Det är ytterst, ytterst frustrerande att inte kunna rapportera från Bokmässan. Jag har inte hittat någon som på vikariers vis berättar om
- hotelluppgraderingar
- Barnens Dag 1979
- sovplatsen i en källarlokal
- konsten att intervjua fulla kändisar
- konsten att intervjua nyktra kändisar
- långa män
- moderatorsjobb
- för smala sängar
- mattan med generande hårväxt
- när vi var på mingel i en svit som var full med kött
- Mikael Niemis läderkostym.
Men. Tågbiljetterna avbokades, hotellnätter avbokades, alla roliga träffar och räkmackor avbokades, alla planerade möten med kompisar, kolleger, obekantingar och sällanträffsingar ställdes in när meddelandet kom om att DOKTOR KNÄ hade tid att ta emot mig. Ja, och om jag inte kunde komma just den 27/9 kl 10:20 så kunde jag inte få en ny tid förrän tidigast i november.
Oj, klockan är 09:52 – måste ge mig iväg nu. Återkommer.
————
Klockan är nu 12:35 och jag är återkommen!
Min nya läkare (på samma ställe som andra läkaren och samma ställe där jag blev opererad) hade granskat mina journaler, mina röntgenbilder och hela min jättesammanställning av alla konstiga turer fram och tillbaka som jag mejlade igår. Och så sa han att jag hade artros. Bakom knäskålen.
– MEN JAG HAR JU ONT HÄR! röt jag med blicken fastspänd på hans näsrot medan jag pekade på den lilla punkten på insidan av knät. SMÄRTA LIKA STOR SOM EN ÄRTA! väste jag.
Då blev han lite mer intresserad och ställde följdfrågor och sa åt mig att ligga ner på britsen på papperet … där någon annan helt klart hade legat nyss. Nu är jag inte så petig, men man brukar ju dra fram ett nytt papperssjok, eller hur?
Jag lade mig ner och han vred lite hit och dit och så klämde han på punkten som gör ont. Jag vred mig som en liten kålmask och skrynklade till liggpapperet ännu mer.
Då sa han att han fortfarande inte alls var säker på vad det var som jag hade i knät, men att det var en skada sedan operationen. Antingen hade den skett när man vred till och böjde knät och bänglade med knäskålen eller så hade man kommit åt något och då skadat ligamentet. Och att jag nu skulle få mer kortison. Fast rakt i det onda och av en annan sort.
Och så tog han fram sprutan och krånglade jättemycket med nålen och handspriten och jag tänkte ”herregud hur ska detta gå, karln kan ju inte ens hålla i prylarna ordentligt”.
Han valde noggrant ut var han skulle sätta nålen och så sprutade han in lite mjölkvitt kortison.
– Aj. Aaaaj. AAAAAJ. AAAJ SOM SATAN!
Det gjorde så ont att jag trodde att jag på riktigt skulle svimma – jag som bara gråter när jag blir rånad, aldrig svimmar, inte tar till känsloregistret eller ens stånkar när cykelkedjan hoppar och ger mig stora köttsår. Jag sa något om att föda fem barn och han sa att det här är en annan sorts smärta och då lade jag mig ner och profylax-andades för att stå ut. Det gjorde så ont. Tårarna rann, jag kved och pustade. Han sa ”det är bra att det gör ont för då har det hamnat rätt” och jag kved ett ”jaha”. Det stack i armarna och jag blev alldeles yr. Tårarna rann ner i öronen som de ju gör när man ligger ner. Jag satte mig upp igen.
– Kan du skriva ner vad du har gjort och vad jag har på ett litet papper? sa jag och han gick ut ur rummet och hämtade ett papper. När han kom in igen lämnade han dörren öppen så att den lilla snyftande figuren som var jag, kunde ses från receptionen.
Jag blundade och snyftade och hörde hur någon sa “ursäkta jag ska bara” och anade att det var läkaren som opererade mig, så jag öppnade inte ögonen. Honom vill jag aldrig se igen. Nya läkaren var tyst. Jag snyftade. Satte mig på britskanten och andades. Drog på mig mina randiga strumpbyxor.
– Vad händer nu?
– Nu avvaktar vi och ser om det blir bättre.
– Två veckor?
– Nej, en månad.
– Kan jag redan nu få en tid hos dig om en månad eftersom det tog nästan ett halvår att få komma hit idag?
– Nej, jag vet inte när jag kommer att vara här. Oftast på fredagar, men då har jag fullt upp med operationer.
– Men …
– Fast det var bra att det gjorde ont, för då vet vi att det hamnade rätt. Och det kan bli ännu värre ikväll.
– Okej, det gör inget. Jag vill bara bli av med den här skiten. Kan jag träna?
– Inte springa, inte hoppa. Rullskidor och cykling, lite styrketräning.
– Men en månad … och sedan?
