Hoppa till innehåll

Det vänstra ögonbrynet och baletten

Jag skulle så rasande gärna vilja berätta om när jag spräckte mitt vänstra ögonbryn, men kan inte begripa att jag inte redan har gjort det. Det har visserligen nämnts här och där, men själva storyn verkar jag inte ha utvecklat som jag borde.

Det var 1968 och en mystisk dag hemma i fyrarumslägenheten på Magistratsvägen 7A eftersom pappa (kemist på LTH) och mamma (språklärare i Staffanstorp) var hemma och vi skulle äta lunch och barnflickan (som kanske hette Ewa) kämpade med Broder Jakobs haklapp. ”Mystisk dag” var det eftersom jag inte begriper varför alla var hemma.

Vi åt, Broder Jakob trilskades och jag var arg för att jag skulle ”gå på balett”. Balettlektioner tog nämligen ALLA hos Birgit Wettergrens balettskola i Lund.

intelottenbalett
Inte jag … men precis sådär söt var jag. Nog.

Detta innebar konstig stress (vilket jag aldrig någonsin upplevde annars) eftersom pappa hade ansvaret för balettlektionsavlämningen och han av någon konstig anledning alltid var sen och dessutom bedrövlig på att knäppa upp sin fyraåriga dotters blus utan att alla knapparna lossnade.

– EN KNAPP TILL! Varför lossnar knapparna?
– För att de inte sitter fast ju.

(Jag kan förstås inte alls veta om replikerna föll så, men jag minns med fantastisk skärpa pappas förvåning när knapparna inte höll för stressen.)

Men tillbaka till köket; det var alltså dags att komma iväg. Barnflickan hjälpte mig till badrummet eftersom man måste borsta tänderna innan man dansar balett.

Och det var där och då som jag förstod att jag inte ville dansa balett. I alla fall inte just denna dag. Jag tog ett stadigt bett om tandborsten och stirrade barnflickan i ögonen. Hon försökte borsta vidare men eftersom jag bet så hårt jag någonsin kunde, blev resultatet bara att mitt huvud ruskades fram och tillbaka. Jag bet ännu lite hårdare.

ewa_barnflicka_68_69
Broder Jakob, barnflickan och lilla Lotten på balkongen 1968.

När tandborsten gick tvärt av, sprang jag ut ur badrummet med barnflickan efter. Hon fick jag tag på mig, men jag slet mig loss och sprang in i köket – fortfarande med tandborsthuvudet i munnen. Där snubblade jag på köksmattan och for med brutal fart och kraft med vänster ögonbryn rakt in i ett köksskåp och vidare in under bordet.

Det blev ingen balett den dagen. Vi åkte till lasarettet och jag blev under en grön operationsduk sydd utan bedövning och mina tårar rann under tiden sakta ner i öronen. Nere i stan dansade Birgit Wettergren gravid i sina trikåer med massa små barn på det väldigt knarrande parkettgolvet, och just denna dag föll inga knappar ur min lilla blus.

Sensmoral: Det här med att dansa balett är inte bra för hälsan om man har dålig kvalitet på sina tandborstar.

Share
Publicerat iBloggen

63 kommentarer

  1. Kära språkpolis!
    En mig någorlunda närstående bloggare hävdar med bestämdhet att ”barnflickan fick jag på mig”. Hur ska jag tolka denna röra av personliga pronomen?

  2. Vid en närmare granskning ser jag att röran är än värre. ”Hon fick jag på mig” står det. Vi kanske ska vara glada att hennes inte fick mig på jag?

  3. Orangeluvan

    O, jag har sällan läst mer melankolisk mening:

    ”Nere i stan dansade Birgit Wettergren gravid i sina trikåer med massa små barn på det väldigt knarrande parkettgolvet, och just denna dag föll inga knappar ur min lilla blus.”

  4. Och jag var så förvirrad och okoncentrerad av alla underliga och melankoliska formuleringar att att det blev ”dansade Birgit Wettergren sig gravid med massa små barn”

  5. (Så synd att pronomenförvirringen blev utredd innan jag kom hit …)

    Balett. Å. Någon balettskola har då aldrig funnits i närheten av mig när jag var barn.

