Våra fem barn har under åren haft hyss för sig på nätterna. En gick upp och kissade i en garderob. En annan brukar prata rappakalja i sömnen. Alla byter de sängar som andra byter underkläder. Och mitt i alltihop har de en synnerligen god nattsömn; på morgonen har de inte den blekaste aning om vad som hänt under natten.
Eftersom jag har en sömnmätarapparat (som jag har beskrivit ingående – ”Sleep Cycle”), kan jag konstatera att den gångna natten är något att skryta med. Och minnas. Föreläsningen i eftermiddag måste jag se till att göra riktigt jädra intressant, annars kommer jag att somna mitt i ett semikolon.
Vid punkt 1 hörde jag en förmodad tjuv rota runt i köket och gick upp för att slå ihjäl honom. Men det var bara Elvaåringen som inte helt vaken förklarade att hon bara skulle kontrollera kastrullerna.
Vid punkt 2 kom Nioåringen och berättade att eftersom pappa (min djefla man alltså) hade försvunnit, var det ju lika bra att han lade sig tätt intill mig för att det ju var kallt och ogästvänligt i Nioåringens egen säng. Logiken lät glasklar just då och inte för en sekund funderade jag över vart den snarkande djefla mannen hade ”försvunnit”.
När jag purrades av väckarklockorna kl 04:55 kändes det som om jag skulle upp på fågelskådning. Jag hade lagt min plånbok på ett ”bra ställe”, varför frukosten brände inne. Väl ute på gatan såg jag min taxi köra bort ifrån huset – och då (tadaaa) busvisslade jag för allt vad jag var värd. (Vad grannarna ansåg om detta lär jag väl få höra.)
Och det funkade! Taxichauffören vände och bad mig om ursäkt, jag hann med tåget (om än extremt hungrig) och stormen Berit har flytt sin kos och ersatts av en tågvärdinna som heter just det: Berit.
I Malmö ska jag föreläsa på Kompetensmässan, som förra veckan i Göteborg hade döpt om mitt ämne lite:
Jag sitter på tåget mot Stockholm, för att jag där ska äta en stor lunch och jättemycket fikabröd samt dricka bubbelvatten, ljummet te och irk-kaffe. Och äta lite mer kakor. (Emellanåt ska jag även föreläsa, förstås.)
Idag har jag förstått att deltagarna är mer än vanligt intresserade av protokollskrivning. Tyvärr inte basketmatchprotokollskrivning som det här:
Nej, jag ska berätta om mötesprotokoll. Det som efterfrågas är ”regler”, hur man numrerar bordlagda frågor, hur man skriver protokollet när ordförande inte håller sig till dagordningen och hur man ska kunna läsa sina egna anteckningar.
Själv tycker jag att det svåraste är att få tyst på alla som babblar. Jag antar att ni i kommentatorsbåset liksom de flesta andra någon gång har fått föra protokoll på diverse möten – i klubbstyrelsen om inte annat. Berätta om era erfarenheter!
Jag har följande råd till alla som ”måste” skriva mötesprotokoll:
Skriv direkt på dator och inte på papper. När mötet är slut är protokollet färdigt till 90 % och du behöver inte tolka din egen handstil utan mer hjärnsläpp som ”.lggd dfb z” när man plötsligt har lagt fingrarna fel på tangentbordet.
Använd en färdig protokollmall som finns i datorn. Ändra mallen om den innehåller sådant som ni inte behöver.
Se till att dagordningen finns inpluppad i mallen.
Avbryt babblarna med ”ursäkta, hur vill du att jag sammanfattar den senaste kvartens monolog?” eller bara ”ska det med i protokollet?”
Som protokollförare tycker jag att man både ska synas och höras, inte vara undanskuffad i ett mörkt hörn som en självgående bandspelare med stenografiblock i handen. (Den bilden vill jag att någon ritar.) Slå näven i bordet, sätt ner foten, tryck på delete så att det skär i öronen på alla runt bordet tills de förstår att de inte ska babbla och inte ändra dagordningen men däremot se till att vara lite mer effektiva än vanligtvis!
Men oj vad jag önskar att jag hade lärt mig att stenografera.
