Hoppa till innehåll

Månad: februari 2012

Arsenik och gamla hästar

Den ack så nyttiga arseniken.
Den ack så nyttiga arseniken.

En gång i veckan går jag in i en radiostudio för att där berätta om ordspråk och talesätt. Förra veckan berättade jag om den nya användningen av ordet “episk”, som numera inte bara betyder berättande eller storslagen utan rätt och slätt väldigt bra.

En lyssnare ringde in och frågade vad i hela friden ”inte gå över ån efter vatten” kunde betyda. Jag kliade mig i huvudet och funderade på vad som var så svårt att förstå. Om man står vid en å, är det onödigt att gå över ån och hämta vatten – krångla inte till det. Vad menade männschan? Men så kom jag på att det var ordet ”efter” som hade stökat till det. Lyssnaren hade i alla år tolkat det som en helt vanlig preposition och inte alls begripit vad man hade att göra bakom vattnet — och hade det kanske något med ”bakom flötet” (som ligger i vattnet) att göra?

A till barograf & armatoler till Bergsund. Så vackert.
A till barograf & armatoler till Bergsund. Så vackert.

Idag pratade jag om kor på isen, latmaskar, korpgluggar och lejonparten samt att man ju inte ska skåda given häst i munnen. Apropå hästars munnar, ansåg jag mig då tvungen att läsa högt ur Nordisk familjeboks första upplaga om ”arsenikätare”.

(Naturligtvis kunde jag ha läst i den närapå identiska artikeln i andra upplagan [”Ugglan”], men att jag i min ägo har min morfars förstaupplaga är bara så häftigt.)

På bilden här ses alltså förstaupplagan till vänster och andraupplagan till höger. De kostar nästan ingenting att köpa idag, men å andra sidan finns de på nätet (Projekt Runeberg), så det är ju egentligen ingen idé. Om man inte som jag njuter av att vända på de gulnade bladen för att få läsa om lapparnas ovanligt långa armar och annat olämpligt. Som att man kan må rätt bra av att strö lite arsenik på jordgubbarna.

”Hästar blifva muntra och lifliga …”
”Hästar blifva muntra och lifliga …”

Artikeln ovan fortsätter med att förtälja att man i vissa alptrakter rekommenderas att äta arsenik, även om det stundom kan göra att man dukar under:

”I Steiermark anses “arsenik-ätningeri” gifva godt hull, blomstrande utseende och ökade krafter, hvarigenom bergvandringarna kännas mindre mödosamma. Man börjar der vid 20 års ålder intaga ett litet korn arsenik af ett knappnålshufvuds storlek, och dosen stegras sedan småningom upp till 40 centigram, ja, enligt uppgift, ända till öfver l gram (100 centigram). Arsenikätandet kan, sedan det en gång blifvit en vana, endast med största svårighet bortläggas och måste sålunda fortsättas hela lifvet igenom. Det lär emellanåt inträffa, att arsenikätare duka under för akut arsenikförgiftning på grund af dosens allt för hastiga stegring.”

Så. Var köper man lite lagom mycket arsenik? Jag skulle nämligen vilja vara både liflig, munter och blomstrande.

Som Cary Grant.
Som Cary Grant.
Share
45 kommentarer

Pyttipannablogg om Gävle, Trollhättan, Uddevalla och en översättning

(För några år sedan utnämnde jag mig och liknande själar till Pyttipannabloggare. Det var på den tiden alla länkade till varandra, alla utmanade varandra och bloggar kände att de behövde fler läsare fastän de inte hade reklam.)

Jag sitter och planerar en liten föreläsningsturné som tar mig till

  • Gävle på fredag
  • Trollhättan på måndag
  • Uddevalla på tisdag.

Eller planerar och planerar, egentligen försöker jag bara beställa tågbiljetter – men ettorna och nollorna arbetar emot mig. Det blir bara fel.

Jag vill ha billig förstaklassbiljett, men klickar okoncentrerat i en dyr andraklassbiljett. Jag vill ha frukost, men klickar i rullstolsplats. Jag vill åka med så få byten som möjligt, men väljer plötsligt en rutt som ger mig halva resan per buss. Och hur jag än gör, kan köpet inte avslutas eftersom sammanlagt 1 fel har inträffat och detaljerna ju är extremt odetaljerade.

