Sextonåringen lever livets glada dagar och gick idag ut ettan på gymnasiet. Förra veckan var i Grekland – en bildningsresa som Europaskolan anordnar i samma anda som forna tiders ”grand tour” eller peregrination.
En timme efter att jag hade släppt av honom på busstationen för vidareforsling mot Arlanda kom detta sms:
Köra till Arlanda? Aldrig i livet! (Svarade jag inte.)
Kortet låg kvar hemma och swiiiiish, hade en lärare fått 1 000 kronor av oss, som hon tog ut i reda euro – och så var det fixat.
Några dagar senare kom denna hälsning – grabben hade alltså åldrats tio år plötsligt.
1. Vi firar ALDRIG mors dag. 2. Han brukar inte bry sig om stavning i sms. (3. Jag hittade inte ñ på mobilen.)
Ytterligare två dagar senare kom de här bilderna i familjens gruppchat.
”Jag trampade på en sjöborre och har ungefär 40 taggar inborrade i hela foten.” (Citronen är tydligen en husmorskur.)
De andra fyra barnen kontrade genast:
”När jag var i Grekland gick jag in i en kaktus som borrade sig in i min arm.”
”Jag körde en stor, fin bil in i en annan bil på en parkeringsplats i Spanien.”
”Jag cyklade och framhjulsbromsade för att en bil plötsligt körde in framför mig, och flög framåt medan jag satt fast i cykeln. Jag föll, reste mig upp och stapplade in i en annan bil, och hörde ett högt kacklande från bilen som jag bromsade för.”
”Jag blev utelåst på en balkong tre våningar över marken i Grekland. Jag klättrade på fasaden och tog mig in via balkongen bredvid. Det är sånt omdöme man har som 16-åring.”
Sedan kom Sextonåringen hem – ungefär 30 år äldre – och igår var han på grillfest i Strängnäs. Så kom en bild:
”Jag badade i Mälaren och skar sönder foten på en trasig flaska. Blodet sprutade! Jag åkte hem till morfar.”
Gott så. ”Everything that doesn’t kill them makes them stronger.”
Fotnot:
Det var andra foten, så nu haltar grabben symmetriskt.
Hur var det nu – ortopedi är bara avancerad träslöjd?
Snabbrepris för alla med dåligt minne:
Sedan november 2012 (när jag föll på scen under en föreläsning) har jag haft stora problem med vänsterknäet, som har opererats två gånger – men ingen har kunnat säga varför jag har så inihelvete ont. Alla är dock överens om att mina knän är underbart starka och att alla ledband är fantastiska.
Den 17 maj 2018 sa det (på basketplanen) KNÄPP! i högerknäet, som sedan dess är svullet som på ett hästben. Det är liksom lår-lår-lår-KNÄÄÄÄ!-vad-vad-fot. På vanlig röntgen syntes inget, och på magnetkameraplåtarna som togs 28 maj, måste de ha sett något hemligt och fasansfullt eftersom det inte gick att få svar via telefon, mejl eller ens läsa i den digitala journalen.
Tyvärr är detta inte mitt knä, utan nån annans.
Tillbaka till nutiden:
Plötsligt i morse fick jag en återbudstid till ortopeden! Jag skrek JAA och HURRAAA till den stackars budbäraren, som på något sätt måste ha missförstått min glädje eftersom en helt annan människa ringde några timmar senare och sa att jag skulle få tala med chefen på ortopeden och framföra mina klagomål. Efter några förvirrade meningar, sa vi fnissande hejdå.
Jag och kryckorna anlände till ortopedlkiniken i god tid. Man vill ju hinna läsa informationen på alla viktiga skyltar och plöja alla Hemmets Veckotidningar i lugn och ro. En halvtimme efter den bokade tiden, kom en sköterska och berättade för alla att läkaren hade ”fastnat i operation”, men att det snart skulle bli vår tur. Sedan ropade hon upp patienter som inte var där.
– Eliot? Rune? Katrin? Filip? Muhammed?
Med uppfodrande blick tittade hon på mig, den enda kvinnan i rummet.
– Katrin? Katrin? Katrin?
Jag skakade på huvudet. I ett undersökningsrum vrålade ett litet barn. I min mage kurrade ett kurr.
– Nils? Peter? Axel? Anders? Katrin?
– Ni kanske läser ur morgondagens patientlista? sa jag.
Efter en timme hade jag läst skylten ”För allas trevnad, stäng av mobiltelefonen” 17 gånger och började fundera på att läsa barnböckerna eller de fackliga tidskrifterna eftersom ”alla Hemmets Veckotidningar” bara var fem till antalet. När väntan började kännas i gluteus maximus, var det plötsligt min tur! Inne i läkarens rum, bläddrades min journal fram på datorn.
