När datorn tvärdog

Elvis Presleys sista ord lär ha varit “ah, jag går in på toa och läser en stund” medan Marie Antoinettes sista ord visst var “oj, förlåt”, eftersom hon trampade en man på foten på väg upp till giljotinen.

Min lilla blott två år gamla dator dog mitt i en mening om ”kanoners”, som jag ska prata om i radio imorrn. Tyvärr dog den även mitt i en ny presentation om raggningsrepliker, mitt i en översättning av en teknikbok, mitt i tre mejl och mitt i en bunt med bilder till ett basketevent. Den kanske kände sig lite splittrad, stackars datorn?

Så nu arbetar jag på en susande, brusande och stånkande samt hackande dator som var ett måndagsexemplar redan 2012. Den glädje och förväntan som jag vanligtvis känner när jag slår upp datorn är som bortblåst. Jag jobbar i en halvtimme, sedan suckar jag och hittar på något distraherande. Åh, ett kylskåp.

Idag fann jag plötsligt tio ljusslingor som skulle ha pyntat huset under julen. Häpp, så blev de istället januariprydnader och jag slapp datorn i säkert två timmar! (Jag pyntade inte i expressfart, nej.)

Vardagsrummet.

Sovrummet.

Ett av alla utrymmen i huset som faktiskt inte har nåt namn.

Lilla, stackars, döda datorn är nu på reparation i Uppsala. Datornissarna som tog emot den var helt komplett obrydda och ointresserade och förstod inte alls att jag sa ”hejdå datorn” när jag lämnade in den. Förmodligen håller jag på att tappa förståndet, ska ni veta, för …

… jag satte på tv:n och tittade på handboll.

Det är konstigt för att

  • jag aldrig tittar på tv
  • jag aldrig tittar på handboll
  • jag inte vet hur man sätter på tv:n
  • vi tydligen har 53 fungerande fjärrkontroller.

– AJ!!!

(Nu är ni med i realtid.)

– VAD ÄNDA INI GLÖ…

Ni anar inte: jag brände mig på datorns sladd så att jag faktiskt måste gå och hälla på vatten och kladda lite xylocain på. Mig. Inte på sladden.

Fortsättning följer – kanske måste jag sälja ett par, tre barn och köpa en ny dator å det snaraste!

Share
/4 Comments/by

Världens äldsta kvinna var kanske inte 122 år

Det var då själva tusan – än en gång tycks en av de allra bästa historierna bara vara påhitt.

Det här kommer ni alla ihåg:

Jeanne Calment är den person i världshistorien som dog senast i livet: som 122-åring (1875–1997). Fast det roligaste med just Jeanne Calment är ju dealen som hon 1965  gjorde med sin advokat, som var sugen på hennes fina lägenhet och som skulle få den när Jeanne dog – om han bara gav henne 5 000 kr i månaden medan hon levde. (Han dog, ivrigt väntande, 1996.)

Nu har misstänksamma forskare och all världens Tintin, Miss Marple och Columbo slagit sina påsar ihop för att bevisa att Jeanne Calment egentligen dog som 59-åring 1934.

Och för att slippa en galen arvsskatt som skulle ruinera den oerhört välbärgade familjen, lät man Jeannes dotter Yvonne byta identitet med sin mor. Jag förtydligar:

  • Jeanne dog.
  • Dottern Yvonne, då 36 år, låtsades att hon var mamma Jeanne.
  • Allmänheten fick veta att det var Yvonne som hade dött.

Nu är det ju så med nästan alla konspirationsteorier, att de är oerhört trovärdiga. Men kolla på den här bilden på mor och dotter, som jag hittade här.

Yvonne och Jeanne Clement i början av 1930-talet.

Jag ser förstås att Yvonne är ung och har plockade ögonbryn medan Jeanne nästan inte syns alls, men att hon kanske är äldre och mer avlång i ansiktet. Sedan ser jag att det finns en väldigt skarp kant (vikning?) i mitten av kortet som ingen annan detektiv nämner. Hm.