– Om det inte har blivit bättre så hör du av dig.
– Men ska jag behöva vänta ett halvår på en tid då igen?
– Eh, när var det du opererades?
– I januari.
– Jahaja.
Jag fortsatte en stund med att berätta att jag inte kan sova mer än max fyra timmar i stöten och att jag inte är mig lik och att jag inte har några muskler kvar och måste äta stark medicin hela tiden och att det är rätt svårt när man ska hålla skärpan och föreläsa om svenska skrivregler och korrigera felstavade abborrar. Ord, menar jag. Så tog jag honom i hand och sa tack och hej och gick iväg med tårarna rinnande och huvudet böjt.
Och där är vi nu. Jag är full av tillförsikt och anser att en duktig no-bullshit-doktor är bättre än en som är trevlig men oskicklig. Det här kommer säkert att bli bra.
Hade jag varit på det viset, hade jag bett alla be en bön för knät. Giv mig styrka och tålamod kan jag också dra till med. Eller så kan vi alla sätta igång och minnas människor med skador som har läkt så att de har kommit tillbaka i full fart! Ja!
Jag åker ner ikväll, så jag kan rapportera lite från lördag och söndag. Jag kommer mest att hänga på kyrkans område, där kära hustrun jobbar, men lite cirkulation kommer det att bli.
Lycka till med knät!
Men men men… kan du inte åka ner i morgon, eller väntar magiska knäåtgärder som kräver benhögläge i sängen och dylikt?
Jag är inte heller där. Har inte sett en bokmässeräkmacka på flera år. Ska den käkas idag? Whenever – hälsningar till räkträffen!
Snygg bild där från filmen som i ett reklamblad i Arboga annonserades som: Svindlande avgrund, med Cliff Hanger!
Panorama har tekokare, kopp och tepåsar som standard på rummet. Många elkontakter i rummet, även nära sängen. Samt spruckna kakelplattor i duschrummet. (Snabbrapport.)
Springer på seminarier så öronen blöder och skrivhanden krampar. Räkmacka ikväll (tack för hjälpen) och bokcirkel imorgon bitti.
Försöker hålla hårt i plånboken (svårt med alla frestelser i montrarna). Ingen champagne än, men så är jag ingen mingelexpert.
Lyckliga Dieva, tack för rapporten! 🙂
Anders: Är det sant? Cliff Hanger…?
Cliff skulle väl passa i din film, och?
Utmärkt, Dieva — alla som är på Bokmässan får använda båset här till hotell- och seminarierapporter!
Tyvärr kan jag inte åka ner till Göteborg nu efter knäbesöket: jag är ju justerad och lite ämlig.
Men – ursäkta – vilka jäkla töntdoktorer!
Hur är det med de där sportkillarnas läkare? Kan du inte få tag i en av dem, eller helst allihop? Jag menar allvar! Och skriv i tidningen.
Ninja, Cliff Hanger låter ju mest som reklam för en tuff klädgalge… Se där, ännu en chans att tjäna miljoners miljoner!
På tal om abborre kan jag meddela att jag mår alldeles utrmärkt idag trots gårdagens romexperimenterande. Nu blir det så småningom rom av lax, lake och gädda som ska undersökas.
Kan man skriva gäddrag utan att tänka på Scott Joplin?
Ajajaj … Inte ens ett litet beklagande eller förvarning?
Pausar nu från bokmässan, ska passera min favoritsecondhandbutik, äta och sedan på’t igen.
Ajsomfan! Har själv fått en kortisonspruta rakt i änkestötsnerven när jag hade golfarmbåge (utan att ha spelat golf). ”Det kan bli lite obehagligt” sa doktorn. Jotack, det var tydligen läkareufemism för ”skitont i flera dar”. Du har mitt fulla medlidande. Hitta på nåt trevligt fredagsmys att pigga upp dig med.
Vi kan väl alla be lite lämpliga böner tycker jag, så hedning jag är.
“Förlåt dem ty de veta icke vad de göra”? Nej, den funkar inte. De SKA veta vad de göra, när det gäller så viktiga saker som knän.
Men Paulus brev till galaterna då, om andens nio frukter:
“Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” Njae, lite väl mycket begärt i detta sammanhang, tycker jag.
Ur någon katolsk bönebok: ”Teach me to profit by the suffering that comes across my path. Let me so use it, that it may mellow me, not harden or embitter me; that it may make me patient, not irritable; that it may make me broad in my forgiveness, not narrow or proud or overbearing.” Men! Man ska väl kunna få bli arg på klantiga läkare, felbehandling och ovanpå det okänslig behandling?
Nä, det blir nog inga böner, det verkar inte riktigt passa i sammanhanget. Det blir i stället en djupt känd önskan om att du ska slippa ontet snart.
