Hoppa till innehåll

Etikett: skada

Nioåringen är lite justerad

För fem år sedan skrev jag om den nuvarande Nioåringens epilepsi. Den lyckades vi efter två års mecklande med mediciner mästra: inga anfall, bara en glad (lite trött) grabb. Nu har han på försök fått sluta med medicinerna för att kolla om det hela hade vuxit bort – men si, det har inte alls gått bra.

Anfallen har kommit tillbaka – när han är trött, när det är stojigt eller när han blir förvirrad. Det är inte epilepsifall av aladåbvarianten som på filmer; han bara stannar till, blir förstenad, tittar uppåt … och så kommer han plötsligt tillbaka och kan fortsätta med det han höll på med. Nu ska vi börja om med medicinutprovning och det här:

EEG-undersökningen 2006.
EEG-undersökningen 2006.

Han får nu inte cykla, gå i simskola, spela basket, klättra i träd eller åka buss ensam, vilket han ju fick nyss. Istället måste han plötsligt behandlas annorlunda av sina vanligtvis inte alls överbeskyddande föräldrar. Dessutom måste vi ju se till att han har sällskap till och från skolan eftersom han under ett anfall kan kliva rakt ut i gatan.

Alltså va, jag som precis hade vant av mig med att ha småbarn! (Märk väl hur jag lider med grabben och inte alls tänker på mig själv.)

Men nu har Nioåringen tillfälligt löst vårt livspusseltrubbel med ständig påpassning eftersom han sedan en vecka även har en defekt stortå och måste vara hemma och kureras. En megajätteläskig inflammation med floder av kletigt var och röda skinnflikar fick opereras bort på så sätt att hela nageln helt enkelt drogs loss.

Tån och tv:n.
Tån och tv:n.

Filmer som Reservoir Dogs (Tarantino och örat), Casino Royale (Bond på stolen utan sits) och Maratonmannen (Dustin Hoffmans tänder) är rena barnsagorna jämfört med Pojken utan stortånagel.

Nu funderar jag bara på filmrättigheterna och vad uppföljaren skulle kunna heta. Pojken utan stortånagel: With a Vengeance kanske?

Share
30 kommentarer

En natt på sjukhus

Hon kom som ett yrväder en januariafton och fick plötsligt en annans haka i sin panna.

Femtonåriga dottern var igår kväll på basketträning – och när man som 15-åring har chansen att få spela i ungdoms-SM med 18-åringar, ger man järnet. Man hoppar högre, springer fortare, passar hårdare … Och när en annan spelare med samma inställning kommer springande, väjer man kanske i vanliga fall. Men inte igår.

Det var inte så här:

Pfjutt.

Utan mer så här:


Pang.

Tjejen med hakan började blöda ur ett djupt jack, medan Femtonåringen odlade ett enhörningshorn. Sedan genomgick hon många faser, bl.a.:

Star Trek, Stjärnornas krig, Avatar.

Jag kom ovetande till baskethallen för att själv träna precis efter att detta hade hänt. Raskt stoppades jag in i en bil med diverse inte oroade, men roade, luttrade föräldrar och den blödande hakan för att forslas till vad vi trodde var en natt i akutens väntrum. Men som de elitidrottare vi är (hrrm), åkte Femtonåringen gräddfil rakt in i undersökningsrum och röntgenapparater.

– Men … men, sa jag när allt verkligen var sanslöst effektivt, hur går det nu med alla som kommer in med lårbensbrott och spräckta skallben?
– Nä, det är lugnt, väntrummet är tomt, ruschen kommer nog senare inatt.

Vi lades in och fick sova en hackig natt på barn- och ungdomsavdelningen i samma sal som en stackare med krupp. För varje hostning och för varje andningstuuuhuuut, kände jag precis som när mina egna barn var små treåringar och vi satt med öppna fönster och försökte andas bort krupptutet: ledsen och totalt maktlös. Jag ville gå fram till det lilla kruppbarnet och trolla. Sedan vände jag mig om och brydde mig om min egen lilla alien istället.

