Hur var det nu – ortopedi är bara avancerad träslöjd?
Snabbrepris för alla med dåligt minne:
Sedan november 2012 (när jag föll på scen under en föreläsning) har jag haft stora problem med vänsterknäet, som har opererats två gånger – men ingen har kunnat säga varför jag har så inihelvete ont. Alla är dock överens om att mina knän är underbart starka och att alla ledband är fantastiska.
Den 17 maj 2018 sa det (på basketplanen) KNÄPP! i högerknäet, som sedan dess är svullet som på ett hästben. Det är liksom lår-lår-lår-KNÄÄÄÄ!-vad-vad-fot. På vanlig röntgen syntes inget, och på magnetkameraplåtarna som togs 28 maj, måste de ha sett något hemligt och fasansfullt eftersom det inte gick att få svar via telefon, mejl eller ens läsa i den digitala journalen.
Tillbaka till nutiden:
Plötsligt i morse fick jag en återbudstid till ortopeden! Jag skrek JAA och HURRAAA till den stackars budbäraren, som på något sätt måste ha missförstått min glädje eftersom en helt annan människa ringde några timmar senare och sa att jag skulle få tala med chefen på ortopeden och framföra mina klagomål. Efter några förvirrade meningar, sa vi fnissande hejdå.
Jag och kryckorna anlände till ortopedlkiniken i god tid. Man vill ju hinna läsa informationen på alla viktiga skyltar och plöja alla Hemmets Veckotidningar i lugn och ro. En halvtimme efter den bokade tiden, kom en sköterska och berättade för alla att läkaren hade ”fastnat i operation”, men att det snart skulle bli vår tur. Sedan ropade hon upp patienter som inte var där.
– Eliot? Rune? Katrin? Filip? Muhammed?
Med uppfodrande blick tittade hon på mig, den enda kvinnan i rummet.
– Katrin? Katrin? Katrin?
Jag skakade på huvudet. I ett undersökningsrum vrålade ett litet barn. I min mage kurrade ett kurr.
– Nils? Peter? Axel? Anders? Katrin?
– Ni kanske läser ur morgondagens patientlista? sa jag.
Efter en timme hade jag läst skylten ”För allas trevnad, stäng av mobiltelefonen” 17 gånger och började fundera på att läsa barnböckerna eller de fackliga tidskrifterna eftersom ”alla Hemmets Veckotidningar” bara var fem till antalet. När väntan började kännas i gluteus maximus, var det plötsligt min tur! Inne i läkarens rum, bläddrades min journal fram på datorn.
– Du har ont i vänster knä.
– Ja. Men nu är jag faktiskt här för det högra.
– Högra? Jag måste läsa. Vänta.
Läkaren mumlade och läste halvhögt och sa förtjust ”åh, röntgen”, och tog fram röntgenbilderna som gjordes på akuten den 18 maj, men som ju inte visade något.
– Där syns inget, sa jag. Det var därför jag fick magnetka…
– Här syns inget.
– Kolla om du ser något på magnetkameraun…
– Du har gjort en magnetröntgen.
Här drog jag efter andan och svalde en lång föreläsning om att magnetkameraundersökningar inte är röntgen.
– Du har artros! sa läkaren.
– Förvånar mig inte, sa jag. (Men jag kan näppeligen ha drabbats av akut artros klockan halv åtta den 17 maj.)
– Här är en liten, gammal skada på menisken. Mycket liten. Gammal. Alla ledband ser bra ut. Lägg dig där så får jag känna.
Jag hoppade släpade mig upp på britsen och läkaren gjorde de ryck- och slitförsök som alla läkare gör strax innan de berömmer mig för mina starka knän.
– Alla brukar säga att jag har stark… försökte jag.
– Svullet. Ditt knä är mycket svullet.
– Jaaaaa.
Här kommer nu en lite läskig bild som visar hur svullet knät är. Man ser inte riktigt det hästiga, men ni fattar. Snyggt är det icke.
– Du har ont här?
– AJ. Jaaa.
– Hm. Men om jag vrider foten så här?
Läkaren vred foten än hit, än dit. Men näe. Ingen smärta. Läkaren började repetera sin analys medan hans telefon ringde:
– Du har RING! artros och en gammal RING! meniskskada på insidan RING! av knät.
– Okej.
– RING! Ursäkta mig.
