Jag är ju uppvuxen i både Lund och Luleå. Och det underliga är att båda städerna är på alla sätt perfekta. Lunds lov har jag sjungit flertalet gånger tidigare – varje gång har jag även försäkrat omgivningen om att jag alls inte ska flytta; det är inte det det handlar om. Man kan ju faktiskt flirta lite med andra städer utan att för den skull riva upp bopålarna och fly fältet.
Igår var jag alltså i Luleå i åtta timmar, varav två var föreläsandes, två var ätandes, en var fikandes och resten ett enda flängande från det ena till det andra. Jag hann åka taxi, åka buss, åka BMW-cab, kramas, klia mig i huvudet när hus till synes hade flyttat på sig, snubbla i ett tjälskott (får skylla på dimman), lyssna på gubbarna på ljugarbänken inne i Kulturens hus och plinga på dörren till huset där jag bodde 1973–81.
Ungefär så här gick det till.
När jag kom till Björkskataskolan där jag gick i högstadiet, fnittrade jag först åt den linjalförsedda arkitekten som skapade detta:

Sedan höll jag på att trilla baklänges av ljud- och luktminnen när jag ryckte upp porten. Jag fick en bekant stöt genom handen: det måste helt enkelt vara exakt samma dörr som 1977. Skolan är ombyggd flera gånger och stora ytor som förut var uppehållsrum och, eh, bara stora ytor i största allmänhet, är idag klassrum.
Vid ett bord i lärarrummet satt en liten lärare och skrev något. Jag vågade inte gå in, men knackade försiktigt på dörrkarmen utanför det öppna lärarrummet. Det var där jag 1979 ställde mig på en stol och skällde ut hela lärarkåren för att de hade mage att sno fikabröd utan att betala för sig. (Vi samlade pengar till en klassresa som sedermera gick till Rhodos.) När den lilla läraren inte hörde trots flera knackningar, tog jag mod till mig och gick in och presenterade mig för att fråga om det var ok att jag tog några bilder.
– Nämen int’ het du Bergman. Du het Stenson. Lott’n Stenson är det ju!
Det var min lilla gympalärare Rigmor! (Underligt nog kastade jag mig i famnen på henne, vilket jag nog inte har gjort med någon annan lärare någonsin. Att hon inte trillade omkull är ett under.)
Vårt hus på Midsommarvägen var inglasat och tillfixat, men sig väldigt likt. Det var förstås ingen hemma, men jag dristade mig ändå till att gå som en tjuv och titta lite. Hade det varit på den tiden som vi bodde där, hade det bara varit att öppna dörren och klampa in och gå husesyn – vi låste aldrig ytterdörren.
I shtaaan (så säger man, [tillägg efter klagomål i båset:] fast inte lika brett och brutalt som i Skellefteå, där man säger Schtaaan) blev jag storligen imponerad av så mycket. Storgatan är en gågata, men utan cykelproblem som finns i andra städer eftersom den är bred som en landningsbana. Överallt finns ljusinstallationer och informationstavlor till dem och vart man sig i Luleå vänder, finns det vägvisande pilar mot nya äventyr.

Hela schtaaan brann ner 1887, varför den inte som Lund går i kringelikrokar utan (som New York) är uppbyggd i ett rutnät. De fina stenhusen är från sekelskiftet, de fula plåthusen är från 1970-talet. Jag minns när huset som syns i höger bildkant (inte Stadshotellet med torn rakt fram) revs 1975 …
… för att detta skulle kunna byggas på samma plats:

Uppdatering!
Stadsarkivet inkom snabbt (efter snälla påpekanden i kommentatorsbåset) med en bättre bild på huset som revs!

Föreläsningen ägde rum i det fula gula huset på bilden ovan – ett hotell som har ärvt en slipssamling av SAS-hotellet som förut huserade på samma adress.

Tips till Luleå kommun: ställ ut slipssamlingen så att fler kan se den! Fyll på med information om vilka de idag okända dignitärerna är och hur det kom sig att han som klippte av sitt skägg gjorde just det …
Under min föreläsning kom vi alla överens om att det är en Norrbottensspråkpolisturné som måste vara mitt nästa mål. Och jag kan ta med mig slipsutställningen!
