Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2011

På väg mot Oskarshamn

Jag sitter i detta nu på Kustpilen i Rimforsa (90 meter över havet, 81 km från Hultsfred, 41 km från Linköping). Bredvid mig sitter en skäggig karl som jag hoppas är närsynt, för om han kan läsa vad jag skriver nu kommer han förmodligen att förvandlas till Hulken och slänga mig av tåget. Genom fönstret och i farten.

Jag hatar honom, nämligen.

(Fast egentligen ska det vara en tankebubbla.)
(Fast egentligen ska det vara en tankebubbla.)

När jag tänker på saken hatar jag nästan alla på det här tåget. Om vi alla ska till Oskarshamn kommer staden att fyllas av fullständiga galningar.

1. En tjej snett mittemot mig SKRIKER i sin mobil (327 dB har jag uppmätt det till). Och så skrattar hon som en klarinett. Inget ont om klarinetter, men ur hennes strupe i en annars ganska tyst tågvagn är det en mindre njutning.

– FEM FYRA TRE TVÅ! AKTAREJ, JAG HÄLLER TE ÖVER DIG! SÅ DU SKÅLLAR IHJÄL DIG! HIRSCKRII-HAHKRIIIKRIII! JAG HÄLLER VITSÅS PÅ DIG! JAG SKA PLÅGA DIG! HIRSCKRII-HAHKRIII-KRIII! FEM FYRA TRE TVÅ! ÅKEJ, DU ÄR DÖDENS! JAAAAAAAA! HIRSCH-KRII-HAH-KRIIIKRIII! IDIOOOOT!

Dessutom har hon fötterna på bordet.

2. En dam med klapprande naglar stressar oss alla genom att trumma dem mot sin dator. Trummandet sker inte alls i symbios med klarinetten intill. Hade det varit en musikal, hade någon dragit fram en dirigent ur bakfickan för att få ordning på tillställningen. (Förmodligen beror trummandet på att hon liksom jag hatar alla andra på tåget.)

3. Mannen intill mig dricker kaffe. Han dricker kaffe med alla sinnen utom öronen och det tycker jag att han ska sluta med. Det enda han hör är musiken som han har i sina tättslutande hörlurar av Dumbo-storlek. Det vi hör är ppbbrrr, schlafs, sslluuprplll, suck, aaaah. Och så blåser han som Nordanvinden på kaffet – SSSSSCCCCCHHHHHHHH! Kaffet har räckt – och tydligen varit skållhett – i fyra mil nu! Sluuuuuurrrrrp. Ojojoj, nu börjar han knäppa fingerlederna. Han silar kaffet som en vinsmakare fram och tillbaka i munnen. Snörvlar till. Suckar. Sörplar. Blåser. Gurglar. Suckar. Fnyser. Sörplar.

Det positiva i pipsvängen är att jag har hittat ett eluttag – det första sedan klockan 12:07. Jaja, fnissa ni; för oss elknarkare är det en stor lättnad. Kolla så diskret det är:

Eluttaget på kustpilen.
Min sladd på väg mot eluttaget på Kustpilen. (Ser ni hur de längtar efter varandra?)

Nyss meddelade konduktören att om det var ok med alla, så stannar tåget inte vid Astrid Lindgrens värld, så där kan ingen kliva av. Ack. Vi ska alla förpesta Oskarshamn. Skäggige mannen drack upp kaffet nyss – efter åtta mil. Nu stånk-pustar han och suckar och gäspar intensivt. Skrikande tjejen skriker och trummande damen trummar.

Hjälp.

Share
41 kommentarer

Språkpolisfråga: repliker

Här går man omkring och ojar sig över den svenska skolan som inte fokuserar på semikolon i tillräckligt hög grad. Och så kommer denna fråga:

Hej Lotten!

Jag håller på att hjälpa en grannes nioåriga dotter med svenskläxan. Varken hennes morsa eller jag är helt säkra och kan inte förklara varför det ska vara. Läxan handlar om pratminus och sånt.

— Nej! Det går inte, svarar Kalle.
— Vem ska ta ut hunden? frågade pappa.

I den första ska det ju vara stort D i ”det” och i den andra  litet f i ”frågade”. Men varför? Jag vet bara hur man skriver men jag vet inte vilken regel som säger det här och hur ska man förklara för en nioåring?

Sen kommer fler meningar:

— Vem ska ta ut Roddi? sa pappa.
— Han! sa båda pojkarna med en mun.  

Ska det vara litet s där? Det är ju en fullständig mening. Sånt här bara skriver jag utan att fundera och jag har ingen koll på reglerna har jag märkt. Har du nåt tips på hur man reder ut det här för en unge?

 

Nioåring! Det här kan ju inte ens proffsskribenter! Men ok, på en nioårings nivå:

— Nej! Det går inte, svarar Kalle.