Läkaren svarade i telefonen. Jaja, han kanske måste in till sin besvärliga operation igen, tänkte jag. Han sa:
– Ja, ja. Nej. Ja. Nej, då behövs bara sjukgymnast. Nej. Ja. Ja. Inte alls. Jag rekommenderar sjukgymnast. Ja. En spruta om han har ont. Men annars räcker sjukgymnast. Ja just det. Nej. Ja.
Inte särskilt akut, alltså. Så tryckte han bort samtalet och tittade yrvaket mot mig.
– Var var jag?
– Mitt högra knä.
– Eh. Hm. Eh.
– Du sa att jag har en gammal meniskskada och artros och …
– Ja. Du har fått en smäll på knäskålen.
– Nej. Jag har inte fått en smäll på knäskålen. Jag har ont härnere på insidan, nedanför knät.
– Jaaa.
Jag ber om ursäkt för att jag är långrandig nu, men när jag bad om ordination och lite råd och anvisningar, blev det så konstigt.
– Så vad kan jag göra? Ska jag vila mig frisk eller använda knät?
– Du ska göra artrosträning, sjukgymnastik, inte spela basket, inte springa. Inte gå i trappor. Men äta aniinflammatiorisk medicin som diklofenak, ipren, voltaren och alvedon.
– Artrosträning har jag hållit på med sedan flera år för vänstran, så det kan jag. Men sa du alvedon? Den är väl inte antiiflammatorisk?
– Nej, men de andra är det. Men du får bara äta i tio dagar, max två veckor.
– Ja, men det har jag ju redan gjort i så fall. (Jag pekade vagt mot min journal.) Jag blev ordinerad en diklofenak-kur. Nu måste jag ta en paus.
– Ja, då får du äta alvedon.
– Men varför ska jag göra det? Den är ju inte inflammationsdämpande.
– Nej, men diklofenak, ipren, voltaren och alvedon är det.
– Alvedon?
– Nej, men dom andra är det.
– Du sa det. Varför ska jag då äta alvedon?
– Du har väl ont?
– Åjovars. Så … vad är min diagnos?
– Blåmärke. På insidan. Vila i sex till åtta veckor. Du kan cykla, men inte uppför backar. Inte springa.
– Blåmärke på skelettet!
– Ja, blåmärke på skelettet.
Efterspel:
Jag förstod nu att det var dags att hålla käft och halta hem. Det där med ”blåmärke på skelettet” kallas även benmärgsödem och är det nya svarta inom medicinen, har jag lärt mig. (Berätta gärna för mig om detta. Finns det ens? Själv tror jag ju att jag har en bristning i ett ledband – att jag har vrickat knät.)
Sådärja. Det blir inget basketspel i sommar och verkligen inte någon tågluff heller. Jag får cykla på friidrottsbanor och göra sit ups, helt enkelt.
Uppdatering 8 maj
Jag har lyckats få tag i utlåtandet!
Glasklart.
Ojojoj…
Låter som den läkaren måste få stort gage från Alvedontillverkaren eftersom just den repeterades så mycket.
Nu när du måste ”vila” kanske det är dags att lära sig något av det du listade i förra båset? I vilket fall, krya på dig och knät!
Vilket stolpskott!
Glöm inte att kryckor ger fina blåmärken. Ända in i benmärgen.
Aj! Ett slags kroppens utmattningssyndrom var det någon som sa. Den kroppsdel som känner sig överutnyttjad säger: ”Jag tyar inte mer!” Och så blir det som det blir. Högerknät tycker att det fått lite väl hård tjänstgöring när vänsterknät ville ta det lite lugnt. Min alldeles privata teori – som inte delas av läkarvetenskapen, ännu – är att det som kallas frosen shoulder (som innebär att man får förbaskat ont inuti axeln när man kånkat tredje barnet på höften för mycket eller när man jobbar inom vård eller omsorg) är precis samma sak: överansträngning, svullnad, trångt och väldigt ont.
Spela schack? Sy? Skriva en roman? En ny språkbok?
Sy en roman!
För ett antal år sedan syddes något om inte romanliknande så i alla fall lite åt en historisk berättelse.
Det lär ju inte bli spinnrocksspinnande för dig i alla fall.
Du får lära dig långsam och krånglig stickning istället.
Blåmärke på skelettet låter som en dagisförklaring.
Enda sättet att få in basket i din hälsa lär väl vara som speaker eller protokollförare eller annat administrativt, bestämma om loggor och turneringar och cuper och sånt.
Cykla fast inte i uppförsbackar. Då måste man leda cykeln. Är det okej att gå i backar men inte i trappor?