Efter föreläsningen sprang jag på trötta ben med blytung ryggsäck till Norrbottenkurirens redaktion, eftersom kommentatösen Luleå-Anna jobbar där. En halvmeter ifrån henne jobbar dessutom Bittan — en av mina barndomsvänner från Midsommarvägen!

Bittan och jag skapade ”Chalobiggs chalokladd” av allt som finns i ett kök (choklad, apelsinjuice, katrinplommon, majs, smör osv.), tillverkade människodockor i naturlig storlek som vi körde runt på spark mitt i natten och premiärbadade fötterna i kanalen en dag efter att isen hade gått. Vi pratade gamla minnen och jag både fniss-snorade och spottade kubbsmulor samt pratade på alldeles för hög volym.
Vem behöver väl uppåttjack när man kan åka till Luleå?

Eladaptern till datorn blev kvar i Luleå, mobilen lade av i Älvsbyn, köttbullarna på tåget var från 1973 och mina strumpor fyllde hela sovkupén med senapsgas.
Avslutningsvis en sammanfattande film med dogmadarr:
Förslag till alla kommuner som behöver en pick-me-up: åk på studiebesök med nattåg till Luleå – staden som var i samma läge på 70-talet, men som numera mår så bra. Hur kom det sig att det blev bättre? Vem drev det hela? Hur ordnade det sig så bra? Varifrån kom pengarna?
Utmärkt inlägg.
Svaret på sista frågan, hur det ordnade sig: Kustläge. Högskola. Driftiga lokalpolitiker. Gott självförtroende. Gissningsvis god och fruktbar samverkan mellan utbildnings-/forskningsvärld och näringsliv.
LÄS LÄS LÄS, alla människor, ”Landet utanför” av Kristina Mattsson. Hon gör en resa utanför Storstadslandet men gör förstås även nedslag på den landsbygd som liksom omfattas av storstadsmentalitet och framgång. Till exempel Sunne. Och Åre.
De som ansvarade för att det vackra huset revs borde ha rullats i tjära och fjädrar, minst!! 🙁
Förmodligen var det dåtidens driftiga lokalpolitiker som ansvarade för husrivningen …
Särskilt tror jag på detta, Cruella: samarbetet mellan utbildnings- och forskningsvärlden och näringslivet. Jag har för mig att jag har hört att Örebro funkar bra på den fronten. Trots att Örebro inte har någon vidare kust.
En å räknas som kust, va?
Kust hit och kust dit. Pah! Vi har Rynningeviken, Sveriges vackraste promenadstråk. Kom hit så går vi en sväng! Sedan kan du slagga i min bäddsoffa om SJ trilskas. Bra, va?
Du fick åka BMW-cab med äkta renskinn i baksätet, inte att förglömma. Exotiskt som tusan. Det var kanske håret från det, eller kringflygande hår från familjens hund och häst som fick dig att nysa 23 gånger. Inte för att vi klämt in hästen i bilen, men håren fäster fint på kläderna.
Husrivningarna skyller vi på Aron Husmördare, kommunalråd på 70-talet.
En å, förresten. Vi har två!
För att vara lite seriös också så har även jag hört att näringslivet här samarbetar bra med forskningsvärlden. I övrigt har den lokala skattemyndigheten rykte om sig att vara bra att ha att göra med för oss företagare. För all del, men en gång tog det mig tjugo minuter att förklara skillnaden mellan AB och EF för en uppringande tjänsteman som undrade lite kring min anställda personal. Som jag inte har, eftersom jag har EF, men det gick inte in i första taget, nej. Puh.
Fullständigt OT:
Här är en riktig feelgood-film med baskettema.
Skitbra film!
Slipsar (avklippta), hänger även på materialvetenskapen på Ångström laboratoriet i Uppsala. Där klipper nykläckta doktorer av sina handledares slipsar och dekorerar sina spikade avhandlingar med. (En avhandling per doktor då, men många slipsar blire.)
