Ujujuj, nu kommer ni att inte få något gjort på flera veckor.
Frågan är om GeoGuessr går att kombinera med fiskgjusar och allt annat BNP-sänkande trams som vi håller på med här. Nej, förmodligen är det kört nu. Inga fler barn blir gjorda, inga toaletter kommer att städas och aldrig mer kommer vi att ta oss tid att quilta ett överkast. Kommentatorn LL99 förklarade det hela så att jag förstod, och nu är jag fast.
Detta var Osaka, visade det sig.
Man får se slumpmässigt utvalda vyer och ska sedan gissa var någonstans i världen man är. Som ”På spåret” fast utan järnväg, utan fart, utan Fredrik Lindström och utan en trist orkester. Ju bättre man du gissar, desto högre poäng får man. Tävlingsmänniskan i mig blev på två sekunder galen av poängbegär och jag troooor att jag lyckades jättebra.
Varje omgång består av fem olika vyer som man gissar på, och efter de fem omgångarna får man ett slutresultat.
Här ser man att jag råkade hamna i USA två gånger, Kanada en gång och Japan en gång.
Håll koll på skyltar, bilar, brevlådor, flaggstänger och …
… kitsch …
Kännarna vet att gula streck på vägen betyder USA, Kanada eller Norge.
Själv tror jag att detta är en megasuccé och att alla lärare kommer att hjula medelst joddling av pur förtjusning. Men förmodligen går världen under ändå eftersom vi ju inte kommer att hinna quilta överkast och göra allt det andra som vi borde.
Jonas Gardells bok “Torka aldrig tårar utan handskar” har jag nyss läst och verkligen tyckt om. Den är välskriven och rörande, konkret och faktaspäckad på ett ytterst sympatiskt sätt. Tydligen är den ännu bättre som ljudbok eftersom han själv har läst in den och till och med avbryter läsningen och tilltalar lyssnaren på ett vansinnigt häftigt sätt. Boken är förvånansvärt snabbläst trots nästan 300 sidor och jag rekommenderar den verkligen.
Bild från tv-serien med samma namn.
Och nu kan ni sluta läsa, alla som tycker att mitt petiga sätt att läsa texter är ett djävulens påfund och att jag ska knipa igen och inte påtala sådant här trams och att analyser och ifrågasättande ska man bara pyssla med i skolan. Hejhej!
Ni andra: är det här ett stilistiskt grepp, tror ni? (Att detta beskrivs som det “mest spännande” på ett nästan likadant sätt på två olika ställen i boken.)
1.
2.
En helt annan sak nu. Ser ni ordet skall i båda styckena?
Hmmm, mumlar jag och tar mig lite intellektuellt på hakan – det är inte så vanligt att man idag skriver skall eftersom ska liksom är modernare. (De som känner att ska och skall har olika betydelse kan få göra det, men inte räkna med att läsaren känner samma betydelseskillnad. Numera.) Jonas Gardell varierar även mellan ledsen och lessen och lite och litet, vilket alltså inte är fel – men väldigt intressant ur språkutvecklingsanalytisk synvinkel.
Här är två ska/skall-exempel.
1.
2.
Ska i den övre brödtexten och skall i den nedre repliken. Hmmm, mumlar jag igen (denna gång med pekfingret på min egen näsa och blicken i fjärran). Inte ens Regeringskansliet använder skall längre – och nya lagtexter skrivs med ska. Vid varje skall i hela boken hoppar jag till, tar mig åt hjärtat och famlar efter fotfäste. (Vilket med tanke på att man sällan famlar med fötterna måste se annorlunda ut.)
Men … nu var jag faktiskt elak. Just de här exemplen ovan är faktiskt korrfel – Jonas Gardell har ju medvetet valt skall i brödtext och ska i repliker för att få fram en arkaiserande effekt. Och hur vet jag det?
För han sa det till mig i morse.
Just den här boken läste jag som e-lånebok, vilket verkligen är praktiskt när man inte kan låta bli att analysera. Personerna flämtar tolv gånger och suckar nio gånger, vilket nog är normalt. Ibland flämtar de lite oftare, ibland ropar de andlöst – vilket säkert kan förklaras med att det är så sällan man behåller fattningen när man ser en vit älg.