Men nu till väsentligheterna!

  1. Jag har 45 minuter över i Gävle! Vad ska jag göra?
  2. Jag har en timme över i Trollhättan! Vad ska jag göra?
  3. Jag ska sova på Hotell Gyllene Knorren Gyldenlöwe i Uddevalla! Tänk om de inte har bacon!

And now for something completely different.

Det är en undertextsöversättning som jag inte kan glömma. I en av alla dessa amerikanska mordserier (Criminal Minds den 3/2) står en av våra hjältar och talar i telefon med en annan av hjältarna, förmodligen för att handlingen ska föras framåt eller förklaras på ett mindre krystat sätt. Man kan ana det på antalet ”ju”.

– Den mördade hade ju blod på vänster sida, men var högerhänt.
– Den bedragna hustrun hade ju varit gift tre gånger tidigare.
– Den här ficklampan som jag har funkar ju inte.

Nåväl.Brottsplatsundersökningshjälten står i ett blodbestänkt rum och pratar med datornörden som alltid jobbar på distans. Plötsligt ser telefonhjälten något mystiskt på väggarna. Tavlorna hänger konstigt. Någon har hängt  upp tavlorna i fel ordning. Det är oordning på tavelupphängningsfronten! Han säger i telefonen nu inte alls något om att tavlorna ju hänger skumt (vilket hade varit logiskt) utan bara:

– I’ll call you back.

Detta översätts till:

– Jag hänger upp.

Det tycker jag var jätteroligt på jag vet inte hur många sätt. (Tre?)

Nu återvänder jag till mitt whiskyöversättningsjobb, som jag rusar fram genom som en sirapslimpa rusar genom tarmarna. Det vill säga: inte särskilt snabbt. Big bodied and rich, old leather and oranges on the palate!

Share
50 kommentarer

En finklädd fjant, det är jag det

Finklädd hastade  jag mot tågstationen för att åka till Stockholm och gå på hejdundrande fest. På väg till finkläddheten hade jag rivit sönder tre par (billiga) strumpbyxor och rivit mig själv på en oäkta ring som hade spärrat ut hullingar och tappat sitt glitter. Detta sinkade mig. Med andra ord var jag svettig, lite sen, lite sur och lite hungrig eftersom den där skålen med fil och flingor som man alltid ska äta innan man går på fest stod kvar i köket och gojsade till sig.

På stationen visade det sig att tåget var lite sent. Och lite mera sent och ännu lite mera sent. ”Det är ett jädra oskick att bara öka förseningen med fem minuter i taget” tänkte jag och viftade lite på tårna i mina jättestora kängor som är så sköna i alla bemärkelser. På stationen visade det sig också att jag hade glömt alla laddare, alla hörlurar, all läslektyr som inte kräver teknik och dessutom var telefonbatteriet på upphällningen. Och alla runtomkring mig pratade för högt och spelade plippande datorspel.

Jag ilsknade till. På Facebook konstaterade jag detta:

Grrrrr, morrade jag och funderade på hur man går från ilsken till glad och festglittrig när precis allt ju går fel. Men som man ropar på fejjan, får man svar: en basketkompis satt på just mitt tåg, som stod stilla i Strängnäs sedan en timme. Hon skrev att det var en knarkare som hade lappat till lokföraren. Snabbt tog jag fram Datorn Med Bara Lite Batteri kvar för att kolla:

Ajajaj. Plötsligt var jag inte arg. Jädra i-landsproblem med nylonstrumpor och knorrande mage. Vad är väl en timme hit eller dit? Men vänta hjälp, det här måste jag ju berätta om för omvärlden, man kan ju idag inte vara med om något utan att berätta om det – då kanske det inte ens har hänt?

Med alla program avstängda, tangentbordet släckt och skärmljuset så skumt att jag kände mig som en spion i en källargarderob, skrev jag detta på väg till Stockholm. Bara så att ni vet.

(Pssst. På hemvägen vid midnatt kan jag väl kolla i kommentatorsbåset om hur det gick i kvällens Melodifestival?)

