Jag bröt ju lilltån 2008, men annars är jag jämförelsevis som en obruten förpackning. Sneda, stukade fingrar och spräckta ögonbryn samt de förnicklade knäna i all ära – men gips har inte kommit nära denna kropp.
Den nuvarande Tjugotreåringen och hennes spanjor (eller Ida & Julian som vi också kan kalla dem), har däremot andra erfarenheter.
Vanligtvis är vi vana att se spanjoren som ett temperamentsfullt yrväder på planen med Eskilstuna Basket.
Att som basketspelare fritt växla mellan höger och vänster hand när man dribblar, passar, gör lay up (”tvåtaktare”) är sådant man lär sig redan i koltåldern. Men skjuter gör man med sin bästa hand – om man inte är lite bakvänd. På bilden här ovan kan man se Julians lillebror Pablo i grå tröja på avbytarbänken. Lite kuriosa om dem två nu:
- Julian är vänsterhänt, men skjuter med höger för att han gjorde som han blev tillsagd och som alla andra gjorde.
- Pablo är högerhänt, men skjuter med vänster för att det var Julian som lärde honom hur man gjorde – genom att stå rakt framför honom som en spegelbild.
När det inte är basketsäsong, lirar Julian flaggfotboll, vilket är som en mild variant av amerikansk fotboll. Istället för tacklingar, snor man en ”flagga” (som faktiskt ser ut precis som lagbanden vi hade på gympan) av motståndaren, varpå spelet bryts.
Flaggfotboll är så komplicerat att spelarna själva har de olika systemen fastsatta i en plastficka på ena armen …
Efter ett sådant här hopp som på bilden ovan, landade Julian i lördags på sin just då olyckligtvis knutna högerhand. Det sa knak och gjorde lite ont, men han ruskade på sig och lirade vidare tills matchen var vunnen. Vad han då inte visste, var att han hade fått sig en typisk boxarskada: brott på fjärde handbenet, eller som det heter på engelska …
Julian fick sitta på akuten sådär länge att man börjar yra av hunger och frustration och blir så less att alla de andra akutpatienterna får mördande blickar eftersom de allihop kollektivt spärrar kön och faktiskt inte alls har lika ont som en viss annan. Jag fick sms-rapporter från väntrummet, och när gipsningen äntligen var färdig skickade vår spanjor detta:
(Bilden är spegelvänd. De gipsade verkligen högran.)
Sedan dess har vi …
Nu har vår spanjor sedan han kom till Sverige 2012 fått i runda slängar 100 JÄTTESTORA myggbettsutslag, trillat på cykeln och skrapat sönder sig, fått en släng av borrelia, haft halv ansiktsförlamning och dessutom brutit handen. Att hans föräldrar låter honom vara kvar i vår vård är inget annat än ett under.
Men — då är ju fingrarna på den handen Flamingokvintetten! **Ryyyyyser vid tanken på Flamingokvintetten, men skämtet måste göras, det känns som en plikt.**
Flamingokvintetten! Jag skrattar så datorn hoppar Annika! Hjääääälp så roligt!
Väl utförd plikt!
Tur ändå att han håller pennan med vänster hand, annars hade han skrivit på bruten svenska.
(Vi svenskar förfaller ju lätt till att prata svengelska, och en spanjor kan på samma sätt prata spanglish, men vad kallad då den charmiga variant som uppstår vid en mix av spanska och svenska? Spenska? Eller rentav espenska? (Med betoning på andra e:et.))
När Julian bodde i Helsingborg pratade han spånska.
Träffat, framför allt amerikanska, utbytesstudenter, vid samling efter deras ett-åriga gymnasietid i Sverige. Det gick att höra på deras svensk-amrikanska (”svamrikanska”)(?) att de bott i olika delar av landet.
Tänk om jag kunde spela in Julian och lägga ut honom här så att ni fick höra hans svenska … och spanska … och franska … och galiciska … och engelska … samt spånska …
Jo dansa flamingo ska de ju vara bra på di där spanjenickarna, det har man ju hört.
Har genomlevt ”Singlish” (Singapore English) under de senaste 6 åren – för drygt 20 år sedan var det ”Manglish” (Malaysian/mangled English), och om ett par veckor blir det åter igen ”Strine” när vi flyttar tillbaka till Australien. Singlish och Manglish är inte bara en uttalsfråga, men också en grammatikblanding med kinesiska dialekter och bahasa malaysia.