Däremot blir typografin ibland extremt svårläst i e-boken – så här ser det säkert inte ut i den tryckta versionen:
På ett ytterst sympatiskt sätt svarade Jonas Gardell på våra (alltså Breakfast Book Clubs) frågor och förklarade att den här trilogin kommer ut som tre separata delar inte för att det är ekonomiskt försvarbart (ergo fördelaktigt), utan för att han
helt enkelt inte hade tid att skriva allt på en gång
är en kass planerare som gör saker som det faller sig
älskar tanken på att läsekretsen ska längta efter nästa del – längta efter rollfigurerna som ingen har längtat efter dem förr
hoppas att böckerna ska läsas inte bara en gång utan kanske till och med två eller tre.
Måtte jag nu aldrig få en bok utgiven och råka ut för nån jädra språkpetimäter som kommer och har synpunkter eftersom jag säkerligen kommer att skriva cement istället för betong, sockar istället för sockor och Katherine Hepburn istället för Katharine Hepburn samt basket istället för basker.
Jajaja. Vi har nyss vunnit VM i ishockey och det är alldeles jättekul och fantastiskt trots Daniel Sedins jättelårkaka som Justin Matthias Bieber orsakade, men si jag är ett under av simultanförmåga som kan planera en tiotimmarsresa till Jämtland så att jag får uppleva jättemycket och samtidigt hinna fram nästan lagom till nedsläpp.
Eller … who am I kidding. Jag har inte varit med om någonting, nästan.
För det första är jag alltså inte särskilt långt hemifrån: sex timmar hade det tagit om jag hade kört bil. Men tåg, tåg, buss och buss tar sin tid. Särskilt om man fastnar i en halv evighet Österforse, som ligger åt fel håll.
Ni ser … från Sundsvall mot Sollefteå, men man måste stå i drygt två timmar i Österforse för att få åka tillbaka och ner till Bispgården – vilket bara tog 20 minuter (på en 90-väg utan vägren, så jag hade inte kunnat gå dit).
Men vi tar det från när jag klev av bussen där i Österforse. Ensam. Så himla ensam. Där stod bara jag och min rullväska.
Hejdå tryggheten i bussen! (Eller vaddå trygghet, busschauffören visste knappt var han var eftersom han hade blivit blixtinkallad och aldrig brukade köra den här sträckan.)
I båset hade jag fått veta att hållplatsen som heter “Österforse kiosk” nog inte var ens en kiosk. Men hur illa kunde det egentligen vara?
Jo, till att börja med hette ju busshållplatsen inte det vi trodde.Men föredettingen stod ändå där i all sin prakt. (På insidan fanns en drickaback med LP-skivor.)
Strax till höger stod ett annat hus med massa skyltar. Jag och rullväskan rörde oss mot det.
Ooooh, sa jag högt till mig själv och gick närmare för att kolla.
Jag läste högt för mig själv:
– Petterssons hembageri, Stil-sko, både Ica och Konsum, Mode samt Frisör. Och en gammal löpsedel. Men så underligt.
Vaddå 90-talet? Jag måste zooma in.Det var bättre material i löpsedlarna förr i tiden.Se så vackert patinerade bokstäver!
Ännu lite längre bort såg jag en skylt med nästan urblekta bokstäver och en liten slang. Jag tänkte att den skulle inspekteras, och drog med mig rullväskan dit.
“Slang till salu” stod det svaaaagt. (Jag har lagt min sko där i brist på tändsticksask.)
Här någonstans insåg jag att jag ju skulle se till att få se så mycket som möjligt av Österforse. Så jag började gå. Och så gick jag. Och gick. Samt försökte Facebooka om mitt äventyr.
Men nej. Inget internet över huvud taget.
Så det blev en liten film istället. Den är av dogmavariant (igen) och brasklapp brasklapp brasklapp blablabla. (Den ligger längst ner i detta inlägg.)
I filmen får ni svar på vad detta är.
Slutligen slog jag och rullväskan läger, jag klädde av mig lite, lade mig ner och blundade och vilade fötterna i solskenet. Ojojoj vad jag hade kunnat mördas under denna väntan. Ingen hade ens haft en aning om vad jag hade haft för mig.
De enda spår som hade hittats efter kanske en månad, hade varit dessa.