Nästan som Långben.

I likadana träningskläder med klubbens märke på, låg vi där i varsin höj- och sänkbar säng med klistrigt plastmadrasskydd och kunde inte annat. Utan dator och med en död mobiltelefon görs inga stordåd eller uppdateringar på Facebook och Twitter. Jag hade ju kunnat vara hur intressant som helst:

”Ligger på sjukhus.”
”Följer med dottern till skallröntgen.”
”Utan internet i tre timmar, försmäktar jag i sjukhussäng.”

”Får jag ta en bild?” sa jag till skallröntgenapparatsskötaren. 
”Vaddå, för att lägga ut på nätet som alla andra?” fräste han. 
”Näe”, svarade jag.

Om man nu bortser från det trista att Femtonåringen hade ont, var vistelsen spännande och intressant – och en mycket positiv upplevelse vad gäller den ofta så krångliga sjukvården. Och så blev jag ju så nostalgisk. När jag var 18–23 år arbetade jag nämligen som vårdbiträde på bl.a. Danderyds sjukhus. Himla makter så många gånger jag torkade av bajs, kräk, mat, snor och blod från sådana här sängbord:

Fast just denna panel måste väl vara av 1987 års modell eftersom P4 finns med?

Nu är vi hemma igen. Femtonåringen frågade nyss om hon hinner bli bra till helgens basketmatcher, vilket är ett tecken på att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk. Eller om det kanske är tvärtom.

Share
30 kommentarer

Elefantkvinnan återvänder

Det var bättre förr. (Tyskland 1946.)

Jag läser i SvD att det är synd om ungdomen av idag och att det var bättre förr när alla fick jobb och kunde ta sabbatsår på löpande band. När man frågar ungdomar vad de tänker göra efter gymnasiet, upplevs den frågan som ”ganska pressande”.

Tulledutt, då.

Jag rekommenderar en läsning av artikeln, men jag vet banne mig inte om jag är upprörd över ungdomarnas naivitet eller deras curlande föräldrar eller den stilla iakttagande Anna Asker som har skrivit stycket. Efter snart ett halvår på SR har jag ju lärt mig att det gäller att vinkla nyheter så att de upprör på något sätt. Positivism är a big no-no. Ni som inte orkar läsa, ska få en snabb rekapitulering här:

Tre gymnasielever talar om framtid, skola och press:

  • En av dem fick 500 kr för varje höjt betyg och en annan några hundralappar för varje VG och MVG.
  • Det är himla svårt att få jobb (men de har förstås under skoltiden jobbat extra i t.ex. affär och som vaktmästare).
  • Deras föräldrars yrkesval var mycket lättare, konkurrensen har ju hårdnat.
  • Man kan inte ta sabbatsår (men de ska göra det).
  • De har ibland fått ägna hela helger till plugg (men det har varit himla många studentskivor).
  • Det är viktigt att ha hemmet som en frizon (men föräldrarna ska lägga sig i utan att tjata).
  • Att hålla sig i fysisk trim är pressande och skapar ”en stressad situation”.
  • Det är också pressande att känna att man ska kunna ge samma stöd till sina barn som man har fått av sina föräldrar.

Ok, kanske är det meningen att Anna Asker bara ska rapportera och inte reflektera. Och här faller jag i den grävda gropen när jag bloggar om det. Well, grattis i så fall.

Mig är det i alla fall jättesynd om. Att jag fortfarande har lock för öronen och ett svidande brännsår känns pressande. Å andra sidan är jag på väg till en föreläsning på Krismyndigheten Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (smidigt), och de om någon borde ju kunna hjälpa mig i min ohyggligt stressade situation när åhörarna ställer krav på mig och jag känner att jag måste prestera något.

Visst ser det ut som om jag har blivit torterad med en cigarrett? (Elefantskinnet är ju riktigt konstnärligt fårat.)