Trevligt.
Broder Tomas, gör en kommentar. Visar att han läser bloggen av och till.
(Han och båsmor träffades för åratåls sedan via programinslag i P4 Sörmland, Morgonprogrammet, ang att bo i utlandet. (Då bodde han i Bangkok, men var hemma på besök).
Nu på väg tillbaka till Aus (där han är dubbelmedborgare), efter att bli ”utkastad” från Singapore. (Bostadstillståndet upphörde i och med att han blev uppsagd pga 62-årsregel).
”Strine”???
Tack Wikipedia
https://en.wikipedia.org/wiki/Strine
Spånska, man måste bara älska det!
Övriga uttalsvarianter?
-lulska
-gotska
-värmska
-småska
-uppska
osv
Vi tillbringar sedan några år några veckor i taget i spansktalande nejder på höstar och vintrar, detta på olika turistorter. Där kan diverse personal –främst yngre– prata anständig engelska.
Sen träffar man på folk i sin egen ålder som pratar på utan att bry sig om att man inte förstår ett ord. De verkar känna sig kränkta av att man inte begriper vad de talar om och bara skärper tonfallet.
Det känns faktiskt lite obehagligt emellanåt.
LarsW, jag råkade på en tandlös gumma förra sommaren som pratade nåt jag inte begrep. Till slut sade jag det på svenska. DÅ verkade hon förstå att jag var ett hopplöst fall att konversera med.
Jag träffade en gammal tant vid Ammarnäs för fyrtio år sen. Hon pratade svenska, jag begrep inte ett ord.
Men jag fick sova i hennes gästhus i alla fall.
Förmodligen tänkte hon inte på att hon pratade bondska, eller så pratade hon inte bondska utan rikssvenska.
Tyckte hon själv i allafall. Resultatet var detsamma, jag förstod inte mytche.
Jag har undrat om hon förstod mig. Troligen.
Nämen! Jag var också i Ammarnäs för 40 år sedan! (Nej, tusan, 1975 var det visst.)
Ett långt lärarliv har lärt mej att det är lätt att hamna i ett läge där man bara pratar på utan att förstå att ingen förstår. Men en kursledare sa en gång att det är som när man häller upp saft ur en tillbringare – man ska inte fokusera på tillbringaren utan på glaset som man häller i.
Fast nu ser jag att jag visst var i Ammarnäs för 40 år sedan. I juni 1977. Så var det med den saken. Tänk om jag hade kunnat vråla ”hej Ninja”, liksom.
Apropå spanjorens språk: nyss ringde han och talade med mig om sitt bankkort som har blivit spärrat, och då lät han precis lika svensk som jag. ”Bedrägerier och bedrövligheter.”
Ammarnäs? Gamla älvkramare kan man förmoda.
När vi passerade Ammarnäs för några år sedan var det inte en käft på plats. Ge upp så snart?
Ja, lägg ut, lägg ut! (Spanjorens olika tungomål.)
Bar room fracture – vad får då vi kvinnor för namn på våra brutna småben? Inte för att jag haft några, men jag tog emot med högerhanden när jag blev kastad i aikido en gång, och två fingrar tog illa upp (pun intended) och fick lindas försiktigt, och det tog MÅNADER för dem att bli bra. Hemskt stolt var jag – mitt livs enda idrottsskada! (Fast aikido är ju inte idrott, förmanade vår sensei, det är ”konst”.)
Ni menar alltså att det är 40 år sen jag var på ridläger! Chockerande!
Då säger ni väl strax att kronprinsessan Viktoria också fyller 40 ety hon föddes medans jag var på ovan nämnda läger.
Ja, DET var konstigt, Cecilia N; jag minns också när bebisen Victoria föddes, men hon har ju alltid varit så himla mycket yngre än jag. Att hon nu blir 40 är ännu ett bevis på att tiden är både krökt och krulligt bakvänd.
Jag måste helt klart konsultera de gömda fotoalbumen, men jag tror banne mig attdet var -77 jag var i Ammarnäs.
När på sommaren var du där, Lotten?
Och var var Cecilias ridläger?
