barn på besök hos en kompis. Nu går jag omkring och knackar i väggarna, krafsar i plintarna, gungar på rangliga brädor och låtsas att jag vet vad som bör göras.

AHA! Den stickiga stigen ner till vattnet behöver spänger!

Jag hittade lite tryckimpregnerat trä under träbråte, under presenningar samt under korrugerad plåt. Förmodligen skrek träbitarna av glädje efter kanske 30 år i mörker. ”Äntligen får vi göra lite nytta!”

Vi var tre som målade väggen under ungefär tre timmar, vilt grälande om musiksmak. En ville blott lyssna på Ian Dury, en annan dansbandstrams. (Det är förstås bara jag som har god musiksmak.)

För övrigt måste jag ha gått på sjön i ett annat liv. Så fort jag (kanske inte så smidigt pga. knävlarna) kliver i en båt, fylls jag av egendomlig lycka. Jag vinglar till, sätter mig ner i mitten, lyder skepparns order om knutar, snören, åror, kobbar, skär och prickar … och bara njuter.

– Kan vi parkera där?
– Ja, vi lägger till där.
– Ska jag fixa snörena?
– Ja, ta tampen och hoppa iland.
– Hoppa, hoppa, hoppsan. En knut såhär?
– Nja, bättre med en knop – sååååja.

Och plötsligt är klockan närmare midnatt och det ser ut så här på stranden där vi lade till!

Just på denna strand åt vi saltgurkbitar med smetana och varm honung på. ”Det går inte att äta utan vodka!” sa kreatören, och vi lydde förstås.

Tillbaka till stugan igen, där Lutande dasset och de omgivande byggnaderna Bodan och Undantaget håller på att tippa omkull. Det kan jag faktiskt inte fixa – men jag gav mig attan på att ordna så att dassdörren skulle kunna stängas i alla fall.

Efter en timmes bänglande såg det ut så här.

Efter tre timmars bänglande såg det ut ungefär som tre timmar tidigare … och dassdörren gick fortfarande inte att stänga. Snickar-Lotten fick ge upp och istället baka bröd.

Brödet jäste inte alls som det skulle, men såg i alla fall roligt ut när det kom ut ur ugnen.

Bagar-Lotten suckade och bestämde sig för att rensa dubblett-verktyg ur Bodan. Att ge bort saker ur andras förråd är så enkelt såååå. Men för säkerhets skull frågade jag runt litegrann med denna bild så att vi inte skulle råka ge bort ovärderliga ting.

Enligt alla förståsigpåare ska inget av detta bort – inte ens det som trasigt och utslitet. (Det blev en kompromiss till slut.)

När vädret – till allas förvåning – blev sämre, besökte vi affärer i storstäderna runtikring, irrade runt på loppisar och njöt av ortnamn som inte alls är bekanta.

Tänk ändå, om ändå fler ville bosätta sig här.

Så här ska en paltavdelning se ut! (I Eskilstuna ligger två–tre förskrämda paket under skylten ”på tillfälligt besök” och väntar på att jag ska köpa dem.)

I det närbelägna Furuögrund finns en gammal hamn, som även den håller på att tippa omkull. Men växtkraften i asfalten i hamnen är imponerande …

Och så avslutningsvis en ljuvlig minnesbild att ta fram och gråta över i november.

Nej, sommaren är inte slut. Huset hemma fylls strax av barn och barnbarn och kanske hinner jag med en resa till Lund innan september klampar in med kallare vindar och krav på rejälare skor. Alla som gillar höst, vinter och aprilväder kan glädjas åt det dryga halvåret som …

Men nej, nu går jag ju händelserna i förväg! Juli är ju inte ens slut! HURRA!

23 kommentarer

Tapeter, troll, nostalgi och strömming

Tapeter, troll, nostalgi och strömming

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juli 2026 22:44

Det är inte lättja som håller mig från att blogga om allt som händer denna sommar (jag har för bövelen fortfarande inte rapporterat färdigt om Englandsresan i juni!) utan pur upptagenhet. Tröskeln för att öppna datorn är hög (väldigt dåligt bildspråk, för trösklars höjd och datorers öppnande har sannerligen inte mycket med varandra att göra) när dagarna bara far förbi som en racerbil på rymmen.

Jag vaknade förra måndagen, körde till Tullinge för att hjälpa Moa (den nuvarande Tjugosexåringen) & Co att tapetsera renoveringstapet i två rum som hade förtifjuttron tapeter lager på lager, varav minst fyra var strukturtapeter. När det var halvgjort åkte jag till Bandhagen och somnade ovaggad hos söstra mi. Detta upprepades i tre dagar och sedan… var allt inte alls färdigt. Min tapetserarkompanjon Ina fick slita hund med fintapeterna medan jag åkte på viloläger.

Rummet som kallas Ateljén hade tapet som gick att riva bort i större och mindre partier. Rummet hade även plastlister, plastdörrfoder och runda hörn.Grrr.

