Jag tittade i lördags morse på mig själv i spegeln och konstaterade att jag nu, i slutet av januari, har förvandlats till en skrynklig hund med trötta ögon.
Ja, här är jag.
– Inte är det bra. Och inte blir det bättre.
– Nämen Lotten, sa min polare.
– Februari väntar runt hörnet. Och kolla, mina händer ser 100 år gamla ut.
– Nu måste du tänka positivt.
– Det måste jag inte alls. AI kommer att ta över allt skrivande och små mini-drönare kommer att hoppa ut ur breven med räkningar och döda mig med gift för att …
– Nämen sscchh! Nu går vi på en långpromenad!
– Okej. Blir allt bra då?
Planen var att vi skulle gå 1,2 mil i –2 °C och strålande solsken på drygt tre timmar. Att det blev lite kallare och fuktigare samt ett tjockt molntäcke som gjorde allt gråare än grått, passade mitt humör perfekt. Naturligtvis gick vi vilse några gånger också (och fick vända om), så den sista timmen gick vi i nattmörker.
Här kommer nu några bilder från den inledningsvis dystra promenaden.
Titta vilka konstiga grejer! Vad är det?
Vi inledde med en omväg till ett grustag:
– Den här stigen har inte orange markeringar. Går vi verkligen på Sörmlandsleden?
– Men kolla, där finns vita markeringar.
– Mmmm. Skulle de inte vara orange?
– Jo, men kanske inte just här …?
Efter den dialogen vände vi på klacken och gick tillbaka – och hittade förstås rätt stig.
”Min ångest är en risig skog” sa Pär Lagerkvist redan 1916.På orienteringskartan var detta en härligt lummig, flera hundra år gammal skog.
– Spretiga björkpinnar och kalhyggen. Perfekt. Jättemysigt.
– Men Lotten, upp med hakan, tänk på markägarna som behöver sälja för att kuna försörja sina familjer.
– Skitstövlar hela bunten.
– Nej, nu tyck… Oj! Kolla, ett ödehus!
Nuuuuu skulle ni ha sett mig.
Jag förvandlades från I-or till julaftonens arapapa på en sekund. (Edit: Heter den kanske apaparapp?)
– Hurra! tjoade jag. Kolla! Plåttak! Ingen trappa! Vi går in!
– Nej, vi kan inte …
– Vi tassar in jätteförsiktigt! Jag knackar först! Kolla, det är öppet!
– Men det finns ju ingen trappa!
– Äsch, vi häver oss upp med armkraft!
Jag chansade initierat på 1880-tal, men övergivet sedan 15 år. Tänk att trappan var helt borta, puts väck! Stulen?
Inne i ödetorpet fanns det vackra fönster- och dörrfoder, snirklig hålkäl, perfekta spegeldörrar, vedspis,spår av jägare, gamla tidningar, viltkartor och nån ölburk samt en ren diskbänk. Inget var förstört, men allt var helt orört sedan många, många år.
Tidningen på bordet handlade om när Christer Fuglesang 2006 landade på jorden igen.– Kolla! Tepåsar! Hurra!– Tänk att få renovera och fixa och dona här! Kolla, en såg!
Vi klättrade ner från förstubron igen efter att ha stängt ytterdörren riktigt noggrant. Resten av den molniga promenaden var en barnlek med fikapaus, fina spänger, pölar med lagom tjock is på samt en drickapaus med vatten och kexchoklad. Att gå lite vilse i pannkakan piggade bara upp – och plötsligt var vi hemma utan blessyrer trots att jag föll raklång hela två gånger.
Bildbevis 1: Jag snubblade på en stubbe långt bort i bakgrunden, släppte bollen och kastade mig så långt fram jag kunde för att undvika att landa på stubben som min högra fot just nu vilar på.Bildbevis 2: På trottoaren endast 60 meter hemifrån trasslade jag in fötterna (som jag hade slutat att lyfta på) i nåt grentrassel – tjong, så hade jag utan att kunna påverka fallet landat exakt så här.
Men helgens underligaste upplevelse var ändå när vi plötsligt – i mörka skogen – stod öga mot öga med ett spöke.
Spöket var en plastpåse med ögon och tryne. Fylld med torra löv.
Jag vidhåller att det är kallt, mörkt, förfärligt januari-igt och att hela jävla februari med räntehöjningar och elräkningar ligger som en möglig filt över framtiden. Men promenaden var jättetrevlig!
För ett år sedan vikarierade jag på Mälardalens universitet och fick
rätta tentor
undervisa i konsten att skriva akademiskt
förklara skillnaden mellan preposition (t.ex. före) och konjunktion (t.ex. innan).
Plötsligt hade jag vikarierat så brutalmycket att jag riskerade att lasas in, vilket för en universitetprofessor med stram budget är rena rama mardrömmen. Tjong, åkte jag ut på gatan.
undervisa i konsten att placera verbet på rätt sida om ”jag”
ja, förklara skillnaden mellan preposition och konjunktion.