Vilken fin reklam för Luleå! Kommunledningen borde tacka, bocka och niga! Och förhoppningsvis blir ditt nästa besök längre än futtiga åtta timmar.
Men… det är inte det vackra huset med tornet som revs för att ge plats för fula hotellet, utan det hus man skymtar i ytterkant till höger. Det vackra tornhuset är Luleå Stadshotell och det förlorade sitt (och alla sina) torn vid en brand i slutet på 1950-talet, men det ligger fortfarande kvar mitt emot Stadsparken. På bilden med fula hotellet kan man skymta det tornlösa Stadshotellet till vänster.
(I det rivna huset fanns bl.a. en manufakturaffär. Och, om jag inte minns fel, även en damekipering.)
Kul att du hälsade på i Luleå. Staden som jag flyttade till på 60-talet och är så nöjd med. Nöjd med kulturhuset, till och med nöjd med kommunalrådet och det är inte många som kan säga en sådan sak.
Även jag kommer med en liten, pytteliten protest. Schtaan det Skellefteå. Luleå är bara ljuvligt.
Nämen nämen, att ha fel bild på det här viset går ICKE an! Jag måste omedelbums hitta rätt! (Eller: hjälp mig! Den sajt som far med osanning och lurar mig till detta tilltag är lulea.se.)
Jag vet, Gunnel, att Schtaan är Skellefteå, och skulle ha förklarat mig: mina kompisar i Luleå säger inte ”staaa:hn” eller (ve å fasa) ”staaaden” utan har ett litet sh-ljud i början. Alltså, det är inte lika uttalat och extremt som i Skellefteå, men … Åh, jag skulle ha utrett detta! (Får lägga till en förklarande parentes där uppe.)
Asså jag undrar …
Om jag skulle knackat på i lärarrummet på min högstadieskola, eller på mitt gymnasium. Hur många skulle komma ihåg mig då?
(Kanske en och annan gammal klasskompis som blivit lärare där sen, men det räknas väl inte?)
Nu har jag mejlat Stadsarkivet … kanske har de i gömmorna en bättre gammal bild på Storgatan 17 (det som nu är det gula, fula).
Luleå är en trevlig stad! Pluggade till civilingenjör på LTU och nu har bonussonen börjat på basketgymnasiet där. Under den veckan i somras då vi installerade honom så blev det många nostalgiska rundturer i stan (som jag säger för jag är skåning och inte ens fem år i Lule har fått mig att lära mig det där sh-ljudet).
Fanns det inte en nattklubb under det fula gula huset? Har ett svagt minne av något 70-talsaktigt med speglar och sammet och spotlights.
Tornhuset får mig att tänka på vår stads tornhus. OK inte lika imponerande. Även kallat Skandia-huset: Antager försäkringsbolaget ägt huset en gång i tiden.
http://www.flickr.com/photos/yvoeri/4786671167/.
Privat historia ang huset. Min faster arbetade mitten 30-talet som hembiträde hos en där boende välstående familj. Min far, bondson, ville kontakta henne, och ringde på vid entredörren. Husfrun ”Söker Ni en av personalen? Då får ni gå upp via bakingången och knacka på ”.
Dåtidens 30-tal.
Tessy: 70-talsaktigt med speglar och sammet och spotlights — du tänker på Cleo! (Den där bonussonen som du har, han har det bra, han.)
Cleo! Så hette det ja!
Ja, bonussonen har det alldeles förträffligt bra, vi håller koll på hans eskapader via facebook och sms. Telefon används bara i riktiga nödsituationer typ punka på cykeln eller då pengarna är slut på matkontot 🙂
Jag har konstigt nog inget minne av det rivna huset, jag var ändå nio år när det klappades ner. Däremot minns jag när gallerian Valand City (som numera heter Strand) invigdes ett par år tidigare. Då fick man ett plommonstop i blå frigolit. ”Allt under en hatt”, stod det på bandet runt om. Jag minns också huset vars torn utgör gula paviljongen. I det hade min morfars kompis musikaffär. Där det huset stod fläker Vattenfalls fula byggnad ut sig.
