Etikett: skada

Borttappad

Publicerat av Lotten Bergman den 31 januari 2013 00:57

Om blickar hade kunnat döda, hade jag fallit död ner inne på akuten igår kväll vid halvtiosnåret.

Men vi börjar i en annan ände – som inte alls har med död att göra. För som jag har berättat flera gånger tidigare, är jag fullständigt suverän på att tappa bort saker. Jag glömmer, jag slarvar, jag letar och jag begriper inte hur jag bär mig åt för att utan att veta det lägger örhängena i besticklådan. Min slarvabortlista ser ut så här om man friserar den lite och inte tar med trivialiteter:

vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
kamera på Philadelphias flygplats (på toa, 2007)
kamera hemma i huset (tjuvgäster på besök, 2007)
hela jävla ryggsäcken med dator, kamera, plånbok, mobil (rån, 2008).

Just nu ser det ut så här i köket:

Sådana här efterlysningar brukar jag göra, särskilt med biblioteksböcker som liksom drunknar i omgivningarna.

Igår var jag i Stockholm och fick ett synnerligen trevligt uppdrag, men passade på att träffa min svåger för att överlämna en ryggsäck som han glömt hemma hos oss, samtidigt som han överräckte ett paket till mig som lillasyster Orangeluvan hade förberett. (Har jag nämnt att jag fyller år på lördag?)

Eftersom jag skulle åka tåg med paketet, och jag har misslyckats med sådant förut (rullväska & julklappspåse), hade hon preparerat paketet, som var inslaget i en Ica-kasse och snören.

Först kom "den bruna påsen”. Gör er redo för ”ICA-KASSEN!” — Först kom ”den bruna påsen”. Gör er redo för ”ICA-KASSEN!”

Jag brukar glömma saker på tåg, så om du hittar denna utan vidhängande ungdomlig snart 49-årig blondin med nudelsoppsfrippa … [kontaktuppgifter].

Men hon är inte den enda. PK och Pysseliten (de som startade båsmetern häromdagen) har fixat en rulle med adressetiketter till mig så att jag kan fylla världen med mitt namn. Jag har märkt alla sladdar, alla väskor, alla glasögon, alla …

På träningen igår försökte jag namnmärka ”min” dusch, de bästa bollarna och min plats på avbytarbänken, men klistret är helt klart inte basketanpassat.

Medan jag roade mig med straffskytte i ena hallen, tränade Artonåringen med A-laget i andra hallen. Där fick hon en vass armbåge rakt på struphuvudet och föll ihop i en liten rosslande, pipande, hyperventilerande hög. Jag ringde efter 45 minuter utan bättring till sjukvårdsupplysningen som sa ”kör omedelbart till akuten”. (Déjà vu.)

Och det var där den mördande blicken spändes i min riktning.

Vi kom in, tog en nummerlapp, satte oss ner för att vänta och sneglade in bakom skjutdörrarna där en tjej i receptionen satt och … och … och surfade runt på modesajter och klädreor! Istället för att plinga fram oss, satt hon och surfade! Å ja ba:

– Hej, jag ser att du sitter och surfar på klädrea, men jag tänkte, min dotter här har andningssvårigheter, så skulle vi kunna …

Stiiirr. Blääääng. Laserstrålar sköt ur ögonen.

Men eftersom jag överlevde attacken, kom vi in till läkaren väldigt snabbt.

Artonåringen tutade, rosslade och pep och hade en syresättningsnivå på 0 % – tills de bytte till en apparat som funkade. Då kom hon snabbt upp i 100 %.

Öron-näsa-hals-specialisten kom med en lång orm till kamera och stoppade in i näsan och ner i halsen så att Artonåringen sa huääärk.

Nu är vi hemma igen med strikta order om vila och lugn – inget är trasigt på henne. Det fanns bara en sak till att göra innan dagen var slut:

Jag satte mitt bomärke på halsen som sitter på Artonåringen, men som jag anser är min. I alla fall lite.

63 kommentarer

Om jag levde på stenåldern, hade jag varit död nu

Publicerat av Lotten Bergman den 13 mars 2012 09:45

Hade jag varit stenålderskvinna hade jag varit fulare i håret. Jag hade dock enligt alla forskarrön ätit jättenyttigt med blott nötter, bär och kött på tallriken. (Tallrik? Oh ja, just min gren av stenåldersmänniskan hade tallrik. Och tandborste. Samt hålfotsinlägg. Vilket i förlängningen innebär att vi även hade skor. Moving on.)