– Du har ont i vänster knä.
– Ja. Men nu är jag faktiskt här för det högra.
– Högra? Jag måste läsa. Vänta.
Läkaren mumlade och läste halvhögt och sa förtjust ”åh, röntgen”, och tog fram röntgenbilderna som gjordes på akuten den 18 maj, men som ju inte visade något.
– Där syns inget, sa jag. Det var därför jag fick magnetka…
– Här syns inget.
– Kolla om du ser något på magnetkameraun…
– Du har gjort en magnetröntgen.
Här drog jag efter andan och svalde en lång föreläsning om att magnetkameraundersökningar inte är röntgen.
– Du har artros! sa läkaren.
– Förvånar mig inte, sa jag. (Men jag kan näppeligen ha drabbats av akut artros klockan halv åtta den 17 maj.)
– Här är en liten, gammal skada på menisken. Mycket liten. Gammal. Alla ledband ser bra ut. Lägg dig där så får jag känna.
Jag hoppade släpade mig upp på britsen och läkaren gjorde de ryck- och slitförsök som alla läkare gör strax innan de berömmer mig för mina starka knän.
– Alla brukar säga att jag har stark… försökte jag.
– Svullet. Ditt knä är mycket svullet.
– Jaaaaa.
Här kommer nu en lite läskig bild som visar hur svullet knät är. Man ser inte riktigt det hästiga, men ni fattar. Snyggt är det icke.
– Du har ont här?
– AJ. Jaaa.
– Hm. Men om jag vrider foten så här?
Läkaren vred foten än hit, än dit. Men näe. Ingen smärta. Läkaren började repetera sin analys medan hans telefon ringde:
– Du har RING! artros och en gammal RING! meniskskada på insidan RING! av knät.
– Okej.
– RING! Ursäkta mig.
Läkaren svarade i telefonen. Jaja, han kanske måste in till sin besvärliga operation igen, tänkte jag. Han sa:
– Ja, ja. Nej. Ja. Nej, då behövs bara sjukgymnast. Nej. Ja. Ja. Inte alls. Jag rekommenderar sjukgymnast. Ja. En spruta om han har ont. Men annars räcker sjukgymnast. Ja just det. Nej. Ja.
Inte särskilt akut, alltså. Så tryckte han bort samtalet och tittade yrvaket mot mig.
– Var var jag?
– Mitt högra knä.
– Eh. Hm. Eh.
– Du sa att jag har en gammal meniskskada och artros och …
– Ja. Du har fått en smäll på knäskålen.
– Nej. Jag har inte fått en smäll på knäskålen. Jag har ont härnere på insidan, nedanför knät.
– Jaaa.
Jag ber om ursäkt för att jag är långrandig nu, men när jag bad om ordination och lite råd och anvisningar, blev det så konstigt.
– Så vad kan jag göra? Ska jag vila mig frisk eller använda knät?
– Du ska göra artrosträning, sjukgymnastik, inte spela basket, inte springa. Inte gå i trappor. Men äta aniinflammatiorisk medicin som diklofenak, ipren, voltaren och alvedon.
– Artrosträning har jag hållit på med sedan flera år för vänstran, så det kan jag. Men sa du alvedon? Den är väl inte antiiflammatorisk?
– Nej, men de andra är det. Men du får bara äta i tio dagar, max två veckor.
– Ja, men det har jag ju redan gjort i så fall. (Jag pekade vagt mot min journal.) Jag blev ordinerad en diklofenak-kur. Nu måste jag ta en paus.
– Ja, då får du äta alvedon.
– Men varför ska jag göra det? Den är ju inte inflammationsdämpande.
– Nej, men diklofenak, ipren, voltaren och alvedon är det.
– Alvedon?
– Nej, men dom andra är det.
– Du sa det. Varför ska jag då äta alvedon?
– Du har väl ont?
– Åjovars. Så … vad är min diagnos?
– Blåmärke. På insidan. Vila i sex till åtta veckor. Du kan cykla, men inte uppför backar. Inte springa.
– Blåmärke på skelettet!
– Ja, blåmärke på skelettet.
Efterspel:
Jag förstod nu att det var dags att hålla käft och halta hem. Det där med ”blåmärke på skelettet” kallas även benmärgsödem och är det nya svarta inom medicinen, har jag lärt mig. (Berätta gärna för mig om detta. Finns det ens? Själv tror jag ju att jag har en bristning i ett ledband – att jag har vrickat knät.)