Tänk att vi med svenska som modersmål behärskar denna galenskap.
Ni minns kanske att jag hösten 2019 vikarierade på högstadiet, och höll på att få stora dåndimpen eftersom det var så oerhört slitsamt? Det var 55-minuterslektioner med 5 minuters paus, nästan ingen lunch, tillrättavisningar, mobiltelefoner, nån som hoppade ut genom fönstret, hot, anmälningar och allmänt vansinne.
Well, nu ska ni få höra, alla grundskolelärare: på SFI är det toppen att undervisa!
Man undervisar halva dagen, planerar andra halvan. I alla minimala arbetsrum har förvisso två lärare varsitt skrivbord – men eftersom den ena undervisar på förmiddagen och den andra på eftermiddagen, blir det aldrig trångt. Alla älskar sitt jobb och klagar kanske över löneutvecklingen och andra petitesser, men trivs.
Vaffan. Så borde det ju vara även i grundskolan.
På SFI har jag så fria händer att det bara inte är riktigt klokt. Så här kan det se ut i mejlet när jag blir kallad till tjänstgöring:
– Hejhej, kan du vicka imorrn fm i Nisses B2:a i 202 på drg16? Material ligger i kärran i 212, men du kan köra ditt eget race.
Det tog förstås ett tag innan jag fattade att förkortningarna i infon stod för
klassrum
arbetsrum
språknivå
Drottninggatan 16.
Det roligaste är att få eleverna att på knagglig svenska prata om sin bakgrund, sin familj, sitt hemland, sina tankar om Sverige och samtidigt påpeka att y uttalas med rund mun, annars blir det i ett i.
Så här kan det låta!
1.
– Jag bigde fira hos, säger en elev som var arkitekt i Syrien.
– Jag byggde fyra hus, rättar jag.
– Du är arkitekt? säger eleven förvånat.
2.
– Min mamma ringer igår.
– Min mamma ringde igår.
– Hon säger jag är dom.
– Hon säger att jag är dum. Vänta va, varför säger hon att du är dum? säger jag.
– Hon säger: ”Du studerar tre år. Vad blir du? Läkare? Lärare? Professor? Nej, du studerar tre år och bara sedan kan inte brata svenska.”
3.
– Lärare! Lärare!
– Ja?
– Den papper var delåschgid.
Här krävs det intelligens och sammanhang för att förstå. Jag chansar lite:
– Artikeln som jag läste var tråkig, rättar jag. Den var inte [ruskar frenetiskt på huvudet och gör frustrerad min med rynkade ögonbryn] rolig.
– Ja! Den var orolig! säger eleven med emfas och språklig lycka.
4.
– Jag inte kan prata enGleska. – Jag kan inte prata engelska, rättar jag och skriver på tavlan så att rätt ordföljd och rätt uttal blir supertydligt.
– Jag kan inte kan prata enGelska.
– Bra, men verbet behövs bara en gång. Och strunta i G. Titta på min mun nu! Jag kan inte prata [eŋ-elska].
– Lärare! Lärare! Man kan säga unGefär!!!
– Nej, tyvärr heter det [unjefär].
5.
– Lärare! Jag frågar dig. Varför det heter på svenska
i lördags
på lördag
i framtiden?
– Eh. Hm.
Jag förstår att särskilt prepositionen ”på” är förvirrande. Vi är på stan, på puben, på tåget, på Ica och på jobbet, men i skolan, i badhuset och i taxin. Vi säger imorrn och igår men på lördag. Gah.
– Bra fråga. Men jag kan även säga att ”vi ska skjuta detta på framtiden”.
Som ni förstår slutar inte diskussionerna abrupt som här ovan. Att förklara rolig –> orolig tar 20 minuter. Att få eleven att gå från uttalet delåschgid till tråkig engagerade hela klassen i säkert fem minuter.
De flesta SFI-lärare skriver bra mycket snyggare än jag.
Jag har även förklarat
att man kan säga ”vi hörs” när man menar ”vi syns”
interjektionerna äsch!, tyvärr! och nähe!
pip i öronen & tekannans pip.
I och med att jag faktiskt får så fria händer, drar jag fram massa böcker om Carl Larsson när temat är ”bostad” och tre månaders dagstidningar som jag har fått tag på via P4-redaktionen när temat är ”ekonomi”.
Dagens roligaste aha-upplevelse var ändå när den forne slaktaren berättade hur han hatade sitt jobb och ändå längtade efter att stycka en ko så att blodet sprutade. I samma ögonblick förstod den f.d. fransk- och tyskläraren att hennes kunskaper faktiskt var eftersökta i Sverige.
Samtidigt som detta sker är jag dock av Arbetsförmedlingen kallad till en obilgatorisk obligatorisk kurs i konsten att köra lastbil.
1.
När jag var liten och bodde i Luleå, skrattade vi gott åt de oerhört fåniga vykorten med isbjörnar på Storgatan.
– Isbjörnar? Luleå har inte ens ett zoo.
