– Aj! sa jag till kylskåpet som i eftermiddags bet mig i vänster pekfinger när jag skulle torka utspilld filmjölk.
Så fort jag gör mig illa på något sätt, går tankarna till nästa eventuella idrottsliga insats. (Knävlarna har ju minimerat dessa, men i alla fall.) Jag kontrollerar läget och fantiserar runt samt föreställer mig worst case scenario.
– Pekfinger. Smärta. Vänstran, okej – jag dribblar ändå så dåligt med den handen. Om jag förstås inte drabbas av kallbrand och måste amputera fingret, för det är svårt att skjuta utan stödhanden komplett. Och så är det ju vanligtvis en väldigt lång läkningsprocess när det gäller amputationer. Ja, det här kan bli besvärligt.
Tänkte jag och slutade torka. (Det här med spilld fil beror på en locksabotör i familjen; någon behagar lägga på skruvkorken [utan att skruva alltså] så att det när man sedan tar ett paket och skakar det som man ju har gjort sedan femårsåldern, säger skvimp, plask och faaan.)
Jag satte på ett tillfälligt plåster på pekfingret. Sedan vidtog som vanligt matlagning (aj), bilkörning (aj), mejlskrivande (aj … aj … aj) och gardinstångsuppsättning (men AJ!). Hela tiden satt något vasst och elakt och karvade i mina stackars pekfingernerver. Jag ropade till husets alla rum:
– Hallå! Operationsdax i köket! Vem vill?
Fjortonåringen och Sextonåringen är i sådana här fall de lämpligaste kirurgerna eftersom de har utrustats med ett tålamod som vida överstiger min fingertoppskänsla. Lupp, nål, ficklampa, pincett och alsolsprit langades fram och en timme (!) senare höll Sextonåringen triumferande upp en liten, liten metallflaga. Jag tittade på mitt pekfinger och fann blodbubblandet så vackert att kameran befalldes fram.
Jag ligger förstås på uppvaket nu och tas omhand av hela familjen som har besökstid endast en timme per dag. Såret är sytt med fler stygn än man kan räkna på Börje Salming och jag kommer bara att vara sjukskriven i ett par, tre år.
Jag måste ju förresten tacka LL99 för länken till Salmings ärrade reklamfilm!
Åh, perfekt blodpärla!
Här, ta en liten tröstgif som visar hur man kan spela tre sporter samtidigt.
(… och inte behöver någon stödhand och inte så många knävlar heller, om man inte vill göra glädjedansen efteråt förstås)
Annika: Jag har aldrig spelat golf. Dagens sanning! Minigolf, jooorå. Man skulle ju kunna tänka sig att golf med principen ”boll i hål” ligger nära till hands för en halt basketspelare, men nä. Jag tror inte att jag ens har hållit i en golfklubba. (Minigolf räknas inte va?)
Jag har inte heller spelat golf — utom mini- några gånger — bara hållit i några klubbor och provpetat/-påtat/-puttat/smackat till på går’n med pappas grejer på den tiden det begav sig. Många hål i backen blir det när man inte kan …
Tack för beskrivning av orsak till miniblod-”plopp”.
Bör läka snabbt.
Men kanske du har Romanov-gener. Då gäller annat.
Du kanske ska ge dej till att brygga öl Lotten. Det klarar dina knän. En viss Karlslok har bloggat om det. Ölbryggning alltså.
Tålamod och precision – anar man ett par mästerkirurger i vardande?
Kommentar från en fingertoppsärrad båskommentatös: Det var den ynkligaste fingerskada jag sett. Halvt kluven fingertopp eller avskalad fingerled, minst, ska de va. Allt annat är blahablaha det, och knappt värt ett plåster ens. – Men en metallflaga är ju aldrig att leka med, förstås … Synd om dej ändå, då.
Vi saknar ju belägg för dina fantastiska skador, Ökenråttan! (Man kan mejla mig bilder så kan jag lägga upp dem på hemlig plats med länk för enbart kommentatorer …)
Jag hoppas att inget av barnen inte blir mästerkirurger eller läkare på annat sätt, Karin – jag vill ju att de ska bli fattiga språkpoliser som bloggar varje dag!
Nu ska här läsas ölblogg.
Men – vad tänkte vi på? Inte har vi fotodokumenterat mina fingerblessyrer. Vi blev nog så traumatiserade av skadornas omfattning att ingen av oss klarade att hålla i en kamera; den enda förklaring jag kan tänka mej.