Cecilia N., du talar som den kloka präst du ju är. Mitt basketliv har till nu bestått av precis det du nämner – plus spelet.
Fast är det då kul fortfarande? Hmmm. Vänta! Jag kanske kan utöva cykelbasket! Inga backar och inga trappor, bara platt cykling! (Neeej, det är inte dags för rullstolsbasket än.)
Agneta uti Lund – den kära Bajöötapeten, jaa!
(Den ursprungliga sajten där man kunde skapa sin egen Bayeuxtapet är borta. Men här finns en annan.)
Se här ett alster från gamla dar då den gamla tapetleksidan var intakt!
Ingen tågluff? Så ledsamt. Men försök krya på knäet och res i tanken istället, om det går.
Annars tänkte jag exakt som Cecilia N angående att inte cykla i uppförsbackar. Man måste ju komma hem också, på något sätt.
Och ett till.
Men det kanske kan vara något att öva på. Köra rullstol och dribbla boll måste vara bra mycket svårare än tugga tuggummi och gå på en gång.
Många nya hjärnceller blir det …
Simma? Är inte det snällt? Eller blir det för kallt för stackars knäet kanske?
Vattenpolo? Undervattensrugby?
Men uv-rugby är nog aningens mer fysisk kontaktsport än basket… Det är väl ungefär bara stryptag som är förbjudet.
Så bra skrivet!
Eller vad säger managern Ökenråttan?
https://saralovestam.se/2018/06/04/oppet-brev-till-alla-som-ber-mig-forelasa-gratis/#comments
Manaaaschern säjer att man inte ska jobba gratis eller pruta på arvodet. Jag har pratat gratis EN gång och det var för att det var så prestigefyllt och så frestande att kunna säja ”När jag var inbjuden att prata hos XXX”. Hur många såna ställen finns det?
Annars ska du ta betalt. Jag får förfrågan, ofta från Rotary-klubbar. Dom har inte råd att betala (dessa as-rika gubbklubbar!) men ”du får sälja din bok” i samband med föredraget. Grattis! Jag pratar i en timme, jag reser dit och hem och jag anpassar mitt snack till orten och den särskilda publiken. Säj att det kommer 25 pers. och att jag får sälja 5 böcker. Min royalty är 61:50 per bok. Drygt 300 pix för en timme plus restid plus förberedelse. Jag tackar nej och svarar att jag pratar bara för betalande sällskap.
Och att prata för skurkärringsarvode (kompisen A:s uttryck) bara ”för det är så roligt”, det bleve dyra nöjen det.
Ökenråttan – Rotary är väl för yrkesverksamma män och kvinnor?
Och boken som jag pratar om har jag jobbat på i 4 år. Inte 8 timmar om dan, så klart, men den har dominerat min tillvaro under så lång tid. Timpenningen blir inte direkt svindlande hög.
Det är ju självklart att man ska ta betalt. Mitt lilla inlägg var för att du kallade Rotary gubbklubb.
Det som Sara Lövestam skriver är så sant, så sant. Jag har under åren gjort en faslig massa sådana nästintill obetalda jobb – och jag fortsätter att göra dem. Till yttermera visso jobbar jag ofta helt gratis som en idiot, men jag räknar med att få mitt tack i himlen. (Det gör jag inte alls, men det är den enda anledningen som jag kan komma på som förklaring till varför jag är så urbota dum i försäljningen av mig själv.)
OT: Idag har vi sett Artonåringen ”springa ut” och ”ta studenten” samt skickat Femtonåringen på bal och på lördag firar Tjugotreåringen sin universitetsexamen här i huset. Ett himla sjå är det! Jag stödjer mig mot kryckorna och ryar ”hämta den” och ”gå dit” samt ”släng dom dära” så att folk nu önskar att jag kommer att drabbas av en tystande halsfluss.
Äsch, Agneta, jag överdriver gärna lite grann. Jag menade bara att Rotary befolkas inte av fattigpersionärer precis och därför är det extra irriterande att just dom säjer sej ha så spinkigt med pengar …
Uv-rugby spelade jag i min ungdom. Förutom stryptag är det inte heller tillåtet att attackera utrustningen (dra i badbyxor eller fenor, slita av cyklop) eller avsiktligt skada någon (klösa el. dyl.). Och det är bara bollförande spelare som får attackeras eller attackera. Riktigt kul var det.
