Hoppa till innehåll

Månad: juli 2014

Detta har hänt sen sist: flugorna och en soptunna

Jag har i kommentatorsbåset lite lamt beklagat mig för att jag är så frånvarande. Det är de facto alls inte klagomål – jag är extremt nöjd med situationen som den är: solen lyser, det är varmare än varmt, ölen är god och gästerna rara.

Men flugorna, ack. Flugorna! De sneglar på oss människor och ser oss i ögonvrårna med armen lyft med en hoprullad tidning anfalla i slow motion. Flugorna kliar sig då lite på hakan, funderar på kvällsmaten, gör några armar uppåt sträck och flyger stillsamt på en liten promenad en stund senare när vi människor med våra långsamma synapser fortfarande är på väg ner med armen.

– PANG!!! smäller jag i köksbordet så att att glasen skallrar.
– Body count zero, konstaterar spanjoren här i huset, som redan är uppe i åtta eftersom han har utvecklat en taktik med två flugor per smäll.

fly_killer
Så nu har jag på Teknikmagasinet köpt en flugrost, som på tre dagar har lyckats locka till sig och döda 0 (noll) flugor, myggor, harkrankar och fruktflugor.

På Coop köpte jag ett blommigt flugklisterpapper som man sätter fast i fönster, särskilt i nedre vänstra hörnet (det står så på beskrivningen och då måste väl världens samlade flugdödarforskare ha kommit fram till att flugor kan skilja på höger och vänster) och på den klisterlappen har blott tre, långa, blonda hårstrån funnit döden.

Förutom att hata flugor (nej, jag vet att vi inte ska hata flugor utan vara dem tacksamma eftersom de behövs i naturens kretslopp), har vi sörjt vår Bin. Det är en storinvestering till soptunna som vi ähälskar som vore den vårt barn.

binnen
The Bin på en bild från 2007, när den kom hem till oss – när vi fortfarande hade träfärgat golv och jag (tydligen) hade uppvikta jeans på mig.

Men nu är det ju på det viset att storinvesteringar lönar sig i längden. För när The Bin gick sönder, kontaktade vi Brabantia genom att fylla i ett formulär med information om köpdatum (hej vad bra att man har en blogg) och leveransadress. Och vips! Levererat till dörren kom ett nytt Binlock efter mindre än en vecka!

Men nu är jag långt ifrån flugorna, barnen, spanjoren, min djefla man och The Bin, eftersom jag är på väg till England. Klockan 16 tog jag tåget hemifrån, kl 17 anlände jag till Centralen och här måste jag sitta till 19:18 för så sällan går SJ-tågen till Arlanda. Om jag lider?

Ja: det är ju fullt av flugor här!

flugfan
”Kanske lite ostkanter och brödsmulor … såg nyss ett wienerbröd ligga och skräpa … mormors hosta … mmm.”

Nu blev det lite intressant … Jag sitter i loungen på Centralen och in kom nyss en vattenkammad yngling på ungefär 18 år och han har lagt sig på en av sofforna med skorna på!

liggande loungekille
Han är ju liksom inte hemma i sitt vardagsrum …
Share
24 kommentarer

Hur är man en god gäst?

Delar av familjen är på vift – den djefla mannen, Fjortonåringen och Elvaåringen far omkring i Skåne. De har bland annat varit och hälsat på hemma hos Tjugotvååringen i Lund. Och nu fick jag höra att de inte sköter sig! Vabaha? Vafalls? Say what? Hallå där!

bruce_hulk
Symboliken är klar.

Elaka mamman och Tjatiga frun i mig blev både förvånad och förbaskad. För jag vill verkligen att krångel- och stök-bergmans ska uppföra sig exemplariskt så att vi är välkomna tillbaka överallt en annan gång. Alla är ju inte lika tåliga som den ytterst tålmodiga storebrodern som de facto har bytt blöja på alla sina syskon.

– Vasaru att du sa, saru?
– Äsch, det gör inget, sa Tjugotvååringen.
– Hade de inte fixat sina sängar och lagt de använda lakanen där man lägger använda lakan eller där du som värd säger att de ska lägga dem?
– Eh, nej.
– Och inte diskat heller?
– Nej. Men …
– Det blir minst 25 armhävningar var! röt jag.
– Va?

