Etikett: minnen

Lumparminnen

Publicerat av Lotten Bergman den 18 september 2013 00:01

Det absolut enda lumparminne jag har, är ”Någonstans i Sverige”, vilket är konstigt eftersom jag verkligen inte var särskilt gammal 1973. Dessutom sändes den sju kvällar i rad – fick jag ens vara uppe så sent?

Uppdatering!
Örjan i båset har hittat hela serien på Öppet arkiv!
Slut på uppdatering.

Loffe … och är det Andersson som dog där i bakgrunden? Eller snygge Hans Klinga?

Det absolut enda lumparminne den nuvarande Tjugoettåringen har, är att han som artonåring tog tåget till Göteborg för att mönstra och alldeles frivilligt göra lumpen. Väl där, genomfördes ett fåtal tester och den unge mannen befanns vara i god form. Så fick han en fråga.

– Jahadu, varför vill du göra lumpen då?
– Eh. Hm. Jo. Det vill jag nog inte, sa den nyss blivande rekryten på lappkastvis.
– Jaså jahaja, nämen då tackar vi för oss – du kan åka hem.

Dock var hembiljetten (som inte gick att byta) beställd till dagen efter (när alla test skulle vara slutförda) – så på eget initiativ köpte han en biljett till kusinerna i Lund, där han sov över för att sedan ta tåget upp till Göteborg och hoppa på tåget hemåt. Banne mig växte han inte av denna upplevelse som om han hade gjort det där lumpenåret i alla fall.

Bilder ur min farbror Sten Stensons fotoalbum från Hästholmen 1944 – när lumpen ju var på allvar.

Min djefla man brukar vid olika sensmoralfrågor istället för ”Don’t Cry Wolf” berätta om sin pappas lumparkompis, som vid första cykelövningen (kanske det inte heter?) talade om för befälen att han faktiskt inte kunde cykla.

– Kan Persson inte cykla?
– Nej, vi var så många syskon och nej, det blev liksom aldrig min tur.

Sa Andersson och fick öva cykling på kaserngården medan de andra låg i fält. Han trillade och föll, höll sig i husväggarna och försökte utan stödhjul så gott han kunde. Skrapsåren plåstrades om och när det så en dag var dags för cykeltävling mellan mannarna, blev alla storligen förvånade när han dök upp på startlinjen.

Men naturligtvis vann han loppet – han var egentligen tävlingscyklist, serni. När det sedan blev dags för simning, frågade ett befäl om alla grabbarna kunde simma. Persson räckte upp handen och förklarade att han ju var uppvuxen på en gård med flera mil till närmsta sjö, så att nej, han hade liksom aldrig kommit sig för att simma.

– Pffffft, sa alla och slängde gemensamt Persson i vattnet.

Och där sjönk han som en sten; han kunde verkligen inte simma.

Mer ur farbror Stens album – här från 1943.

Jag frågade nyss min pappa om han hade något lumparminne, och fick följande:

”Jag var ju skyddsingenjör i lumpen, och en del av min utbildning var förlagd till Rosersberg, mellan Uppsala och Stockholm. Där fick vi lära oss hur man skyddar sig mot napalm, och många andra otäckheter.

En gång skulle vi simulera en atombombsdetonation, och vi byggde upp ett imponerande berg av bl.a. dynamit och fyllda oljefat. Det blev en rejäl smäll, och till vår stora förtjusning bildades ett eldklot – snarlikt det man får av en atombomb.

Men nu hampade det sig så att en stormvind tog tag i klotet och fraktade detsamma in i den närbelägna skogen. Där uppstod en skogsbrand, som det tog en vecka att bekämpa.”

Titta, farbror Sten var också med om en smäll – på Väddö 1944.

Och varför berättar jag detta för er? Ptja, till skillnad från nästan alla andra som inte har gjort lumpen, är jag road av sådana här minnen. Gärna med tillägg av sur-ylle-lukt, skavsår, plåtsmakande ärtsoppa och allehanda lögner.

Go crazy in the kommentatorsbås!

113 kommentarer

När jag äter antiinflammatorisk medicin blir jag lite personlighetsförändrad

Publicerat av Lotten Bergman den 31 juli 2013 16:18

Förändringen består i att jag i allt högre grad håller intervjumonologer med mig själv. Det är inget nytt i och för sig, men nu är jag väldigt fokuserad på

meningen med livet
varför just jag finns
att det ju regnar hela tiden
att jag aldrig, aldrig ska få amma ett litet barn igen
att pfah, det är ingen idé att rensa i källaren eftersom vi snart dör ändå.