Share
22 kommentarer

Dööööööden

Jag är uppe mitt i natten (vid halv två-snåret) och läser tidningarna. Förr satte jag mig vid köksbordet, prasslade med jättestora tidningssidor och frös om fötterna, tofflade omkring lite här och där, kokade lite mjölk och tittade i taket. Numera slår jag bara upp datorn och ligger kvar i sängen och fryser inte någonstans – och eftersom jag inte kokar någon mjölk, behöver jag heller inte borsta tänderna igen. Men taket kan jag välan titta på. Jaha, där har jag smällt en mygga med mitt blod i för några år sedan. Kanske ska man titta i taket oftare? ”Se på ditt tak, andra gör det” kanske kan bli en fiffig reklamfilm för takrengöringsborstar.

Tillbaka till tidningarna.

Jag jämför förstasidorna. När SvD på temat ”döden” bara rapporterar om dödshot mot semmelbagare som inte har räknat rätt, kommer DN dragandes med bl.a. detta:

___

__

__

__

__

Dööööden, döööööden, dööööden. Jag läser och läser som den hyena jag är. Nu börjar jag bli lite trött på döden. (Ni förstår väl att jag skriver det här i realtid?) Eller vänta, jag kanske inte är trött på döden utan bara sömnig i största allmänhet? Då måste jag ju skynda mig att hoppa på sovtåget. Men först ska jag rekommendera Wikipedias artikel om konstiga dödsfall – det finns folk som har satt Bibeln i halsen, kvävts av presentpaket, krossats av flygande kor … och så har vi ju Isadora Duncan.

Isadora Duncan med halsen.
Isadora Duncan med halsen.

Brasklapp: ja, även jag tycker att döden är tragisk och sorglig samt förfärlig. Men av naturen naturlig. Och är det någon gång vi ska läsa om döden, så är det väl när vi fortfarande lever?

Oj, nu blev jag visst pigg igen.

Uppdatering
Hade jag bara läst tidningarna tre timmar senare, hade de inte varit så nattsvarta.

Share
42 kommentarer

En vacker artros!

Jag har ju förut gnölat och gnällt över mina basketknän som har gjort ont sedan hösten 1982. I min ungdom sprang jag hos den ena läkaren efter den andra och fick sjukgymnastik, klippkort på simhallen, akupunktur, ultraljud, antiinflammatorisk medicin som gjorde mig galen av ödem i hjärnan, artroskopi (titthålskirurgi) och slutligen en diagnos som spiken i kistan:

– Du har inte ont i knäna.

Det var 1989. Tiddelipom, sa jag och fortsatte att gå på i ullstrumporna. Knäna, schmäna liksom. Vart jag mig i världen vänder, kommer jag dock in på ämnet ”knäsmärtor”.

– Hej, goddag, jaså är du tandläkare? Jag har lite ont i knäna hääääääär …
– Jag skulle vilja köpa tulpaner. För att fira att jag har haft ont i knäna i 18 år. (Eller 22. Eller 25. Eller 30.)
– Ursäkta, kan jag få sitta här med den fina utsikten – eftersom jag har så ont i knäna.
– Ska jag? Kan inte ni? Nu? Nämen jag haaaaaar ju så ont i kn…

Någon sa i höstas att jag för knänas skull, skulle äta ditten och inte datten, men det blev bara värre. Så nu har jag skaffat en knädoktor som tycker om basket. Han har klämt och känt och berömt mina muskler och skickat mig på röntgen och gett mig en diagnos samt träningsdirektiv – och se så vacker jag är på insidan!

Artros!
Artros!

Men vad säger karln till mig under vårt förtjusande samtal? Jo:

– Jag tror att åldern har hunnit ikapp dig.
– Så här blir det ju när man når en viss ålder.
– Alla får artros förr eller senare – bara de hinner bli tillräckligt gamla.
– Operationer tar ju på krafterna i din ålder.
– Man har ju sämre läkkött ju äldre man blir.
– Kommer du ihåg att träna? Man glömmer ju så lätt när man är lite till åldern  kommen.