Där är ”Nej” en replik och ”Det går inte” en annan replik. Som två meningar. Fast om Kalle hae varit lite mindre exalterad hade man kunnat skriva:

– Nej, det går inte, svarar Kalle.

Men vi går vidare:

 — Vem ska ta ut hunden? frågade pappa.

Där är ”frågade pappa” liksom extrainformation till repliken. Allt är som en mening och då ska det alltså inte vara versal, förlåt, stor bokstav menar jag ju. Moving on:

— Vem ska ta ut Roddi? sa pappa.
— Han! sa båda pojkarna med en mun.  

Båda uttalandena är korrekt skrivna: allt i repliken är en enda mening – ”sa pappa” och ”sa båda pojkarna med en mun” är inte egna, fullständiga meningar.

Men … brukar lärare fokusera på detta i trean? Ska nästa kapitel ta upp citat inom citat också? Och kanske några rader om olika citattecken som 99-or och gåsögon (som jag felaktigt kallar ”ankfötter”?).

Aha … min nästa målgrupp för kurser om moderna skrivregler är förstås nioåringar!

Share
7 kommentarer

Ljuvliga Luleå

Jag är ju uppvuxen i både Lund och Luleå. Och det underliga är att båda städerna är på alla sätt perfekta. Lunds lov har jag sjungit flertalet gånger tidigare – varje gång har jag även försäkrat omgivningen om att jag alls inte ska flytta; det är inte det det handlar om. Man kan ju faktiskt flirta lite med andra städer utan att för den skull riva upp bopålarna och fly fältet.

Igår var jag alltså i Luleå i åtta timmar, varav två var föreläsandes, två var ätandes, en var fikandes och resten ett enda flängande från det ena till det andra. Jag hann åka taxi, åka buss, åka BMW-cab, kramas, klia mig i huvudet när hus till synes hade flyttat på sig, snubbla i ett tjälskott (får skylla på dimman), lyssna på gubbarna på ljugarbänken inne i Kulturens hus och plinga på dörren till huset där jag bodde 1973–81.

Ungefär så här gick det till.

När jag kom till Björkskataskolan där jag gick i högstadiet, fnittrade jag först åt den linjalförsedda arkitekten som skapade detta:

Björkskataskolans vattenkammade gympasal. (Man vill liksom rufsa till lite.)
Björkskataskolans vattenkammade gympasal. (Man vill liksom rufsa till lite.)

Sedan höll jag på att trilla baklänges av ljud- och luktminnen när jag ryckte upp porten. Jag fick en bekant stöt genom handen: det måste helt enkelt vara exakt samma dörr som 1977. Skolan är ombyggd flera gånger och stora ytor som förut var uppehållsrum och, eh, bara stora ytor i största allmänhet, är idag klassrum.

Vid ett bord i lärarrummet satt en liten lärare och skrev något. Jag vågade inte gå in, men knackade försiktigt på dörrkarmen utanför det öppna lärarrummet. Det var där jag 1979 ställde mig på en stol och skällde ut hela lärarkåren för att de hade mage att sno fikabröd utan att betala för sig. (Vi samlade pengar till en klassresa som sedermera gick till Rhodos.) När den lilla läraren inte hörde trots flera knackningar, tog jag mod till mig och gick in och presenterade mig för att fråga om det var ok att jag tog några bilder.

– Nämen int’ het du Bergman. Du het Stenson. Lott’n Stenson är det ju!

Det var min lilla gympalärare Rigmor! (Underligt nog kastade jag mig i famnen på henne, vilket jag nog inte har gjort med någon annan lärare någonsin. Att hon inte trillade omkull är ett under.)

Vårt hus på Midsommarvägen var inglasat och tillfixat, men sig väldigt likt. Det var förstås ingen hemma, men jag dristade mig ändå till att gå som en tjuv och titta lite. Hade det varit på den tiden som vi bodde där, hade det bara varit att öppna dörren och klampa in och gå husesyn – vi låste aldrig ytterdörren.

I shtaaan (så säger man, [tillägg efter klagomål i båset:] fast inte lika brett och brutalt som i Skellefteå, där man säger Schtaaan) blev jag storligen imponerad av så mycket. Storgatan är en gågata, men utan cykelproblem som finns i andra städer eftersom den är bred som en landningsbana. Överallt finns ljusinstallationer och informationstavlor till dem och vart man sig i Luleå vänder, finns det vägvisande pilar mot nya äventyr.

Står luleborna månne på Storgatan och grillar korv?
Står luleborna månne på Storgatan och grillar korv?