Jättekul, verkligen jättekul, Lotten. Jag hade ju kunnat hålla dessa monologer på ett mycket intressantare sätt – genom att till exempel fundera på

meningen med SL:s obegripliga biljettsystem
varför just jag blev svensk
att det ju är soligt mest hela tiden och bara regnar när jag är på Gröna Lund, så det så
att jag aldrig, aldrig ska få mjölkstockning igen
att pfah, det är ju ingen idé att älta och fundera eftersom vi snart dör ändå hela bunten.

Jag har ätit liknande antiinflammatorisk medicin förut — under de sista veckorna av gymnasiet. Jag kom då för sent lite för ofta, fick oväntat inte alla rätt på matteproven, tappade bort mina repliker under dramatiklektionerna och var … allmänt sur. En gång reste jag mig mitt under en lektion upp och travade med högburet huvud ut ur klassrummet när jag inte tyckte att läraren var okej som plötsligt och – kan ni tänka er – utan förvarning delade ut ett oförberett läxförhör. (Han hade förstås förberett det. Men inte jag.)

– Vad är meningen med det här? sa jag uppbragt … och bara gick.

Det blev alldeles tyst. Hela klassen stirrade på mig. Det busigaste jag annars hade gjort var att sitta längst bak i klassrummet och lyssna på hockey-VM i en miniradio. Två killar reste sig också upp och följde med mig – i tron att det handlade om en anarkistisk protest mot överheten.

Jag var lika upprorisk som Molly Ringwald i Breakfast Club.

Sedan protesterade vi – jag och de två killarna – vilt genom att dricka te i en halvtimme innan vi lomade iväg till nästa lektion. Och nu kommer jag att knyta ihop denna osammanhängande (men inte särskilt akuta) livskris som beror på antiinflammatorisk medicin, krånglande knän och ett plötsligt dödsfall.

En av mina klasskompisar från nyss nämnda gymnasieklass dog för en dryg vecka sedan. Naturligtvis har andra klasskompisar också gått samma väg sedan vi gick ut – eftersom det är snart 30 år sedan – men det här, det grävde ett litet hål i mitt hjärta. (Den satans cancern tog henne.)

Hon hette Ru liksom kängurun i Nalle Puh, och hon var så vansinnigt säker på sig själv. Jag var ju bara en liten blond lantlolla som inte visste varken ut eller in när det gällde något alls (förutom att basket var kul och att … att … näe, inte så mycket mer). När vår lärare en gång rabblade Sveriges stora författare och då nämnde Selma Lagerlöf, blev Ru arg.

– Näe. NEJ! Selma Lagerlöf är ren skit! Upphöjd till skyarna bara för att det liksom saknas en tant blad gubbarna! Pfffft! Skitsnack!

Jag satt där och nästan tog mig åt hjärtat och tänkte:

– … det där kan Ru inte mena …
– … hon kan på inga villkor ha kommit på det själv …
– … hon måste ha blivit hjärntvättad!

Men jag hade förstås fel. Ru menade det, hon ansåg att Selma Lagerlöf var kass och satt där och hävde ur sig sin välformulerade ilska mot den sedan länge döda författartanten. Läraren höll förstås inte med, men Ru gav sig icke. Hon var även emot religiöst hyckleri och kom inte närmare en kyrka än möjligtvis att hon satt med oss i ”kyrkfiket” där vi hängde på alla håltimmar och skolktimmar … och förstås under alla de vilda protesterna mot oförberedda läxförhör.

Så. Den blonda mesproppen tramsar vidare medan den smarta, coola, självsäkra och i största allmänhet fantastiska Ru inte kan göra annat än att (och nu citerar jag henne själv) ”ätas upp av maskar eller eldas upp – skitsamma man är fan död när man är död”.

65 kommentarer

Lögnen jag minns

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2013 18:03

Härom minuten kom jag att tänka på hur bra jag är på att ljuga när det verkligen är helt oviktigt och hur fantastiskt kass jag är på att ljuga när det verkligen gäller. Och eftersom det är första maj, låg mina demonstationstågslögner nära till hands i minnet.

demonstationstågslögn, [-ʃo`ns-] [löŋ´n] subst. ~en ~er medvetet osant påstående framfört i syfte att slippa demonstrera {→osanning}: demonstrationstågslögnshistoria; demonstrationstågslögnpropaganda; demonstrationstågsnödlögn; hon spred ut ~er om sina förehavanden

KONSTR.: en ~ (om särsk. den 1 maj)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. lyghn; gemens. germ. ord; bildn. till ljuga

Det var nämligen så i Luleå runt 1975–77 att vi i skolan ideligen uppmanades att demonstrera. Ibland fick vi ledigt från lektionerna för att ta bussen ner till stan och demonstrera, ibland fick vi rita protestplakat på teckningslektionerna – och nästan varje gång drabbades jag av oförklarligt komplicerade förhinder emedan jag led av akut ointresse vad gäller politik och allt vad som därtill hör.