Det är inte ofta jag spontant (och till en början utan att ens märka det), rynkar ihop hela ansiktet av sympatismärta bara av att läsa text, men det gjorde jag nu. Ber gör jag ju’nte, och tankeöverföring tror jag ju’nte heller på, men tummar hålls för att det blir bättre, bättre, bättre.
Bokmässan har jag varit på nästan alla gånger den har hållits — utom de två närmast föregående. Ibland besökare, ibland ställautare. Men inte i år heller, alls. Ack ja.
vad säger ni om det här?
Själv har jag besudlat fler papperssängar än jag vill tänka på de senaste åren. Alltid fräscht och framdraget.
Ta det bara lugnt och lev panchis några veckor, så blir det bättre. Låt korgbollen åskådas, inte mer.
Jag kommer inte närmare Bokmässan än som sambandscentral mellan Barkborren och Tryckarmannen (mamma och pappa, alltså) som tappat bort varandra på samma hotell som Dieva bor på. (Vilket inte nödvändigtvis betyder att det är stort, men det kanske det är?)
Nu har inläggsmailen slutat att fungera igen.
/Chrome med AdBlock.
LL99: Underbart.
O, jag spände mig i hela kroppen när jag läste. Söstra mi.
Jag föreslår grötomslag på knävelen, te och Doctor Who! Hoppas, hoppas att tortyrsprutan hjälper!
Varma, djupa sympatier till dig och knäna!
Jag är fjättrad vid sängen! Jag når inte vinet!
Hörni, tack för alla sympatier!
Men kom igen nu: exempel på f.d. synd-om-människor som obegripligt nog lever som helt vanligt folk numera! I min värld kommer jag nämligen aldrig någonsin att kunna gå en normal promenad igen. (Som om jag skulle längta efter att promenera. Pfah.)
@Och, jo det är sant, grämer mig så att jag inte tog hem bladet. Tyckte det var helt hysteriskt!
Anders: Den borde nästan få någon sorts pris – tänk, förutom själva grundmissförståndet då, en kille som hänger på en klippa och (i skribentens värld) dessutom heter Cliff Hanger!
Lotten, jag känner med dig. Det där måste ha varit som när en tandläkare sprutade bedövning rakt ner i min öppna tand som skulle rotfyllas, men vars nerver vägrat dö. Han hade aldrig sett något så konstigt. Men, som alla utom han vet, är man ju en närmast seismologiskt överkänslig typ vars nerver tycks ha förträfflig backup gömt i alla vrår och skrymslen, dit sladdarna leder i spiraler och konstiga bukter. Nå, jag överlevde det också – men jag har känsel i jacketkronan där!
Det kommer att gå bra. Säg nu åt DDM att räcka dig vinet och berätta något kul om brödrecept i medeltidens Sevilla eller så, och leta upp sportdoktorerna!
P:s moster, maratonlöperskan, bytte ut ett knä mot ett annat knä för ett par år sen. I somras mötte jag henne på stranden, joggandes. Just sayin’.
Lasse Brandman, Thomas Fogdö, Kenny Bräck har berört och inspirerat mej med sin kämparglöd och inställning till livet. Alla tre med rejäl motvind.
Pyss, vet du jag var nyss till Hemköp och handlade.
Eftersom jag bor där jag bor så går jag förbi brandstationen.
Inget märkligt med det egentligen men jag har som vanligt musik
i lurarna och just den här låten kom upp.
Låten sjungs av Stan Rogers jag tänkte då på hur han dog och
det fick mig att tänka på just Lasse Brandman.
Sedan nu när jag kommer hem så ser jag att du har nämnt honom,
det tycker i alla fall jag att det är ett märkligt sammanträffande.
Tja, vill man ha exempel på extrema synd-om-människor som tar sig ur gropen behöver blannannat jag inte gå utanför familjen, emedan min hulda mor (inte min mor Hulda … men däremot min älskade dito, dårå) drabbades av en massiv stroke (närapå en mördare) när hon var 48. Enligt all samlad läkarvetenskaps visdom vid tillfället ifråga skulle hon aldrig mer kunna gå. Arton månader senare gick hon (om än något lätt linkande, och armen på vänstersidan förblev orörlig). Och hon är fortfarande här (vid 78 — ja, det är dryga trettio år sedan) och gammal och krank, men hon kan fortfarande gå.
Ursäkta om det blev TMI*, men varenda gång jag själv tänker att “de går alllri”** nyktrar jag till genom att tänka på min egen mamma. Sämre förebilder kan man ha.
*too much information
** Närkingska, ja
Samt håller jag med om att Kenny Bräcks alla brutna* ben och allmänt förhärjade kropp, dädanefter är ett alldeles lysande exempel på återhämtning.
* Nej, vi ska inte ha det så roligt att vi säger “bräckta”. Utom i fotnoterna, där vi gör som vi vill.
Heja din mamma, Annika!