Uppdatering eftersom jag glömde att berätta om hur det gick till när bussen väl kom.
För det första var jag redo 20 minuter för tidigt. Inte för att jag var nervös utan för att jag ville fotografera de få bilar som kom förbi – eftersom nästan alla var jättesnygga amerikanare som brummar ett dovt blublumbluuum och inte prrrrrrriiiiprrrrriiiiiii som en Fiat. För det andra var jag iögonenfallade utomsocknes på alla sätt och vis. Allt detta borde ha säkerställt busspåklivningen. Så kom fel buss: nummer 39. Den saktade inte ner och busschauffören gav mig endast ett kort ögonkast.
Då förstod jag att här gällde det att vara t-y-d-l-i-g för att få kliva på. När min buss (40) kom, tog jag ett stort steg fram, lyfte upp rullväskan och loooooog mot chauffören.
Som inte rörde en min och helt klart och tydligt inte alls tänkte stanna. Jag hade precis läst en artikel om Beatles-albumet Help, så jag släppte allt jag hade för händer och ställde mig i Johns position.
Det funkade, för busschauffören ställde sig på bromsarna så att jag och rullväskan småspringande kunde hinna fram till dörren innan chauffören började sakna oss.
Jag hade fått tipset av många människor att flirta med busschauffören så att han kunde stanna där och där strax före avfarten dääär eller kanske i korsningen där och där eftersom det inte går några bussar till just Älgårdsberget. Min flirt gick helt åt fanders för chaffisen var helt oflirtbar, han sa att han jorå kunde stanan på macken, men att näää, det går inga bussar dit och jag och rullväskan fick knappt plats inne i bussen och just de här 20 minuterna av resan vill jag faktiskt inte alls göra om igen.
Men landskapet var vackert.
Men jag kom fram, tog mig in, hittade lite internet och ett par ägg men ingen telefontäckning alls. Och så vann vi VM i hockey!
Förresten:
För att ni ska förstå vad jag menar med filmreferensen i min film, kan ni titta på bara ungefär fem–sex sekunder här (klippet börjar på rätt ställe):
Ja, jag har tydligen lite svårt att bestämma mig för vad ploga och plöja är. Nåväl.
Jajaja. Det har varit ESC med Robin som sjöng “You” och ingenting har jag skrivit om det, men si jag satt och deltog helt utan digitala hjälpmedel – som på stenåldern. Det som var bäst var en dansare i en glaslåda och att Carola i mellanakten föll handlöst (med flit).
Istället ska jag berätta om mig. På bara några dagar har jag nämligen inte bara städat hemma (det är nån som hela tiden stökar till och lägger mina kläder på golvet och kammen i smöret samt grustag under soffkuddarna) utan i andra människors hem, i ett helt baskethus och i en squash-hall. Det har fallit sig så eftersom folk i min omgivning opererar benen, blir sjuka och reser bort och helt enkelt behöver inhoppare.
Trist? Nä, inte alls.
Äckligt? Nope, jag kan gräva i en toa för att sedan peta min egen näsa helt utan problem.
Jobbigt? Jaaaa; jag har fått känningar i ljumskarna och tre bulor i pannan.
Hemma vet jag att det finns syndare som råkar slänga jeans i soptunnan istället för tvättkorgen, ställa filskålar och temuggar i bokhyllorna, tomma filpaket på diskbänken och nästan tomma filpaket (med 30 ml kvar på botten) i kylen samt tandborstar i min säng.
Bildbevis.
Men hur är det med folk som inte bor i vårt hus? Kan man dra några slutsatser och uttrycka sig kategoriskt om människorna som stökar till och skräpar ner i andra miljöer än i mitt hem? Numera borde jag ju veta eftersom jag går under namnet Storstädare Bergman.
Det finns de som har dammigare mattor än vi.I offentliga miljöer har man fler städsaker, men inte nödvändigtvis renare.Grovdammsugarnas ägare byter påse ännu mer sällan än vi. (Den här var så full att den nästan hade vuxit ihop med själva apparaten.)Squashhallar må vara stilrena och opyntade samt färgmatchade … men kolla på den nedersta röda linjen där. För den gömmer …… en snusränna! Squashlirare är med andra ord snusande snuskisar!För att få denna duschvägg ren, blev jag tvungen att klä av mig naken eftersom de åtta duscharna hade rörelsedetektorer och började spruta så fort jag närmade mig. Med andra ord finns det ett okänt antal nakenstädare.