Jag revolterade. Jag lärde mig att skolka från demonstrationer och obligatoriska protester redan i elvaårsåldern. Jag var med andra ord olydig.

Ofta handlade lögnerna bara om ont i halsen, plötslig hälta eller allmänt illamående eftersom sådana sjukdomstillstånd sällan går att kontrollera. En och annan gång hittade jag på att släkten krånglade – Orangeluvan behövde passas (hon är gubevars sju år yngre än jag), farmor behövde mitt stöd (farfar hade gubevars nyss dött) eller så var jag kallad som assistent till Högskolan, där pappa jobbade och stod i med kemiska experiment och gudvetallt.

Men en gång ljög jag så att läraren Ulrik Lönnroth inte trodde på mig. Jag var oförberedd och hade faktiskt inte hunnit samla mina tankar till en lögn.

– Majjen, majjen, jag kan inte följa med och demonstrera imorrn.
– Va?
– Mina träskor. Jag kommer att halka för att båda hälsulorna har lossnat och inuti hälen på ena finns en spricka som jag hela tiden klämmer mig i.
– Har du inga andra skor?
– Näe.

Ja, det gällde verkligen livet här. Min heder. Mina hatkänslor mot tvång, särskilt i kombination med demonstrationer. Och hur gick det – slapp jag?

Nej. Majjen visste ju att jag hade ett par gympaskor. Men jag demonstrerade mitt i demonstrationståget genom att inte skandera utan bara gå med stängd mun och se arg ut och dessutom ha på mig mina i verkligheten inte särskilt slitna träskor.

Tsssst, det här är inte vad jag kallar slitna träskor. — Tsssst, det här är inte vad jag kallar gamla träskor.

(Jag avslutar här med en länk till båsmetern eftersom jag anar att den kommer att behövas.)

96 kommentarer

Någon har stökat till …

Publicerat av Lotten Bergman den 23 september 2012 20:40

… och det värsta är att jag misstänker att det är jag.

Så här var det (uppdatering)

Jag lånade för flera år sedan en viss årsredovning och glömde omedelbart att ett lån är ett lån. För en tid sedan skulle den lämnas tillbaka, varför jag tog fram den och lade den i ett kuvert och … tappade bort den. Så hittade jag kuvertet, skrev på en adress (rätt, kanske ska tilläggas), och … förlade det igen. Jag letade lite slött, men bara lite grann.

Under tiden gick lifvet vidare. Läxor gjordes, barnen blev större, skor slängdes, tänder tappades och … Ja. Nej. Det finns inget att skylla på: jag slarvade helt enkelt. I fredags satte jag en deadline åt mig själv; nu ska den förnicklade årsredovisningen postas. Den hittades (på hatthyllan mellan två par galonbyxor, kan ni begripa?), kuvertet fick ett frimärke och … sedan tappades kuvertet bort igen.

Tyvärr skedde detta när jag slängde sju kilo heminredningstidningar och möblerade om i källaren. Samtidigt som Artonåringen begick A-lagspremiär i basketettan, jag höll tre föreläsningar i tre olika ämnen och en konsert i Stockholm besöktes.

A-lagsdebuten för unga fröken Bergman:

Foto: Sebastianskog.se. — Artonåringen kan dribbla utan att ha blicken på bollen! Foto: Sebastianskog.se

Men ack. Artonåringen fastnade i en ormgropsliknande röra där kroppar lades på fötter och fötter vreds till oigenkännlighet och speakern som råkade vara jag blev tvungen att agera mamma och allt blev extremt rörigt.

Artonåringen säger med sitt kroppsspråk "Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!). — Artonåringen säger med sitt kroppsspråk ”Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!”

Bara ett par timmar senare befann jag mig på konsert, där förbandet Walk the Moon hade stökat till det på scenen.

Kaffefilter, snorpapper, notblad och handdukar samt ett par trosor.

För att inte tala om huvudbandet Fun (som egentligen ska skrivas ”fun.” men det bryter mot mina redaktionella principer och det går ju alls inte för sig), vars gitarrist plötsligt begav sig upp till trumsetet och allt blev hur stökigt som helst med plötsligt uppdykande konfetti som mest av allt överraskade bandet, som inte alls hade haft med sig konfetti från Amerikat.

Fortsättning följer. Jag måste leta vidare Klockan är 21:40 och någonstans ligger kuvertet nog …

Uppdatering

Nu är klockan 23:03 och den där bilden på stöket här ovan var ju bara en västanfläkt. Nu har jag öst ut ytterligare 23 kilo inredningstidningar (ungefärlig uppskattning), ett resestrykjärn, en locktång och en ask med mina egna visitkort. Att allt har stoppats undan i väntan på bättre tider är alls inte konstigt eftersom

jag inte inreder ett dugg numera – jag stökar bara till med jämna mellanrum
jag inte har strukit ett klädesplagg sedan senaste dopklänningen 2002
locktång ju är helt ute (vilket vi har avhandlat tidigare)
jag så sällan går på visit per se.