Slutligen en dagordning som fick styrelsen för Boelspexarna i Lund att fungera efter otalet ineffektiva och rent av otrevliga möten:
Mötet öppnas, ordförande hälsar alla välkomna
Övriga frågor
Val av funktionärer för mötet.
Övriga frågor
Närvarande
Övriga frågor
Godkännande av kallelse (inbjudan till årsmötet)
Övriga frågor
Beslut om dagordning
Övriga frågor
Genomgång av verksamhetsberättelsen för året
Övriga frågor
Beslut om bokslut för 2010 (ekonomisk redovisning)
Övriga frågor
Revisionsberättelse
Övriga frågor
Fråga om ansvarsfrihet för styrelsen
Övriga frågor
Beslut om antagande av nya stadgar
Övriga frågor
I all evighet. Alla blev plötsligt fokuserade och det var inte prat om att babbla och att bordlägga frågor – eller att ens numrera dem.
(Jag tycker mycket om att skriva mötesprotokoll. De blir långa och utförliga och enligt alla styrelser extremt intressanta och nästintill oanvändbara. ”Oseriöst” är ett återkommande ord i sammanhanget. Pah.)
Man sitter där på en trevlig middag och så tar någon upp ämnet nylonstrumpor – och vips handlar diskussionen om vilken hockeyspelare det var som i NHL gjorde succé med svart nagellack. På en tand. (Det är så här rykten sprids: vi har inte klargjort vem hockeyliraren var.)
Associationsbanorna må vara triviala, men ibland skapar de storverk. Jag bläddrar i en bok som heter Connections (James Burke, 1975) och som handlar om hur uppfinningar via associationer och slumptillfällen hänger ihop. Visste ni t.ex. att den de brittiska kossorna bodde med människorna inne i städerna tills järnvägen uppfanns? När man på 1800-talet kunde börja forsla mjölken via tåg, fick korna (äntligen) flytta ut på landet.
Typisk mjölktågskrock, tydligen.
Men från mjölk till något annat. Här ska göras tvära kast.
Automatisering was da shit på 1700-talet; t.ex. gjorde man ju vävmaskiner med hålkort. (”Ju” skriver jag för att när kommentatorsbåset häromdagen inte höll sig till ämnet, diskuterades hålkorten och vävarna.) Detta utvecklades till en storindustri när Napoleon kom hem från Egypten med mönstrade sjalar i bagaget. De blev så populära att väverierna gick för högtryck och simsalabim, vandrade hålkorten in i datorerna under 1900-talet.
Och nu ska jag inte hålla mig till ämnet (vilket det nu är). Jag har hittills bara gått som katten kring het gröt för att få orsak att publicera en bild från min klädbibel från 1973: Rowells postorderkatalog.
”Tuffa vårflickor i nya modekvaliteten chambray.”
Allt utom bildkvalitén är fantastiskt. (Klicka på bilden så blir den större.) Byxornas skärning i skrevet, illröda knappar för säkerhets skull om någon skulle sakna något att fästa blicken på, skorna, decimeterfållen … åh.
”Funktionell, lagom tuff DRESS I CHAMBRAY – sommarlätt tvåskaftsvävd 100 % bomull. JACKA i figurnära modell med effektstickningar. Snitsig svalvingekrage och blixtlås fram.”
Va? Lagom tuff, snitsig och svalvingekrage!
Längre ner kan man läsa om en ”störtskön, fräsig dress” och ”byxor i snitsig modell som sitter ’tajt’ över höfterna”. Men det är inte allt. För vad motsvarar 159 kronor i 2011 års penningvärde? Jo 990 kronor! (Fast då ingår nitmarkeringarna förstås.)
Men nu måste vi definiera det där tyget som heter chambray: ”Tyg med varpen enfärgat kulört och en väft som alltid är vit. Varpen består av två trådar parallellt och väften av enkeltråd. Bindningstekniken är tuskaft, och materialet oftast bomull.”
’Sch’kta, felåt, jag har inte tid att skriva något här idag. Jag måste läsa en ordlista. Jag kanske aldrig någonsin hinner skriva något mer. Julkalendern brinner inne, barnen får blott äta frysta pommes croschetter och annat som jag inte kan stava till. Huset kommer att mögla ihjäl och årstiderna flyta ihop med varandra:
SAOL-napp för alla som sitter och är ledsna med sina gammeldagstelefoner utan appfunktion:
SAOL-napp, ännu inte ute på marknaden.