Annika, “aldri” heter det väl? 😉
Nej, LL99, i rent äkta Viby-uttal (jag är huvudsakligen uppväxt i Vretstorp vilket är den enda någorlunda “stora” orten i själva ursprungliga Viby socken) försvinner D-et. Allri, inte aldri.
Tillägg: dock är L-en givetvis tjocka L, så gränsen är hårfin …
Tillägg igen: Jag när en stark misstanke om att ingen som inte har lärt sig som barn, kan klara den uttalsdistinktion som jag här far efter. Heh.
Som ett gammalt gift par börjar vi i båset tänka i samma banor … men vilket fruktansvärt öde! Så ung också!
Jag gör precis som Annika, tänker på människor jag beundrar när jag har det lite tungt och känner mej ynklig. Men först ser jag till att lida lite och tycka synd om mej, för det mår jag bra av i längden!
Jajamensan, Pysse, man måste tycka synd om sig först! Det får man. Det ska man!
Det är först efter det som man behöver påminna sig om allt det man ändå inte lider.
Annika, jag syftade mest på hur det låter en sådär 8-10 mil
nordost från där du bor. Här är det en rätt tydlig betoning på d
men precis som hos er så saknas g på slutet.
Eller om man är noga så ska det nog vara “all-dri”.
När jag var liten pakt sa jag till min mamma: “Jag VILL gråta, för det är skönt!”. Klok som ett barn, skulle man kunna säga.
palt, tyckte jag men inte fånens stavningsjävlahitler.
LL99, jag förstår. Preciiis. Och ingen som inte kommer ifrån där jag kommer ifrån, kan frambringa vare dig det l-ljudet eller det i-ljudet. Det vill säga, ingen av er kan uttala den gamla skämtversen:
I Viiby säjer dii att biina biiss, men de gör dii viisst iinte, för dii stiicks. [samtliga dubblerade i markerar det vassa, och faktiskt ganska långa, Viby-i:et]
Men? Jag skrev min uppmuntrande knämemoarkommentar för två timmar sedan och så gjorde jag annat och nu är den bara borta?!
Hur var det nu? Vid 7 års ålder ramlade jag på en slaggtipp och kvaddade vänster knä med en vass slaggsten in under knäskålen. Distriktsmördaren plockade ut och sydde ihop så så gott det gick. Vid 20 års ålder var det så besvärligt att Akademiska sjukhuset i Uppsala förbarmade sig och rensade upp lite. Vid 25 års ålder var jag missbelåtem med att jag bara kunde åka slalom fyra-fem timmar per dag, men då sa läkarvetenskapen (efter att ha kollat på röntenplåten) att jag fick vara glad att jag alls kunde gå. Det knät borde sitta på en nittioåring och skulle vi kanske steloperera knät? Nejtack sade jag och hankade mig fram (max två timmars slalomåk per dag). Men så vid ungefär 55 års ålder vurpade jag rejält och landade på knät och fick nån slags slemsäcksinflammation som hävdes med inflammationsdämpande grejer och sedan dess har det funkat finfint. Sens moral: Låt dom inte köra artrosspåret, för det betyder ingenting alls.
Gnälla är balsam för själen säget min kloka kompis som har fleta anledningar att tycka livet är tungt.
Älta är däremot något helt annat.
Nu ÄR det synd om Lotten, men visst kommer det bli bättre, ja rent av bra!
Kan Oscar Pistorius inte ge lite tröst? Inte helt som sndrs men schvungfull i steget ändå. Ge bara fan i att skjuta folk genom bafrumsdörren så….
Ninja, vi får be Skogsgurra att konstruera om damsugaren så
att den istället för att suga, blåser ut ett par lagom kraftfulla
blåsningar åt gången på det onda knät.
Lupus
Menade du VERKLIGEN Damsugaren?
Om du i stället menade dammsugaren så är det en enkel sak. Öppna, kasta om förbindningarna till borstarna. Sedan går den baklänges. an kan också koppla slangen till utblåset om det är en äldre dammsugare). Det är enklare.
AJ AJ AJ AJ AJ AJ.
Nu är det faktiskt riktigt synd om Lotten 🙁
Nej jag menade såklart dammsugaren och absolut inget annat.
Över till någonting helt annat, som i själva verket är början här:
Dieva och Christer — åtminstone ni, såvitt jag har förstått — som är på Bokmässan: hur många räkmackor har ni ätit, och hur många gånger har ni sett Jan Guillou?
(Ja, som jag nämnde tidigare har jag varit på mässan de flesta år den har existerat, och en av de saker som fascinerar mig är hur ofta man ser Jan Guillou. Detta är inte menat som en elak observation utan som förundran. Karln måtte jobba ihjäl sig varje gång det är bokmässa, tänker jag, eftersom han är överallt hela tiden alla fyra dagarna, jämt.)
AAaaaajje!
Har du sett den här?
Wow Christer, vilken inspiration!
Det var inspirerande, Christer!