Alla detektiver (och så även jag) publicerar dessa foton som bevis – här kommer en jämförelse på mor och dotter när de är nästan likadant klädda.

Men bilder kan ju manipuleras. Så … vad finns det för riktiga bevis?

Ptja, inte så många. Den gamla Jeanne mindes fel (säger många som tror att hon var Yvonne) och hon blandade ihop årtal, händelser, upplevelser och släktingars namn samt relationer och dödsorsaker. Hennes handstil ändrades plötsligt, hennes näsa blev större och halsen längre, släktingar hummar och mumlar och antyder skattefuffens – medan andra, som inte håller med om detta (hela Frankrike that is), säger att pfffft, vilken gamling med en allt större näsa har inte svårt att minnas?

Men titta nu på en radda foton som alla sägs föreställa Jeanne kronologiskt.

På den näst sista bilden, där man faktiskt ser hur hon ser ut, ska hon vara runt 55 år. Bilden sitter på en legitimation från 193?, men det exakta årtalet är underligt nog bortklippt. Vilket ju inte bevisar ett enda dugg. Men konstigt är det att den nästan identiska bilden som är trea från vänster i massa olika källor sägs vara Jeanne när hon var 40.

Vem tar ett 15 år gammalt foto till sitt leg? Och hur går det ihop att hon plötsligt ser ut så här när hon är 60?

Detektiverna säger alltså att detta inte är Jeanne vid 60, utan dottern Yvonne med de plockade ögonbrynen som har sminkat sig för att se gammal ut.

Men jag vet inte, jag. Var är bevisen?

– Jamen hur kunde Jeanne påstå att hon flög första gången när hon var 40 år? Det var i så fall 1915, under brinnande världskrig när det inte fanns passagerarplan! Ha!
– Äsch, hon tog väl bara fel.

Detektiverna jämför öronskrynklor på olika foton, hängande ögonlock på andra bilder, de publicerar statistik om hur mycket man krymper med åldern, skriver att Jeanne var osedvanligt pigg och välväxt i 115-årsåldern och kommer fram till att bevisen är klara.

Dock måste jag (tvivlaren på alla plan) säga att boendearrangemangen är underliga. Efter att dottern Yvonne hade dött, bodde hennes make kvar i lägenheten (i huset på bilden ovan) med sin svärmor Jeanne. Vilket ju hade varit komplett naturligt om det var Yvonne (sin fru) han bodde med … Ah well, han kanske behövde barnvakt.

Men vet ni vad. Jeanne/Yvonne rökte cigaretter hela livet. Det om något är ju hur konstigt som helst.

Share
/21 Comments/by

Skumögda tant Lotten har duschtvål (inte hudlotion) i ansiktet

Nyligen berättade jag om den aversion jag hyser till läsglasögon. Den har inte gått över, kan jag berätta.

När jag igår fann mig sittande med all världens buljongtärningar och en spritpenna, ökade aversionen till ilska. Designilska. HUR SVÅRT SKAREVA?

Här har vi i dagens industriella konsumtionssamhälle

  1. produktmakare
  2. reklamare
  3. konsumenter som ska fås att konsumera.

Kan inte någon tala om för punkt 1 och 2 att punkt 3 har svårt att se? fräste jag till Coops förnicklade buljongtärningar och la ut den här bilden på Facebook:

Visst håller ni med om att kartongerna inte kan hålla tärningarna inom sig?

Medhåll fick jag!

Petra: […] Varför har man fortfarande inte åtgärdat det skriande faktum att tärningarna formligen rasar ur sina förpackningar bara man kastar en blick åt det hållet, bara man snuddar vid kylskåpet???

Christer: Sedan jag blev skumögd har jag undrat om alla som designar flaskor med schampo och balsam brukar duscha med glasögon på.

Marina: I mitt arbete har jag råkat smörja in en äldre tant som jag noggrant duschat och torkat och nu skulle återfukta medelst hudlotion … Med … SOFT SKIN “shower cream”. Som stod skrivet med pyttesmå bokstäver. Vi fick börja om från början.