    En gång när jag gick i första klass och det var vinter, skulle lektionen strax börja efter rast. Alla barnen hade tagit av sig kängor/stövlar/pjäxor och rände runt i skolhusets kapprum och lekte någonting. Det var blankt stengolv. Alla hade raggsockor. Och jag ilade runt ett hörn och — halkahalka! — slant, föll på knä och kanade rakt fram i full fart. Ett väggelement fick stopp på mig genom att träffa mig i pannan.

    Jag började storgråta för det gjorde så ont, men skämdes för att jag tyckte att stora flickor som börjat skolan inte ska gråta bara för att de slår sig lite. Just då kom en annan flicka ut från toaletten, stirrade på mig och skrek ”Åh FYYY”. Så jag in på toan och såg mig i spegeln. Det rann tre floder blod: en nedför näsryggen och två utåt-nedåt utanför ögonbrynen. (Sorteras under avdelningen ”syn jag aldrig glömmer”.)

    Jag fick i alla fall bedövning när jag blev sydd, däremot minns jag den oerhört egendomliga känslan av hur det drog och drog i skinnet. (Och mamma berättar gärna hur mycket hon skäms över att hon inte stod ut med att se proceduren, utan mådde illa och måste gå ut.) Ärret går fortfarande att se om man vet var man ska leta.

  6. Heh, mamma som nästan svimmade när de stack en stor synål i ansiktet på hennes yngsta barn, skulle kanske kalla synen bedånande …

  7. Jag var väl tretton när jag klev in till morsan, som satt och fikade med en kompis, och berättade att jag hade skjutit mig. Iom att jag både kunde gå och framföra budskapet utan tårar så var det nog inte så farligt, trodde jag att de skulle tänka. Det gjorde morsan, men inte kamraten som nästan dånade. Taxi till sjukan, bortplock av kula och två stygn senare var det hela en god historia att brilla med på skolgården trots att jag hade varit otroligt klantig:

    Dels hade jag ett finger på avtryckaren, och dels så hade jag fingret på den andra handen för pipan när jag laddade om en luftpistol. Och det blev faktiskt inte nyttjandeförbud på denna. Morsan ansåg officiellt att jag hade lärt mig en läxa men gammal sportskytt som hon var, så gladde det henne att vi ungar också sköt.

  8. Mitt bidrag till snubbla och slå sig som liten:
    Jag var i åldern ”jippi jag kan gå”.
    Om det var en tröskel eller mattkant som var mitt fall kommer jag inte ihåg. (Nä, jag minns inte vad som hände, men jag minns inte heller berättelsen på den punkten.)
    Nåväl. Framför mig på golvet låg en liten portmonnä med sånt där typiskt portmonnäspänne: två små skänklar som vrids om varandra för att stänga. Den träffade mig mitt i pannan. Det blev sytt och syns än i min panna.

    Cool morsa, Lars W.

  9. hyttfogden

    Dotra var fyra år och vi hade varit i vebon och lastat skottkärran full med ved. Ivrig att hjälpa till och med vedträn i famnen snubblade hon och föll mot skottkärran vars kant repade upp ena ögonbrynet. Någon färd till sjukan blev det inte, vi drog ihop såret med kirurgtape som fick sitta några dagar tills det läkt. Ärret går fortfarande att se – om man vet var man ska leta.

  10. Christer

    Numera 19-åringen fick en armbåge i pannan under en av korgarna i Bollhuset och passade förstås på att dokumentera följderna med en spegelselfie (Lotten har sett den). EB:s herrar var snälla nog att låna ut ett rent matchställ, eftersom man inte får spela med blod på kläderna. Efter några timmars väntan på akuten orkade tyvärr inte läkaren vänta tills bedövningen hade tagit, men det hela gick visst ok ändå.

  11. I det lilla brukssamhället där jag växte upp fanns det en välsorterad järnhandel. Där fanns både svartkrut och stubintråd och när jag berättade att pappa behövde sådant var det ingen som funderade så värst över det. Jag hade ju tidigare köpt spik och verktyg och vad man skulle ha svartkrut och stubin till i snickeriet var det ingen som funderade över.

    Men nu var det så att vi hade varit på skjutbanan och plockat tomhylsor till mausergevär. De var händiga att fylla med krut och så stoppade man i en bit stubin och klämde ihop med tång så det blev en liten handgranat. Den tände man med brännglas och när det frästa om stubinen gällde det att kasta. Men man måste vänta lite så att explosionen skedde i luften. Om det small på marken fick man inga applåder.