Sådärja. Det blir inget basketspel i sommar och verkligen inte någon tågluff heller. Jag får cykla på friidrottsbanor och göra sit ups, helt enkelt.
Det här är ju väldigt obackigt. Och jättekul, verkligen jätte. Fullt med basketbollar. Not.
Jag bröt ju lilltån 2008, men annars är jag jämförelsevis som en obruten förpackning. Sneda, stukade fingrar och spräckta ögonbryn samt de förnicklade knäna i all ära – men gips har inte kommit nära denna kropp.
Den nuvarande Tjugotreåringen och hennes spanjor (eller Ida & Julian som vi också kan kalla dem), har däremot andra erfarenheter.
Vanligtvis är vi vana att se spanjoren som ett temperamentsfullt yrväder på planen med Eskilstuna Basket.
Här dribblar han med höger hand, trots att han är vänsterhänt. Inte ett dugg konstigt.
Att som basketspelare fritt växla mellan höger och vänster hand när man dribblar, passar, gör lay up (”tvåtaktare”) är sådant man lär sig redan i koltåldern. Men skjuter gör man med sin bästa hand – om man inte är lite bakvänd. På bilden här ovan kan man se Julians lillebror Pablo i grå tröja på avbytarbänken. Lite kuriosa om dem två nu:
Julian är vänsterhänt, men skjuter med höger för att han gjorde som han blev tillsagd och som alla andra gjorde.
Pablo är högerhänt, men skjuter med vänster för att det var Julian som lärde honom hur man gjorde – genom att stå rakt framför honom som en spegelbild.
När det inte är basketsäsong, lirar Julian flaggfotboll, vilket är som en mild variant av amerikansk fotboll. Istället för tacklingar, snor man en ”flagga” (som faktiskt ser ut precis som lagbanden vi hade på gympan) av motståndaren, varpå spelet bryts.
Det är Julian som hoppar högst i röda skor, och man kan se hans vita flagga som sitter fast i ett midjeband. Motståndarens flagga är röd.
Flaggfotboll är så komplicerat att spelarna själva har de olika systemen fastsatta i en plastficka på ena armen …
Efter ett sådant här hopp som på bilden ovan, landade Julian i lördags på sin just då olyckligtvis knutna högerhand. Det sa knak och gjorde lite ont, men han ruskade på sig och lirade vidare tills matchen var vunnen. Vad han då inte visste, var att han hade fått sig en typisk boxarskada: brott på fjärde handbenet, eller som det heter på engelska …
… Bar Room Fracture … (Bild från Wikipedia.)
Julian fick sitta på akuten sådär länge att man börjar yra av hunger och frustration och blir så less att alla de andra akutpatienterna får mördande blickar eftersom de allihop kollektivt spärrar kön och faktiskt inte alls har lika ont som en viss annan. Jag fick sms-rapporter från väntrummet, och när gipsningen äntligen var färdig skickade vår spanjor detta:
(Bilden är spegelvänd. De gipsade verkligen högran.)
Sedan dess har vi …
… övat på att skjuta med vänsterhanden …… spelat lite flaggfotboll …… poserat med matchande lupiner …… och hejat på Sverige i förhoppningen att det där svenska medborgarskapet ska gå igenom.
Nu har vår spanjor sedan han kom till Sverige 2012 fått i runda slängar 100 JÄTTESTORA myggbettsutslag, trillat på cykeln och skrapat sönder sig, fått en släng av borrelia, haft halv ansiktsförlamning och dessutom brutit handen. Att hans föräldrar låter honom vara kvar i vår vård är inget annat än ett under.
Som jag har tjatat om knävlarna och operationen och mediciner och bandage och ortoser och sjukgymnastik, skulle man ju kunna tro att jag faktiskt inte har ont nån annanstans.
Inget kunde vara mer fel.
Men när andra lider av migrän, svamp, ischias, diarréer och tarmvred, har jag bara coola idrottsskador. Jag far fram som ett jehu *host* på basketplanen och faller stundom omkull – men inte av smärta eller yrsel utan bara av knuffar från mina lagkamrater. Här syns från måndagsträningen ett litet sammandrag, där ni inte behöver titta på mer än 19 sekunder egentligen.
(Ja, jag har alldeles för stora kläder på mig. För det är coolt.)
Sådär springer vi omkring i en dryg timme. Om jag föreslår att vi istället ska köra en skottövning eller dribbla med dribblingsglasögon (som skymmer sikten) vrålar alla nääääääääääää. För de vill bara spela match. Utan avbrott. Vi sträcker muskler, stukar fingrar, spräcker ögonbryn och får hjärnskakning och har kul.