Jacob: En jul var jag och ungarna till butikerna i Arphus för att köpa ngt till den kära hustrun/ömma modern. Jag fann lite doftagott och tänkte att detta kommer att förgylla hennes långduschar. Men det visade sig vara lyxigt sköljmedel till tvätten!

Ulla: Konstiga buljongtärningar du har. Jag har bättre pli på mina, de ligger snällt kvar i sina kartonger.

(Utom av Ulla dårå.)

Kolla här vad bra att det står på framsidan att det är SPAGHETTI i paketet. Jag hade hellre haft en förstoring av koktiden.

Ett helt annat pastapaket – eftersom det inte står nån koktid alls på framsidan, får man leta här.

Okej, vän av al dente-kokt pasta kan nu protestera och säga att minutangivelserna faktiskt inte spelar nån roll eftersom man ju måste smaka av och så, men pfft! Nu är jag arg!

“Du, vi skriver citronpeppar med gul skrift på vit botten, bra va?” – NÄE!

Vi förflyttar oss nu från köket till badrummet. (Jag gick på knastrande knän uppför trappan och trampade sönder en vilsen, grön ballong som råkade ligga kamouflerad på det gröna trappsteget.)

Vafförschlags produkt är det här? Hår? Hy? Rakning? Tvål? Citronpeppar?

Den högra är schampo, men det kan man faktiskt inte läsa sig till. De två guldflaskorna är finschampo som jag fick i julklapp, men vad det är i vet jag inte. (Under “all soft” står det visst nåt med myrbokstäver.)

Hej alla fabrikörer! Hyr en vettig art director som kan inspireras av detta:

Share
/47 Comments/by

Tomma toapappersrullar

Jag har tidigare skrutit om våra toapappershållare The Älghorn & The Kastrull.

Älghornet ackompanjeras av en simpel och helt ordinär hållare med en enkel pinne (utanför bild).

Kastrullen har sällskap av en ickefungerande larmanordning (1982) som skymtar i höger bildkant.

Men nu under julen när vi har varit truttifjuttron personer i huset, varav de flesta är uppfostrade av sina i huset fortfarande boende föräldrar, har någonting hänt med nyss nämnda uppfostran.

Den funkar inte. 

Jodå, barnen håller fortfarande i besticken (några av dem dock med fel hand trots att de är högerhänta), de håller tal, hjälper varandra att gråta och torka över spilld mjölk och tar främmande människor i hand.

Men … de tomma toalettrullarna ligger kvar och skräpar.

Nu kan man förvisso i sammanhanget dra upp det faktum att det är en farlig massa rullar som har gått åt eftersom

  1. vi var många
  2. vi åt mycket
  3. topappret var av den kortfibriga, inte hårdrullade varianten.

Exhibit 1–5:

”Alla andra lämnar ju …”

”Wtf, det är ju fullt.”

”Praktiskt med hållare och papperskorg i ett.”

”Nu vet jag var den här lilla hyllan är till för.”

”Det där kastrullhandtaget har jag aldrig begripit mig på.”

Jag har ingen aning om hur man löser detta enorma problem, men jag tror att det är bra att blogga om det, att hänga ut sina barn, att skicka tillbaka dem till sina vuxenhem – och att visa den här gamla godingen:

Share
/60 Comments/by

Framtiden, bilarna och ”technology disruption”

En gång runt 1985 sa min dåvarande pojkvän (och nuvarande djefla man) något om Chopin. Men han uttalade det som [schå-ppen], lite likt ”shopen” på svengelska och inte som jag var van: med en nasal, fransk ton. För han hade ju en bekant som var polack, och ptja, så kan man ju också göra. (Liksom att uttala oregano på italienska osv.)

Chopin satt i ett bibliotek och hade ont i magen.

