Månad: juli 2011

Lotten inlåst – på Kumlaanstalten!

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juli 2011 12:44

Se där, en perfekt kvällstidningsrubrik. Vänta, en till:

Lotten rasar – kalla kulvertar på Kumla!

Vad lätt det är! Vi tar ännu en:

Lotten i fängelse – utan bh!

Bakgrunden är förstås att jag sedan liten palt har försökt ta mig in i ett fängelse. Som alla andra tror jag ju att det ser ut som i Strul, Brubaker, Papillon, Jönssonligan, Shawshank Redemption, eller i värsta fall Hogans hjältar.

Min kriminella bana började med en stulen karamellburk i plåt i maj 1977 och slutade med en stulen kajalpenna i juni 1977. (Förutom att jag ju i tioårsåldern stal barbieskor av mina kompisar och att jag utan att veta om det stal en motorcykel i Italien när jag var nitton.)

Men slängd i fängelse blev jag icke, trots mina förbrytelser.

Igår var jag dock som Pecha Kucha-föreläsare med min djefla man, operasångerskan Katarina Pilotti och arkitekten Karin Törnquist på Kumlaanstalten för att liksom underhålla lite. Liksom Johnny Cash-igt, vill jag se det som. Vi hade blivit förberedda på att vi inte skulle få ta med oss kameror, mobiler och datorer in och att inte bära ”utmanande klädsel”. Men faktum är att man dessutom måste lämna kvar smycken och klockor och helst ska gå in utan skärp eller små spännen på skorna eftersom metalldetektorn är superduperkänslig och börjar pipa för minsta lilla.

Jag bestämde mig för att vinna inte-pipa-tävlingen och när jag väntade på min tur, eliminerade jag precis allt som skulle kunna ge utslag. Efter en extra genomgång upptäckte jag till min stora fasa två hårspännen som jag inte minns när jag satte på mig. Och så åkte bh:n av. Det gör inte så stor skillnad på just mig, men dagens balconetter och push uppisar och allt vad de heter är ju så trevligt vadderade att man säkerligen skulle kunna gömma en lövsåg i dem.

Och jag vann! Jag pep inte! Vissa i församlingen påstod senare att jag kom på delad förstaplats, men jag säger som Gunnar Larsson 1972: jag var faktiskt först.

Efter den noggranna visiteringen förväntade jag mig ännu en kontroll, mer fokuserad på kroppens kaviteter, men det slapp vi.

För att komma till föreläsningslokalen fick vi gå genom vansinneslånga kulvertar som var behagligt kalla just denna heta sommardag. Vårdaren (fångvaktaren) som var vår ciceron berättade att personalen inte fick tjänsteskor, vilket vi alla tyckte var bedrövligt; de skulle ju utrustas med joggingskor och få dagens motion av alla dagliga kulverttransporter och därmed förbättra folkhälsan.

Väggarna i kulvertarna är på ena sidan smyckad av klienter (fångar) som fick måla vad de ville på 1970-talet. Det ser ut som om jag hade målat: det är fult och utan känsla och … äh, dåligt helt enkelt. Bläh. Man rycker på axlarna och tänker ”vad synd” på så långa väggar.

Men andra sidan är fullständigt fantastisk – målningarna från de senaste tio åren är mer professionellt utförda än på många av de museer jag har besökt. Vi gick så långsamt vi kunde och oooo:ade och aaaaa:ade och kunde inte se oss mätta på Nikola Tesla, monsterfantasier, Cthulhu och andra H P Lovecraft-inspirerade konstverk samt en enorm Zlatan som liksom var tredimensionell och … ja, så himla bra.

Någon (jag) borde faktiskt få tillstånd att fotografera underverken.

Naturligtvis är det ribbor för fönstren och lås och dubbla lås och lås med fördröjningsfunktion och extratjocka dörrar och övervakningskameror överallt – men annars påminner insidan på Kumla ganska mycket om dagis, sjukhus, kontorslokaler eller fritidsgården hemma i Luleå. Fast det är renare.

När klienterna (fångarna) kom, pirrade det till i föreläsningsfjärilen strax ovanför levern. De var så … självsäkra. De släntrade framåt, några kom på efterkälken, några irrade bortåt ett tv-spel och några gick på toa. Och alla var så vältränade – musklerna spände och t-shirtarna i stl XXL (vilket står på utsidan av tröjan) var inte stora nog. Alla tittade nyfiket på oss, medan vi som skulle föreläsa tänkte:

– Jag ler.
– Bäst jag inte ler.
– Vad ska jag fästa blicken på?
– Han där ser ju ut som en basketspelare.

Efter våra föreläsningar var det fritt fram att ställa frågor. Katarina Pilotti ombads sjunga en stump och arkitekten Karin frågade försiktigt vad klienterna (fångarna) ansåg om just fängelsearkitekturen, eftersom det är hennes specialintresse. De svarade:

– Ptja, det är lite instängt.
– Och låsen är ju himla komplicerade.