Nu hörni, kommer vi språkpoliser att bli beskäftigare än någonsin. Vi vet ju redan hur alla ord stavas (utom dubblett förstås), men behöver ju bevis. Jag, som alltid slänger SAOL-boken på undrande, kommer nu att slippa att släpa på åbäket; jag kommer att slänga telefonen på dem istället.
Öppenhjärtighet har inget med hjärtlighet att göra och omständlig betyder krånglig.
För fem år sedan skrev jag om den nuvarande Nioåringens epilepsi. Den lyckades vi efter två års mecklande med mediciner mästra: inga anfall, bara en glad (lite trött) grabb. Nu har han på försök fått sluta med medicinerna för att kolla om det hela hade vuxit bort – men si, det har inte alls gått bra.
Anfallen har kommit tillbaka – när han är trött, när det är stojigt eller när han blir förvirrad. Det är inte epilepsifall av aladåbvarianten som på filmer; han bara stannar till, blir förstenad, tittar uppåt … och så kommer han plötsligt tillbaka och kan fortsätta med det han höll på med. Nu ska vi börja om med medicinutprovning och det här:
EEG-undersökningen 2006.
Han får nu inte cykla, gå i simskola, spela basket, klättra i träd eller åka buss ensam, vilket han ju fick nyss. Istället måste han plötsligt behandlas annorlunda av sina vanligtvis inte alls överbeskyddande föräldrar. Dessutom måste vi ju se till att han har sällskap till och från skolan eftersom han under ett anfall kan kliva rakt ut i gatan.
Alltså va, jag som precis hade vant av mig med att ha småbarn! (Märk väl hur jag lider med grabben och inte alls tänker på mig själv.)
Men nu har Nioåringen tillfälligt löst vårt livspusseltrubbel med ständig påpassning eftersom han sedan en vecka även har en defekt stortå och måste vara hemma och kureras. En megajätteläskig inflammation med floder av kletigt var och röda skinnflikar fick opereras bort på så sätt att hela nageln helt enkelt drogs loss.
Tån och tv:n.
Filmer som Reservoir Dogs (Tarantino och örat), Casino Royale (Bond på stolen utan sits) och Maratonmannen (Dustin Hoffmans tänder) är rena barnsagorna jämfört med Pojken utan stortånagel.
Nu funderar jag bara på filmrättigheterna och vad uppföljaren skulle kunna heta. Pojken utan stortånagel: With a Vengeance kanske?
Nu ska jag utan att raljera eller vara otacksam försöka berätta om mina tankar när det gäller gårdagens reklamjippo.
Som jag berättade, åkte jag iväg på ett event, som det heter på svenska. Jag blir inte så ofta bjuden på dylika tillställningar, så det gäller att passa på. En gång var jag själv del i ett sådant arrangemang – där jag inte fattade hur det hela skulle gå till eller vad som var avsikten.
Eventet som jag var på igår, var riktat till bloggande föräldrar (ergo mammor, om man tittar på vilka som kom) och ”ammande” spädisar. (Mina citattecken.) Detta skedde i tur och ordning på Café Opera:
Alla gäster fotograferades av en urcharmig amerikan.
En stjärnbloggspanel talade om hur man skapar blogg-business, hur man får sin blogg att växa, hur man bildar opinion och hanterar näthatet.
Man fick 37-gradigt te och kakor.
En leksaksaffär presenterade att de ”äntligen är tillbaka efter tio års frånvaro” och att alla är överlyckliga för det.
En bostadskooperation berättade hur man hjälper sina barn till en bostad genom att bospara för sina spädisar.
En seriefigursassocierad firma som turnerar med skridskor talade om att den finns och kommer till oss i år igen.
Dörrarna öppnades till ett nyss stängt rum där alla fick ”mingla”.
Men så ypperligt tråkigt det var! Jag ville minsann rusa upp på scenen, dra av en jenka, strippa lite, nypa panelen i örsnibbarna och fråga vilka ord som är mest svårstavade eller om de brukar fotografera mögel när de bor på hotell.
– Brukar du svara på kommentarer? sa intervjuaren till en av stjärnbloggarna.
– Näe … näe. Asså de brukar fråga var jag har köpt mina kläder. Asså, jag är inte nån service åt dom.
