Hoppa till innehåll

Månad: september 2012

Digitalisering av gamla tidningar på Bokmässan

Titta, titta! Frakturstil från 1827!

Men vaff… det går ju inte att läsa.
Men vaff… det går ju inte att läsa.

Idag öppnar Bokmässan vändkorsen för branschfolket, som i foträta skor kommer att knuffa på varandra till ungefär klockan 17, när raspet av öppnande vinboxar kommer att skölja över lokalen. (Om rasp kan skölja? undrar ni. Japp, i just detta fall kan det det.)

Kungliga Biblioteket håller på med ett projekt – Digidaily – att dagstidningar från tidernas begynnelse ska digitaliseras och läggas ut till allmänt beskådande. Detta innebär att jag förmodligen kommer att sluta snyta barnen, städa huset, laga mat till släkt och vänner samt klippa tånaglarna.

För det är intressant.

Frakturstilen (som i Stockholms-Posten ovan) är fortfarande fruktansvärt svårläst, så den lämnar jag tills vidare. Se här hur det såg ut 1858 istället!

Norrköpings-Kuriren med fläckar och allt!
Norrköpings-Kuriren med fläckar och allt!

Men vi måste zooma in lite.

Se vid den pekande handen: passagerare som ska åka med ångfartyget Norge får sätta sig på sin plats kvällen före avfärd om de vill utan att det kostar extra!
Se vid den pekande handen: passagerare som ska åka med ångfartyget Norge Nore får sätta sig på sin plats kvällen före avfärd om de vill – utan att det kostar extra!

Raskt trampar vi vidare på denna tidsresa och hamnar på Svenska Dagbladets förstasida från 1895.

Detta var morgonupplagan – den utkom även i kvällsupplaga på torsdagar. Men varför är det punkt efter titeln?
Detta var morgonupplagan – den utkom även i kvällsupplaga på torsdagar. (Men varför är det punkt efter titeln?)

Vad står det i den lilla redaktionella rutan där till vänster?

SvD med punkt alltså. Varför? Vet ni?
SvD med punkt alltså. Varför? Vet ni?

Det är gratis att få tidningen hemburen i Stockholm och den ansvarige utgivaren och bondsonen Gustaf E. Ericson med det skamfilade ryktet var minsann anträffbar blott en timme på eftermiddagen. Och se, Karduansmakaregatan som inte finns längre (precis som själva karduansmakarna).

Uppdatering
Karduansmakargatan finns och lever i allra högsta välmåga! (Hur det är med karduansmakarna är däremot oklart.)
Slut på uppdatering 

Men vad står det där … va? Vid telefonnumren står det – ”Allmänna n:o” – och det låter bekant. Aha! Det var alltså så man angav vilket telefonbolag man hörde till! Det privatägda Stockholms Allmänna Telefon konkurrerade med Rikstelefon (som var statligt) och telefonledningarna for som trasselsuddar genom luften medan alla gick i fotsida kjolar och halm i skorna och barnen kröp omkring i saltgruvorna med undulater i burar och alla söp som svin och uttalade alla ord med jättemycket fv överallt och alla cyklade på konstiga cyklar och alla män hade krusiduller på mustascherna.

Eller inte.

Idag pratar jag om detta på Bokmässan tillsammans med Pär Nilsson och Heidi Rosen. Tiden är så begränsad att det finns stor risk att hela jag imploderar av ett undertryck som orsakas av tidsresor som inte är.

Share
77 kommentarer

Censurera mera!

När jag var liten och plöjde alla Wahlströmsböcker (Kitty, Biggles, Tvillingdeckarna, Bill, Dante & Tvärsan, Fröken Sprakfåle och andra), ansågs det som ”dålig litteratur”. Det var ju ingen som slet böckerna ur händerna på mig, men ville jag läsa dem blev det till att köpa eller låna av kompisar eftersom de inte var tillåtna på biblioteken. Däremot fanns bedrövliga Hans Hellberg-böcker och böcker om kapitalistsvin och arbetarförtryck att låna. (Dem var jag mindre intresserad av, vilket kanske jag kan bli förlåten för såhär 35 år senare?)

Och nu ska alltså Tintin bort från Kulturhuset i Stockholm. För det som inte syns, finns inte.

