Hoppa till innehåll

Kategori: Facit, julkal.

Facit till lucka 13 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2019)

Gissningarna till lucka 13 var för mig helt obegripliga till en början. Maplestream tycktes hävda att HB inte var död och andra ville underligt nog åka båt härs och tvärs.

Enannankrister var komplett mysko, så jag skakade på huvudet både en och två gånger:
”Om det är hen, så skrev hen om en med många efterkommande, eller samma en.”

Ninja ledtrådade i sen kvällning:
”Kan det kanske behövas ett skjul i anslutning till planen.”

Ökenråttan gjorde som Postflickan:
”Nu går jag och lägger mej, helt komfortabel i råttboets kalla sovrum; vi sover med öppet fönster året om, under natthimlens stjärna.”

Zkop var väldigt tidig med sin ledtråd:
”Här är kallt idag, men det ska bli varmare om det nu är nån tröst.”

Ardy slog mig med svår häpnad, för detta var fantastiskt:

A London girl moved to Howling,
for a Darcy mayhap she was prowling.
Modernizing farm and her kin,
all vile and eccentric to a sin.
Seen by Ada in the shed, what was the foul thing?

Jossilurens pladdrade alldeles förträffligt:
”… För vi pratar ju givetvis om filmen med samma namn, som kom 2007 och där Kate Beckinsale spelar Annie Marchand. ”

Karin, som kanske var allra först:
”Uppe i ottan på Luciadagen, kämpar i kölden mot det hägrande målet: värme och tröst på läktar’n.”

Jomen. ”Kall tröst” är alltså ledorden … Men vem var det då? Jo:

Stella Gibbons (1902–89) är ett inte särskilt bekant namn. Såpass obekant att varken svenska Wikipedia eller NE har en artikel om henne.

– Fnys! fnös jag när jag  upptäckte det. 

Så huuuuur ska ni i så fall ha den blekaste susning om denna person?

Jo, min tro är att ni har hört talas om, sett filmen eller läst ”Cold Comfort Farm” (1932), som är så rasande rolig och modern i sitt tankesätt att ni helt enkelt borde det. Om inte, kan ni ju se fram emot en ny, trevlig bekantskap.

Stella Gibbons 1988, hon som sade sig hata ”de uppblåsta, de pompösa och alltför sentimentala”. (Foto: John Hedgecoe/TopFoto)

Ni får gärna, liksom jag granska bilden här ovan. Lampan. Stöket. Tofflorna. Kroppsspråket.

Stella Gibbons hade en rörig uppväxt med en i och för sig ganska rar mamma, men med en skitstövel till supande pappa med tusen och en kvinnor på sidan om. Pappan skrek och röjde, for ut mot alla i hushållet och drog sig inte för att lappa till barn som i hans ögon behövde lite stryk. (Med facit i hand vet vi att sådana här upplevelser bådar gott för blivande författare.) En glädjekälla och anledning till överlevnad var hemmets många böcker och Stellas läshuvud, som också hjälpte henne att som en av få flickor faktiskt få börja läsa på universitet.

– Mäh, boring, sa Stella, som inte riktigt hängde med eller njöt av skolan – men skrev gjorde hon hela tiden.

Stella 1955. (Foto: Mark Gerson.)

När Stella Gibbons mamma var blott 48 år, dog hon hastigt och plötsligt – och fem månader senare söp pappan ihjäl sig. Stella var då bara i 25-årsåldern och fri som en fågel med en pojkvän som hon relativt öppet mot alla normer minsann hoppade i säng med utan giftermål – men nu fick hon ta sig i kragen och hand om sina två småbröder.

De tre valde att bosätta sig i Vale of Heath, där Keats, Leigh Hunt and D. H. Lawrence hade lyckats skapa litterära storverk, och så inledde hon sin journalistkarriär. Hon blev uppskattad särskilt för sina dikter och uppmärksammad av storheter som T. S. Eliot och Virginia Woolf. Men så kom en sådan där period som är så bra för unga, spirande författartalanger: avsked, nytt jobb, olycklig kärlek, kamp för pengar och allmänt trassel.

Och då skrev hon ”Cold Comfort Farm”, vars handling är ungefär som i det synopsis som jag hade i lucka 12. Det coola är att boken är lågmält rolig, har många finurliga sekvenser, några trevliga citat som passar här och där och en snabb dialog. (Om man läser snabbt, dårå.)

Stella Gibbons skrev boken snabbt och lätt utan åthävor som  en parafras och ironisk kommentar till alla fjöntiga romansböcker om förvecklingar och spirande kärlek samt stora bröllop som hon fann att pöbeln (förlåt) på den brittiska landsbygden dyrkade. Alltså fåniga böcker där jordnära och primitiva rollfigurer vandrar omkring, där dystra skeenden och det arkaiska landskapet ”avbildas i prosa som är så överarbetad att minsta lilla färgklick är en underdrift”.

Huvudpersonen är (som sagt) den unga fröken Flora Poste, vars föräldrar dör utan att någon saknar dem. Hon söker äventyr och gamman och lyckas med bestämd humor förändra livet på ett superhjältesätt bara genom att prata omkull folk och intrigera. Alla blir lyckliga och föremålet för hennes egen kärlek har minsann alldeles vita tänder.

Om ni vill, kan ni kämpa lite genom att se hela filmen från 1995 på Youtube. Här har ni trailern, där Flora i inledningen möter den snälla betjänten Sneller:

Den är inte textad, men å andra sidan uppdelad i besvärliga tiominuterssnuttar … Där kan man se husfadern Gandalf (alltså Ian McKellen) och en väldigt ung Kate Beckinsale samt Joanna Lumley från Absolutely Fabulous som den leende Mary Smiling. Och en synnerligen förälskad Stephen Fry!

Under bröllopsmiddagen ser man väldigt kort och utan kommentar eller replik hur brudgummens överklassmoder försöker förstå sig på böndernas piroger, medan en helt vanlig bonntjej med nyfiken avsmak klämmer i sig rysk kaviar.

En av mina favoritrepliker – sagd i förbifarten – är en order till en av sönerna i huset. Alla får sina uppgifter när arbetsdagen inleds i ottan. Fadern säger lugnt:

– Seth, you drain the well. There’s a neighbor missing.

Gamla Ada Doom, som sitter i sitt rum på ovanvåningen säger nästan bara:

– I saw something nasty in the woodshed.

När hon sedan blir förändrad och minsann ska åka till Paris, säger hon:

– You won’t find me plucking my eyebrows, nor dieting, nor doting on a boy 25.

Och det är nästan lika roligt som att gamle Adam envisas med att inte diska med en diskborste, utan en liten pinne. För det har han ju gjort i alla år.

Stella gifte sig, skrev mer, fick en dotter, skrev mer, hade stora fester och många kompisar, skrev ännu mer, blev änka 1958, och skrev igen och hade partyn tills hon dog. På 1960-talet gav hon till och med ut science fiction: ”Jane in Space”, skriven i Jane Austen-stil …

Scoop! Redan på 1930-talet varnade hon i en dikt för miljöförstöring med dessa rader:

”What oil, what poison lulls
Your wings and webs, my cormorants and gulls?”

Ur ”The Marriage of the Machine” (1938).

 

Tyvärr blev Cold Comfort Farm alltså en sån hejdundrande succé att Stella Gibbonss övriga verk hamnade i skuggan och förtvinade. Till alldeles nyligen, när någon upptäckte att det var ju alldeles fel och utbrast: ”Nu fräschar vi upp dem och ger ut dem på nytt!”

Men ojojojojoj vad det är ont om Stella Gibbons på svenska bibliotek. Kan vi kanske göra en insats här?

 

PLOMMONSTOPET! HITÅT!

Faktum är att plommonstopet har åldrats lite mer än jag  vill erkänna. Fodret sitter slafsigt löst och riskerar att svälja lappar. Men jag rör om med försiktig hand och får upp en … en … en … Magganini!

Lucka 15 kommer på söndag morgon!


Bonuslimerick från hakke bafatt det var val i Storbritannien (och stackars Skottland inte fick som de ville) och Brexit ser ut att genomföras med blonde Johnson:

En man i ett brittiskt imperium
han formar ett nytt ministerium
och sen hörs han ropa:
”Vi slopar Europa,
och det är mitt enda kriterium!”

 

Share
39 kommentarer

Facit till lucka 7 heter inte lucka 14 utan 8 förstås (Lilla Julkalendern 2019)

Enklaste luckan EVER!

Lucka 7 2019 går till historien som den lättaste och mest förvirrade – men skyll inte på mig! Jag bara skrev som det var! Fast … hur var det egentligen? Vi kollar några spridda kommentarer i komplett oordning eftersom jag har läst dem i oordning bland laxtillredning, basket- och pingisbollar samt släktbesök.

Maplestream:
”Konstaterar att när jag läste i lugn och ro så kom HB till mig. Det enda som oroar nu är att det helt plötsligt var så enkelt. Som om jag läst direkt ur nämnda dagbok.”

Ökenråttan var sannerligen upprörd:
”Om jag vore damen på bilden skulle jag stämma Lotten för att hon kopplar ihop mej med dagens HB.”
”Och att sno mr Darcy! Jag saknar ord.”

Jossilurens:
(Nej, ni får läsa hela kommentaren häääär istället.)

Zkop:
”183 år mellan verken.”