Idag satt jag på kansliet (mitt tillfälliga hoppainjobb) och blev frustrerad. Aversionen kokade över – och då gjorde jag som jag brukar vid slika tillfällen: jag gick ner till baskethallen och sköt lite. Dribblade lite. Funderade på att ta fram dribblingsglasögonen. Sköt och missade, tog min egen retur. Snubblade på en linje och höll på att falla omkull. Fann balansen och… fick ont i hälsenan.
– BAH! fick jag lite pomperiposskt ur mig.
Ajajaj. Inget syns, inget hörs, inget sticker ut – men det gör så ont!
Nu är frågan bara: är det här en yrkesskada?
Uppdatering
Juristråttan i kommentatorsbåset konstaterade krasst att det ju alls inte är en yrkesrelaterad skada.
Men … sicken tur att den inte är allvarlig, då! Jag sprang ju till de privata medicinmännen som kostar skjortan och fick ultraljudsundersökning och sedan laserbehandling! Och blev tejpad!
Det är inte tvillingar. Utan en underlig, djup skada i muskulaturen under hälsenan – alltså är inte hälsenan av. Inte ett dugg!”Ytterst intressant”, fick jag höra här. Det är en blödning. Blodkärlen långt ner i vaden har gått sönder pga. någonting, förmodligen anledningar och orsaker. ”Det brinner!” konstaterade jag.Tejpningen är så snygg att man nästan helt avklädd ju vill gå ut på stadens gator och torg bara för att sprätta runt lite.
Nu ska jag inte spela match i Örebro på söndag och heller inte träna basket nästa vecka. Däremot får jag göra massa annat som inte gör ont. Som t.ex. cykla, gå, göra sit ups och dricka vin.
– Hej doktorn! Jag har ont här i hälsenan.
– Hej! Jag är inte läkarutbildad, jag är bara sjukgymnast.
– Läkare schmäkare, doktor schmoktor. Titta här, det gör ont och är svullet.
– Mhm. Du har inte spelat badminton möjligtvis?
– Nejnejnej, jag är väl inte galen. Basket.
– Basket?
– Basket.
– Men … (sneglar på mitt personnummer) … du vet att du inte är en ungdom längre?
Det var då ett himla tjat. Så fort jag kommer och berättar att jag har trasat sönder axeln i en skidbacke, skadat knät i en operation, har knaster i hälsenorna och hälsporre under trampdynan, påstås det att det är min höga ålder som är orsaken. Men när jag igår hos tandläkaren hade noll håll, var det inget snack om att jag var gammal.
– Fantastiska tänder.
– Men är dom inte lite väl gula? Och utstående.
– Du har alltså bara lagat ena framtanden där en flisa lossnade 1978?
– Mhmm skrffnn tschhh … gula …?
– Helt fantastiska tänder.
Okej, jag borstar och sköljer tänderna som man ska och tandtrådar och har mig. Vad gör jag då för fel med resten av kroppen? Hur kan jag ta hand om den på ett sätt som motsvarar munhygienen? När jag satt och funderade på detta, fick jag ett spam-mejl med följande inledning:
”We are writhing to know if it’s true that you are DEAD? Because we received a notification from one MR. GERSHON SHAPIRO of USA stating that you are DEAD and that you have giving him the right to claim your funds. (—) All we need to confirm now, is your been DEAD Or still Alive. Because this MAN’S message brought shock to our minds. And we just can’t proceed with him until we confirm if this is a reality OR not But if it happened we did not hear from you after 7days, then we say: MAY YOUR SOUL REST IN PERFECT PEACE”
It’s a sign. Nu är jag snart DÖD, vilket man ju måste beklaga med tanke på att det ju verkar TRIST. Jag måste genast komma på hur man tandtrådar hålfoten och borstar rent i knävecken samt sköljer ur gammal ledvätska i axelpartiet. Men hur?
Svar: styrketräning. Jag hastade iväg och köpte ett gymkort.
– Okej, nu har jag ett gymkort. tack. Och ett hänglås. Men … hur gör man?
– Har du aldrig styrketränat?
– Jo, men jag har ingen aning om vad jag håller på med.
– Vill du ha instruktioner? Det kostar b…
– Nä, jag klarar mig! Hej och hå och stånk!
Så nu vet ni det: jag kommer att dö med fräscha tänder och träningsvärk från topp till tå och Mr. Gershon kommer då att kräva att få ärva mig. (Det är nu som hela kommentatorsbåset går man ur huse och 1] köper egna träningskort 2] berättar hur man gör.)