Det här med musklerna fascinerade mig (som vanligt): inte en enda kille såg normalbyggd ut och inte en enda bar på minsta lilla rondör. Min djefla man – som ju är så bredaxlad – såg i sammanhanget ut som en liten sillmjölke. Jag frågade vår ciceron/vårdaren (fångvaktaren) om detta.

– De tränar väldigt mycket, ja. Men inte med lösa vikter, det är bara stora maskiner som sitter fast och inte har lösa delar och de går inte längre upp än till 50 kg. Men då tränar de med varandras kroppar istället – de bär helt enkelt på varandra när de inte har tillgång till träningslokalen.

Har man internet på Kumla då? Nej.

Om man pluggar, har man tillgång till ett intranät och undantagsvis kan man få använda internet – men då under övervakning. Om man inte pluggar, sitter man alltså aldrig vid en dator. Detta måste rimligtvis medföra stora anpassningssvårigheter när man eventuellt kommer ut – ut till ett samhälle där alla förutsätts betala räkningarna på nätet och där nästan alla har smarta telefoner som gör att vi inte behöver kartor, telefonkatalog, lexikon eller ens passa tider.

Vi föreläste för två grupper och fick applåder och alla tyckte vi nog att operasången var bäst. När vi var färdiga, lyckades jag smuggla ut två burkar med sagolikt god laxsoppa som vi fick till lunch. Tydligen var denna bedrift inte alls en bedrift eftersom man får ta med sig en del saker, t.ex. laxsoppor, ut ur fängelset. Äsch.

På väg hem med sopporna fick vi vänta på perrongen i Arboga i 20 minuter. Arbogaperrongen är ingen höjdare och kiosken i stationshuset är stängd, så min djefla man som höll på att hungra ihjäl sprang iväg någonstans för att köpa blodsockerhöjare eftersom han inte var sugen på kall laxsoppa.

– Vad vill du ha? sa han.
– Mjaeh, inte godis, inte glass, inte kladdig macka, äh, bara nåt! svarade jag och tänkte i banan- och äpplebanor.

Men så kommer han med detta:

Sällan har en väntan på den bedrövliga perrongen i Arbåga varit mer njutningsfull! Aldrig förr har jag druckit öl på en perrong! Och för första gången någonsin pekade ett litet okänt barn på mig och sa:

– Titta mamma, tanten dricker öl.

Ok, men jag är faktiskt en hårdhudad kåkfarare som har gjort en volta.

[en numera försvunnen volta-film fanns här]

47 kommentarer

Är Systembolaget eller jag lite på lyran?

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2011 00:30

Vi hade ju motbok och ransoneringskort till 1955, det hade vi.

Så här låg de och drällde på Arbetarmuseet i Karlskoga häromdagen.

Sedan dess har vi fått köpa rusdryckerna på för detta ändamål särskilt avsedda instanser eftersom ”alkoholförsäljning inte ska ske som privat företagsamhet”. Systembolaget är minsann inget lattjo ställe med plats för legohörna eller nyårstutor; kanske beror det på att det måste göra motarbeta sig självt och hela tiden tala om för oss kunder hur bedrövliga produkterna är. Å vi ba köööper och köööper.

Jag väntade igår på en buss i Bandhagen, och fick skåda alkoholens bedrövliga baksida eftersom Kjell och Nettan satt på en bänk och halsade ur varsin 7,2-öl. De grälade högljutt och Nettan hotade med att anmäla Kjell om han inte lydde henne. Samtidigt stod två höggradigt berusade män alldeles intill och talade med varandra – men jag måste säga att varken de eller jag förstod egentligen vad som sades. Jag blundade och försökte tjuvlyssna. (Okej, det är kanske inte så man gör. Men jag har ju en blogg att fylla, för bövelen.)

När jag konstaterade att jag verkligen inte kunde urskilja ens ett ord här och där, slog jag upp ögonen och fick se detta:

Se där jahaja. Posten, Coop, Apoteket, Systembolaget … fast inte?

– Hm. En låtsasskylt? sa jag till mig själv. Eller har Systemet bytt typsnitt? Påminner lite om ett zoo, eller en djuraffär?Jag undrar jag om int… sa jag och tog några steg närmare.

Skylten designades 1968, så det är kanske dags att byta utseende? Jag läser nu att ”den gröna färgen är inspirerad av vindruvor och den gula är vald som en tydlig komplementfärg.” Jaså, jaja, så kan man ju också tolka buteljgrönt och pissgult.

Jag gick närmare.

Nämen är det kanske jag som är lite beryskad?

Bokstäverna var på närmare håll ännu vingligare. Formgivare för 43 år sedan var tydligen Rune Östberg, och typsnittet sägs vara halvfet Volta. Pffft! Vingelvolta kan jag gå med på. Eller kullerbyttevolta?

Jag gick ännu närmare.

Av helt naturliga orsaker som vind, regn, snö och värme har skylten bara åldrats och fått lite patina – precis som vi kunder, vars antal ögonrynkor är ett tydligt tecken på om vi behöver visa legitimation eller ej. Snyggt!

Fotnot:
Jag har sökt Systembolagets informationsavdelning för en kommentar, men de har förmodligen semester hela bunten.