Bridgroom:
”Zkop påstår att det är 183 år mellan verken (undrar vilket som då är startåret – hon på bilden skrev flera). Men om jag väljer en, kan då HB vara den som skrev ”Mulle Meck bygger en båt”?”

Christina:
”Tänker att det kanske är så lätt som det verkar för att även jag ska kunna klara av en lucka detta år. Men förmodligen inte.”

Ninja i Klockrike:
”Kommer med ledtrådar som sabbar min HB.  En HB som var vida mycket mer bildad än den HB som jag just nu förstått att det är. Det var dagboken som ställde till det. Den som jag fann oläslig.”

Helena:
”Det känns för enkelt, men ledtrådarna pekar mot en HB som har en del av sitt namn gemensamt med mig, och en huvudperson som har dagboksskrivandet som gemensam faktor. Det är inte riktigt en oberoende gissning.”

(Den där sista var inte Översättarhelena. Måste ju påpekas!)

Svaret är Helen Fielding (f. 1959), som slog igenom med dunder och tjohej när hon 1995 förstod att hon skulle skriva om sig själv, fast om en tjej som hette Bridget Jones.

Boken är mer känd som film än som bok eftersom man

  1. fullständigt obegripligt konstigt valde en amerikansk skådespelerska till huvudrollen
  2. såg till att denna skådespelerska till omvärldens fascination fick gå upp 15 kilo och lära sig brittisk engelska
  3. fick erkänna att även om det var fullständigt obegripligt, gjorde denna skådespelerska ett alldeles utmärkt jobb.
Skådespelerskan ifråga, Renée Zellweger.

Men faktum är att Helen Fielding skrev små kåseriliknande stycken om Bridget Jones – utan byline – i The Independent långt innan hon blev bok och film. Som så många andra författare som plötsligt gör succé, gällde det för Helen att smida medan pennan glödde och producera så många historier som möjligt om Bridget innan hon blir på smällen och måste sluta jaga karlar och män samt skilja mellan en trist chef (som jag dock fann oerhört charmig) och en Mr Darcy som heter så för att han ÄR Mr Darcy fastän (hej Ökenråttan) han redan var Mr Darcy i Jane Austens Pride and Prejudice, som ju (hej Zkop) kom ut 183 år tidigare.

Till yttermera visso spelas Austens Mr Darcy och Helen Fieldings Mr Darcy av en och samma skådespelare!

Kolla, Colin Firth överallt!

Helen erkänner rakt av att hon har snott idéer och handling av Jane Austen. Bridget till och med citerar ”Stolthet och fördom” när hon läser upp de allra första raderna: ”It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.”

Helen Fielding var före B.J. (som man kallar verket när man är i branschen) singel och sådär charmigt fattig som andra kulturarbetare. Och sedan SCHWÅPP! kom genombrottet helt out of the blue. Fast om man tittar lite närmare på hennes cv, ser man att hon umgicks i kretsarna runt Rowan Atkinson och att hon var polare med regissören Richard Curtis redan innan han fick sätta tänderna i Bridges Jones och göra film av boken. (Sade hon ogint, den där Lotten, som inte är bestsellerförfattare bafatt hon inte umgås med filmmoguler utan bara långa basketspelare.)

Numera bor Helen med barnen halva året i London, halva i Los Angeles. Hon gifte sig i USA med komikern och författaren samt Simpsonmedarbetaren Kevin Curran, och livet lekte medan de fick två barn 2004 och 2006. (Amerikanska källor påpekar nogsamt att de inte var gifta och att de nästan inte var ihop heller.) Och så blev det sådär som det så ofta blir, tycker jag, när allt verkar gå så bra. Kevin fick cancer och dog 2016.

Nä, det finns inte så mycket intressant att berätta om Helen Fielding. Därför ska ni få se en bild från det hus som hon för nåt år sedan sålde och flyttade ifrån. Titta på lampan som går som i en vid båge.

Den heter Arco och skapades av Achille & Pier Giacomo Castiglioni 1962.

Varje gång jag ser en sådan lampa i hemma-hos-reportage, tar jag mig lite olyckligt åt hjärtat eftersom jag 1999 hittade en sådan lampa för en hundring på en loppis.

– Heh. Kul lampa. Heh.

Sa jag och gick därifrån.

Så, nu lämnar vi Helen Fielding, som om inte annat är en skicklig dialogskrivare. Läs Bridget Jones, så ska ni se att ni plötsligt fnittrar åt hennes mamma som vill köpa hjul till en resväska.

Verket som jag ville att ni skulle hitta, var alltså ”Bridget Jones’s Diary”. Men … mittenstycket, det ekivoka mittenstycket – det lät väl inte alls som nån lättsmält dagbok? Nä, för det handlade om en annan Helen Fielding, och hon forskar inom fysikalisk kemi. Alltså tog jag definitionen till fysikalisk kemi och gjorde om den till en falloid aktivitetsbeskrivning.

Wikipedia:

Fysikalisk kemi är en av kemins huvudgrenar, och använder fysik, framförallt termodynamik och kvantmekanik, för att förklara och studera kemiska fenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, tryck och volym hos ett system, samt det arbete och den värmeöverföring som utförs av eller på systemet är kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.

Julkalendern:

Den kroppsliga fysikens personkemi är en av relationsteorins huvudgrenar, som använder fysik – framförallt dynamiken mellan män och kvinnor – för att förklara och studera relationsfenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, beröring och ökande volym hos en extremitet (samt det arbete och den värmeöverföring som utförs på själva kroppsdelen), kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.

Men låt oss nu komma till saken!

PLOMMONSTOPET!

Jag är glad över alla lappar som ligger här och blir allt skrynkligare. Och att ni gissar fastän tischan fortfarande är osynlig. Här kommer en lapp …

Niklas! Som valsade in jättesent!

Lucka 9 kommer i ottan på måndag!

Bonus:

En liten snutt ur Bridget Jones dagbok. Där jag alltså tycker att tjifen Hugh Grant är charmig.

Share
54 kommentarer

Facit till lucka 5 heter lucka 6 (Lilla Julkalendern 2019)

Nämen hu, så svårt jag hade gjort det i lucka 5! Halva båset analyserade små siffror, andra halvan letade efter färgsymboler. Jag var ute och flängde och hängde inte i båset!

• Rosman var helt obegriplig (och hade förmodligen fel), men jag gillar formuleringen:
”Jag ber natt och dag att en stjärna ska födas. Dons vita sydväst är i stora mordfloden. ”

• Aku var på bra humör, bara:
”Fantastisk lucka idag! Jag har inte en susning dock så det blir läktarhäng och hoppas på ledtrådar.”

• Men … Ökenråttan hade kommit på nåt.
”För att hitta HB började jag i slutet. Den Blyga rekommenderade mej den här HB en gång.”

• Pysseliten var extremt (o)tydlig – man vet ju att när man vet, vet man:
”Miami minus vice, blir bara Miami. Hjääälp! Släpp ut mig ur kaleidoskopet!”

• Pigga Kristina ska ha en allmän eloge för sin första kommentar till denna underliga lucka:
”Godmorgon! Idag är det bildning, höhö.”

•  PK:
”Jag får lite vibbar av en skurk i Tintin. Och en skurk i the Simpsons. Mycket skurkigt det här, måste vara Dan Brown.”

•  Stackars Magganini:
”Nä. På hotellet efter diverse föredrag, mingel, trollkarl, mat, musikquiz, nattduell och dancing har jag nu läst ikapp ca åttio båsinlägg. Det var ingen idé. Gonatt.”

Ack! Jag måste få tacka för ert tålamod, ni som satt med förstoringsglas och försökte färganalysera. Håll ut! Det kommer enklare gåtor! (Kanske.)

Här  har ni titlarna som luckan byggde på!

Run, River (1963) – Lagt kort (1970) – South and West (1979) – The White Album (1979) – En stjärna föds (1976) – Blue Nights (2011) – A Book of Common Prayer (1984).

Svaret på luckans gåta är Joan Didion (f. 1934), som är en amerikansk författare med ett livsöde som inte liknar någon annans. Men jag återkommer till det, först tar vi det skrivna: tidningsartiklar, essäer, böcker, pjäser och mycket annat. Hon sitter just nu, mager som en liten kyckling, i en stor våning i N.Y. och mår sisådär. Men hej, vad hon har skrivit mycket i sitt liv.

“Grammar is a piano I play by ear.”
― Joan Didion

Joan Didion 2008. (Foto: David Shankbone CC BY-SA 3.0)

Under en barn- och ungdom med trasslig skolgång, fann Joan Didion (eller ”Didelido” som Zkop skrev i båset) att skrivandet var passionen som fick henne att stå ut med livet. Hon jobbade heltid på Vogue i N.Y. och skrev en roman hemma på kvällarna med hjälp och stöd av en polare som hette John. Som hon raskt gifte sig med – och med vilken hon flyttade till Los Angeles. De annonserade efter en hyreslägenhet som ”Writer and wife looking for house” och hittade något som kostade blott 400 dollar i månaden. (Vilket låter hiskligt mycket 1964! Jag kollar … 400 dollar dåförtiden är 3 200 dollar nu, vilket i dagens penningvärde motsvarar 30 000 kr! I månaden! Okej, petitess, petitess, fortsätt nu med Joans liv nu.)

Först var hon fokuserad på att berätta om hippiekulturen i USA, och då särskilt på västkusten. Resten av världen häpnade av hennes rapporter eftersom den inte hade kommit så långt vad gäller nakenhet, droger och lite mer droger.