Bah. Pah. Fnys. Det är bara att förtränga hela alltet och fortsätta att träna upp de fina musklerna samt enbart fokusera på att jag har ett tjockt, välfungerande brosk mellan benknotorna – ”trots allt”.

Uppdatering
Humorn och tipsen flödar i kommentatorsbåset. Jag tänkte på Garfunkel och Axl, men det finns ju andra tankebanor. Det är nämligen så att Skogsgurra har hittat en Art Rose, sheriff i Lincoln 1922–26 (den bistre mannen i mitten på den jättecoola bilden nedan).

Beslaget består av spirituella drycker och eventuellt även själva mekanismen som tillagar dem.
Beslaget består av spirituella drycker och eventuellt även själva mekanismen som tillagar dem.
Share
35 kommentarer

Vilken bank är bäst?

Fakta-, idé- och kunskapsbanken förstås. Och minnesbanken. Samt kanske sandbanken.

Men om vi talar om den pekuniära – vilken himla bank är bäst? Jag och den djefla mannen har (som förr i tiden) haft en och samma (skånska) bank sedan 1986, och däri lagt både lön och lån. Det viktiga är inte procentsatser hit och dit utan faktiskt numera hur enkelt det är att hantera olika konton, bank-id, telefonbankskoder och att betala räkningar. Inte heller måste vi ha en personlig bankslav som står till vårt förfogande i en lokal full med möbler av böjd björk, för det har vi inte haft sedan vi flyttade från Lund 1999. Vilken bank har bäst sajt med färst särskrivningar och gör inbetalningar till en rolig lek?

Jag är alltså nyfiken på era erfarenheter, kära läsare. Ni som fortfarande skickar in kuvert med betalningsorder kan få komma ut i kommentarerna. Ni som aldrig någonsin har betalat en räkning på nätet för att någon annan gör det åt er, kanske kan komma igång nu?

(Eventuella banktjänstemän i läsekretsen har fritt fram att göra ohöljd reklam.)

Den lämpligaste av illustrationer.
Den lämpligaste av illustrationer.
Share
73 kommentarer

Faktakontroll dagen efter de många chockernas kväll – och en whisky på det

De som känner mig, tror förmodligen att jag efter gårdagens Ranelidchock sitter och torkar mina tårar, klipper av ena byxbenet på alla barbiekläder och ritar av programledarnas löshår. (De som känner mig tror att jag fortfarande är tio år.) Men icke.

Jag sitter och faktakontrollerar idrottsstatistik. Jag är inte bombsäker utan måste förlita mig på andrahandskällor tills vidare.

Det är nämligen så att jag inte kan förlåta att det under programmets gång påstods att den apelsinfärgade mannen som inte sjöng faktiskt har “spelat i MFF”. I beg your pardon? I så fall har jag

  • varit snubblande nära att komma in på Scenskolan
  • varit chefredaktör på Nationalencyklopedin
  • spelat basket i Plannja
  • strippat inför 800 personer på teatern här i stan
  • fött tio barn.

För Björn Ranelid ”spelade inte i MFF”. Han var med i seniorlaget i en cupmatch. Och han sprang långsammare än min farbror på 100 meter. Såja. Var nu så vänliga och sprid ut dessa fakta till alla i er bekantskapskrets. Och när ni ändå håller på kan väl någon av er skriva en sketch med dialogen i omklädningsrummet efter matchen? Eller rentav ett gräl i omklädningsrummet? Vi säger att det är Bosse Larsson [buse läorsån] han talar med, det blir roliga kontraster då.

Busse.
Busse.

– Matchen prrräglades av mina rrrruscher på mittfältet, ty jag ärrr…
– Ja vet ente de ja.
– Jag gör alltid mitt bästa! Man har länge sagt mig att j…
– Nä. Ja vet ente.
– Jag lät de olika anfallen komma parallellt. Den ena rrruschen lever omlott med den andra! Min kraft och skönhet ärrr det viktigaste. Jag rörde mig med ljusets hastighet!
– Nä. Vem fan har snott min strumpa?

Nu måste jag jobba och kan inte älta dessa historiska falsarier längre.