De där dubbla negationerna blev lite märkliga. Inte kirurger eller läkare på annat sätt än vilket då?
Filemjölksplaskande hör till rutinen i vårt hus. Inte bara i det utan även utanför det. Och i viss mån på det.
Hyttis menar att det vara jag som orsakade plasket, men där har jag en helt annan uppfattning. Det var i själva verket hon som initierade det hela. Hon snitslade banan med nödvändiga tillbehör och hon eggade mig med tillrop. Samt såg till att spår som förskräcker bevarades åt eftervärlden.
Så här var det:
När vädret lockar till det äter vi gärna frukost på altanen (där Lotten emellanåt tältar) och eftersom vädret var lockande gjorde vi så även denna morgon. Hyttis hade behov av en kompletterande persedel, som jag skulle hämta på övervåningen. Jag skenade in i huset och just som jag gjorde det ropade hon efter mig att jag gärna kunde hämta ett paket filemjölk i kylskåpet. Jag gjorde så och sprang sedan upp på övervåningen där persedeln letades fram. Det var inte alldeles enkelt att hitta den och Hyttis ropade instruktioner till mig.
När jag väl hittat persedeln gick jag fram till det öppna fönstret och sa: ”Ta emot!” varpå jag kastade ner persedeln, som Hyttis fångade elegant. Jag tänkte sedan kasta ner filemjölkspaketet till henne men där ställde hon inte upp: ”Du vågar inte!” Det var hennes andra stora misstag. Det första var förstås att överhuvudtaget blanda in mig i filemjölkshämtningen.
Hennes tredje misstag var att hon lämnat ett nystan med ullgarn nära fönstret. Eftersom hon inte tänkte ta emot filemjölkspaketet tyckte jag att jag kunde fira ner det lite försiktigt i ullgarnståten.
Glest tvinnat ullgarn är inte särskilt draghållfast. Jag hade knappt börjat operationen förrän garnet brast och filemjölkspaketet slog i altanens stengolv med en hastighet som jag uppskattar till 32,2 km/h, dvs ungefär mopedhastighet.
Filemjölken sprutade åt många håll. På Hyttis, på huset, på grönskan utanför altanen (Go, Bajen, Go! han jag tänka) innan Hyttis också exploderade. Hon hade ingen förståelse för att hon bar hela skulden till det inträffade.
Senare hittade vi intorkade filemjölksrester även inne i huset. Bland annat var ryggarna på NE dekorerade med vita fläckar. Riktigt vackert.
Idag kan Hyttis le vid minnet av incidenten. Men hon menar fortfarande att det var jag som orsakade den. Där kommer vi aldrig överens.
Christer! Här kommer en till negation, så är vi på banan igen: INTE!
Nu ska jag inviga familjen i filmjölkskastning. Det finns förresten en NE-upplaga som är lite dyrare och helfransk och specialdesignad. Lite som spår av filmjölk, måste jag säga.
Filmjölk rekommenderas som påkletningssubstrat om man snabbt vill ha snygg mossbeväxning på torvblock runt planteringar, på nya utomhuskrukor, och liknande. Höghastighetsåldring, alltså. Kvickpatinering.
(Substrat för mossbeväxningen, alltså — jag tror att jag visar lite för stor förtjusning i svenskans ordsammansättningsmöjligheter emellanåt.)
Senast igår föreläste jag om svenskans förtjusande ordsammansättningsmöjligheter!
Vad är det för konstig grej ni pratar om? Filmjölk? Det heter filemjölk!
Ingen fil har spillts här idag, däremot apelsinsaft. Följden av att försöka äta apelsin fint blev exakt den motsatta verkan, med spill på såväl duk som golv som morgonrock (jag är inte så värst frisk än och tofflade därför med gott samvete runt i morgonrocken fram till dess. Sen blev det till att ta på något annat. Men vi ska ändå tvätta imorgon, antingen vi orkar eller inte.
Äsch. Nu skulle jag inte ha haft parentes där vid närmare eftertanke. Och om det går att redigera på Bipaddan har jag inte lärt mej det än. Jahaja. Vi tar slutparentesen här:
)
Här har vi aldrig provat sprida filmjölk i huset. Däremot har vi 1. kokat kaffe i perkulator utan att sätta på locket, 2. skakat tandkrämstub med dåligt fastsatt kork (varianten där man håller i den platta änden och liksom vinkar med tuben). Båda med intressanta resultat. Särskilt i taket.