Hela schtaaan brann ner 1887, varför den inte som Lund går i kringelikrokar utan (som New York) är  uppbyggd i ett rutnät. De fina stenhusen är från sekelskiftet, de fula plåthusen är från 1970-talet. Jag minns när huset som syns i höger bildkant (inte Stadshotellet med torn rakt fram) revs 1975 …

… för att detta skulle kunna byggas på samma plats:

Fula SAS-hotellet – som alla ändå tyckte om, för det var så lyxigt. (Numera är det ett annat hotell.)
Fula hotellet – som alla ändå tyckte om, för det var så lyxigt.

Uppdatering!
Stadsarkivet inkom snabbt (efter snälla påpekanden i kommentatorsbåset) med en bättre bild på huset som revs!

Bilden togs 1965. Så osedvanligt flott det är med de geometriska mönstren på fasaden.
Bilden togs 1965. Så osedvanligt flott det är med de geometriska mönstren på fasaden.

Föreläsningen ägde rum i det fula gula huset på bilden ovan – ett hotell som har ärvt en slipssamling av SAS-hotellet som förut huserade på samma adress.

Slipssamlingen, som även innehåller sjalar, skärp och skägg. (Kungen kallas "Karl Gustav Bernadotte" medan hans fru heter "Drottning Silvia". Ted Kennedy hänger bredvid C.H. Hermansson och Olof Palme bredvid Markus Wallenberg.)
Slipssamlingen, som även innehåller sjalar, skärp och skägg. (Kungen kallas ”Karl Gustav Bernadotte” medan hans fru heter ”Drottning Silvia”. Ted Kennedy hänger bredvid C.H. Hermansson och Olof Palme bredvid Markus Wallenberg.)

Tips till Luleå kommun: ställ ut slipssamlingen så att fler kan se den! Fyll på med information om vilka de idag okända dignitärerna är och hur det kom sig att han som klippte av sitt skägg gjorde just det …

Under min föreläsning kom vi alla överens om att det är en Norrbottensspråkpolisturné som måste vara mitt nästa mål. Och jag kan ta med mig slipsutställningen!

Efter föreläsningen sprang jag på trötta ben med blytung ryggsäck till Norrbottenkurirens redaktion, eftersom kommentatösen Luleå-Anna jobbar där. En halvmeter ifrån henne jobbar dessutom Bittan — en av mina barndomsvänner från Midsommarvägen!

Luleå-Anna och Bittan jobbar. (Jag står bakom och skriker order om att de ska se koncentrerade ut och att den där SAOL på bordet är alldeles för gammal.)
Luleå-Anna och Bittan jobbar. (Jag står bakom och skriker order om att de ska se koncentrerade ut och att den där SAOL på bordet är alldeles för gammal.)

Bittan och jag skapade ”Chalobiggs chalokladd” av allt som finns i ett kök (choklad, apelsinjuice, katrinplommon, majs, smör osv.), tillverkade människodockor i naturlig storlek som vi körde runt på spark mitt i natten och premiärbadade fötterna i kanalen en dag efter att isen hade gått. Vi pratade gamla minnen och jag både fniss-snorade och spottade kubbsmulor samt pratade på alldeles för hög volym.

Vem behöver väl uppåttjack när man kan åka till Luleå?

Jag och Bittan 1976. Vi gick utklädda runt till alla grannar för att be om bidrag till "Skit-klubben". (Det var meningen att den som lyssnade skulle tro att vi sa ”skid-klubben”.)
Jag och Bittan 1977. Vi gick utklädda runt till alla grannar för att be om bidrag till ”Skit-klubben”. (Det var meningen att den som lyssnade skulle tro att vi sa ”skid-klubben”.)

Eladaptern till datorn blev kvar i Luleå, mobilen lade av i Älvsbyn, köttbullarna på tåget var från 1973 och mina strumpor fyllde hela sovkupén med senapsgas.

Avslutningsvis en sammanfattande film med dogmadarr:

Förslag till alla kommuner som behöver en pick-me-up: åk på studiebesök med nattåg till Luleå – staden som var i samma läge på 70-talet, men som numera mår så bra. Hur kom det sig att det blev bättre? Vem drev det hela? Hur ordnade det sig så bra? Varifrån kom pengarna?

Share
47 kommentarer

På sovtåg mot Luleå!

Utan internet i tre fyra fem timmar försmäktar jag på detta nattåg.

Stöklotten och Martin Ljung försöker alltid att få egen kuppe.
Stöklotten och Martin Ljung försöker alltid att få egen kuppe.

Fast det är inte alls synd om mig. Jag har ju läst en sån därn vahettere … bok. Jag har även roat mig med att fotografera inredningen och fundera över bäddning. Eller inte bäddning. Kanske bäddning senare? Eller nu? Eller bäddning innan sovkamraterna kliver på i Gävle?

Jag bäddade innan de kom och fick alldeles ensam dra i spakar och fälla britsar och peta på saker som man annars inte petar på.
Jag bäddade innan de kom och fick alldeles ensam dra i spakar och fälla britsar och peta på saker som man annars inte petar på.