Arbetsrummet ”Kontoret” hade svarta tapeter, randiga tapeter, knottriga tapeter, blommiga tapeter och tapeter som varken hade fäst på spackling eller brutalbetong. När jag trodde att jag hade rivit färdigt och började kleta klister, skrynklade ännu ett tapetlager plötsligt bara ihop sig och ramlade av och låg som blöta skinnslamsor på golvet. Här på bilden är jag INTE på bra humör.

Här känns det lite bättre, för skinnslamsorna är bortsopade och en hel vägg har klätts med den bängliga renoveringstapeten.

En enorm fördel med att åka på arbetsläger: man får krubb! Svart frukostkaffe i plastmugg serverades – starkt kontrasterande – med en nygräddad jättecroissant!

Och så hem igen, där ett plaströr i medelåldern plötsligt krackelerade.

Ja, det måste sägas: den vackra porslinsfoten till handfatet har synnerligen effektivt dolt pungvattenlåset och det gulnade röret.

Oskar (den nuvarande Tjugoåttaåringen) har tack och lov starka armar och nypor, och med dessa samt polygrip, metallsåg (i brist på plastsåg?),Youtubevideor, akututryckning till ett byggvaruhus samt en och annan svordom – när en packning fanns vara av fel storlek – lyckades vi med detta mästerverk!

Så var det då dags att stoppa in Ida (den nuvarande Trettiotvååringen) och hennes familj i en bil. Barnvagn, blöjor och kläder samt pryttlar till fem personer (som alla tack och lov inte behöver blöjor … än) och kommentarer som ”men kolla, mina knän får ju plats hääär” kryddade resan till Stocka i Nordanstigs kommun.

På ett rastställe stod en mystisk bil med massa böteslappar. Vi letade efter lik, men fann inga.

Vi lånade två basketkompisars sommarhus, som till min stora besvikelse inte alls behövde tapeter, nya rör, golvslipning eller några träd fällda. Fast jag hittade i alla fall en trasig rullgardin som jag med list och mod lagade utan att fråga om lov först.

Men plötsligt gick barnvagnen sönder! Hurra! Laga laga laga! Barnbarnet M (3 år) och jag klurade och klurade.

Men nej. Ack o ve. Vi fick ge upp. Söndervridna plastbitar låter sig ju sällan lagas. Basketspelarnas hela släkt engagerades i jakten på finurliga reservdelar som i Apollo 13, grannar kom med kloka åsikter, en moster kom med tröstande sockerkaka – men vagnen är oåterkalleligen trasig.

Nu en varm rekommendation till alla barnfamiljer på resa i Hudiksvallstrakten! Besök Trolska skogen! Jag ska inte skriva mer – kolla på länken om ni är intresserade. Men några bilder!

Inne på dass hängde gamla koppar i taket!

Inne i ett litet hus fick barnen leka som på 1970-talet!

Och så en fantastisk upplevelse i Harmånger: ett nostalgimuseum inrättat av två polare på 1980-talet!

Allt i denna avdelning kommer från en Icahandlare som lade ner och gav bort allt han hade. Han fick de två polarna att skriva på ett kontrakt där de lovar att inte sälja köpmansdisken till någon. ”Om han visste att vi har satt upp Konsumskylten bland hanses grejer hade han vänt sig i sin grav.”

Jag hade kunnat ge mitt vänstra knä för att få gå in och klämma och känna på allt!

”Ramlösa är alkoholfri” … för Ramlösa är inte öl – eller öl är inte alkoholfri?

Nu har jag sammanstrålat med kompisarna Eva & Kicki, och vi ska sova en natt i Stocka före resan norrut mot Byske. Nyss var vi på restaurang Måsen och krubbade (inte ~~krängde)~~ stekt strömming fastän köket egentligen hade stängt!

– Inga problem – det fixar vi! sa servitrisen glatt.

Stocka med utsikt mot Rönnskär. (Den där lilla dungen till vänster såg spännande ut och ”skogen borde ju leda hem till huset” sa vi.)

Som yra höns pratade vi om väderstreck, laddade ner Naturkartan och sneglade ner på våra Birkenstocksandaler. Men jodå, en stig gick ju så fint från hamnen hela vägen hem. Vi började gå.

Efter bara 100 meter hittade vi en spännande båt! Vi fortsatte att gå.

Vi gick och gick. Nu borde vi ha snubblat omkull, tappat sandalerna, hittat liket som hänger ihop med den mystiska bilens böteslappar och gått vilse så att närmaste orienteringsklubb hade fått rycka in och leta. Då hade den här skogspromenadshistorien varit något att läsa om.

Men inte då. Vi bara gick och gick hela vägen hem till huset. Ack.

18 kommentarer

Lotten Inlägg

Amerikapengar

Elspark & mobilfokus

Det mystiska som hände

Matisse-affisch!