Hoppa till innehåll

Månad: mars 2015

Eländes elände i hältrakten

bluetejp– Hej doktorn! Jag har ont här i hälsenan.
– Hej! Jag är inte läkarutbildad, jag är bara sjukgymnast.
– Läkare schmäkare, doktor schmoktor. Titta här, det gör ont och är svullet.
– Mhm. Du har inte spelat badminton möjligtvis?
– Nejnejnej, jag är väl inte galen. Basket.
– Basket?
– Basket.
– Men … (sneglar på mitt personnummer) … du vet att du inte är en ungdom längre?

rosatejpDet var då ett himla tjat. Så fort jag kommer och berättar att jag har trasat sönder axeln i en skidbacke, skadat knät i en operation, har knaster i hälsenorna och hälsporre under trampdynan, påstås det att det är min höga ålder som är orsaken. Men när jag igår hos tandläkaren hade noll håll, var det inget snack om att jag var gammal.

– Fantastiska tänder.
– Men är dom inte lite väl gula? Och utstående.
– Du har alltså bara lagat ena framtanden där en flisa lossnade 1978?
– Mhmm skrffnn tschhh … gula …?
Helt fantastiska tänder.

Okej, jag borstar och sköljer tänderna som man ska och tandtrådar och har mig. Vad gör jag då för fel med resten av kroppen? Hur kan jag ta hand om den på ett sätt som motsvarar munhygienen? När jag satt och funderade på detta, fick jag ett spam-mejl med följande inledning:

”We are writhing to know if it’s true that you are DEAD? Because we received a notification from one MR. GERSHON SHAPIRO of USA stating that you are DEAD and that you have giving him the right to claim your funds. (—) All we need to confirm now, is your been DEAD Or still Alive. Because this MAN’S message brought shock to our minds. And we just can’t proceed with him until we confirm if this is a reality OR not But if it happened we did not hear from you after 7days, then we say: MAY YOUR SOUL REST IN PERFECT PEACE”

It’s a sign. Nu är jag snart DÖD, vilket man ju måste beklaga med tanke på att det ju verkar TRIST. Jag måste genast komma på hur man tandtrådar hålfoten och borstar rent i knävecken samt sköljer ur gammal ledvätska i axelpartiet. Men hur?

Svar: styrketräning. Jag hastade iväg och köpte ett gymkort.

– Okej, nu har jag ett gymkort. tack. Och ett hänglås. Men … hur gör man?
– Har du aldrig styrketränat?
– Jo, men jag har ingen aning om vad jag håller på med.
– Vill du ha instruktioner? Det kostar b…
– Nä, jag klarar mig! Hej och hå och stånk!

Så nu vet ni det: jag kommer att dö med fräscha tänder och träningsvärk från topp till tå och Mr. Gershon kommer då att kräva att få ärva mig. (Det är nu som hela kommentatorsbåset går man ur huse och 1] köper egna träningskort 2] berättar hur man gör.)

Martin Ljung och Povel Ramel runt 1948.

Uppdatering!
Jag har fått en present av Skogsgurra och Hyttfogden! Ett hälinspirerat, synnerligen färgglatt påskris! Tack!
heellotten

Share
87 kommentarer

Jag vill göra högskoleprovet

matteSjuttonåringen travade igår iväg för att göra högskoleprovet. Vi är inte riktigt säkra på hans uppsåt, baktanke eller motiv – men allt som har med multiple choice-frågor och allmänbildning att göra, ger upphov till applåder och hurrarop i familjen.

Morgonhumöret var på topp och i stark kontrast till snart sagt alla vanliga skolmorgnar när den unge mannen efter att ha inmundigat ett par, trehundra mackor alltid brukar lomma iväg med ganska trött och glasartad blick, krum rygg och släpande steg. Signalementet i morse hade kunnat stämma in på en seriefigur eller en absurt glad hjälte i en Wahlströms-bok: ett trallande leende, hoppsasteg och mössan käckt på svaj.how-to-outsmart-any-multiple-choice-test

Lite av en provokation är det för några oss närstående familjemedlemmar.

– Prov? Är han glad för att han ska ha prov? Så intressant!
– En chimär är vad det är! Han bara låtsas! Det var bättre förr! När jag gick i småskolan nittonhundraförti…
– Ursäkta att jag avbryter. Du måste sluta med dessa ideliga tirader – ingen lyssnar längre på dig när du sätter igång och mal om din barndom. Låt nu grabben testa kunskaperna som han vi…
– Så du hyser inga tvivel till detta beteende, eller för den delen hela jädra högskoleprovet?
– Nej, och det har visat sig vara verkningsfullt eftersom många som inte är intresserade av att göra läx…
– INTE INTRESSERADE? Jag har då aldrig hört på maaaaken! Bortskämda slynglar!