SG, jag var visserligen fältbiolog då, men vi var inte älvkramare än.
Det kom ett decennium senare, när vi hade övat oss med engångsaktion, kärnkraftsomröstning och besprutningsmotstånd.
Roligt har jag haft mitt i allvaret.
Jag var på ridläger i Cornwall, ute på heden. Uteritt hela tiden, inte en ridbana så långt ögat kunde se!
Om man försöker undvika att köra ner i diket till höger så hamnar man ibland i det vänstra. Ur SvD idag.
Jag känner en fransman som har varit gift med en värmländska och talar den mest förtjusande svenska med kraftig fransk brytning och värmländskt tonfall.
Och lilla Victoria, ja, jag var ju nästan vuxen när hon föddes. Var jag verkligen bara elva? När hennes lilla syster var nyfödd var jag i alla fall hos farmor och farfar, och vi höll vad om vad hon skulle heta och föreslog fyra namn var. Farmor och jag föreslog fina, kungliga namn, som Birgitta och Kristina, och farfar föreslog bland annat Filadelfia, med tonvikt på sista i-et, och var den enda som träffade rätt med Josefin (vi tog inte så noga på stavningen).
och: Så du är också gammal aikidoka? Visst fanns det någon mer, kan det ha varit Beatrice med fnuttar? (Aikidoka är för övrigt ett av de ord som det ska vara ok att använda s-plural på, enligt de senaste skrivreglerna. Man har iofs sagt så länge, även om det känns knasigt med engelska plural på japanska ord.)
Christer: Ki-aikido på Sysslomansgatan, Stockholm. Jag gillar aikodiinställningen: Hemskt ledsen, men om du tänker attackera mig, måste jag dessvärre lägga ner dig på marken, och ju mer kraft du lägger i attacken, desto hårdare faller du. Beklagar!
Nu blir jag jäkligt nyfiken på Ammarnäs. Vad finns där?
Kungabarn: Jag vinner! När Madeleine låg i mammas mage, var jag på Drottningholm som temporär glöggminglande journalist och träffade både magen, mamman och pappan.
Jag var i Ammarnäs 2006. Har det med något att göra?
Jag har aldrig varit i Ammarnäs. Så oerhört aldrig har jag varit i Ammarnäs att jag måste slå upp det för att få veta var det ligger.
(Jag undrar som Orangeluvan: Hör detta månne till saken på något vis?)
Det verkar som om AMMArnäs på något sätt har med barn att göra. Kan det vara det som är den gemensamma nämnaren?
Själv har jag precis sköljt min arma näsa med ljummet saltvatten. Det har inte med vare sig ridläger eller prinsessor att göra, jag är bara less på att sakna större delen av mitt doft- och smaksinne
Går det åt något håll hakke, med sinnet?
Det låter så sorgligt att inte kunna smaka och lukta.
I Ammarnäs finns Sveriges nordligaste potatisbacke, och fina vägar ut i fjällvärlden.
Jag har ett eget kungabarn.
Salig Maken servade elbilarna som används i Drottningsholmsparken.
När det var planeringsdag på dagis, fick yngste sonen följa med pappa på jobbet.
När de kom hem bad far att sonen skulle berätta vem de hade träffat under dagen, och som sonen fått åka elbil med. Sonen brast ut i gråt.
Inte hade han känt igen att det var majestätet som provkört karetan och låtit sonen att sitta bredvid.
Han grät för att han tyckte att kravet att han skulle känt igen kungen var övermaga. Hur skulle han gjort det när han inte haft varken mantel eller krona. Vill majestäter bli igenkända så får de väl i allsin dar klä sig efter specifikation.
Annars hade dagen varit kul och kungen hade varit en trevlig gubbe. Dock inkognito i tweedkostym. Typ.
Ninja: Logiskt tänkande son.
Känner för sonen!
Håkan, et tu, brater? Det är så trist att mista lukt/smaksinnet – men det kan komma tillbaka, i alla fall ibland! (Men ditt bortfall kanske bara är sommarallergirelaterat?)
På senare tid har jag till min glädje kunnat känna regndoft igen, hänger utanför fönstret när det regnar och sniffar lyckligt. Då och då återvänder också förmågan att känna lukten av stekt fisk, mmm. Små tunna dofter, som gurka, har jag däremot alltid kunnat känna. Ologiskt!