Uppdatering!
Kundtjänstinformatören (intressant titel) Mattias Österman har svarat:

”Systembolagets åttkantiga skylt har använts sedan 1955 när de lokala systembutikerna och butikerna slogs ihop till Nya Systemaktiebolaget. Typsnittet kallas ’halvfet Volta’.”

Där ser man – inte alls 1968!

45 kommentarer

”Varför ska man leva när man ändå dör till slut?”

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juli 2011 15:36

Man kan inte skydda sina barn från vettvillingar med skjutvapen – hur mycket man än tvingar dem att cykla med hjälm, varnar dem för att äta rutten leverpastej eller lär dem att inte gå ensamma på Sicilien efter mörkrets utbrott. Det som hände i Oslo och på Utøya är så otroligt osannolikt att man – under korta stunder – kan få för sig att det kanske enligt Tage Danielssonsk logik nog egentligen inte har hänt.

Jag var ute och långkörde med tre av barnen när vi via telefonen började få rapporter om antalet fönster som hade gått sönder i centrala Oslo. Antalet fönster. Inte döda människor: bara trasiga fönster. Men rapporterna blev fler och fler och mer och mer absurda samt fruktansvärt ingående. Samtidigt blev mina och Sjuttonåringens förklaringar för de två yngre barnen i baksätet (åtta och elva år) alltmer ansträngda. Man kan inte blunda för livets grymheter, men man kan i alla fall kisa en smula så att det blir lite suddigare.

Nu har vi ältat tragedin i nästan varje vaket ögonblick sedan i fredags och börjar komma till de mer existentiella frågorna, t.ex.:

”Men mamma. Varför ska man leva när man ändå dör till slut?”

Jamen om inte annat för att få tillfälle att göra och uppleva diverse – som att härma statyer:

”Den lycklige Arbogafilosofen” i gott sällskap.

Eller för att få komma in i kommentatören Skogsgurras ljuvliga hem som var fullt av tokerier som en räknestickssamling, en räknemaskinssamling och en taffel, samt:

Dessutom måste man leva för att inför världens största kakavdelning i en helt normal butik helt enkelt svimma av glädje:

– Men hur svimmar du egentligen? – Svimma? Sa hon inte "simma"? — – Men hur svimmar du egentligen? – Svimma? Sa hon inte ”simma”?

Och om man inte lever kan man inte hitta Sveriges billigaste bensin: 4,85!

Eller om det kanske står något annat där på skylten.

Men främst lever vi just nu för att någon ju måste ta hand om och begrava den döda hackspetten i trädgården.

Vi packade in Hacke H. här ovan i ett tyg med symboliskt värdefulla båtar på, sjöng ”Mormors lilla kråka” under processionen och ska strax tillverka en passande gravsten. Och vips, blev det här med döden för barnen lite mer gripbart – samtidigt som det här med döden aldrig förr har varit så gripande.

18 kommentarer

Stockholmare, 08:or – och ostockholmare

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juli 2011 09:39

Det pågår en otroligt fjölig diskussion om vilka som är riktiga ~~nolåttor~~ ”nollåttor”, vilka som är ”stockholmare” och vad som dessutom kännetecknar dessa respektive personer. Och alla på Hawaii har bastkjol.

Jag kan istället som service åt er definiera ostockholmarens kännetecken. Jag må vara född på Danderyds sjukhus, ha bott i Solna, Täby och på Söder, men hur man än räknar så har jag inte bott i Stockholm i mer än fem år. (Att jämföra med t.ex. 23 år i Lund.) Jag är inte stockholmare och vet därmed vad jag talar om, så det så.

1.
Ostockholmaren kör vilse och fel samt onödigt långt.

Med illgrön penna har jag på kartan till vänster ritat in hur gps:en föreslog att vi skulle ta oss av motorvägen för att ta oss till Bandhagen. På kartan till höger har jag ritat in hur jag i verkligheten körde eftersom vi skulle ha legat i vänsterfil för att komma till höger och istället låg i högerfil och hamnade till vänster: på Stora Essingen. Vägen tillbaka upp på stora vägen var avstängd och efter ett turistiskt snurrande på Essingarna fick vi rådet att köra över Lilla Essingen och tråckla oss ut den vägen. Vi fick uppleva trafikstockning, julirusning, broöppning och vansinnigt många karlar som var klädda som på stranden: i bara shorts och sandaler. De var väl 08:or, kantänka.

2.
Ostockholmaren pratar med okända människor på bussen.

Tunnelbanan är på lagning, och då får man åka buss istället. Det är helt ok – men vansinnigt trångt. Någonstans i södra förorterna klev en gravid tjej med blod på tröjan på buss nummer 19. Jag fick obehagliga associationer och ville ropa på kokande vatten och sterila handdukar, men hejdade mig när jag såg hennes karl.

