Månad: juli 2013

När jag äter antiinflammatorisk medicin blir jag lite personlighetsförändrad

Publicerat av Lotten Bergman den 31 juli 2013 16:18

Förändringen består i att jag i allt högre grad håller intervjumonologer med mig själv. Det är inget nytt i och för sig, men nu är jag väldigt fokuserad på

meningen med livet
varför just jag finns
att det ju regnar hela tiden
att jag aldrig, aldrig ska få amma ett litet barn igen
att pfah, det är ingen idé att rensa i källaren eftersom vi snart dör ändå.

Jättekul, verkligen jättekul, Lotten. Jag hade ju kunnat hålla dessa monologer på ett mycket intressantare sätt – genom att till exempel fundera på

meningen med SL:s obegripliga biljettsystem
varför just jag blev svensk
att det ju är soligt mest hela tiden och bara regnar när jag är på Gröna Lund, så det så
att jag aldrig, aldrig ska få mjölkstockning igen
att pfah, det är ju ingen idé att älta och fundera eftersom vi snart dör ändå hela bunten.

Jag har ätit liknande antiinflammatorisk medicin förut — under de sista veckorna av gymnasiet. Jag kom då för sent lite för ofta, fick oväntat inte alla rätt på matteproven, tappade bort mina repliker under dramatiklektionerna och var … allmänt sur. En gång reste jag mig mitt under en lektion upp och travade med högburet huvud ut ur klassrummet när jag inte tyckte att läraren var okej som plötsligt och – kan ni tänka er – utan förvarning delade ut ett oförberett läxförhör. (Han hade förstås förberett det. Men inte jag.)

– Vad är meningen med det här? sa jag uppbragt … och bara gick.

Det blev alldeles tyst. Hela klassen stirrade på mig. Det busigaste jag annars hade gjort var att sitta längst bak i klassrummet och lyssna på hockey-VM i en miniradio. Två killar reste sig också upp och följde med mig – i tron att det handlade om en anarkistisk protest mot överheten.

Jag var lika upprorisk som Molly Ringwald i Breakfast Club.

Sedan protesterade vi – jag och de två killarna – vilt genom att dricka te i en halvtimme innan vi lomade iväg till nästa lektion. Och nu kommer jag att knyta ihop denna osammanhängande (men inte särskilt akuta) livskris som beror på antiinflammatorisk medicin, krånglande knän och ett plötsligt dödsfall.

En av mina klasskompisar från nyss nämnda gymnasieklass dog för en dryg vecka sedan. Naturligtvis har andra klasskompisar också gått samma väg sedan vi gick ut – eftersom det är snart 30 år sedan – men det här, det grävde ett litet hål i mitt hjärta. (Den satans cancern tog henne.)

Hon hette Ru liksom kängurun i Nalle Puh, och hon var så vansinnigt säker på sig själv. Jag var ju bara en liten blond lantlolla som inte visste varken ut eller in när det gällde något alls (förutom att basket var kul och att … att … näe, inte så mycket mer). När vår lärare en gång rabblade Sveriges stora författare och då nämnde Selma Lagerlöf, blev Ru arg.

– Näe. NEJ! Selma Lagerlöf är ren skit! Upphöjd till skyarna bara för att det liksom saknas en tant blad gubbarna! Pfffft! Skitsnack!

Jag satt där och nästan tog mig åt hjärtat och tänkte:

– … det där kan Ru inte mena …
– … hon kan på inga villkor ha kommit på det själv …
– … hon måste ha blivit hjärntvättad!

Men jag hade förstås fel. Ru menade det, hon ansåg att Selma Lagerlöf var kass och satt där och hävde ur sig sin välformulerade ilska mot den sedan länge döda författartanten. Läraren höll förstås inte med, men Ru gav sig icke. Hon var även emot religiöst hyckleri och kom inte närmare en kyrka än möjligtvis att hon satt med oss i ”kyrkfiket” där vi hängde på alla håltimmar och skolktimmar … och förstås under alla de vilda protesterna mot oförberedda läxförhör.

Så. Den blonda mesproppen tramsar vidare medan den smarta, coola, självsäkra och i största allmänhet fantastiska Ru inte kan göra annat än att (och nu citerar jag henne själv) ”ätas upp av maskar eller eldas upp – skitsamma man är fan död när man är död”.