 

Tintinböckerna speglar en nidbild med ett kolonialt perspektiv, anser Behrang Miri som leder arbetet med utvecklingen av Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet.
– Afrikaner är lite dumma, araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor, säger han.

 

Kan man tro. Om man inte tar bort allt som är som det var förr i tiden. För vi måste ju tänka på baaaaaarnen. Stackars barnen som lever i en liten bubbla och kan drabbas av den plötsliga insikten att allt som händer i böcker är sant. Krabbor kan prata och man kan se vad hundar tänker om man bara fokuserar lite på bubblan som ju alla hundar går omkring med strax ovanför öronen.

Alla som tänker efter, begriper ju att allt som har hänt är en del av historien och att allt som har hänt bör dokumenteras för att allt som ju har hänt är viktigt att känna till för alla som ska tänka och uppfinna teleportering i framtiden. Negerkungar, cigarrökande araber, snedögda kineser och … oj, förlåt. Trampade jag någon på tårna nu? Och är det i så fall någon med ovanligt långa fötter – och får man nämna det i så fall?

Frågan är nu – vilka böcker får egentligen vara kvar? Om vi hårdrar det? Inte Pippi Långstrump, inte Ture Sventon, inte Tintin, inte Emil (supa en gris full!!!) och verkligen inte Pojken med guldbyxorna, för baaaaaaarnen kan ju tro att man om man tar på sig ett par slitna manchesterbyxor och har pottklippt frisyr kan plocka ut gamla tiokronorssedlar ur högra byxfickan.

Nä, nu ska jag skriva en barnbok med olämpligt innehåll.

Uppdatering

Via Niklas Ejve påmindes jag om denna snutt (som man bör lyssna på ända till slutet).

Uppdatering igen

Kulturhuset meddelar att nu åker Tintin upp på hyllorna igen trots Behrang Miris initiativ. Och alla medier som har ägnat dagen åt att leta upp personer att intervjua angående skandalen, får ändra frågorna så att de blir hypotetiska.

– Om det här med Tintinalbumen hade gått igenom, vilka böcker tror du i så fall hade fått åka ut nästa gång?

Och alla både säger och skriver de:

”Behrang Miri har inte gått att nås för en kommentar.”

Uppdatering 8 oktober 2012:
Mången seriehjälte har tydligen utövat smisk på vanartiga kvinnor, visar det sig nu. Kolla!

Share
35 kommentarer

Någon har stökat till …

… och det värsta är att jag misstänker att det är jag.

Sovrummet just nu.

Så här var det (uppdatering)

Jag lånade för flera år sedan en viss årsredovning och glömde omedelbart att ett lån är ett lån. För en tid sedan skulle den lämnas tillbaka, varför jag tog fram den och lade den i ett kuvert och … tappade bort den. Så hittade jag kuvertet, skrev på en adress (rätt, kanske ska tilläggas), och … förlade det igen. Jag letade lite slött, men bara lite grann.

Under tiden gick lifvet vidare. Läxor gjordes, barnen blev större, skor slängdes, tänder tappades och … Ja. Nej. Det finns inget att skylla på: jag slarvade helt enkelt. I fredags satte jag en deadline åt mig själv; nu ska den förnicklade årsredovisningen postas. Den hittades (på hatthyllan mellan två par galonbyxor, kan ni begripa?), kuvertet fick ett frimärke och … sedan tappades kuvertet bort igen.

Tyvärr skedde detta när jag slängde sju kilo heminredningstidningar och möblerade om i källaren. Samtidigt som Artonåringen begick A-lagspremiär i basketettan, jag höll tre föreläsningar i tre olika ämnen och en konsert i Stockholm besöktes.

A-lagsdebuten för unga fröken Bergman:

Artonåringen kan dribbla utan att ha blicken på bollen! Foto: Sebastianskog.se

Men ack. Artonåringen fastnade i en ormgropsliknande röra där kroppar lades på fötter och fötter vreds till oigenkännlighet och speakern som råkade vara jag blev tvungen att agera mamma och allt blev extremt rörigt.

Artonåringen säger med sitt kroppsspråk "Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!).
Artonåringen säger med sitt kroppsspråk “Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!”