Jag antog liksom rollen av den där skrikande übertjifen i den där amerikanska filmen, ni vet? (Inte den här.)

Men nu undrar jag om vi – här och nu – skulle kunna göra en lista här på vad som gläder en värd? Jag, t.ex., blir ju vansinnigt glad om folk har med sig ett stort bröd till frukosten, men vill inte alls ha en blomma som Mitbringsel.

guest bread
Perfekt.

Dessutom får alla en stor applåd om de i förskott talar om vilka allergier och matpreferenser som gäller. Har ni varit med om detta?

– MAAAAAT!!! KOM ALLIHOPA!!!
– Åh, vad gott. Fast jag är allergisk mot ägg. Trodde att du kom ihåg det …
– NEJ! Faaaan!
– Och jag är ju sedan en månad vegetarian.
– Helvete!
– Förlåt, Lotten.
– Ta er jävla bukett och sov hos grannen!

Nej, så säger jag ju inte.

Vad jag förväntar mig att min egen avkomma ska göra som gäster:

  • Ta med lakan!
  • Erbjud er att betala om ni går och handlar!
  • Diska allt, även det som inte är ert!
  • Om ni lånar lakan: röj så att det ser fint ut i sängen innan ni åker vidare!
  • Fråga var gästboken ligger!

Vad jag förväntar mig av mina gäster:

  • Ta för guds skull inte med er lakan, jag har 317 miljoner och en tvättmaskin!
  • Kom inte hit och betala nåt, jag har ju bjudit in er! Väl? Eller …?
  • Ta undan från bordet och sätt in i vår diskmaskin som heter Disco!
  • Fråga mig om lakanshanteringen – ibland kommer mindre nogräknade översovare hit (hej Orangeluvan) som glatt och obekymrat sover på andra människors lakan.
  • Skriv i gästboken!

Hm. Det här var ju inte alls konsekvent. Ett nytt försök:

Jag försöker att som gäst

  • ta med mig en bal toapapper eftersom det ju behövs i varje hem
  • inte drälla som jag brukar med saker – värdparet ska slippa hitta mina strumpor i sitt sovrum och sina egna gafflar bland tandborstarna
  • gå och lägga mig innan värden gäspar som en valross
  • ha med mig mina egna reselakan av siden
  • inte kissa på toakanten eller golvet
  • vara anständigt klädd till frukost
  • skriva spaltmeter i gästboken och om det inte finns någon gästbok plantera en sådan någonstans.

Vi hade faktiskt en gång gäster som tog mig på orden och kände sig mer än hemma. De kom halvnakna (och då menar jag verkligen halvnakna) till frukostbordet och stängde inte toadörren när de borde samt slängde sin smutstvätt på golvet i vår tvättstuga. Ja, det var en underlig vecka.

På begäran:

Share
75 kommentarer

Monty Python Live (mostly)

Igår var jag på en happening.

biorio
Biohappening!

Happeningar är inte alltid av hög kvalitet utan ibland bara lite underligt konstiga. Ibland är de imponerande för att happeningskaparen är kompetent, ibland är happeningar bara en enda stor gäspning. Men en sak vet jag: jag gillar dem – även när de är lite dåliga och heter t.ex. John Cleese.

Men nu är frågan vad de hade för avsikt, gubbarna i Monty Python, som

  • under sommaren levererade fem liveföreställningar i London – med många tv-klipp från förr
  • gjorde den sjätte föreställningen direktsänd till massa biografer över hela världen
  • säger att de aldrig mer ska jobba ihop.

Vad det ett spektakel för att John Cleese ska kunna betala underhåll till sina exfruar? Var det kanske bara ett storslaget hejdå för att de verkligen gillar att stå på scen men inser sina begränsningar nu när de inte ens under pistolhot kan göra sina silly walks utan att gå sönder? Gjorde de allt för vår skull – alltså publiken? Eller vänta … jag struntar i deras avsikt!

dansare
Sillywalks-vikarier.

Men nu gick jag händelserna i förväg.