För han, han blödde överallt! På händerna, på magen, på näsan – och då såg jag dessutom att den gravida tjejen hade ett skrapsår på ena benet, stort som en tallrik med spagetti och köttfärssås. Karlen satte sig mödosamt ner på en plats som var full av grönsaker medan den blödande, gravida tjejen stod upp. Jag sa f’låt och ’schäkta och tog mig fram till dem och frågade hur det var fatt – som vore jag en utomsocknes fembarnsmamma.

– Det har ju varit bättre.
– Men vad har hänt?
– Vi har råkat ut för en olycka.
– Olycka … bilolycka? Cykel?
– Moppe. Kolla hans sår.

Karlns sår var ett hål Ett blödande hål i magen. Jag drog efter andan.

– Men ni måste ju till sjukhuset!
– Vi är på väg.
– Per buss?
– Ja, vad ska man göra? sa tjejen och tog fram en cigg och en tändare som om det var 1920 och man fick röka överallt.
– Jag måste röka. Nu. Ge hit, sa karlen och sträckte sina blodiga händer mot tjejen.

Sedan tog det tvärt slut: de beslutade sig för att gå av bussen och röka lite. Jag sa ”men” och ”skaninte” samt ”kanjahjä”, men vips var de borta. Och då satte de andra passagerarna igång att prata – de som inte hade reagerat alls nyss, de som satt kvar på sina platser och inte reste sig för en blödande, gravid kvinna – och de var upprörda. Men de pratade inte med varandra utan bara rakt ut i luften ungefär som när man sår gräsfrön.

– De var påtända.
– Det var ingen olycka.
– Har dom knarkat får de skylla sig själva.
– Röka och vara gravid och knarka och allt på en gång! Tsk!

Eh.

3.
Ostockholmarna står gärna i tunnelbanan.

När jag och Sjuttonåringen idag såg två drygt 100-åriga tanter kliva på tunnelbanan och med vitnande knogar klamra sig fast vid varsin tunnebanevagnsstolpe, reste vi oss upp. Jag till och med förvånade mig själv med att nia dem, men kom sedan på att de ju var gamlingar i plural och att det ju måste ha varit den egentliga orsaken till niandet.

– Vill ni hellre sitta? Vi står gärna för vi har suttit hela dagen och det är ju lite kul att öva på att hålla balansen när tåget kränger.
– Oh, tack, knarrade tanterna och satte sig ner.

Eller, rättare sagt: en av dem satte sig ner. För den andra hann inte – en tjej i 15-årsåldern som måste ha lekt stolleken på livets alla barnkalas, kastade sig fram och snodde platsen som jag lämnade. Sedan satt hon kvar där med musik i öronen när jag gestikulerade till henne att det var bättre att den 150-åriga tanten fick sitta.

4.
Ostockholmare äter sushi helt orutinerat precis i dörröppningar och inte lite diskret bakom en pelare.

Japp, vi går i vägen, står stilla på fel sida i rulltrappan och krockar i dörröppningar och stannar plötsligt och står stilla mitt på trottoaren utan förvarning. Och det står vi för.

5.
Ostockholmare rör sig gärna i 100-personersflockar och tittar upp mot hus som sägs ha intressant arkitektur.

Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil. Och alla människorna på bilden ingår i mitt sällskap – en liten smidig församling.

6.
Ostockholmare stirrar och tappar hakan och pekar och säger KOLLA! precis hela tiden.

Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0! (Noll!) Strax pekar jag och ropar ”kolla!”.

Pjäsen som vi såg på Dramaten (för det är där jag ler som mest, i alla fall utanför basketplanen) var ”Doktor Glas” med Krister Henriksson i den enda rollen. Under de stående ovationerna busvisslade jag så att mina bänkgrannar tog sig åt hjärtat och Krister Henriksson ryckte till och log mot mig – så stort och brett log han att jag tog mig åt hjärtat.

Här höll jag på att dra till med att ”ostockholmare busvisslar på finteater”, men enligt sufflösen som nästan satt i knät på oss, gör folk det hela tiden. Äsch. Aldrig får man vara riktigt nöjd med sina fördomar och sin förmåga att dra folk över en kam.

Men alla på Hawaii har bastkjol.

46 kommentarer

– När blev du allra mest förvånad?

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juli 2011 08:14

Lämplig illustration, bara. (Lucille Ball, 1911–89.)

Frågan i rubriken ställde Åttaåringen till mig i förra veckan. Visserligen ställer han frågor precis hela tiden, men just den här har jag återkommit till flera gånger. Oftast ställer han frågorna utan att bry sig om svaren, som ibland kräver stor tankemöda.

– Tror du att jag kommer att få vara med i en film någon gång? (Ja.)
– Hur många människor träffar Magnus Samuelsson på en dag? (Ungefär 23.)
– Varför blir man lång? (För att kunna se ner på sina föräldrar.)
– När äter man mest pizza? (När man är hungrig i 17-årsåldern.)
– Vilka dagar är bäst? (Dagen före.)

Men när blev jag allra mest förvånad?