Typiska stenåldersmän i full färd med att tillverka hålfotsinlägg.

Fast om jag hade varit stenåldersmänniska hade jag förstås varit död nu. Jag hade dött redan som nioåring när en sabeltandad tiger kom för nära och gav mig ett astmatiskt anfall som långsamt kvävde mig till döds. Mina barn hade varit döda också för de har haft feberkramper, brutna armar, krupp, lunginflammation och smittkoppor. Förlåt, vattkoppor. (Det är här faktakontrolleringslusten sliter och drar i mitt inre. Fanns vattkoppor på stenåldern eller är de anakronistiska faktoider de också, som allt annat som är intressant? Vilka sjukdomar kan man de facto dö av egentligen? Får jag hitta på att krupp är livsfarligt? Eller ska jag för enkelhetens skull säga att vi alla säkert hade dött av den förfärliga sjukan gröna hund? Moving on.)

Vad jag vill komma fram till är att jag är slut som fysiskt praktexemplar. Inte bara min djefla man stånkar och huffar samt puffar idag. Igår på basketträningen sa det nämligen knirk i min högra vad. Eftersom det hela tiden säger kniork, knäpp, knak, knaster, plupp och pang i andra delar av min kropp, sa jag till vaden på skarpen, lindade en munkavle runt den och lirade vidare. Fem minuter senare sa det ploff i samma vad, och så kunde jag inte springa, hoppa, rusa, förflytta mig i sidled eller ens trippa på tå mer. Jag kunde bara halta fram som en stelbent stork.

Det där är min stand in som visar exakt hur det såg ut igår. Fullsatt på träningen har vi, ja.

Muskelbristning, säger läkarvetenskapen. (Som är en sjuksköterska i laget, en tyngdlyfterska i laget och en medicinsk uppslagsbok från 1898.) Den hemliga kuren lär vara att överdosera antiinflammatoriska piller i kombination med smärtstillande tabletter. Själv tror jag med på en överdos i självömkan i kombination med ältande. Och ett och annat lustigt utrop som t.ex.:

– Halt!

Men jag lever i alla fall. Moving on.

35 kommentarer

Nioåringen är lite justerad

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2011 14:15

För fem år sedan skrev jag om den nuvarande Nioåringens epilepsi. Den lyckades vi efter två års mecklande med mediciner mästra: inga anfall, bara en glad (lite trött) grabb. Nu har han på försök fått sluta med medicinerna för att kolla om det hela hade vuxit bort – men si, det har inte alls gått bra.

Anfallen har kommit tillbaka – när han är trött, när det är stojigt eller när han blir förvirrad. Det är inte epilepsifall av aladåbvarianten som på filmer; han bara stannar till, blir förstenad, tittar uppåt … och så kommer han plötsligt tillbaka och kan fortsätta med det han höll på med. Nu ska vi börja om med medicinutprovning och det här:

Han får nu inte cykla, gå i simskola, spela basket, klättra i träd eller åka buss ensam, vilket han ju fick nyss. Istället måste han plötsligt behandlas annorlunda av sina vanligtvis inte alls överbeskyddande föräldrar. Dessutom måste vi ju se till att han har sällskap till och från skolan eftersom han under ett anfall kan kliva rakt ut i gatan.

Alltså va, jag som precis hade vant av mig med att ha småbarn! (Märk väl hur jag lider med grabben och inte alls tänker på mig själv.)

Men nu har Nioåringen tillfälligt löst vårt livspusseltrubbel med ständig påpassning eftersom han sedan en vecka även har en defekt stortå och måste vara hemma och kureras. En megajätteläskig inflammation med floder av kletigt var och röda skinnflikar fick opereras bort på så sätt att hela nageln helt enkelt drogs loss.

Filmer som Reservoir Dogs (Tarantino och örat), Casino Royale (Bond på stolen utan sits) och Maratonmannen (Dustin Hoffmans tänder) är rena barnsagorna jämfört med Pojken utan stortånagel.

Nu funderar jag bara på filmrättigheterna och vad uppföljaren skulle kunna heta. Pojken utan stortånagel: With a Vengeance kanske?