Uppdatering om det här med elefantskinn
År 1968 for jag som skjuten ur en kanon ur en barnflickas famn och slog sönder vänster ögonbryn mot ett köksskåp.

År 2003 föll jag på en basketplan och blödde plötsligt ymnigt ur höger ögonbryn, men blev på akuten ihopklistrad som en Humpty Dumpty. På bilden nedan ses såret – klisterfritt. Det spretiga ögonbrynshåret hade däremot fortfarande en stor klisterblobb kvar.

Ögonbrynsklister och elefantskinn anno 2003.
Share
12 kommentarer

Skall-, skåll- och nu skjulskada

Jag måste löpa linan ut.

Pärlbesatt påpekade att jag i mina två senaste inlägg har behandlat den presumtiva skallskadan och den faktiskta skållskadan och att hon nu förväntar sig ”skäll-, skills-, skulls- eller skyllskador”.

Men jag kör på skjulskadan.

Se på bilden här nere. Jag är nämligen 15 år och har druckit 33 cl folköl och en matsked maskrosvin. Billig i drift, javisst!

Jag. Och de andra, som kallades Maggan, Vogelpitt, Aggis, Pulan, Pekkari, Kricko, Sune och Karlsson.

Vi gick i nian och cyklade med sovsäckar och tandborstar och skyhöga förhoppningar om kysskalas till någons sommarstuga i Persön norr om Luleå. Killarna som hade moppar (Puch Dakota allihop), körde förstås moppe dit. Och det var det som var grejen: att köra moppe. Vilket jag inte någonsin hade gjort eftersom jag helt enkelt inte gjorde så mycket annat än att spela basket.

Yr i mössan av dessa ohyggliga mängder alkohol, satte jag mig – uppmuntrad av ägaren – på en av mopparna och förhörde mig om eventuella kapade kolvar och filade kuggar eller om det kanske var tvärt om. Sedan sparkade jag på en pedal och vred på ett handtag och körde rakt ut på en mosse, skrikandes på hjälp. Moppens styre skakade och for omkring som en ödla i en flottpanna i mina ovana händer och inte förrän vi mötte det norrländska skjulet ute på mossen, stannade vi.

Ergo skjulskada.

Share
14 kommentarer

Kaffehanden och ESC

Serbisk herrsko.

Den andra semifinalen till ESC pågår på tv:n bakom datorn, men jag är väldigt ofokuserad. Det är nämligen extremt synd om mig.

(Hjälp vad jag förstår alla med melodifestvalaversion. Det är mystisk musik, konstiga näbbstövlar, blont afro, prinsessklänningar och allmänt bedrövligt. Men i alla fall.)

Jag skulle föreläsa för ett par dagar sedan. Deltagarna skulle serveras kaffe för att hålla sig vakna, så jag kokade vatten och blandade pulver och stod i så det stänkte. Som tedrickare blir man faktiskt väldigt nervös när det gäller kaffetillverkning. Kaffedrickare drar sig ju nämligen inte för spontana recensioner.

– Nä fy, vilket kaffe!
– Oj, jisses! Har du någon mjölk?
– Nja, jag tror att jag stoppar ner en tepåse i kaffet så att det smakar något.

När tillverkningen av det skållheta kaffet var färdig, hällde jag allt i två pumptermosar. Men satte fel pump i fel termos. Som på en given signal började båda termosarna att kräkas kaffe på mig och framför allt min högra hand.

(Nu sjunger Polen falskt på tv:n. Ja, hela Polen. Och Norge har körakrobater. Men i alla fall.)

Med kaffe precis överallt, och ingen is i sikte, klev jag in i föreläsningslokalen med en kall öl på den ondaste handen. Sedan kletade jag handkräm på handen eftersom det 1) var logiskt 2) lindrande. Sedan bet jag ihop som aldrig förut. Jag tänkte på skottsår i buken, svältkatastrofer och liggsår samt en och annan förlossning. Och stod ut.

Men nu gör det så här ont:

Men äsch, det syns ju inte! Jag skulle ha photoshoppat fram det blåröda.