Ungefär så här. (Det här är snarare nånstans vid Stationsgatan.)
2.
När jag var på språkresa i Eastbourne 1977, sa vi till några coola killar från Lidingö att jodå, TV2 skulle snart komma till Luleå. Men att vi ibland faktiskt kunde ratta in P3 och Svensktoppen.
– De trodde på oss, trots att ”kanalklyvningen” (TV 2) funkade överallt i hela Sverige redan 1969.
3.
När jag hade bott i ett år i Dallas och gått i high school, fick jag på fullt allvar säkert 20 gånger frågan om jag hade träffat J.R. Ewing nån gång.
– Det hade jag inte.
Jättelarviga nyheter från idag!
Regeringen åkte tydligen till Kiruna igår och blev på nåt mysko sätt sponsrade av en polarexpedition. Eller nåt. Våra makthavare poserar i täckbyxor med extravaddering på knäna, enorma dunjackor, björnskinnsmössor (fast inte björn dårå, för hur hade det sett ut?), de ler och skrattar och tycker att det är jätteskönt att svettas ihjäl eftersom det ju denna dag råkade vara nånstans runt – 4 °C kallt i Kiruna. (Observera gärna det korrekta mellanslaget före °C.)
För att inte debiteras 5 000 kr för bilden, har jag blivit tvungen att censurera den. Men ni anar kanske hur det ser ut och vad kalaset kan ha kostat?
Den enda som är korrekt klädd på bilden, är kungen: rock, brallor och vanliga dojor. (Jag hoppas att han fick beröm av nån.) De andra påminner starkt om mina barn iklädda bävernylonoveraller inne i ett shoppingcenter runt 2007.
– Mamma, det är vaaarmt.
– Ja, jag förstår, men det är ju så kallt ute.
Förlåt, barnen, förlåt.
I amerikanska filmer, vandrar hjälten och hans polare ofta omkring i något som sägs vara freezing cold, men ingen rök kommer ur munnen och ingen har vantar och snön beter sig misstänkt – liksom som vore den schampo-skum.
I samma sorts filmer kliver hjältinnan ganska ofta vigt ur en taxi. Hon är inpackad i täckkappa, fluffmössa, muff och … och … pumps! Jag lovar och svär att även dagens regeringsmedlemmar när de ser sånt trams pekar finger och säger att amerikanska regissörer ju är ena klåpare eftersom alla ju veeeet att man inte kan ta ens två steg på snö eller is om klackskorna är odubbade.
Så … nu enas vi om att regeringen har dåliga påklädare och att Kiruna inte är Antarktis på samma sätt som att nästan ingen har bastkjol på Hawaii.
Jättecoolt foto från förr!
In på scenen kliver nu ett av världens bästa foton.
Bilden är ett konstverk som heter ”Peter and Dagmar Freuchen” och fotot togs av Irving Penn 1947. Peter var i sin isbjörnspäls drygt två meter lång, vilket ju inte är nån vidare längd om man t.ex. lirar basket. Lilla coola Dagmar med florhatt och pärlhalsband måste alltså ha varit pyttekort.
Och det är nu jag bemödar mig lite extra för att vi alla ska kunna förtränga de larviga politikerna i sina fåniga kläder i det förtjusande, varma Kiruna. För visst vill man veta mer om det danska, äkta paret Peter och Dagmar?
Peter Freuchen (1886–1957) slutade skolan i förtid för att istället segla till Grönland, blev polarforskare och besökte alla de riktigt kalla delarna av världen och fick därför använding för sin päls på bilden. Han var nära döden bl.a. när han
i flera dagar låg fastklämd i en snödriva efter en lavin
blev skjuten av en lägerkock som trodde att han var en björn (det var väl den där pälsen igen)
högg sig själv i låret med en harpun när han klättrade nerför en glaciär via sälskinnsrep (viktig detalj, tydligen, de där sälskinnsrepen)
fastnade i en snögrotta, som han med stor möda grävde sig ut ur (med hjälp av ett verktyg som han påstod var skapat av avföring), varefter flera tår fick amputeras pga. förfrysning.
Foten hämtade sig aldrig, utan fick senare amputeras helt.
Dagmar Freuchen-Gale (1907–91) var även hon dansk, men illustratör på landbacken. Hon följde blott med på en av makens livsfarliga resor (till Island) eftersom hon hellre satt hemma och tecknade på uppdrag av modetidningar och bokförlag. När Peter gav ut memoarboken ”Book of the Seven Seas”, kontrade hon med kokboken ”Cookbook of the Seven Seas”.
Den djefla mannens (aka DDM) äldste bror var i treårsåldern väldigt morgontidig. Men inte väckte han sina föräldrar (doktor Bergman 1 och doktor Bergman 2) bara för att han var vaken, nej. Han gick upp och roade sig på morgonkvisten på helt egen hand. Till exempel genom att ta tag i tapetflikar och dra så att hela tapetsjok föll till golvet.
(Tapeterna satt sämre förr.)