Martin Ljung och Povel Ramel runt 1948.
Uppdatering!
Jag har fått en present av Skogsgurra och Hyttfogden! Ett hälinspirerat, synnerligen färgglatt påskris! Tack!
Jag skulle så rasande gärna vilja berätta om när jag spräckte mitt vänstra ögonbryn, men kan inte begripa att jag inte redan har gjort det. Det har visserligen nämnts här och där, men själva storyn verkar jag inte ha utvecklat som jag borde.
Det var 1968 och en mystisk dag hemma i fyrarumslägenheten på Magistratsvägen 7A eftersom pappa (kemist på LTH) och mamma (språklärare i Staffanstorp) var hemma och vi skulle äta lunch och barnflickan (som kanske hette Ewa) kämpade med Broder Jakobs haklapp. ”Mystisk dag” var det eftersom jag inte begriper varför alla var hemma.
Vi åt, Broder Jakob trilskades och jag var arg för att jag skulle ”gå på balett”. Balettlektioner tog nämligen ALLA hos Birgit Wettergrens balettskola i Lund.
Inte jag … men precis sådär söt var jag. Nog.
Detta innebar konstig stress (vilket jag aldrig någonsin upplevde annars) eftersom pappa hade ansvaret för balettlektionsavlämningen och han av någon konstig anledning alltid var sen och dessutom bedrövlig på att knäppa upp sin fyraåriga dotters blus utan att alla knapparna lossnade.
– EN KNAPP TILL! Varför lossnar knapparna?
– För att de inte sitter fast ju.
(Jag kan förstås inte alls veta om replikerna föll så, men jag minns med fantastisk skärpa pappas förvåning när knapparna inte höll för stressen.)
Men tillbaka till köket; det var alltså dags att komma iväg. Barnflickan hjälpte mig till badrummet eftersom man måste borsta tänderna innan man dansar balett.
Och det var där och då som jag förstod att jag inte ville dansa balett. I alla fall inte just denna dag. Jag tog ett stadigt bett om tandborsten och stirrade barnflickan i ögonen. Hon försökte borsta vidare men eftersom jag bet så hårt jag någonsin kunde, blev resultatet bara att mitt huvud ruskades fram och tillbaka. Jag bet ännu lite hårdare.
Broder Jakob, barnflickan och lilla Lotten på balkongen 1968.
När tandborsten gick tvärt av, sprang jag ut ur badrummet med barnflickan efter. Hon fick jag tag på mig, men jag slet mig loss och sprang in i köket – fortfarande med tandborsthuvudet i munnen. Där snubblade jag på köksmattan och for med brutal fart och kraft med vänster ögonbryn rakt in i ett köksskåp och vidare in under bordet.
Det blev ingen balett den dagen. Vi åkte till lasarettet och jag blev under en grön operationsduk sydd utan bedövning och mina tårar rann under tiden sakta ner i öronen. Nere i stan dansade Birgit Wettergren gravid i sina trikåer med massa små barn på det väldigt knarrande parkettgolvet, och just denna dag föll inga knappar ur min lilla blus.
Sensmoral: Det här med att dansa balett är inte bra för hälsan om man har dålig kvalitet på sina tandborstar.
Här borde jag egentligen skriva om förfärligheters förfärligheter, men inte nödvändigtvis om krigen i Mellanöstern eller flygplanskraschen i Ukraina utan kanske om kriget i Kongo-Kinshasa – det finns så mycket som inte får spaltutrymme och som är så vidrigt … men istället väljer jag naturligtvis att fokusera på mig själv.
Jag klev igår morse ut i trädgården och konstaterade att det var
vackert väder
väldigt vad buskarna vid entrén hade vuxit sig stora.
Ett gullregn har under flera år sått sin säd så vilt att hela bygden har fått skott och brännässlorna trivs i skuggan såpass att de har vuxit sig manshöga. En rosbuske (en illvillig rosplanterare har smugit omkring och begått dumheter) har exploderat av pur blomglädje och slängt ut trevare bortåt den sköra klematisen.
Och detta har alltså pågått i flera år utan att jag har sett något.
Jag samlade ihop sekatör, häcksax, hammare och spik … nej, spade och skovel … och satte små galonvantar på händerna och skred till brännässleverket. Någon kom och gav mig saft, en snodd till håret, solskyddsfaktor på axlarna, en svettig ostmacka och uppmuntrande hejarop. Hej, vad det gick! Gullregnsinkräktare for all världens väg, klematisen bäddades in i bomull och rosen snaggades brutalt och bands fast i skamvrån med en analogantik antennsladd.