65 kommentarer

”Nämen asså man kanske bara har 25 somrar kvar”

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juli 2013 20:56

Jag är omgiven av människor med ålderskriser. Några fyller 23 och tror att det roliga är slut, andra fyller 40 och är övertygade om att de bara har ungefär fem år kvar med hjärnan intakt. Jag hade som bekant min stora kris vid 18, när jag trodde att jag hade upplevt allt som upplevas skulle.

Eftersom jag kanske bara har 25 somrar kvar (fast i min släkt blir vi uppåt 95 även om vi efter 72 inte kan skilja på barn och elvispar) måste jag ju se till att blogga åtminstone varannan dag, eller hur? Men om man inte hinner för att man måste laga 23 cyklar, åka på utflykt, sova middag och laga konstig mat? Jo, då samlar man bara ihop lite inspiration!

Kommentatorsbåset associerade nämligen till ”Boktitlar som förändras helt om man bara tar bort en bokstav” efter den här engelska varianten:

”The Da Vinci Cod. Thrills, spills and gills as a Harvard swimbologist tries to catch a murderous albino monkfish. A load of pollocks but better than Brown’s original.”

Ni som har Twitter kan se det svenska svaret — filtitlar som saknar en bokstav och oktitlar som saknar en bokstav. Några exempel:

”Sperman returns” – ja, ni förstår.
”Oy Story” – om finska aktiebolag och deras historia.
”Älskling jag krympte baren” — Rick Moranis uppfinner minibaren.
James Camerons ”Avtar” — en film med svikande publik.
”Snömanen” – den vita hingsten, kusin med den svarta.
”Riddarna kring runda ordet” – en ekivok berättelse i medeltidsmiljö.
”Dimmornas bo” – om livet i en knarkarkvart.

Ninja-Malin bidrog i båset med sin samling:

Ack, Ulf Lundell
Kapten Nemos bar, P.O Enqvist
Övarna i Skuleskogen, Kerstin Ekman
Ånger från andra våningen
Bo, Tage Danielsson
Ordisk Familjebok
Ar, Jan Guillou
Sista revet hem, Moberg

Jag tycker det här jättekul, jag!

Men nu måste jag tyvärr lämna er ensamma (igen) eftersom en glass ropar på mig. Jag har ju kanske bara 25 stycken 21 juli kvar att uppleva!

126 kommentarer

Blåmärket som kommer att gå till historien

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juli 2013 13:26

I godan ro satt vi på verandan och åt – 14 personer med korv i mun och solsken i blick. Nej, alla åt inte – några klättrade i träd, gungade på gunga eller hoppade på studsmatta. Plötsligt hördes ett litet skrik, och ett barn föll med sin pappa ihop på studsmattan. Barnet hade ont och pappans blick sa ”nej, nej, nej”.

– Är det foten? ropade jag från verandan.
– … foten … ynkade barnet.

Jag och Nittonåringen har ju gått på idrottsskadekurser, så vi vet att det gäller att agera med blixtens hastighet.

– Linda? tjoade Nittonåringen.
– Uppe vid gröna toan!

Hon rusade uppför trapporna medan jag tog ett vackert gasellhopp från verandan för att med händerna knipa åt om foten. Jag flög som Stålmannen med ett uppdrag att rädda världen från undergång och jag kände att min insats skulle göra stor skillnad.

Men något blev fel. Titta på bilden så ser ni stålställningen under den blåa, vadderade kanten. Stål är hårt, brutalt och inte särskilt behagligt att konfrontera ens en ljummen sommarkväll. Kanske tog jag avstamp med det onda knäet, kanske är jag inte så smidig som jag tror, kanske fokuserade jag mer på barnet än på avståndet mellan verandan och studsmattan. Någon Christian Olsson är jag ju inte. (Eller så är det just det jag är med tanke på alla hans skador.) Något blev fel.

Alla på verandan drog efter andan som på OS 2012 när Gabrielle Douglas föll från bommen.

– ALLT ÄR OKEJ! ropade jag och klättrade upp på studsmattan och grep om barnets skadade fot.

Nittonåringen kom snabbt med lindan och vi förklarade (som vi hade lärt oss på kurserna) att det är viktigt att agera inom 20 sekunder och att lindan ska lindas så hårt att foten nästan blir blå och att man efter 20 minuter ska ta loss allt och linda om foten igen, men då inte så hårt. Skadan visade sig tack och lov vara en oskada, och barnet skuttade en halvtimme senare omkring som om ingen skada vore skedd.

Själv satt jag tolv timmar senare på akuten med detta ben.

Inte nog med att jag har ett svullet ben – jag har även ett tjockt smalben. — Inte nog med att jag har ett svullet, opererat dumknä – jag har även ett tjockt smalben.