Det verkar som om doktorn behandladeLottens knä som om det vore en frusen axel. In med kortison mitt i röran. Mina frusna axlar to minst två år vardera (utan kortison) att läka. Träning brydde de sig inte så mycket om.
Har de undersökt nerv i kläm, Lotten?
Läkaren sa att det definitivt inte är en nerv i kläm, för det föreslog jag också. Och att nerv i kläm inte är något att leka med, så det var ju bra.
Nu har jag tittat på den inspirerande filmen om yogamannen, tack Christer. Och tänkt på Kenny Bräck, som sannerligen har kommit tillbaka.
I’ll be back.
Niki Lauda.
Annika, en respektive en, är svaren på dina frågor. Först tänkte jag att jag inte sett Guillou men sen kom jag på att det var fel. Jag gick ju förbi när han stod och orerade i en monter.
Utöver honom har jag kryssat Ranelid, Lill-Babs, Carl-Jan, Mikael Fant (läs hans senaste bok om ni inte har gjort det, annorlunda och med fantastiskt språk och gestaltningar) och framförallt Caitlin Moran. Fantastisk människa – force of nature kan man säga.
Pysse: den informationen hade varit kul att ha lite tidigare. Vi hade kunnat ha ett litet minibåsmöte. Men det blir kanske fler tillfällen.
Jag hänger mest i området Se människan, eftersom kära hustrun jobbar där. Har också lyssnat på (och pratat lite med) Caitlin Moran och om en stund kommer Jonas Gardell. Guillou har jag inte sett. Än.
Men var är räkmackorna?
Under fötterna på folket som bara glider runt?
Christer: Traditionellt ska väl räkmacorna (som kostar ungerfär en miljon) finnas i Gothia Tower – men var det inte räkmacketräff igår kväll, eller blev det inte av?
Har googlat Panorama hotell. Ni som bor där, är det gångavstånd till mässan? Det ser ut så på kartan.
RäkmacKeträff. Visserligen är jag Mac-användare, men det för vara måtta på entusiasmen.
FÅR! Inte för. Grr.
Ja, tydligen ligger mässan nära Panorama. Parenteserna glider runt idag med. “Nästa år” eller “någon gång …” tänker jag varje år.
Pysse! Nästa år, absolut! Och jag slänger ut TRE nya böcker, har egen monter och blir intervjuad där av Lotten! För att få folk att stanna kvar, i tillägg till vår gemensamma attraktionskraft, bjuder vi alla på champagne och någon kryddstark tacogrej som däckar dem totalt. Vi dricker också champagne själva för att bli extra trevliga!
Du Ninja kan väl sitta där i din snygga röda skjorta och med myndig röst övertala folk att samlas, och ge dem krubb? Sedan kan alla gå till Lottens och Olles monter där de blir intervjuade av Petra (eller mig) och ropa “hear, hear!” och applådera!
Vad bra, jag har tjänat en miljon! Får se vad jag gör med den.
Men vad mycket folk det är!
En miljon vad? (Möss? Dammkorn? Alldeles extra goda små mandelkakor? Björklöv tror jag att jag själv har minst en miljon av men jag orkar inte räkna dem.) Nyfikna vill veta …
Kronor, antar jag (eller hur, och?), genom att missa räkmackan.
Bra plan! Jag är med!
Och, ja det är gångavstånd men tar 15 min i nedförsbacke. Hemåt går det på motsvarande sätt uppför. Alternativt så tar man buss 52 två stationer.
Räkmacksträffen var igår då jag bl.a. hade nöjet att träffa Studiomannen. Dock äger kreti och pleti inte tillgång till himlen längre så mackorna fick avnjutas nere i skärselden där det knappt gick att föra ett samtal. Planerna inför nästa år omfattar preliminärt ett kontor och catering. Mer info kommer säkert när det drar ihop sig.
Behöver ni monterbyggare?
Tack, Christer, jag misstänkte just att jag hade missat något. Nu står allt klart för mig (och jag påminns om att läsa ordentligt … jag vet inte varför jag inte kopplade).
Alltså, än så länge är denna monter en dröm (hur det är med Lotten och Olle vet jag inte), men om den blir av så kommer det sannerligen att behövas monterbyggare, ja!
Har de stängt himlen för kreti och pleti? Så snobbigt!
Kontor och catering – berätta mer! Vad ska ni göra?
Drömmar ska drömmas och belöningar ska tas ut iförskott, men fira gör vi när det är dax. Eller hur? Hur mår knät idag, Lotten?
Ouch, läkare och knän tycks vara en dålig kombination, och kortison är ju mest symptombehandling, det låter inget vidare, och jag lider verkigen med dig 🙁
En second opinion, kanske? Nog borde det finns någon vettig läkare kvar…
A propos Bokmässan är ju Berglins som vanlig mästerliga: http://www.svd.se/kultur/serier/berglins_5017.svd?date=20130928
Drömmar ska realiseras, skulle jag vilja säga. Men lite verklighetsbakgrund är ju bra att ha.