Jag lever sedan sex år i en totalt doftlös värld. Det är mest lite trist, men man vänjer sig lite grand i alla fall. Smaksinnet – dvs förmågan att känna salt, sött, surt och beskt är lyckligtvis kvar – men av kryddor av de flesta slag och lök och en massa annat upplever jag ingenting. Jo, det kan sticka i tungan om det jag äter råkar vara mycket pepprat. I går gick jag med kompis utmed havet. Luktar det hav, frågade jag. Det gjorde det, fick jag besked om, och då grävde jag i minnet efter hur hav egentligen luktade. Annars tröstar jag mig själv med att jag ju har såväl hörsel som syn och känsel intakt.
Agneta – jag förlorade mitt luktsinne efter en hejans övre luftvägsinfektion, och det tog åratal innan jag plötsligt – det varierar – kunde känna dofter igen. Så det kanske funkar igen för dig också?
Men ibland står jag ju där med rå lax och känner absolut ingenting – varken lukten av den, eller smaken när den är kokt. Lite deppigt. Men som sagt – det finns värre förluster!
Nej, mitt luktsinne kommer inte tillbaka. Det är nervtrådarna mellan näsregionen och hjärnan som gått av. Det går inte att åtgärda och rättar inte till sig av sig själv. Så jag kan inte känna doft av någonting – normalt kan man känna över 10.000 olika dofter.
Jag var i Ammarnäs 1977 jag med. Men det var i augusti. (Har förstås varit där fler gånger eftersom det ligger nästgårds, inte mer än 17 mil och ett par kilometer). Väldigt trevlig fjällby. Vägen slutar där, så de resenärer som mest gillar att färdas tar andra vägar där man kan köra vidare och komma fram vid nåt annat fjäll.
Har ju varit i Paris nyss. Det var språkligt mycket enklare än när jag var där senast, för sisådär trettifem år sen. Då pratade just ingen fransos engelska, men nu gör man det. Med varierande nivå förstås, och med mycket kraftig brytning. Det går ju bra att förstå ändå, kruxet är att man så lätt faller in i den där ”allå allå emliga armén”-varianten på engelska. Döttrarna satte armbågen i min mage ett antal gånger när de tyckte att jag gick för långt. En frågade rakt ut hur jag kunde ha haft 5:a i engelska när jag gick ut skolan.
Intressant nog, och lämpligt nog dessutom, så fanns det också lite franska-kunskaper kvar. Trodde inte det, för jag har inte pratat franska många timmar sen den förra resan. Men det kom lite peu om peu faktiskt. På slutet kunde jag rentav föra en hyfsad – om än inte akademisk – dialog med taxichauffören på väg till flygplatsen.
Jag brukar undra — för mig själv, så där — hur lång tid och hur mycket besvär som egentligen går åt för att väcka fullt liv i gamla atrofierade språkkunskaper. I mitt fall franska och spanska, då.
Min spanska hann väl aldrig bli direkt lysande, men franska har jag under en liten tid kunnat såpass väl att jag en gång (i slutet av 70-talet) har fört ett ganska långt samtal om skillnaderna mellan svensk och israelisk militärtjänst på det språket, med personer som inte kunde någon engelska alls (och ingen svenska, förstås). Numera kan jag mest bara säga turistsaker. Och det är över tio år sedan jag var i Frankrike senast, så det skulle antagligen ta ett par dagar att få igång turistfraserna, till och med.
Min franska kommer i gång spontant om jag druckit ett glas vin too much. Då pratar jag bara franska med alla och envar. Dessutom, enligt en av sönerna, med perfekt grammatik – det förmår jag inte på nykter kaluv.
Jag måste vara superbra på tyska. Två gånger har tyskar ansett att jag är född och uppvuxen i Wurzburg eller Kissingen, strax i närheten, och att min brutning beror på att jag bott mycket i Sverige. Men ändå fick jag knappt godkänt i tyska i skolan. Undrar vad det betyder…
Förr kunde man öva franska genom att vistas i Frankrike. Nu vill alla servitörer o.dyl. prata engelska med oss turister. Det gillar inte jag. Här har jag jobbat duktigt för att lära mej franska och då jäklar vill jag inte prata engelska i Frankrike. Så därför, när någon serviceperson tilltalar mej på engelska säjer jag glatt ”Ah, vous êtes anglais”. ”Non”, svarar vederbörande. ”Moi non plus”, säjer jag då.