När då en yrvaken och nattjourande läkarförälder släpade sig upp för att undersöka de underliga, ritschande ljuden, tittade den lille sonen glasklart upp på sina dagars uppkomst och förklarade att det inte var hans fel, alls. Han sa:
– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!
Så … när man i den här släkten blott säger ”tapet”, kommer någon omedelbart på denna historia, och drar den. Slutrepliken sägs förstås i korus.
Men nu till mitt egentliga tapetärende.
Jag är nämligen inte alls tapetkunnig eller -intresserad. Jag är dock uppvuxen i ett hem som av mina hippieföräldrar INTE pyntades med sånt här 1973:
En garderob på en husvisning 2019.Hemma hos Elton Johns föräldrar. (Foto: John Olson.)Ett rum på Hotell Birger Jarl.Ett annat rum på Hotell Birger Jarl.En tapet i kommentatören hakkes sommarstuga.
Nejnej. Hemma i familjen Stensons (jag hette Charlotte Stenson på den tiden) 1970-talshus såg det ut så här. (Och jag brydde mig verkligen inte. När jag bytte rum i huset, målade jag raskt över tapeterna med vit färg. Hu, så spräckligt, tyckte jag.)
Men nu är det ju så att jag som vuxen har fattat tycke för renoveringar, justeringar, återgång till det gamla (inte Elton Johns tapeter) och allmän estetik. Så i mitt kök har jag sedan 2000 denna skönhet.
Boråstapeter skriver att den heter ”Linné” och att det ”är en tidstypisk gustaviansk tapet som drar åt rokoko”. Och jag kan tala om att jag har satt en av våderna uppåner, men att ingen har sett det. än.
I huset som jag hjälper till att renovera på Öland, upptäckte vi i förrgår en fuktskada på en vägg. Tapeten bucklade sig, svällde och lossnade från väggen som ett plåster på ett vätskande skrubbsår.
– Va? sa jag och pekade på en fuktfläck.
– Åh nej! suckade söstra mi (Orangeluvan).
– Vad gör vi? sa jag.
– Slit bort skiten! sa Orangeluvan.
– Hurra! tjoade jag, som ju gillar att slita bort, hugga ner, rafsa och krafsa samt skrapa.
Några timmar senare stod vi med fem tapetlager och visste varken ut eller in. Ett lager var tunt som läskpapper med ett mönster som påminde om små maskar och nästan obehagligt att titta på, så det fotograferade jag inte. Men här är de andra fyra!
Den (1) färgglada var fastspikad direkt på träväggen längst in. Sedan kom (2) den brunaktiga med svepande liljor (som förmodligen är helt förändrad vad gäller färgerna, och vars tryck var fastkletat på baksidan av (3) mask-tapeten, som vi inte har på bild här). Därefter kom (4) den silvriga med blommor och sist (5) den rutiga.
Våra kunskaper räcker inte till här.
Huset byggdes 1909, så den fastspikade, blommiga bör vara från den tiden.
Den bruna med vita liljor kanske är 1920-tal?
Den silvriga med blommor är helt ljuvlig och känns som 1940-tal.
Men den gråa, rutiga som känns som 1950-tal förbryllar: varför tapetsera så snart igen – och kan den verkligen vara 70 år gammal?
En annan sak vi lärde oss allt om i detta skede, var väggmaterialet Treetex, som satt ovanpå ”masktapeten”. Det är en väldigt mjuk, porös träfiberskiva, som bara fanns 1930–71 . Den är brandfarlig, smular och går sönder samt suger åt sig fukt som en svamp, men var en megasuccé i nästan alla hus som byggdes under 35–40 år.
Källa: Teknisk tidskrift (1933).Bakom tramporgeln som har hamnat lite på sniskan där, står Orangeluvan och pillar på den fuktiga Treetexen.
Träväggen som vi till slut fick fram såg jättebra ut, så fuktskadan var liten och numera torr. Vi fortsätter att fixa och dona och lappa läckor om några veckor. Inga bekymmer! Och vill ni läsa mer om Treetex, finns bilder från den nedlagda fabriken här.
När vi hade tröttnat på att riva, återgick vi till evighetsjobbet att linoljemåla ett tak vitt och en väggpanel grön.
Här poserar vi glatt när klockan närmar sig midnatt, trots att vi är helt jävla sopslut i både hjärna, hjärta och muskler.
Tapeterna trillade alltså inte ner; vi drog ner dem med möda och stort besvär.
– Tiddelipom, sa jag på nyårsdagsmorgonen och hoppade glatt ur bingen för att ta med mig några fula kläder och åka till arbetsläger på Öland. Jag vet inte hur många dagar eller om det ens finns vatten i huset, men det blir spännande!
Jag klev på tåget, slängde fram matsäcken och började kasta i mig spagettin.
– Pling plong, sa tågets högtalare. Vi är lite försenade eftersom vi saknar ombordpersonal.
Här – kl 12.17 – insåg jag att mina tio minuters bytesmarginal i Linköping var uppätna. Men att min spagetti inte var det.