Ja, ni förstår. Generationerna krockar och det som den ena finner intressant, finner den andra obegripligt ointressant och rentav mossigt. Men låtom oss alla lyssna på varandra och arbeta tillsammans som en liten väloljad teaterensemble där någon håller ett tal till talgbollens lov och någon annan berättar hur skimning går till – nej, sorry – undviks (är en bättre inställning till företeelsen), där aktualiteter går hand i hand med antikviteter och där kulmen nås när alla är överens om definitionerna på ellipser respektive eklipser.

eklips ellips

När Sjuttonåringen kom hem efter att ha suttit med provet i sju långa timmar, hoppade jag jämfota av iver eftersom jag inte har någon som helst anledning att göra högskoleprovet och är riktigt avundsjuk på alla som har det.

– Berätta, berätta!
– Det var intressant. Inte så stressigt som jag trodde. Men vad betyder taktilt?
– Det som har med känsel att göra.
– Så det är inte något taktiskt?
– Nej, tyvärr.
– Och inte heller ett automatstyrt trumset?
– Eh, nej.

Jag vill också vara med! Men är det sant att alla som gör högskoleprovet hamnar i en sökbar databas där vem som helst får kolla allas resultat? Man kanske skulle …

Fotnot
Alla ord från 2015 års vårterminshögskoleprov (igår alltså) är med i texten ovan:

talg, taktil, eklips, aktualitet, kulmen, skimning, ensemble, kontrastera, signalement, uppsåtlig, snart sagt, inmundiga, krum, tirader, verkningsfullt, ge upphov till, absurd, hysa, provokation, chimär

Share
74 kommentarer

Pang, bom, tjoff och en gräddboll?

Ni vet att det är lite känsligt … det här med svensk vapenexport?

bomberochgranater

Många anser att det räcker med att vi häller ut möbeldelar och slagdängor samt ett datorspel utan rundade hörn över världen. Stolt kan vi konstatera att utan Sveriges insats hade världens ungdomar inte suttit på sina hopskruvade stolar och byggt kantiga landskap på datorskärmen och Britney Spears aldrig slagit igenom med denna trallvänliga sång av Max Martin Karl Martin Sandberg.

Men nu kan det avslöjas. Det finns en helt okänd falang som hotar miljardexporten av trä, metall, apparater och allt annat (utom bilar, knäckebröd och telefoner där vi numera ligger risigt till). Pip-Petter åkte nämligen till Wien och gjorde denna ruskiga upptäckt:

bomben_schwedische
Pip-Petters fynd i Wien.

Bäva månde Bofors.

Share
87 kommentarer

Kalsong på er, grevar och baroner!

ljungberg_2004I min värld är underkläder inte så intressanta. I ett hushåll på sju personer där alla idrottar på något sätt, är underkläder mest någonting som man hanterar i en oändlig ström i tvättstugan. Boooooring, helt enkelt.

Fredrik Ljungberg här till vänster poserade så vackert 2004 att han blev kallad ”farlig” eftersom alla som såg honom blev alldeles till sig i trasorna.

Pfft.

Då är det ju i jämförelse fullständigt livsfarligt med gammal reklam för kalsonger! Se här en annons från 1951 …

kalsipper_1954

De två männen umgås i underkläder och ballerinaskor samt morgontofflor. Förmodligen är det inte en kärvänlig klapp på kinden där utan ett tändande av cigg. Så sött. Men farligt: man måste ju sätta sig med lupp att granska alla detaljer. Inget blir gjort resten av dagen, man googlar ”Chilprufe” för att finna en vettig etymologi och man tänker att det var då fasiken vad man fick ta ut svängarna roligare i forna tiders kalsongannonser.

NewBritainUnderwearWashingDirections_1915

Nu måste vi hoppa lite i kronologin – redan 1913 kom nämligen denna tvättinstruktion för underkläder. Eller som de tydligen hette: ”New Britain Standard Hygienic Underwear”. Som var alldeles fantastiska eftersom de var gjorda av bomull och därför kunde tvättas hemma och inte behövde skickas iväg!

Blöt plaggen noga i såpvatten som ska vara så varmt som möjligt. Tillsätt lite ammoniak. Skölj två gånger i rent vatten som är lika varmt. Krama ur vattnet med en vridmaskin (en mangel med valsar som rullar mot varandra) – gör det inte för hand. Att tvätta snabbt och stryka när plaggen fortfarande är fuktiga rekommenderas varmt eftersom det förhindrar krympning.

Den där urvridaren låter intressant … googl… Ah!

urvridare
En mekanisk tvättmaskin med urvridare på toppen! (Källa.)

Oj! Måste ju hänga tvätt! Gotta go!

Säg gärna till om ni hittar roliga underkläder eller annonser om dem! (Inte för att jag ska skriva en avhandling om den eller vill dregla över halvnakna män [för det hade ju inte varit genuskorrekt utan snarast kränkande och kroppsfixerat och så kan vi ju inte ha det] utan bara för att det är kul!)