Nja, angelägna att prata engelska skulle jag nog inte vilja säga. Men möjliga att prata engelska med, så långt sträcker jag mej. Såna här skyltar gick att se på kaféer och andra ställen. Denna med lite insiktsfull humor.
Jaha, då läser jag ÖR:s ”Moi non plus”, säjer jag då, och tänker ”Je t’aime”. (Ja, p.g.a. den här knasiga låttiteln, ’fall någon här är tillräckligt ung för att undra.)
Nu har vi firat Julians 23-årsdag och gett honom gunmmistövlar och Sverigetröja samt hört honom förstrött nynna ”huvud, axlar, knä och tå, knä och tå” …
Om den grabben inte snart blir svensk medborgare tror jag att alla vi andra får bli spanjorer istället. (Jag är jättebra på spanska. Jag kan säga ”jag är en häst” och ”björnen dricker öl”.)
En stor öl, ordentligt kall, är min totala spanska repertoar.
Men hätila ragulpr till Julian i alla fall.
Jag tycker att ni ska skriva en visa som börjar ”Nu är det Julian och nu är det Julian …”. Och hurra!
Grattis Julian!
Min förra kommentar kom visst bort, nåja, den var väl inte så viktig. Groomen tror sig veta att ”Huvud, axlar…” egentligen är norsk.
När jag var i Ammarnäs 1987 hämtades jag till resan direkt från jobbet. Han som nu är make hade skött packandet. Jag hade lagt fram mina grejer kvällen innan.
Men på nåt sätt hade han lyckats glömma dem … upptäckte vi i Ammarnäs … Den helgen kom snön och det var tänkt att vi skulle vara ute.
Långsint? Jag?!
Jag läste franska i sex år med avslut 1982 när jag slutade gymnasiet. Jag har inte varit i Frankrike någonsin förrän förra sommaren. (Sain Jean Pied du Port.) Längs vandringen kom jag från mitt ressällskap och hamnade med två franska tanter en kväll. Det gick ganska bra. Fascinerande.
Men det går i stort sett bra att klara sig med engelska längs vägen. För oss som inte kan baskiska eller spanska.
Grattis Julian!
Vi kommer att i fortsättingen sjunga ”Nu är det Julian och nu är det Julian …” så fort vi får minsta lilla anledning!!
Har ni väder? Vi har inte väder. Fast det är i alla fall inte kallt.
Vi har väder. Men ingen ost.
Hellre ost än väder.
Nån sorts väder är det nog. Men inte många moln. De ligger i kanten och är ganska små.
Duger det som väder?
Njaä, väder är det inte mycket … nitton grader, inget regn, ingen blåst, ingen sol, inga moln höll jag på att säga men moln finns fast de är liksom mittemellan, varken tjocka eller tunna, varken gråa eller vita. Hm.
Äh. Lika bra att lägga in uttalsguiden på en gång, så det är gjort åtminstone. Det heter miDsommar, fortfarande och alltid.
Lille Maken har fått en förtjusande present av sin lillasyster. Denna/hon har låtit rama in ett ark ur sin/deras mammas herbarium. Väldigt dekorativt och ett kärt minne, förstås. MEN – kan det gå för sej att det ska heta herbarium. Varför finns inte frubarium? Eller finns det? Hur ska man på ett nutilldags korrekt sätt benämna en dylik relikt från flydda dar?
Snart börjar det regna …
Mi(D)ssommarguiden dök upp sent på nollnolltalet och fick en del etertid. Nu är den på tapeten åter igen och blir väl en mi(D)ssommatradition i SR om den inte redan är det.
Den emanerar från en nattöppen telefonsvarare på –inte helt oväntat– SR Dalarna. Själv tyckte jag att den aldrig borde ha sänts eftersom inringaren inte hade givit sitt medgivande (Han presenterade sig inte, och 2008-9 fanns inte nummerpresentation som i dag) men jag fick på moppo av några slags juridiska och publicistiska skäl jag inte riktigt köpte, men vad är väl en sketen tekniker mot Baddarna i Radiohusets korridor 7B, och nu är den en klassiker.