Tre timmar senare tittade jag nöjt på en valborgsmässestor rishög – minerad med brännässlor – och ropade på barnen.
– Komsi, komsi! Flytta högen till flaket! Ta träskor på fötterna och skyddshandskar på händerna och akta er för … aaaaj. AJ! AHAAAAJ!
Och där klev jag på den illvilligaste av rostaggskolonier. Inte nog med att de var vassa, de var även många och spänstigt unga samt försedda med hullingar. Hade jag inte skor på mig? skriker vän av ordning och intelligens samt förutseende. Pfaaah! Har Bruce Willis kanske skyddsväst?
– Komsi, komsi! Pincett och nål, skalpeller har jag glömt att köpa. Häll i spriten … nej tack, på foten! Attack!
Fjortonåringen tog på sig mina läsglasögon och karvade fram ett konstnärligt hål.Spanjoren i huset tog sig an uppgiften med ett idrottsproffsigt fokus.Sextonåringen tog uppgiften på stort allvar, men föreslog efter en halvtimmes operation en benkross för att distrahera smärtpunkten.
Från Facebook kom då ett oväntat förslag på lösning: gör en liten pasta av bakpulver och vatten och smeta på och vänta så draaaaaaaar bakpulvret ut stickan.
Om inte annat kan man ju med denna lösning posera för intressanta foton.
Orienteraren, tillika min djefla man, har under hela processen tittat på och skakat på huvudet åt stolleproven. Han går ju omkring med en halv skog i underbenen och brukar få svara på frågor om det möjligtvis är så att hans fru har långa naglar, så långa rivmärken som han har på halsen.
– Vänta ut stickan. Antingen kommer den ut, eller så vandrar den till nya jaktmarker. Det är livet. Kom, nu sticker vi och badar!
– Aj! sa jag till kylskåpet som i eftermiddags bet mig i vänster pekfinger när jag skulle torka utspilld filmjölk.
Så fort jag gör mig illa på något sätt, går tankarna till nästa eventuella idrottsliga insats. (Knävlarna har ju minimerat dessa, men i alla fall.) Jag kontrollerar läget och fantiserar runt samt föreställer mig worst case scenario.
– Pekfinger. Smärta. Vänstran, okej – jag dribblar ändå så dåligt med den handen. Om jag förstås inte drabbas av kallbrand och måste amputera fingret, för det är svårt att skjuta utan stödhanden komplett. Och så är det ju vanligtvis en väldigt lång läkningsprocess när det gäller amputationer. Ja, det här kan bli besvärligt.
Tänkte jag och slutade torka. (Det här med spilld fil beror på en locksabotör i familjen; någon behagar lägga på skruvkorken [utan att skruva alltså] så att det när man sedan tar ett paket och skakar det som man ju har gjort sedan femårsåldern, säger skvimp, plask och faaan.)
Den djefla mannen en dag i mars.
Jag satte på ett tillfälligt plåster på pekfingret. Sedan vidtog som vanligt matlagning (aj), bilkörning (aj), mejlskrivande (aj … aj … aj) och gardinstångsuppsättning (men AJ!). Hela tiden satt något vasst och elakt och karvade i mina stackars pekfingernerver. Jag ropade till husets alla rum:
– Hallå! Operationsdax i köket! Vem vill?
Fjortonåringen och Sextonåringen är i sådana här fall de lämpligaste kirurgerna eftersom de har utrustats med ett tålamod som vida överstiger min fingertoppskänsla. Lupp, nål, ficklampa, pincett och alsolsprit langades fram och en timme (!) senare höll Sextonåringen triumferande upp en liten, liten metallflaga. Jag tittade på mitt pekfinger och fann blodbubblandet så vackert att kameran befalldes fram.
Och vaaaaar lade vi fokus?
Jag ligger förstås på uppvaket nu och tas omhand av hela familjen som har besökstid endast en timme per dag. Såret är sytt med fler stygn än man kan räkna på Börje Salming och jag kommer bara att vara sjukskriven i ett par, tre år.
när vi var på mingel i en svit som var full med kött
Mikael Niemis läderkostym.
Men. Tågbiljetterna avbokades, hotellnätter avbokades, alla roliga träffar och räkmackor avbokades, alla planerade möten med kompisar, kolleger, obekantingar och sällanträffsingar ställdes in när meddelandet kom om att DOKTOR KNÄ hade tid att ta emot mig. Ja, och om jag inte kunde komma just den 27/9 kl 10:20 så kunde jag inte få en ny tid förrän tidigast i november.
Oj, klockan är 09:52 – måste ge mig iväg nu. Återkommer.