Först beställde jag min biljett redan i april, vilket ju bara det är konstigt när man som jag helst inte planerar något i förväg. Sedan dök en gammal NE-kollega upp och erbjöd både sällskap och sängplats endast ett stenkast från bion. Och slutligen infann vi oss till föreställningen, där vi välkomnades av en man som berättade att det skulle bli varmt, att bion bara hade en fungerande toa och att vi gärna fick köpa vin och öl i pausen (hurra, paus på bio!).

meddelandemannen
– Men pga. utskänkningsmyndigheten får ni inte dricka alkoholen här inne i salongen och heller inte ute på gatan utan bara på den 4×5 kvadratmeter stora avsatsen precis vid entrén, sa mannen till de 300 törstiga i salongen.

Och så började det!

nedrakning
Med en 30 minuter lång nedräkning. Efter åtta minuter kom jag mig för att fotografera det absurda.

Under den halvtimmeslånga väntan satt vi alltså där i biosalongen och kunde inte annat. Jag vet inte hur det var menat, men om vi hade suttit på ett trevligt torg med storbildsskärm eller på något annat ställe där man skulle kunna sitta och småprata, sippa på en ljummen champagne eller titta på förbipasserande hade det säkert varit toppentrevligt. Små dokumentära snuttar dök upp var femte minut och vi fick se Eric Idle förtjust skratta åt sitt manus och unga dansare öva på att gå riktigt silly.

python_skratt
Palin, Idle och Cleese i fnittertagen.

Men så började det! På riktigt!

(Fotboll igen? Japp. Vissa saker kan man se på för få gånger.)

Vi fick se 100 meter för dem utan något lokalsinne alls, maraton för inkontinenta och många andra gamla sketcher som många i publiken kunde utantill. Detta varvades med direktsända sånger och replikskiften på scenen i London, där de mest kända numren också framfördes sådär som vi är vana att se dem. Allt var textat på engelska, vilket gjorde att vi omedelbart kunde se när de improviserade eller bara tappade repliker.

hela montyganget
Den sedan 1989 döde Graham Chapman (med pipa) inspirerade gänget till den alternativa titeln ”one down, five to go”.

Terry Jones (längst ner till vänster på bilden ovan) spelade som vanligt brittiska underklasskvinnor med bravur och skrikig röst, medan Terry Gilliam agerade som en riktig skådespelare och dessutom skuttade omkring som en glad hundvalp när han inte hängde från taket, kräktes eller pruttade. (Vilket jag är på tok för fin i kanten för att skratta åt.)

gilliamhanging
Terry Gilliam före och efter ett välriktat gevärsskott från John Cleese.
idlebruce
Eric Idle, som en av ungefär 15 australiensiska män som alla hette Bruce.
papegojsketchen
– This is an ex-parrot!

Ett bestående intryck är tyvärr den ganska tragiska figur som är John Cleese. Han ser osunt plufsig ut, hans röst är ansträngd, ögonen små och trötta och han rör sig inte alls smidigt. Jo, jag förstår att han är gammal, men de är alla födda mellan 1939 och 1943. När han och Michael Palin drog av papegojsketchen, hittade Cleese på repliker som var väldigt svåra att förstå, medan Palin var den redigare och tydligare i sammanhanget. När de hade fnittrat åt förlorade repliker och trasslat in sig i resonemang som inte riktigt hade med den döda fågeln att göra, vände sig Palin till oss och sa med ett snett leende:

– Oh dear. I don’t this this is going to get good reviews.

Eric Idle var pigg och glad och han och Michel Palin var igår de två som jag njöt mest av. Mike Meyers och Eddie Izzard dök upp som överraskningar, dansarna var såpass avklädda att vi såg allt och lite till – även Pythongrabbarna var ibland så avklädda att Madonna hade stått sig slätt.

Monty_drag
Michael Palin och Eric Idle, till synes bekväma i situationen.

Vissa skämt är så gubbigt trista att man häpnar och funderar över vilka rådgivare gubbarna har haft, annat är fräscht och roligt och nypåhittat medan åter annat är gammalt och dammigt och alldeles, alldeles underbart.

Om någon av er till äventyrs ska se föreställningen (förstås inspelad eftersom de inte framträder tillsammans igen någonsin), ha då överseende med sådant som har åldrats utan något som helst behag. Och lägg för guds skull inte märke till de ergonomiskt fotriktiga skorna som gubbarna har på fötterna och som inte alls passar med någon av karaktärerna.