Den 21-åriga Lotten (som ju kunde sina klassiska musikkompositörer som ett rinnande vatten) sa uppbragt:

– Shååppenvaddå? Vem är det?
– VET DU INTE VEM SCHÅPPEN ÄR? DET ÄR JU EN AV VÄRLDENS MEST KÄNDA …
– Lugna dig! väste jag och tänkte att den där jädra pojkvännen var då sannerligen inget att ha; en jädra snobb och översittare! Nu drar jag hem till Stockholm igen.

Nu blev det ju inte så, och jag har överlevt – men jag säger fortfarande schåpäää.

Men det säger jag eder, att om jag erkänner att jag inte kan just ”det där ordet” – eller precis har lärt mig massa om ”det där fenomenet” – och då får höra nåt i stil med:

– WHAT? Visste du inte det?
– Va, känner du inte till honom?
– Men jeeez, det är ju en av världens mest …

Ja, då pfffffffttt:ar jag och drar.

Nu ska jag berätta för alla nyfikna om mitt nyupptäckta uttryck som ni (jaja, himla vilt med ögonen) säkert har hört förut: Technology Disruption. Många är de forskare och föreläsare och framtidstänkare som berättar om detta begrepp enligt denna ordning, så jag gör likadant. (Boken som myntade uttrycket kom ut 1997: ”The Innovator’s Dilemma” av Clayton M. Christensen.)

Det här är N.Y. år 1900.

”Can you spot the car?” är frågan som ställs. Okej: kan ni se bilen?

Det är The Easter Parade på 5th Avenue med fler människor ute än vanligt och alla technology disruption-kramare påtalar att det ju är en farlig massa hästar.

Nu kommer en bild från N.Y. 1913 – fortfarande påskparaden.

”Can you spot the horse?” är nu frågan som ställs. Okej: kan ni se hästen?

Det var ju kul! På blott 13 år gick N.Y. från att vara en häststad till en bilstad. Bilarna ser förvisso fortfarande ut som hästkärror, men ändå. Explosionsmotorerna var helt klart da shit.

Här kommer nu det facit som alltid presenteras efter gåtan: bilen bland hästar och hästen bland bilar.

Okej, där uppe är bilen och där nere är hästen. Men …?

Jag kliar mig i huvudet. För jag hittade en annan häst. Och en till – och en annan bil. Hm. Har vi att göra med ett falsarium för att framtidsforskarna vill få fram en poäng?

I högerkanten hittar jag en bil med tjocka gummidäck – den ser ut lite som Kalle Ankas bil bakifrån.

I högerkanten hittar jag inte färre än tre hästdroskor bland 1913 års bilar. För tydlighetens skull har jag ringat in både föraren och hästen.

Jahaja. Strunt samma.

Poängen är att man år 1900 inte kunde förutse

  • vilken effekt bilarna skulle ha på samhället
  • hur snabbt de skulle öka i antal
  • att hästskiten skulle försvinna
  • att behovet av parkeringsplatser skulle öka dramatiskt.

Precis som att vårt behov av skrivmaskiner ju försvann och att de smarta mobiltelefonerna totalt eliminerade vårt behov av kartböcker.

Och nu kommer framtidsforskarnas bil-kristallkula: redan 2021 kommer ingen att köpa en ny bensinbil. Alla som just nu köper nya bensinbilar kommer att ångra sig bittert och andrahandsmarknaden för dessa bilar kommer att påminna om den för Iphonen som kom ut 2007.

I förlängningen handlar det i framtiden (enligt forskarna och siarna) om att vi inte äger en bil var, utan att det finns en självkörande bil-armada och att behovet av parkeringsplatser kommer att minska drastiskt – och att städerna förhoppningsvis kommer att ersätta parkeringshusen med grönområden. Alla inte-forskare skakar på huvudet och muttrar:

– Mäh. Det där tror jag inte på. Det går inte så snabbt, serru.

Eller så gör det faktiskt det, vanligtvis. Kolla den här S-kurvan som återkommer i nästan all statistik om tekniska framsteg. Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan är vi sålda på prylen och köper för allt vad tygen håller, varefter vi ligger stilla på en hög nivå.