Sedan öppnade jag en av vattentetrorna bara för att markera att den var min. Och en tvål, som blev min. Sedan tvättade jag näsan med det giftiga vattnet.

Varför kan man inte dricka vattnet direkt ur kranen på tåg? Var i hela Sverige kan man idag leta upp en vattencistern som innehåller odrickbart vatten? Det är väl svårare att hitta dåligt vatten än bra? (Säger jag, som bor i en stad där man sedan två veckor måste koka vattnet för att någon har läckt något någonstans.)

Men innan internet försvann hann jag leta mig fram till Trafikverkets digitala museum för att lära mig att man förr inte kunde vara enbart generaldirektör vid järnvägen utan även stationsinspektor, konduktör, lokförare, bromsare, eldare, grindvakt, banvakt, banmästare, trädgårdsdirektör, tågstäderska och stationskarl. Tågstäderskan hade ansvar för bäddningen (som jag ju numera sköter med den äran) enligt denna anvisning från 1947:

På så här många bolster och kuddar sover jag inte inatt, kan jag tala om
På så här många bolster och kuddar sover jag inte inatt, kan jag tala om

 Trädgårdsdirektören såg till att pynta stationsområdet och återställa eventuell röra som rälsläggningen medförde. Bromsaren bromsade och eldaren eldade, vilket påminner om min envisa kamp för att få internetvågorna in i kupén.

Några tips – en liten bruksanvisning – för de sovtågsovana:

1.
Man kan om man inte är alldeles noggrann i sin beskrivning säga att valet står mellan liggkupé (sex personer som inte måste enbart ligga utan även får sova), sovkupé (tre personer som alltså sover i högre utsträckning än alla som ligger), parkupé (två personer som inte måste vara ett par egentligen) och förstaklasskupé med inbyggd dusch och Duxmadrass. (Det står faktiskt ”Dux” överallt i beskrivningarna, vilket måste göra alla på Hästens galna av reklamkuppsavund.)

2.
Det funkar lite som på hotell med plastnycklar till kupédörrarna. Och en plastnyckel till duschen ute i korridoren.

"Hålkort" kan vi ju kalla dem för skojs skull.
”Hålkort” kan vi ju kalla dem för skojs skull.

Förr i tiden var det bara vanliga låsvred, så om alla i kupén skulle ut samtidigt, fick man rota fram en konduktör som fick låsa och låsa upp. (Tssssst. Vad dum jag är! Förr i tiden låste man ju inte om sig!)

3.
Pottorna är borta.

4.
Man får bädda när man vill. Om man inte kan bädda, kommer någon och hjälper till.

5.
Alla som åker sovtåg snarkar – utom jag. Men alla är samtidigt tåliga människor som inte bangar för obekväma och besvärliga resor; de är helt enkelt fördragsamma.

6.
På SJ-språket, där ”tio minuters försening” kan betyda ”tjugofem minuters försening”, säger man inte ”stäng av larmet” utan naturligtvis ”kvittering”.

Den kanske kvittrar?
Den kanske kvittrar?

Om ni mot all förmodan kan läsa detta, har jag hittat lite internet. Kanske i trakterna av Ockelbo Bollnäs JärvsöLjusdal Ånge Bräcke? (Internetvågor i småportioner.)

Share
41 kommentarer

Hur var det nu med bilen som hamnade i diket?

Jo, hrrrrm.

Det har minsann kommit klagomål på att jag inte skriver om det jag borde skriva om. Att det sedan i somras ligger en bil begravd. Och att jag flera gånger har antytt att det ska avslöjas hemligheter. Som de facto inte är särskilt spännande egentligen.

Så här var det.

Den 14 juni efter basketträningen hamnade gamla Volvon från 1987 i diket. Så här skrev jag då:

Jag tyckte inte ens att jag antydde att det var något skumt med det hela, men konspirationsvågorna gick ändå höga i kommentatorsbåset. Motvilligt medgav jag till slut att pudelns kärna var … hemlig:

Det var ju dumt skrivet. För om något här i världen är intressant, så är det ju hemligheter. Jag skaffade mig en tidsfrist:

Och det har faktiskt inte gått ett halvår än!

Orsaken att alla blev misstänksamma var nog att jag ju inte är den som hymlar med mina egna tillkortakommanden. Vi har haft punkteringar på alla däck, jag har kört på underliga saker och pajat ett däck i taget och om jag så sneglar på en nylonstrumpa, springer maskorna kors och tvärs i ren panik. Alltså var det inte jag som var orsaken till dikeskörningen. Egentligen.

Direkt efter basketträningen åkte jag hem för att hinna övningsköra med Nittonåringen. Som inte vill ha körkort. (Vad ska man göra? Tvinga ungen?) Vi satte oss i bilen och körde ut på grusvägarna där man inte möter någon någonsin.