Vad modigt att släppa iväg bonussonen så långt. Det vågar inte vi med vår 15-åring. Men han har ju bra basketutbildning i stan, så det behövs inte heller.
Kolla, kolla, nu har jag lagt in en bättre bild på gamm-huset som revs.
Ser nu i tidningen att gula baracken på Bergviksskolan som jag gick i 1973–75 brann i onsdags. Men den skulle ändå rivas eftersom den byggdes på skolgården som ett provisorium i början av 70-talet, så alla rycker mest på axlarna.
Nu kan ju inte jag Luleå ett enda dugg. Jag har bara varit på Teknikens hus en gång när barna var små och på två prästvigningar, men huset som skymtar bredvid hotellets torn och det spännande moderna geometriska huset som du uppdaterat med är inte samma hus.
Skymthuset har takkupa, en tydlig hylla ovanför övervåningens fönster som dessutom har markis och en tydlig fris mellan våningarna.
Det har inte geomterihuset.
Nånstans gravas en hund.
Bekvämt för Ida att nu veta hur hon kommer se ut som vuxen. Ni är ju snorlika 🙂
Hej Lotten! Tack för att du ville komma och föreläsa för oss läkarsekreterare i Norrbotten, du kom som frisk fläkt och förgyllde två timmar.
Hoppas vi ses fler gånger
/Siw
Det var inte bara Lotten som var i Luleå igår,ju!
Cecilia N: Du har så rätt att det inte är samma hus på de två bilderna. Det beror på att huset med takkupan revs för länge sedan och ersattes med det moderna med utsmyckad fasad. Vilket i sin tur revs när fula hotellet skulle byggas.
I båda husen fanns dock kläd- och manufakturaffärer (där min mamma brukade handla sina kläder och tyger). Lindgrens existerar faktiskt än, men naturligtvis på ny plats och med ny ägare.
Och (efter en liten vädjan från Lotten) så kommer här några ord om branden i Luleå Stadshotell den 7 september 1959 när den vackra byggnaden var nära att helt förstöras. Det var några unga pojkars lek med eld som slutade i stor dramatik och förödelse.
Massor av människor samlades för att bevittna branden och brandkårens kamp för att rädda hotellet. Pappa, mamma och jag fanns givetvis bland åskådarna och hoppades innerligt att elden inte skulle vinna. För min pappa var det särskilt sorgligt och dramatiskt eftersom min farfar arbetat som vaktmästare i Stadshotellet under pappas barn- och ungdomsår. Familjen bodde då i ett hus på baksidan av hotellet med utsikt över Norra Hamn. Min farfar dog 1953, men vid tiden för branden arbetade en ingift faster som lokalvårdare på ”Statt” och ibland hade jag fått följa med henne på jobbet.
Allra mest tyckte jag om när det var dags att städa i den vackra festivitetssalen med de stora kristallkronorna. Jag njöt, så liten jag var, av att i lugn och ro tassa runt på parkettgolvet och titta på den stiliga inredningen. Vilket äventyr, den vackraste salen i hela stan!
Den salen klarade sig med ett nödrop – bl.a. hade taket börjat släppa i ena hörnan. Tack och lov så räddades hotellet och efter en lång tid av renoveringar så återfick det det mesta av sin forna glans. Men tornen var borta.
Om någon är intresserad så finns det mer att läsa om branden på Luleås hemsida, http://www.lulea.se
Där kan man också se några bilder.
Heja Siw! Du vågade kommentera! Nu gör vi alla vågen här i kommentatorsbåset!
Nu ska vi se om vi kan lista ut vem Den blyga menade att länka till … Eric Lindroos?
Den där gravade hunden ska jag ta tag i. Hm.
Och här har minsann Kuriren lite om en annan brand – den stoooora 1887.
Är det inte underbart, det Anta Snaque skriver? Den festsal som hon beskriver finns näst näst längst ner här: ”Brandchefen Carolus drar ned en gardin i festivitetssalen.”
*vågen*
*vågen*
Spännande berättelse om hotellbranden.