Uppdatering!
Karin delade med sig av detta underklädesrelaterade minne:

”Jag brukade hjälpa en äldre granntant att hänga tvätt, för mycket, mycket länge sedan. Det var bland annat trosor, eller underbyxor snarare, för de hade ben. Granntanten chockades svårt när jag hängde upp dem utbredda till allmän beskådan. Hon slet snabbt ner dem och visade hur jag skulle vika dem, liksom sidledes och sedan hänga upp dem. ’Nu’, sa hon belåtet, ’nu kan ingen ana att det är underbyxor!’ Jag var tydligen stor nog hålla inne med min undran vad det skulle göra om någon anade det. Inte heller invände jag att det bara var älgar och rådjur som brukade gå förbi där bakom hennes hus i skogen och de skulle nog ändå inte förstå sig på finessen.”

Share
41 kommentarer

Som i ett litet vakuum

Plötsligt bara hände det.

paj
Oj.

Jag var på väg ner i min källare när spridda tjut plötsl … förlåt nu kom jag av mig … Vi måste sjunga lite.

Ja, så var det. Jag skulle gå ner i min källare. Dit går jag för att göra det man gör i källare, nämligen att

  • hänga tvätt
  • sortera tvätt
  • leta efter årstidskläder som man inte har i garderoben för att man har planerat fel
  • hämta barnstolen för att ett litet barn är på besök
  • plocka fram trollkostymen av jutesäck som är den allra bästa på alla sorters maskerader
  • rota fram dagboken från 1976 för att kolla hur det faktiskt var med den där långtradarkyssen
  • motionscykla.

Men kan man motionscykla utan underhållning?

Tankepaus.

Nej, på inga villkor. Det kan helt enkelt inte finnas någon utom kanske Bernt Johansson som står ut med det. Jag sätter vanligtvis på nåt tv-serieaktigt och så cyklar jag i en timme samtidigt som jag viftar lite planlöst med trekiloshantlar. Men nu pajade internet och världen med den.

– HALLÅÅÅ I HUSET! HAR NÅGON AV ER INTERNET?
– MAMMA! JAG HAR INTE INTERNET!
– Har du internet, Femtonåringen?
– Näe, meeeen … det är nog bra. Jag har annat som jag borde göra.
– Har du internet, Sjuttonåringen?
– Nej, jag lyssnar på en ljudbok.
– OLLE! HAR DU INTERNET?
– Nej, jag felsöker.
– Lotten, I think the Internet just died.
– You don’t say.
– Mamma, det är nåt fel med min dator.

broken_internetSedan följde ett antal ytterst underliga timmar där jag dammsög, försökte spela Wordfeud utan uppkoppling, torkade av hyllorna i kylen och hängde tvätt [OCH DÅ GICK JAG NEEEEERR I MIN KÄLLARE] samt tittade på tv. Det har jag inte gjort på flera veckor, vilket visade sig vara en stor förlust. Det fanns ju jättemånga program på alla kanaler! Zlatan gjorde precis hur många mål som helst mot Lorient och i tv 4 dansade en för mig helt okänd karl alldeles bedrövligt samtidigt som han var jätteglad. Jag borde sätta på tv:n oftare!

Så kom internet tillbaka, alla våra gängor gick i lås, handen satt i handsken och mössan käckt på svaj eller nåt. Men gick jag ner i min källare igen? Nope.

 

keep-calm-and-read-a-book

 

Synd bara att boken är så inihelvete trist. Richard Burtons memoarer är faktiskt … blärk. Inte ens värd ett par raljerande meningar!

Share
13 kommentarer

Ett roligt exempel på språkförbistring

Jag för ju en (enligt många fåfäng) kamp för skriv- och läskunnighet. Jag tror som sagt att det är bra att kunna sitt språk. Och dessutom behärska det väl. Andra språk också, för den delen. Ptja, det är ju bra att kunna allt möjligt, så låt oss säga att min kamp även inbegriper faktaspridning om t.ex. det foträta skomodet på 1500-talet och alla världens skotska uppfinningar.

Igår läste jag något som gav så mycket vatten på min kvarn att det liksom svämmade över sina kvarnbräddar. Länge har jag märkt att ord liksom används fel. Det är som om fonetiken och uttalet styr ordval mer än betydelsen.

Ica Hermansson skrev nämligen i sin statusuppdatering på Facebook:

På en köp-och säljsida här på fejan skrev en tjej att hon flätade in läsår på folk. Jag bad – med en smiley – att få åttan och nian inflätade. Tre personer svarar direkt att de inte fattar vad jag menar. Jag förtydligar att det står “läsår” och inte “löshår” i annonsen, varpå en tjej svarar:

– Vaddå. Det är ju samma sak.

Mitt i det fullständigt hysteriskt roliga i sammanhanget, sliter jag mitt hår lite grann. Jag kan inte längre skriva ”banne mig är det inte” eller ”till yttermera visso” eller för den delen ”för den delen” eftersom det är ”för svårt att förstå”.