Jag är en väldigt avslappnad körlärare, eller handledare som det heter. Nittonåringen hade i somras av naturliga orsaker inte riktigt samma inställning till bilkörningen, utan ansåg att bilen var större än den är och att ratten inte svängde som den skulle och att det fanns för många pedaler. När vägen tog slut, sa jag med en axelryckning ”backa och vänd”. Och så väntade jag. Stackars Nittonåringen bet i underläppen, knep i ratten med vitnande knogar – och lyckades!

Vi körde än en gång till vägs ände, varpå jag med ännu en axelryckning sa ”backa och vänd”. Inte vet jag hur det gick till, men precis som när man försöker svänga med en eka och måste vrida spaken åt fel håll, vred Nittonåringen ratten åt fel håll så att vi åkte ner i diket. Jag var så avslappnad att jag varken sa stopp eller oj eller ens andra hållet – jag bara sa ”jahaja, där har vi ett dike”. (Jag har bett Nittonåringen om jättemycket ursäkt och sagt att jag i fortsättningen ska vara mycket mer nervös och på helspänn.)

Och NU började krånglet.

  1. Bilen hängde på vänster framhjul och höger bakhjul.
  2. Höger framhjul var högt uppe i luften och vänster bakhjul var nere i ett dike utan fäste.
  3. Vi hade ingen telefon med oss.
  4. Min djefla man låg hemma i ryggskottsparoxysmer.

Lösningen blev att jag sprang hem (2,5 km i basketskorna), haffade Skotten rakt över gatan, körde ner honom med gamla Toyotan och alla tillgängliga barn samt alla feta och ganska korta plankor som jag kunde hitta i källaren. Under tiden låg min djefla man och sa huff och oooh samt iiiiih i sin säng.

Jag sa till ett barn att fotografera allt, medan Skotten knöt knopar och beordrade barnen ner i diket med plankorna så att vänsterhjulet skulle få fäste, han justerade repet, knöt nya knutar, berättade hur jag skulle gasa med Toyotan … och så kröp han själv in i Volvon. Och skrek:

– KÖÖÖÖÖÖÖR!

Brrrrrrrrrum!
Brrrrrrrrrum! Det funkade!
Här ser man på första bilden hur jag höjer en glad näve. På andra bilden ser man hur jag fullständigt överlycklig tänker kasta mig i famnen på den intet ont anande skotten.
Här ser man på första bilden hur jag höjer en glad näve. På andra bilden ser man hur både jag och Elvaåringen fullständigt överlyckliga tänker kasta oss i famnen på den intet ont anande och mycket kompetenta Skotten.
Här i suddet ser man hur jag efter stora kramen fnissar ihjäl mig av lycka medan Skotten lugnt tänker gå och knyta upp alla knutar och hiva in plankor i bilen igen.
Här i suddet ser man hur jag efter stora kramen fnissar ihjäl mig av lycka medan Skotten lugnt tänker gå och knyta upp alla knutar och hiva in plankor i bilen igen. Elvaåringen ligger i diket och fnittrar hon med.

Så var det med det: jag råkade alltså styra Nittonåringen rakt ner i diket. För det var ju mitt fel – men den stackars sonen ville inte att allmänheten skulle få veta det förrän han hade fått sitt körkort. Nu har han dock ändrat sig eftersom övningskörningen sorgligt nog ligger på is när han bor i Lund. I några år till!

Share
44 kommentarer

Lär dig att busvissla!

Den längst till vänster är kanske populärare i vissa kretsar än i andra.
Den längst till vänster är kanske populärare i vissa kretsar än i andra.

När mina barn var i femårsåldern lärde jag dem att Shakespeare levde 1564–1616. Det är den i särklass mest användbara kunskapen av alla, har det visat sig. Men nu kommer de att få lära sig något ännu mer användbart: att busvissla.

I will now give you den sedan länge utlovade busvisslingsskolan!

Min mamma lärde mig busvisslingens konst när jag var i tonåren, och jag tror att jag har nytta av detta ungefär en gång per dag. Man äskar tystnad med visslingen, man bryter basketträningen för en ny övning, man slipper klinga i kristallglaset när man ska hålla tal, man visslar när kvällsmaten är färdig och man kan vissla när man inte hittar varandra inne på Centralen.

Men hur gör jag?

  1. Jag använder både lång- och pekfingrarna på båda händerna och klämmer alltså in fyra fingrar i munnen samtidigt. (Om man har plåster på en fingertopp eller har tejpat ihop de ständigt stukade fingrarna funkar det inte alls.)
  2. Jag sätter fingertopparna på undersidan av tungan och viker tungan bakåt.
  3. Och så spänner jag läpparna ordentligt och blåååååååser. (Om jag bara blåser lite grann, säger visslet bara pfuuuuh. Men om jag tar i för kung och fosterland ända från magen, kommer världens finaste vissel.)