    Vi hade fått fyra hekto svartkrut. Det räcker länge och när vi hade slut på tomhylsor och stubin kom vi på att vi skulle satsa det som var kvar på en riktig salut. Kanon? Nej, det hade vi inte. Men en gammal innanrutten björkstam hittade vi. Den bearbetade vi så det blev ett hyfsat hål i mitten och så pluggade vi ena änden med ett vedträ. På nåt vis fick vi till ett fänghål och så laddade vi med krut och kottar och tände.

    Det fräste lite, men det small inte. Björkstammen var fuktig och fängkrutet hade inte orkat ända fram. Men lite rök steg det upp ur hålet. Den dummaste av oss (säger inte vem) smög sig fram och skulle kika ner i mynningen för att undersöka läget. Strax innan den dumma jäveln fick ögat till mynningen small det. Märket i pannan syns än.

    Hyttis gjorde en gång en inventering av min sargade kropp: Märke efter slaggstensras, vaccination, svartkrutskanon, tarmvred, spårvagn, bypass.

    Tatuering? Jag är märkt så det räcker…

  12. Mormor hade barnflicka när vi voro hos henne om somrarna. Det behövdes knappast, eftersom vi alla i lugn och ro satt på vinden och läste det senaste årets veckotidningar. Men slapp diska, det gjorde hon.

  13. Morsan tänder en John Silver utan filter i sin himmel, Cecilia, och tackar för ditt. Hon var allmänt sedd som en glad skit och tämligen social, men nog också den enda människa jag känt som alltid behöll fattningen när det gällde.

  14. Och nu blev jag tvungen att gå till toaletten (inte på den, i gängse bemärkelse) — den på bottenvåningen — och leta rätt på en bok för att hitta ett åldrigt tandborstcitat (tandborstarna är äldre än man tror). Jag kunde det inte tillräckligt väl utantill för att gooooogla fram det (om det nu finns onlajn vilket det mycket väl kan göra). Så jag skriver helt enkelt av det.

    Alltså, ur James Beresfords The miseries of human life skriven 1806:

    Having forgotten to lay in a fresh supply of toothbrushes, battering the teeth with the handle, and pricking your gums with the bristles of your old one, completely grubbed out in the middle — its few remaining hairs staring off horizontally on all sides. Then, the moment in which a misgiving comes over you, that someone else has clandestinely assisted you in wearing out your toothbrush.

    (Jag älskar sådant här; över två sekel har gått, men man känner igen sig i alltihop!)

    Och ett litet PS: Det jag har är en modern utgåva som bara har plockat russinen ur kakan, dvs. småsnuttar ur originalet som var ganska långt (man kan läsa lite om det häääär).

  15. Brid

    Jag hade också barnflicka. En om året i fyra år, sen flyttade vi till annan ort och jag fick dagmamma istället. Dagmamman var en som var hemma om dagarna och hade en dotter i min ålder. Barnflickorna var ungefär sexton år och en hette Rosita, vilket jag nog aldrig har träffat någon annan som heter.

  16. Gomorrn!
    Vi hade alltså barnflickor i nästan tio år, jag och mina syskon. Ulla var bäst. Eva hette säkert fyra stycken. En var japan. (Stackars lilla barn?)

  17. Nej, Lotten, det kommer du väl ihåg? En japansk och en kinesisk förälder med ”illustrationer” och sedan är det ”stackars lilla barn” med kombinationsillustration. Kanske inte så Pysselitens Karlslok nu för tiden.

  18. Sanna

    Jag har lärde mig i julas att med åtminstone en LÄRARE i familjen och både mor och far som arbetar då anställdes det barnflicka. I alla fall på femtiotalet och tydligen också sextiotalet. Min mamma hade barnflicka eftersom mormor var lärare. Mormor valde ut de bäst lämpade ur avgångsklasserna och såg till att de fick en bra start i arbetslivet som barnflicka åt min mor. Det var populärt bland de unga kvinnor som bodde på gårdar att komma in till stan som barnflicka. De fick på så vis närmare till nöjen och annat kul. Måste ju säga att det känns lite konstigt att kalla Hofors för stad men allt är relativt.

  19. Min mamma föddes i Japan (eftersom morfar arbetade där). När de kom hem sa folk ”Är hon född i Japan? Men hon har inga sneda ögon!?”