30 kommentarer

En natt på sjukhus

Publicerat av Lotten Bergman den 29 januari 2010 12:09

Hon kom som ett yrväder en januariafton och fick plötsligt en annans haka i sin panna.

Femtonåriga dottern var igår kväll på basketträning – och när man som 15-åring har chansen att få spela i ungdoms-SM med 18-åringar, ger man järnet. Man hoppar högre, springer fortare, passar hårdare … Och när en annan spelare med samma inställning kommer springande, väjer man kanske i vanliga fall. Men inte igår.

Det var inte så här:

Pfjutt.

Utan mer så här:

Pang.

Tjejen med hakan började blöda ur ett djupt jack, medan Femtonåringen odlade ett enhörningshorn. Sedan genomgick hon många faser, bl.a.:

Star Trek, Stjärnornas krig, Avatar.

Jag kom ovetande till baskethallen för att själv träna precis efter att detta hade hänt. Raskt stoppades jag in i en bil med diverse inte oroade, men roade, luttrade föräldrar och den blödande hakan för att forslas till vad vi trodde var en natt i akutens väntrum. Men som de elitidrottare vi är (hrrm), åkte Femtonåringen gräddfil rakt in i undersökningsrum och röntgenapparater.

– Men … men, sa jag när allt verkligen var sanslöst effektivt, hur går det nu med alla som kommer in med lårbensbrott och spräckta skallben?
– Nä, det är lugnt, väntrummet är tomt, ruschen kommer nog senare inatt.

Vi lades in och fick sova en hackig natt på barn- och ungdomsavdelningen i samma sal som en stackare med krupp. För varje hostning och för varje andningstuuuhuuut, kände jag precis som när mina egna barn var små treåringar och vi satt med öppna fönster och försökte andas bort krupptutet: ledsen och totalt maktlös. Jag ville gå fram till det lilla kruppbarnet och trolla. Sedan vände jag mig om och brydde mig om min egen lilla alien istället.

Nästan som Långben.

I likadana träningskläder med klubbens märke på, låg vi där i varsin höj- och sänkbar säng med klistrigt plastmadrasskydd och kunde inte annat. Utan dator och med en död mobiltelefon görs inga stordåd eller uppdateringar på Facebook och Twitter. Jag hade ju kunnat vara hur intressant som helst:

”Ligger på sjukhus.”
”Följer med dottern till skallröntgen.”
”Utan internet i tre timmar, försmäktar jag i sjukhussäng.”

”Får jag ta en bild?” sa jag till skallröntgenapparatsskötaren.
”Vaddå, för att lägga ut på nätet som alla andra?” fräste han.
”Näe”, svarade jag.

Om man nu bortser från det trista att Femtonåringen hade ont, var vistelsen spännande och intressant – och en mycket positiv upplevelse vad gäller den ofta så krångliga sjukvården. Och så blev jag ju så nostalgisk. När jag var 18–23 år arbetade jag nämligen som vårdbiträde på bl.a. Danderyds sjukhus. Himla makter så många gånger jag torkade av bajs, kräk, mat, snor och blod från sådana här sängbord:

Fast just denna panel måste väl vara av 1987 års modell eftersom P4 finns med?

Nu är vi hemma igen. Femtonåringen frågade nyss om hon hinner bli bra till helgens basketmatcher, vilket är ett tecken på att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk. Eller om det kanske är tvärtom.

30 kommentarer

Elefantkvinnan återvänder

Publicerat av Lotten Bergman den 19 maj 2009 11:01

Det var bättre förr. (Tyskland 1946.)

Jag läser i SvD att det är synd om ungdomen av idag och att det var bättre förr när alla fick jobb och kunde ta sabbatsår på löpande band. När man frågar ungdomar vad de tänker göra efter gymnasiet, upplevs den frågan som ”ganska pressande”.

Tulledutt, då.