Det var det. Men jag antar att ni vill ha lite mer anvisningar?

Datorskärmen kommer nu att besudlas av spottsprätt och det är inte alls att rekommendera smuligt mellanmål mitt i träningen. Omgivningen kommer att bli från vettet och grannarna gå man ur huse för att få er att sluta. Några av er kommer säkert att svimma. Men, som jag brukar säga enerverande ofta: hur blir man bättre på något om man inte övar?

Grunden i all busvissling är att både tungan och läpparna ska vara spända som fiolsträngar och att läpparna inte på några villkor ska vara formade som till en puss – då blir det s.k. mesvissling.

Med fingrar i munnen, viks tungspetsen bakåt så att fingrarna vilar mot tungans undersida. Det här låter ju inte riktigt klokt, men funkar. En annan teknik är att pressa tungspetsen neråt så att tungans bakre del plattas ut och lägger sig över de undre tandraderna. Jag kan inte påstå att det där låter riktigt klokt det heller – men det funkar.

När man visslar utan fingerhjälp (vilket tydligen är överkurs), ska man forma tungan så att luften inne i munnen får en smal ränna att passera genom. Inga tänder syns eftersom läpparna gömmer dem. Om käken förs fram till ett litet underbett blir visslingen ibland bättre. Den tekniken behärskar inte jag – och ingen tjej jag känner – men en massa karlar i min vänkrets. Forskningsunderlaget är dock en smula magert, så vi kan inte dra några som helst växlar på detta faktum.

Eller på filmen här nedan för den delen. Innan jag går in på detaljer i en logisk ordning, kan ni kolla olika tekniker som jag har samlat ihop. (Kanske måste ni sänka volymen om ni sitter i kontorslandskap.)

Som synes, vinner jag: flest fingrar! (Fast faktum är att jag visslar ännu gällare med enbart två lillfingrar – men den visslingen är så obehaglig för alla som sitter intill.)

Rekommendationen är alltså att börja med det antal fingrar som man själv gillar – välj mellan

  • två lillfingrar
  • enbart tumme och pekfinger (eller långfinger) på ena handen
  • lång- och pekfinger på båda händerna.
Se på bilderna här nedan hur fingrarna bildar ett lambda – Λ – där fingrarna inte släpper ut luft i mungiporna och fingertopparna möts i munnen.
"Åh vad kul – Lotten har hittat en app som förvränger foton!"
”Åh vad kul – Lotten har hittat en app som förvränger foton!”

1.
Göm nu tänderna bakom läpparna som man gör när man spelar tandlös. (Ha gärna en spegel framför dig. Om inte annat för att man ser rolig ut med dreglet rinnande på hakan.) Läpparna ska liksom inte synas.

– Knarr, knarr. Näe. Det var bättre förr. Jag minns när …
– Knarr, knarr. Näe. Det var bättre förr. Jag minns när …

2.
Tryck fingrarna mot tungan (som ska pressas framåt samtidigt) så att den blir bred och platt. Testa att göra som jag: vik tungspetsen uppåt. (Tungan ska inte sikta uppåt gommen, den ska bara vikas bakåt.)

3.
Bit mot fingrarna med läpparna (och i förlängningen tänderna, som ju inte syns).

4.
Blås lite. Ändra fingrarnas och tungans position tills du får fram ett litet visselpip; då tar du fram de stora lungorna och blåser för allt du är värd. Kanten eller vallen som luften pressas över, sägs vara det som skapar själva piptutet.

5.
När man har fått ton, är det dags att manipulera den så att den inte är enbart ett phuuuuuuuu-pip utan mer som phuuitt-tiiiit! Det sägs att man kan haffa taxibilar och få byggarbetares uppmärksamhet med detta ljud, men jag vet inte, jag. Däremot vet jag att man inte ska vissla på en bartender, hur mycket han än ignorerar sina kunder.

Fotnot
Om ni vill hitta mer information, så heter busvissling ”wolf whistle” på engelska.

Share
99 kommentarer

Tolv inte alls edsvurna män och en språkpolis

Kanske berodde det på att det var sent på kvällen. Kanske kan jag skylla på att de tolv kompiskarlarna och ölångorna förvirrade mig. (Alltså, de var kompisar med varandra, inte med mig.) Eller så är det bara så att jag behövde något att blogga om idag, och att det som hände var ett tacksamt ämne.

Ungefär så här såg det ut. Fast med öl. (Tolv edsvurna män, Sidney Lumet 1957.)
Ungefär så här såg det ut. Fast med öl. (Tolv edsvurna män, Sidney Lumet 1957.)

Det har hänt mig två gånger tidigare – att hjärnan plötsligt bara sätter ner hälarna och säger ”nähedu, det här tänker jag inte hjälpa till med”.