Här i Eskilstuna totalrenoveras just nu ett urgammalt parkeringshus, medan den stora, nya sportarenan håller på att få en gigantisk, underjordisk parkeringsyta. Som alltså inte kommer att behövas om tio år?

Det var som tusan.

Men nu till något som jag snubblade över i min jakt på bilbilder. Om vi tar statistiken från år 1900, köptes då 4 192 bilar i hela USA – och 1 575 var elbilar medan 936 var bensinbilar.

(Nu räknar ni febrilt på fingrarna. Detta stämmer ju inte. Nä, för hela 1 681 av de köpta bilarna gick på ånga. Hehe.)

Men så många elbilar? Ja! Kolla – en elbil från 1904!

Electric Vehicle Company körde omkring med denna skönhet 1904.

Men … om tekniken till elbilar fanns 1904 … och oljebolagen (väl?) då inte hade världsherravälde …? Va? Huh? Vad hände?

Jo, taxibolaget Electric Vehicle Company satte igång projektet med elbilsskjutsar i slutet av 1800-talet med den moderna idén att bilen kör och kör, sedan byts batteriet ut mot ett fräscht, och så laddas det tomma batteriet tills elbilen kommer in till garaget igen för ett batteribyte. Inga laddtider, alltså. Stor succé!

Eltaxibilar väntar på kunder 1897.

Där satt chauffören helt absurt högt upp 1899.

Men tyvärr var eltaxibolagets visionärer inte så bra på att räkna. De köpte in fler och fler elbilar, men inte fler batterier. Och så fick de inte råd att renovera sina bilar och så bråkade Henry Forde med dem och deras patent, och plötsligt blev eltaxibilarna impopulära för att de helt enkelt inte funkade. De gick sönder, de kunde inte laddas, kunderna kom försent och alla blev arga och valde bensintaxibilar istället. Elbilsbranschen gick därmed i putten och när den här bilden togs 1908, var den inringade eltaxin en anakronism och en dinosaurie på gatan.

Så nu vet  jag det! Hör ni dialogen i fjärran? Jag inleder:

– Öh, hörru. Man hade fungerande elbilar för 120 år sedan.
– Va? Det hade jag ingen aning om.
– MEN! DET VET VÄL VARENDA MÄNNISKA!

Förmodligen är det så att det fanns ett överflöd av bokstäver i fingrarna när jag började skriva. Att publicera så här långa blogginlägg är inte alls modernt eller ens populärt. Fast å andra sidan är även bloggarna ju på utdöende, så då är allt precis som det ska vara, antar jag, trallala!

Share
/28 Comments/by

Tjenamoss 2019!

Trevligt att ses! Alltid roligt med nya bekantskaper!

Ja, jag har ju träffat alla andra årtal – och överlevt – så det här ska nog gå bra. Mitt favoritår var 1973, för då fick jag ett par fantastiskt fina snickarbyxor. Och, när jag tänker på det, även 1978 när jag ju också fick ett par fantastiskt fina snickarbyxor.

Kanske blir 2019 året när jag än en gång ikläder mig snickarbyxor och går omkring med en tändsticksask i bröstfickan om någon kanske behöver ha en cigg tänd? (Som 14-åring var det nämligen min uppgift: att hjälpa alla rökande kompisar att tända på.)

Men vad hände 2018, året som nu är på väg ut till vänster på scenen och kommer att gå vilse i minnenas kulisser?

Vi hade röstkalas för den yngste sonen. (Tjejerna får ju bröstkalas, så det är inte mer än rätt.)

Jag fotograferade några av Eskilstunas lite blekare skyltar.

Jag fotograferade alla blodiga skador, ety blod ju är så snyggt till färgen.

Jag såg till att fotograferas på samma ställe som 1966: på Stäkets trappa i Lund.

Vi lade patiens med barnen och deras kusiner och kollade statistiken.

Och vad kommer jag att kräva av dig, 2019?

En tre kungar-fest på spanskt vis, fast i svensk tappning.