Men nu kan jag gå till sängs och vila efter en relativt ansträngande helg. Årsredovisningen är nämligen funnen.

Den låg i källaren i en av vällingkartong tillverkad tidskriftssamlare (1992) och gömde sig mellan två mappar med räkningar (1994), NE-redaktionsbrev, klasslistor och sju nummer av Pålsjö Ängsblad. Imorrn ska jag sortera det övriga stöket i fem högar:

fjärrkontroller och annan teknisk apparatur
trasiga örhängen
för små jeans
A4 skrivna på skrivmaskin
gamla tidningar.

Sedan ska jag slänga allt utom jeansen.

(Ni som är lika listiga som jag, inser förstås att det finns en hög som heter ”övrigt” också.)

49 kommentarer

Idag ska jag på vernissage

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2012 10:43

Jag har gått i sju olika klasser i tre olika städer om man inte räknar med året i USA. Med andra ord har jag en farlig massa gamla klasskompisar över hela Sverige. Dock har vi ingen kontakt och jag har ingen aning om vad de håller på med – vad jag kan se har de inte blivit företagsledare, författare, artister eller idrottsstjärnor. Ingen gör väsen av sig på något sätt. Detta sagt för att mina föräldrar under hela min uppväxt ideligen pekade på tv:n och tjoade:

– Vi bodde grannar med dem på Jerum!
– Hon gick i min klass!
– Honom umgicks vi med hela tiden!
– Han var brorsans bästa kompis!
– Åh! Min gamla lärare!
– Pah. Honom slog jag en gång med 21–7 i skiljeset.

Mina egna tjoanden och pekanden på tv låter mer så här:

– Skogaholms! Där har jag sommarjobbat och blivit kysst i hissen!
– Kolla nu noggrant under signaturmelodin, se på de guldfärgade husen – de ligger i centrala Dallas och där nere på gatan gick jag en gång.
– Slalom heter det där. Det har jag åkt.
– Olof Palme är det där, och jag hade en klasskompis vars hund började yla när Olof Palme pratade i tv.

På språkresan till Eastbourne 1979 träffade jag två killar från Larsberg på Lidingö. De hette Wesso och Tompa och var precis hur balla som helst med skolkhistorier, bergsprängare och cigaretter. Men vi blev trots min helyllestil kompisar. (Tompas tvillingbror dödades senare i något som kallades ”Punkmordet”. Staffan Hildebrand gjorde raskt en dokumentär om det hela: ”Veckan då Roger dödades”.)

Under påsklovet i nian 1980 dök Wesso plötsligt upp med en kompis hemma hos mig.

Att ”dyka upp” på det där sättet var inte alldeles lätt eftersom jag då bodde i Luleå, drygt 100 mil från Lidingö. De fick bo hemma hos mig och en klasskompis spökades ut till en vilt skrikande same för att skrämma dem. (Grabbarna, som levde ett hårt liv i Stockholm, skrämdes förstås inte det minsta av en 16-årig tjej i blå-röd-gula kläder.)

Nå. Wessos kompis som dök upp i Luleå hette Oscar Freyre och han är numera konstnär. Idag ska jag gå på hans vernissage på Hornsgatspuckeln. När han blir världsberömd ska jag äntligen få peka på tv:n och tjoa:

– Kolla! Han där, honom har jag fotograferat!

18 kommentarer

Inte som Gummi-Tarzan

Publicerat av Lotten Bergman den 1 februari 2012 19:11

För tusen år sedan samlade jag gummiband i en burk.

Men vänta nu. Det var ju alls inte för tusen år sedan; det var när jag skrev kåserier i Sydsvenskan i början av 2000-talet och fick en gratisprenumeration på sagda tidning, som alltid levererades en dag för sent (det är långt till Mälardalen) – med gummiband runt.

Min djefla man tyckte att gummibandssamlandet var fjöntigt eftersom vi aldrig någonsin fick användning för snoddarna. Jag bara samlade och samlade ungefär som att jag samlar på gamla gympadojor, snurrskivetelefoner och bufféer.

Häromdagen hittade jag alltså denna gummibandssamling. Alla band hade krackelerat, gummit var torrt som fnöske och påminde lite om bran flakes eller min av antirynkkrämer obefäckade hy. På burken satt en av min djefla man tillverkad lapp.

"Gummigummans gummiburk" — ”Gummigummans gummiburk.”

Jag suckade och tänkte på dåtiden. Blöjbyten. Amningskupor. Vällingpulver. Gummiband.