– Nej Lotten. Ta bort. INGEN förstår vad du menar. Inte minst jag.

Stopp! Nu ska ni inte missförstå mig med flit – språket utvecklas och skall så göra. Vad jag saknar är den här reaktionen:

– Oj, vad intressant, det visst jag inte. Vad kul, nu fattar jag! Då vet jag det till nästa gång!

Samtidigt går jag ju omkring och skriker att man ska skriva så att folk förstår, vilket ju gör mig till en vandrande oxymoron i sammanhanget.

Det handlar om att fylla på verktygslådan! (Som jag har sett stavas ”verkdukslådan” i analogi med nattduksbordet.)

enahandatoolbox
Enahanda och rätt klen verktygslåda.
varieradtoolbox
Varierad och ganska stor ”verktygslåda”.

Här har vi ett kopieringsapparatsmeddelande som på ytan skapar frustration och ilska eftersom det är svårläst och illa formulerat.

start_avst
Men efter en tio–tolv genomläsningar är det ju klart som korvspad!

Så … hur går vi nu tillväga?

  1. Lotten blir politiker och sedermera utbildningsminister.
  2. Lotten skriver böcker om stilfigurer.
  3. Lotten skapar en ny genre – en populärkulturell våg där vi med hjälp av landets lajvare fantiserar och pratar arkaisk svenska med varandra samtidigt som vi är steampunk-klädda bafatt vi kan vara det.
  4. Lotten drar nåt gammalt över sig.

Eller är det helt menlöst? (Där skulle jag ha skrivit ”meningslöst” istället, men det gäller ju att anpassa sig till det nya.)

Share
98 kommentarer

The Nudge Theory är svåröversatt

Sedan två veckor håller jag på att översätta en bok som handlar om nudging, som inte har något bra namn på svenska än. Anglofilerna som bestämde att det skulle heta nudging borde ha tänkt på oss svenskar och kallat det pointing eller pushing så att jag lätt hade kunnat övertala författarna att det borde heta ”petning” … nej, fasen, det låter som petting. Puschning … nej, det låter som en berusad pussning. Ah. De skulle ha kallat det prodding!

– Till den här kampanjen föreslår vi en stillsam pråddning.

Nåväl. Nu kommer jag att kalla det växelvis nudging, puffande och knuffande och så får ni känna efter vilket som är bäst.

Nej, Monty Pythons är helt fel sorts nudging.

Olika sorters puffar som vi stöter på i olika valsituationer kan vara

  1. miljömärkning på äggkartong
  2. informativ skylt om tandborstningens fördelar
  3. i förväg ikryssat valalternativ på en sajt
  4. målade fotsteg på marken – som leder dig till en papperskorg
  5. mindre tallrikar på frukostbuffé.

Det hela går alltså ut på att lura oss människor (att puffa oss i ”rätt” riktning) och få oss att göra ett val som vi kanske inte hade tänkt göra alldeles nyss – men utan att för den skull tvinga oss. Bara puffa lite. Vi kan fortfarande välja att

  1. köpa ägg som fjäderlösa burhöns har klämt ut på löpande band
  2. inte tro på tandtroll och skratta åt tandtrådens påstått magiska kraft
  3. totalvägra alla i förhand gjorda val och konsekvent välja nåt annat – om inte på grund av övertygelse så i protest
  4. ignorera fotstegen och ta med ciggen till soptunnan hemma
  5. be om en pizzatallrik eller hämta påfyllning av bacon 317 gånger.
puffar
Fel sorts puffar.

Teorin lyder ungefär ”eftersom det bor en snål latmask i nästan alla och vi gör det som är billigast och enklast för oss, behöver vi hjälp på traven, så lyssna nu på oss”. Om man ska få familjen Bergman att köpa 13 liter ekologisk mjölk i veckan istället för den sort som just nu är billigast, måste vi knuffas till ekologiska hyllan på något sätt.

mjolk_pris
Nej, den här informationen knuffar mig ingenvart. Utom till affären med tidsmaskiner, kanske.

Nudgarna är alltså beskrivande – inte befallande. Förbud sägs göra oss alla till obstinata treåringar som vill göra tvärtom, medan information får oss att tänka efter och fatta ”rätt” beslut.

Förhoppningsvis.

godisforbidden

frukt_godis
Godisförbud eller frukt som tydligen är godis?

Men funkar det och är detta det nya svarta inom övertalningsbranschen? Nej, säger jättemånga negativa forskare (som dock är bra mycket färre än alla som har forskat fram ett helt annat och mer positivt resultat) och en av dem heter Robert Sugden. Han kritiserar nudge-branschen för att man hela tiden antar att de som designar valalternativen och informationen vill allas väl och att de är allvetande och osjälviska varelser som bara tänker på välbefinnandet hos dem de puffar. Jo tjenare.