Många långa tågresor!

Massa basket.

Gott nytt år, alla männschor!

Vid midnatt trycker jag på startknappen.

Share
/27 Comments/by

Vykort från Svenskan

Jag har en digital prenumeration på SvD – till stor del pga. tidningens underbara arkiv som jag kan drunkna i i flera timmar ibland. Före jul kom ett pappersbrev från SvD:s chefredaktör med en julhälsning och fem foton på vykortsliknande papper. Å ja ba:

– Huh? Hur många prenumeranter har Svenskan och hur många såna här brev skickades ut?

[googling, googling, varpå följande monolog tog vid]

– Vad betyder 358 000 läsare?
– Upplagan är på  165 000. Hm.
– Och 63 000 har en digital prenumeration som jag.
– Asså 358 minus 165 minus 63 är 130. Är det 130 000 som räknas som läsare fastän de inte prenumererar? Cheeky bastards. Neeej, fel ord, vad heter snåljåp på engelska?

[googling, googling, varpå en annan monolog tog vid]

– Nä nu jävlar, skinflint, miser, niggard, tightwad, piker, och curmudgeon! Hade jag ingen aning om!

Typisk snåljåp.

Där nånstans tappade jag tråden och fortsatte med julfirandet, kalendrandet och matlagandet.

Men nu dök brevet upp igen i kökshögarna – med de där fotona som jag inte begriper varför jag har fått. Digitala prenumeranter kanske faktiskt inte vill ha papperspryttlar? Men okej, tidningen vill berätta att de har duktiga fotografer och förmodligen får väl fotograferna en liten extrahacka för att bilderna har tryckts på styv kartong i kanske 228 000 ex?

Samla er nu i smågrupper och diskutera till vem ni vill skicka dessa foton som vykort.

Eller sätta upp på kylskåpet?

Eller rama in och hänga upp på toa kanske?

Eller bara ge bort bafatt?

Jag låter några av mina barn kommentera bilderna – kanske mest för att visa att de inte är målgruppen, nu när jag påstår att inte heller jag är målgruppen.

”Happy Food” Foto: Malin Hoelstad.

Barnen:
– Naturligt, ser ut som ett tygmönster.
– Nyttigt, färger. Grönsaker är najs.
– Jag skulle vilja ha en flagga som ser ut så här.
– De har lagat mat, men först lagt maten snyggt?
– EN FISK??? Finn ett fel!
– The purest of all husmanskost, en blandning av goda och trista saker.
– Oj är den uppåner?
– Ja.
– Nej.

Foto: Lars Pehrson.

Barnen (där majoriteten till min förvåning inte vet vad bilden föreställer):
– Oj vad fult.
– Ett rum där nån tror att det blir snyggt och seriöst och lyxigt med guld, men det är för mycket investering i stolarna.
– Bajs.
– Är bilden inte lite sned? Eller asymmetrisk … Kristallkronan går inte i linje med grejen på väggen och prylarna på bordet.
– De aderton.
– Stolar på rad. Förmöget, men det är inte rätt feeling.
– Det är ett snyggt rum, ett vardagsrum med trista saker, allt är jättetrist.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman.

Barnen:
– Intressant.
– Är det en framtidsvision från 1950-talet?
– Lugnt. Är det Dubai?
– Framtiden! Va, Dubai?
– Det påminner om ”Robots”, en film där huvudpersonens pappa är en diskmaskin.
– Intressant stad, byggnaden är snygg.

Foto: Tomas Oneborg.

Barnen:
– Vad bär helikoptern? Lite ångest, vad är det i?
– En människa? Eller mat? Om det är en människa är det jätteläskigt.
– Oh, det är reklam, de tar vatten från havet för att hälla i en pool och så hör man ”It’s Raining Men” och plötsligt händer det.
– Kaffe.
– Det måste vara Sverige med tanke på träden. Är det ett kors på helikoptern?
– Vet inte, men helikoptern gör nog ett bra jobb.

Foto: Yvonne Åsell.