Men skratta mycket!

sopnedkast
Själv roade jag mig storligen genom att nu på morgonkvisten spegla mig i en sopnedkastlucka – humor på hög Monty Python-nivå.
Share
43 kommentarer

Allegori, kanske?

Här borde jag egentligen skriva om förfärligheters förfärligheter, men inte nödvändigtvis om krigen i Mellanöstern eller flygplanskraschen i Ukraina utan kanske om kriget i Kongo-Kinshasa – det finns så mycket som inte får spaltutrymme och som är så vidrigt … men istället väljer jag naturligtvis att fokusera på mig själv.

Jag klev igår morse ut i trädgården och konstaterade att det var

  1. vackert väder
  2. väldigt vad buskarna vid entrén hade vuxit sig stora.

Ett gullregn har under flera år sått sin säd så vilt att hela bygden har fått skott och brännässlorna trivs i skuggan såpass att de har vuxit sig manshöga. En rosbuske (en illvillig rosplanterare har smugit omkring och begått dumheter) har exploderat av pur blomglädje och slängt ut trevare bortåt den sköra klematisen.

Och detta har alltså pågått i flera år utan att jag har sett något.

Jag samlade ihop sekatör, häcksax, hammare och spik … nej, spade och skovel … och satte små galonvantar på händerna och skred till brännässleverket. Någon kom och gav mig saft, en snodd till håret, solskyddsfaktor på axlarna, en svettig ostmacka och uppmuntrande hejarop. Hej, vad det gick! Gullregnsinkräktare for all världens väg, klematisen bäddades in i bomull och rosen snaggades brutalt och bands fast i skamvrån med en analogantik antennsladd.

Tre timmar senare tittade jag nöjt på en valborgsmässestor rishög – minerad med brännässlor – och ropade på barnen.

– Komsi, komsi! Flytta högen till flaket! Ta träskor på fötterna och skyddshandskar på händerna och akta er för … aaaaj. AJ! AHAAAAJ!

Och där klev jag på den illvilligaste av rostaggskolonier. Inte nog med att de var vassa, de var även många och spänstigt unga samt försedda med hullingar. Hade jag inte skor på mig? skriker vän av ordning och intelligens samt förutseende. Pfaaah! Har Bruce Willis kanske skyddsväst?

– Komsi, komsi! Pincett och nål, skalpeller har jag glömt att köpa. Häll i spriten … nej tack, på foten! Attack!

moarotar
Fjortonåringen tog på sig mina läsglasögon och karvade fram ett konstnärligt hål.
julianrotar
Spanjoren i huset tog sig an uppgiften med ett idrottsproffsigt fokus.
hammarepang
Sextonåringen tog uppgiften på stort allvar, men föreslog efter en halvtimmes operation en benkross för att distrahera smärtpunkten.

Från Facebook kom då ett oväntat förslag på lösning: gör en liten pasta av bakpulver och vatten och smeta på och vänta så draaaaaaaar bakpulvret ut stickan.

lottens_bakpulver
Om inte annat kan man ju med denna lösning posera för intressanta foton.

Orienteraren, tillika min djefla man, har under hela processen tittat på och skakat på huvudet åt stolleproven. Han går ju omkring med en halv skog i underbenen och brukar få svara på frågor om det möjligtvis är så att hans fru har långa naglar, så långa rivmärken som han har på halsen.

– Vänta ut stickan. Antingen kommer den ut, eller så vandrar den till nya jaktmarker. Det är livet. Kom, nu sticker vi och badar!

Share
67 kommentarer

Ordlära och matematik

Jag går ju omkring i min lilla bubbla av lycka och tror att jag frälser världen på alla de sätt – särskilt de fem barnen, som ju förstås har fått den bästa av barndomar och en allmänbildning som spretar såpass att den kan förvirra vem som helst.