Jag måste ha suttit och väntat i ett förrådsrum på akuten, för det var ett himla spring i skåpen runt omkring mig. I rummet intill satt någon som hade blivit biten av något jätteroligt. Mina öron fladdrade som parabolantenner ju borde kunna fladdra, men allt jag hörde var:

– Nej, jag anade ingenting. Jag som den komma emot mig med blottade tänder och sedan högg den tag i mig häääär och bara vägrade släppa!

När personal från en i trakten närbelägen djurpark dök upp hos den patienten, bestämde jag mig för att det var ett panterbett.

Vårdpersonalen fortsatte att springa fram och tillbaka och hämtade än det ena, än det andra inne hos mig. Varje gång någon kom in, lyfte jag förväntansfullt på blicken, men det var inte mig de ville åt. Jag installerade mig – och kände mig faktiskt som hemma.

Flera år gamla lappar med information som ingen längre ser.

Plötsligt kom en Harlekin-snygg läkare och sa att mitt ben ju såg förfärligt ut, men att det nog inte var någon fara så länge inte det pyttelilla såret började spruta var. Röntgen visade en stund senare inte ens en liten spricka, så jag fick tillåtelse att fortsätta leva loppan resten av sommaren.

Nu har bulan lagt sig något och jag skimrar lite vackert i svenska flaggans färger (vilket ju måste vara bättre än t.ex. den tyska) och jag fokuserar på att inte halta. Av någon outgrundlig anledning gör det jätteont att ligga ner med hela kroppen i horisontellt läge, så jag låg och sov så här i natt:

Här ser jag visserligen nästan ut som ett nyupptäckt lik i Midsomer, men ni förstår sovställningen? (Bilden ÄR arrangerad. Det är inte ens min säng.)

Och var har ni ont?

99 kommentarer

Klurigheter

Publicerat av Lotten Bergman den 13 juli 2013 10:17

Ni som inte läser kommentarerna i kommentatorsbåset ska veta att det är lika stökigt där som i min källare. Ingen håller sig till ämnet, ingen verkar vara ute i solen för att bränna näsan och alla har hela tiden något nytt att berätta.

Jag är fascinerad och imponerad, men tänkte ändå se om det så trevligt spretiga båset skulle kunna hjälpas åt med att hitta några klurigheter som man kan roa sig med. Jag har nämligen en plan. När jag blir 90 år ska jag sitta och vara jätteintressant med massa spännande gåtor som jag drar till med när mina barnbarnsbarn kommer och vill att jag ska läsa en bok och jag ju inte längre hör vad de säger eftersom jag är döv eller bara såpass dement att jag faktiskt inte förstår vad de säger.

Ser ni nu framför mig hur jag år 2054 sitter i en gungstol? Håret ser ut som svinto, händerna som halloween-handskar och mina jeans har verkligen sett bättre dagar. Men jag har köpt nya tänder och kan tala riktigt bra. Jag säger till mitt lilla barnbarnsbarn (som kanske bara bad om hjälp med att knyta skorna):

– Lyssna nu noga. Johans mamma har tre barn. Det äldsta heter Helsing. Mellanbarnet heter Göte. Men vad heter det tredje? Sätt dig nu i mitt knä och fundera! Å hopp!

Sedan kommer kanske min dotter … vi kan kalla henne Sextioåringen. Hon kanske säger att hon måste ha hjälp med att hitta den fjortonde upplagan av SAOL, den som kom ut 2015, för att alla i köket grälar om stavningen av jos. Då svarar jag med plirande ög… nej. Jag kommer aldrig att kunna plira. Nej, jag svarar då med mina koögon fästa på henne:

– Tänk dig att du springer N.Y. Marathon. Det går bra, och du tar dig framåt i fältet. När du passerar den som ligger tvåa, är du nöjd. Vilken plats ligger du på?

Sextioåringen kommer förmodligen att rycka på axlarna och minnas när hon senast (på riktigt) vann ett maraton och sedan återvända till köket.

Fritt blås i båset!

124 kommentarer

Liten knärapport

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2013 07:02

Ni som nu tror att ni ska få veta allt om när en av Sveriges största skådespelare under början av 1980-talet lät sin son sitta i mitt knä och hur det känns för mig nu när den lille parveln själv är en Hollywoodhunk, kommer att bli besvikna. För jag ska bara rapportera om den ständiga följetongen: mina knän.