Tekniska landvinningar som att det som syns på datorskärmen plötsligt rör sig eller visas i färg minns jag som vaaabahaaa-ögonblick.
Att jag inte kom in på Dramaten (scenskolan dårå) var väldigt underligt eftersom jag ju just då var Sveriges bästa skådespelerska.
Varje gång jag sätter en trepoängare på basketträningen blir jag glatt överraskad, för det är bara ren tur – och jag har aldrig tur annars.
Jag blev nästan chockförvånad när en gammal klasskompis från Luleå plötsligt ringde på dörren häromåret.
När jag i söndags provade ett par av mina gamla pumps från 1988 och inte ens fick ner halva hälen, blev jag faktiskt bara lite förvånad.

En snabb sökning i min dator ger vid handen att av de just nu drygt 17 000 mejlen som jag har skickat sedan 2009, förekommer ordet ”förvånad” i blott 46. Och då handlar det bara om obetalda fakturor och stavfel i tidningar. Varken obetalda fakturor eller stavfel i tidningar borde generera någon som helst känsla av förvåning, så det måste handla om brist på synonymer till ”vansinnig” eller ”besviken”. I alla dokument på datorn förekommer ”förvånad” 878 gånger, av vilka 46 är i mejlen ovan och 832 återfinns i ofärdiga kåserier. Vilket inte är ett dugg förvånande.

Svaret på frågan i rubriken är alltså ”jag vet inte” — vilket kanske är det mest förvånande av allt, sprunget som det är ur en aldrig svarslös mun.

25 kommentarer

Det kom ett brev: allmänheten klagar!

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juli 2011 11:56

Jag är fascinerad av ”tänk om alla skulle” och ”jag och många med mig tycker att” samt ”man vill ju inte klaga, men”. Nu har vi fått ett brev i samma anda: allmänheten klagar! På oss!

Men inte för att den djefla mannen sitter på busshållplatsen och spelar gitarr, inte för att vårt hus var halvmålat så länge, inte för att brandkåren spärrar vägen när det brinner hos oss och inte för att barnen hänger upp skor i träden eller sover på studsmattan. Nej, Gatuavdelningen på Samhällsbyggnadsförvaltningen har av ”allmänheten” fått klagomål på vårt äppelträd. Läs noga:

Ja, jag har tagit bort handläggarens namn.

”Vi har fått in klagomål från allmänheten ang. trädgrenar som sticker ut från er tomt och täcker armaturen på Bynäsvägen och det gör att skymma ljuset och kan orsaka fara för trafiken och allmänheten.

Vi vill att ni klipper trädgrenar efter normer som står i broschyren som bifogat så att folk inte råkar ut pga. Ovan.”

Broschyren som bifogas är två kopierade A4 som innehåller direktiv om hur häckar inte bör skymma sikten i svängar, sikttrianglar, körbaneytor och dito kanter, fri höjd, hastighetsbegränsningar och nyplanteringar. Men inget om äppelträd och lyktstolpar.

Tittut! (Men vi har ju inget häckhörn …)

Därför ringde jag till mannen som hade skickat brevet bara för att fråga vilka svängar och häckar vi skulle ansa och klippa och vilket träd det handlade om – och förstod tyvärr nästan inte ett ord av vad han sade. Språkförbistring kan vara rolig ibland och tyvärr bara förbistrande ibland. Jag sa ”förlåt” och ”hursa” och ”va” och ”kan du ta om det en gång till” så många gånger att jag till slut bara gav upp och sa ”tack så mycket för informationen” när tjänstemannen hade berättat att om vi hade haft en bostadsrättsförening hade ordföranden fått brevet.

Brasklapp:
Det här handlar inte om lyteskomik eller främlingsfientlighet. Det här handlar om kommunikation. Jag hänger inte ut någon, men är väldigt kritisk till information som inte går fram – oavsett om det handlar om obegripliga bruksanvisningar, illa skrivna texter, sluddrande högtalare eller obefintlig information i kritiska lägen. (Här får ni gärna associera till SJ.)

Ungefär så här lät vårt telefonsamtal. (Jag har satt in punkter på de ställen där orden inte gick att förstå.)

– Hej, mitt namn är Lotten Bergman och jag har fått ett brev av dig där det står att allmänheten har klagat på att vårt äppelträd skymmer gatlyktan.
– … … … … brev … … vem som helst … … … …
– Ok, eh. Får jag bara fråga om du har varit här och tittat?
– Ja! … … … … … den vägen … … … …
– Förlåt?
– … … … privat … … … bostadsrättsföreningen ordföranden fått brevet … …
– Men vi är inte en bostadsrättsförening, vi äger vårt hus.
– Ja, privat!

Lyktan syns ju bra! (Trottaren är det förstås värre med.) — Lyktan syns ju bra! (Trottoaren är det förstås värre med.)

Oavsett kommunikationsproblemen har jag ju förståelse för att allmänheten kan snubbla i skumrasket där under träden. Det värsta är att jag ju inte kan nöja mig med att se till att grenarna inte skymmer just armaturen.

Det här med att såga av och hugga ner är my kind of trädgårdspyssel.

Det jag måste göra för den stackars allmänheten är ju att ansa och hugga de där träden bortom lampan. Fly mig genast en arborist eller en motorsåg!