En favorit på TV just nu (men jag fick leta länge, eftersom jag inte kom på vad det var reklam för …)
Hos oss är vi två i familjen som inte skruvar fast locken ordentligt, vardagsedge liksom.
Är det inte ett av dom klassiska spåren på Jojjes och Barbros skiva Goda goda? Ditt inlägg? Mitt sår.
”Vi bygger en del av Vasas skeppssida. En 3 x 4 x 5 meters sektion
av undre batteridäckets styrbordssida….”
Mer finns att läsa här.
Jag håller med, Pysseliten — det är en ypperlig reklamfilm och i mitt tycke mycket positivare än den där filmen som dansar runt och som visar att vi alla har blivit så farligt asociala.
Jag var verkligen inte alls såhär social för 25 år sedan.
Lotten, jag såg den igår och blev först illa berörd, men imorse när jag vaknade insåg jag att det just är det som var meningen. Den filmen är totalt onyanserad och fokuserar enbart på det negativa! Nu undrar jag lite varför. Vem/vilka ligger bakom? Visst har det funnits anti-rörelser mot nya företelser tidigare, men – varför?
Ja, varför? Det är lite som moralens väktare som med sin agenda säger att ”vad ni än hittar på så är det som jag gör mycket bättre”.
Apropå filmjölkspaket och annat; ni anar inte vad mycket bra och fint man kan göra av PET-flaskor och lite annat vanligt krafs.
Niklas. Vilken underbar demonstration av fiffigheter. Nu ska jag genast koka mej ett hjärtformat ägg och sen ska jag förvandla min stora knappsamling till en liten blombukett, allt för att slippa ta itu med alla de göromål som står på min lista ….
NU HÄNDE DET IGEN! Jag har fil(e)mjölk över hela mig och hela golvet! Och prioriterar att rapportera här framför att torka av mig!!!
Niklas tipssida är förtjusande, och jag vill göra en minivas av en glödlampa. Men en sak begriper jag inte alls, och det är de halverade pappdrickamuggarna på tangentbordet. Vad ska det föreställa?
Jag undrar om filmjölk är bra för hyn. Det är bra för olika bakteriekulturer i kroppen i alla fall.
Jag har sett de flesta bilderna med engelsk text nånstans. Men jag minns inte heller muggarna, om de alls var med där. Och vad är meningen med att lägga en telefon i en liten skål och med att vira sopsäck runt golvmoppen?
Hoppsan, jag postade som maken. Följden av modemtrasslet som gör att jag inte kan internetta från min dator och är för lat för att skriva från Bipaddan.
Muggarna och skålen troooor jag har med högtalarförstärkning att göra!
Jag är förmodligen den ende här som fått betalt för att spruta filmjölk. Och dessutom nöjet att spruta den på mer eller mindre nakna fotomodeller. Men det var länge sedan nu …
Man anar gladporrens heydays…
Oh no! Mycket seriösare än så. Informationsfilm gjord för Norska Cancerfonden.
Gladporren stod den äldre generationen för.
Quoi! Moi?
Och tips 17 begriper jag inte heller. På nåt sätt får jag för mig att flaskan krympit på nåt sätt av att vara inlindad i blött papper. Fast det verkar ju konstigt …
Jag kan! Jag kan!
Om man behöver snabbkyla en flaska dryckjom, lindar man in den i blött papper (eller tyg) och humpar in i kallast möjliga utrymme. Funkar väldigt bra!
SG, min äldre generation alltså. Il padre.
Ja ja … Jag koncentrerade mig på att den så förträffligt fick plats i kylskåpet, under hyllan, fast den nog fick plats på bilden före också, egentligen.
Att man kan göra den manövern i kylskåp har jag inte ens tänkt på. För mig är det en metod att ta till när man inte har kylskåp.
Min paradgren är att bygga äggkoppar av gamla ölburkar. En trivsam och ibland oblodig hobby som sällan ger perfekt resultat.
Niklas: Jag förstår. Marie Ekorre?
SG, ja, bland andra. Man ska komma ihåg att detta var en tid då de flesta filmarbetare då och då jobbade med den typen av film. Beroende på omständigheterna under eget namn eller pseudonym. Jag tror de flesta pseudonymerna är knäckta i Svensk Filmdatabas men lustigt nog inte farsans.