Jag tycker fortfarande att den inte borde ha sänts, av samma skäl som tidningarna inte publicerar opixlade bilder på gripna eller misstänkta. Folk som känner honom kan nog direkt identifiera honom.
Vi flyttade in efter eftermiddagsteet. Nu är potatisen klar!
Vi har käkat sill utan nubbe men med potatis , gräslök och gräddfil. Det var tur det, för huvudrätten som skulle bli grillad hjortsadel (kycklingspett för somliga) med små nästan-färdig-kokta potatisar som rullats i smör och flingsalt och grillats klart i utkanten på gallret höll aldrig på att bli färdig. Kanhända att grillkolspåsen som stått i boa vid stugan hela vintern var en smula fuktskadad? Vi överlevde ändå genom att knapra på tillbehören (feta/melonsallad, grönsallad, VB-ost och Stenbergs ljusugnsbröd) tills sadeln behagade bli så pass färdig att den låg stilla på tallriken.
Allt detta avnjöts utomhus i aftonsolen ute på loftgången. Nästan myggfritt och helt OK temperatur. Tröjor kom inte på förrän vid halvniotiden då det var dags för jordgubbarna och tårtresterna från den nyblivna 15-åringens kalas i förrgår.
Vi hade alltså både ost och väder.
Somliga har det bra.
Jag söker tröst hos doktor Kotte istället.
Fortfarande ostlöst.
Mysteriet med ostkustens ostlöshet är fortfarande olöst.
Men västkustens västkustska västlöshet, hur är det med den?
OT. ”Som grammatikens motsvarighet till Piffi allkrydda …”
Niklas! DET tycker jag var en utmärkt jämförelse, där jag ju sitter på mina höga hästar med frsk koriander i näven.
Vi satt ute tills vi började hacka tänder och önskade oss regn som ursäkt för att få gå in. Väl inne spelade vi spel och såg film samt drack oss varma på te. Nu är det midsommardag och alla är jähättepigga.
NOT.
Piffi allkrydda, ja, färsk koriander, nehejsan.
Jag som gillar mina ellipser.
Snyhyft.
Vi jobbade hårt med uteplatsen tills vi gav upp och flydde kylan. För att få lite färg i den gråa tillvaron vidtog vi några åtgärder. Den effektivaste var nog att dra upp färgmättnaden. Men limestolar och rödstövel bidrar också effektivt.
Dagens dikt:
De va en snubbe från Getapulien
och de må ni tro va en kuli en.
Han sprang genom stan
på missommardan
och ropa att nu ere jul igen.
Minsann, jag tror vi lekte något som liknar flaggfotboll när jag gick i skolan. I alla fall jagade vi band som satt nedstuckna i byxorna och tog dem av varandra. Och ”bordet”, en cross-over mellan fotboll och rundpingis.
Mycket vanlig uppvärmningslek än i dag i svenska gymnastiksalar. Alltså att ”snappa svansen”. Kallas ibland för ”svanskull”.
I dag är det 9 + och regnar. Eventuella känslor av avund kan alltså läggas ner.
Apropå Ingelas hjortsadel ber jag att få citera Falstaff, fakir:
Jag kan ej äta den framsatta biffsteken
förty den företer tydliga livstecken.
Rättstavningsjädervulen ville ha Falstaff till faktor istället men jag såg det i tid.
Jag uppskattar kommat. Många – bekanta till mig, till och med – utelämnar kommat.
Däremot måste jag fråga om jädervulen möjligen förgripit sig på annat ställe. I min originaltext skrivs ’förthy’ och det borde jädervulen ha insett att det skulle vara.
’Snappa svansen’ fast i andra änden av tjuren är en uppskattad sport i Camargue. Om jag har någon favorit bland sporterna så är det nog denna.
Midsommarnattens köld är hård
pussarna gnistra och glimma
regnet faller på stad och gård
barnen av kölden svimma
Hjortsadeln blev alldeles perfekt tillagad, men det tog sin tid. Lågtempad skulle jag gissa att metoden kallas.
Åkej, Skogsgurra: h
[…] spanjor – Julian – bröt ju ett ben i handen häromdagen. Idag var det uppföljning, kontrollröntgen och lite irrande på sjukhuset. Som ju måste […]