Jag är absolut med. Måste bli av med Bokmässeoskulden!
Kan ge ut en tunn, tunn samling svår poesi till dess. Titel har jag klar: ‘ Den vansinniges blå längtan’. Alla mina konstnärliga kreationer heter det.
Jag kan höras över precis hela bokmässan om jag (och ni) vill, ni har ju inte hört mig höja rösten än! Alla kommer flockas till den snyggast byggda montern. Däremot är jag fel person att truga mat i trynet på folk.
Är det 15 minuter nerförsbacke går det fortare för mig. Åt det hållet.
Det ante mig att du kan höras, Ninja… 😉 Sen hade jag förstås inte tänkt mig att du ska truga maten i trynet på folk, utan elegant erbjuda dem vackra tacosar!
Och du har rätt, man måste ju göra montern vansinnigt synlig och attraktiv. Vad sägs om svart- och vitrandig till det yttre? Krönt av jättestor bloggtofs?
Bara bloggtofsen är som de vi hade sist…..
På tåget till Stockholm efter 3 dagar på bokmässan. Alternerande conferencier vid De litterära sällskapens scen och avlösare i Parnass’ (förträfflig litteraturtidning hörni!) monter och därför med begränsad möjlighet att rapportera om nykterheten hos de gästande författarna. Försökte stå en stund i folkhopen hos Oksanen men måste ge upp p.g.a. artros i knäna. Bortsett från hennes litterära kvaliteter är hennes iscensättning av sig själv intressant. Har fått en väldigt bra penna av Svenska litteratursällskapet i Finland. Har ätit räkmacka. Har hört Guillous röst.
Jag har också en släng av konstant dåligt knä. Men inte så smärtfyllt och hindrande som Lottens.
Men idag kan jag meddela att Forrden råkade ut för ett smärtfyllt och totalt hindrande äventyr. Den förbannade GPS-en skulle ta mig från San Remo till Grenoble där det dykt upp ett jobb som faktiskt kan ge lite kulor (jo, det handlar om kullagerskador men det är SEK-kulor jag menar, inte SKF-kulor). I alla fall, den förbannade GPS skickade iväg mig rakt uppför högsta berget utanför San Remo och där blev det plötsligt så brant att jag inte klarade av stigningen. Jag hade kommit en bit upp i backen av bara farten och när det inte gick längre la jag i handbromsen för att fundera lite. Dumt nog hade jag stängt av motorn (eller rättare sagt, den “kurkade” gammalt bra uttryck för att få nog och stanna) så bromsservona var ur funktion. Endast handbromsen räckte inte så jag gled sakta nerför backen och stannade först när höger bakhjul kört upp över en cirka 2 dm hög liten mur och blev hängande där.
Lyckligtvis kom Christina från Röda Korset förbi och hon larmade så mycket hon kunde. Efter kort tid dök både bärgare och brandkår upp. Dom drog mig av grundet och nu har den förbannade apparaten lurat in mig på D2 (Route Departemental, en mycket liten väg kan man säga). Där hittade jag till lycka ett litet ställe där de har både internet, rum, gott öl, två roliga hundar och personal som bara längtade efter någon att servera mat och dryck.
Bilder kommer när jag får lugn och ro. När det nu kan bli …
(Jag tror att Lotten kommer att få sitt lystmäte när det gäller italienska brandmän – hela fyra stycken har jag på bild).
Oooh … jag blev nyss tvungen att läsa SG:s spännande reseäventyr högt för min andra hälft, varvid han fann sig lockad att delge världen det faktum att sådant brukar han — nå, brukar och brukar, men det har hänt flerfaldiga gånger — drömma mardrömmar om. Att köra bil uppför en backe men inte komma upp utan rulla bakåt i stället, alltså. Fantastiskt!
Vad är det för hundar, på tal om det?
Knät har haft det bra idag: jag har gått på kryckor hela tiden, nämligen.
Detta är perfekt, hörni — att få känna på både årets och 2014 års bokmässa här i båset! Och andra rapporter: Skogsgurra – var det en cliff hanger? (Min bil har också hängt på en liten mur.)
Humdidum … om jag ska vara med i en båsmonter (men titta vad logisk den sammansättningen ser ut) vill jag ta med mig vår skumgummigargoyle (titta vad ologisk den sammansättningen ser ut), ty den har varit med på två eller om det är tre (titta vad dåligt minne jag har) bokmässor förut.
Jo. Om någon av er har passerat i närheten av det område där antikvariaten brukar hålla till på mässan, och sett en kurande läbbig typ i vad som ser ut som sten men är skumgummi högst upp på ett glasskåphörn (nä, jag vill inte ha ett foge-s, för det är en sammansättning av glasskåp och skåphörn och s-et skulle se fel ut, tycker jag) för ett par-tre år sedan, så var det vi.