Idag ska jag berätta om Fjortonåringen, vår lilla (1,77 m) konstnär som sitter och ritar mest hela dagarna. Hon är en mästare på att prokrastinera och kan sitta i morgonrock och fantisera om Pokémon fastän hon vet att det är superviktigt att hon om sju minuter ska kliva på bussen. I skolan är hon klädd i så färgglada kläder som möjligt och omaka skor. I våras sa hon lite förstrött en dag att hon var uttagen till skollaget i matte-SM (för niondeklassare!) och att finalen skulle gå i Malmö om ett par dagar. Eller en vecka. Eller kanske två.

Efter tävlingen ringde hon hem och berättade att det hade gått ganska bra för tremannalaget.

– Ja, faktiskt bättre än vi trodde, för vi vann.

moasmatte
Vi häpnade och hurrade och kan inte sluta prata om bedriften. Och detta är enda bildbeviset.

Igår var vi ute och handlade med min kusin Ann, och inne på Akademibokhandeln sa Fjortonåringen:

– Vad är en pseudonym?

Inne på Hemtex sa hon:

– Vad är en tablett? Vad är en löpare?

Inne på Cervera sa hon:

– Vad är en melitta?

Men vad gör väl det när hon utan problem kan lösa sådana här uppgifter?

Skärmavbild 2014-07-15 kl. 10.44.51

 

Share
84 kommentarer

Vädret, alltså!

Sällan har vi här i huset tyckt så olika om något. Jag går ner i den svala källaren och drar upp saker som ska sorteras eller slängas eller lagas eller bara omplaceras och så går jag omkring på gräsmattan och hummar och mumlar i bikini och trivs som smör i solsken.

skotrappan
Inga skor här – bara 120 tomma krokar!
skoooooooor
Men här! Alla utom fyra av paren i raden närmast kameran är kvar, resten har vi gett bort eller hängt i äppelträdet.

Under tiden:

  • Sjuttonåringen ligger i en säng i källaren med isklampar i fickorna eftersom han är ett vinterdjur.
  • Min djefla man sitter i sitt varma arbetsrum och svär så det osar eftersom han inte vill klistra kvitton utan hellre ligga i en säng i källaren med isklampar i fickorna.
  • Spanjoren har trillat omkull på cykeln och ligger inomhus och baddar sina sår fastän han egentligen är en spanjor som vill glassa i solen och surfa på vattenvågor.
  • Tjugoåringen sitter utomhus under eller på studsmattan (beroende på var det är mest skugga) och läser linjär algebra tills …
  • … Fjortonåringen i så få och små plagg som möjligt kommer och stör, för då pratar de istället om ASCII eller skriver runor såsom systrar ju gör.
  • Tjugotvååringen lider i sin studentlägenhet i Lund eftersom han hellre skulle ligga i en säng i en källare med isklampar i fickorna, men har kommit på att man ju lika gärna kan gå och styrketräna när man ändå vansinnessvettas utan att styrketräna.
  • Elvaåringen far som en tätting mellan husen och badar än här, än där.

Vad härligt det är med värme!

Skärmavbild 2014-07-08 kl. 10.06.10

Share
53 kommentarer

“Most experienced” … eller bara gammal …

Nu är vi hemma i Sverige igen efter basketturneringen i Lloret de Mar i Spanien – med vår fina andrapris-buckla. Vi förlorade finalen med blott fem poäng mot ett amerikanskt collegelag och kan egentligen inte alls vara missnöjda.

buckan_2014
Vi ställde bucklan vid poolen under sista dagen.

Vilket påminner mig om när pappa var på en pingisturnering och vinnaren på Björn Borgskt manér höjde bucklan i luften, men tappade greppet (pingisbucklor är SÅ tunga) så att den med ett tjong och skrammel trillade i golvet. En person i publiken sa i draefterandan-tystnaden högt och tydligt med perfekt timing:

– Blev det en buckla?

Knävlarna höll eftersom jag inte sprang utan trippade, och dessutom inte roterade (och därmed flera gånger släppte fram motståndarna och missade att rulla efter screen) och inte tog returer som krävde mer än att jag ställde mig på tå. Låter det bedrövligt?

lotten_bench
Inte alls! Underbart var vad det var!
onthecourt
Här är jag i blått, lite till vänster om mitten – och ser nästan ut som en basketspelare. (Mina skor är dock inte basketskor. Hälsenorna tål bara joggingskor numera.)
lotten_serious
Så här såg jag ut efter en av matcherna.