Detta har hänt (den korta versionen):

Jag föddes.
Jag fick som 18-åring ont i knäna.
Jag hade ont i knäna tills jag som 27-åring artroskoperades.
Sedan fortsatte jag att ha ont i knäna eftersom det inte var något fel på dem och dessa obefintliga fel inte åtgärdades.
Kortison insprutades utan att särskilt mycket hände.
Jag föll i höstas omkull på en scen i Folkets Hus i Umeå eftersom golvet var galet.
Jag fick allt ondare – särskilt i vänster knä som vreds illa i scenfallet.
Jag opererades i detta vänsterknä i januari: lite trasig menisk och vilsna broskbitar togs bort.
Sedan fortsatte jag att ha ont trots att de trasiga bitarna hade tagits bort: basketspel var out of the question.
Min ytterst tålmodiga sjukgymnast sa i början av maj att nänu får du ta och kontakta din operationsläkare för du gör ju inga som helst framsteg trots att du är fantastiskt duktig vad gäller sjukgymnastiken.
Min operationsäkare sa efter påstötning att ja, nu är det nog dags för magnetröntgen.

Detta har inte hänt (sedan i början av maj):

Smärtan har inte försvunnit.
De svullna knäna har inte som genom ett mirakel blivit osvullna.
Det opererade knät funkar inte bättre.
Läkaren har inte skickat en remiss för magnetröntgen.
Jag har inte slutat med sjukgymnastiken.
Jag har inte spelat basket.
Jag har inte tjatat på läkaren.

Det där sista – insåg jag så sent som igår – är alldeles för mesigt. Men det kan bero på att jag inte förrän igår visste att läkaren inte hade fixat remissen. Så här lät det när jag ringde för att försiktigt säga ”harrrkl, ’schäkta, men när händer det något?”, och då fick tag på en tidsbeställningssköterska eftersom läkarna har semester.

– Men … vad konstigt. Hm. Knatter, knatter. Jag förstår inte. Läkaren har … näe. Den sjuttonde … nej. Men här har remissen funnits, men raderats. Och här har röntgenläkaren bett om mer information om operationen av operationsläkaren men inte fått någon och … och här har … nej. Knatter, knatter. Jag förstår inte, verkligen inte. Men kanske … nej.

Faktum är att jag nu har så vansinnigt ont i det opererade vänsterknät att jag bara kan sova fyra timmar i stöten. Och att jag misstänker att det ständiga tablettknaprandet på sikt inte är särskilt nyttigt. För att inte tala om hur onyttigt det är att gå omkring och gnälla, halta, stånka och på det hela taget vara en surkärring som står vid sidan av basketplanen och muttrar.

Den där brovinkeln symboliserar mitt knä och hur väl det funkar.

– Men Lotten, sa en av läkarna som jag under åren har besökt. Vad synd att du är så ung. Om du hade varit över 60, hade vi bytt ut knäna bara! Tjåpp, schwåpp!

Men jag hade nog gjort som Captain Baines då. Vägrat. Och så hade jag lutat mig mot James Onedin. Och sedan finge jag väl gå på som Zeb Macahan resten av livet.

153 kommentarer

Lite vilse i en engelsk skog

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2013 12:43

Man åker till England för att umgås med släktingar, känna sig som en kopp te, köra bil på fel sida, dricka en pint och äta gourmetmat. Eller hur?

Eller så åker man till England för att kolla på sevärdheter, attackera en främmande man på pub – en man som av oförklarlig anledning dricker tre pintar på en gång – och kolla på ännu en död författares arbetsrum.

Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än "Why not?". — Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än ”Why not?”.

Virgina Woolfs room of her own, som faktiskt var en friggebod.

Eller för att gå omkring i mataffärer och ta foton på sådant som man måste ta foto på.

Eller kanske för att åka dubbeldäckarbuss och fnittra hela vägen.

Eller för att leta upp underliga, elektriska upphängningar som man vill ha en förklaring till.

Eller så åker man till England för att på uppdrag ta ett foto på något på en plats som man inte riktigt hittar till. Min djefla man sa nämligen i förbifarten ”åk dit och dit och ta ett foto på det där cementröret där så kan jag skriva en artikel om det”.

Jag fick tre länkar som skulle klargöra allt och där det även skulle finnas en perfekt karta. Jag klickade och klickade på länkarna och hittade bara en väldig dålig karta. Men okej, det är ju han som är kartmannen; säger han att det är en bra karta så är det väl det. Tioåringen, Trettonåringen, kusin Ann och jag åkte därför iväg som på en huppegupptäcktsfärd.