Barnen:
– Mönster. Basic mönster.
– Alla är likadana.
– Alla har hopprep och samma frisyr.
– Det känns atletiskt. Det är positiva färger, men bakgrunden grå och smutsig.
– Kolla! Sinuskurvor!
– Hopprep utan hopp? Typ Nordkorea eller OS.
– Vill de ens uppträda? De ser inte glada ut. Hoppar de rep?
– Är de copypastade?

Chefredaktören Anna Careborg skriver till mig att SvD ”summerar året genom att skicka med fem utvalda bilder som våra fotografer tagit i samband med minnesvärda reportage”. Men hallå, vad ska jag göra med dem? (Hela brevet står att läsa här i kommentatorsbåset.)

Om jag skickar Svenska Akademiens tomma sammanträdesbord till min kusin eller sätter upp de nordkoreanska flickorna på en anslagstavla – vad vill jag då säga? Shanghais skyline är för mig helt obekant, jag har inte lust att påminna någon om skogsbränderna med tillhörande släckning och har aldrig tänkt på fisk och hallon eller ärtor och äpple i samma andetag. Bilder på roliga djur hade jag däremot gillat.

Om SvD vill ha snygga bilder av mig, kan de få t.ex. dessa:

Gladmat!

Akademiskutt!

Nu ska pappersåtervinningen få lite mer att äta.

Share
/35 Comments/by

Lilla Julkalendern 2018: tolfte luckan

Nämen! Vad gör ni här? Jag ber att få citera Ökenråttan för att visa vad man ju ska göra i dessa tider:

”Rödkålen står på och puttrar, de snåla fusk-champignons à la greque står och svalnar på balkongen och Lille M ska strax göra köttbullesmet.”

Men välkomna!

Plommonstopet bestämde sig i elvans facit för att spotta ut tre vinnare till lucka 11: Cecilia N., Hannoia och Jossilurens. Förmodligen kommer det att i julaftonens facit klämmas ut hela fem stycken vinnare, eftersom folk som dan före dan prioriterar att gissa i en obskyr kalender måste premieras!

 

Lucka 12

Lista över regenter med namnet Ruben

Ruben Rosenkvarts (1275–76), regent i Kungköping, igenkänd främst pga. ett tjur-likande ärr i pannan. Underdog som sluggade sig fram och gjorde sig populär bland undersåtarna eftersom han inte gav upp trots motgångar under hela regenttiden. Opponenten till tronen tvangs inte abdikera trots en hård kamp om stora territorier.

Ruben II (1376), regent i Kungköping, närsynt dyslektiker med stort intresse för fisk. Vann efter lång tvist världsherravälde. Fick en son, modern höll på att stryka med.

Ruben III (1476–82), lång regent i Änglastaden trots motgångar och förlust av främste mentorn och inspirationskällan. Överlevare på alla plan.

Ruben IV (1582–85), regent i Gräsmarkslandet, vittberest med fokus på öst och på att få till ett slut på det då kalla kriget. Viss svensk förbindelse.

Ruben V (1685–86), regent i Kungköping, gatukämpe med fascination för museer och vapen.

Ruben VI (1806), regent i Kungköping, mycket lik sin förfader Ruben Rosenkvarts, men med en annan sorts styrka.

Ruben VII (1915–18), regent i Leverland, på ålderns höst omhändertagen av Donnie Osmond och Michael Jordan.

Ruben VIII (1918), regent i Kungköping, men med stort intresse för Ryssland. Viss svensk förbindelse.

Men åh, vilken trist och ovidkommande bild.

Facit kommer på julaftonsmorgonen!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 7 och dess facit.
Lucka 2 och dess facit. Lucka 8 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 9 och dess facit.
Lucka 4 och dess facit. Lucka 10 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit. Lucka 11 och dess facit.
Lucka 6 och dess facit. Programförklaring

Kör försiktigt!