Sedan följde några nervösa minuter när jag inbillade mig att tåget började tuffa iväg så att min anslutning i Linköping inte skulle försvinna i fjärran. Därefter suckade jag under många uppgivna minuter där jag anade att resan skulle bli helvetiskt krånglig och lång.
– Pling plong. Det här tåget kommer att tas ur trafik eftersom vi saknar ombordpersonal. Era biljetter gäller på nästa tåg som går om två timmar.
Ombordpersonalstjejen beklagade och bad om ursäkt när vi alla lommade av tåget med packning, barnvagnar, sura miner och telefonen vid örat.
Väntsalen är inte dimensionerad för inställda tåg. Restaurangen var stängd och golvet kladdigt. MEN JAG HADE SPAGETTI!
Under de två timmarna fylldes den lilla väntsalen till bristningsgränsen pga. andra inställda tåg och väntan på bussersättning, så jag
gick inte på toa för den var ”ur bruk”, som det stod på lappen
blev av med min golvplats när jag sträckte på benen – plötsligt låg en hund där
såg hur folk till slut satt ovanpå glassfrysarna inne på Pressbyrån
tänkte att jag borde ringa till restauranginnehavaren, som helt klart hade stängt fel dag
förundrades över en ung mamma, vars fyraåring inte satt stilla en sekund, utan hällde läsk på andra resenärer, spottade på golvet, klättrade upp på ett bord som han sedan hoppade på och avslutningsvis rymde ut på perrongen.
Min ryggsäck och min upptagna golvplätt.
Efter de två timmarna kom äntligen ett annat tåg, som ju blev fullproppat när vi klev på.
Ombordpersonalstjejen – samma som på det inställda tåget – berättade att orsaken till att tåget och alla miljoner passagerare inte hade fått komma iväg, var … hon. Hon hade jobbat för många timmar (pga. andra saknade i personalen) och fick helt enkelt inte arbeta mer utan att ta en paus. Så … även hon satt nånstans i stationshuset i Eskilstuna i två långa timmar.
Men sedan gick resan som planerat, även om det var trångt som i en tändsticksask full med senapssill. Nu är jag till på fredag i ett nästan ouppvärmt hus på Öland, utan rinnande vatten och med blott en kokplatta i köket.
Typisk hantverkarmat.
Vi äter havregrynsgröt, uppstekt palt och entrecôte [aŋtrekå´t], snickrar, målar, bänder bort träfiberplattor på spegeldörrar, spacklar och drar som vanligt bort en miljard spikar eftersom man på 1940- och 50-talen älskade att sätta spik precis överallt.
Tips från Ica-förlaget runt 1955: ”Händig hemma – gör reparationerna själv”. Läs och häpna.Spegeldörrsrenoveringsrummet ser ut så här och är underbart att jobba i!
Imorrn ska vi hämta färdigblandad linoljefärg hos den 87-årige färghandlargubben som strax ska lägga ner verksamheten.
– Nä, snart är det slut. Jag orkar inte. Vet inte hur länge jag står och går – det är inte ens nån idé att köpa gröna bananer numera!
När vi med färgprover visade vilken gröna nyans vi ville ha till pärlsponten sa han lugnt:
– Den? Näe, den ska ni inte ha, den blir för mörk. Jag blandar till den här istället.
– Jaså, jahaaa, sa vi och godtog valet.
Man ska lita på expertisen – den säger till exempel att man bör ha arbetshandskar på sig när man far omkring som vi. Det glömde vi helt bort, så nu sitter vi och pillar loss stickor och drar bort färgflagor som har borrat sig in under naglarna …
”Det är som bekant svårt att sia – särskilt om framtiden” sa en av de gamla redaktörerna på Nationalencyklopedin då och då. (Särskilt när vi andra ungdomar yrade om ”men hur kommer man att tänka på 1990-talet då?”.) (Kuriosa: fyra korrekta skiljetecken i rad.)
Jag tar raskt ett kliv tillbaka till nyårsafton 1922 istället. På den tiden hade SvD ju annonser på förstasidan, så de braskande rubrikerna återfanns längre fram i tidningen. Jag läser ändå andaktsfullt med lupp på förstasidan att
Iskafors galoscher äro de bästa
man kan bli tvungen att byta firmanamn för att andra klampar in på ens revir
bilen Jewett var 6-cylindrig och kallades ”vagn”.
Jag ser även att fru Anna Ericsson var en hejare på att undervisa i språk.
På nyhetssidan står det att Tyskland borde betala skadestånd, att socialstyrelsen, pensionsstyrelsen samt riksräkenskapsverket måste dra ner på antalet anställda samt att hela besättningen på isbrytaren Malygin är tvättäkta bolsjeviker.
Men hu. Har ni sett?!
En punkt i rubriken!
Artikeln om Harriet Bosses översvämning är så initierad och ingående att den är värd en läsning. Klåparen till vattenledningsentrepenör lät vänta på sig, varför en arbetslös (man?) letade sig fram till huvudkranen medan husets invånare förgäves försökte ösa sig ur dilemmat.