Joan Didion lagar sallad 1972. Den vackra grytan fyller ingen funktion. (Foto: Henry Clarke.)

Hon och hennes författarmake John Gregory Dunne satt i ett gigantiskt hus och skrev, redigerade varandras artiklar, skrev, skrev och skrev och fann någonstans på vägen att de inte kunde göra barn. En kväll ringde en sjuksköterska och berättade att de hade en nyfödd, föräldralös unge som behövde ett hem.

– Ska vi åka till sjukhuset och kolla? sa John.
– Va? sa Joan som stod i duschen  och hade schampo i öronen.

Men de åkte. De

  • tog hem den lilla bebisen som fick heta Quintana Roo efter ett plejs i Mexiko
  • blev strax vräkta eftersom man inte fick ha små barn i det stora (dyra?) huset
  • flyttade
  • fick adoptera den lilla
  • fortsatte att skriva.

(Förmodligen hade de berättat om barnlösheten eller ansökt om att få vara fosterhem, men si det förtäljer icke historien.)

Joan blev med tiden lite intresserad av amerikansk utrikespolitik och reste till samt skrev om El Salvador, Cuba, Vietnam och kalla kriget. (Hm. Nej, den där formuleringen borde jag ha jobbat mer med. Hon reste ju inte till kalla kriget.) Samtidigt konstaterade hon krasst att politikerna ju lever i en fantasivärld med abstrakta termer och att de sällan kan relatera till människor.

Den lilla familjen hade ofta stora fester och lärde känna dåtidens coolaste kulturcoolingar, som gick som barn i huset. Under en fest kikade Joan in i rummet där lilla Quintana låg och sov, och upptäckte då piller och sprutor som låg på golvet bredvid sängen. Från den stunden blev festerna färre och mindre samt lugnare.

När de ville bygga om lite i sitt hus, anlitades en snickarfirma där Harrison Ford råkade jobba. Han berättade:

– Ja, jag byggde ett helt extrarum där. Vi blev vänner efter att jag och min arbetsgivare hade dragit ut på jobbet i en halv evighet för att kunna fakturera mer och mer … Ah, ni vet hur snickare funkar.

Joan Didion och John Gregory Dunne 1977.

Så fortsatte livet. Joans make John hade en rolig släkt som de umgicks mycket med – dottern Quintana Roo (som bara kallades ”Q”) hade några Dunne-kusiner som hon tyckte mycket om. Men 1982 ströps en av dem – Dominique Dunne som nyss hade fått något av ett genombrott i ”Poltergeist” – av sin pojkvän.

Dominique längst till höger i Poltergeist.

För alla, inklusive Joan och John, var detta en vändpunkt när det gällde engagemanget i våldsbrott i USA eftersom pojkvännen inte blev dömd för mord utan ”vållande till annans död”. När fem oskyldiga killar 1989 befanns vara skyldiga till en våldtäkt och misshandel i Central Park, skrev Joan Didion meddetsamma att hon fann rättegången mysko. Killarna frikändes helt 2001, när den riktiga förövaren erkände …

“I don’t know what I think until I write it down.”
― Joan Didion

Vi rasslar vidare till 2003, när den nygifta dottern Quintana plötsligt blev sjuk i lunginflammation och massa annat förfärligt – såpass att man befarade att hon skulle dö. Hon försattes i koma och hela släkten och alla vänner led vid hennes sjuksäng. En kväll satt den oerhört bekymrade John hemma i lägenheten och pratade med Joan om hur han aldrig hade känt sig så bekymrad, orolig och ledsen och … och … och så tvärdog han.

Joan trodde att han hade satt i halsen och försökte göra Heimlich-manövern på honom. Men han var död.

“A single person is missing for you, and the whole world is empty.”
― Joan Didion, The Year of Magical Thinking

Alldeles efter begravningen (tre månader senare eftersom Joan väntade tills dottern var tillräckligt frisk för att kunna vara med), frågade Quintana om det var okej att ta en sväng till värmen på västkusten. Joan slog ut med armarna och sa:

– Javisst, det är bara bra för dig! Off you go!

So off she went. I flygplanstrappan snubblade Quintana, föll handlöst och slog huvudet i betongen på marken – och 18 månader senare dog hon 39 år gammal i sviterna efter detta fall.

Den lilla, lilla Joan Didion i sin stora, stora lägenhet skrev sedan vad som sägs vara ”den enda sorgebok som har skrivits av en ickereligiös person”, vilket ju måste vara en amerikansk överdrift. Boken blev även en pjäs som sattes upp med Vanessa Redgrave i huvudrollen – hon, vars dotter Natasha dog av ett fall i en skidbacke.

Livet är då bara oro och vånda samt sorg!

Om ni vill lära er mer om Joan Didion, kan jag rekommendera dokumentären ”The Center Will Not Hold” på Netflix. Den är gjord av Johns brorson Griffin Dunne (alltså brodern till den mördade Dominique).

PLOMMONSTOPET! KOMSI KOMSI!

Rörarörarööööra! Inte dra ut på det! Jag drar … Kråkan!

Såja! Hurra!

Lucka 7 kommer vid nio–tiotiden på lördag förmiddag!

Psssst!
Om ni undrar om det fanns några dolda ledtrådar, så kan ni kolla vad de åtta bilderna heter. (Till exempel om man öppnar bilden i en ny flik.) Sista bokstaven i de åtta bildnamnen är: j-o-a-n-1-9-3-4.

Share
37 kommentarer

Facit till lucka 3 heter lucka 4 (Lilla Julkalendern 2019)

Jamen här har vi hoppat till lucka 3 fastän det bara är andra gåtan! Så underligt effektivt!

Gissningarna var spretiga och roliga och kluriga hela dagen och det tog inte lång tid innan någon verkligen kom med tydligheter. Pysseliten måste antingen ha vaknat på rätt sida eller ha löst gåtan eftersom hon bara skrev:

”Det här är ju JÄTTEROLIGT!!!”

Både LottenPotten och Rosman var inne på en decimerad och stympad Beatlesmedlem, nämligen ”George och Harris”. (En av mina favoritledtrådar. Bara för att jag gillar Beatles.)

Ökenråttan visste besked:
”Ost och åror tycker jag är signifikativa. Även att det röks. Och den där stackarn som stapplar fram under ett berg av hattar med mera – jag har ett så livligt minne av honom. Great favourite. Liten ungersk-rumänsk touche, förresten.”

Det är väldigt fint, tycker jag, när vänner, gifta par och mor och dotter kommunicerar via båset:

Magganini:
”Jag kan ju inte kolla i boken heller, för den har en annan härvarande båsist lagt beslag på. Tror jag”

Hannoia:
”Nehejdu Magganini den har du allt fått tillbaka. Tror jag, för jag hittarn inte nämligen.”

Brid:
”NU hittade vi den. Fram med ananasburken, här ska firas! Har någon en öppnare?”

Och det där återkom i flera av era ledtrådar som hänvisade till stenar i huvud, halmhattar, snubbel, trill och konservburkar.

Christer, the Long Distance PT:
”Men det ser ju ut som att den stackars förvirrade gubben är på väg att banka sig själv i huvudet med en sten!”

Så här ser det ut i boken som ni snart ska få veta mer om!

 

Svaret i lucka 3 är Jerome K. Jerome (1859–1927) – författaren till ”Tre män i en båt”, som faktiskt alla i hela världen tycker är rolig. Boken kom ut 1889, samma år som vi i Sverige var sysselsatta med att övergå till metersystemet, när Eiffeltornet invigdes och Hitler & Chaplin föddes. Det var alltså inte igår.

Oj, vilken fin kvalitet det var på det här fotot! Man ser ju nästan att Jerome är röd om öronen.

Den engelska titeln är Three Men in a Boat (To Say Nothing of the Dog), men den där parentesen lät vänta på sig i den svenska översättningen eftersom man 1890 och 1912 ansåg att den störde. Boken har översatts till svenska även 1939, 1946, 1960, 1987 och 2007 – och nu slår några av er handen för pannan och utbrister:

– Men varför har jag inte läst den, va? Va?

Därför har jag gjort en liten lånabok-tjänst till er.

  • Pappersboken finns att låna på Sveriges alla bibliotek.
  • Den finns som ljudbok blott i Malmö, men skapa ett konto där så ska den säkert kunna laddas ner.
  • E-boken finns på 69 bibliotek just nu, så det är bara att klicka sig fram här!
  • Eller om ni gillar engelska … läs hela rasket här, ba.

Jerome var yngst av fyra barn i familjen Clapp i England. Syskonen hade fantastiska namn: Paulina Deodata, Blandina Dominica och Milton Melancthon. Pappan hette Jerome i förnamn, men när han en dag kom på att han behövde ett finare namn som bättre stämde med hans persona och kyrkliga yrke, bytte han genom att bara lägga förnamnet sist. Också. Jerome Clapp Jerome.

Som att jag skulle heta Lotten Bergman Lotten.

Mamman? Ja, hon hette bara Marguerite.

En DiLeva-lock i pannan och väldigt vita skor, minsann. Men är inte stolen lite väl låg?

Vår unge Jerome K. Jerome förlorade i tonåren båda sina föräldrar (medellivslängden i England var bortåt 40 år, så det var alls inte konstigt), och fick sluta skolan för att istället under fyra år plocka kol från banvallar. Hur Clapp förvandlades till K. (för Klapka) är en intressant historia. Som ingen kan bekräfta, så jag kan inte återge sanningen här.