Jag har en kollega som ska göra ett intressant experiment. Hon ska göra en utställning på Konsthantverkarna nästa år där hon bara talar om hur lång tid varje smycke eller objekt har tagit att göra och ber hugade spekulanter ge ett bud utifrån sin egen timlön. Det ska minst sagt bli spännande att se hur det går!
Fast hon kommer sääääkert att få kommentaren ”varför jobbar du inte snabbare då”?
Någon har ju räknat ut vad ett par stickade vantar borde kosta egentligen, vilket är drygt tusen kronor. (Mina sockar/sockor som jag har fått av Cecilia N. och Ninja-Malin är säkert värda uppåt en miljon.)
http://ratoavig.blogspot.com/2013/04/gladmatta.html?m=1
En gammal blogpost jag gillar avseende hantverkskostnad.
Tror priset för vantarna blir fjortontusen….
Men asså, är det lillplutten som är 15 år numera!
Fasligt vad tiden går. När jag klev in i båset var han tre vill jag minnas.
Grattis till alla avslutande barn och ungdomar!
Jag är lika förvånad som du, Cecilia N.! (Men han är faktiskt en lillplutt fortfarande.)
Groomen rekommenderar elcykel.
Cecilia N., precis min reaktion men jag kommer ihåg honom som 5-åring.
Den nuvarande Femtonåringen när han som treåring lade ett okokt ägg i äggskäraren och sedan äggmålade golvet med brödpenseln: read all about it!
Här i pörtet är det lugnt och stilla. Men vi höll på att råka riktigt illa ut, vi hörde inte glassbilen!
Tack vare att en granne frågade så drog glasschauffören igång den där fina låten en extra gång. Då hörde alla och ja la på långkuten. Faran avvärjd. Men ett ruggigt tillbud var det.
Vi åt lite extra glass för att fira ungdomarna och nu har vi stått på rad med magarna mot ett värmeelement som var hyfsat varmt. Det hjälpte lite grann.
På den tiden som vi hade fem hemmaboende barn, gjorde glassbilen om sin rutt så att den stannade utanför vårt hus. Tydligen var våra inköp viktiga för företagets överlevnad.
Gladdbilen har försålt mig tre förpackningar med hundglass. I smakerna lax, lever och älg. Fröken Fjupp, Fröken Fjolla och Fröken Fiffig låter hälsa att glass är gott.
Åh! Jag såg bayeuxtapeten, som egentligen ju inte är en tapet, utan ett broderi, på riktigt och live i Bayeux för en månad sen! Det är fint utställt så man kan komma nära och riktigt, riktigt ballt att se!
Då tar vi gladdbilen dit!
Har alltid velat se Bauyeuxtapeten.
Glassbil har jag bara hört, aldrig handlat i, men på sextio- och sjuttiotalen då jag tillbringade somrarna med barnaskaran på landet i norra Småland blev vi alla glada åt diverse bilar som regelbundet dök upp på gårdsplanen: På onsdagarna kom brödbilen, på torsdagar köttbilen som utöver kött hade annat i livsmedelsväg och på fredagar dök fiskbilen upp så då kunde vi variera insjöfisken med havsfisk och räkor från Smögen. Köttbilen hade också litet godissortiment så barnen valde redan på torsdagarna ut sitt lördagsgodis som jag sedan fick gömma till lördagen infann sig.
Bayeuxtapeten broderades troligen 1076 och närmar sig alltså tusen år! Jag skulle väldigt gärna vilja besöka museet där den befinner sig. Kanske kan det bli av i samband med att jag besöker en av sönerna som bor i Belgien.
Vi hade mjölkbåt på landet ute i Stockholms skärgård. Den tutade när den lämnade föregående ö, då fick man kuta ner till ångbåtsbryggan med sin nätkasse och portmonnä. Var man riktigt liten låg det en lapp i portmonnän med beställningen, och man lämnade över hela kassen.
Hade man tur eller hade varit snäll kunde man få köpa en glass, oftast en puckstång.
En gång när jag halkat från spången ner i det bottenlösa träsk alla ungar var övertygade om fanns där (innehållande oräkneligt antal förolyckade barnungar) och skrapat i hakan på de ohyvlade spängerna, så fick jag en storstrut! En hel och hållen, äkta storstrut!
Alldeles, alldeles själv.
Den åts sittandes i sängen där jag blivit nerbäddad, lätt chockad av mitt fasansfulla äventyr.
Storstrut är mycket bra mot chock.
Läckte det inte ur nätkassen där, Ninja?
Bara om man slog sönder mjölkflaskan mot en sten eller om folielocket gick upp.