Jag rekommenderar en läsning av artikeln, men jag vet banne mig inte om jag är upprörd över ungdomarnas naivitet eller deras curlande föräldrar eller den stilla iakttagande Anna Asker som har skrivit stycket. Efter snart ett halvår på SR har jag ju lärt mig att det gäller att vinkla nyheter så att de upprör på något sätt. Positivism är a big no-no. Ni som inte orkar läsa, ska få en snabb rekapitulering här:

Tre gymnasielever talar om framtid, skola och press:

En av dem fick 500 kr för varje höjt betyg och en annan några hundralappar för varje VG och MVG.
Det är himla svårt att få jobb (men de har förstås under skoltiden jobbat extra i t.ex. affär och som vaktmästare).
Deras föräldrars yrkesval var mycket lättare, konkurrensen har ju hårdnat.
Man kan inte ta sabbatsår (men de ska göra det).
De har ibland fått ägna hela helger till plugg (men det har varit himla många studentskivor).
Det är viktigt att ha hemmet som en frizon (men föräldrarna ska lägga sig i utan att tjata).
Att hålla sig i fysisk trim är pressande och skapar ”en stressad situation”.
Det är också pressande att känna att man ska kunna ge samma stöd till sina barn som man har fått av sina föräldrar.

Ok, kanske är det meningen att Anna Asker bara ska rapportera och inte reflektera. Och här faller jag i den grävda gropen när jag bloggar om det. Well, grattis i så fall.

Mig är det i alla fall jättesynd om. Att jag fortfarande har lock för öronen och ett svidande brännsår känns pressande. Å andra sidan är jag på väg till en föreläsning på Krismyndigheten Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (smidigt), och de om någon borde ju kunna hjälpa mig i min ohyggligt stressade situation när åhörarna ställer krav på mig och jag känner att jag måste prestera något.

Visst ser det ut som om jag har blivit torterad med en cigarrett? (Elefantskinnet är ju riktigt konstnärligt fårat.)

Uppdatering om det här med elefantskinn
År 1968 for jag som skjuten ur en kanon ur en barnflickas famn och slog sönder vänster ögonbryn mot ett köksskåp.

År 2003 föll jag på en basketplan och blödde plötsligt ymnigt ur höger ögonbryn, men blev på akuten ihopklistrad som en Humpty Dumpty. På bilden nedan ses såret – klisterfritt. Det spretiga ögonbrynshåret hade däremot fortfarande en stor klisterblobb kvar.

Ögonbrynsklister och elefantskinn anno 2003.

12 kommentarer

Skall-, skåll- och nu skjulskada

Publicerat av Lotten Bergman den 16 maj 2009 11:00

Jag måste löpa linan ut.

Pärlbesatt påpekade att jag i mina två senaste inlägg har behandlat den presumtiva skallskadan och den faktiskta skållskadan och att hon nu förväntar sig ”skäll-, skills-, skulls- eller skyllskador”.

Men jag kör på skjulskadan.

Se på bilden här nere. Jag är nämligen 15 år och har druckit 33 cl folköl och en matsked maskrosvin. Billig i drift, javisst!

Jag. Och de andra, som kallades Maggan, Vogelpitt, Aggis, Pulan, Pekkari, Kricko, Sune och Karlsson.

Vi gick i nian och cyklade med sovsäckar och tandborstar och skyhöga förhoppningar om kysskalas till någons sommarstuga i Persön norr om Luleå. Killarna som hade moppar (Puch Dakota allihop), körde förstås moppe dit. Och det var det som var grejen: att köra moppe. Vilket jag inte någonsin hade gjort eftersom jag helt enkelt inte gjorde så mycket annat än att spela basket.

Yr i mössan av dessa ohyggliga mängder alkohol, satte jag mig – uppmuntrad av ägaren – på en av mopparna och förhörde mig om eventuella kapade kolvar och filade kuggar eller om det kanske var tvärt om. Sedan sparkade jag på en pedal och vred på ett handtag och körde rakt ut på en mosse, skrikandes på hjälp. Moppens styre skakade och for omkring som en ödla i en flottpanna i mina ovana händer och inte förrän vi mötte det norrländska skjulet ute på mossen, stannade vi.

Ergo skjulskada.

14 kommentarer

Kaffehanden och ESC

Publicerat av Lotten Bergman den 14 maj 2009 21:51

Serbisk herrsko.

Den andra semifinalen till ESC pågår på tv:n bakom datorn, men jag är väldigt ofokuserad. Det är nämligen extremt synd om mig.

(Hjälp vad jag förstår alla med melodifestvalaversion. Det är mystisk musik, konstiga näbbstövlar, blont afro, prinsessklänningar och allmänt bedrövligt. Men i alla fall.)

Jag skulle föreläsa för ett par dagar sedan. Deltagarna skulle serveras kaffe för att hålla sig vakna, så jag kokade vatten och blandade pulver och stod i så det stänkte. Som tedrickare blir man faktiskt väldigt nervös när det gäller kaffetillverkning. Kaffedrickare drar sig ju nämligen inte för spontana recensioner.