Vi hittade en grop. En väldigt stor grop.

Vi letade och letade i två timmar, sprang ibland, klättrade ibland, backade, gick i cirklar och delade upp oss, ropade till varandra och … och … och gav sedan upp. Men innan vi slokörade begav oss till bilen igen, skickade jag ut Trettonåringen med kameran för att hon skulle springa på måfå i ett område som vi inte hade varit i. När hon hade varit borta i en kvart började jag bli orolig, och ropade på henne. Sedan satte jag på kameran och ropade en gång till. Och då!

I samma ögonblick som vi förstod att hon hade hittat det som vi hade letat efter, sa det pling-pling i mobilen, för den djefla mannen hade då kommit på att vi kanske behövde noggrannare instruktioner.

”Koordinaterna är 50.957440, -0.086323 och på den här kartan kan ni se vart ni ska.”

Skrev han. Men det var ju så dags.

Och vad var det som vi fann? Ja, det är en helt annan historia. — Och vad var det som vi fann? Ja, se det är en helt annan historia.

128 kommentarer

Med huvudet under armen i England

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2013 12:27

Ni vet hur man gör allt för att som gäst

hjälpa till
inte vara till besvär
på något sätt betala maten
vara välkommen tillbaka en annan gång.

Med andra ord: som gäst ska man vara väluppfostrad. Jag, Tioåringen och Trettonåringen är nu hemma hos min fantastiska kusin Ann i Ditchling, och hon är så gästfri att väluppfostrandet liksom kommer av sig självt.

Det första vi gjorde när vi kom hit var att handla i en mataffär – ungefär det bästa och roligaste jag vet. All mat här är så billig, ”2 for 1” är mer regel än undantag och avdelningen med prydligt upphängda, inplastade ko- och grisdelar är så stor och imponerande. Jag plockade på mig två stora burkar jordnötssmör som Nittonåringen har beställt och valde ut en stor chipspåse och tänkte att ”även om det här inte är en storhandling så ska jag betala den och hoppas att vi åker och handlar igen så att jag kan få betala mer”.

Under tyngden av bautacips knäade barnen. — Under tyngden av bautachips knäade barnen.

Väl framme i kassan visade det sig att jag – mitt nöt – inte hade plånboken med mig, för den låg kvar i bilen till alla eventuella bovar och banditers stora lycka. Ann fick alltså betala hela handlingen, inklusive mina jordnötsburkar och chips medan jag bannade mig själv och tänkte att seniliteten nog har slagit klorna i mig lite väl tidigt.

Dagen därpå skulle vi åka buss till Brighton.

– Trarajdiraaa, vad kul, packa handväska, ta bort onödiga, svenska kvitton och medlemskort ur plånboken SOM JAG NU STOPPAR NER I VÄSKAN, sa jag högt till mig själv för att inte göra om misstaget.

Men hur betalar man på bussen i England? Jo, med mynt. Har jag några mynt? Eh. Nej, hela påsen med brittiska pengar ligger ju kvar hemma.

– Harrrkl, hrrrrm, kära kusin, eh, får vi låna lite slantar till bussen? sa jag och höll ut handen som den tiggare jag är.

Naturligtvis fick vi det. Tio pund i slantar skramlade en stund senare i min ficka och på huvudet hade jag mina läsglasögon eftersom jag ju fortfarande måste läsa valören på pengarna. Vi var rustade för stadens äventyr, helt på egen hand! Allons-y!

Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.

Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.

Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.

Efter badet, var det dags för shopping. Eller vad man kan kalla det: vi går in i affärer och klämmer och känner och så får barnen önska sig något som jag köper och så fikar vi och så köper vi en glass och så andas vi brittisk luft och trrrrrrrivs. Men för att kunna trivas på just detta vis måste man ha pengar!

– Hej pankomaten, nu ska vi ta ut pengar, trallalaaa. Plånboken har jag här och nu ska jag stopp … stoppa … nu ska jag stoppa in mitt kort … eh … men … hallå?

Jahaja. Inga kort. När jag plockade ut onödiga saker ur plånboken, tog jag ju även ut betalkorten. De enda som låg kvar var tre lånekort. Andas. Andas. Le lite snett, för det gör människorna i sådana här lägen i romaner.

– Ojojojoj, barnen. Jag har klantat mig, så nu har vi inga pengar. Men vänta! Här i fickan har jag ju nästan fyra pund! Här får du ett, här får du ett, här får jag ett. Nu får ni handla för ett pund var!

