Inte vet jag varför jag längtar till helgerna när arbetsveckorna faktiskt är bra mycket lugnare. Lördagar och söndagar är ett gigantiskt plockepinn där det inte går att flytta ens den där lösa lilla pinnen utanför högen eftersom den är ett viktigt redskap för alla de andra pinnarna.
Mitt i basketmatcher på hemmaplan, nyckelansvar och kioskberedskap, ringde Femtonåringens coach igår och berättade att de satt på akuten i Norrköping. Den brutna Femtonåringen – samma en som fick en liten bula i pannan i januari – hade varit på jakt efter en boll och i en närkontakt fallit så illa att handen och armen vreds och knäcktes lite.
Eftersom väntan på akutmottagningar nuförtiden alltid är av det ovisst, utdragna slaget när man inte blöder ihjäl, fick laget (efter en tvåpoängsvinst, tjolahopp) åka hem medan jag körde de drygt 11 milen till Norrköping för att hämta hem lilla dotran. Jag kände mig som en Thelma eller Louise, lite på krigsstigen och crazy på väg mot något okänt där jag vrålade till radiomusiken som var väldigt melodifestivalfokuserad. Lite spännande var det också eftersom jag inte känner till Norrköping så väl; jag vet liksom inte vad som finns utanför baskethallarna och järnvägsstationen.
Som till exempel telefonväggen som fanns i akutentrén, den kände jag inte alls till.
När jag kom fram till Femtonåringen satt hon och fnissade, fortfarande klädd i matchstället. Gipset var djupblått med en intressant nätstruktur och hade passat perfekt till min långklänning från 1988. Man skulle kunna sätta på en volang längst ner, tänkte jag.
Under tillbakafärden som tog två timmar – då Femtonåringen deklarerade att sjuksköterskan Laila var underbar och att patienten som bara skrek var galen och att hon vill flytta till Norrköping meddetsamma och att Laila var fantastisk och att om man gör sig illa bör man åka till Norrköping och ingen annanstans för att Laila ska ta hand om alla som har brutit sig utom kanske den där patienten som bara skrek – insåg jag att smärtlindringen fungerade som den skulle.
Nu ska jag sätta mig i bilen för att själv spela match i Flen. Finns det månne någon akutmottagning där?
Det var ju tur i oturen att Laila hade sån berusande effekt (eller var det otur? Var vaksam på dottern; om hon börjar prata med små pupiller om att spela basket i Norrköping igen är det dags att sätta stopp!) men ändå, vi beklagar smärtan och hoppas på god bättring.
Hehehe. Det påminner om när min äldste var 8 år och skulle plocka ut de spikar som de använt för att tota ihop hans överarmsbrott. Lustgas först, sedan ett pladder utan stopp.
God bättring önskar även jag!
Men, men, de där tre längst ner, spelade de inte hockey?
Jag glömde också fråga om dem! Vilka läskiga! Är de en bifeffekt av tabletterna?
Vem städar nu?
Jag undrar om inte Håkan Hellström även har gynnsam effekt på benläkningen…
MEN
Det verkar av texten att döma vara en gosse som min mamma på sin tid inte hade godkänt!
Kära 15-Åring: Hoppas det inte gör alltför ont – njut nu av möjligheten att läsa en och annan god bok!
wv: probe
Vilket otroligt snyggt gips, och det skulle nog vara vansinnigt snyggt med en volang nertill!
Den där telefonväggen i Norrköping ser ut att behöva uppdateras.
Jorå, de tre längst ner är egentligen hockeyspelare, i alla fall i filmen "Slapshot". Jag liksom bara skojade lite.
Men en rapport från dagens match vill ni väl ha: vinst med 32-64 och suverän helplanspress. Och jag blev inte utfoulad!
Åååå!
Lotten inte utfoulad! *full av beundran*
Krya på Lailas Patient.
Ska bara tala om för allmänheten att Cecilia N:s reaktion vad gäller fouleriet är högst befogad.
[…] idag mötte sin gipsavknipsare och går omkring och nu viftar frenetiskt med handleden så att okänt folk glatt vinkar till […]
[…] Ida 2010. […]