Den föräldralöse, fattige, stackars Jerome slet för sin egen överlevnad tills han en dag bestämde sig för att bli skådespelare. Det var ett utmärkt val, även om han inte alls lyckades och teatersällskapet gick i konkurs. Eländes elände. Men någon tipsade honom då om att man kunde tjäna småpengar genom att skriva texter för tidningar. (Det var tider, det.)

Hur kan en sådan muntergök till vardags gå omkring och se så barsk ut i sin fina mittbena?

Och på den vägen är det. Jerome kallas ofta för ett ”one hit wonder”, men det är  nog att underdriva hans betydelse. Han skrev till och med en bok om tre män på cykel (som Flygbengan ju kallade ”Sequel på cykel.”). Kolla här vilka citat som har kommit ur hans penna!

”I like work: it fascinates me. I can sit and look at it for hours.”

”It is always the best policy to speak the truth, unless, of course, you are an exceptionally good liar.”

”Splendid cheeses they were, ripe and mellow, and with a two hundred horse-power scent about them that might have been warranted to carry three miles, and knock a man over at two hundred yards.”

”There is no pathos in real misery, no luxury in real grief.”

”– Oh, give me back the good old days of fifty years ago, has been the cry ever since Adam’s fifty-first birthday.”

”I often arrive at quite sensible ideas and judgements, on the spur of the moment. It is when I stop to think that I become foolish.”

”Life is a thing to be lived, not spent; to be faced, not ordered. Life is not a game of chess, the victory to the most knowing; it is a game of cards, one’s hand by skill to be made the best of.”

”Being poor is a mere trifle. It is being known to be poor that is the sting.”

”A boy’s love comes from a full heart; a man’s is more often the result of a full stomach.”

Ber om ursäkt för att jag visar upp så många, men det var svårt att välja.

Som vanligt när jag läser om forna tiders kulturpersonligheter drabbas jag av ett olyckligt styng i hjärtat eftersom de ju umgicks så flitigt med varandra, hela bunten. Liksom Jerome K. Jerome vill jag också vara bästis med H.G. Wells, Conan Doyle och Rudyard Kipling!

När ”Tre män i en båt” gjorde sådan dundersuccé och sålde nästan två miljoner exemplar på två år, var recensenterna ändå sura och kritiska, nästan fientligt inställda till tramset i båten på Themsen. Jerome muttrade: ”One might have imagined that the British Empire was in danger.” Hans förläggare undrade samtidigt hur det kom sig att så vansinnigt många böcker köptes, och sa: ”I often think that the public must eat them.”

Polaren George Wingrave (alltså ”George” i boken) , en trädgårdsmästare utan namn, JKJ och dottern Rowena.

Jerome K. Jerome gifte sig med sin fru Georgina Elizabeth Henrietta Stanley Marris (dessa namn!) 1888, som då hade ett barn och hade varit i skild i blott nio dagar. Att ta ut skilsmässa var som bekant ingen barnlek under denna tid, och hon fick stämma sin första make för att få gifta om sig. På smekmånaden hyrde JKJ och nyblivna hustrun en båt och åkte ut på Themsen – vilket  ju är storyn i lucka 3.

JKJ (som man tydligen kallar honom i England) var frivillig ambulansförare under första världskriget. Han tog väldigt illa vid sig av allt han upplevde och blev sig aldrig riktigt lik. Mitt i språnget – på väg till ännu en båttur med hustrun – drabbades han av en jättestroke, och efter två veckor på sjukhus dog han. Dottern Rowena dog barnlös 1966, så några direkt nedstigande släktingar finns inte idag. Uhuuu.

Men …

PLOMMONSTOPET!

Pfuiiiiitt! Kom hit nu alla! Samling vid pumpen! Hatten! Jag rör om bland en jääävla massa lappar (hej vad det går!) och draaar en … Oj. Jag har ju skrivit ut era namn på en proper skrivare och sedan klippt isär er så att det står ett namn på varje lapp. Men här står det faktiskt två namn för att jag har slarvat med klipperiet. Men då tar vi två vinnare!

  1. Agneta Uti Lund!
  2. Bridgroom!

Sådärja!

Morgondagens lucka 5 (som är den tredje gåtan) kommer i ottan den 5 dec.

Pssst.
Här kan man läsa mer om JKJ.
Här kan man läsa mer om boken.

Det finns en BBC-film som gjordes 1975 med Tim Curry, Michael Palin och Stephen Moore.
Share
54 kommentarer

DRT år 2018: ett facit

DRT – Den Röda Tråden – i Julkalendern 2018 var svårfångad, men banne mig var inte hakke och krafsade på den … som vanligt. Han brukar lista ut den!

Och som vanligt vill jag gärna överge min egen ihopknåpade DRT till förmån för nån annans, t.ex. hakkes och Citronens brösttoner.

hakke:

Den röda tråden är alldeles topless!

Citronen:

Kan även bidra med att Sophie Scholls biografi skrevs av Barbara Beuys. Man skulle då kunna säga att Sophie fick Barb-röst.

Däremot får jag inte in Ted Gärdestad i DRT alls – men Citronen lyckades med att få in Teds egna måne i varenda lucka!

Dieva tänkte på kärlek i alla former, vilket jag ger ett halvt rätt för. Magganinis association var rolig när jag visste svaret:

”Motvind, men jobbar på”, typ?

Barkborrens tankar var också i DRT-krokarna, i alla fall när man vet vad det är:

Makt, kamp och förändring.

Brids idé var kort och koncis:

Folk!


Men nu kan det sägas rakt ut!

DRT 2018 är fortplantning med ledtrådar som snoppar, bröst, ståndare och pistiller samt fallosar. Några luckor var diskreta, medan andra hade flera ledtrådar – och några av dem var exakt samma ledtrådar som hakke hade hittat.

Lucka 1
Lerfallosen i bilden, Astrid som blev gravid, massa ståhej om kärlek,

Lucka 2
Lysistrate och KUKEN! (Pitten bidrog ni i båset med.)

Lucka 3
Tuppen tog farväl av hönsen på ett mycket trevligt sätt.

Lucka 4
Ett barn på bilden: ett resultat av fortplantning. (Det var svårt! Ökenråttan vikarierade ju med att skriva luckan och jag försökte med spett och hacka klämma in en ledtråd i bilden utan att avslöja min plan för Ökenråttan. Jag föreslog bilder på trumpetblommans pistiller, blåstångens kärleksliv, fallosliknande flaggor på Kangaroo Bay, Moon Jellyfishens livscykel, månlandningens flagga som stod stolt som funnes det flagg-viagra och en annan ståndaktig trumpetblomma. Ökenråttan dissade mina idéer tills det bubbelblåsande barnet dök upp – och jag slapp avslöja DRT på kuppen!)

Lucka 5
Kärleksdöd och Fritz Lang är kär i Thea, men särskilt mycket fortplantande ägde inte rum.

Lucka 6
Seeeex. Kärlek är komplicerat. Agnetha och Björn fick två barn och var nästan nakna på en bild och på en bild satt Björn med sina föräldrar.

Lucka 7
Nakenhet. Sara Danius har många syskon, som ju är fortplantade.

Lucka 8
Uppvaktning med efterföljande parning.

Lucka 9
De högre stånden. Den akt som följer när grevinnan och betjänten lämnar matsalen. Många Schollsyskon fanns det.

Lucka 10
Smekmånad. I facit blev jag plötsligt övertydlig med mina DRT-ledtrådar: sexfrosseri och ”mannens och kvinnans könsorgan samt själva kärleksakten”.

Lucka 11
Otroligt luddig ledtråd så att ni inte skulle bli styva (!) i korken: tidningsklipp om att HH inte hör ihop med sex. (Och som bonus: att jag ju skulle sätta på Skifs.)

Lucka 12
Apollons snopp.


Tack för gott samarbete och tack för att ni är så roliga! Jag frågade för övrigt DDM (den djefla mannen här i huset) vad han trodde om DRT. Han sneglade lite slött på bilderna och sa:

– Kanske ”Totte och Malin är nakna”.

Se, det tyckte jag var kul!

Vad hör jag i fjärran? Ni undrar hur bildförslagen till Ökenråttans vikarielucka såg ut? Så här!

Fallosar.
Blåstång.
Moon Jellyfish.
Det blåser ju inte på månen.
Share
26 kommentarer

Facit till lucka 12 heter lucka 24 (Lilla Julkalendern 2018)

NU ÄRE ÖVER! TUUUUT! Julkalendern 2018 har (förutom DRT) nått sitt slut!

Lucka 12 var lätt, men jättesvår och knasig samt nästan logisk. Stackars Jossilurens blev alldeles kortfattad med sin mobil (men visste att regentlängden var 179,5 cm), Micke blev en ogissare, hakke fick kolasmet i huvudet, Kråkan körde sin lådbil medan alla lundabor gladdes åt julsnö.

Citronen mindes en videobutik som brann opp häromåret:

”Jag har en arbetskamrat från Holland som heter Ruben. Tror dock inte det är han som åsyftas idag men jag känner igen de flesta som nämns i luckan tack vare Forsvärns.”

Luslina dök upp i sista stund:

”Jag hade en kompis vars lille kusin fick namnet Ruben. Föräldrarna valde att stava det Reuben, till släktens lätta bestörtning: ’Han kommer ju bara att bli kallad för Lille Revben’.”

Ökenråttan dreglade över en välutvecklad muskel från midjan och snett nedåt.