Han var med i Coppolas extremt ojämna Dracula, var han. Synnerligen svårdammad prop. Propp. Dekor. Ja. (Jag fick’en i födelsedagspresent av min andra hälft en gång, och detta är ett bra exempel på hur perfekt vårt förhållande är!)
Lotten, det åtminstone jag vill veta är kanske för personligt, men i alla fall är jag närgången nog att fråga: Blev det ännu ondare mot kvällen, som doktorn hotade med? Och har värken avtagit nu?
Jag har inte me’t att göra. Jag bara oroar mig. (Jag som har haft en trasig mamma på sjukhus i tio dagar men nu är hon hemma och låter och beter sig prexis som vanligt, så allt är väl på den fronten … men jag oroar mig, ty det är vad jag gör.)
Annika
Den ena hunden är en gammal vis strävhårig marockansk hund som heter Kilby. Den andra är en tjivava (klarar inte av stavningen). Marockanen är ökensandfärgad och pratar bra svenska. Den lilla pratar bara franska och lite engelska.
BTW, jag kan säga att jag lever hans dröm – eller?
Jag är med på precis alla vansinnigheter som tänkas kan i båsmontern UTOM tacos för det är det äckligaste som finns. Fin i kanten som jag är kan jag inte beskriva vad jag tycker spiskummin smakar som, men rumsrent är det inte.
Varför gör vi inte protesträkmackor till bra pris istället för en miljon?
Det är hos oss det ska vara ballt att ha hängt.
Övrig äcklig mat kan jag avslöja är spicken sill och kabeljopudding. Så det behöver ni inte heller välja, är ni rara.
Japp, SG, det kan du! Och det är ju inte riktigt vad det uttrycket brukar betyda, men who are we to complain?
Aha, en tjIa-hUa. Jag förstår. (I går såg vi utefter en väg där lokalbefolkningen ofta går/promenerar/joggar/cyklar, en ovanligt storväxt man som vi inte alls kände igen — vilket är en stoooor ovanlighet här — som larvade fram i anmärkningsvärt långsam takt, och vi tyckte — ankommande i bil, dårå — att han hade en pinne eller ett snöre som liksom rörde sig. Precis innan vi passerade upptäckte vi en chihuahua — åkej, jag var faktiskt tvungen att kolla, för jag vet naturligtvis hur rasen stavas men jag litar inte på min vetskap! — som i sin tur larvade fram i diket. Hunden var alltså mindre än karlns ena hand.
Det är gulligt med jättestora karlar som är ute och rastar små chihuahu(a)or!
OK, protesträkmacka. Eller bara praktiska ostpinnar? Vad ÄTER folk till mingelchampagne? Förmodligen får man inte bjuda ut alltför känslig mat i monter, förresten.
SG: Du kunde ha gjort en cliff-hanger, men avstod.
Hoppas allt gått bra, trots tydligen felaktig GPS-instruktion.
Ja, inte en (synlig) skråma på bilen. Muren gav mig lite vita däckssidor på höger bak. Det är allt. Oförtjänt tur, känns det som.
SG: Allt väl tydligen. Nyfiken. vilket land befinner dig du nu i för tillfället.
Omvänd fråga, Pga mitt matintresse. Typisk tänkbar rätt för ditt övernattningshotell?
Morotspudding med getost och kummin (lugn, Ninja – inte spiskummin) som förrätt. Sedan lammskank med plommon i rödvinssås, till detta couscous.
Jag måste tillägga att en langoustine med aioli plus en ratatouille med någon köttbit till hade varit mera typisk för regionen. Eller kanske en salad nicoise.
Oh, tackar som frågar Annika! Knärapport: det gjorde helvetiskt ont ända tills jag fick vin vid sjusnåret. Då gjorde det bara ont.
Men när man dricker vin får man inte ta knarkpiller, så då får man stå ut med smärtan när den behagar dyka upp vid tre–fyrasnåret på natten. (Pest eller kolera är inte alls jämförbart.)
Idag har jag däremot hållit mig från allt vad alkohol heter, så snart får jag ta nya piller för knät är förjädra bökigt. Det känns som ett köttsår som någon häller salt i på insidan. Jag brukar tänka att jag är Bruce Willis, och då känns det lite bättre.
Men nu måste jag få veta vad räkmackebaren har emot kreti och pleti? Är det strikt förbud? Har det hänt nåt? (Eller, who am I kidding? De var ytterst besvärade av oss när vi kom dragandes med datorer, ryggsäckar, folk i sandaler och SR-mikrofoner och gjorde sitt yttersta för att få oss att vantrivas. “Sätt in dina grejer i den obevakade garderoben där borta” sa de och pekade på min handväska [ryggsäck] och när jag förklarade att hela mitt liv fanns i handväskan [ryggsäcken] och att den inte kunde lämnas obevakad eftersom den då skulle komma att bli stulen, vägrade de att tro på mig.)