Såja. Nu ska jag leta upp städarnas riksorganisation och be om risktillägg och massage. Under tiden kan ni titta på mellanakten, som var ovanligt bra i Malmö 2013.
Jag sitter på tåget mot Malmö – en stad som jag som f.d. lundabo på den gamla goda tiden inte besökte oftare än, säg, Korpilombolo. Jag sitter för första gången på platsen alldeles bredvid toan, och det säger jag eder: folk är i största allmänhet väldigt nödiga. Genomsnittssittningen är på 4,20 minuter.
Jag och min kompis toan.
Men varken Malmö, Korpilombolo eller toan har med detta att göra. För nu ska vi tala om öde städer. (En ståuppkomiker från en storstadsregion hade här gärna gjort en busig association till Korpilombolo.)
Jag har som mål att besöka några av de mest spännande platserna som ligger öde sedan andra världskriget, men kommer nog inte att komma iväg på ett par, tio år. Då ska jag även försöka ta mig till till staden Centralia i Pennsylvania i USA, som till 1962 var en på det hela taget ganska vanlig, amerikansk stad med ungefär 2 000 invånare, järnvägsstation, kyrkor, hotell, skolor, postkontor och affärer samt ohyggligt många pubar.
Centralia 1962.
Många arbetade i kolgruvan – och det är kolgruvan som är huvudpersonen i resten av stadens historia. Så här ser det nämligen ut på vägarna i Centralia idag:
Ser ni det lilla rökmolnet i mitten?
Det som hände 1962, var att det började brinna i gruvan. Och sedan den dagen har det brunnit. Det brinner och brinner och inte ens alla traktens brandmän har kunnat släcka elden. Under de första 15 brandåren flyttade halva befolkningen medan resten nog hoppades att någon en vacker dag skulle kunna släcka. Men nej. Och när en mackägare 1979 tyckte att det var lite varmt i närheten av en av hans enorma, underjordiska behållare med bensin, kollade han läget genom att hissa ner en termometer. Som visade 80 °C.
Här skymtas Centralia-elden på ett foto från 1969.
Det finns många olika teorier till varför det började brinna, men till syvende och sist handlar det förmodligen om slarv – och de som får skulden är … brandmän som inte släckte relativt liten eld tillräckligt väl … Idag är ytan som brinner under vägarna, kyrkorna och husen 1,6 km2. De åtta personer som envist bor kvar, säger att det går så bra så att bo på en eld. Och nu längtar alla till 2016, när de utflyttade kommer att samlas för att öppna en tidskapsel som grävdes ned 1966.
Förlåt alla nu som hängde med i båssvängarna igår och redan känner till detta; jag kan inte riktigt släppa det här med att köra bil i Stockholm. Att jobba i Stockholm. Att bo i Stockholm. Att leva i storstad, helt enkelt. (Om man nu kan kalla Stockholm för en storstad: enligt våra spanjorer är Stockholm en väldigt, väldigt liten huvudstad.)
Brasklapp nu innan jag börjar mitt ältande: jag har inget emot stockholmare och Stockholm är en vacker stad. Såja. Andas.
Men när jag igår körde 13 kilometer på 58 minuter utan att ens komma vilse eller fastna i rusningstrafik klockan elva på förmiddagen, brast något inom mig. Jag tror att det var tålamodet.Nej, jag tycker inte att man ska fylla igen allt vatten och jag vill inte spränga en motorväg genom Gamla Stan. Jag kan faktiskt inte lösa detta ”problem” och får helt enkelt finna mig i det och ta med mig matsäck och kaffetermos nästa gång jag ska göra något liknande. Jag kan även förbereda mig för kortintervjuer med gatuarbetarna som kantade min väg och som försökte jobba trots att jag kom där och störde bland koner och hackmaskiner.
Frågor som uppstod:
Vet stadsplanerarna vad som händer när man mitt i en tunnel ska välja mellan XX-torget och YY-vägen och GPS:en inte kommer att ge någon ledtråd förrän tio meter utanför tunneln? Jag skulle ju varken till XX-torget eller YY-vägen utan till FRIHAMNEN!