Men … Vänta, är gummiband verkligen av så dålig kvalitet att de blir oanvändbara efter bara några år? Från ovanvåningen hörde jag mitt i funderingarna den djefla mannen vråla:

– GUUUMIIIII!

Plötsligt insikt drabbade mig som ett skott mot knäna: jag kallas väldigt ofta Gummi. Nästan oftare än Lotten. Och har så kallats väldigt länge. Mystiskt.

En snabbkontroll visade sedan att undergången är nära. Jag frågade nämligen den Gummi-skrikande djefla mannen när han egentligen tillverkade Gummigummans gummiburk.

– Åh, det var när vi bodde på Skolgatan. Du samlade gummiband som om du misstänkte att de skulle förvandlas till guld. Det var … 1988. Japp.

Så är det alltså: jag har kommit till den åldern när man gör om minnen och dessutom lägger till detaljer som gör att det hela – som är påhittat – låter som om det är med sanningen överensstämmande.

Hm. Dåtiden alltså. Axelvaddar. Stort hår. Glansiga kostymer. Gummiband.

22 kommentarer

Första fruns fruktkaka

Publicerat av Lotten Bergman den 26 december 2011 00:01

Det var en gång en gammal släkt. Inga skandaler syntes under ytan. Men så var det en ung dam – född vid förra sekelskiftet – som i relativt unga år skilde sig från en inte särskilt trevlig man. Åren gick, och plötsligt träffade hon en mycket äldre – gift – herre. Stor kärlek uppstod.

De tu smög med sin kärlek. Herren ville inte begära skilsmässa från sin fru trots att släkt och vänner som visste om det olämpliga arrangemanget, sa till på skarpen och bad honom bestämma sig. Nja, sa herren – och gjorde förstås den unga damen som han inte var gift med, med barn. Sådant händer bevisligen i de bästa familjer.

Barnet föddes. Herren skilde sig. Den unga damen och den äldre herren gifte sig i Stockholms rådhus när hemskillnadsåret hade gått ut. Familjen utökades sedan med två barn till och alla fem i familjen bodde de i en osannolikt fin lägenhet på Kungsholmen tills herren dog. Den inte längre lika unga damen stannade kvar tills även hon dog.

Men första frun då? Jo, hennes fruktkakerecept, kallad ”pappakaka”, har ju levt vidare!

_____________________________

Första fruns fruktkaka – pappakakan

Ingredienser
1/2 kg smör
400 g socker
6 ägg (där vitan och gulan ska hanteras vid olika tillfällen)
1/2 kg vetemjöl
rivet skal av 2 citroner
1 dl konjak eller annan sprit
300 g syltade apelsinskal
300 g korinter
300 g annat torkat eller syltat men fruktigt som cocktailbär, fruktblandning och suckat

Turordning med byttor!

Bytta 1 (som gärna får vara en assistent av maskintyp – om du inte har en assistent kan elvisp och degkrokar vara till hjälp):
Blanda socker och rumsvarmt smör. Det ska bli en hård gegga utan stora smörklumpar.

Bytta 2
Blanda all frukt med mjölet.

Bytta 3
Vispa äggvitan (enbart äggvitorna!) till ett hårt skum.

Eliminera byttor!

Blanda äggulorna med smörsockret i bytta 1.
Blanda fruktmjölet med resten i bytta 1.
Häll i spriten och citronskalet i bytta 1.
Vänd ner äggviteskummet i bytta 1.

Avsluta:

Blanda väl. (Jag skulle vilja uttrycka det så här: Don’t try this at home utan en assistent.)

Dumpa allt i två smörade och bröade, avlånga formar. (Det blir bara pannkaka i en stor rektangelformad.)

In i ugnen – och låt stå i 175 °C i en timme. Håll gärna lite koll: alla ugnar är olika. Prova med en strumpsticka mot slutet.

____________________________

Ni ser hur skrivautvänligt jag har gjort själva receptet?

Vi vet inte hur själva överlämnandet av kaktillverkningsmysteriet gick till. Men förmodligen så här:

– Hej ursäkta, nu när jag har fått din man så undrar jag om du kan lämna ifrån dig även recepten?

Men nu kommer resten:

Min beigefärgade assistent där uppe i vänstra hörnet inköptes 1986 i Lund för studiemedel som skulle ha hållit mig med mat och böcker i en hel månad. Men jag är en brödbakare som måste äga assistent. Den är inte röd och strömlinjeformad men snurrar precis som den ska.

När jag via telefon bad min mamma om receptet häromdagen, var hennes direktiv väldigt fokuserat på byttorna.

–Bytta ett och bytta två och bytta tre och bytta fyra och degkrokar där och inte degkrokar i äggvitorna och oj nu glömde jag att, vänta sa jag att konjaken skulle i bytta två nej jag menar … ett?