Så nu vet ni det, alla i kommentatorsbåset – här ska inte svaras på frågor om pussel och kommatecken eller busslinjer, basta!
– Vad läser ni helst: Alex eller hans ex – Katrin?
(Ungefär 90 % i lokalen svarade ”Alex”.)
– Men nej! Man ska välja tjejen! Om man har ett val ska man generellt sett välja tjejen! Jag väljer alltid tjejen! utbrast en annan i panelen då.
(Spridda fnitter. Från mitt hörn hördes endast en pennas rasp mot papper.)
– Hur ska man bli framgångsrik som bloggare?
– Det viktigaste är att man är en bra människa. Sikta högt och vara listig. Hooka upp sig med rätt människor. Lägga ner mycket tid och kärlek på att blogga. Men det viktigaste är att man är en bra människa om man vill bli framgångsrik.
Stackars, stackars tefirman, som sponsrade eventet, men som råkade få vatten som var hett senast i förrgår. Men så bra att leksaksbutiken som ”alla” har saknat i tio år har fått slå upp portarna igen och att kunderna mejlar företaget varje daaag för att det har varit så saknat. (Eh? Va? Råder det brist på leksaksaffärer?)
Halleluja?
Och nu till min poäng. Jag var där frivilligt. Jag fick gratisprylar och gratiste. Jag tvingades inte prestera ett enda dugg – utom att jag ju fick se till att uppföra mig och faktiskt inte rusa upp på scenen.
But this was not my cup of tea.
Tänk om arrangörerna hade spelat med öppna kort istället för att låtsas att de gör oss bloggare någon slags mystisk tjänst med freebies när de bjuder in till en mysig bloggträff (liksom). Så här hade man kunnat inleda:
– Hej. Ni som är här bloggar allihop. Några av er tjänar pengar på bloggandet, andra inte. Man kan se er som ett slags egna företagare med läsare som kunder. Och vi vill använda er som en marknadsföringskanal. Det vi kallar ”mingel” när företagen här har fått göra reklam för sig, är en stund när de stora företagen kan visa för er vad de har att komma med. Passa på att skaffa er kontakter!
Men så lät det inte.
Det bästa under hela eftermiddagen var när det pratades skridskoshow. Kvinnan som talade sig varm för den, hade tagit med sig sina två döttrar upp på scenen.
– Ska du ta och tala om vad du tyckte om showen när vi såg den? sa hon och höll fram micken.
– Eeeeh … Näe, sa den tilltalade dottern.
– Nähej. Då tar vi fram glittret och sprutar över publ… inte det? Oj. Nähe, där ser man, sa kvinnan, ryckte sunt på axlarna och gick av scenen.
Där kan man snacka om integritet.
Dagens toabild från Café Opera:
Toalettpappersullen satt där inne och skrattade åt mig, lade armarna i kors och sa: ”Nähedu, jag talar inte om hur du kommer åt mig!” (Observera namnet på produkten: SmartOne.)
Jag håller på att läsa Zlatans bok. (Vilket hade faktiskt varit en bättre titel eftersom man säger så och inte ”Jag är Zlatan”, som den ju heter egentligen.) Det är – som ni säkert har läst om på annat håll – en bok om hans innehållsrika liv och ett par uppgörelser med några personer som han inte riktigt gillar.
Det struntar jag faktiskt blankt i. Så vaddå, Fredrik Ljungberg ditten, Pep Guardiola datten. Pfah. Tssst. Barnsligt. Ge mig hellre
långa beskrivningar av hur det känns att träna skiten ur kroppen – att orka springa ett varv till trots blodsmak i munnen och mjölksyra upp till öronen
tips på hur man hanterar de mörka stunderna när bollen inte studsar som man vill
utläggningar om hur man tänker när man är så nervös att spelet påverkas
bruksanvisning för hur foten ska vinklas för att den där finten ska funka och hur man dämpar en stenhård passning.
För säkerhets skull: jag menar alltså allvar. Jag vill verkligen läsa det som jag beskriver här ovan och är inte ironisk. Lite mer om den här känslan, direkt ur boken:
Det är väldigt intressant att läsa om hur Zlatan alls inte var ett bollbegåvat underbarn som liten parvel – han var ordinär, om än träningsflitig. Under några år ansågs han så besvärlig och dribblingstokig att föräldrarna till killarna i hans lag gjorde en protestlista för att han skulle kickas.