Första gången var i tvåan på gymnasiet när jag pötsligt inte kunde uttala tobaksmosaikviruskristaller fastän ordet stod skrivet på ett papper framför mig. Jag fick under förnedrande former be klassen om hjälp och se läraren skratta halvt ihjäl sig.

Andra gången var också i gymnasiet, när jag under en och samma teaterföreställning (Kent Anderssons ”Sandlådan”) fick tre på varandra följande blackouter och inte för mitt liv kunde komma på mina repliker. Sufflösen (ergo dramaläraren) fick i och för sig sufflera, vilket är sufflösens jobb och därför kanske lite tillfredsställande. Men ändå.

Och så sent igår kväll, då. Språkpolis Bergman föreläste på ett synnerligen roande och fladdrande vis och övertygade den lindrigt nyktra åhörarskaran om skrivreglers förträfflighet och semikolonets skönhet samt stavningen av abonnemang (”tänk på A. Bonnier, för han hade inte heller två b:n”) och dubblett (”tänk på dubbel, som har två b:n”).

Det visade sig plötsligt att en av männen är AD på en reklamfirma och att han är en hejare på att uttrycka sig i skrift. Då blev jag ju – som alltid – tvungen att påtala att reklamare ibland tenderar att hoppa över viktiga ting som bindestreck och mellanslag före % och °C. Så det sa jag. Och sedan skrev jag på blädderblocket med extra tydliga mellanslag:

97 %


28 °C

Omedelbart tjoades det till i församlingen.

– Lilla bubblan på Celsius är på fel sida! sa en karl.
– Va? svarade jag.
– Bubblan på C:et ska vara på höger sida! sa minst tre män i munnen på varandra.
– Menar ni så här? sa jag och skrev på blädderblocket samtidigt som jag tänkte hihi och hoho:

28 C°

– Ja! skrek de tolv männen.
– Näe … sa jag lamt.

Och DÄR sa hjärnan stopp. ”You’re on your own on this one!” sa förnuftet och drog på semester. Raskt drog jag suddande streck över alla Celsiusbibblor på blädderblocket så att det istället stod:

28 °C


28 C
°

Och så gick jag vidare! Jag tog inte upp Svenska skrivregler som låg på bordet framför mig och pekade på att jag ju hade rätt och alltid har rätt. Jag frågade inte om alla tolv verkligen var bombsäkra eller om det var grupptrycket som gjorde att de alla var överens och jag skrattade inte åt dem och jag böjde mig heller inte fram och norpade en av deras ölburkar och sa något i stil med:

– Ser man allt baklänges och uppånervänt när man dricker sånt här?

Nej, jag bara trallade vidare och berättade om roliga särskrivningar, diviser och tankstreck samt konstiga mejl. Efter föreläsningen blev jag bjuden på mat och dryck och lärde mig allt om thaimat, Botkyrka, betalning från en telefon till en annan, kontanthantering, röntgen-drop-in, upphandling och julbord. Tog jag fram Svenska skrivregler och berättade för alla att man ska skriva så här?

28 °C

Nej. Inte heller bad jag dem svära på att inte tala om vad som hände.

Nu är jag i alla fall en erfarenhet rikare. Jag och Björn Skifs, liksom.

”Det blir alltid värre framåt natten” i Eurovision Song Contest 1978. (Hemskheterna börjar vid 1,35.)

Share
80 kommentarer

Jättejobbiga jobb

I sekelskiftesskildringar och arbetarromaner från förr berättas det hur farligt mycket alla var tvungna att jobba. De gick upp i ottan, kröp ner i gruvor, fick klippblock i huvudet, åt salt sill och drack brunt vatten. Sedan gick de hem alldeles för sent i sina trasiga skor och sov i hårda, knarrande sängar medan de tio barnen grät och hade mardrömmar.

Jag undrar jag om vi inte har en liknande slavarbetargrupp i dagens samhälle: de dubbelarbetande mediepersonligheterna på Rix FM och Mix Megapol. Hjälp, vad de jobbar.

• Gry Forssell jobbar sedan 2004 som morgonpratare på Mix Megapol, vilket innebär att man vaknar ungefär när jag går och lägger mig och sedan pratar och intervjuar och tappar sig på kraft nästan till lunch. Sedan måste man ju planera morgondagens program. Men det blir förstås eoner av tid över, så Gry har på lediga stunder varit programledare för Pokerfejs och Körslaget i TV4. Obegripligt.

• Adam Alsing var också på nyss nämnda morgonshow tillsammans med Gry Forssell (2004–11). Samtidigt var han programledare för  Big Brother, Jeopardy, Sveriges värsta bilförare samt deltagare i På spåret och dessutom expertkommentator i Andra chansen och kommentator för de internationella jurygrupperna i Melodifestivalen. Puh. Nu verkar det som om han hämtar kraft eller varvar ner i blott en enda (men i alla fall egen) talkshow i TV3.