När jag väl satte igång, lät jag assistenten där uppe på bilden göra jobbet medan jag bara hällde och hällde.

Jag har en specialmugg som delar på gulor och vitor som eventuella agnar från vete – men det är faktiskt bra mycket enklare att bara använda händerna.

Smeten är i detta slutläge fantastiskt god. Man måste smaka.

Men man kan låtsas att man bara måste rengöra slickepotten.

Skjuts in i ugnen! En timme senare såg underverken ut så här (och inget smul- eller degliknande fastnade på strumpstickan), när jag triumferande sms:ade både mamma och syster Orangeluvan om succén:

Men … jag råkade tänka på andra saker när jag bara skulle flytta de två formarna från spisen eftersom jag kom på att jag samtidigt skulle flytta ugnsgallret in i ugnen igen och försökte lyfta allt på samma gång som jag hanterade grytlapparna och svarade på en fråga som ett barn just då ställde om Bakuganarnas förvandlingsförmåga i kombination med kylskåpsmagneter. Och vips … såg kakorna ut så här:

Jag kallar mitt konstverk "Hoppsan". — Jag kallar mitt konstverk ”Hoppsan”.

Det som hamnade på golvet åt jag upp, så jag kan garantera att smaken blev bra. Men jag har fått ett hårstrå i halsen.

Sensmoral: sopa golvet innan du tappar kakor på det.

85 kommentarer

Den 11/11 1918

Publicerat av Lotten Bergman den 11 november 2011 10:45

Här firar vi med Världens kortaste fest – men man ska veta att just den 11 november runt elvasnåret är en allvarlig stund i andra länder.

I Storbritannien är man superdupernoga med att varje år sedan 1919 klockan 11 den 11 november ära första världskrigets stupade med inte bara en, utan två tysta minuter. Tidpunkten är vald med tanke på att vapenstilleståndet gällde från prick klockan 11 den 11 november 1918 – även om själva fredsfördraget inte skrevs under i Versailles förrän ett drygt halvår senare.

Hur tänkte de egentligen: en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån? — Hur tänkte de egentligen? Att designa en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån måste ju vara lite dumt?

Vi tar oss tillbaka till 1918. Alla är blöta om fötterna, alla röker, alla vill hem och dricka te och alla vet att det här förbaskade kriget är faktiskt snart slut. I alla fall säger höjdarna det – klockan elva ska alla ju lägga ner vapnen. Men tänk om det inte är sant? Och tänk om det är sant och jag – just jag – kan vara den som avlossar det allra sista skottet!

Alltså skjuter alla på precis som vanligt eller kanske lite extra fram till klockan elva. Alla vill ju dessutom slippa bära hem massa ammunition och istället fylla fickorna med … konservburkar, cigarrettpaket och konfetti? På alla håll och kanter förberedde sig de olika arméerna också för eventuella luringar som inte alls tänkte respektera vapenstilleståndet. Därför dog nästan 3 000 män och 11 000 män skadades innan klockan slog elva.

Måste leta efter ett förstoringsverktyg.

Irländaren George Edwin Ellison var ute och kollade på omgivningarna i Belgien när han sköts vid halv tio-tiden denna fredens dag. Han hade varit med som soldat sedan 1914 och till och med överlevt den allra första attacken med senapsgas den 12 juli 1917.

Fransmannen Augustin Trébuchon dog klockan kvart i elva på väg till soldatkompisarna med beskedet att varm soppa skulle serveras strax efter elva, eftersom de alla satt i blöta strumpor.

Kanadensaren George Lawrence Price dog två minuter i elva när han och hans kompisar letade efter en tysk prickskytt som sades finnas i ett visst hus. Huset var tomt, men eftersom alla visste att vapenstilleståndet låg blott två minuter i framtiden, beslutade sig alla för att stanna kvar i huset bara en liten stund till. Alla utom Price – som gick ut ur huset och omedelbart träffades av en tysk kula i hjärtat.

Amerikanen Henry Gunther (som hade tyska farföräldrar) dödades en minut i elva när han av outgrundlig anledning rusade fram till och sköt mot en tysk enhet, som förstås besvarade elden.

Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.

Strax efter klockan elva utbröt ett fasligt skjutande som pågick i ungefär 20 minuter; soldaterna försökte alla att bli den som till slut avlossade Det Stora Krigets allra sista kula.

Vem som vann? Ingen aning – Twitter var ju inte uppfunnet.