Men hur gick det för Harriet Bosses garderobsinnehåll? Alla klänningar!
Nu måste vi stanna till och tänka på klänningarna. Fru Bosse var sedan länge skild från Strindberg och hade ännu inte blivit ihop med Edvin Adolphson, varför hon var ensamstående mamma till Anne-Marie – som dog så sent som 2007. Jag anar att Harriets garderober upptog stor yta i lägenheten (johodå) och lider alldeles förfärligt av att klänningarna drunknade.
Man kan ju faktiskt tänka sig att den här (i hennes ögon omoderna) trasan från 1909 faktiskt hängde i en av garderoberna?
Rabatten i hatten!
Ni ser: allt är precis som det var för 100 år sedan. Influensarna har problem med kläderna, vissa länder beter sig illa, nya bilmodeller och vattentäta skor is da shit medan arbetslösheten slår till både här och där. Och språkkunniga människor måste förstås annonsera om sina talanger.
Fast okej, bolsjevikerna utmärker sig inte lika mycket idag kanske.
Var jag (till alldeles nyss) den enda som fortfarande trodde att det var Andy Warhol som sa det där om 15 minutes of fame?
The expression was inspired by a quotation misattributed to Andy Warhol: ”In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes.”
Pontus Hultén, som var chef för Moderna museet, såg till att ”citatet” stod tryckt i programmet för Warhols utställning 1968. Protester angående sanningshalten struntade han i:
– Jamen han hade faktiskt kunna säga det.
(Okej, nu vet jag i alla fall lite mer än jag gjorde nyss.)
Nu ska jag rapportera!
Mitt kortkorta prat i tv tisdagen den 27 december gav mig inte något arvode – men väl en hotellövernattning och två taxiresor samt en trevlig stund i sminkstolen. Jag lyckades till och med hålla händerna någorlunda stilla i sändning, och tänkte nu att en bildsafari kanske skulle kunna skingra era kändissuktardimmor?
Rummet var snyggt och sobert grönt, men helt renons på fönster.
– Vill du uppgradera till ett rum med fönster? sa de i hotellreceptionen.
– Mjaaa, sa jag och tittade ut på den svarta natten på Vasagatan.
– Bara 200 kronor! sa receptionisten stolt.
– Nej tack, sa jag tyst, samtidigt som jag log milt mildaste leende och tänkte: ”Vaffan, ta betalt av en stackars blivande kändis, va!”
Mitt hotell är schabraket som pilen pekar på (och som skymmer Klara kyrka). Bilden tog jag pga. det inringade: ett av de anskrämliga 1960-talshusen mittemot Åhléns på Klarabergsgatan håller på att renoveras! Gargoyler och stuckaturer är det nya svarta!
Jag gick ut på stadens gator och torg för att skjuta mig en älg eller hitta nån annan mat på måndagskvällen, och fann storstadspuls, gatumusikanter, reaskyltar och en stackars soptunna.
Heder åt alla som i alla fall försökte hålla Sverige rent.
På morgonen försökte jag äta frukost – om inte annat för att kunna lämna en recension.
Mer än så här orkade jag inte i den arla timman. Och inte minns jag heller om det är en tomat eller en vindruva som ligger där och smälter in på den baconfärgade tallriken.
Taxin kom, och när jag nuddade dörrhandtaget LYSTE det!
– Vad coolt med handtaget som LYSER! sa jag till taxichaffisen och klev in.
– Mhm, va, öh, jaaa, sa han.
– Men va, nu LYSER det ju även på insidans handtag! tjoade jag från baksätet.
– Mhm, va, öh, jaaa, svarade han.
Kolla vad det LYSER!
Vi gled genom ett trafikmässigt relativt lugnt Stockholm – vilket kanske inte är så underligt strax efter 07 på morgonen. Chauffören höll koll på tusen saker samtidigt.
”Oj, vad din kontrollpanel LYSER!” sa jag imponerat. (Inget svar den gången.)
När vi närmade oss Dramaten, såg jag detta …
”Va! Kolla! Älgar! Som LYSER! Vad häftigt!!!” (Utbrast jag, men Taxichauffören Som Inte Svarade hade nog annat att tänka på.)
Incheckningen i tv-huset krävde legitimation.
– Puh, sa jag, vilken tur att jag tog det med mig!
– Utan leg kommer man inte in här.
– Oj, jag som sällan har med mig leg numera, man betalar ju med mobilen …
– Jaaaaaaahaaaaa.
En oerhört snabbgående tjej ledde mig genom en miljon kulvertar. Jag fick småspringa ibland för att hänga med.
Väl framme pustade jag ut och försökte byta några ord med vem som helst.
– Just den här delen av tv-huset byggdes 1967, och är i skriande behov av renovering, berättade en av studiomännen när jag berömde de enorma kulvertarna.
– Oj, svarade jag synnerligen initierat, medan jag tog plats i sminkstolen.