”När jag i min vildaste ungdom gick på konstskola hade vi en nakenmodell som hade den där muskeln väldigt väl utvecklad. Det var visst inte så vanligt och croquis-läraren var eld och lågor.”

Ninja gav en bra ledtråd:

”Rosenkvarts och tigeröga är halvädelstenar.”

Christer tLDPT hade en vettig fråga:

Hur går det ihop när rosenkvartsens föregångare inte abdikerar? Är de två kungar?”

Pysseliten signalerade klart och tydligt att hon hade förstått.

”Och jag skulle just kasta in handduken när jag nog tror att jag faktiskt vet!”


En dag i mars 1975 gick Muhammad Ali en match mot nån (vem?) Chuck Wepner (huh, vem då?), som verkligen, verkligen var en nobody i boxningsvärlden.

(Inom jätteparentes: me thinks boxning är en i och för sig väldigt fysisk sport, men satan så konstig. Kombattanterna ska gnälla och skälla på varandra först – och de behöver inte ens vara jämbördiga. Och så har domaren inte utslagsröst utan backhoppningsjuryn som sitter på golvet nedanför bestämmer vem som vinner. Men att boxningsringen inte är rund är intressant: när man började tävlingsboxas gjorde man det på sand eller grus, och då bara ritade man en rund ring som boxarna skulle hålla sig inom, ergo boxningsringen.)

Den här konstiga matchen mellan den lite till åldern komna superduperkändisen Ali och den helt okände, gamle mannen (dock blott tre år äldre än Ali) Chuck Wepner pågick i 15 ronder och var till ytan en kamp utan dess like. Ali kämpade, men Chuck gav inte upp.

  • En gång blev Ali knockad (enligt vissa stod Wepner då på hans fot).
  • Hela tiden slog Ali på Wepner som bara vägrade att ge upp (enligt andra var detta enligt en noggrant uträknad, kommersiell plan).
  • Ali lyckades i 15:e ronden lyckades slå till Wepner så att han för första gången faktiskt blev lite groggy, vilket enligt förståsigpåarna bara var precis som det skulle vara för att yada yada dollars dollars och marknadsföringsmiljoner samt karriärblabla.

Här kan ni se hur det såg ut. (Inte jag. För händerna framför mina ögon är i vägen.)

Denna match såg dagens hemlisbloggare på plats, där han satt i publiken – hungrig och olycklig eftersom han inga pengar hade och nyligen hade blivit vräkt från sin minimala lägenhet: Sylvester Stallone (f. 1946).

Auditionbild före 1975.

Han tittade och gapade och sa förvånat till sig själv:

– Men jösses. Det här borde ju vara en film. The underdog against the hero, arbetarmiljö, fattigdom, slit och släp och amerikanska flaggan. Japp, det här ska jag skriva om. Men vänta, imorrn måste jag gå på en audition till nån jädra science fiction-film. Var är väckarklockan?

Han somnade, drömde om boxning, vaknade, gick på audition – och fick veta att den där nervskadan som han fick när han föddes och som gjorde honom halvsidigt förlamad i ansiktet verkligen inte var till hans fördel och nån himla skådespelare skulle han då definitivt inte bli.

Stallone på 1960-talet.

Så han gick hem och skrev på blott 20 timmar det filmmanus som kom att kallas ”Rocky”, inspirerad av bl.a. Edgar Allen Poe.

Men hade ju fortfarande inte mat för dagen.

Och kunde inte betala hyran.

Än mindre köpa torrfoder till sin älskade hund ”Butkus”.

Så han tog hunden och satte upp lappar i kvarteret – om att den var till salu för 100 dollar. Utanför en mataffär kom en liten man och sa att han kunde ta den för 50. Okej. Deal. Pengar i handen, mat för dagen.

Sly & Butkus på de berömda trappstegen.

 

Det här låter lite för bra för att vara sant. Källkritik 1.0:

Journalist: Is it true that, before Rocky, you were so broke that you sold your dog?

Stallone: Yeah, I sold my bull mastiff Butkus to a little person. [Turns to his publicist] You can’t use the word ‘dwarf’ any more? Let’s just say a little person. I tied my dog up at the store with a sign that said a hundred bucks. I got $50 from this guy called Little Jimmy.

Journalist: This is the same dog that appeared in Rocky, right?

Stallone: Yeah. When I sold the Rocky script, I went to see Little Jimmy and begged for the dog back. He lined up his children [Stallone mimes crying], “Oh my kids love the dog.” I said, “You’ve only had him for a f*ckin’ week!” He wanted to fight me and he said he was gonna kill me — he was a crazy little person! I couldn’t fight him — they’d arrest me — so I offered to pay double. Anyway, $3,000 and several threats later …

Journalist: What happened to Little Jimmy?

Stallone: I ended up putting him in the movie. Do you remember in Rocky, when the little guy goes, “Hey, did ya win?” and I go, “What are you, deaf?” and he goes “No, I’m short.” That’s him.

Ålrajt! Rock… förlåt … Stallone

  1. sålde nästan sitt manus
  2. bråkade om att han borde få huvudrollen medan alla andra favoriserade Burt Reynolds, James Caan och Ryan O’Neal
  3. blev hotad av filmmogulerna
  4. sålde till slut manuset till ett lågt pris mot att han själv fick spela huvudrollen
  5. fick en urpruttig budget och blott en månads inspelningstid
  6. blev tvungen att be alla sina vänner och släktingar att statera utan ersättning.

Men pang-tjoff-bom, så blev filmen en megasuccé och Oscarsmaterial och the rest is an ått-delad history som heter

  1. Rocky (1976)
  2. Rocky II (1979)
  3. Rocky III (1982)
  4. Rocky IV (1985)
  5. Rocky V (1990)
  6. Rocky Balboa (2006)
  7. Creed (2015)
  8. Creed II (2018).

Som ju inte alls är en regentlängd eller ens kungar. Filmen nominerades för tio, vann tre Oscar för bästa regi, bästa klippning och bästa film, medan den halvsidigt förlamade fattiglappen och porrskådisen Stallone bara blev nominerad till bästa huvudrollsinnehavare och bästa manus. Den där Chuck Wepner som boxades mot Ali blev sur och stämde Stallone, som betalade ett skadestånd för att han hade byggt Rockys rollfigur på sagde Wepner.

Sylvester Stallone hade tydligen ett helt normalt och sunt förhållande till sin mamma, hon där bakom bicepsen.

Men (och det här är kanske poängen) – denna osannolika framgång lyckades han inte med förrän han faktiskt borde ha gett upp för länge, länge sedan. Vi (vi människor alltså) tenderar ju att i ett romantiskt skimmer med vaselin på linsen beundrande se på alla envisa dumbommar som inte ger upp sin dröm – när de väl har lyckats.

Eh. Okej, det är 1993, men ändå.

Visa mig en misslyckad skådespelare som går på femton auditions i veckan sedan tio år, en misslyckad poet som blir refuserad år efter år, eller en basketspelare i 54-årsåldern som bara inte vill ge upp trots knaster i knäna, och ni kommer att höra detta:

– Pffft. Man kan faktiskt inte vara en drömmare hela livet. Förr eller senare måste man släppa idiotfantasierna om att kunna leva sitt liv på att boxas/skådespela/skriva poesi/hålla föreläsningar om svenska skrivregler. Alltså: ge upp, kamma dig och skaffa dig ett vettigt jobb som en vanlig männscha.

Den här fotograferingssessionen måste ha varit kul för alla inblandade.

För Stallone gick det ju – efter de inledande 70-talsåren i misär – alldeles utmärkt. Han gör fortfarande filmer på löpande band och är sedan många år respekterad dödspolare med Schwarzenegger, Bruce Willis och Dolph Lundgren. Den halvsidiga förlamningen må vara irriterande efter ett par glas vin – men här har vi en karl som inte ligger på latsidan och pillar sig i naveln, utan som kämpar ända in i kaklet med den hand som han är tilldelad.

Lille Stallone/Rocky och svenske jätten Dolph/Ivan Drago (som nog står på knä) häromåret. (CC BY-SA 2.0)

Det var det!

Men nu ska jag ju dra fem fina lappar ur Plommonstopet. (Jag har hatten i malpåse elva månader om året, ska ni veta. Är man född på 1890-talet, så är man. Nu har han jobbat på bra i en månad.) Nu kör vi!

  1. Maplestream!
  2. Aku!
  3. Is99esa
  4. Niklas!
  5. Zkop!

Jag ger en till embryo också, som en hederströja för lång och trogen samt välformulerad tjänst.

Vad säger ni om DRT – den röda tråden genom Julkalenderns alla 12 luckor? Jag har fått några mejl med gissningar, men nu kan ni go wild and crazy hej vilt i båset! Kolla på Sannas fina dokument om ni vill fräscha upp minnet!

Nu är det så att jag har en farlig massa tröjor kvar (förstår inte hur jag räknade). Ska vi säga att jag säljer dem för 200 kr inkl. Postnords hutlösa porto? (Man får pruta.) Trycket ser ut så här:

(Jag har även andra års tröjor, om än i väldigt spridda storlekar.)

God jul! DRT-facit kommer på juldagskvällen!

Share
65 kommentarer

Facit till lucka 10 heter lucka 20 (Lilla Julkalendern 2018)

Så bakvänt tokigt: ledtrådarna från båsmedlemmarna hamnade redan i luckan! (Vilket jag fann hysteriskt roligt i tillverkningsstadiet.) Transportföretag som DHL stod som spön i backen och naturen var tydligen viktig för kommentatorerna. Jag vet inte vem i båset som kom på vad först, men här kommer några lösryckta citat från denna roliga dag!