Vet Eniros ansvariga att den här vägen sägs ta 19 minuter att köra?
Kan någon höra mig skrika om jag faller djupt ner i förtvivlan med stängda bilfönster?
Men det tog förstås inte slut där. Klockan 16 skulle jag ta mig från Frihamnen och hem till bonnvischan, vilket är en lätt resa på 12 mil som bör ta lite drygt en timme. Eller fem.
Trasselsuddsvägen symboliserar ångest.
Jag frågade i en kommentar här vad som skulle kunna vara den bästa vägen eftersom jag mindes förmiddagsfärden och rös av obehag. Råden kom pronto (tack!), och jag anade att den sex mil längre vägen förbi Enköping nog var lösningen.
Trasselsuddsvägen symboliserar lika mycket ångest här – men en kortare sträcka.
Ser ni det stora röda krysset på kartan som visar vägen förbi Södertälje? Där stod trafiken helt stilla i en hel timme, så jag valde verkligen rätt väg. Tack, kommentatorsbåset!
Nu har jag förstått att man med sällskap i bilen, god musik, poddradio och kaffe kan stå ut med sådant här och till och med träna upp kopplingsfoten så att den klarar krypköer i upp till två timmar. Men huuuu, usch, huvva och neeej.
Så: bereden plats för storstadsälskarna nu! Berätta varför ni vill bo i små dyra lägenheter och springa i rulltrapporna och sitta i bilköer eftersom det där som jag inte riktigt förstår uppväger allt det här som är så bökigt och negativt. Jag diskvalificerar omedelbart “närheten till puben” och “det stora bioutbudet” samt “alla mina kompisar bor här” eftersom man har tillgång till sådant även här där jag bor. “Jag jobbar ju här” är förstås godkänt, men pfffft, bättre kan ni!
En sak kan jag dock hålla med om och som verkligen talar till mig – detta argument:
Om man bor i Stockholm kan man ta tunnelbana till alla bortamatcher.
Sedan de fem barnen var pyttesmå har jag satt dagböcker i händerna på dem. Nu vadar vi genom stora hav av dagböcker med helt tomma sidor ity ingen av dem lydde mig. Ingen skriver dagbok.
Men den äldste – tjugoettåringen som sedan tre år bor i Lund och går på teknisk för att bli civilingenjör och tjäna massa pengar åt sina föräldrar vad det lider – har nu skapat dagbokskonst.
Han har sedan i januari sparat en sekunds film per dag och sedan klippt ihop till en liten film. Naturligtvis är det mest intern humor för honom och de närmaste klasskompisarna, men eftersom filmen ligger ute till allmänt beskådande, skådar vi alla för fulla muggar.
Hej, Erik, käre son — hur fick du idén till ensekundsfilmen?
– Det var ursprungligen ett Kickstarterprojekt som jag bidrog till. Jag blev väldigt inspirerad och bestämde mig för att jag skulle börja filma allt annorlunda som hände i vardagen.
Hur väljer du ut vad som ska filmas varje dag?
– Förhoppningsvis är jag redo att rycka fram telefonen när något intressant händer!
Och vilka kriterier gäller för den lilla filmsnutten som “vinner”?
– Ibland det mest speciella, ibland det som bäst representerar vad jag gjorde den dagen.
Vilken är din favoritsekvens?
– Det kan vara den 2 februari när min vän Max (utan att veta att jag filmar) börjar göra dansen till Gangnam Style medan “Daddy Cool” spelas i bakgrunden.
Den andra februari! Min födelsedag! Min favorit är när du är hos något slags frisör den 22 januari. Eller nej, när cykeln kommer farande … eller när ni köper hur mycket grädde som helst … eller när du cyklar iklädd frack i full fart … eller … Suck. Kommer du att fortsätta på det här viset?
– Jadå. Appen har faktiskt påverkat mitt liv ganska rejält i och med att min uppfattning om vad jag sysslade med för mer än en vecka sedan har förbättrats så oerhört.
Bra! Äntligen lyder du! Hejdå, ses i juni!
– Hejdå, dyrkade och djupt saknade moder!
(Nej, så sa han inte, förstås.)