”Iiiiih, vad roligt”, pep jag när jag såg denne enorma palett.
Sminkösen gjorde vad hon kunde, men framför allt trollade hon bort virveln som jag har på skulten. Hon tuperade helt enkelt bara lite med en kam – krafs, krafs – så var den borta. Orsaken var att kameran kanske skulle råka ”se” den.
Så nu vet ni det: virvlar i håret ska inte synas.
Sminkad och bortvirvlad bjöds jag sedan på SVT-frukost.
Klockan tickade långsamt framåt. Blott några sekunder innan vi skulle vara i sändning, lotsades vi in i Morgonstudions studio.
Väl inne i studion sa jag: ”Vad allting LYSER!”
Studion är jääätte-jättestor. Man känner sig liten som en pyssling och blir andaktsfullt imponerad. Stolen som man ska sitta på (titta till höger om bordet på bilden) är däremot klart ogästvänlig – och väl bara till för att jämna ut gästernas eventuellt olika längd. (Jag och en nyordspoet delade på åtta ynka minuters prat, och på den tiden hinner man inte bli särskilt trött i benen.)
Så var det dags!
”Pratpratprat, kasjunöt, epadunk, varuhuset EPA, epatraktorer 1975, framefotboll, bla bla.” (Jag har inte tittat på mig själv i tv än, och klippet ligger bara ute i två dagar till. Måste ta mod till mig.)
När poeten och jag hade pratat färdigt, lotsades vi tillbaka av den snabbgående tjejen.
”Pling”, sa min telefon kl 09.07, för då hade jag gått 10 000 steg.
Tillbaka på hotellet kom jag på att frukostmatsalen fortfarande var öppen! Hurra!
Efter en liten stund var jag så mätt att jag inte kom mig för att äta mer än mittendelen av den fabulöst goda saffransbullen.
Sådärja, då var min kändisminut över; jag klev ut i världen som en anonym människa igen. Ingen brydde sig om mitt vackert sminkade ansikte och ingen störde sig på min virvel som började titta fram när tuperingen lade sig. I hotellfoajén fick jag kryssa mellan 200 nyanlända schackspelare (precis som i The Queen’s Gambit), som helt klart struntade blankt i årets nyordslista och eventuella tv-framträdanden.
Jag drog därefter en liten repa i Gamla stan, och fann att …
… ett apotek hade fått sätta upp en trist skylt i en prydnadsmortel …… Storkyrkan håller på att renoveras till en härligt rosa ton …… ett underskönt markasithalsband från 1920-talet går loss på 4 000 kr!
Bildsafarin är härmed avslutad – god fortsättning på er alla!
Imorrn den 27 december kl 07.20 eller 07.50 08.50 slår det gnistor i SVT:s Morgonstudion! Nyordslistan knådas och kommenteras av mig under blott tio stressiga minuter. Många frågor blire:
Ska jag prata snabbt som fan samtidigt som jag artikulerar?
Ska jag ha en glittrig kofta eller randiga tajts?
Får jag tillfälle att nämna kasjunötens stavning?
Kan jag på något sätt hävda att tejp, mejl och jos hänger ihop?
Ska jag klämma finnen som nyss dök upp mitt på näsan eller strunta i den?
När jag förut har dykt upp i rutan har jag hållit det hemligt av rädsla för repressalier, nej jag menar kritik & åsikter. Nu känner jag likadant, men tänker att jag ju jobbar för ordens bevarande, språkets nyordning, allmänbildningens ökande och i största allmänhet: språk.
Bilder från några av mina tv-framträdanden!
Plötslig intervju på Centralen. Minns inte ens vad det handlade om!Något språkligt i ”Landet runt” … tror jag.En icke-debatt om niande i programmet ”Debatt”.
Den sistnämnda föregicks av en ”debattartikel” som heller inte framkallade nån vidare debatt. Alla håller egentligen med mig om att vi inte vill bli niade …
Och jag vill fortfarande INTE bli niad.
Åh, vad roligt det ska bli att få bli vackert proffs-sminkad i ottan imorrn!
PS.
Ja, bilden högst upp i inlägget är från förra året.
DS.
(Ni som inte gillar Julkalendern kan andas ut. Nu återgår jag strax till så kallade normala blogginlägg!)
Den röda tråden, DRT kallad sedan 2005, har varit tydlig, diffus, rolig, klurig, konstig och knäpp.
Förr om åren asså.
I år liknar den en broderad slinga som har slitits sönder av 100 års intensivt tvättande.
[För att tydliggöra den bilden letade jag efter brodyr ett slitet broderi. Och fann ingen. Dock ramlade jag över en gammal kökshandduk som ingenjör Andreé och grabbarna hade med sig i luftballongen 1896.Det var ju jättecoolt. Men brodyren ser helt oskadd ut, så ”trasig röd tråd” får ni tänker er själva.]
Pssst.
I båset utreder Ninja brodyr/broderi, som jag tydligen inte alls använder korrekt! Slutpssst.