————
Klockan är nu 12:35 och jag är återkommen!
Min nya läkare (på samma ställe som andra läkaren och samma ställe där jag blev opererad) hade granskat mina journaler, mina röntgenbilder och hela min jättesammanställning av alla konstiga turer fram och tillbaka som jag mejlade igår. Och så sa han att jag hade artros. Bakom knäskålen.
– MEN JAG HAR JU ONT HÄR! röt jag med blicken fastspänd på hans näsrot medan jag pekade på den lilla punkten på insidan av knät. SMÄRTA LIKA STOR SOM EN ÄRTA! väste jag.
Då blev han lite mer intresserad och ställde följdfrågor och sa åt mig att ligga ner på britsen på papperet … där någon annan helt klart hade legat nyss. Nu är jag inte så petig, men man brukar ju dra fram ett nytt papperssjok, eller hur?
Jag lade mig ner och han vred lite hit och dit och så klämde han på punkten som gör ont. Jag vred mig som en liten kålmask och skrynklade till liggpapperet ännu mer.
Då sa han att han fortfarande inte alls var säker på vad det var som jag hade i knät, men att det var en skada sedan operationen. Antingen hade den skett när man vred till och böjde knät och bänglade med knäskålen eller så hade man kommit åt något och då skadat ligamentet. Och att jag nu skulle få mer kortison. Fast rakt i det onda och av en annan sort.
Och så tog han fram sprutan och krånglade jättemycket med nålen och handspriten och jag tänkte ”herregud hur ska detta gå, karln kan ju inte ens hålla i prylarna ordentligt”.
Han valde noggrant ut var han skulle sätta nålen och så sprutade han in lite mjölkvitt kortison.
– Aj. Aaaaj. AAAAAJ. AAAJ SOM SATAN!
Det gjorde så ont att jag trodde att jag på riktigt skulle svimma – jag som bara gråter när jag blir rånad, aldrig svimmar, inte tar till känsloregistret eller ens stånkar när cykelkedjan hoppar och ger mig stora köttsår. Jag sa något om att föda fem barn och han sa att det här är en annan sorts smärta och då lade jag mig ner och profylax-andades för att stå ut. Det gjorde så ont. Tårarna rann, jag kved och pustade. Han sa ”det är bra att det gör ont för då har det hamnat rätt” och jag kved ett ”jaha”. Det stack i armarna och jag blev alldeles yr. Tårarna rann ner i öronen som de ju gör när man ligger ner. Jag satte mig upp igen.
– Kan du skriva ner vad du har gjort och vad jag har på ett litet papper? sa jag och han gick ut ur rummet och hämtade ett papper. När han kom in igen lämnade han dörren öppen så att den lilla snyftande figuren som var jag, kunde ses från receptionen.
”Troligen inflammation i anslutning till MCL (mediala kollat. lig.). Injektion 1 kapsel/slemsäck depo medial (4 ml).”
Jag blundade och snyftade och hörde hur någon sa ”ursäkta jag ska bara” och anade att det var läkaren som opererade mig, så jag öppnade inte ögonen. Honom vill jag aldrig se igen. Nya läkaren var tyst. Jag snyftade. Satte mig på britskanten och andades. Drog på mig mina randiga strumpbyxor.
– Vad händer nu?
– Nu avvaktar vi och ser om det blir bättre.
– Två veckor?
– Nej, en månad.
– Kan jag redan nu få en tid hos dig om en månad eftersom det tog nästan ett halvår att få komma hit idag?
– Nej, jag vet inte när jag kommer att vara här. Oftast på fredagar, men då har jag fullt upp med operationer.
– Men …
– Fast det var bra att det gjorde ont, för då vet vi att det hamnade rätt. Och det kan bli ännu värre ikväll.
– Okej, det gör inget. Jag vill bara bli av med den här skiten. Kan jag träna?
– Inte springa, inte hoppa. Rullskidor och cykling, lite styrketräning.
– Men en månad … och sedan?
– Om det inte har blivit bättre så hör du av dig.
– Men ska jag behöva vänta ett halvår på en tid då igen?
– Eh, när var det du opererades?
– I januari.
– Jahaja.
Jag fortsatte en stund med att berätta att jag inte kan sova mer än max fyra timmar i stöten och att jag inte är mig lik och att jag inte har några muskler kvar och måste äta stark medicin hela tiden och att det är rätt svårt när man ska hålla skärpan och föreläsa om svenska skrivregler och korrigera felstavade abborrar. Ord, menar jag. Så tog jag honom i hand och sa tack och hej och gick iväg med tårarna rinnande och huvudet böjt.Och där är vi nu. Jag är full av tillförsikt och anser att en duktig no-bullshit-doktor är bättre än en som är trevlig men oskicklig. Det här kommer säkert att bli bra.