  20. LupusLupus99

    LarsW, den enda kommentar jag kan komma på till det
    klippet är det engelska uttrycket ”priceless”. 😀

  21. ”Vi vill ha barn/ vi vill ha barn/ vi vill ha barnomsorgen bra!” Så skanderade man i början av sjuttiotalet när dagisutbyggnaden tog fart. (Ja, ja, satsbyggnaden i sådana där demo-slogans är inte alltid den elegantaste, medges.) En annan populär ramsa var för övrigt ”Vi vill ha sex/ vi vill ha sex/ vi vill ha sextimmars arbetsdag”.

    Barnflickorna var nog helt oumbärliga under den där perioden då hemmafrun blivit allt ovanligare och innan förskolan var utbyggd (ropen skalla, dagis åt alla!). Under övergångsperioden fanns det krav på att de som skulle utbilda sig till dagisfröknar (=förskollärare) först måste ha ett års praktik ”med barn”. Dvs som barnflickor. Förskollärarutbildningen var populär och det fanns hur många ambitiösa, trevliga, duktiga och barnintresserade unga flickor som helst som ville ta hand om ens barn.

    Sanna@10.53: Hofors må vara en nöjesmetropol, men för att det ska framstå som en stad måste man nog komma från Ältebo, eller så.

  22. Hm. Jag måste nog skriva ett helt inlägg om alla våra barnflickor …

    Det är inte bestämt vilken sträcka jag ska köra (åka?) än. Det beror på hur vi alla håller oss oskadda och friska. (Så just nu lutar det väl åt att jag kör den kortaste?)

  23. Ber om ursäkt för onärvaron igen – jag flänger som ett torrt skinn sådär så att folk som möter mig säger ”men vad DU ser trött ut då” och jag inte hinner sätta mig ner för att berätta HUR trött jag är. Vilket ju är ytterst tillfredsställande att få göra.

    Hm. Det var kul att skriva ”tillfredsställande”. Massa dubbla bokstäver. Hm.

  24. Här kommer din prioriteringsordning för ett par veckor:
    1) Bli frisk!
    2) Rehabträning.
    3) Fortsätt vara frisk!
    4) Skidträning.
    5) Basketträning. (Hallå! Det är en kort tid i ditt liv – och dygnet har fortfarande bara 24 timmar.)
    6) TV-sport.

  25. 1) Skulle nog faktiskt klassa mig som frisk nu!
    2) Rehab. Jo. Jag ska nog kolla med min sjukgymnast. Bra.
    3) Jag är så sällan sjuk så det här kommer nog att bli bra.
    4) Skidträningen är jättesvår att sköta nu när det har töat. Bedröhövligt i spåren.
    5) Basket, tjoho! Igår missade jag halva spanjorens match för att jag prioriterade egen basketträning!
    6) Såg ni att vi tog ett VM-brons igår?

  26. Men … men … det måste finnas en sjua också. Eller snarare diverse b) och c) under varje nuffra. Nämligen tid för tumrullning, navelskådning (med ty åtföljande samling och sortering och klassificering av navelludd), allmän fnissning samt kontemplation över exakt vad den där färgen på det där äpplet egentligen heter*. Ju. (Latmasken i en kräver sitt, annars blire inge rolit!)

    * Ja, det sista är bara ett exempel av många på onödig och därför för hjärnans gymnastiks skull nödvändig kontemplering.

  27. Är fortfarande förundrar över att man måste borsta tänderna innan balett. Tvätta fötterna skulle vara mer passande liksom. Eller behövde i le hela tiden ni dansade? Eller var det tandborstning efter varje måltid och det råkade bli före baletten? Många frågor. Men den viktigaste: hur lyckades du inte svälja och kvävas av tandborsthuvudet när du föll???

  28. Nu är vi inne på väsentliga frågor!

    Annika har förbrukat sjuan. Så det får bli
    8. Finns navelludd- eller är det en mytisk substans?
    8a. Hur får man i så fall tillgång till sådant? Och
    8b. Är man inte rätt navlad om man inte har egenproducerat navelludd? Samt en väsentlig fråga
    8c. Är det skamligt att vara så felnavlad att man inte har eget navelludd? och
    8d. Hur stor del av världens befolkning saknar eget naveludd? Vilket leder till en MYCKET VIKTIG FRÅGA
    8e. Skulle det löna sig att smälla upp en navelluddsfabrik på Heden?