Tioåringen spelade upp sin peng på ett arkadspel, Trettonåringen köpte en liten mjukis-surikat som nu heter Will Shakespeare och jag köpte ett anteckningsblock som ser ut att vara minst hundra år gammalt. Vi sammanstrålade efter ett par timmar med kusin Ann och jag förklarade läget.

– Nämen! Nämen! sa hon. Hur mycket vill du låna? Hundra pund? sa hon.
– Ja … tack … sa jag och höll ut handen som den tiggare jag var – ännu en gång.

Summa summarum: jag har hittills inte gjort av med en enda krona, men för kusin Anns 110 pund haft riktigt roligt!

Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.

95 kommentarer

Sveriges största beredskapsmuseum!

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juli 2013 00:02

Jomen. Sveriges största beredskapsmuseum finns strax söder om Viken, som ligger mellan Helsingborg och Höganäs på västkusten i Skåne.

(Halva läsekretsen drar nu efter andan – den halvan som hänger i kommentatorsbåset och igår fick reda på att Tioåringen, Trettonåringen och jag har tagit flyget till England. Den halvan som ju nu förväntar sig fish’n chips-recensioner och dubbeldäckarbilder. Men som hamnar på militärmuseum. Så underligt.)

Jag har hängt i Höganäs-trakterna sedan 1985 i och med att min djefla man är uppvuxen i Viken och Nationalencyklopedins redaktion låg där 1986–99. Men inte en enda gång har jag kommit mig för att kolla in Beredskapsmuseet, som ju ligger blott ett stenkast från väg 111. Vilket, inser jag nu, inte är så himla konstigt; det invigdes nämligen så sent som 1997.

Man började med att gräva fram ett skyddsrum som hade murats igen och fylla på med gåvor och upphittade prylar som sådana som jag samlar på sig. Och det är verkligen intressant. Jag som verkligen struntar i all vapenhistoria, fann en vansinnig massa att titta på och läsa om. Att jag inte förstår mig på vapen beror förmodligen på ett renodlat ointresse och obildning. Om jag hade kunnat peka på en kanon och säga nåt om den, hade det säkerligen varit roligare.

– Jahaja, modell 187-B, den med alltför små hjul som tippade framåt när den inte fastnade i kaninhål. Det intressanta var att den häääär mittendelen visade sig med att ett enkelt handgrepp kunna förvandlas till en perfekt kastrull med inbyggt durkslag. Den yttersta delen av synnerligen hårt järn med små räfflor återanvändes som en del i Saabs förgasare under 1960-talet.

(Jag ska kanske för säkerhets skull tala om att allt i föregående replik är rappakalja.)

"Hallå, vad är det där?" sa ett barn nyfiket. "Jamen det är ju hylle", svarade jag. — ”Hallå, vad är det där?” sa ett barn nyfiket. ”Jamen det är ju hylle”, svarade jag.

– Det här, förstår ni barn, är madrass som är full av hästhår. Känn!

Den där tagelmadrassen ovan var storligen fascinerande för de små allergivana barnen i sällskapet. De var överens om att den trots allt var ganska bekväm även om hårda strån stack ut som överraskningar här och där. – Men hur klipper man av hästen allt hår? – Vad gjorde pälsdjursallergikerna? – Var hittade man så många hästar så att det räckte till alla Sveriges madrasser? – Vad trångt det är!

Det trånga utrymmet var Sveriges enda bevarade mobila logement. (Alla de andra brändes upp efter kriget.)

Den här tidningen låg på en pinnstol bakom glas. Jag försökte trycka mig genom avspärrningen för att klämma och känna på den, men misslyckades.

Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är "val"? — Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är ”val”?

Även känslan att gå ner i ett skyddsrum var fantastisk. Kallt, fuktigt, stort och trångt på en gång och väldigt … rustikt. En liten 40-talsbiograf fanns där nere, olika uniformer, skidor, pjäxor, fältpost, slantar och vapen. Och vapen. Pickadollor och gevär, kanoner och musketörer och kulor samt lite mer vapen.

Men det finns här som på alla museer med självaktning en genusgenomtänkt hörna – här med allt från bröllopskläning och klackskor till toalettpapper och virkade sanitetsprodukter.

– Men? Rapport från England? undrar ni nu.

Jodå, den kommer, den kommer! Imorrn ska vi göra Brighton osäkert, have a nice cup of tea 14 gånger och köra bil på vänster sida.

75 kommentarer