Hihi. Jag minns när man medförde egen spann till mjölkaffären där en dam i vitt slevade upp mjölk åt en. Å så tänkte jag om du har med en nätkasse i stället …
Min mormor hade mjölkaffär vid Svandammsplan. Hon sa aldrig deciliter utan mått. Tre mått grädde.
Vi har nånstans ett decilitermått i bleck med skaftet rätt upp så det kunde nedsänkas i mjölkkrukan och grädden skummas av.
Jag tror jag vill ha glass nu. Nä, jag vet!
Ingen glassbil i syne, och ingen närliggande kiosk. Skall jag göra egen? Då måste jag ju vänta…
Blandades inte ägg in i färg en gång i tiden?
Apropå 3/15-åringen.
Jovisst, Dina. Äggoljetempera, som gör att ex.vis medeltida temeperamålningar fortfarande har en frisk ocn intensiv färg bevarad.
Denna kanna en gång avsedd för en mjölkaffär att ha kaffegrädde i brukar jag ha blommor i. Den rymmer cirka 3,5liter.
Men… särskrivning anno dazumal! (Eller hur det stavas.)
Ninja 15.31.
Tror att ditt gräddmått var mer som en ösa. (För att portionera grädden vid försäljningen i mjölkbutiken.)
För skumning borde en rund (halvkupolformad) slev/ösa ha använts.
(Minne från min mor (-24) när vi köpte spenvarm sådan från grannbonden i 4-literskrukan på 50-/början 60-talet. Den fick stå i kylskåpet till morgondagen, då grädden flutit upp på toppen, och mor kunde skumma av den.Översta lagret gick att vispa. Undre passade till ”kaffegrädde”. Resten gick åt som måltidsdryck. Fetthalt(?) på dryckesmjölken? Antagligen som blandning av lätt och mellanmjölk)
SG, Hyttis och Karin , som är än äldre än jag.
Har ni likartade minnen ang att hämta spenvarm mjölk hos grannbonden?
”Mjölkkruka” hette det även om det var en aluminumhink med separat lock.
Nej, det är inte nåt mått med rund botten, och den användes till att skumma och ösa upp grädde med. Tror mer på mormor i det här fallet.
Även våra storstadsbarn har erfarenhet av att hämta mjölk, med mjölk-kruka, hos bonden nästgårds. Vi tillbringade somrar i deras farmor och farfars sommarhus och där fanns en mjölkbonde på andra sidan vägen. Vilken upplevelse för våra små stadsråttor att traska iväg och hämta mjölk i laggårn.
Det hade försports på byn att vi skulle komma och första dagen gick barnen ut på byn och rekade lite. Då kom det fram folk och sa ”Ni måste vara barnen B.”. Ungarna kom hem helt förundrade: ”Hur kunde dom veta vad vi heter?” Sånt hände aldrig hemma i stan.
Mjölkhämtare i SAOB
Från mjölkbutiken klockan fem,
ett litet mumintroll gick hem.
En kanna full med mjölk han bar
och vägen lång och kuslig var
Även vi hämtade mjölk hos närmsta bonde efter kvällsmjölkningen under sommarlovet. Vår mjölkhink, som var emaljerad, rymde 4 liter samt hade lock och ett handtag med trägrepp. Mjölhinken sattes efter hämtningen i källaren i en ekbalja med kallt vatten. Dagen därpå skummades grädden av och den användes dels som kaffegrädde, dels i den mjölk som det gjordes filbunkar av. Den sortens filbunkar kan jag ibland fortfarande längta efter!
Magganini -> Jag tänkte också på den gamla särskrivningen då jag fotograferade gräddmåttet. Troligen är det från slutet av 1800-talet.
Min frånvaro i båset beror på att Skogsgurra har varit här och att vi på något mysko sätt har forslat en 250-kiloskompressor genom källaren!
Imponerande!
Ja, det var verkligen imponerande. Och nu är vi hemma i pörtet och funderar om vi ska väcka alla grannarna – varav en del kan betraktas som rätt biffiga typer, utan k-nsskillnad. Men Hyttis, som satt och väntade, tyckte att det kunde anstå något.
Örjan, Hyttis hade egen mjölkbod där gårdens produktion slevades upp till bybor innan de tunga mjölkflaskorna drogs upp till mjölkpallen där mejeribilen hämtade dem. Själv hände det att jag körde ut mjölk i glasflaskor från morbor Nisses affär på Smedjebacksgatan. På sån där budcykel med stort flak fram. Inte som en flakmoppe utan med två hjul. Kvaderstenarna kunde vara rätt hala när det regnat och ibland olyckades det så jag fick åka tillbaka med resterna och fylla på med nytt. Nisse brukade fråga om jag, då i tidiga tonåren, hade varit på flaskan igen. Jag fattade inte ens vad han menade.