Jossilurens-logik:

”ABBA har ju gjort låten Gimme, gimme, gimme a man after midnight  och alla vet ju att Gimme är smeknamn för James!”

LottenPotten:

”Alla som har gjort lumpen vet ju vad inställningsförbud är – men utställningsförbud är mer sällsynt och drabbar ibland frifräsarna.”

Leda drog in både en förebild och en fru:

”Bakvänd ordning passar perfekt i dag. Då hinner kanske den sista julposten fram i förfluten tid så att man äntligen kan få lite fried och freud i det här halvkapsejsade huset.”

Och så ett rim från hakke!

Vem är vår HB, ja nu undrar jag vem?
En man som var nyfödd åttiofem
En ros, säger PK, och en påfågel vit
Och en väldigt världsberömd kärleksinvit
(pigga) kristina och Christer de tänker
Verkligen inte på budfirman Schenker
Så vem är vår HB? Nu anar jag nog
Att det är den däringa mannen som dog

Samt en tankekarta från Pigga Kristina!

Lucka 10, 2018, Pigga kristina

Den hemlisbloggare som i alla fall inledningsvis dolde sig i lucka 10 var den flyktige David Herbert (D.H.) Lawrence (1885–1930), som jag inte blir klok på.

Lawrence och en cool brud som förmodligen är hans fru Frieda.

Luckan var skapad av inledningen till ”Lady Chatterleys älskare” (1928) – den senaste översättningen till svenska. Så här:

Men … är det bra? Söndermosat tillstånd? Vi tar ett annat ställe i boken.

Eh …?

Här har vi alltså en bok som utan problem utkom i Italien och Frankrike först, för att sedan bannlysas och förbjudas samt grävas ner av moralister i alla världens hörn. Lawrence själv gick och dog och slapp uppleva allt tjafs, som egentligen handlade om tre förbjudna ord: mannens och kvinnans könsorgan samt själva kärleksakten. Som D.H. Lawrence beskriver ingående. Och som jag just nu minsann inte vågade skriva ut pga. spammarnas hemska hämnder.

Den coola bruden har många skor och Lawrence har ett litet solparasoll.

Jag är inte pryd och blir verkligen inte upprörd av naket, snuskigt och detaljrika aktbeskrivningar. Men det måste ju vara välskrivet för att jag ska vilja läsa! (Precis som att de flesta ju vill att en sångare sjunger med rätt tonträff.) Då tar vi ett harmlöst stycke:

Mäh.

Men okej, jag har nog fel; litterära kännare dyrkar D.H. som en författare av yppersta klass. Och se så många olika utgåvor det finns av Chatterley-boken! 

Här är 26 av hundratals olika varianter.

Men hu, så några av dem ser ut!

HJÄLP! En galen karl!
HJÄLP! Ett skärp i fokus!
HJÄLP! Vi är nakna i ett sädesfält!

Hur var D.H. Lawrences relativt korta liv, då? Han pluggade, fick lunginflammation, blev lärare, fick lunginflammation, blev betagen av sin lärares fru (Frieda Lawrence, som verkar mycket spännande), rymde utomlands (”elope” är ett engelskt ord som säger så mycket mer än ”rymma”) och gifte sig med Frieda, reste runt, fick lunginflammation, skrev massa böcker med snusk, målade massa tavlor med snusk, skrev poesi och blev arresterad misstänkt för spionage, fick lunginflammation som egentligen var tuberkulos – och dog. När han hade varit död och begraven i fem år, såg Frieda till att hans kropp grävdes upp samt kremerades, och att askan sedan förvararades på ranchen där hon bodde.

Frieda 1950, sex år innan hon på sin 77:e födelsedag dog.

Just Lady Chatterleys älskare kom ut i olika censurerade versioner ända till runt 1960, när Penguin tog tag i saken och publicerade originalmanuset – fullt av snuskiga ord och handlingar. Förlaget blev omedelbart draget inför rätta, där tre kvinnor och nio män i en fnittrig jury fick läsa boken. På plats. I rådhuset där rättegången ägde rum. De fick alltså inte ta hem boken, utan satt tillsammans på jobbet och läste varsin kopia. Rättegången var så komplicerad och rolig och full av uttalade – men förbjudna – ord att det har skrivits böcker om den.

Försvaret hade inte svårt att argumentera för sin sak, medan åklagaren inte ens kunde hitta ett enda vittne som ville ställa upp och vara moraliskt upprörd. Ett tag planerade de att flyga in den amerikanska kritikern Katherine Anne Porter, som hade skrivit att boken var ”a dreary, sad performance with some passages of unintentional, hilarious, low comedy”. När det inte gick vägen, satte de sig att läsa upp snusket högt för alla i rättssalen …

Stackars åklagaren argumenterade i panik:

– Would you approve of your young sons, young daughters, because girls can read as well as boys,  reading this book? Is it a book that you would have lying around in your own house? Is it a book that you would even wish your wife or your servants to read?

Japp, tänkte alla. Strax därpå förkunnade domaren att Penguin inte hade begått något brott, och sedan dess har förlagen och tryckerierna sprutat ur sig Lady Chatterly-böcker på löpande band.

Den här hade jag hellre köpt än de där hemska utgåvorna ovan.

Idag är D.H. Lawrence välrespekterad och omtyckt både för natur- och sexskildringarna. Men här ska ni få ett exempel på en svensk recension i BLM 1941:

”[…] boken anses ju allmänt vara en av Lawrences mindre lyckade, skriven av en dödssjuk och bittert besviken man.”
Sedär. Jag gillar nog recensenten mer än författaren. Och så gillar jag ju Kar de Mumma:

SvD 27 dec 1941. (Kåseriet handlar om familjen Pastejspjuts julfirande.)

Nämen nu är det väl dags att rulla hatt? Plommonstopet är så trevligt fullt av lappar! Rafs, rafs! Idag tar vi två igen! Åhej! Citronen! Och Ardy! Och nu stänger vi sexluckan!

Lucka 11 – den näst sista – kommer på fredag morgon.


Ni missade väl inte embryos lumpen?

Share
44 kommentarer

Facit till lucka 9 heter lucka 18 (Lilla Julkalendern 2018)

Ojoj, vad det skakades på huvudet och provades hattar i kommentatorsbåset i lucka nio. Men var det ens rätt huvud? Rosens namn … eller krig? Scarlet Pimpernel? Marie Antoinette?

Christer tLDPT:

”Det här verkar blodigt.”

Hannoia (som listigt svarade på en fråga):

”Filosofi och biologi va?”

Zkop:

”Det är inte Birkenstock …”

Flygbengan:

”… och inte Ecco.”

Pigga Kristina:

”Tack zkop och Flygbengan, nu trillade pamfletten – jag menar poletten – ner!”

Stackars Jossilurens:

”Savolax, Halifax, Sulvariant – hela dagen har jag läst Sullvariant och undrat… Nåväl, om inte Orvar är med på banan i facit så blir jag himla besviken, för det är det enda namn jag hittar, som är gömt. Dock fattar jag fortfarande nada.”

Stackars Maplestream:

”Jag är snurrig. Tydligen har jag drabbats ogooglingssjukan. Läst om krig både här och där och allt mellan himmel och förgjord. Känns som om ledtrådarna är övertydliga men det verkar inte hjälpa denna gång.”


Vi börjar med en bakgrund.

När politikern Robert Scholl upptäckte att hans många barn plötsligt fann stort intresse av att gå med i de då nya, populära ungdomssamfunden i 1930-talets Tyskland, blev han upprörd. Han tog gång på gång upp ämnet för att försöka övertyga barnen om att politikerna och landets styre inte hade torrt på fötterna, att de smidde onda planer och att barnen måste ändra inställning. Han argumenterade vid middagsbordet runt 1936:

– Har ni funderat på hur Hitler kommer att hantera hela den här situationen? Han satsar enormt på försvarsindustrin och bygger konstiga baracker på landsbygden. Vem vet hur detta kommer att sluta!
– Äsch pappa, sa dottern Elizabeth på tonårsvis. Du är för gammal för sånt här, du fattar inte.
– Ni får förstås göra som ni vill. Men … vi är ju pacifister! sa Robert och slog ut med händerna.
– Och vi har kul med våra kompisar på lägren, invände Hans. Kolla här i tidningen, i en intervju med Storbritanniens förre premiärminister säger han att Hitler en bra ledare. Han vill till och med att de också ska få såna politiker!
– Okej Hans, så här är det, svarade Robert. Jag vet mer om nazisterna än vad den där Lloyd George gör. Tro mig, de är vargar och vilda djur, och de missbrukar oss – er – på ett vidrigt sätt.

(Jag har hittat på dialogen, men fakta finns här.)

Bara någon månad senare var situationen helt annorlunda. Särskilt för Hans (då 18 år), som hade blivit tillsagd att inte nynna på melodier skapade av judar, och hans syster Sophie (då 15 år), som hade fått veta att hennes favoritförfattare var förbjuden litteratur.

– Den där vänstervridna pacifisten till jude – vars böcker vi brände redan 1933 – är bannlyst! röt gruppledaren till henne.
– Om man inte känner till Heinrich Heine, vet man inget om tysk litteratur, sa Sophie, vände på klacken och gick hem.