I radion berättade jag om mitt onda, vilket brukar reta upp lyssnarna i Oxelösund. Men istället ringde en Rune som tyckte synd om mig – och han rekommenderade aloe vera som man ska bryta av och kleta på brännsår med.

– Jahaja, då beställer jag en sådan med ilfart in i studion tack, suckade jag och så satte vi på musik.

En halvtimme senare kom ett blombud … med en aloe vera.

(Nu ylar Slovakien. Men allra värst är ändå programledarna som inte kan stå utan stöd av varandra. Dessutom tror de att de inte har mikrofon, så de ylar de också. Oj, nu kommer en hjulbent dansk och sjunger ganska ok, vad hände?)

Har det hjälpt med aloe vera då? Nej, inte det minsta. Det känns bara bra om jag tar xylocain samtidigt. Men ändå: jag har fått en blomma! Av en lyssnare! Av en Anders har jag tidigare fått ett fälgkors och av en Gisela en skiftnyckel. Nu får lyssnarna hosta upp, imorrn tänker jag berätta att jag aldrig har varit i New York.

(Näe. Sloveniens sångare står bakom en vägg och har på sig en hudfärgad klänning. Så nyskapande. Osynliga kvinnan, liksom. Nu kommer Ungern i snygga kläder – som de tyvärr sliter av sig.)

Fotnot
Ni som tycker att det här var ett splittrat inlägg, ska bara veta att ni har helt rätt. Man har väl simultanförmåga.

Uppdatering
Men hjälp, vad fort det går: redan ute på Youtube!

Serbien. Representativt?
Share
29 kommentarer

Tiden läker alla tår

Den lilla tån som klämdes i dörren den 20 november ser ut som ett ägg. Den är lite fin i kanten och vill inte gå på promenader i kyla, för si då lägger den armarna i kors och håller andan tills den tuppar av.

Eller i klarspråk: blodcirkulationen verkar inte vara riktigt ok – den domnar bort.

Nu är jag visserligen ingen pumpstjej eller en klackmadam utan snarare en barfotabrud. Men nu är jag less på att som en clown gå omkring i Den djefla mannens militärkängor.

Titta, lite snyggare blir den i svartvitt. (Det finns en nagel, den bara är skymd. Av sin tå.)

Lotusfot är detta nu icke, men inte heller kroppskultur. Ska vi döpa den? Skriva sånger till tåns ära? These feet were made for walking …

 

Skratta ni, allt kommer tillbaka, även detta skomode. Själv hoppas jag på mockasininvasion.
Share
13 kommentarer

Lilltån from hell!

Nog för att jag har larviga, små och nästan skrattretande lilltår. (Se upp, alla fotfetischister.) Men det här är verkligen too much lilltå.

Ja, detta är den lilla tån, som vanligtvis är minst. Nu, några timmar senare är tån dessutom ännu större – bilden togs i förmiddags. (Skröfset är liksom ett skrapsår. På baksidan har huden spruckit eftersom tån är alldeles för full av blod. Hela tiden sipprar vävnadsvätska från alla hudhål. Jag har sällan varit så intressant.)
Det som hände, hände igår när alla barn och några till var hemma. En var jättearg pga. en tillsägelse, en sjöng en Monty Python-sång, två var sena till bussen som skulle ta dem till träningen, en satt på köksgolvet och klippte korv … när jag i slitningarna mellan barn, humör och stekpannorna på spisen stängde en dörr utan att tänka på var jag hade fötterna. Det är en dörr som alltid kärvar när det är fuktigt, så jag tog tyvärr i lite extra.

Det skulle jag inte ha gjort. Sedan i förrgår har jag ingen dator, ingen kamera, ingen mobil, ingen plånbok och sedan igår ingen fungerande lilltå. Edit: förlåt, jag glömde den andra. ”Ingen fungerande högerlilltå”, menade jag.