Under avslutningsceremonin kom amerikanskorna – de som kom etta i vår grupp – ner på planen lite för avklädda, tyckte vi. Alla andra stod i antingen matchdräkt eller turneringens t-shirt och var lite allmänt högtidliga, medan …

amerikanskor utan troja
… det amerikanska collegelaget tog emot sin buckla i svettiga sport-behåar samtidigt som de skanderade USA – USA – USA!!!

Detta vrålande irriterade fem turkiska pojklag såpass att de började tjoa Türkiye! för allt vad deras målbrottsröster höll. Då sneglade jag på oss svenskar, som stod mitt i allt kaos och såg ut så här:

happy_face_scared_hg_clr

Vi checkade igår ut opraktiskt tidigt från hotellet – tio timmar innan planet skulle gå – och försökte suga det sista lilla ur de spanska solstrålarna utan tillgång till ombytesrum eller dusch. När bussen mot flygplatsen väl gick på seneftermiddagen, klev jag in med massa blöta saker huller om buller och installerade mig så här:

bussits
Myspys!

Och på flygplatsen var allt precis sådär dyrt som det brukar vara – men jag är ju numera så resvan att jag vet hur man kommer billigt undan:

flygplatsmat
Tjugoåringen til vänster mofsar i sig en hamburgare. Jag till höger äter ägg som jag har i äggbehållaren och dricker en avslagen öl till.

Men hur var det nu med rubriken till detta inlägg? Jo, jag fick ju pris! Giuseppe, som startade turneringen för 21 år sedan, höll ett tal och överräckte det finaste pris man kan tänka sig.

prisboll
Jag är ”the most experienced player” i turneringen!

Och nu är ju frågan: hur gick det med knäna och hälsenorna? Jodå. Hälsenorna var faktiskt värre än knäna, för den smärtan är jag liksom inte van vid och den blir dessutom värre när jag rör på mig. Knäsmärtan sägs ju bara ”vara där”, och tydligen är det för dem bättre ju mer jag rör på mig. Så man kan egentligen säga att jag lydde läkares order: Rör på dig, Lotten!

sladdar
Och här kommer en bonusbild för alla som tycker att det spelas för mycket basket i bloggen numera: spanska sladdar.
Share
54 kommentarer

När jag skulle köpa en fickkniv i Spanien

explorer_red_45Jag har blivit av med min förtjusande fickkniv som jag har haft sedan tågluffarna på 1980-talet. Det var naturligtvis en flygplatskontrollant som avslöjade mitt slarv, när jag hade placerat kniven i handbagaget.

– Aha! sa kontrollanten och drog upp kniven som satt ihop med en domarvissla i ett snöre.
– Neeeeeej! sa jag med klump i halsen när jag såg mitt självförsvars-kit försvinna ner i en stor plexiglaslåda full med nagelsaxar och skalpeller.

Nu måste jag ju köpa en ny. Den ska vara smidig och ha penna, pincett och pyttliten skruvmejsel förutom flasköppnare, sax och kniv. Här i Spanien har jag hittat en perfekt affär, men som vanligt är det ett himla bängel när man ska få reda på vad saker kostar.

– Yes, 68 euro, men du får 20 % rabatt om du kommer in i affären.
– No, only 23 euro eftersom du har så blåa ögon.
– Please, 93 euro, kom och titta här har jag en handväska som passar till kniven!

minichamp2_30

Igår gick jag in i denna affär och hittade en bild på den jag ville ha. Den hette ”Någonting Någonting Lite”, vilket jag sa till personalen. De svarade:

– Nonono, no.
– No?
– No.

Då pekade jag på en annan som hette ”Någonting Någonting Traveller” och frågade hur mycket den kostade.

– How much?
– No. No lite.
– No, Traveller!
– No Lite!

handyman_46Då provade jag att istället prata den engelska som man gör i engelskspråkiga länder.

– This is the thing; I’d like to buy i Swiss Army Knife – the one that’s got a tiny screwdriver in the corkscrew, a pen and tweezers.
– No. Only this. Lite. This is no Lite.
– But the name doesn’t matter, sa jag eftersom jag fortfarande inte hade fattat vad ”Lite” stod för.
– No, no Lite. This is Lite.