För övrigt öppnar detta med ”allmänheten” intressanta spörsmål. Kan jag också ringa till Samhällsbyggnadsförvaltningen och klaga på mina grannar? Och vara anonym istället för att gå hem till dem och säga direkt till deras ögon att det här med att sätta igång motordrivna dödsvapen mot små veka grässtrån i ottan är ett oskick? Eller att det faktiskt är jättejätteorättvist att vi ansvarar för nästan 100 meter trottoar bara för att vi har lyktorna på vår sida? Allmänheten, det är jag, det!

Fast framför allt tycker jag nog att alla grannars musikval är störande: ingen av dem spelar någonsin I Am the Walrus med Beatles.

48 kommentarer

Cykeltjuven igen

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juli 2011 13:52

Jaha, så var det dags igen – ännu en låst cykel har blivit stulen: Sjuttonåringens. Jag har redan avverkat stadierna som inbegriper

förvåning
ilska
mordbenägenhet
sorg
vanmakt
plötslig hunger.

Min slutsats blev efter en stunds funderande att vi som är cykelbestulna inte ska efterlysa våra saknade cyklar utan istället de förnicklade cykeltjuvarna. Därför kommer här en liten definition:

Nu måste vi snabbt komma över inte bara stölden utan också två cyklar eftersom min gamlagamlagamla Crescent som vi har haft som punkareserv har tappat växeln, fattningen och kedjan och tydligen är utom all räddning. Min plan är denna gång inte att lägga ner timmar och dagar på att leta efter lagom billiga vrak på Blocket och sedan kosta på mig långa bilresor för att komma åt dyrgriparna, utan att bara ta en sväng till Biltema och köpa den billigaste de har. Sedan ska jag måla den prickig och randig i skärlila och ljusgrönt så att cykeltjuvarna mår illa av bara åsynen.

Jag har förstått att man måste lägga ner nästan lika mycket pengar på låset som på cykeln. Men tänk om man istället skulle ta och trä en tvättlina fram och tillbaka mellan ekrarna och kedjan och dessutom montera fast små koskällor här och där? Eller …

Uppdatering

Angående cykeltrubblet så är hälften fixat minus (eller om jag menar plus?) lite cykelpysselpussel: det har nu inköpts en wobblig, antik sak för 800 kr. Och den verkar helt ok — förutom att det glappar någonstans vid naven.

Ett kullager, govänner! Och se så mycket fett jag kleggar in!

Nu har jag fixat framhjulet. Bakhjulet verkar behöva specialinstrument. Mycket intressant; jag kanske måste uppsöka en fackordbok för att begripa vad jag saknar!

47 kommentarer

Nu är gästerna här!

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juli 2011 13:15

Så ropar de väl alltid i filmer? Eller var det i min barndom som det ropades så? Efter att först ha ropat ”snart kommer gästerna” och ”herregud, ta undan frukosten”?

Vi har med buller och bång sagt till alla att vi har öppet hus och att alla i hela världen är välkomna att hälsa på oss under hela sommaren eftersom vi är jättehemma nästan hela tiden. Vips, dök hakke från kommentatorsbåset upp med sin familj med hur mycket mat som helst, vips dök min pappa upp med glass, vips dök lillasyster Orangeluvan upp med små barn upp och vips kom Vinlusen cyklande med en gurka och en banan.

Men det konstigaste var nog att alla män i församlingen hade läst kemi. Eller vänta, det är nog precis som det ska vara.

På bonnvischemanér serverades allt huller om buller på omaka porslin och med halva gänget på golvet och allt på en smutsig duk. (Märk väl uppdelningen: kemister till vänster, okemister till höger.)

Orangeluvan lärde hakke att göra inbakade flätor.

På stockholmskt manér kunde Vinlusen inte somna utan cykeln bredvid sängen. — På stockholmskt manér kunde Vinlusen inte somna utan cykeln Gertrud bredvid sängen.

Jag har till och med rensat, diskat, desinficerat och använt kaffeapparaten — ni ser vilket fördärv man hamnar i när man får gäster.

23 kommentarer

Tre trasiga telefoner i Viken, Varberg och Vänersborg

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2011 13:07

Inte den simplaste, inte den snabbaste -- men den trevligaste turen, tror jag. — Inte den simplaste, inte den snabbaste — men den trevligaste turen, tror jag.

När vi igår körde den 24 år gamla sekruttbilen (som funkar jättebra) Skåne–Sörmland och jag insåg att det var en ovanligt allittererande resa, höll jag på att svänga in till Väla och Vara bara för anfangerna skull.

Av oss fyra i bilen hade dessutom tre trasiga telefoner med oåtkomliga kartor, uppslagsverk, livsviktiga Facebook-uppdateringar och sms som ju skulle ha underlättat kommunikationen när vi

blev tvungna att köra jättelångt söderut från Viken och svänga av vid Väla för att kunna ta oss norrut
inte hittade Bockstensmannen i Varberg
kom ifrån varandra i Vänersborgs enorma centrum.