Samtidigt så är hans namn Sugden. Som är ett anagram av nudges.

fiamedknuff
Helt fel knuff, den där Fia med.

Jag vet i alla fall vad som funkar. HUMOR! Kolla här två informativa skyltar som faktiskt förbjuder stöld och djurmatning. (Forskarna kan kanske kalla den här sortens roliga puffknuffnudgar för fungies?)

ballarbollar
Nej, den funkar inte att översätta.
please be safe
Funkar! Anamma! Ta idén!

Poke på er!

Share
104 kommentarer

Att ta kritik

Det är mitt sämsta ämne. Jag kan inte, vill inte och blir galen när jag måste … hantera negativ kritik. Kan den här aversionen vara medfödd? Eller har jag fått för lite träning … och alltså för lite kritik?

komplimanger

– Nej. Lotten. Du måste vara seriös.
– VA? PRIMAAAALSKRIIIIIK!

– Förstår du inte hur man rullar efter screen, eller?
– PFFFFT! GLÖMDE … sorry … uhu …

– Hahahahaaa, är den där klänningen ett statement?
– DEN SYMBOLISERAR FAKTISKT ”GULDBRÖLLOP” EFTERSOM DET ÄR DET VI ÄR PÅ!

– Nej. Lotten. Du måste vara seriös.
– OOOOKEEEEJ … [fukjo fukjo fukjo seriösa jäla skitstropp]

– Tyst. Du kanske inte vet hur vi brukar göra här eftersom du gör precis tvärt om?
– MEN NI GÖR JU FEL!!!

– Dribbla. Inte dribbla. Dribbla.
– Va? … snyft …

– Nej. Lotten. Du måste vara seriös.
– IGEN? JAG VAR JU SERIÖS IGÅR!

– Eh. Vad gör du?
– Lagar och lappar, det var trasigt, fixar ba … ska jag inte oj hoppsan var det inte mitt jobb förlåt jag ska genast dra nåt gammalt över mig och försvinna så att ni får oj förlåt …

– Gör om. Gör rätt. Stryk hälften och ta bort alla repliker.
– Okej. [stickåbrinn] Men … jag … om … fast … okej …

– Nej. Lotten. Du måste vara seriös.
– Really? Förklara. Måste jag?

allergy_critiqDet enklaste vore förstås att sluta göra fel. Jag borde lära mig att rulla korrekt efter screen (att stänga vägen för sin motståndare, varefter man ser till att bli fri för en passning) och att inte göra tvärt om i sociala sammanhang samt att klä mig lämpligare och dribbla när man ska dribbla.

Men måste jag verkligen vara seriös? (Här kan jag förstås ta på mig förståsigpåareminen och säga att ja, i många sammanhang måste man vara seriös för att folk annars kan bli så [ledsna/arga/irriterade/något annat] att budskapet inte går fram.) Fan vet … ser man inte skogen (sammanhanget) för alla trän när träna (ickeseriositeten) är välformulerade och jätteroliga?truth

Tankepaus. Eh. Tusan. Hm. Plötslig insikt. Jag borde vara mer seriös. Tänka på min målgrupp, mitt ansikte utåt och anpassa mig till …

ÄSCH, JAG BARA SKOJAR! Oseriositet is my middle name och skall så vara tills jag döden dör på en basketplan mitt i en rullning. (Som jag under de kommande åren kommer att öva intensivt på – så seriöst jag någonsin kan.)

Men hur hanterar man egentligen bäst kritik som är orättis och obefogad? (Här måste vi nog bortse från de fall där man tror att kritiken är orättis och obefogad när den i själva verket är berättigad och fullständigt självklar.)

Share
99 kommentarer

Mike Malloy – irländaren som nästan inte kunde dö

Det var en gång en irländare som hamnade i New York. Han hette Mike Malloy och jobbade när han inte var redlöst berusad som brandman och mekaniker. Tyvärr var han så svår på spriten att han aldrig fick behålla sina jobb utan helt enkelt fick hanka sig fram så gott han kunde på ströjobb som att sopa gator och putsa likkistor. Han hade inte någon familj och – vad det verkar som – inte några verkliga vänner.

Detta hände när arbetslösheten i USA låg på runt 50 % och lönnkrogarna och hembränning och andra förfärligheter definierade den stora depressionen, som sägs ha nått sin absoluta botten precis när Mike Malloy hade som svårast att dö: under det första kvartalet 1933.

speakeasy_malloy
Det här var Mike Malloys favoritlönnkrog.

Denne Mike Malloy var 50–60 år och mycket sliten. Han hade ett grått, fårat ansikte, små, rödsprängda ögon, illasittande och smutsiga kläder – men var en glad gamäng när han väl fick ett par supar i sig. När han en gång satt på krogen (eller en s.k. speakeasy som var en illegal krog som från gatan bara såg ut som en stängd affärslokal) och sånär trillade ner på golvet eftersom någon hade spritförbarmat sig över honom, kom fyra andra dryckesbröder på en lysande idé.