Ni stackare som har suttit och klurat och lagt upp Excelark och googlat tänkbara ledtrådar, kommer kanske att vara mer allmänbildade än andra. Men svarets gåta kom ni inte så nära eftersom …
[gulp]
… jag misslyckades skändligen med att genomföra den tanken om bob/boll-hund/rund som jag hade planerat. När t-shirttrycket fastnade lite i min egen inspiration var det okej, men när tröjtryckeriet blev sent och allt gick i snigelfart och tröjorna sedan bidde en påse, försvann alla tankar på den stackars lilla tråden!
Men då får ni tänka på DRT 2011 istället, för den tråden var så genomarbetad att jag än idag klappar mig stolt på axeln och säger ”Bra, Lotten”.
Några som klurade var:
Ökenråttan redan den 7 december: Tills vidare vill jag anmäla att jag tror att jag redan vet Den Röda Tråden: Z.
Magganini: Nu återstår att ställa upp nån sorts tabell för lösande av Den Röda Tråden.
Brid:
Den röda tråden måste vara rim, som i -mad skinka.
Dina:
Den Röda Tråden måste vara ”kärt barn har många namn” eller ”att göra en tavla” eller något helt annat.
Pysseliten:
DRT måste ju vara artificiell intelligens eller möjligen maskininlärning. (AI och ML)
hakke: Basket, bollsport och allmän idrott.
Brott och straff och allmän laglöshet.
Bildning och skola och allmän intelligens.
Bob, barder, bollar, brott, Birgittor och allmänt båshäng.
Borde bevisens betungande börda betyda Ben Bröda Bråden blir B?
Ett tag var jag inne på att klämma fast Östen Warnerbling (ovanligt lämplig felskrivning av Warnerbring) i alla luckor för att hedra Julkalendern 2008, men även den idén for åt pipsvängen.
Med andra ord: felåt, mittåt och c’est de ma faute.
Men nu jädrar ska här dras namn ur plommonstopet! De som redan har vunnit är Magganini, Ingela, Kråkan, Niklas, Dammråttan, Pysseliten, Niklas, nej embryo, Godiva, Christine, Luslina, Mamsen, Annapanna och en hederspåse till Ökenråttan, Flygbengan, Hemul och Ninja.
Nu drar jag tio till …
(pigga?) kristina
Betong-Bess
Eva-L
Vovvamomo
Halvandra
Hannoia
Brid
Cecilia N
Goblin-Charlott
Karin 3
Glad fortsättning, alla!
Maplestream har kommit på att det ju är T-påsar ni får när nu T-tröjorna inte kunde levereras!
Bonusläsning: hakkes sonett om Julkalendern
Likt Gulliver seglar vi ut
var december med Lottens kalender
öppnar luckorna en i sänder
och försöker att lösa dess knut.
På ledtrådarna vi vänder
man blir tokig och alldeles slut
men ibland hörs ett lyckligt tjut!
Luckan löstes med god hjälp av fränder.
Ibland är vi lilleputtar
som förfaller åt fjanteri,
på glöggen vi gärna smuttar
till tröst för vårt klanteri.
Men ibland vi av glädje skuttar!
Vårt bås med giganter i.
Sorry för förseningen – jag ska förklara i facit imorrn vad det var som krånglade! Påsarna som en gång var t-shirtar ska lottas ut och sedan ska vi alla gnistra och glimma i nattens timma.
Nu är vi inne på tolfte och sista luckan 2022!
Lucka 12! Vem ligger bakom detta verk?
Två män möts på krogen. De är tydligen bekanta, för de presenterar sig inte för varandra.
– Jag blir illamående när jag ser dig, säger den äldre av dem.
– Jag önskar att vi var totala främlingar att vi aldrig hade mötts, svarar den yngre lugnt.
– Du är bara en böld, ett varande sår, en fistel för mig.
Så länge människor lever och andas, kommer hat och kärlek att finnas, och mellan just dessa två råder inget tvivel om känslorna. Den yngre mannen fingrar på berlocken i sitt halsband.
– Den här, den gav du mig strax efter att jag fötts.
– Den där? Ja, för att jag längtade till den dag när du dör och även ditt kraniums kött är avgnagt av råttor, svarar den äldre mannen.
– Jojo. Rik … rik på ord har du alltid varit – annars har du ju ingenting.
– Av ingenting blir ingenting, din fula slemklump! Du är ingen, du är som alla andra medelmåttor!
– Som sagt, du är för mig en främling, säger den yngre lugnt.
Den äldre mannen drar efter andan och fortsätter häva ur sig invektiv.
– Din skojare, rackare, du äter säkert ruttet kött, ditt misslyckade bökande svin, du är fet som smör och rund som en jordglob, jag ska spöa upp dig om du så …
– Du är bara en skojare.
Den äldre spänner blicken i den yngres ögon. Han höjer en knuten näve och säger med avsmak:
– Danskjävel.
Men oj, en önödig bild även idag! Tar de aldrig slut?