Och här har vi alltså lösningen till lucka 9: Sophie Scholl (1921–43), ett av sex barn i familjen – varav hon och hennes bror Hans är de mest kända. I sitt motståndsarbete i Vita rosen hade de likartade uppgifter, även om det verkar som om Sophie skrev lite mer än Hans. Hon är mycket mer omtalad än han, men jag har inte riktigt kunnat läsa mig till anledningen.

Efter den inledande förvirringen med medlemskap i Hitler Jugend och flaggviftande, skapade barnen egna ungdomsgrupper med helgläger och vandringar – men utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Men så utförde Gestapo 1937 en raid i Scholls hus; dagböcker, musik och notblad till folksånger samt skoluppsatser beslagtogs. Fyra av syskonen arresterades (och släpptes efter ett par veckor), och från den stunden var de övertygade om att nazismen med alla tänkbara medel skulle bekämpas.

Pojkvännen Fritz Hartnagel.

Hans Scholl utbildade sig till läkare och skickades ut till fronten för att lappa ihop och amputera ben, medan Sophie läste till förskolelärare med fortsatta studier i biologi och filosofi på universitet. Hennes pojkvän Fritz Hartnagel låg vid fronten och var lojal mot Hitler. Sophie skrev [min övers.] till honom:

– Det är verkligen fånigt av mig att bli så här engagerad i politiken. Jag borde låta min kvinnliga sida dominera mina tankar, särskilt medkänslan. Men jag är övertygad om att förmågan att tänka kommer främst, och att känslorna – särskilt de som handlar om mig, t.ex min kropp – distraherar så att jag inte ser den stora bilden.

När Tysklands folk samlade in förnödenheter och varma kläder till sina soldater som satt och frös i Leningrad, vägrade Sophie att hjälpa till.

– Nej, sa Sophie till Fritz Hartnagel. Vi ger inte bort en pryl.
– Men mannarna fryser ju ihjäl, de har inte vantar, inga varma tröjor eller stru…
– Spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om det är tyskar eller ryssar som fryser ihjäl, all död är lika hemsk. Men vi måste förlora kriget. Om vi bidrar med varma kläder, hjälper vi ju till att förlänga kriget, svarade Sophie.

Och så fortsatte kampen mot Hitler, nazisterna och judeutrotningen samtidigt som syskonen och deras kompisar hela tiden var medvetna om att de faktiskt riskerade att bli arresterade, ivägskickade eller till och med dödade.

Det var Hans som grundade motståndsrörelsen Vita rosen, och här ses några av medlemmarna – inklusive Sophie – den 23 juli 1942.

Men så väldigt påklädda alla är denna sommardag.

Kampen med flygbladen gick vidare och texterna handlade oftast om att sprida fakta om nazisternas görande. ”Vill ni gå samma öde som judarna till mötes?” var en av frågorna som ställdes, och som förmodligen var formulerad av Sophie Scholl. Här ses Sophies bekymrade panna i januari 1943.

Men så väldigt lättklädda de är i januarivintern. (Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst.)

Den 18 februari 1943 tömde Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst en hel resväska full med flygblad i korridorerna vid Münchens universitet. De stod i trapphuset och bara ööööste ner alla papper som beskrev krigsförbrytelser och judeutrotning samt manade till protester. En Hitlerdyrkande städare som såg dem, ringde polisen och tittade sedan nöjt på hur Gestapo fängslade tre av Vita rosen-medlemmarna. Efter en kort rättegång, fälldes de tre för sitt brott: högförräderi.

Sophie och Hans hann träffa föräldrarna och syskonen, pappan skällde ut den värdelösa försvarsadvokaten och alla hann de röka varsin cigarett och säga några väl valda ord.

– Det som vi har skrivit i flygbladen håller ju alla ni andra också med om, ni har bara inte modet att säga det. Hur kan vi förvänta oss att rättfärdigheten ska bestå när nästan ingen är villig att offra sig själv för en rättvis sak? En sån vacker, solig dag, och jag måste ge mig av. Men vad betyder min död, om tusentals människor på grund av oss vaknar och skrider till handling? sa Sophie.

Den 22 februari 1943 kl. 17:00 fördes de bort tillsammans med Christoph Probst och halshöggs i den här giljotinen.

Den var borta under många år, men numera är man nästan bombsäker på att det är rätt giljotin. (Källa.)

När Hans lades på plats och bilan precis skulle släppas ner på honom, skrek han:

– Länge leve friheten!

Det där sjätte och sista flygbladet som slängdes ut i korridorerna, smugglades sedermera ut och trycktes i massupplagor av britterna och spreds sedan över hela Tyskland hösten 1943.

Av Sophies syskon lever faktiskt Elisabeth (97 år), som heter Hartnagel-Scholl i efternamn eftersom hon gifte sig och fick fyra barn med Sophies f.d. pojkvän Fritz (som dog 2001).

Hur går vi vidare efter det här sorgliga slutet nu då? Jo, vi bestämmer oss för att Scholl-syskonen inte dog förgäves, låtsas att de överlevande familjemedlemmarna inte alls slängdes i fängelse och sörjde förgäves, och tänker inte på att ännu en bror dog i kriget 1944 – och så pratar vi om ledtrådar istället.

Ledtrådarna i den svåra texten skulle få er att associera bl.a. till diverse Sophie-människor och Scholl-skor, Vita rosen, Tyskland, Hans, andra världskriget, giljotiner, Hartnagel och hjältemod. Tröst till alla er som inte hittade just dessa, utan helt andra ledtrådar som ledde er vilse: tänk vad mycket ni har lärt er på vägen!

Plommonstopet har rullat in, såsom hattar ju plägar rulla, och nu ska jag dra en lapp. Nej, två förresten – för det var ju en så himla svår gåta!

Ett: Vovvamomo!
Två: Kråkan!

Lucka 10 kommer i ottan på onsdag morgon!

Psssst, vad var embryos ledtråd igår?

Share
59 kommentarer

Facit till lucka 8 heter lucka 16 (Lilla Julkalendern 2018)

Efter en välbehövlig sovmorgon och den initiala chocken att man som lucklösare ju måste skriva in sökord istället för att bara kopiera (eftersom texten satt fast i en bild som skulle se ut och låta som Nationalencyklopedin), ramlade det in bombsäkra och virriga gissningar.

Pysseliten:

”Det är något Monthy Pytonskt över den där påfågeln …”

Citronen valde att göra en alldeles engen lucka, som fick Pysseliten att ta på räknemössan och fokusera på helt saker:

”I båset bredvid läktaren låg lettrådar och blåsippor, lika många av varje sort. Någon, låt oss kalla h*nne båsmor, anordnade en julkalender och när h*n hade tagit ut några blåsippor, så låg det kvar 7 gånger så många lettrådar som blåsippor i båset. Några deltagare kom för sent och fick ta vad de ville. Efter att de hade hämtat totalt tre trådar eller sippor (fritt val) från båset låg det kvar 20 gånger så många lettrådar som sippor i båset. Hur många många har legat (perfekt) i båset från början?”

Karlbergs kök gav till synes upp, vilket jag tyckte lät rätt trevligt:

”Idag ligger jag på läktaren och halsar glögg, det är då helt klart.”

Ninja i Klockrike påstod att hon inte fattade någe, samtidigt som hon påtalade precis det som var ledtrådsviktigt och därmed bevisade att hon visst visste vad det handlade om:

”Om släktet är Pazzo, så kan inte grön påfågel heta Pavo höra dit, eftersom Pavo är ett annat släkte än Pazzo. Dessutom heter grön påfågel Pavo muticus, inte P.maratotus. Å andra sidan heter inte påfågel Pazzo noncristatus utan Pavo cristatus.”

Flygbengan visste preciiis vad det handlade om eftersom han citerade HB:

”Musen är under bordet.”

Christer kunde också:

Har ni förresten hört om Engelbert Humperdinck?”

Och så kom Zkop och var superlistig:

”Om man sätter ett l framför namnet får man ett felstavat djur.”

Va? sa jag och kliade mig i huvudet. Ett litet i eller ett stort L? Framför för- eller efternamnet? Leddie? Iizzard? Jossilurens hade en egen lösning:

”Det mer okända djuret Lorlandoe, närmare bestämt.”

Lösningen var alltså Eddie Izzard (f. 1962), min favorit-ståuppare sedan jag snubblade över honom sommaren 2006.

Eddie Izzard vid The British Academy Film Awards (BAFTA) 2016, och han ser väl ut som en helt normal och rätt nöjd karl med snörräta tänder?

Jag hade just 2006 oerhört stor nytta av att ha tittat på alla hans då utkomna dvd:er när jag inför 440 personer uppträdde helt ensam på Stadsteatern i Eskilstuna. Nyckeln är att säga allt med pondus och självförtroende, serni.

Men inte bloggade jag om det. Obegripligt. Nä, jag ville liksom inte skryta. Gah. Men för att reparera lite får ni här en bild på när jag står klädd i pyjamas i kulisserna och väntar på min entré.
Och nagellack? Har karln nagellack?
Eddie Izzard, i helt normala gåbortkläder. Men med kanske lite eyeliner? Foto: Christopher William Adach (CC BY-SA 2.0)

Tillbaka till min fäbless för Izzards dvd:er 2006. Jag tittade på dem två gånger. Tre gånger. Fyra gånger. Såg hans manér, listade ut hur han gjorde när han tappade koncentrationen eller frångick manus. Anade när han för att få fram en särskild poäng läste sina repliker exakt som en skådespelare på The Globe gör.