De fyra – som hette Marino (ägaren till krogen), Pasqua, Kreisberg och Murphy – skulle köpa tre olika livförsäkringar på Mike Malloy och snabbt se till att han söp ihjäl sig så att de kunde utkvittera pengarna från försäkringsbolaget. Hälsoundersökningen gjordes på en frisk stand-in, eftersom Malloy ju oftast inte kunde stå på egna ben och inget försäkringsbolag hade velat försäkra honom i egen hög person.

malloy
Det här är Anthony Marino, men i väldigt många källor står det att det är Mike Malloy himself. Det kan det inte vara (som ni strax ska förstå) eftersom bilden togs den 12 maj 1933.

När de fyra männen hade fått Malloy att skriva under försäkringspappren (precis som de gör i filmer genom att först dricka massa dålig sprit och sedan hålla för texten och påstå att det han skriver under är något helt annat än det är), satte de igång att ta livet av honom.

Men det var inte så lätt.

Efter en månads supande, kände de fyra att det kostade lite väl mycket att hålla Mike Malloys takt. Dels mådde de inte bra av det, dels var det dyrt – hur kass spriten än var. Mike Malloy mådde däremot som en prins; han hade fått rosor på kinderna och solsken i blick och eftersom han hade fått tillgång till en madrass i ett hörn inne på krogen, sov han bättre än på flera år.

De blivande försäkringsbedragarna beslutade sig för att skynda på processen och började ge Mike Malloy mat, som t.ex.

  • dåliga ostron som restauranger hade ratat
  • ruttna sardinmackor
  • smörgåsar med järnfilspån i
  • matportioner med glasbitar i.

(Eftersom jag har en kompis som är rättsmedicinare, vet jag att berätta att de ju skulle ha spetsat Mike Malloys mat med hårstrån i små, små bitar. De perforerar snabbt tarmarna så att man dör av inre blödningar.)

Det som hände då, var att Mike Malloy gick upp i vikt. Han älskade maten och sina nya vänner och bad bara om påfyllning och rekommenderade dem till och med att öppna restaurang och där servera dessa delikatesser. Efter ytterligare några veckor försökte de fyra allt mer frustrerade männen ta livet av Mike Malloy genom att supa honom full, placera honom naken utomhus en fryskall natt, hälla fem liter vatten över honom, täcka honom med snö och lämna honom där för att dö. Mike Malloy vaknade i gryningen, ruskade av sig istäcket och snön och begav sig till krogen.

– Ni anar inte vad som hände inatt! Jag vet inte hur det gick till, men jag blev av med alla mina kläder! En whisky, tack!

Han blev inte ens förkyld. Däremot fick han tydligen en gammal kostym av en dam som inte tyckte att det var lämpligt att han vandrade omkring alldeles naken mitt i vintern.

Då tog de frustrerade männen till drastiska metoder och införskaffade kylarvätska, som de kallade ”en ny sorts drink”. Malloy svepte glaset, föll ihop medvetslös, men vaknade en timme senare och bad om mer. Det fick han. Under de följande dagarna fick han så mycket kylarvätska han ville – och dessutom terpentin och hästliniment kryddat med råttgift.

En annan listig plan var att låta en taxichaufför köra över Mike. Det funkade bra … efter ett par försök där Malloy lyckades hoppa undan. Han föll slutligen i gatan, backades för säkerhets skull över av taxichauffören, fick hjärnskakning och bröt ett nyckelben och hittades strax därpå av en polis som körde honom till sjukhuset, där han plåstrades om så att han ett par veckor senare kunde gå hem till krogen igen.

Så äntligen – två månader efter att mordförsöket hade inletts – lyckades Marino, Pasqua, Kreisberg och Murphy; de hällde Mike Malloy full med träsprit och när han var medvetslös släpade de in honom i ett rum (som de hade hyrt just för detta ändamål) där de gasade ihjäl honom med en gummislang från ett gasrör i väggen.

mikemalloysdeathroom
”Gasljusröret” är markerat med en pil. Och ja, det här är verkligen en bild på rummet där Mike Malloy till slut dog.

Efter att ha fixat så att en läkare skrev ”alkoholförgiftning” på dödsattesten, såg Marino till att Malloy snabbt begravdes. Försäkringsbolagen misstänkte inget utan betalade ut pengarna, men började fatta misstankar när de med ljus och lykta fick leta efter de fyra männen när en extrautbetalning skulle göras och det visade sig att två av fyra satt i fängelse för ett annat (misslyckat) försäkringsbedrägeri.

Dessutom var ju den här historien om den oövervinnlige Mike Malloy så bra att rykten om honom och de fyra började gå. Polisen blev intresserad, liket grävdes upp och undersöktes och fanns vara i fantastiskt gott skick trots att flera veckor hade gått sedan begravningen. (Koloxiden fungerade tydligen lite konserverande.) Och den här otroliga historien fick ett (för amerikaner i alla fall) logiskt slut.