Det jag gör är något så absurt som att översätta en whiskybok från engelska till svenska trots att jag inte vet ett jota om whisky. Embrace the smoky style on the floor melting och peat på er allihop – glöm inte the spirits maturation som orsakar the medium to heavy style expression beroende på om the oak casks är virgin eller inte! And here comes a nice old plunta for all of you:

Share
36 kommentarer

Fredagen den 17:e på italienska

Jag pratar just nu (sent på fredagskvällen, oj strax efter midnatt är det) engelska med italiensk brytning som vore jag Chico Marx. För så blir det – vi är alla språkkameleonter. Och när man har italienska gäster, ja då pratar man lite mer med händerna och stoppar in lite extra e:n här och där.

Italienaren är han till vänster.
Italienaren är han till vänster. Svensken till höger. Bellman sitter i gitarrerna.

Ni ska förresten vara glada att ni har överlevt — fredagen den 17:e är nämligen den värsta olycksdagen av alla hemska dagar. Fredagen den 13:e kan slänga sig i väggen och de fåntrattar i Spanien, Grekland och Sydamerika som anser att tisdagen den 13:e är dagen att sky som pesten, har förstås fel. Enligt alla i Italien.

Ordföranden i Allmänbildningsakuten satt och gapade när detta förkunnades. Jag hade ingen aning! Att fredagen är en otursdag beror på att det är veckodagen när Jesus dog, vilket man ju får hålla med om var oturligt. Bedrövliga siffran talet 17 är kasst för att det ligger mittemellan det underbara 16 och det fantastiska 18, som ju var Pythagoras favoritsiffror. Dessutom skrev man på de medeltida romerska gravarna VIXI (”jag har levt”), vilket lätt kunde förväxlas med 17 (som ju  är XVII).

Själv tycker jag att det låter lika långsökt som att grundämnet klor som ett tecken har atomnumret 17 för att det ju inte är så … nyttigt.

Nå. Eftersom ni överlevde denna hemska dag, ska ni få ta del av annat som jag har lärt mig:

  • Barillas pasta är överlägsen alla andra (ok, det visste vi kanske) – vilket beror på att den har en inbyggd uppfinning som gör att den inte blir överkokt efter tio minuter. (De Cecco är näst bäst.)
  • Överkokt pasta heter “scotta” på italienska. (“In Sweden that is to move snow”, sa min djefla man.)
  • Man ska hälla rikligt med parmesan i såsen innan den serveras! (Å ja ba gaaapade. Really?)
  • I Italien tar det tre år att få skilsmässa.
  • Mitt absoluta favoritvin (Brown Brothers) är jättegott även när det gurglas i en italienares gom.

(Och nej, här finns varken pasta- eller vinsponsorer som säger åt mig vad jag ska skriva. Tyvärr.)


– One dollar and you’ll remember me all your life.
– That’s the most nauseating proposition I ever had!

Share
50 kommentarer

Elton Johns mammas tapeter och bebishantering

Ibland vill jag resa i tiden. Eller vänta, vad säger jag? Vi börjar om.

Jag vill alltid resa i tiden. Men ibland lite extra mycket. Kolla på de underbara bilderna som LIFE:s fotograf John Olson tog i början av 1970-talet – på berömda storheter och deras gamla föräldrar eller andra släktingar. Vissa bilder är mindre intressanta än andra (Jackson 5 med sina slavdrivare till föräldrar), andra kan jag inte riktigt se mig mätt på. Som den här på Elton John med mamma och styvfar:

Fnitteranfall, posering, ultramoderna möbler och tapeter. Samt ett par ormskinnsstövlar med matchande blus. Foto: John Olson.
Fnitteranfall, posering, ultramoderna möbler och tapeter. Samt ett par ormskinnsstövlar med matchande blus. Foto: John Olson.

Jag vill ha lika fnittriga bilder på dagens intressanta stjärnor! Tänk er … eh … öh … Vad konstigt, jag kommer inte på någon som är intressant. Madonna med sin … bror? Oasisbröderna med … nej, jag måste tänka modernare. Lady Gaga med sin farfar? Justin Bieber med mormor och morfar, som funkade som föräldrar? Hm. Ett sådant här projekt kanske bara är intressant 40 år senare när man har facit i hand och kan skratta åt ormskinnsstövlar?