Skäms på er, idioter! Vuxna människor! (Nu är jag allvarlig igen: de där figurerna ska skämmas.)
Meeeeeeeeeeen. Maken till sensation seeker har jag då aldrig stött på. Dumma, dumma, dumma Zlatan som i tonåren stal cyklar på löpande band. Alla cyklar som vi har fått stulna har trasslat till vårt liv så vansinnigt att jag, när jag läser om Zlatans tjuverier, läser morrande, grymtande, huffande, puffande och väldigt ilsket. Och så kör han fort med sina bilar också. Dummer. Grrrr, huff, puff. Inte coolt – inte ett dugg coolt. Och inte oskyldigt. Grrr.
Men jag ska minsann inte vara sämre. Nähedå. När jag ger ut mina memoarer i 95-årsåldern, ska jag faktiskt berätta om hur jag satte mig upp mot samhällsreglerna och bröt mot konventionen i en hotellbar tisdagen den 15 november 2011:
Det var jag, Staffanåallan, Dieva, PK, Pysseliten, Skogsgurra, hakke med litet h och Hyttfogden. Skogsgurra var så skön. Han tog på sig spenderbyxorna och bjöd laget runt säkert femti gånger. Plötsligt stoppade hakke fingrarna i munnen och bara blåste till. En busvissling. Skogsgurra ville inte vara sämre och visslade till. Utan fingrar till och med. Pysseliten skulle precis till att visa hon också, när värsta monsterkyparen dök upp som en bredbent kung med armarna korsade över bröstet.
– Va? VAD GÖR NI? röt han.
– Vi har bara en liten busvisslingstävling, skojade Skogsgurra.
Vi hade ingen busvisslingstävling. Hade vi haft en busvisslingstävling hade vi överröstat både musiken och sorlet. Och jag hade vunnit förstås. Jag är en mästare på busvisslingar.
– Det är förbjudet att vissla. Det är förbjudet att ha busvisslingstävling. Förbjudet. Hör ni det? FÖRBJUDET! FÖRBJUDET!
Han knep ihop ögonen samtidigt som han stirrade på oss. Rent hat. Vi bara log tillbaka eftersom vi trodde att han drev med oss. Sedan vände han och klampade iväg. Bam bam bam sa det i golvet.
Känner ni stämningen? Ser ni framför er hur vi som har så trevligt tillsammans blir osäkra och ser på varandra som för att söka stöd? Och hur vi tittar på våra till munnen halvvägs lyfta fingrar som för att fråga dem: Får man? Ska vi? Vågar vi?
Självklart vågade vi inte busvissla mer. Vi stjäl inte cyklar och kör inte bil i 250 heller. Men lite är vi som Zlatan trots allt, för vi kan kramas:
Så nu har vi förklaringen till Tommy Söderbergs något underliga, hjulbenta, vaggande gångstil; han kunde inte gå ordentligt för att han gick ju omkring med ständigt brutna revben.
Ni ser framför er hur jag sitter och skålar med Timbuktu, va? Han kisar lite med ögonen som på bilden här intill och så minns vi tillsammans lukten i omklädningsrummen på Tunaskolan i Lund, där han har gått och jag har spelat basket.
Eller så ser ni framför er hur jag av någon underlig anledning har lyckat samla alla invånarna i Timbuktu och skålar med dem eftersom ni inte gillar rapp (som egentligen stavas rap, men det är ju så dumt) och därför inte har stött på lundapågen Jason, som han ju faktiskt heter.
Vi tar en annan rubrik:
Lotten på AF!
Nu ser ni framför er hur jag har gett upp språkpolisyrket och istället söker jobb via Arbetsförmedlingen – jobb som basketproffs, programledare i Sportspegeln eller inspicient på Dramaten, eller hur?
Vi tar en tredje rubrik:
Konsten att konversera världens främste forskare på neutroner
Ni skrattar förstås till och undrar hur man konverserar någon när man går på neutroner och tänker att det kanske är en ny drog? Sedan tänker ni till och kommer på att neutroner är ju vahettere såna där partiklar som inte syns i atomkärnan och sådant som inte syns finns ju inte och dom kan man välan inte forska på. Men Colin Carlile, han kan, han.