Trots att de fyra mördarna både skyllde på varandra och andra och inte riktigt mindes hur det hela hade gått till, befanns de skyldiga till mordet på ”Mike the Durable”och dömdes till döden.
[feel free to insert ett antal olika olämpliga skämt om hur detta trots allt lyckades på första försöket och så vidare]

spritbrunn
Spritförbudet illustrerat av ett helt fantastiskt foto.

Här är historien, lite komprimerad och berättad av Stephen Fry i QI 2011:

Share
58 kommentarer

Från Evertsberg till Oxberg är det faktiskt bara 14 km

Man skulle kunna tro att en rapport om 14 kilometers skidåkning ser ut så här:

  1. Tog på mig skidorna.
  2. Började åka.
  3. Kom i mål.

But nooooooo.

voltaren
Förberedelser igår: blogg, Sveriges Radio-mössa, extrabatteri, karta över Mora, smärtplåster.
krangelbilen
Skidåkningens baksida: bängel, material, lastning, krångel och urlastning samt klistervalla i hela bilen.
chipfot
Fotboja: kardborrband med elektroniskt chip som gjorde att alla visste vad jag gjorde ute i spåret. Eller nej, alla såg bara hur fo… långsamt jag åkte.
warminguplotten
Här värmer jag i gryningen (eller om fotografen/kulturchefen kanske la på ett filter?) utanför tävlingsspåren medan vallar-Sven inspekterar i bakgrunden. Men … vad har jag på mig?
matschstall_EB
Det är en självklarhet att man har basketmatchställ när man åker skidor.
cillainge-vaxel
Slägg-Cilla Nilsson växlar lyckligt till skid-Inge Blomberg i finkläder.

I fyra timmar stod jag och tre av mina andra lagkamrater samt vallaren Sven i Evertsberg och irriterade oss på att klockan gick så infernaliskt långsamt. Svens dotter Cilla var ute och saxade i backarna strax efter start och växlade sedan till coachen Inge som flög fram som Sixten Jernberg innan det skulle bli min tur.

Väntan påminde mycket om min friidrottskarriär i Dallas (kort och intensiv men inte särskilt framgångsrik), där man står eller ligger på innerplan och ser cool ut medan man väntar på sin tur och alla runtomkring befinner sig i sin egen lilla bubbla med nervositet, prestationsångest och förväntan. (Jag sprang sträckan ”2 miles” och kom tvåa i skolmästerskapen, men led alla helvetes kval och saknade bollar precis hela tiden.)

I Evertsberg hade de ett snillrikt system med bildskärmar som förvarnar när ens lag är 700 meter från växlingen.

evertsberg
Problemet var bara att det var stört omöjligt att 1) tränga sig fram till dem 2) se nåt.

Därför skickade vi fram radio-Jonas, som inte drar sig för att med pondus tränga sig fram som ett mediedrev. Han fick order att ringa till mig när det var dags, varför jag ställde mig att prata med folk, peta näsan och fråga ut Cilla, som var nöjd med att redan ha åkt sin sträcka. Inte hörde jag att Jonas ringde då, inte!

poserar
Dessutom var jag faktiskt upptagen med att posera för idolfoton.

Den fjärde uppringen hörde jag, men då fastnade vantarna i blixtlåset så jag hann inte svara den gången heller. I detta läge kunde jag ha tänkt:

– Skit, Jonas har ringt fyra gånger, det är dags! Jag måste rusa till min växlingsplats!

Istället tänkte jag:

– Hoppsan, fyra samtal från Jonas. Bäst att jag ringer upp honom och frågar vad han vill.
– Inge väntar på dig i växlingsfållan!!! skrek Jonas i mitt öra när jag väl fick kontakt.

Så då reagerade jag som en blixt och snubblade in i fel fålla två gånger innan jag fick på mig skidorna och på strakben kunde glida fram till den frustrerade Inge som för att snabba på processen klappade till mig med sin stav i min rygg, medan jag gled iväg och febrilt försökte få på mig mina stavar.

– Nejnejnej, stopp, det duger inte! INTE MED STAVEN! skrek en funktionär.

Jag stannade pronto, Inge slog till mig på (rätt) axel, and off I went. (Om ni nu tror att jag överdriver situationen, så finns filmbevis hääär.)

Efter en liten, liten stund for jag så snabbt nerför att jag av pur skräck lade mig i skogen bredvid spåren.

Efter 1 km föll jag precis nedanför en brant backe och alldeles före en brant uppförsbacke. Väldigt illa planerat.