Sa personalen och skakade på huvudet samtidigt som de pekade på ett jättemonster till fickkniv som inte på några villkor hade gått ner i en normalstor ficka. Eftersom vi inte förstod varandra och de inte ville dela med sig av några som helst prisuppgifter, gick jag vidare, muttrandes något kränkande om flygplatskontrollanter och spanjorer.

Men nu förstår jag: de knivar som heter ”Lite” har lampa. Fickkniv med inbyggd ficklampa! Teknikutvecklingens under!

Skärmavbild 2014-07-04 kl. 10.12.31

Nu är frågan om de tänker produktutveckla med en inbyggd domarvissla också.

Share
41 kommentarer

På besök i Barcelona

– Och här i den här korsningen blev blablabludderiplutt den 7 juni 1926 påkörd av en spårvagn så illa att han tre dagar senare avled, sa den inspelade guiderösten i mina små hörlurar på turistbussen.

Tjugoåringen som satt bredvid mig, ville inte ha guiden i öronen utan uppleva allt med bara sina ögon. Jag förstod henne – mellan pratsnuttarna spelades muzak som inte ens en hiss hade uppskattat. Men jag fick gärna berätta för henne om det sades något intressant, och eftersom ond, bråd död som ligger lagom långt bak i tiden alltid är intressant, berättade jag för henne:

– Här dog nån. Påkörd av spårvagn.
– Som Pierre Curie?
– Ja, fast utan häst.
– Vem var det?
– Vet inte, nån blablabludderiplutt.

Då knackade coach Sara på min axel och sa:

– Det var ju Gaudí!

Guiden hade på katalanska smattrat fram ”Antoni Gaudí i Cornet”, vilket jag uppfattade som något helt obegripligt.

– GAUDI? Dog han här?
– Ja, nåja, tre kvarter bakom oss. Och inte just här, utan på sjukhuset.

Gaudí är ju den allra häftigaste av häftiga arkitekter och  hans art nouveau-skapelser är så underbara att man tappar andan när man ser dem – och nyss var jag i korsningen där han blev påkörd! (Mer om detta strax.)

barcelona_gaudihus
Som vanligt när jag kommer för att turista är det stängt, insvept i byggplast eller nedbrunnet. Så även i Barcelona.
barcelona_gaudikanske
Men plötsligt – ett icke inpackat hus som heter Casa Batlló! ”De böljande formerna för tanken till en byggnad formad av havet eller till ett sedan länge övergivet stenbrott.” (Citat: ne.se)

De har gott om häftig arkitektur i Barcelona – inte bara Gaudí har satt prägel på staden.

barcelona_lampor3
Här är en gatlampa.

Den där gatlampan har inte bara snirklig frisyr – den tittar ner på vita bänkar som sitter fast vid fötterna.

barcelona_lampbench
Kom och sitt! Eller ta nästa bänk tio meter bort! Välkommen! Sitt på oss allihop vetja!

När man är i Barcelona är det meningen att man, har jag hört, ska fokusera på mode, trender och annat i ropet eftersom Barcelona (tydligen) är först med det senaste nya svarta. Sagt och gjort:

barcelona_ryggsackskostym
Se så fint en kostymkille bär gympapåsen på väg till jobbet.

Men hur var det nu med Gaudís död? Jo, två veckor innan han skulle fylla 74 år gick han på en promenad och blev påkörd av en spårvagn. Eftersom han var medvetslös, såg lite bohemisk ut och inte var propert klädd och dessutom inte hade något slags legitimation på sig, brydde sig ingen om honom. Efter en bra stund var det någon vänlig själ som tänkte att här kan ju karln inte ligga, jag ser till att han kommer till ett sjukhus. Där togs han inte emot med öppna armar utan någon baddade hans panna lite med vänsterhanden och lade honom i ett hörn där han inte var i vägen.

En dag senare kände en man igen den store Gaudí, och satte igång stora vårdapparaten och såg till att han fick vård … men då var det för sent. Tre dagar efter påkörningen dog Gaudí.

Så se nu till alla, att ni klär er propert – gärna med en gympapåse med identifikationshandlingar på ryggen.