Vad säger ni? Låter inte detta som en alldeles fantastiskt rolig grej?
Varje år samlar vi in gamla föredettingar, elitspelare och ungdomsspelare födda 1940–99 och så blandar vi lagen huller om buller och så spelar vi en turnering utan slutspel och så lär vi känna varandra och är så lyckliga och glada att jag bara måste dela med mig av detta fastän jag har gjort det förut.
Eskilstuna Basketball Association – Sveriges knasigaste basketturnering.
Igår samlades vi inför starten. Det är 115 spelare som har stoppats in i åtta lag som heter precis som lagen i NBA, så på spelprogrammet står det Chicago Bulls – Sacramento Kings och så vidare. (Det tog mig åtta arbetstimmar att sätta ihop lagen och skapa ett vettigt schema – och det ansåg jag mig ha tid med eftersom det här är mycket viktigare än att t.ex. jobba och städa.)
Så här såg det ut en halvtimme innan vi kom igång (känsliga tittare varnas: rockmusik på hög volym spelas).
När det sätter igång, spelar vi bara 2×12 minuter rinnande (klockan stoppas inte) och utan domare och utan protokoll. Visserligen räknas alla poäng och skrivs upp på en resultatlapp, men vi försöker betona att det inte är vinsterna som räknas utan något annat. (Who am I kidding? Alla vill vinna.)
När vi väl är färdigspelade den 30 maj, kommer pris att delas ut till
gladaste spelaren
trevligaste laget att möta
någon som måste ha ett pris bafatt.
Så här kan man se ut när man sitter i sekretariatet:
Poäng- och tidmojängen ligger alltså mellan deras ben där i mitten.
Den forne storspelaren som heter Pedda (f. 1963), som ni kan se här nedan, lyckades med konststycket att som en väderkvarn … ptja, ni får titta själva.
Och så en reprisbild på mig själv så att ni förstår att jag är en pygmé i sammanhanget.
Så. Nu hoppas jag att alla idrottsföreningar i Sverige läser detta och gör likadant! Sprid mitt evangelium!
Jag sitter på ett försenat tåg mot Göteborg och kan inte annat. Bredvid mig sitter en man som i två timmar har rensat sina tänder med hjälp av lufttryck från de egna lungorna. Det visslar, ska ni veta. På andra sidan om mig sitter en storsnarkare. Jag har försökt ta en film för att visa för mina ofödda barnbarn, men misslyckats.
Jodå, det ska man visst — några av er protesterar nu och säger att jag uppför mig illa. Man ska ta många bilder, så det så. De kan bli perfekta tidsdokument!
När jag tittar på mina gamla foton, letar jag efter akut nostalgiska småting:
En ask med Flora kan få mig att vråla Släpp fångarne loss, det är våååår!
En fem meter lång halsduk (som man förvisso inte kan kalla särskilt liten) gör mig bara förvirrad eftersom Isadora Duncan och min syslöjdsfröken inte får plats i huvudet samtidigt.
En mustasch ger mig snabbt lukthallucinationer. (Kaffe, cigg och mustasch hänger väldigt mycket ihop.)
Nu är jag lite trött på mina egna bilder, så det blir till att leta upp andras. Jag bläddrar i Jacob Wibergs bok ”Sjuttiofem fotografier” och hittar en som jag fastnar vid. En liten preview:
Men är det inte …?
Jag är (som bekant?) ingen Lundell-fantast, men det måste faktiskt vara jag som har fel med tanke på hur många som verkligen dyrkar honom. Om han så bara petar näsan i Skavlan blir det krigstilsrubriker även i de digitala upplagorna och om hans dotter är ihop med den som nyss var ihop med den som Skavlan är gift med, ja då blir det hela ju bara ännu intressantare.
Oj, förlåt – ni kanske ville att jag skulle analysera texter och musik? Nääää, så kul ska vi inte ha. Nu ska vi titta på en gammal bild som faktiskt på ytan bara är en gammal bild och inget annat.
Jomen det är ju han!
Vid en första anblick sitter Uffe och pillar på en smartphone medan tjejen i soffan kramar sin dator. Hon har en länk runt vänster fotled, vilket jag alltid har velat ha men som min omgivning inte kan sluta skratta åt. Jag är visst fel person att ha dylika ting, påstås det. (Jag har en fotguldkedja på mig i smyg eftersom jag hämmas av det skrattande grupptrycket. När jag vrickar den foten, byter jag och sätter länken på andra.)