Efter 3 km föll en liten, liten japanska (flagga på mössan) framför mig i en nedförsbacke. Jag hade hört talas om skidåkare som när detta händer helt enkelt bara hoppar över hindret, så jag tänkte att jag skulle göra det. Att tänka är stort, att agera rätt är större – så jag tvärbromsade medelst plogning och körde rakt in i japanskan och spetsade henne lite på skidorna. Fnittrande och med snoret rinnande hjälpte vi varandra upp och saxade uppför nästa backe.

Efter 3,5 km föll jag på platt mark när jag stod helt stilla och försökte ta fram telefonen och ta en bild, men fastnade i blixtlåset med vantarna igen.

Efter 4 km föll jag min vana trogen i en uppförsbacke. När den lilla japanskan då saxade förbi mig, ropade hon med svag röst:

– Do you want me to stop and help?
– NO! Go-go-go! ropade jag och tänkte att det var då själva fan att det är förbjudet att ta av sig skidorna och gå upp.

Efter 6 km stannade jag och ringde till Jonas.

– VAD ÄÄÄÄR DET? ropade han eftersom han och radio-Jenny trodde att jag hade trillat och brutit benet.
– Hej! Kan ni säga till Sven att han kollar Dawods vallning? Jag har inget som helst fäste, och det är jättesvårt att göra något annat än att staka. Men glidet är underbart!
– Men går det bra?
– Javisst! Men kolla nu med Sven om Dawods vallning fortfarande är okej!
– Va? Jajajajaaaa, Sven, skidor, Dawod, valla, fäste.

Efter 7 km gled nr 418 förbi mig – sjungande.

– Trallalaaaa, tralla, traraaaajdiraaaaaa. Lalalaaaaa.
– Så trevligt du sjunger för mig! skrek jag.
– Hellre än bra, trallalallaaaaaa! trallade nr 418 och gled ifrån mig.

Efter 8 km och väldigt mycket uppför, stod lokalbefolkningen plötsligt och hejade på oss. Jag stannade och tackade dem och frågade om de stod där hela dagen. De tyckte inte att jag skulle konversera utan faktiskt åka vidare.

sportdryck
Mannen med saltgurka och sportdryck!

Efter 9 km dök en vätskestation med varm sportdryck upp som en skänk från ovan. Jag var visserligen varken trött eller törstig, men stannade för att berömma initiativet. Då fick jag saltgurka som belöning!

Efter 10 km var det ismos uppför och i alla svängar och stenhård rodelbana nedför. Då filmade jag en saxning uppför – kameran sitter fast i en ställning på magen. (Ber om ursäkt för att det inte alls syns att det är uppför.)

Efter 13,9 km stannade jag och satte på kameran och filmade de sista 100 meterna med nedförsbacke, sväng och uppför till växlingen – men nummerlappen trillade ner så hela filmen visar bara nummerlappens baksida. När det var 500 meter kvar, sattes dessutom ett tjoande flyglarm igång i telefonen som betyder ”påminn Tolvåringen om gitarrlektion!”.

lottentilldawod
– Dawod! (dingdingtjuuuuut under nummerlappen) Var är du? (dingdingtjuuuuut under nummerlappen) DAWOD!

Efter att ha växlat till Dawod kom coach Inge och sa att jag hade åkt så otroligt snabbt och att alla var alldeles chockade och att de inte hade varit beredda utan stått i kaffekö när förvarningen kom samt att det ju var alldeles fantastiskt alltihop. Jag trodde inte mina öron.

forvanadlotten
– Va fan säger du? SNABBT? Du skojar! Jag är inte snabb! Quatsch!

Intervjun som gjordes i radion strax efter målgång kan man fortfarande lyssna på – jag låter som en glad, berusad talk show-gäst som inte har några som helst hämningar eller formuleringsförmåga. (Den finns långt ner på den här sidan och heter ”Jag måste ha genat nånstans”.)

dawod_chr
Växlingsstudie: Dawod ligger före Christer …

En liten stund senare växlade Dawod till Christer medan vi andra satt i bilkö och mitt ombyte låg i fel bil så att jag till mångas förundran och glädje huttrande och stapplande fick irra omkring i Mora iklädd skid- & basketställ i en timme. När ombytet väl anlände, var det som att krypa ner i en uppvärmd säng.

kallaskor
Skidsko och blöt socka byts mot gåsko och torr socka. Bättre än all blåbärssoppa i världen.
storbild
När vi väntade på vår femteman, kulturtjifen Christer, blev vi plötsligt filmade så att vi hamnade på storbildsskärmen. Mogna Lotten tar då bild på situationen och mogne Inge sätter kaninöron bakom mitt huvud.
chr4
Och så kom kulturtjifen på upploppet! Vår tid blev 8 timmar och 44 sekunder – och man får definitivt skylla på mig för att vi inte klarade åttatimmarsgränsen.
vasaloppet_pah
Pfffffft. Det här var väl ingenting.

Så … så här var det alltså:

  1. Tog på mig skidorna.
  2. Började åka.
  3. Kom i mål.
Share
78 kommentarer