– Men det är väl bara att kolla på Youtube, inte hade du väl behövt köpa Live at the Ambassadors, Unrepeatable, Definite Article, Glorious, Dress to Kill, Circle och Sexie? undrar allmänheten som inte är riktigt torr bakom öronen.
– Nämen på den tiden fanns på Youtube mest filmsnuttar på max 10 minuter, och jag ville se allt, inte bara den där om (h)erbs flera gånger på raken, svarar jag.

Eddie Izzard är inte bara ståuppare och skådespelare, utan som han själv säger ”a lesbian trapped in a man’s body” – eftersom den mänskliga hjärnan vill sätta etiketter och beteckningar på allt och alla och (om det är möjligt) även sätta in människor i fack. Han är alltså en heterosexuell transa som inte alltid föredrar kvinnokläder … men ibland.

Jag –  som aldrig vill ha läppstift, nagellack och höga klackar – tänker bara ”men tok där!”, och ägnar uppmärksamheten åt hans humor istället.

Här har jag ställt in filmsnutten så att den börjar med ”Do you have a flag?”, som jag gillar:

Eddie Izzard har ett manus som han semi-strikt följer. Väldigt ofta får han infall och broderar ut texten och testar skämt som går hem (eller inte), och då antecknar han på ett imaginärt anteckningsblock hur det gick, varefter han återvänder till manus. Eller inte. Klippen på Youtube är förvånansvärt ofta komplett och totalt inte-roliga för att han hänvisar till och påminner om något som han ju sa för en halvtimme sedan.

– Presidenten i Burundi? Va? Vad har han med den där katten på stolen att göra? säger de som inte har sett hela showwen.

Eddie Izzard är dessutom invald som hedersmedlem i Monty Python, vilket många i kommentatorsbåset påpekade.

Förutom att vara rolig, är Eddie Izzard politiskt aktiv för Labour i Storbritannien och intensivt protesterande mot Brexit. Han deltar (vad det verkar som) i alla pratshower han kan, och är förvånansvärt (och faktiskt trist) nog inte alls rolig hela tiden. Med bister min talar han om miljön och EU samt Trump och jag tänker banalt nog bara ”men jösses, kom till the punchline nån gång dårå”.

Nu ska vi se. Plommonstopet och jag ska dra en lapp nere i köket idag, där det ser ut som sju svåra år efter en sjuherrans middag med sjungande spanjorer och snusande svenskar. Det är stökigt och kladdigt, men jag lyckas slita mig loss och draaaaa… Beting-Bess!? Nej, BETONG-Bess! Men vänta, var det inte hon som … blädder blädder blädder … Som skrev WUNDERBAR! Ja!

Trevlig och vilsam söndag, alla! Nästa vecka kommer alla tröjor att skickas ut!

Lucka 9 kommer på måndag morgon!

Share
45 kommentarer

Facit till lucka 7 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2018)

Nämen sicken en underlig lucka. Så underlig att … ptja, väldigt många i kommentatorsbåset förstod vad det handlade om. PK och Ökenråttan hade den goda smaken att nämna basket (vilket man får pluspoäng för), medan embryo plötsligt började rimma. Jag har då aldrig sett på maken! sa jag med glimrande ljus i håret.

Pysseliten var så hjälpsam så, redan från tidig morgon:

”Vilken färgsprakande kavalkad! Till och med Spock (lik brorsan 1979) bekräftar det.”

Jag vet inte om Smultronblomman gjorde en Schubert (att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna – när det i själva verket är det rätta svaret) eller om hon bara lät associationerna vandra, men …

”Jag ser också nobelfesternas klänningskavalkader. Jag måste säga att jag älskade Sara Danius kreation i år. Knallorange med knallrosa slängkappa. Wow. ’Up yours-attityd’!”

Zkops ledtråd var kort och snygg, och kom såpass sent på dagen att den inte var absurd:

”Snart dags att knyta sig.”

Men den allra mest kortfattade ledtråden kom Citronen med:

”Äntligen!”

Magganini tänkte på hemlisbloggarens stora syskonskara:

”Det är som om det stod en massa odrägliga syskon och ryckte i trådarna åt alla håll.”

Ingela försökte se luckans innehåll framför sig:

”Hur som helst äger jag i alla fall ett par skridskor, röda CCM-hockeyrör är det. Men inte åker jag i klänning, det vore ju helt vansinnigt.”

Så, nu ser ni alla att det är den inte särskilt ständiga utan mer tillfälliga Sara Danius (f. 1962), vars klänningar (istället för litterära alster) fick symbolisera henne. Att jag drog in Bengt Grive i det hela vet jag inte om han hade uppskattat, men därtill var jag tvungen; annars hade ni bara gissat på honom pga. ”mörkvitt”.

Det viktigaste först nu: både Sara Danius och jag har spelat i Täby Basket – nääääästan samtidigt. Jag har hittat bevis i DN 1979, men si då bodde jag fortfarande i Luleå.

Täby vann stort, men Sara Danius gjorde näst flest poäng: 21. (Den där Gunilla Apell måste ha slagit något slags rekord: 55 poäng gör man liksom inte.)

Aha! Nu har jag ett mål med min knärehabilitering! Nu jädrar!

En litterärt betonad basketmatch för välgörande basketmål!

[Paus för öppnande av finaste champagnen. Såja.]

Om vi tar Nobelfestklänningarna (design: Pär Engsheden) i tur och ordning här, så får era ledtrådshjärnor koppla av lite.

År 2015: inspirerad av Proust (på spaning efter ett äkta 60-talstyg liksom) och Selma Lagerlöfs Nobelklänning.
(c) Charles Hammarsten / IBL
År 2016: inspirerad av Balzac. (Eller en orienteringstävling. Eller spenatsoppa med pepparrotsgrädde!)
År 2017: inspirerad av Virginia Woolf. Eller Björn Ulvaeus kanske – kolla platådojan som skymtar! Nästan som röda hockeyrör! (Men vad är det för hiskligt distraherande bakgrund?)
Den här måste vi kolla på bakifrån också, faktiskt.
År 2018: och alls inte en markering mot något eller någon. ”Absolut inte. Jag tyckte att det var dags att visa glädje och dags för nånting nytt – ett nytt kapitel.”

Och så en bonusklänning bafatt å sånt.

Att ”Pernilla Wahlgren” dök upp i lucka 7 beror på att Sara Danius mamma är Anna Wahlgren – som liksom Benjamin Spock är barnuppfostringsförfattare.

När jag ändå var igång med att leta efter Basket-Danius, rotade jag fram annat. Hon har skrivit massa artiklar i många olika tidningar och minst en understreckare i SvD och …

… fått beröm som varande bäst i BLM …
… fått kritik för att vara akademiskt abstrakt …
… reflekterat i en – ni vet vilken – källare …
… gjort reklam för Riksbankens Jubileumsfond …
… på Mosebacke berättat om det ljuva 70-talet  …
… guidat på Söder i Tranströmers fotspår med versfötter.

Förutom att 1) spela basket 2) välja roliga klänningar 3) skriva artiklar, har hon två doktorsexamina samt är certifierad croupière och card dealer. (Det där sista fick jag från Akademiens sajt, men jag tror banne mig att det på svenska stavas croupier och har en känsla av att ”card dealer” kallas givare … Rätta mig gärna!)

Men hur skriver männschan då, när hon inte är bäst i BLM eller abstrakt akademisk? Enligt NE är hon en framstående essäist, men är hon inte dessutom faktiskt lite rolig? Johodå – läs slutet av Sara Danius avrättning av Martina Bonniers debut 2011:

Halvvägs genom boken slås jag av tanken. En parodi. Boken måste vara en parodi, en helvetiskt slug parodi. Känner mig rent av dum. Att det skulle ta så lång tid innan polletten ramlade ned.

Det finns bara en hake. Parodi på vad?

Martina Bonnier är seriös. Rent, uppriktigt, oskuldsfullt seriös. Återstår bara att läsa vidare. Följa med i storyn. Studera bilderna. Läsa stiltipsen.

Det vore lätt att göra sig löjlig över Bonniers litterära pretentioner, för att inte tala om hennes stilistiska ambitioner. Och det vore lika lätt att moralisera över hennes gladhysteriska katalog med varumärken från Chanel till Ralph Lauren.

Men framför allt vore det korkat. Descartes är Descartes, Marx är Marx, Martina Bonnier är Martina Bonnier. Det är inte där skon klämmer. Om jag vill ha moderepor­tage, finns Vogue, Harper’s Bazaar, Elle. Om jag vill ha stiltips, finns handböcker av Camilla Thulin och Alan Flusser. Och om jag vill läsa en roman om krisande människor i sina bästa år, ja, då finns världslitteraturen.

En killad ledtrådsdarling.

Nääää, nu är det dags för Plommonstopet att jobba. Jag bestämmer på rak arm att PK och Ökenråttan får bonustischor för att de nämner basket, och drar dessutom upp en liten lapp som det står … Brid på! Jag har tre vinnare idag fastän jag inte har fått hem tröjorna än! Rebell är vad jag är!

Lucka 8 kommer på lördag morgon!


Pssst. Klänningsbilderna har jag hittat via Pinterest, varför fotografernas namn är oklara. Jag tar gärna bort bilder eller ger cred där cred ska ges om någon säger till!

Share
43 kommentarer