Jahaja, men ok, då vältrar vi väl oss i facit? Här kommer bilden på Grace Slick, sångerskan i Jefferson Airplane – gravid med sitt enda barn (fast det visste man ju inte då):

Inte alls lika modernt – och väldigt annorlunda positionering. Foto: John Olson.
Inte alls lika modernt – och väldigt annorlunda positionering. Lite underligt. Foto: John Olson.

Med  Grace Slick var det så att hon gjorde lite som hon ville – uppträdde svartsminkad (”för jag bara tog allt jag hade och kladdade på”), var öppet för Svarta Pantrarna, var nära döden i en brutal bilolycka som orsakades av drag racing. Och så hade hon stora problem med droger och blev sedermera alkoholist. Fotografen fick tillfälle att ta om bilden efter förlossningen, och den är om möjligt ännu underligare.

"Ja, håll ungen uppåner! Såja, så ler ni båda två och tittar hit! Perfekt!" Foto: John Olson.
“Ja, håll ungen uppåner! Såja, så ler ni båda två och tittar hit! Håll stilla! Braaa! Perfekt!” Foto: John Olson.

Det där barnet som relativt obekymrat ser världen upp och ner, heter China Wing Kantner. På BB deklarerade mamma Grace att bebisens namn skulle vara “gud” med litet g för att det ju skulle göra barnet till en ödmjuk och fin människa. Fast … hon skojade bara, vilket framkom först sedan hela rock- och popvärlden hade gått i spinn och skrikit om kränkning av guds namn och LSD-tokiga mammor.

Eftersom jag sitter med facit här, så kan jag tyvärr meddela att även lilla China blev alkoholist samtidigt som hon försökte vara skådespelerska och hjälpa Jefferson Airplane (och dito Stardust) att fungera. Nu är hon nykter och ägnar sig åt bibelstudier.

Bonusbild!

Frank Zappa i lila brallor med vikveck. Foto: John Olson.
Frank Zappa i lila brallor med vikveck. Foto: John Olson.

Vill ni se en inplastad soffa, Eric Claptons mormor eller ung Joe Cocker? Kolla häääär.

Share
54 kommentarer

Jag är på bokresa, men har lokaliserat en tv

Underliga är äro nätets vägar. För att inspireras till stordåd nästa julkalenderdecember eller bara för att det är så himla trevligt, är jag på ”bokresa” just nu. Själva resan klarades av på ett par timmar, så nu är jag mer på ”bokpratssammankomst”.

Det är Breakfast Book Club som anordnar och som har sett till att 25 personer ligger i soffor och läser, hänger i baren, sitter i smågrupper och pratar om hur himla jobbigt det är att läsa böcker i manusform innan de har kommit ut och som på det stora hela lever i bokstävernas värld. Nyss satt 17 personer och diskuterade Anna Wahlgrens dotters bok Felicia försvann och snart ska vi sätta oss och lyssna till högläsning. Jag dricker te så det skvalar och trivs så att jag håller på att spricka.

Men bokhyllorna på plejset här är lite enkelriktade. Får man månne titta på Melodifestivalen ikväll – som ju är ett sådant kommersiellt jippo – när detta är det enda man ser, vart man sig i husen vänder?

Marxismen, Leninismen, folkmakt, LO, VPK och annat som för den apolitiske blott intresserar ur ett historiskt perspektiv.
Marxismen, Leninismen, folkmakt, LO, VPK och annat som för den apolitiske blott intresserar ur ett historiskt perspektiv.

Men så såg jag ljuset i tunneln!

Lenin, Stalin, Marx, Branting – och Jane Fonda!
Lenin, Stalin, Marx, Branting – och Jane Fonda!

Alltså back to normal. Puh.

Jag har från en säker källa fått veta att vi under kvällen kommer att serveras detta, om än bara på tv:

”Skrev” har ju faktiskt med böcker att göra.
Fast ”skrev” har ju faktiskt med böcker att göra.