Rapport från Farmors kök, där Bamse och Skalman diagnosticerar problem i Farmors kök, kommer lite senare.
Jag anar att båsmor med knäna mest stod bredvid och hejade på och gjorde te medans andra krafter tog tag i kompressorn. Eller?
Jag antar att båsmor med knäna mest stod bredvid och hejade på och gjorde te medans andra krafter tog tag i kompressorn. Eller?
Minneskoll: Visst hämtade vi mjölk vid Petters lada, SG? Och visst fick vi för oss att dela på bördan genom att hänga mjölkkrukan på hässjestång (eller möjligen en gärdsgårsstör) som vi höll emellan oss? ”Hela barndomen.” Eller ett par tre gånger?
We did it again – avvek från ämnet på det mest förtjusande sätt! Från ett läkarbesök till spenvarm mjölk!
Senare idag kommer rapport om gårdagskvällens bravader!
Karin, jo.
Men det var inte Petters lada utan lagård.
Och den där femliterskrukan var omänskligt tung. Treliters fixade man lättare. Otaliga lösningar provades.
Den som funkade bra var att ha krukan stående på sitsen på sparken. Men det fick inte vara för kraftiga inbromsningar. Lite lömskt var det när vårsolen smälte bort sparkföret fläckvis. Då åkte krukan av och om locket också åkte så var det dags att gråta över spilld mjölk.
Jo, när vi hade tilgång till färsk mjölk erinrade jag mej min norrländska barndoms långmjölk eller tätmjölk, som man vanligen sa. Jag tillskrev min lilla moster uppe i norr och hon skickade torkad tätört i ett brev, vi la örten i mjölk och si, då blev det l-å-n-g-m-j-ö-l-k, riktigt lång så att skedens innehåll ALDRIG tycktes tappa kontakten med tallrikens innehåll.
Och av hönornas första-ägg gjorde vi pannkakaor som blev illgula. Spännande saker!
Mjölk hämtat hos grannbonden förekom i sommartorpet vid Kinnekulle när jag var liten. Men jag tror mig minnas att jag var skeptisk till den, särskilt om den inte var kyld.
Numera har vi två mjölkflaskor som kallas vattenhinkar som vi hämtar vatten från brunnen med i Hälsingland. Två, kanske tre liter vardera.
På somrarna under femtio- och sextiotalet bodde vi på landet nära en gård i Öglunda socken vid Billingens västra fot. Jag hängde mycket i lagårn och fick gärna ”hjälpa till” .
Korna hämtades hem till mjölkningen och släpptes ut på betet igen efteråt. Det var vi ungar ofta med på. Ibland fick vi förtroendet att sköta det själva. Korna visste vart de skulle och var angelägna att komma fram så det var inte så svårt.
Mjölken kyldes i stora mjölkkrukor av aluminium med hjälp av ett smart lock som hade rörslingor som stack ner i mjölken. I slingorna strömmade kallt vatten från brunnen. Sen ställdes krukorna ut på mjölkbordet när mjölkbilen kom.
Vår mjölk bar jag hem i en liten kruka på kanske två liter.
Resten av året var jag sta-bo i Skara. Där köpte vi mjölk i glasflaskor i mjölkaffären men grädden hämtades en tid upp med ett mått på långt skaft och hälldes i en medhavd flaska eller annat kärl. Och man sa aldrig annat än hur många mått man skulle ha. Det sa min mamma alltid långt efter det att man köpte mjölk och grädde i tetra- eller brickpack i livsmedelshallen. Ibland tänker jag så idag också framför mejeridisken.
Mjölkkylare
Nu BORDE detta blogginlägg pensioneras, men jag har lyckats få tag på utlåtandet: det som står om magnetkameraundersökningen som gjordes 28 maj. (Se bild i inlägget.)
En generell gonartros med uttalad broskreduktion i såväl laterala som mediala kompartment och reaktiva benpålagringar på fria ledytekanter på båda sidor av leden. Också uttalad artros femoropatellart. En longitudinell ruptur av mediala meniskens bakhorn. Intakta laterala menisk, korsband och kollateralligament. Intakt patellarligament. Ökad mängd vätska i leden. Bakercysta. Inget benödem. – Gonartros femorotibialt och femoropatellart med medial meniskruptur.