– Nä fy, vilket kaffe!
– Oj, jisses! Har du någon mjölk?
– Nja, jag tror att jag stoppar ner en tepåse i kaffet så att det smakar något.

När tillverkningen av det skållheta kaffet var färdig, hällde jag allt i två pumptermosar. Men satte fel pump i fel termos. Som på en given signal började båda termosarna att kräkas kaffe på mig och framför allt min högra hand.

(Nu sjunger Polen falskt på tv:n. Ja, hela Polen. Och Norge har körakrobater. Men i alla fall.)

Med kaffe precis överallt, och ingen is i sikte, klev jag in i föreläsningslokalen med en kall öl på den ondaste handen. Sedan kletade jag handkräm på handen eftersom det 1) var logiskt 2) lindrande. Sedan bet jag ihop som aldrig förut. Jag tänkte på skottsår i buken, svältkatastrofer och liggsår samt en och annan förlossning. Och stod ut.

Men nu gör det så här ont:

Men äsch, det syns ju inte! Jag skulle ha photoshoppat fram det blåröda.

I radion berättade jag om mitt onda, vilket brukar reta upp lyssnarna i Oxelösund. Men istället ringde en Rune som tyckte synd om mig – och han rekommenderade aloe vera som man ska bryta av och kleta på brännsår med.

– Jahaja, då beställer jag en sådan med ilfart in i studion tack, suckade jag och så satte vi på musik.

En halvtimme senare kom ett blombud … med en aloe vera.

(Nu ylar Slovakien. Men allra värst är ändå programledarna som inte kan stå utan stöd av varandra. Dessutom tror de att de inte har mikrofon, så de ylar de också. Oj, nu kommer en hjulbent dansk och sjunger ganska ok, vad hände?)

Har det hjälpt med aloe vera då? Nej, inte det minsta. Det känns bara bra om jag tar xylocain samtidigt. Men ändå: jag har fått en blomma! Av en lyssnare! Av en Anders har jag tidigare fått ett fälgkors och av en Gisela en skiftnyckel. Nu får lyssnarna hosta upp, imorrn tänker jag berätta att jag aldrig har varit i New York.

(Näe. Sloveniens sångare står bakom en vägg och har på sig en hudfärgad klänning. Så nyskapande. Osynliga kvinnan, liksom. Nu kommer Ungern i snygga kläder – som de tyvärr sliter av sig.)

Fotnot
Ni som tycker att det här var ett splittrat inlägg, ska bara veta att ni har helt rätt. Man har väl simultanförmåga.

Uppdatering
Men hjälp, vad fort det går: redan ute på Youtube!

Serbien. Representativt?

29 kommentarer

Tiden läker alla tår

Publicerat av Lotten Bergman den 28 december 2008 12:18

Den lilla tån som klämdes i dörren den 20 november ser ut som ett ägg. Den är lite fin i kanten och vill inte gå på promenader i kyla, för si då lägger den armarna i kors och håller andan tills den tuppar av.

Eller i klarspråk: blodcirkulationen verkar inte vara riktigt ok – den domnar bort.

Nu är jag visserligen ingen pumpstjej eller en klackmadam utan snarare en barfotabrud. Men nu är jag less på att som en clown gå omkring i Den djefla mannens militärkängor.

Titta, lite snyggare blir den i svartvitt. (Det finns en nagel, den bara är skymd. Av sin tå.)

Lotusfot är detta nu icke, men inte heller kroppskultur. Ska vi döpa den? Skriva sånger till tåns ära? These feet were made for walking …

Skratta ni, allt kommer tillbaka, även detta skomode. Själv hoppas jag på mockasininvasion.

13 kommentarer

Lilltån from hell!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2008 21:06

Nog för att jag har larviga, små och nästan skrattretande lilltår. (Se upp, alla fotfetischister.) Men det här är verkligen too much lilltå.

Ja, detta är den lilla tån, som vanligtvis är minst. Nu, några timmar senare är tån dessutom ännu större – bilden togs i förmiddags. (Skröfset är liksom ett skrapsår. På baksidan har huden spruckit eftersom tån är alldeles för full av blod. Hela tiden sipprar vävnadsvätska från alla hudhål. Jag har sällan varit så intressant.)