(Verklighets- och faktakontroll nu innan båset går i taket av telefontrasslet. En av Iphonarna hade tappat laddningssladden under natten, en annan är av första modellen och seg som sirap pga. ett fotobibliotek som motsvarar Alexandria i storlek och både den första och den tredje brukar faktiskt kunna laddas via bilens laddare i cigg-uttaget, men var plötsligt inte kompatibla.)

Jag är helt ense med er alla om att forna tiders kartböcker var bra att ha. Och att man kan läsa på skyltar. Samt att invånarna i en stad oftast kan svara på frågor om körriktningar. Framför allt håller jag med er om att jag håller på att bli lobotomerad när jag lutar mig mot Iphonen och tappar sans och vett bara för att den stundom lämnar mig i sticket.

iken lämnade vi i stor stil och med en packning som hade kunnat klä ett helt kompani. Med bilens alla fönster öppna (ingen luftkonditionering, nej) och Hotel California i radion samt endast en liten guidebok till hjälp, kändes det verkligen som 1976. Vansinnet i att åka ända ner till Helsingborg för att effektivast komma in på E20 mot Göteborg irriterade mig såpass att barnen i fortsättningen har fått tillstånd att vid alla framtida irritationsmoment säga:

– Men det är inte lika irriterande som att köra söderut för att kunna komma norrut, mamma.

arberg anlände vi till vansinneshungriga, varma … och vilse. Liksom t.ex. Eskilstuna har Varberg haft otur med vägen som leder in till centrum: det ser bedrövligt trist ut med fabriker, industrier och köpcentrum. (Men sedan blir det fint!) Dessutom är det fullständigt omöjligt att komma fram till museet med Bockstensmannen. Överallt finns det skyltar till radiostationen Grimeton – ingenstans nämns Bockstensmannen. Kanske är det ett dassigt museum som staden inte vill att vi besöker?

Men vet ni att Varberg har ett oerhört vackert varmbadhus? Jag tvärnitade utanför, ställde bilen på trottoaren och sprang in för att be om en informationsfolder – som de inte hade. Istället bjöds jag in att ta egna bilder inne i det allra heligaste som var bland det vackraste (och varmaste) jag någonsin gått in i. Huset är från 1925 och inte nog med att informationsfolder saknas – Varmbadhuset har ingen artikel på Wikipedia! (Vem fixar?)

Varbergs vackra varmbadhus. (Med badande karl.)

Vi kom efter en timmes letande i närheten av museet, men då fanns det absolut inte en enda parkeringsplats ens en kilometer från entrén och bilen kokade just då på både in- och utsidan. Så vi tog en pizza och besökte (den öppna!) kyrkan istället.

Skadeboardparkering i vapenhuset i Varbergs kyrka. (Orsaken ses i bakgrunden.) — Skateboardparkering i vapenhuset i Varbergs kyrka. (Orsaken ses i bakgrunden.)

änersborg tog vi sedan en avstickare till för att gå på det fantastiska Vänersborgs museum: Sveriges äldsta museimiljö! Jag såg framför mig dammiga hyllor, gulnade lappar och gjutjärnskolonner samt knarriga trappor. Men. Ack. När vi väl kom fram, hade museet stängt — fast vi är ju så vana vid detta att vi istället som vanligt styrde kosan mot kyrkan.

I ett område vid Vänerns strand – Skräcklan – träffade Nittonåringen på två kursare från Lund, varför jag, Elvaåringen och Sjuttonåringen roade oss storligen inne på affärsgatan:

”Nu skulle vi haft plommonstop på oss." — ”Nu skulle vi haft plommonstop på oss.”

Och det var ungefär då vi fick användning av forna tiders mötesteknik:

– Vi ses vid bilen om en kvart, sa jag.
– Men jag har ingen klocka, sa ett barn.
– Inte jag heller! sa ett annat barn.
– Och inte jag! sa ett tredje barn.
– Min är nu 16:42. Kolla på kyrkklockan: den är ungefär kvart i fem, förklarade jag tålmodigt.
– Så när din är 16:57 och kyrkklockan är ungefär fem, ses vi.
– Japp. Men var ställde vi bilen?
– Ditåt. Eller där. Vänta.
– Men om jag står hääääääär ser jag ju inte kyrkklockan.

På något sätt lyckades vi trots allt sammanstråla igen för att ta oss hela vägen hem till Sörmland – och det med endast några kaffestopp och hamburgare i Laxå, där de förresten har en godisakut som vilket passade vårt bilhumör perfekt.

Akutingång! (Stängd.) — Akutingång! (Stängd. Hm.)

elefonerna som trilskades ska nu laddas och lagas. En vettig kartbok ska inhandlas och kommande bilresor i fortsättningen planeras noggrannare vad gäller museernas öppettider och … och … eller kanske inte ändå. Jag gillar verkligen de här lite Nils Holgerssonska, underbara resorna. Jag är som en lite förvirrad Akka, bara.

58 kommentarer

Mordtragedi i Viken! Regnchock och undantagstillstånd i Köpenhamn! Fotograferingsförbud!