Share
/103 Comments/by

Lilla Julkalendern 2018: elfte luckan

I gårdagens facit fick vi tips om att åka till Vence och tyvärr bilden av en nyhetsuppläsares kärleksliv på näthinnan. Tröjvinnarna Ardy och Citronen kommer att så småningom klä sig vackert, medan de andra i båset får fortsätta att gissa i de två sista luckorna. (Jag har massa tröjor kvar!)

Idag är den en sån där förnicklad bild. Och svårt. Eller inte. Kanske plättlätt? Japp.

Lucka 11

Betänkande av värnpliktsutbildningskommittén
– ett utdrag

Den onödiga bilden är förstås komplett obsolet.

Facit kommer på lördag morgon!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 7 och dess facit.
Lucka 2 och dess facit. Lucka 8 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 9 och dess facit.
Lucka 4 och dess facit. Lucka 10 och dess facit.
Lucka 5 och dess facit.
Lucka 6 och dess facit. Programförklaring
Share
/112 Comments/by

Lilla Julkalendern 2018: tionde luckan

Den oerhört förvirrande nionde luckan följdes av ett långt och klargörande samt för många överraskande sorgligt facit. De två vinnarna Kråkan och Vovvamomo kan se fram emot varsin t-shirt i brevlådan endera dagen, medan vi går vidare med en … verkligen jättekonstig julkalendergåta. Har jag månne rest i tiden? (Svar: nej.)

Lucka 10 

Metalucka och dess facitinledning

Nutiden är i sig själv så komisk att vi vägrar att uppfatta den komiskt. Den stora framgången har skett, vi befinner oss bland höga hus, vi börjar fantisera om nya bostäder och nya farhågor. Det är svårt: vi ser blott snubbeltrådar; men vi klättrar runt eller över dem. Vi måste överleva, hur många fantasislott som än har kapsejsat.

Bröllopet ägde rum 2017, när han var 32, vilket hade följts av en smekmånad som varade en månad. Blott ett halvår senare återvände han från militärtjänstgöringen halvdöd: förlamad från midjan, sittande i rullstol. Han var en konstig älskare, lätt på händerna samtidigt som han tokdarrade som ett asplöv, med fullt fokus på vad som hände utomhus.

(Lotten går nu händelserna i förväg och berättar vad som sig i kommentatorsbåset timat haver … i framtiden!)

PK visste genast besked:

”Vita rosor eller påfåglar? Igen?”

Karin likaså:

”Det ligger minsann inte hundar, men söner och därtill hörande älskare begravda.”

Ingela såg ut att bara vilja berätta lite om tillvaron hemma:

”Här i norr har vi tappat bort en flicka i snön, men det sägs att en grabb har setts skymta borti bushen. Typisk inkräktare från grannbyn.”

Niklas har levt ett intressant liv:

”Förlåt, men är ’tuppen som rymde’ inte en eufeminsm för mannen som dog? (Precis detta hände ju under inspelningen av Jönssonliganfilmen ’Kängurun & Franz Jaeger’!)”

Jossilurens skrev en halv avhandling:

”Det här handlar förstås om omnipotens och Brad Pitts liv och leverne i [… 15 långa meningar här deletade pga. utrymmesbrist …], vilket får oss alla att dra slutsatsen att Aaron Bloom är HB.”

Zkop löste gåtan för många genom att lakoniskt konstatera:

”Jag har svårt att hitta en korrekt översättning till ’gamekeeper’.”

Hannoia hade googlat fram musikfakta igen:

”Jag kommer osökt att tänka på Barbra Streisands Woman in Love. Himla bra låt.”

Ökenråttan kämpar på med tekniken:

”Jag försöker lägga ut en bild på rätt håll nu!”

Facit kommer imorrn bitti!

Lucka 1 och dess facit. Lucka 5 och dess facit.
Lucka 2 och dess facit. Lucka 6 och dess facit.
Lucka 3 och dess facit. Lucka 7 och dess facit.
Lucka 4 och dess facit. Lucka 8 och dess facit.
Programförklaring Lucka 9 och dess facit.
Share
/103 Comments/by