Bara ett par timmar senare befann jag mig på konsert, där förbandet Walk the Moon hade stökat till det på scenen.

Kaffefilter, snorpapper, notblad och handdukar samt ett par trosor.
Kaffefilter, snorpapper, notblad och handdukar samt ett par trosor.

För att inte tala om huvudbandet Fun (som egentligen ska skrivas ”fun.” men det bryter mot mina redaktionella principer och det går ju alls inte för sig), vars gitarrist plötsligt begav sig upp till trumsetet och allt blev hur stökigt som helst med plötsligt uppdykande konfetti som mest av allt överraskade bandet, som inte alls hade haft med sig konfetti från Amerikat.

Fortsättning följer. Jag måste leta vidare Klockan är 21:40 och någonstans ligger kuvertet nog …

Uppdatering

Nu är klockan 23:03 och den där bilden på stöket här ovan var ju bara en västanfläkt. Nu har jag öst ut ytterligare 23 kilo inredningstidningar (ungefärlig uppskattning), ett resestrykjärn, en locktång och en ask med mina egna visitkort. Att allt har stoppats undan i väntan på bättre tider är alls inte konstigt eftersom

  • jag inte inreder ett dugg numera – jag stökar bara till med jämna mellanrum
  • jag inte har strukit ett klädesplagg sedan senaste dopklänningen 2002
  • locktång ju är helt ute (vilket vi har avhandlat tidigare)
  • jag så sällan går på visit per se.
Men nu kan jag gå till sängs och vila efter en relativt ansträngande helg. Årsredovisningen är nämligen funnen.
Puh.
Puh.

Den låg i källaren i en av vällingkartong tillverkad tidskriftssamlare (1992) och gömde sig mellan två mappar med räkningar (1994), NE-redaktionsbrev, klasslistor och sju nummer av Pålsjö Ängsblad. Imorrn ska jag sortera det övriga stöket i fem högar:

  1. fjärrkontroller och annan teknisk apparatur
  2. trasiga örhängen
  3. för små jeans
  4. A4 skrivna på skrivmaskin
  5. gamla tidningar.

Sedan ska jag slänga allt utom jeansen.

(Ni som är lika listiga som jag, inser förstås att det finns en hög som heter ”övrigt” också.)

Share
49 kommentarer

Atjo, nys, host!

Idag åkte jag till Stockholm med ett tåg som var fullt av jättesnoriga men förtjusande galonbyxebarn. Ibland tog de i så att trumhinnan min stod som en spinnaker – men jag tänkte mest på snoret eftersom jag inte har varit sjuk på alldeles för länge.

Jag åkte till ett möte på Kungliga Biblioteket, där alla böcker finns. Och alla tidningar. Och allt annat med bokstäver. Samt en bokhiss som kan förflytta böcker mellan våningarna lätt som en plätt. Så här ungefär:

Fast den såg ut så här – och tänk nu på att människor enligt de fastställda reglerna icke får medfölja:

Den där bardiskliknande hyllan är alltså i midjehöjd.
Den där bardiskliknande hyllan är alltså i midjehöjd.

(Inte alls lika viktigt egentligen är att jag ska stå på scen med KB:are under Bokmässan för att berätta om hur de digitaliserar antika dagstidningar från första halvan av 1800-talet. Nåja. Titta nu på hissen igen.)

När jag kom fram till KB stod det brandbilar på korsan och tvärsan och folk vandrade omkring utanför byggnaden som om de inväntade t.ex. en överraskningskonsert med ABBA.

– Humdidum. Nä, jag bryr mig inte. Men snart händer det nog nåt. Visselvissel. Jag ställer mig här. Sedan går jag hit så ser jag bättre. Nej, jag bryr mig inte ett dugg om vad som händ… oj, nu händer det nåt!

Brandlarmet hade bara gått lite fel, så det gick bättre för böckerna inne på KB än för andra i t.ex. Alexandria, Linköping och Berlin.

På tåget på väg till Vimmerby hamnade jag bredvid en tjej med galopperande halsböldshosta med grönt snor och förmodade feberdimmor. Hon sa förlåt, jag är lite förkyld och hällde sedan alla sina baciller över mig under två timmar med hjälp av nys, host, snörvel och snyt. Jag kröp ihop, stängde alla slemhinnor, andades grunt och sög in luft från hållet som inte var hennes. (Och jag är inte rädd för förkylningar i vanliga fall.)