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2011 00:15

Vi rör oss i extremt farliga kretsar.

1.
Synnerligen illvilliga mördare lurar i buskarna i Viken, där min djefla man har sitt barndomshem. Visserligen umgås vi varken i finans- eller grönsakskretsar när vi är där, men vem vet: vi kan ju bli mördade av misstag?

Föreställ er nu detta.

Bäst som vi sitter där i trädgården och dricker vårt vin och äter av osten (som är på väg ner i gräset av brådmognad), faller någon av oss till marken. Döööööd. Det är helt klart ett förgiftningsfall, men ingen begriper hur den döde fick i sig giftet. Är det grannarna som skjuter giftpilar eller brevbäraren som häller giftpulver i postlådan?

Nej, det är en radiostyrd fluga med giftampuller på bakbenen!

2.
Det föll i söndags lika mycket regn i Köpenhamn som det vanligtvis gör på två månader där. Tydligen var det extremt även med Londonmått mätt och de annars så tillbakalutade danskarna fick stänga Tivoli och skicka alla tåg tillbaka till Sverige. Avskräcker detta en Köpenhamnsresenär – som annars måste riskera livet i det farliga Viken? Inte då!

Det första som mötte oss var stök och slarv – lite som i Italien faktiskt. — Det första som mötte oss i Köpenhamn var stök och slarv – lite som i Italien faktiskt.

Det andra som mötte oss var stängda butiker.

Nu är det ju sedan ett par år så att vi är specialister på att hitta stängda ställen. Kyrkor, affärer, caféer och gårdsbutiker slår igen portarna så fort jag närmar mig. Så här såg det t.ex. ut i lördags:

Tonåringarna försöker bryta sig in i Viby kyrka.

Om jag blir miljardär ska jag inrätta en fond som ger ungdomar sommarjobb som kyrkvakter med nyckelkompetens och som håller alla portar öppna för mig och mitt sommarfölje längs vägarna. Mina stackars barn vet inte vad det vill säga att sommarklädd gå in i en iskall kyrka och lyssna på historiemalande föräldrar!

Men förlåt, nu tillbaka till Köpenhamns undantagstillstånd. För inte bara klädaffärerna hade stängt: även Condomerian beklagade att de p.g.a. ”mangel på personale i Roskilde-ugen” dessvärre fick hålla stängt.

Besvikna kunder antydde med små meddelanden vad detta kom att ha för konsekvenser.

3.
När vi var inne på Magasin du Nord, upptäckte vi att det även där rådde småtrevlig panik med avstängda områden och droppande tak samt pölar och vattenbunkar. Åh, trevliga, trevliga matavdelningar i affärer utomlands – plötsligt tycker jag att till och med vakuumförpackade leverbitar ser trevliga ut. Jag tog denna bild:

”Pga vandskade er denne del av Mad & Vin desverre lukket. Kiosk, Frugt & Grønt, Vinafdeling og chokolade holder åbent.”” — ”Pga vandskade er denne del av Mad & Vin desverre lukket. Kiosk, Frugt & Grønt, Vinafdeling og chokolade holder åbent.”

Men det skulle jag inte ha gjort. För det var nämligen strängeligen förbjudet, sa en tjej ur personalen som genast kom fram och hötte med fingrar och skakade på huvudet.

Nu är vi där igen – när är det förbjudet att ta bilder och när är det olämpligt och när är det bara ouppfostrat? Jag har hittat en bra sammanfattning som förklarar (även om den har snart tio år på nacken): Fotosidan säger att man får ta bilder ”på allt och alla utom vissa skyddsobjekt som kan vara både militära och civila anläggningar. När man inte får fotografera är det tydligt skyltat.”

Och skyltat var det inte på Magasin. Ok, kanske råder andra regler i Danmark? (Att jag inte skriver på danska här är bara av omtanke om era nerver och korrläsarnas ork.)

– Jo. Det är en lag i Danmark. Man får inte ta bilder för att man kan råka ta en bild på någon i bakgrunden som inte vill vara med på bild. Du kan få böter. Kanske fängelse.
– Menar du det? En dansk lag? Det var intressant, i Sverige …
– Hörru Niels! Visst är det så? Det är väl en lag som gäller i hela Danmark om fotograferingsförbud? Eller hur? sa tjejen till en kollega som dök upp, iklädd stövlar.
– Nääähäääääedå, svarade han. Det är bara här inne på Magasin som man inte får fotografera. Här är det förbjudet.
– Men var är skyltarna om fotograferingsförbudet? sa jag. Vad riskerar jag?
– Humdudum, trallade den anställde och fortsatte sitt stök bland de fuktiga hyllorna.

Hur går detta ihop med min bild av de coola danskarna, de som

röker var som helst
dricker när som helst
äter vad som helst
bryter mot alla regler bara för att de kan brytas mot?

Utsikt från perrongen på Hovedbanegården.

Summering …

Jag kan när som helst bli mördad i Viken, drunkna på Strøget eller bli slängd i ett danskt fotograferingsfängelse. I’m really living on the edge, hörni.

47 kommentarer