Vad gäller bedagade stadshotell med nytt liv så är ”mitt” hotell Grand Hotell i Norrköping. Den stora byggnaden stod och förföll i många år innan någon äntligen förbarmade sig och gjorde det så fint så fint. Det gladde mig så mycket att min första natt som fru N tillbingades där.
Tänkte berätta om att även ”vårt ” Statt brunnit, och med referens till Lottens blogginlägg till branden. Hon var ju personvittne till lågorna.
Men lyckas inte hitta det. Har det gömts för Google?
Nåväl. Reparation och återställande av Eskilstunas tidigare stadshotell inleddes efter semestern. Ny ägare lär vara Choise Hotel
Örjan
Du har ju visat prov på lokalhistoriskt intresse tidigare. Centralhotellet i Gävle brann också och det ryktas att båda bränderna var anlagda. Av en och samma person. Vad vet du (eller någon annan) om detta?
*vågen*
Sen har jag inte så mycket mer att säga just nu.
”Vår” Statt-brand var anlagd såvitt jag kan förstå.
Anklagad angiven gärningsman frikändes av domstol ” i brist på bevis”.
Eskilstunas Olof-Palme-mål?
Jag tänkte på :Annie Lööf
Det var länge sedan jag var i Luleå. Vintern 1988 – 1989 jobbade jag med en film som heter Peter och Petra. Historien krävde ett snöigt Stockholm men just den vintern var totalt snöfri här så till slut flyttade vi exteriörinspelningarna till Luleå. Är det någon här som sett filmen och som tyckt att Vasaparken inte var sig riktigt lik?
Och om man kan sitt Luleå och undrar var några av scenerna spelades in så är en liten del gjort i Åbo.
Söndag morgon, och såväl Luledrömmar som frukost framför teven fick ett hastigt avbrott när en pigg liten husmus kilade över golvet. Jag som redan lämnat tillbaks mammas katt i tron att invasionen var avbruten för i år. Morr. Nåväl, bara att rigga fällorna och hämta katten igen. Men nu vill jag ha kallt, kan de där åtta plusgraderna ge sig någon gång? Det ser ju rakt löjligt ut när myntan och smulgubbarna blommar.
Och hänger ni och hänger!
Örjan: Här brann det: https://www.lotten.se/2009/02/bakatstravare-bergman.html
Ang linjalförsedde arkitekten.
Antager han ville använda lokalproducerad fasadplåt från Plannja.
Ang basketkorgen på bilden. Var det där du grundlade din förälskelse till spelet?
*vågen*
Jag har sett filmen om dom små rara pysslinbarnen, Niclas, men jag kan varken Vasaparken eller Luleå.
Hej Lotten,
Dina två föredragstimmar i Luleå i onsdags rusade fram! Vi fick många goda skratt och många bra-ha-tips med oss.
Tack!
*vågen igen!*
Nej, jag vågar inte. Jo, nu vågar jag. * vågen *
Nu får man ju skämmas att man inte läst Lottens blogg på ett tag. Du har varit här uppe och man har haft noll koll.
Japp, är det något här i livet man ska skämmas över, så är det ju just det!
[…] låstes och killarnas moppeknatter som fick mitt hjärta att slå volter. Men ack, detta har jag ju skrivit om […]
Jag minns Rigmor….måste haft henne nån gång? Fast min gympalärare hette Lennart Toppenkille!
Hjördis Eriksson var också en unikt bra lärare. Samt en mattelrare vars namn tyvärr föll bort. Var man sen till lektionen blev han aldrig sur utan sa ”Vad kul att du kunde komma” :))
<3
Hej David! Om du är född 1964-1966 har jag en hel sajt som kan intressera dig. Jag gjorde den 1997, så den ser verkligen inte modern ut.
http://home.swipnet.se/~w-14847/nostalgi/katalog.htm
Jag är född -73 så lite för sent. Men vilken kass fotograf, hur kan de ha fått jobbet?!
..men jag kollade lärarfotot. Jag känner igen många. Bl.a. Åke sellinder, det hette matteläraren jag nämnde. Jag blir varm i bröstet nu :’)
Bra, enjoy! Heja Björks!