Bilden ovan togs av Joakim Strömholm 1971, innan Ulf Lundell var the Ulf Lundell. Han och Joakim var kompisar och det var Joakims pappa Christer som ägde huset som de sitter i. Det hade utedass på gården och inget rinnande vatten inne och kostade hela 70 kronor i månaden (ungefär 500 kr i dagens penningvärde) … och där satt Uffe och hade precis skrivit de första sidorna i ”Jack”. Han och flickvännen Mona håller i varsin katt, som heter Bessie (Smith) respektive Frank (Sinatra).
Men vad har karln på fötterna?
Gubbatofflor! Han var för böveln bara 21 år här!
Är det Djingis Kahn, den gamla barnamördaren på väggen? Nej, jag ser fel, det är Natches — en av Geronimos krigare, läser jag i boken. Och vabaha – en skäggig Bellmantavla? Japp – och det är Lundell som har varit framme med penslar på båda två.
– Han målade på en tavla? Och på en vägg? Nämen! Vad är det för uppfostran? säger min inre mammaröst.
Så kommer jag på att det ju är precis så man ska göra. Perfekt! Måla mera!
Det här är intressant: en gul notis (Post-it-lapp) innan de uppfanns!
Planschen för ”Cirkus under vatten” med Cirkus Scott är tyvärr lite kapad av min skanner (mer syns i originalet), men det struntar jag i eftersom jag blir alldeles konfys: cirkus under vatten? Hur? Va? Finns sånt?
Såja. Nu har vi varit på besök i 1971. Now back to the future. I boken funderar Jacob Wiberg på om man kanske behöver leva lite spartanskt när man ska skapa konst. Well, säger jag och håller hårt i såväl dator och telefon som toaletter och vattenkranar. Nån måtta får det ju vara. (Men så skapas det ju fasligt lite konst på den här fronten också.)
I den där boken som jag korrläste kommer bilden här ovan att finnas med i bättre skick. Det handlar alltså om Carl Larssons memoarer i modern språkdräkt och den måste ni köpa – allihop. Den kommer att se ut så här (se till vänster), men det orangefärgade kan man ta av om man vill se bilden bättre.
Men nog om Carl Larsson. Nu ska vi tala om mig. För det är ju jag som sedan igår vandrar runt på de knarrande golven, pillar på finurliga hyllor och känner på mystiska handtag. Jag vet att det är ett museum som jag går omkring i, så jag är försiktig.
Men var lugna. Tioåringen och jag poserade som vore sängen av äggskal och var så stillsamma vi kunde. Inga museiföremål kom till skada vid fotograferingen.
När det är visningar mellan 10 och 17, måste vi hålla till i köksregionerna, som är stängda för allmänheten. Turisterna vandrar förbi och barnen kunde igår inte låta bli att leka djur i bur.
Vad man inte ser på bilden är turisternas stora förvåning och barnens kvävda gapskratt.Carls och Karins barnbarnsbarn tillagade den traditionella lunchmaten som har ätits i huset sedan snart 150 år: skinka (fast vi tog bacon) på risbädd under stekta ägg.I ateljén hänger denna tavla, som även målades i ateljén.Tio- och Trettonåringen kunde inte låta bli …
Plötsligt ropades det på hjälp från trädgården. Ett träd lutade farligt nära en gångbro och knakade så att det lät som om när träd håller på att falla i skräckfilmer. Vi beordrades ut för trädfällning och jag var först på plats med hörselskydd och motorsåg.
Tyvärr blev det inte mer än så här eftersom trädet visade sig stå på kommunens mark och var av segt virke och förmodligen inte skulle falla förrän på kontorstid på måndag.
Såja. Vistelsen närmar sig sitt slut och lifvet återgår till normala gängor med korrläsning, fiskgjuseri, tågfärder och radioprat. Men det säger jag er; i mitt nästa liv ska jag äga ett sådant hus som Carl och Karin Larsson skapade.
(Åksjukekänsliga tittare varnas. Det är nästan Trier-klass på detta.)