Notera hur himla starka knän jag har: alla korsband och ligament är intakta.
Den tjusiga mjölkkylaren kommer från en gård i Röktrakten och nu hoppar jag nästan tillbaka till om inte broderade skildringar så till skildring huggen i sten. Om Tjodrik berättas det och stenen påstås vara det äldsta litterära verket i landet! Åtminstone om man ska tro på denna Wikipediaartikel https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6kstenen
Tjuv och tjyv det ska du heta … Nä, men GRÄDDTJUV det hade vi i stan när jag växte upp. Med hjälp av gräddtjuven skummade man av grädden i de enliters mjölkglasflaskor som inhandlats i mjölkaffären.
Bakercysta? Är det den som orsakar att du har ont?
Till min oerhörda ångermanländska förvåning läser jag att tätörtens effekt på mjölk inte har kunnat beläggas och inte heller återupprepas med långmjölk som resultat i nutid.
Mormorsmor hade kanske aldrig behövt samla in några växtblad för att göra tätmjölken.
Du har ett klassiskt artrosknä. Samt Bakercysta, och den gör ont om den brister.
Tyvärr, dags att sluta spela ett sånt knäpåfrestande spel som basket. Cykling och styrketräning är det som gäller. Trist men sant.
Ännu mer i detalj om tätefaktoiden.
Bakercysta är egentligen bara en svullnad i knävecket som beror på att knät är så svullet att vätskan inte får plats på framsidan och då liksom TRYCKS bakåt, in i knävecket. Det är alltså inte egentligen det som annars kallas cysta i var mans mun. Eller knäveck.
Det borde hete ”Bakerbubbla” istället.
SG 01.51
Nämnda ”mjölkpallen” ger mig många associationer.
Den är ett resultat av 1933 års mjölk och mejeriutredning, vilket resulterade i att många lokala mejerier tvingades lägga ned. Man satsade på större mejerier och lastbilshämtning av mjölk (från mjölkpallar) infördes.
Innan dess kunde t.ex privata gårdar kärna sitt eget smör, och sälja på lokalt salutorg. (Eskilstuna har exempel på detta. Nu heter det Hamnparken, gamla namnet Smörtorget)
http://libris.kb.se/hitlist?q=dewey%3A637&d=libris
Tror att 1933 års utredning ledde till nya förordningar runt 1934.
Innan dess körde pappa Folke, med häst och skrinda 3 gårdars mjölk (var tredje vecka) till lokala mejeriet vid Fiholm (byggt av Axel Oxenstierna). Detta mejeri lades ned i samband med nya mejeristadgan och är nu rivet.
OT- far och mor var bland de första att sluta med mjölkproduktion i socknen. Slutet 40 början 50-tal.
Centralisering av mjölkhämtningen (med hjälp av lastbil) innebar alltså krav på mjölkpallar.
Privat reflektion – vilken betyelse har inte dessa mjölkpallar haft för svenska 40-60-talsfilmer?
Nä nu går det för långt, Magnus A. Ser du att dom pratar om ”slemmiga jäsningar” i samband med tätmjölk/långmjölk. Låter ju uräckligt, men tätmjölk är gott och ser god ut. Och vi gjorde seg långmjölk med torkad tätört i mitten av -70-talet. Hur förklarar dom det? Och man gjorde mer tätmjölk med användningav en slatt av tidigare tätmjölk, då i forntiden när jag var liten. Så de så!
Du skulle prova tätmjölk, Lotten. Supernyttigt tror jag, särskilt för knän.
Varför svullnade ditt knä,Lotten?
ÖR: Tror detta är det viktiga
”Och man gjorde mer tätmjölk med användningav en slatt av tidigare tätmjölk, då i forntiden när jag var liten”
Sattes den även i träkaggar?
Det där beskedet från norska experimentet diskuterade vi på sjuttiotalet. Hyttises upprördhet då får ÖR:s ilska att framstå som en liten förstulen gäspning. Det säger något om sprängkraften i denna fråga, som något politiskt parti bör ta upp inför valet.
Det parti som lovar att tätört, sileshår och andra vad-de-nu-heter kan användas att producera långmjölk kommer att vinna en jordskredsseger.
För övrigt kan man ju fundera om inte beskedet från den så kallade ”forskningen” på andra sidan Kölen faktiskt var en tidig norgehistoria. Tungvatten klarade de av galant – men långmjölken, där känner jag viss skepsis.