Det som hände, hände igår när alla barn och några till var hemma. En var jättearg pga. en tillsägelse, en sjöng en Monty Python-sång, två var sena till bussen som skulle ta dem till träningen, en satt på köksgolvet och klippte korv … när jag i slitningarna mellan barn, humör och stekpannorna på spisen stängde en dörr utan att tänka på var jag hade fötterna. Det är en dörr som alltid kärvar när det är fuktigt, så jag tog tyvärr i lite extra.

Det skulle jag inte ha gjort. Sedan i förrgår har jag ingen dator, ingen kamera, ingen mobil, ingen plånbok och sedan igår ingen fungerande lilltå. Edit: förlåt, jag glömde den andra. ”Ingen fungerande högerlilltå”, menade jag.

Lilltån är bruten såpass att det ser ut som om jag har en extraled. Det kan man faktiskt ha utan att lida eller vara vanskapt, därav den jämförande röntgenbilden på andra foten. (Eftersom det handlar om röntgen, är världen bakvänd. Höger motsvarar alltså vänster.)

I eftermiddags skulle jag ha deltagit på min faster Ullas begravning och träffat bl.a. alla mina kusiner. But noooooo, då satt jag på akuten. Plats för svordomar: [______________]

(I sex timmar var jag på akuten. Men bara i 1+1+3+2 minuter träffade jag och pratade med sjukhuspersonal. Och 7 delat med 360 blir 0,0194. Mycket intressant.)

Läkaren hette Wien men kom från Tyskland. Han pratade nästan felfri svenska trots endast sex månaders praktik i Sverige och gav mig röntgenbilden ovan, vilket var så omtänksamt att jag höll på att kasta mig om halsen på honom.

Doktor Wiens ljuvliga händer tejpar min dumma tå.

Jajamensan, foten i kläm. Till och med de utstående tänderna stämmer.

Eller som en kompis nyss mejlade:

”Krya på tån. Må fan ta tjuvarna. Och må faster vila i frid.”

55 kommentarer

Läsrunda och en efterlysning

Publicerat av Lotten Bergman den 2 november 2008 21:20

Jag läser ju 314 miljoner blogginlägg per dag. Om ni känner att jag nog har missat något ytterst välformulerat som jag borde ha läst, så säger ni till, awright? (Jag läser dock på tok för få böcker i dessa bråda dagar, så där behöver jag verkligen hjälp.)

I DN har en prosapolis dykt upp. (Måtte det nu bara inte bli bokstavsmobbing som på många andra ställen.) Och eftersom jag redan för länge sedan tyckte såhär, måste jag rekommendera detta.

Ö-helenas man har på egen hand och utan hjälm slagit sig sönder och samman och ser numera ut som en After Dark-artist.

Foto: Ö-helena.

Det intressanta är att det i Ö-helenas kommentatorsbås dyker upp folk som hyser aversion mot hjälmar. Visserligen tycker även jag att David Eberhart har en poäng när han säger att vi idag curlar hej vilt och har för mycket fjantigt säkerhetstänkande. Men jag känner en tjej som leker, spelar basket, klättrar i träd och går i skolan som vem som helst – men som hade varit död och begraven sedan två år om hon inte hade haft hjälm när hon en dag stod och väntade vid ett övergångsställe och söööögs in i en förbipasserande lastbils hjulhus. Ja, jag har alltid hjälm numera. (När jag cyklar.)

Stationsvakt har liksom flera andra lagt märke till att word verificationarna (”captcha”) har vuxit upp och blivit lättare att förstå. Jag sparar ju på dem för en framtida, konstnärlig installation och har under de senaste dagarna förärats ljuvliga exempel.

Man känner sig rent
och visst är det lite och när jag ropar ”pukor och trumpeter” och WV verkar kunna läsa mina tankar och pyser ut lite
samtidigt som jag nyser AAAAAAAAAAKNTSCHOOO! och WV kontrar med

Tack. Ingen nämnd, ingen glömd. (Fortsätt att skicka, snälla ni.)

Till slut en efterlysning: på onsdag morgon vill jag i direktsändning i radio ringa upp två svenskar i USA och fråga om presidentvalet och hur resultatet upplevs. (Jag har mejlat ett tiotal bloggare, men inte fått ett enda svar. Edit: nu har jag mejlat ännu fler och fått två nekande svar. Kom igen!)

34 kommentarer