• Sofia Wistam är (sedan 2007) pratare på Rix FM. Dessutom har hon under åren – parallellt – hunnit vara programledare i Tv3, Tv4 och Kanal 5: Sveriges smartaste barn, Talang, Wipeout, Nöjespokalen, Sofias Änglar och Fenomen med Uri Geller. Nyss såg jag i en reklamsnutt att hon ska leda ett nytt program. Jisses.

Tidningen Se 1974: Uri Geller är ett mirakel.
Tidningen Se 1974: Uri Geller är ett mirakel.

Är det bara jag som tycker att denna överexploatering verkar extremt tröttsam? Det är ju liksom inte så att de sitter stilla i ett filosofiskt litet pratprogram och bara funderar lite och pillar sig i skägget medan en redaktion viskar uttalanden i öronsnäckorna. Nej, de tjoar och skriker, far och flänger, skrattar och är allmänt jättepigga. Lite som Lennart Hyland, som obegripligt nog hann vara chef för radiosporten 1961–69 samtidigt som han ledde Hylands hörna i tv (1962–83).

När jag jobbade med morgonradio i P4

  1. klev jag upp så sent som 06
  2. pratade 07–10
  3. förberedde och planerade till 13
  4. och åkte sedan hem och totalkollapsade av utmattning.

Samtidigt tjänade jag uruselt, så hade någon erbjudit mig ett programledarjobb på tv hade jag säkert hoppat på allt från ”Jag och min katt” till ”Frimärken jag minns”.

När vi ändå är inne på jobbiga jobb, så kan jag berätta att det var vansinnigt tröttsamt att jobba nattskift och flytta limpor på Skogaholms bageri i sex sommarveckor för att på dagarna inte sova utan bara ligga ute i solen och halvslumra och bli brun. (Jag var 19 år och … väldigt brun.)

Share
37 kommentarer

På väg till Kalmar

En annan är så himla bra på att komma iväg i svinottan. Jag är nere på 13 minuter nu — alltså från den sekund som jag slår upp ögonen tills jag sitter på cykeln och trampar. (05:01–05:14.) Missöden får man väl räkna med då, va?

  • Jag tog fel matsäck – visserligen var det också mackor och visserligen är barnen inte så nogräknade, men den som hade gjort salamimackor får idag nöja sig med mina skinkdito.
  • Termosen läcker.
  • Mina tänder är oborstade.
  • Den djefla mannens kontokort får sig idag en oväntad resa till Kalmar.

Det hela handlar förstås om planering. Alla kläder är framlagda, hålfotsinläggen är stoppade i rätt skor, cykellamporna är kontrollerade och cykelnyckeln är framtagen. Att en modern ståltermos kan läcka anade jag inte, de oborstade tänderna ska rensas med hjälp av tuggummi, matsäcken var god och min djefla man får helt enkelt låta bli att shoppa idag.

Via kommentatorsbåset har jag förstått att jag borde stanna längre i Kalmar än vad som är fallet – men jag lovar att inspektera Långviksbadet med vedeldad bastu, Byteatern och Packhusets buffé en annan gång.

____
Såja, nu har jag bytt i Norrköping – och stått i stationshuset som jag nog har klagat på förut (äcklig laxpaj och ombyggnadhysteri på Pressbyrån som ligger för långt bort, har jag för mig att det handlade om då). Med mina starka basketben orkar jag absolut stå och vänta i en halvtimme – men alla andra stackars veklingar är det ju synd om. Ganska många slog sig ner på det kalla stengolvet, men det säger mamma alltid att man inte ska för då får man ju blåskatarr.

Kanske skulle vi i dessa ockupationstider ockupera Jernhusens kontor och påtala att vi tågresenärer vill sitta och ha mysigt?

Ja, de var tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra folk att sitta i fönstren.
Ja, de var i Norrköping tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra olydigt folk att sitta i fönstren.
Och hör sedan! Voff!
Basta! Och hör sedan! Voff!

För att återvända till termosen som så mystiskt läcker trots ointagligt stål, är det förmodligen så att det vilar en förbannelse över mig och mina termosar.

I tvåan i gymnasiet åkte klassen på fågelskådning med tältövernattning. Min termos med varm choklad gick sönder i tusen bitar och dränkte min extremt syntetiska sovsäck, som aldrig blev sig riktigt lik. (Forna tiders termosar hade glasinsida och var väldigt sköra, förstår ni ungdomar. Därför hade jag så smart lindat in termosen i sovsäcken. Lite som dadlar i bacon.) Jag fick sova utan ens en värmande tröja i ett tält mellan Perre och Erik S., som tyvärr inte alls tog tillfället i akt på något sätt utan låg med ryggen ogästvänligt vänd mot mig.

När jag nu tänker efter, kändes det ungefär som på stationen i Norrköping.

Share
79 kommentarer