Lite senare, på en av mitt livs 563 ersättningsbussar lastade jag upp livets nödtorft (te och Mac) och konstaterade att det fanns eluttag.

Men kolla! Eluttag på bussen!
Men kolla! Eluttag på bussen!
Not. Det var hål efter borttagna askfat. Ack.
Not. Det var hål efter borttagna askfat. Ack.

Bakom mig på bussen satt förstås två hostande tjejer. Och på vägen till mitt natthärbärge i Vimmerby gick jag fel och blev både kall och hungrig. Inget te har jag hittat. Fötterna är som isklampar och lampan inne på toa bara lyser och lyser och ingen knapp till den hittar jag.

Nu känner jag hur mina vita blodkroppar bereder sig på det som komma skall. Marsch! Attack!

(prosit)

Share
35 kommentarer

Prisa cmd+C! Konstiga namn varehär!

– Nä … men om man skulle ta en sväng över till Taumatawhakatangihangakoauauotamateapokaiwhenuakitanatahu till jul.
– I Nya Zeeland? Men om du är på det humöret, ligger ju Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch i Wales lite närmre till.
– Nej, nu vet jag! Westward Ho!
– Du kan vara ho.

Kommentatörerna Skogsgurra och Hyttfogden, som är ute och åker för att undersöka parkeringsbestämmelserna i andra länder, hamnade igår på den enda platsen i Storbritannien som har ett utropstecken i namnet. Stadens namngivare tänkte att de skulle ta ett namn som lockar turister och skapar allmänt hallå, och snodde helt enkelt titeln från bestsellern ”Westward Ho!” (1855). På svenska heter boken ”Vesterut! eller riddaren sir Amyas Leighas resor och äfventyr under drottning Elisabets regering”, vilket ju hade varit ett lämpligt namn på en ort som vill vara i samma klass som Taumatawhakatangihangakoauauotamateapokaiwhenuakitanatahu och Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch.

Men vänta nu. Skrev jag ”enda platsen i Storbritannien”? Hm. Ett utropstecken?

Japp – det finns en liten rar ort i Canada som har två. Den heter Saint-Louis-du-Ha! Ha! med ett utropstecken sist (och nu var jag tvungen att skriva ”med ett utropstecken sist” eftersom jag inte vet hur man avslutar en mening som har ett ortnamn med utropstecken allra sist). Det är inte alls konstigt eftersom ”haha” på gammalfranska betydde ”plötsligt uppdykande hinder”. (Nu känner jag plötsligt att det har gått inflation i detta inläggs användande av citattecken; som ett plötsligt uppdykande hinder försvårar det läsarnas framfart.)

Fniss.
Fniss.

Men det finns städer men ännu konstigare namn. Dock kan jag inte lista dem rakt upp och ner här eftersom de låter precis som mina fantastiskt skabrösa spamkommentarer som fastnar i det automatiska filtret. (För övrigt tillsammans med allt som Fru Decibel skriver, eftersom spamfiltret verkar tro att ”decibel” är något falloidt.) För att inte spammarna ska drabbas av spunk nu, kommer de mindre lämpliga här i lätt maskering.

Boring (Oregon … och den hade ju bara hamnat i humorfiltret), DiId0 (Canada), Fart (Virginia), F*ck*ng (Österrike), Acme (West Virginia), Po0p0o (Hawaii), Needmore (Texas), Disappointment (Kentucky), Ho0ker (Oklahoma), No Name (Colorado) och Hot Coffee (Mississippi).

Ingenting här, ingenting där – men Ingenting rakt fram.
Ingenting här, ingenting där – men Ingenting rakt fram.

Och här i Eskilstuna har vi i snart ett år fnissat åt att buss nummer 6 går ut till bostadsområdet som heter Sn0pptorp.

Norje i närheten av Sölvesborg.
Norje i närheten av Sölvesborg.

Och vart vill jag komma med detta? Jo att det finns fler namn att förundras över – men om man tar sig besväret att kontrollera etymologin finner man ofta att det inte alls är så himla konstigt utan att det förstås är logik och bygdehistoria som har stått bakom finurligheterna. Wikipedia har en hel avdelning med namn som man inte visste fanns, och det säger jag eder: råd barnen att bli språkforskare, för där anar jag en lukrativ bransch.