16 kommentarer

Ljuvliga Luleå

Publicerat av Lotten Bergman den 27 oktober 2011 12:23

Jag är ju uppvuxen i både Lund och Luleå. Och det underliga är att båda städerna är på alla sätt perfekta. Lunds lov har jag sjungit flertalet gånger tidigare – varje gång har jag även försäkrat omgivningen om att jag alls inte ska flytta; det är inte det det handlar om. Man kan ju faktiskt flirta lite med andra städer utan att för den skull riva upp bopålarna och fly fältet.

Igår var jag alltså i Luleå i åtta timmar, varav två var föreläsandes, två var ätandes, en var fikandes och resten ett enda flängande från det ena till det andra. Jag hann åka taxi, åka buss, åka BMW-cab, kramas, klia mig i huvudet när hus till synes hade flyttat på sig, snubbla i ett tjälskott (får skylla på dimman), lyssna på gubbarna på ljugarbänken inne i Kulturens hus och plinga på dörren till huset där jag bodde 1973–81.

Ungefär så här gick det till.

När jag kom till Björkskataskolan där jag gick i högstadiet, fnittrade jag först åt den linjalförsedda arkitekten som skapade detta:

Björkskataskolans vattenkammade gympasal. (Man vill liksom rufsa till lite.)

Sedan höll jag på att trilla baklänges av ljud- och luktminnen när jag ryckte upp porten. Jag fick en bekant stöt genom handen: det måste helt enkelt vara exakt samma dörr som 1977. Skolan är ombyggd flera gånger och stora ytor som förut var uppehållsrum och, eh, bara stora ytor i största allmänhet, är idag klassrum.

Vid ett bord i lärarrummet satt en liten lärare och skrev något. Jag vågade inte gå in, men knackade försiktigt på dörrkarmen utanför det öppna lärarrummet. Det var där jag 1979 ställde mig på en stol och skällde ut hela lärarkåren för att de hade mage att sno fikabröd utan att betala för sig. (Vi samlade pengar till en klassresa som sedermera gick till Rhodos.) När den lilla läraren inte hörde trots flera knackningar, tog jag mod till mig och gick in och presenterade mig för att fråga om det var ok att jag tog några bilder.

– Nämen int’ het du Bergman. Du het Stenson. Lott’n Stenson är det ju!

Det var min lilla gympalärare Rigmor! (Underligt nog kastade jag mig i famnen på henne, vilket jag nog inte har gjort med någon annan lärare någonsin. Att hon inte trillade omkull är ett under.)

Vårt hus på Midsommarvägen var inglasat och tillfixat, men sig väldigt likt. Det var förstås ingen hemma, men jag dristade mig ändå till att gå som en tjuv och titta lite. Hade det varit på den tiden som vi bodde där, hade det bara varit att öppna dörren och klampa in och gå husesyn – vi låste aldrig ytterdörren.

I shtaaan (så säger man, [tillägg efter klagomål i båset:] fast inte lika brett och brutalt som i Skellefteå, där man säger Schtaaan) blev jag storligen imponerad av så mycket. Storgatan är en gågata, men utan cykelproblem som finns i andra städer eftersom den är bred som en landningsbana. Överallt finns ljusinstallationer och informationstavlor till dem och vart man sig i Luleå vänder, finns det vägvisande pilar mot nya äventyr.

Står luleborna månne på Storgatan och grillar korv?

Hela schtaaan brann ner 1887, varför den inte som Lund går i kringelikrokar utan (som New York) är uppbyggd i ett rutnät. De fina stenhusen är från sekelskiftet, de fula plåthusen är från 1970-talet. Jag minns när huset som syns i höger bildkant (inte Stadshotellet med torn rakt fram) revs 1975 …

… för att detta skulle kunna byggas på samma plats:

Fula SAS-hotellet – som alla ändå tyckte om, för det var så lyxigt. (Numera är det ett annat hotell.) — Fula hotellet – som alla ändå tyckte om, för det var så lyxigt.

Uppdatering!
Stadsarkivet inkom snabbt (efter snälla påpekanden i kommentatorsbåset) med en bättre bild på huset som revs!

Bilden togs 1965. Så osedvanligt flott det är med de geometriska mönstren på fasaden.

Föreläsningen ägde rum i det fula gula huset på bilden ovan – ett hotell som har ärvt en slipssamling av SAS-hotellet som förut huserade på samma adress.

Slipssamlingen, som även innehåller sjalar, skärp och skägg. (Kungen kallas "Karl Gustav Bernadotte" medan hans fru heter "Drottning Silvia". Ted Kennedy hänger bredvid C.H. Hermansson och Olof Palme bredvid Markus Wallenberg.) — Slipssamlingen, som även innehåller sjalar, skärp och skägg. (Kungen kallas ”Karl Gustav Bernadotte” medan hans fru heter ”Drottning Silvia”. Ted Kennedy hänger bredvid C.H. Hermansson och Olof Palme bredvid Markus Wallenberg.)