Jag ska förklara. Jag och mitt bloody eye tog igår tåget ner till Lund i blott och enbart ett syfte: att få gå på fest på Akademiska Föreningen. Festarrangör var Johan Wester, som ibland ser ut så här:
Itzhak Skenström i Hipp Hipp! – ett programnamn med ett inbakat utropstecken.
Det intressanta i sammanhanget är hur festen kom till: Johan bjöd in sina 100 närmaste vänner (jag har i runda slängar tre nära vänner) och bad dem bjuda in sina närmaste vänner (förmodligen i förhoppningen att de inte var 100 till antalet) och så hyrde han Akademiska Föreningen i Lund (som kallas AF), såg till att alla fick mat och dryck och så bad han en polare – den alldeles fantastiska Timbuktu – att sjunga och spela lite för alla 597 som kom.
Jag pratade, dansade och skrattade tills jag blev alldeles trött på mig själv och tog en paus, sittande alldeles ensam på det ölimpregnerade stengolvet. Och så mindes jag de ljuva stunderna på AF när jag inte konverserade neutronforskare, tv-producenter och journalister som en gång spelade i Beagle, utan mest stod på scenen iklädd endast en korsett. Där satt jag alltså precis som jag satt för 25 år sedan och så tänkte jag på hur det såg ut när Timbuktu och Johan Wester stod på scenen tillsammans. För det såg ut precis så här:
Sammy Davis Jr. och Dean Martin.
Äh, vi tar en fjärde rubrik:
Att trivas trots finskor
Yksi kaksi! Nu tror ni att jag hoppar på vårt broderland i öst – tills ni kommer på att det förstås handlar om höglackade saker som klämmer ihop fötterna till klenäter.
Ja, jag hade pumps på mig — ett par antika skönheter i mocka från 1940-talet. De har inte gummisulor utan läderdito och fäster därför inte som man skulle kunna önska. Som Bambi på slak lina gick jag mellan trygghetsöar som t.ex. stora karlar och ledstänger, tills jag gav upp och snörde på mig gympadojorna igen. Och vips, blev det en ännu roligare fest! Visserligen hade jag inte längre en anledning att klänga på de stora, starka karlarna – men å andra sidan kunde jag ta trappan upp till Stora salen i tre steg.
Festen pågick tills tåget norrut gick, och alldeles strax är jag hemma igen: ett festligt minne rikare. När jag vid tvåtiden på natten satt där på stengolvet och filosoferade, kom Timbuktu-Jason med bandet Damn! (ett bandnamn med inbakat utropstecken) förbi på väg hemåt. Sträckan på åtta meter som jag har mätt upp här på bilden nedan, tog storstjärnan ungefär 20 minuter att avverka; alla ville posera med honom, ha hans autograf, berätta om sina egna musikprojekt och bara njuta.
Pilen pekar på den civilklädde Timbuktu. De åtta meterna kan behöva kontrollmätas.
Ni utbrister i detta nu:
– Men männscha, satt du på det kalla stengolvet i 20 minuter?
Här firar vi med Världens kortaste fest – men man ska veta att just den 11 november runt elvasnåret är en allvarlig stund i andra länder.
I Storbritannien är man superdupernoga med att varje år sedan 1919 klockan 11 den 11 november ära första världskrigets stupade med inte bara en, utan två tysta minuter. Tidpunkten är vald med tanke på att vapenstilleståndet gällde från prick klockan 11 den 11 november 1918 – även om själva fredsfördraget inte skrevs under i Versailles förrän ett drygt halvår senare.
Hur tänkte de egentligen? Att designa en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån måste ju vara lite dumt?
Vi tar oss tillbaka till 1918. Alla är blöta om fötterna, alla röker, alla vill hem och dricka te och alla vet att det här förbaskade kriget är faktiskt snart slut. I alla fall säger höjdarna det – klockan elva ska alla ju lägga ner vapnen. Men tänk om det inte är sant? Och tänk om det är sant och jag – just jag – kan vara den som avlossar det allra sista skottet!