Share
30 kommentarer

Ryssarna på besök i Spanien

Nu ska jag berätta om (räkna, räkna) elva ryssar som förgyller vår tillvaro här i Spanien. Det handlar inte om fördomar eller hets mot en förbaskat stor folkgrupp, utan är bara en beskrivning av faktiska händelser.

Man kan förvisso här i turistklustret klumpa ihop många andra människokategorier – plötsligt dök t.ex. ett gäng 70–80-åriga spanjorer upp.

giant_lotten
Här går jag (173 cm) förbi några minipensionärer utan att ens sträcka på mig.

De var ungefär 30 till antalet och ingen av dem längre än 160 cm. Nu är vi ju här på en basketturnering, så vi är till nästan 100 % allihop längre än just 160 cm. Men jädrar vad de körde över oss i matsalen – som små bulldozrar puttade de oss åt sidan, klev före i köerna och tog serveringsbesticken ur händerna på oss.

Nu skulle man, om man är på det humöret, kunna dra slutsatsen att alla spanjorer födda under andra världskriget blev

  • korta
  • företagsamma
  • självcentrerade
  • jävligt fräcka.

Men det gör man inte. Nu tillbaka till ryssarna.

Igår vid frukosten kom en liten rysk familj – mamma, pappa, barn – intrampande i bredd. Hade de gått lite som vi andra i spridda flockar utan ordning, hade jag inte lagt märke till dem, men de gjorde verkligen storstilad entré. Pappan var som en Karelin, men bara på bredden. Mamman hade gulfärgat hår som inte hade uppdaterats på ett tag och ögonbryn som såg ut som brända McD-pommes. Sonen var en intressant blandning av de två, vilket man väldigt tydligt såg.

KARELIN och GHAFFARI, OS 1996
Karelin till höger. (Efter sitt tredje OS-guld.)

Pappan högg två stora glas cava och erbjöd det ena till sin hustru som skakade nekande på huvudet. Då svepte han dem på tre sekunder blankt. Sedan vidtog en högljudd diskussion om tomater. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men hustrun verkade föredra hela tomater och mannen de redan uppskurna och de accepterade inte varandras preferenser utan hötte mot varandra med tomatskivor och hela tomater tills mannen fick fradga i mungiporna. Under tiden åt sonen femton croissanter, fyllda med och doppade i chokladsås.

Igår väntade vi i 90 minuter på en buss som skulle ta oss till Barcelona. Det gjorde även en rysk familj med samma uppsättning som frukostryssarna och faktiskt med samma utseende som de – fast sju resor svettigare, mer stressade och ilsknare. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men vi tror att pappan hade ställt sig i ”fel” biljettkö och att han när han äntligen fick biljetterna, var så sen ut till bussen att den hann gå. Mamman fann då för gott att skälla ut honom, alla spanjorer och i synnerhet biljettförsäljerskan så att skallet hördes till Minsk. Pappan kunde naturligtvis inte ta detta stillatigande utan svarade med samma inte särskilt milda tonfall. I drygt 20 minuter! Under tiden spelade sonen lugnt spel på sin Iphone.

När vi idag var uppe på hotellets pooltak, satt vi (tio svenskar, fyra britter, tre spanjorer) tyst och läste eller sov. Ibland doppade sig någon i den relativt kalla poolen med ett litet ”ih!”, för att sedan återvända till fläskstekandet.

Då kom fem ryssar i 25-årsåldern. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men vi tror att de talade om för hela världen att de hade anlänt. De som sov, vaknade yrvaket och kisade mot skränet. De som läste, satte sig upp och sköt läsglasögonen i pannan för att kunna se om det var fara å färde. Så tog ryssarna sin medhavda och tydligen lite för ljumma läsk och lade i den lite för kalla poolen så att de som badade, fick göra det med pet-flaskor guppandes vid vattenytan.

kylelement
Läskeblask i pool.

Nu skulle man, om man är på det humöret, kunna dra slutsatsen att alla ryssar som är i Spanien är

  • högljudda
  • skräniga
  • otrevliga
  • ouppfostrade.

Men det gör man inte. Nu tillbaka till pooltaket!

Share
32 kommentarer