Tips till Luleå kommun: ställ ut slipssamlingen så att fler kan se den! Fyll på med information om vilka de idag okända dignitärerna är och hur det kom sig att han som klippte av sitt skägg gjorde just det …

Under min föreläsning kom vi alla överens om att det är en Norrbottensspråkpolisturné som måste vara mitt nästa mål. Och jag kan ta med mig slipsutställningen!

Efter föreläsningen sprang jag på trötta ben med blytung ryggsäck till Norrbottenkurirens redaktion, eftersom kommentatösen Luleå-Anna jobbar där. En halvmeter ifrån henne jobbar dessutom Bittan — en av mina barndomsvänner från Midsommarvägen!

Luleå-Anna och Bittan jobbar. (Jag står bakom och skriker order om att de ska se koncentrerade ut och att den där SAOL på bordet är alldeles för gammal.)

Bittan och jag skapade ”Chalobiggs chalokladd” av allt som finns i ett kök (choklad, apelsinjuice, katrinplommon, majs, smör osv.), tillverkade människodockor i naturlig storlek som vi körde runt på spark mitt i natten och premiärbadade fötterna i kanalen en dag efter att isen hade gått. Vi pratade gamla minnen och jag både fniss-snorade och spottade kubbsmulor samt pratade på alldeles för hög volym.

Vem behöver väl uppåttjack när man kan åka till Luleå?

Jag och Bittan 1976. Vi gick utklädda runt till alla grannar för att be om bidrag till "Skit-klubben". (Det var meningen att den som lyssnade skulle tro att vi sa ”skid-klubben”.) — Jag och Bittan 1977. Vi gick utklädda runt till alla grannar för att be om bidrag till ”Skit-klubben”. (Det var meningen att den som lyssnade skulle tro att vi sa ”skid-klubben”.)

Eladaptern till datorn blev kvar i Luleå, mobilen lade av i Älvsbyn, köttbullarna på tåget var från 1973 och mina strumpor fyllde hela sovkupén med senapsgas.

Avslutningsvis en sammanfattande film med dogmadarr:

Förslag till alla kommuner som behöver en pick-me-up: åk på studiebesök med nattåg till Luleå – staden som var i samma läge på 70-talet, men som numera mår så bra. Hur kom det sig att det blev bättre? Vem drev det hela? Hur ordnade det sig så bra? Varifrån kom pengarna?

51 kommentarer

– När blev du allra mest förvånad?

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juli 2011 08:14

Lämplig illustration, bara. (Lucille Ball, 1911–89.)

Frågan i rubriken ställde Åttaåringen till mig i förra veckan. Visserligen ställer han frågor precis hela tiden, men just den här har jag återkommit till flera gånger. Oftast ställer han frågorna utan att bry sig om svaren, som ibland kräver stor tankemöda.

– Tror du att jag kommer att få vara med i en film någon gång? (Ja.)
– Hur många människor träffar Magnus Samuelsson på en dag? (Ungefär 23.)
– Varför blir man lång? (För att kunna se ner på sina föräldrar.)
– När äter man mest pizza? (När man är hungrig i 17-årsåldern.)
– Vilka dagar är bäst? (Dagen före.)

Men när blev jag allra mest förvånad?

Tekniska landvinningar som att det som syns på datorskärmen plötsligt rör sig eller visas i färg minns jag som vaaabahaaa-ögonblick.
Att jag inte kom in på Dramaten (scenskolan dårå) var väldigt underligt eftersom jag ju just då var Sveriges bästa skådespelerska.
Varje gång jag sätter en trepoängare på basketträningen blir jag glatt överraskad, för det är bara ren tur – och jag har aldrig tur annars.
Jag blev nästan chockförvånad när en gammal klasskompis från Luleå plötsligt ringde på dörren häromåret.
När jag i söndags provade ett par av mina gamla pumps från 1988 och inte ens fick ner halva hälen, blev jag faktiskt bara lite förvånad.

En snabb sökning i min dator ger vid handen att av de just nu drygt 17 000 mejlen som jag har skickat sedan 2009, förekommer ordet ”förvånad” i blott 46. Och då handlar det bara om obetalda fakturor och stavfel i tidningar. Varken obetalda fakturor eller stavfel i tidningar borde generera någon som helst känsla av förvåning, så det måste handla om brist på synonymer till ”vansinnig” eller ”besviken”. I alla dokument på datorn förekommer ”förvånad” 878 gånger, av vilka 46 är i mejlen ovan och 832 återfinns i ofärdiga kåserier. Vilket inte är ett dugg förvånande.

Svaret på frågan i rubriken är alltså ”jag vet inte” — vilket kanske är det mest förvånande av allt, sprunget som det är ur en aldrig svarslös mun.

25 kommentarer