(Det gör jag inte alls. Egentligen. Men jag tror att språkforskare har ett ganska roligt yrke. Vet ni att Idiotville finns på riktigt, förresten?)

Möllenöh, liksom.
Möllenöh, liksom.
Share
63 kommentarer

Jass, klaun, keff och hen!

Häromdagen ringde Sveriges Radio och frågade mig vad jag tyckte om ordet ”hen”. Det var inte i sändning, så jag pratade på om ditt och datt samt knäskador och hade hur trevligt som helst med en av producenterna som planerar radiosändningarna.

Jag har nu lyssnat på det färdiga inslaget, som är minst sagt affekterat från programledarhåll. Själv är jag alls inte särskilt upprörd utan snarare lite avmätt ointresserad som inför en speedwaymatch eller hallonlikör.

Fakta om hen är att

  • det är ett könsneutralt pronomen
  • det är vansinnigt värdeladdat för vissa – antingen positivt eller negativt
  • alla som säger att det är ett jättebra ord som signalerar ett queerpolitiskt ställningstagande är väldigt engagerade
  • alla som säger att det är ett jättedåligt ord som signalerar ett queerpolitiskt ställningstagande är väldigt engagerade
  • alla som säger att det bara är ett ord som kan vara praktiskt när man vill slippa krångla med ”han/hon” är lite lagom engagerade
  • gamla stelbenta getter som vill återgå till hv- och fv-stavning är väldigt engagerade
  • det inte finns med i SAOL.

När SAOL kommer ut med nya upplagor firar jag och andra likasinnade med champagne och lus(t)läsning. Vi pluggar in nya stavningar och gläds över nyorden – och slår vad om vilka som överlever till nästa upplaga.

SAOL 9–13 (1950, -73, -86, -98, -06).
SAOL 9–13 (1950, -73, -86, -98, -06).

Till den senaste (trettonde) upplagan av SAOL stoppades keff och guss in – ord som jag fortfarande inte har fått tillfälle att nämna i andra sammanhang än ”trettonde upplagan av SAOL”. Några ord som kom på förslag men som inte anammades av svenska skribenter är (med SAOL-årtal inom parentes)

  • jass (1950 & 1973)
  • klaun (1923)
  • vaksin (1973 & 1986)
  • vinersnitsel (1950)
  • jos (1973 & 1986).

I analogi med t.ex. bukett och kurage hade vi idag kunnat skriva

  • bulevard (1900 & 1923)
  • suvenir (1900 & 1923)
  • nugat (1923 & 1973 [inte 1950!]).

Men det gör vi inte – fast om det beror på att vi är stelbenta gamla getter (se ovan) som gillar franska ou eller för att stavningen inte riktigt motsvarar uttalet, vet jag inte riktigt.

Ibland känns tejpifierade ord konstiga inledningsvis – dejta, fejka, skejta och tajma – men efter en invänjningsperiod tycker vi att de ser okej ut, precis som förkortningar som till en början måste skrivas med versaler för att vi ska fatta: CV, AIDS, IT, DVD och VD. (Numera skrivs de alltså med gemener.) Likadant är det säkert med hen — vi kommer att vänja oss och inte alls känna av något queerpolitiskt ställningstagande när det dyker upp som en ersättning för ”hon/han”.

En hen. Alltså slipsten. (Och hur könsneutral är den?)

Kommentatösen Karin berättade att någon på skoj ville kalla DN för Daghens Nyheter och frågan uppstod då om det var olämpligt eftersom DN ”ju har förbjudit ordet”.

Det har nu DN inte gjort. Man måste läsa ordentligt fel för att tycka att DN har ”förbjudit” hen som ord. (Påhittet ”Daghens Nyheter” är däremot jätteroligt!)

Om jag använder hen som ord? Nej, för att göra läsningen så smidig som möjligt, ändrar jag (än så länge) till plural. Så här:

”Fråga någon kompis om han/hon vill gå på bio.”

”Fråga några kompisar om de vill gå på bio.”

Om inte annat för det är roligt att gå på bio med många.