Hade jag varit på det viset, hade jag bett alla be en bön för knät. Giv mig styrka och tålamod kan jag också dra till med. Eller så kan vi alla sätta igång och minnas människor med skador som har läkt så att de har kommit tillbaka i full fart! Ja!
I godan ro satt vi på verandan och åt – 14 personer med korv i mun och solsken i blick. Nej, alla åt inte – några klättrade i träd, gungade på gunga eller hoppade på studsmatta. Plötsligt hördes ett litet skrik, och ett barn föll med sin pappa ihop på studsmattan. Barnet hade ont och pappans blick sa ”nej, nej, nej”.
– Är det foten? ropade jag från verandan.
– … foten … ynkade barnet.
Jag och Nittonåringen har ju gått på idrottsskadekurser, så vi vet att det gäller att agera med blixtens hastighet.
– Linda? tjoade Nittonåringen.
– Uppe vid gröna toan!
Hon rusade uppför trapporna medan jag tog ett vackert gasellhopp från verandan för att med händerna knipa åt om foten. Jag flög som Stålmannen med ett uppdrag att rädda världen från undergång och jag kände att min insats skulle göra stor skillnad.
– Medic – medic – medic!
Men något blev fel. Titta på bilden så ser ni stålställningen under den blåa, vadderade kanten. Stål är hårt, brutalt och inte särskilt behagligt att konfrontera ens en ljummen sommarkväll. Kanske tog jag avstamp med det onda knäet, kanske är jag inte så smidig som jag tror, kanske fokuserade jag mer på barnet än på avståndet mellan verandan och studsmattan. Någon Christian Olsson är jag ju inte. (Eller så är det just det jag är med tanke på alla hans skador.) Något blev fel.
Så här såg det ut.
Alla på verandan drog efter andan som på OS 2012 när Gabrielle Douglas föll från bommen.
Precis så här gymnastisk var jag.
– ALLT ÄR OKEJ! ropade jag och klättrade upp på studsmattan och grep om barnets skadade fot.
Nittonåringen kom snabbt med lindan och vi förklarade (som vi hade lärt oss på kurserna) att det är viktigt att agera inom 20 sekunder och att lindan ska lindas så hårt att foten nästan blir blå och att man efter 20 minuter ska ta loss allt och linda om foten igen, men då inte så hårt. Skadan visade sig tack och lov vara en oskada, och barnet skuttade en halvtimme senare omkring som om ingen skada vore skedd.
Själv satt jag tolv timmar senare på akuten med detta ben.
Inte nog med att jag har ett svullet, opererat dumknä – jag har även ett tjockt smalben.
Jag måste ha suttit och väntat i ett förrådsrum på akuten, för det var ett himla spring i skåpen runt omkring mig. I rummet intill satt någon som hade blivit biten av något jätteroligt. Mina öron fladdrade som parabolantenner ju borde kunna fladdra, men allt jag hörde var:
– Nej, jag anade ingenting. Jag som den komma emot mig med blottade tänder och sedan högg den tag i mig häääär och bara vägrade släppa!
När personal från en i trakten närbelägen djurpark dök upp hos den patienten, bestämde jag mig för att det var ett panterbett.
Vårdpersonalen fortsatte att springa fram och tillbaka och hämtade än det ena, än det andra inne hos mig. Varje gång någon kom in, lyfte jag förväntansfullt på blicken, men det var inte mig de ville åt. Jag installerade mig – och kände mig faktiskt som hemma.
Flera år gamla lappar med information som ingen längre ser.Trasiga knappar med tejp på.
Plötsligt kom en Harlekin-snygg läkare och sa att mitt ben ju såg förfärligt ut, men att det nog inte var någon fara så länge inte det pyttelilla såret började spruta var. Röntgen visade en stund senare inte ens en liten spricka, så jag fick tillåtelse att fortsätta leva loppan resten av sommaren.
Nu har bulan lagt sig något och jag skimrar lite vackert i svenska flaggans färger (vilket ju måste vara bättre än t.ex. den tyska) och jag fokuserar på att inte halta. Av någon outgrundlig anledning gör det jätteont att ligga ner med hela kroppen i horisontellt läge, så jag låg och sov så här i natt:
Här ser jag visserligen nästan ut som ett nyupptäckt lik i Midsomer, men ni förstår sovställningen? (Bilden ÄR arrangerad. Det är inte ens min säng.)