Uppdatering 1
Programledarna inleder med pojkbandsmedley där misstänkt mycket var Backstreet Boys. Fast jag tror minsann att en dansare har blivit sjuk: visst måste man vara minst fem i ett pojkband?

Nu kommer första låten! En liten söt pojkspoling som heter Ulrik Munther spelar munspel. När jag var nästan 18 år var jag verkligen inte torr bakom öronen och hade verkligen inte pallat att sjunga en låt som handlar om “relationer och förlåtelse, att man måste kämpa ibland i en relation”. Men vänta nu … spelar han munspel på riktigt? Killen står ju enånhalv meter från micken. Hmmm. Fusk, på min ära. (Ni har väl sett andra artister som sjunger stämmor med sig själva fastän de är ensamma på scen?) Vi här i Norrtälje tror på den här låten.

Uppdatering 2
Scenen intas nu av Boppers rockabillybandet Top Cats. Ståbas! Min melodifestalerfarenhet säger mig att den här gruppen kommer att få jättemånga röster av alla som inte röstar på de andra. (Ja, men jag gillar ju killar med mörk sångröster.) Se där, hela publiken klappar i takt!

Uppdatering 3
Vad coolt! Sonja Aldén kommer klädd i munkkåpa! Nej, den åkte av – hon har som vanligt på sig gardiner. Ballaaaaaaaaaaaad. Vi som sitter här tror på 27 veckor på Svensktoppen. ÅH NEJ! HON KLIVER UPP PÅ EN BRO! HELA LOKALEN FYLLS AV RÖK! SÄTT PÅ FLÄKTEN! Ja, där kom den. Va, sjunger hon om döda människor? Jamen det var ju lite coolt.

Uppdatering 4
Andreas Lundstedt säger i den totalt intetsägande presentationen som är så närgående att man ser näshåren “oschigawa”. Alla vi som tittar på säger “åhå”. Tydligen vill han med låtvalet visa “en ny sida av mig”. Eh. Jamen! Det är ju nu de  kommer att greppa … ja, där kom det. Han sjunger att han aldrig kommer att sakna dig mer än nu och så hugger alla killar på scenen tag i paketet simultant. Men hur ska vi tolka det? Vad är symboliken? (Min syster Orangeluvan hälsar via sms att hon vill sätta lille Andreas på en piedestal och offra minst en ko till hans ära.)

Uppdatering 5
Vindmaskiner och rök, flöjt, dragspel, fiol och jättelånga ben … och så låter det som Nordman. Men tjejerna heter Tomoteij och ser preciiiiis ut som hon i reklamen för schampot 1976. Låten är faktiskt jättetrist och platt fastän jag så himla gärna vill att vi ska lyckas med en låt med dragspel i eftersom jag har jobbat på P4 dit alla ringer och klagar på att det är för lite dragspelsmusik i radion.

Uppdatering 6
“Lite fjärilar i magen … nu kör vi” säger David Lindgren djupsinnigt och drar av Erik Saades låt från förra året. Och dansar! Och snurrar på huvudet! Och blir inte andfådd! Oj, alla i rummet där jag sitter svimmar av lycka!

Uppdatering 7
Mimi Oh sjunger. Och har på sig kläder. Och dansar. Och ler. Men vi sover. Och tänker lite på Mat-Tina.

Uppdatering 8
Thomas di Leva har jag ju ett speciellt förhållande till eftersom jag har sett honom på konserter flera gånger och dessutom var närvarande när han i Kungsträdgården slängde av sig den påklistrade locken. Han säger själv att låten handlar om att “man ska fortsätta att följa sitt hjärta och sin övertygelse och aldrig ge upp”. Och kaftanen är jättesnygg – skulle lätt platsa på Nordiska museets senaste utställning om syslöjd. Han ser faktiskt ut som en superhjälte.

Det var det.

(En sak är vi helt överens om i alla fall. Skorna har hittills varit bedrövliga.)

Uppdatering 9
Direkt till final: Ulrik Munthe & David Lindgren
Andra chansen:  Top Cats & Timoteij
Värst idag: mellanakten med robotar och plipp plipp och en Jessica Folcker i en jättegardin.

Blipp blipp. Blopp.
Blipp blipp. Blopp.
Share
37 kommentarer