_____
Fotnot
En gammal artikel av Martin Gellerstam har bidragit med fakta till denna min henliga utläggning.

_____
Senare – en lång henartikel i DN avslutas så här:

– Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar, hälsar Horace Engdahl, Akademiens förre ständige sekreterare, i vändande mejl när DN frågar honom om det lilla ordet med den stora laddningen.

Share
53 kommentarer

Parkeringsböter, tiddelipom

Ack, oh ve, dammit och satan.
Ack, oh ve, dammit och satan.

Härom veckan stod jag på en lastplats mitt i stan och lastade ur saker ur bilen, som man plägar göra. Bilen stod öppen medan jag sprang med saker in och ut ur ett hus.

Inne i huset fanns en hiss. Inne i hissen fanns en tant. Hissen började knaka och blixtra och stannade mellan två våningar så att tanten började gråta. Därför ställde jag mig bredvid hisstrumman och pratade med henne som vore hon en pelargon, tills hissen sa skump! och kom igång.

Utanför huset hade under tiden en präktig parkeringsvakt bötfällt mig på 800 kronor. Och jag hade absolut inget att skylla på. Man får inte stå på lastplatser som denna i mer än fem minuter och jag var banne mig borta i minst tio även om syftet var ädelt. Jag morrade, svor, skrek och dängde näven i en ost utan att något speciellt hände med böteslappen. Jag medger att jag till och med undslapp mig ett “jävla kärring till att vara dyr i drift” om den gråtande tanten.

De 800 kronorna skakades fram ut en spargris och betalades snabbt.

Igår kväll parkerade jag lagligt och fint samt i rak vinkel mot en gräskant på en öde och tom samt obemannad bensinstation för att gå på föräldramöte. (Kom i god tid gjorde jag också. Vilket, ska påpekas, gör mig till en fin människa och skattebetalare – mån om mina barns väl och ve som jag är.)

Och pang, fick jag 600 kronor i parkeringsböter.

Ajabaja på Tegelbruksgatan 17.
Ajabaja på Tegelbruksgatan 17.

För den fina parkeringsplatsen – som jag har använt säkert 75 gånger de senaste 13 åren – är alls inte någon parkeringsplats. Det är en tom plats med en sådan här skylt vid infarten:

Såja. Nu när jag har berättat om min egen dumhetsnivå känns det lite bättre. Pengarna går säkert till något bra. Var satte jag nu den nya spargrisen?

Share
89 kommentarer

Hesa Fredrik hostade inte ens

Vill ni se på världens tristaste filmsnutt?

Bakgrund:

Vi bor i en gammal Icaaffär från 1932, som även har varit chinchillafarm, cembaloverkstad och församlingshem.

Så här såg huset ut 1956. (Reprisbild.)
Så här såg huset ut 1956. (Reprisbild.)

I källaren står en stor, gul grej som driver en tyfontuta som står på taket och ska tuta när kriget kommer: Hesa Fredrik.

Tyfontuta, aka Hesa Fredriks tratt.
Tyfontuta, aka Hesa Fredriks tratt.

Och eftersom man provtutar i alla svenska städer klockan 15 den första måndagen i mars, juni, september och december, ska det ju tuta även hos oss. I juni skickade jag upp min djefla man på taket, vilket inte gick så bra. Idag var det jag som klättrade – efter att först noggrant ha flärpat strömbrytaren åt rätt håll, satt på mig hjälm och hörselkåpor och laddat telefonen samt skickat ut två av barnen på gatan för att fotografera tutandet.

Där sitter jag och väntar på att klockan ska slå 15.
Där sitter jag och väntar på att klockan ska slå 15.
Och här filmar jag mig själv i brist på tut.
Och här filmar jag mig själv i brist på tut. (Armbågsknylan kommer sig av ett källartrappsfall.)

 Så … vill ni se världens tristaste rapport med antiklimax without a twist och utan någon som helst mening eller poäng, så kommer den här:

Nästa steg är väl att kontakta kommunen för att fråga varför vi i vårt bostadsområde ska offras och döden dö eftersom vi inte kommer att hinna ner till skyddsrummen. Fast då kommer de nog bara att kontra med att vi inte har ansat äppelträden som vi borde.