Agneta uti Lund ställer (vid sidan om mjölkfrågorna) den vettigaste frågan: varför svullnade knät upp? Varför gör det ont?
Kan någon av er se svaret? (Jag kan det inte.)
Nu vet jag vad jag ska skriva om i hembygdsföreningens nästa årsbok!
Naturligtvis om hur det var att växa upp på en bondgård och hur det var att
mjölka kor med maskin och hantera mjölken mm mm.
För många år sedan hade byalaget i Granbergsdal anordnat en temadag på
ämnet jordbruk vari ingick en tävling att sätta ihop en mjölkmaskin. Som tur var
fanns en fullständig mjölkmaskin kvar och jag demonterade den in i alla dess
beståndsdelar och radade upp dem på ett bord med uppmaningen att sätta ihop
maskinen korrekt med pulsatorn på locket och alla slangar anslutna på rätt ställe.
En av besökarna lyckades men det tog sin tid.
Du har en bristning på mediala meniskens bakhorn. Jag läser på en idrottsskadesida:
»Symptom av meniskskada kan se mycket olika ut. Därför kan det ibland vara svårt att i kliniken säkerställa skadan. Ibland ger små skador stora symptom, och ibland ger stora skador mindre symptom.«
En sjukgymnast riktigt, riktigt kunnig i knäskador tror jag kan vara
lösningen.
När bakercystan brister så är det skit samma om det är en bubbla eller cysta, det gör snoront. Jag var nere i källaren när min bakerbubbla brast. Det var nätt och jämnt att jag kunde ta mig upp igen. Två steg, sen flåsande vila. Väl i säng ringde jag 1177 som tyckte jag absolut skulle åka in till akuten. Och det hade jag möjligen gjort om jag överhuvudtaget hade kunnat röra mig. Jag fick tag i en kudde så benet låg lite högre än resten av mig och det fick ner svullnaden så jag faktiskt kom in till lasarettett. Blåmärket var formidabelt och är fortfarande en rödtonad skugga på vaden.
En differentialdiagnos är en propp i de djupa venerna.
Högläge under sömnen är att rekommendera så att din svullnad går ner. Då kommer smärtan förmodligen avta.
Min mammas släkt kommer från Lima (inte Peru; nordvästra Dalarna). På min morfars bondgård gjordes tätmjölk/långmjölk med hjälp av tätört. Som jag förstår nu har det varit vanligt i alla delar av landet. Norskarnas struntprat ger jag inte ett öre för.
Nej, så sent som tidigt 80-tal var det som vi gjorde tätmjölk med hjälp av tätört. Och det funkade.
Och jag minns att när jag var liten och det klappades kärvänligt på spädbarnsrumpor kallades det att vispa tätmjölk; den måste ju vispas lite för att bli jämn i konsistensen. (Får man vispa nakna bebirumpor nu eller döms man som ped*fil då?)
Det beror på, ÖR.
Har man kläpp så får man nog inte ens titta på en n*k*n unge. Snart har vi det tvärrandiga badmodet tillbaka. Oavsett ålder.
Nu, hörni, ligger transformator-rapporten äntligen ute!
Jag vill ha fler knärapporter!
Okej, coming up! (En snabbis: det är jättesvullet, jag måste ha kryckor om jag ska gå mer än 100 meter och imorrn ska jag till en sjukgymnast.)
Hur avlöpte sjukgymnastbesöket?
Eller heter det kanske fysioterapeut numera?
Sjukgymnaster är sjukgymnaster och fysioterapeuter är fysioterapeuter. Det står liksom olika titlar på deras diplom och en sjukgymnast kan enkelt mot en nätt liten peng uppgraderas till fysioterapeut.
Min fysioterapeut är en sjukgymnast!
• Jag fick först massage av musklerna som leder till det onda stället. (Jag höll på att dö av smärta och fick profylaxandas för att stå ut.)
• Sedan fick jag laserbehandling som funkar utmärkt eftersom svullnaden minskar oerhört snabbt och effektivt. (Även om knäet är jähättesvullet fortfarande.)
• Slutligen tejpades jag med trolleritejp som jag mest kräver för att jag tycker att den är så snygg och för att jag får välja färg. (Under VM ska jag välja gul-blå.)
På bilden kan man se hur tejpen NÄSTAN matchar kryckorna.
Fick du åka tåg till och från sjukgymnasten?
Kan man fortfarande utbilda sigtill sjukgymnast eller blir alla som numera den vägen vandrar fysioterapeuter?