    Efter denna utflykt tvingas jag tillbaka till vardagen. Just idag består vardagen av att försöka minska vikten på en stor transformator från en massa ton till något färre ton. Suck – det är tungt…

  29. Såsom varande navelluddsproducent vill jag inte undanhålla er att just i morse, då jag just stigit upp ur sängen, fångade min fru upp mitt nyproducerade navelludd och gav det till Fia som tankfullt(?) tog det i näbben för att omedelbar släppa det på golvet.
    Förmodligen är jag inte riktigt klok som skriver det här.

  30. Stort tack till Niklas för en fin vardagsvinjett!

    Allt annat bortsett är jag så fascinerad av papegojors artighet. Åtminstone är vår ytterst artig. Om man ger honom något så tar han emot det, hur ointresserad han än i själva verket är. Ibland slänger han föremålet/matbiten direkt, ibland håller han det/den begrundande i näbben en lång stund och släpper sedan diskret (antagligen i föreställningen att vi har slutat titta och inte märker att han inte vill haaa).

    /Prokrastinerare i alla länder, förenen eder! (Vad gör jag här,jag har väl annat att göra.)

  31. Tack Annika och Niklas!

    Nu har vi så många observationer att vi kan börja göra statistik av dem.

    Av tre individer visar det sig att två producerar eget ludd och en saknar förmågan. Med viss reservation för populationens storlek drar jag slutsatsen att ungefär 67 % av Sveriges befolkning producerar eget ludd.

    Men, den här undersökningen har en viss bias, nämligen innehav av papegoja. Mitt problem är alltså att bestämma mig för om jag ska förkasta undersökningen eller låta flera individer bidra.

    Jag bestämmer att låta fler individer bidra.
    Alltså: Självproducerat ludd eller inte?

    Har jag tur så kommer det in tillräckligt många svar så jag kan ägna resten av dagen åt statistik. Den tunga transformatorn tar jag mañana…

  32. Christer

    Jag tror inte att Eskilstuna behöver vara särskilt oroliga, åtminstone inte än på några år.

  33. Då har vi alltså allt starkare statistiskt samband.

    Annika: P och L, K
    Niklas: P och L, M
    Ninja: /P och /L, K
    SG: /P och /L, M

    Det är alldeles klart att det finns en stark koppling mellan fågelinnehav och eget ludd. Könstillhörighet har däremot ingen betydelse.

  34. Jag säger som min farmor:

    – Men jösses vad tiden går! Så stora ni har blivit allihop!

    (Det här med tidsåtgången i ett svart hål som heter februari är absurd. Men jag är väldigt glad att ni inte har övergivit mig.)

  35. Ingen fågel, inget ludd. Groomens navel har en helt egen form efter bråckoperationerna och skulle troligen inte kunna kvarhålla ludd, om den bildade något.

  36. Jäklar, Örjan, det där programmet skulle jag ju ha tittat på men tittade inte (och nu har jag ju inte riktigt tid att titta nuuu). Det måste jag kolla!

    Ludd av papegojor är ett myhycket intressant fenomen. Där papegoja finns, där finns vita avlagringar som är lite oljigare än vanligt damm, nämligen resterna av de hylsor som fjädrarna växer ut i. Och gojor, som ju kommer från tropiska områden, ruggar inte utan byter fjädrar lite hur som helst lite när som helst.

    Om man säger så här: Gojan sitter på axeln. Putsar sig lite. Sträcker lite på sig. Genomför plötsligt en — i sig fantastisk gymnastisk yogisk dynamisk otroooolig — helkroppsruskning. Vitt damm och en del små fjun yr in i axelinnehaverskans ansikte, med särskild landningsplats i näsan såvida sagda person råkar andas in just när den imponerande kroppsvibrationen utövas.

    Nä, jag är inte allergisk mot fjäder. Men det skulle inte förvåna mig om en del av navelluddet är aviariskt betingat.

    (Eh … får jag skriva så? Avies är fåglar, ’fall någon undrar …)

  37. Örjan,
    tur att jag inte har något då. Det där var ju värre än Aliens och Välkom te Knohult tillsammans.

    Fast den senare är ju rätt bra – förhållandevis…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.