Lilltån är bruten såpass att det ser ut som om jag har en extraled. Det kan man faktiskt ha utan att lida eller vara vanskapt, därav den jämförande röntgenbilden på andra foten. (Eftersom det handlar om röntgen, är världen bakvänd. Höger motsvarar alltså vänster.)
Lilltån är bruten såpass att det ser ut som om jag har en extraled. Det kan man faktiskt ha utan att lida eller vara vanskapt, därav den jämförande röntgenbilden på andra foten. (Eftersom det handlar om röntgen, är världen bakvänd. Höger motsvarar alltså vänster.)

I eftermiddags skulle jag ha deltagit på min faster Ullas begravning och träffat bl.a. alla mina kusiner. But noooooo, då satt jag på akuten. Plats för svordomar: [______________]

(I sex timmar var jag på akuten. Men bara i 1+1+3+2 minuter träffade jag och pratade med sjukhuspersonal. Och 7 delat med 360 blir 0,0194. Mycket intressant.)

Läkaren hette Wien men kom från Tyskland. Han pratade nästan felfri svenska trots endast sex månaders praktik i Sverige och gav mig röntgenbilden ovan, vilket var så omtänksamt att jag höll på att kasta mig om halsen på honom.

Doktor Wiens ljuvliga händer tejpar min dumma tå.
Doktor Wiens ljuvliga händer tejpar min dumma tå.
Jajamensan, foten i kläm. Till och med de utstående tänderna stämmer.

Eller som en kompis nyss mejlade:

”Krya på tån. Må fan ta tjuvarna. Och må faster vila i frid.”
Share
54 kommentarer

Läsrunda och en efterlysning

Jag läser ju 314 miljoner blogginlägg per dag. Om ni känner att jag nog har missat något ytterst välformulerat som jag borde ha läst, så säger ni till, awright? (Jag läser dock på tok för få böcker i dessa bråda dagar, så där behöver jag verkligen hjälp.)

I DN har en prosapolis dykt upp. (Måtte det nu bara inte bli bokstavsmobbing som på många andra ställen.) Och eftersom jag redan för länge sedan tyckte såhär, måste jag rekommendera detta.

Ö-helenas man har på egen hand och utan hjälm slagit sig sönder och samman och ser numera ut som en After Dark-artist.

Foto: Ö-helena.

Det intressanta är att det i Ö-helenas kommentatorsbås dyker upp folk som hyser aversion mot hjälmar. Visserligen tycker även jag att David Eberhart har en poäng när han säger att vi idag curlar hej vilt och har för mycket fjantigt säkerhetstänkande. Men jag känner en tjej som leker, spelar basket, klättrar i träd och går i skolan som vem som helst – men som hade varit död och begraven sedan två år om hon inte hade haft hjälm när hon en dag stod och väntade vid ett övergångsställe och söööögs in i en förbipasserande lastbils hjulhus. Ja, jag har alltid hjälm numera. (När jag cyklar.)

Stationsvakt har liksom flera andra lagt märke till att word verificationarna (”captcha”) har vuxit upp och blivit lättare att förstå. Jag sparar ju på dem för en framtida, konstnärlig installation och har under de senaste dagarna förärats ljuvliga exempel.

Man känner sig rent
och visst är det lite och när jag ropar ”pukor och trumpeter” och WV verkar kunna läsa mina tankar och pyser ut lite
samtidigt som jag nyser AAAAAAAAAAKNTSCHOOO! och WV kontrar med

Tack. Ingen nämnd, ingen glömd. (Fortsätt att skicka, snälla ni.)

Till slut en efterlysning: på onsdag morgon vill jag i direktsändning i radio ringa upp två svenskar i USA och fråga om presidentvalet och hur resultatet upplevs. (Jag har mejlat ett tiotal bloggare, men inte fått ett enda svar. Edit: nu har jag mejlat ännu fler och fått två nekande svar. Kom igen!)

Share
34 kommentarer

Kalla mig gärna Fläskläppen

Vi är inte helt olika varandra just nu, jag och Nicole.