Alltså skjuter alla på precis som vanligt eller kanske lite extra fram till klockan elva. Alla vill ju dessutom slippa bära hem massa ammunition och istället fylla fickorna med … konservburkar, cigarrettpaket och konfetti? På alla håll och kanter förberedde sig de olika arméerna också för eventuella luringar som inte alls tänkte respektera vapenstilleståndet. Därför dog nästan 3 000 män och 11 000 män skadades innan klockan slog elva.
Måste leta efter ett förstoringsverktyg.
Irländaren George Edwin Ellison var ute och kollade på omgivningarna i Belgien när han sköts vid halv tio-tiden denna fredens dag. Han hade varit med som soldat sedan 1914 och till och med överlevt den allra första attacken med senapsgas den 12 juli 1917.
Fransmannen Augustin Trébuchon dog klockan kvart i elva på väg till soldatkompisarna med beskedet att varm soppa skulle serveras strax efter elva, eftersom de alla satt i blöta strumpor.
Kanadensaren George Lawrence Price dog två minuter i elva när han och hans kompisar letade efter en tysk prickskytt som sades finnas i ett visst hus. Huset var tomt, men eftersom alla visste att vapenstilleståndet låg blott två minuter i framtiden, beslutade sig alla för att stanna kvar i huset bara en liten stund till. Alla utom Price – som gick ut ur huset och omedelbart träffades av en tysk kula i hjärtat.
Amerikanen Henry Gunther (som hade tyska farföräldrar) dödades en minut i elva när han av outgrundlig anledning rusade fram till och sköt mot en tysk enhet, som förstås besvarade elden.
Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.
Strax efter klockan elva utbröt ett fasligt skjutande som pågick i ungefär 20 minuter; soldaterna försökte alla att bli den som till slut avlossade Det Stora Krigets allra sista kula.
Vem som vann? Ingen aning – Twitter var ju inte uppfunnet.
Jag har varit på teater med Anna i Stockholm och därför mött mången flackande blick: tågkonduktörer, kioskbiträden, tunnelbanevakter, damer med hund, en biljettrivare och en trubadurhippie.
För idag ser jag ut så här. Splatt! (Vad det där lila i underkanten är begriper jag då rakt inte.)
Och så är det ju:
Har man en vilsen snorslamsa som tittar ut som göken i ett gökur när man andas, så blir folk nervösa och börjar flacka med blicken.
En tomatkärna på hakan kanske skulle kunna vara ett konstigt födelsemärke och då vågar man ju inte peta på eller påtala det.
Jag hade en chef en gång som alltid hade ett enda decimeterlångt, skruvat hårstrå som växte ut precis mellan ögonbrynen. Ingen sa något om det.
Vallmofröbullarnas frön bosätter sig gärna i det lilla utrymmet där tanden möter tandköttet, och det enda som kan ta bort fokus från detta faktum är förmodligen en jättestor snusprilla.
På väg från Boulevardteatern på Söder gick jag mot Centralen över Slussen, där jag tror mig se bovar och banditer i varenda cementskrymsle. Jag var fokuserad på att parera framhoppande mördare, när en cyklist som kom emot mig plötsligt vinglade till och stannade.
– Kan du hjälpa mig? Sorry, do you speak English?
Att cyklisten tyckte att jag såg osvensk ut var så charmigt att jag stannade och sa att jag kunde hjälpa honom trots att han säkert tänkte slå ihjäl mig även om han sa att han ju bara trasslat in skosnöret i cykelkedjan. Jag satte mig på huk och fäpplade loss honom samtidigt som jag tänkte att vill han råna mig så står jag ju jättebra här, donk pang blasch med en batong i mitt bakhuvud, bara.
När jag var färdig ställde jag mig upp och tittade cyklisten i ögonen. Det tog ett tag innan han mötte min blick. Han sa:
– Tack, tusen tack, jag var tvungen att be om hjälp för förra gången det hände fick jag panik och glömde bromsa och for rakt in i ett staket med huvudet före och slog sönder pann… AAAAAAAAAAAHHHHH! VAD HAR DU GJORT I ÖGAT?
Så. Alla som träffar mig de närmaste dagarna ska veta att det inte gör ont, att det snart kommer att försvinna och att jag inte vet hur det gick till när blodkärlet sprack eller om jag kan förhindra att det sker igen. Ni behöver inte vara rädda.
Men om jag har spenat mellan framtänderna får ni gärna säga till!