Om kriget kommer ska jag ha sjalett på mig. (Vägledning för Sveriges medborgare, utgiven av Kungliga Inrikesdepartementet 1961 – ett häfte som alla hushåll fick i brevlådan.)
Om kriget kommer ska jag ha sjalett på mig. (Vägledning för Sveriges medborgare, utgiven av Kungliga Inrikesdepartementet 1961 – ett häfte som alla hushåll fick i brevlådan.)

 Uppdatering

Aha. Man ska inte kontakta sin kommun utan sin Myndighet för samhällsskydd och beredskap.  (Sedan kommer myndighetsmännen hem till alla som har sifoner utan tut och med sina vackra muskler fixar de tutet.)

Share
38 kommentarer

Jonas Thern och jag i en ubåt

Jag fick tips av kommentatören LL99 om att det under denna helg skulle finnas en ubåt att undersöka i Stockholm.

Well. Ooooj. Det är lika häftigt som att

  • hänga backstage med Rolling Stones
  • dyka ner till Titanic
  • vara statist i Die Hard IV
  • äga Julia Roberts Oscarsklänning
  • kunna dunka från straffkastpunkten.

Jag tog med mig Nioåringen och Tolvåringen, tog tåget till Stockholm och klev ner i ubåtens inre. Den hette Sörmland och var så fin, så svart och matt och knottrig och jag vet inte allt.

Där på en halkig avsats som var max tio centimeter bred trippade vi på tå för att sedan klättra ner i ett hål.
Där på en halkig avsats som var max tio centimeter bred trippade vi på tå för att sedan klättra ner i ett avgrundsdjupt hål.

Tyvärr får man inte ta bilder på insidan eftersom Sovjetunionen då kommer att spionera på min blogg och kopiera alla finesser och sedan invadera Tjeckoslovakien och Jugoslavien.

Men tänk er vilken ubåtsfilm med Sean Connery som helst, för så såg det ut. Förutom vissa detaljer som att det var … stökigt. En låda som det stod marshmallows på stod på sniskan i ett hörn, överallt fanns det odiskade porslinsmuggar upphängda och jag hade inte blivit förvånad om det plötsligt hade legat ett par kalsonger på golvet.

Det var förbjudet att ta bilder, men jag flirtade med en ung rekryt och fick dispens eftersom främmande makter säkert vill ha sina muggar upphängda på annat sätt.
Det var förbjudet att ta bilder, men jag flirtade med en ung rekryt och fick dispens eftersom främmande makter säkert vill ha sina muggar upphängda på annat sätt.

Vid periskopet fann jag en ubåtsman som kunde svara på alla våra frågor.

– Gungar det mycket i storm?
– Har ni nånsin sett något jättekonstigt när ni  tittade upp?
– Men herregudihimlen! HETER DU JONAS THERN?

För det stod det ju på hans namnskylt på bröstet. Och visst hette han Jonas Thern – fast naturligtvis var det inte 1994-Thern, men nästan lika häftigt ändå. Ubåten Sörmland byggdes 1989, berättade han, men klipptes itu och fick ny mittendel för drygt tio år sedan och rustades upp och fick nya elektroniska delar för tre år sedan. Vi pillade och klämde på saker och fick prova periskopet – som såg ut precis så här:

Periskop-Lotten.
Periskop-Lotten i moderiktiga shorts.

När Nioåringen kollade ut via periskopet, sa han som kusinen från landet:

– Kolla! Coop-tornet? Jag ser Coop-tornet!
– Coop-tornet? sa jag och tittade ut en gång till.

Katarinahissen heter den ju.

Det mest komplicerade inne i ubåten var faktiskt att snyggt och smidigt ta sig genom de runda dörrarna. Vi högg tag i överkanten och svingade oss igenom och landade jämfota på andra sidan.

Jag och Jonas Thern pratar här om viktiga ting.
Jag och Jonas Thern pratar här om viktiga ting.

Men när vi sedan frågade hur man egentligen ska göra, sa grabbarna att man naturligtvis bara tar ett kliv igenom med ena benet och sedan låter det andra följa med samtidigt som man kryper ihop lite för att inte slå huvudet. Åhå. Jaha.

Tack, LL99!

Share
63 kommentarer