Jag har nämligen helt utan synbar anledning slängt en kökslucka i munnen på mig själv. Jag skulle bara öppna den för att sätta in ett glas, men tappade i samma ögonblick glaset i golvet och koncentrationen på luckan, som jag fortsatte att öppna i full fart. Splaff, sa det i överläppen. Uff och stånk sa jag, medan tårarna rann utan att jag riktigt ville det.

Minns ni barndomens ohyggligt frustrerande smärta som egentligen inte var något att bry sig om? Som att skrapa upp stortåskinnet på asfalt? Knäskrubbsår mot grusplan? Blånagel pga. dörrspringa? Panna mot annans panna? Sprucket ögonbryn mot gunga? Sprucket ögonbryn mot marmorgolv? Sprucket ögonbryn mot grannens framtand som var avslagen och därför knivskarp?

kändes det.

När jag stod där och huffade och puffade kom den djefla mannen och skulle vara deltagande.

– Hur gick det? Har du ont? Lotten? Får jag se? Hur är det med d…

Note to all of you: var inte deltagande när jag har ont. Av någon anledning blir jag arg, ilsk och tuff. Som när man kallar Michael J. Fox för ”chicken”. Jag svarade som en fullständigt normal hysterika:

– Den där jävla filmen med fåniga finnpajsare som du tvingade mig att se var så förbannat dålig och dom där dryga två timmarna som försvann får jag aldrig tillbaka! *snyft*

Jag har nu lugnat mig. Vi (jag och mina läppar) ska titta på Åskbollen. Det gör ju bara ont när jag skrattar.

Åskbollen. Efter 1,23 står faktiskt en hund och kissar mitt i bilden. Efter 1,34 syns faktiskt en snygg bikini. (Så fokuserad är jag på handlingen.)

Uppdateringsäsch.
Klockan är efter 02 – mitt i natten – och jag kan inte sova. Så fort jag blundar har jag cyklop på mig och så kommer hårige Sean och sticker en harpun i mitt öga.
Share
23 kommentarer

Med ansiktet på halv stång

Den 28 februari 1986 drog jag ut en visdomstand. Det är den enda gången som jag har fått bedövning i ansiktsregionen.

Till idag, vill säga.

Eftersom jag har mystiska bitproblem och har varit hos tandspecialist (som påminner om Stationsvakt) och dessutom röntgat mig, var det idag dags för medicinering. Jag har nyss fått kortison insprutat i vänster käkled. Jag kan blinka med höger öga, men inte med vänster. Jag ler som Elvis Presely och har fått order om att äta skonkost för att inte tugga. Käken ska vara stilla.

– Ok, inte äta, inte prata, bara vila. Men det är ok att spela basket ikväll, va? sa jag.
– Va? sa tandläkaren.
– Kan jag spela basket ikväll?
– Den där frågan hörde jag inte.
KAN JAG SPE… oj, jaha. Ok. Hm. Men du, när du sprutade in kortisonet kände jag ingenting, det blev bara ett litet stick och kanske lite varmt och då tänkte jag att jag skulle andas lugnt för jag är himla dålig på att slappna av och det är ju en himla underlig känsla det här när man förväntar sig smärta, alltså när man veeeet att ”snart kommer jag att ha ont” fast å andra sidan kan man ju föda barn och det gör ju mer ont än ett litet stick och himl…
– Hm.
– Jag ska vara tyst, va?
– Mmm.

Nu är frågan: är man mindre rynkig och len som en barnrumpa i den ansiktshalvan som är bedövad?

—-
Uppdatering!
Iiiiih. Nu släpper bedövningen. Jag kan blinka med båda ögonen, fast bara nästan samtidigt. Vänsterögat hänger efter precis som när pratet på tv:n inte är synkat med läpprörelserna. Om jag inte koncentrerar mig, dreglar jag lite i vänster mungipa. Jag känner mig så här. (Tack, C.)

Share
17 kommentarer