Detta gäng har väl alltid känt kalla vindar på räckmackebaren, men helt lugnt vänt ryggen till! Synd att ingen är världsberömd och kan stuka dem lite. Vad är det egentligen för gäster de vill ha, då? Och hur skiljer de dem från kreti och pleti?
Kreti och pleti utvisade från himlen? Herregud!
Åh Lotten, jag är hemskt glad att få höra uppdateringar om ditt knädrama och att du fått en ny läkare, om än ledsen över att det gör så ont så ont. Tro, hopp och kärlek från mig och Yassine!
Den blivande doktor Bergman här ovan (barnens kusin som studerar till läkare overseas) har lovat att bli knäspecialist. Japp, det minns jag klart och tydligt: precis så sa hon. “För din skull”, la hon till. Japp.
De godaste räkmäckan jag ätit hittills var i Marstrand för en så
där 8-10 år sedan. Jag var där några dagar i samband med
det som då hette Swedish Match Cup, numera Stena Match cup.
Hursomhelst så köpte jag en räkbaguette av en lokal fiskare
där och det var en himmelsk räkmacka.
En baguette som var delad på mitten på längden och sedan ett
berg med färska räkor på den baguetten.
Jag kommer inte ihåg vad den kostade men det var
inte så särskilt dyrt har jag för mig. I synnerhet inte
med tanke på kvalitén på räkorna och mängden räkor.
Ninja, en liten taco i silverhållare då? Fredagsmys med Fia!
Lilla Fia med sina minus-tår…
Åh, lilla tå-minus-fröken!
På tal om pippisar fick jag i dag plötsligt anledning att göra ett larvigt ordskämt. Gandhi* klev omkring på fönsterbrädan i teverummet, på ett synnerligen långsamt och funderande vis, och jag utbrast: titta, han ägnar sig åt fönstersmyg!
Jag vet, den var inte så bra, men å andra sidan har jag verkligen aldrig sett någon tänka på ordet som verb.
* för nytillkomna tittare: Gandhi är vår gamla vittofskakadua
SG: Ger mig Medelhavsvibrationer.
Enligt Studiomannen (tror jag det var) så ställdes frågan: “Heter ni Guillou, eller?” när bordet skulle bokas. När svaret var nej så hade de tyvärr inget bord utan hänvisade till gatuplan.
Man skulle väl kunna säga att de är lite “von oben” utan att ha fel.
Bön är beställd och skall exekveras.
Om det möjligen kan pigga upp dig kan jag meddela att jag just avverkat 4 dagars stående i monter på bokmässan, därifrån gångandes åtskilliga kilometrar bland alla di andra montrarna. Jag, som för ett halvår sedan hade nyopererat knä och plågor liknande dina. Det kan uppfattas som ett litet hopp dårå, att det kan bli bättre. Dock har inte en endaste räka intagits, däremot till förbannelse Svenska Mässans fantasilösa mackor och fikabröd. Men nu – hemåt!
@KARIN
Nä, det blir nog inga böner, det verkar inte riktigt passa i sammanhanget. Det blir i stället en djupt känd önskan om att du ska slippa ontet snart.
Jamen,:
Kära (valfri högre makt) låt mig (alt Lotten) slippa ontet snart!
ÄR ju en lämplig bön!
Rutinerad bedjare
(Det hjälper faktiskt även om man inte får som man vill…)
Det finns en privat ortoped i västerås som människor verkar älska. Om intresse finns och sådär.
Helt rätt, Örjan.
Äntligen framme i Mariorna. Helt perfekt “cabanon” med skuggig uteplats där jag bor granne med apelsinträd och katt. Den första levande varelsen jag träffade på ute på stan var en norrman som höll på att tappa telefonen i stenläggningen. Jag hade ingen aning om vilket språk han kunde tänkas förstå -Du håller på att tappa telefonen, påpekade jag. “Mange takk” svarade han och nu har han och konen och jag just ätit middag tillsammans. Han jobbar för Cowi. De som följt med i historien vet att det var på Cowis malmökontor som Hyttis stal ett par kaffemuggar (erkänner att jag medverkade ganska rejält). Det kände han inte till men i övrigt hade vi många gemensamma bekanta att skvallra om.
Jessica: Definitivt finns intresse. Jag mejlar!
[…] vilsna broskbitar togs bort. Jag fick överjävligt ont och började tablettknapra. Jag fick en kortisonspruta som visste var den tog. Jag fick ännu en kortisonspruta och meddelades att på magnetröntgen syns ingenting. Jag blev […]
[…] Knävlarna som har hindrat mig sedan i april 2012 och som fick mig att storgråta så sent som för en dryg vecka sedan … gjorde inte […]