Hoppa till innehåll

Månad: december 2011

Jag – en flipperförälder?

Språkrådet har kul på jobbet! Tänk att få sitta och hålla upp ett av spott kladdigt finger i luften och känna hur ordvindarna blåser än hit, än dit.

Här finns listan över de nya ord som kanske dök upp 2011 och som kanske kommer att överleva till framtiden.

Några ord som i alla fall jag inte har stött på är (ofta kriminalitetrelaterade):

  • döda vinkeln-varnare – sensorer på stötfångare som fångar upp rörelse i den döda vinkeln
  • fastlans – en frilans som är knuten till en viss arbetsplats
  • framåtlutad – att vara intensiv, energisk, företagsam
  • knarkometer – en apparat som kan upptäcka spår av droger
  • koka böcker – att fuska med bokföringen
  • loba – att göra ett polisingripande som grundar sig på lagen om omhändertagande av berusade personer
  • möpare –  en militärt överintresserad person.

Vad kan en av sport överintresserad person kallas?

Retronym är mitt favoritord – “nytt ord för något gammalt som måste bildas till följd av att något nytt tillkommit; vanlig tv blir tjock-tv på grund av platt-tv, vanlig bandy blir utebandy på grund av innebandy“.

Vi måste komma på fler exempel på retronymer, det måste vi.

Så tokigt. Detta dök upp när jag letade efter en illustration till nyordet "plankning".
Så tokigt. Detta dök upp när jag letade efter en illustration till nyordet “plankning”.
Share
78 kommentarer

På Nationalmuseum: Peredvizjniki och ett scoop!

Här står jag och försöker stava till "Peredvizjniki" i anteckningsboken. (Foto: Pysseliten.)
Här står jag och försöker stava till “Peredvizjniki” i anteckningsboken. (Foto: Pysseliten.)

I Ryssland samlades 14 ryska konstnärer 1863 i vad som kom att kallas Peredvizjniki-gruppen. De var trötta på den konservativa konstinriktningen och irriterade på att gränsen mellan finkonst och fulkonst var så skarp. Gruppen som de bildade hade som mål att skapa ny konst – konst för alla och konst som föreställde det riktiga livet. Och tavlorna skulle inte samla damm på museer i storstäderna utan vara ambulerande – fara land och rike runt så att även människor på landsbygden skulle få se. Och framför allt lära sig vad konst var för något.

"Mötet med ikonen" av Konstantin Savitskij. (Observera karln längst till vänster som snyter sig i handen som änna orienterare.)
“Mötet med ikonen” av Konstantin Savitskij. (Observera karln längst till vänster som snyter sig i handen som änna orienterare.)

(Samma bild i lite bättre kvalitet finns här.)

Till den 22 januari 2012 kan man se dessa fantastiska tavlor på Nationalmuseum i Stockholm, dit kommentatorskan Dieva drog ett gäng igår.

Passa även på att tala med den längste (tror jag) av vakterna när ni är där: han är så sprittande glad att inte ens en förestående, eventuell stängning av hela museet (som ska restaureras) kan få honom ens det minsta lilla fundersam. Pysseliten kan intyga att han skötte sitt jobb, för när hon med buller och bång sprang rakt in i en avspärrning, satte vakten på ett pipalarm och blinkande röda lampor tills PK hade fått ordning på sin fru.

(Anmärkning: PK och Pysseliten är två av de mer frekventa kommentatörerna i kommentatorsbåset.)

Men Nationalmuseum förvirrade oss lite. Ibland var den engelska informationstexten till höger om den svenska, ibland till vänster. Ni fattar hur man känner sig när man tror att det är svenska man läser – och så är det engelska? (Va? Hör jag någon mumla om i-landsproblem ute i kulisserna? Pah.)

Eller när den engelska och den svenska texten är oense om sitt innehåll – se vad det står om Savitskijs ikontavla där uppe. (Alltså, tavlan är där uppe. Ni ska se här nere.)

Svenska: "… med hjälp av två assistenter". Engelska: "… aided by one of his assistants". Tittar man på bilden så snyter sig den ena assistenten – vilket på svenska kanske betyder att hjälpa till?
Svenska: “… med hjälp av två assistenter”. Engelska: “… aided by one of his assistants”. Tittar man på bilden så snyter sig ju den ena assistenten – vilket på svenska kanske betyder att hjälpa till?

Ilja Repins tavla “Pråmdragare vid Volga”, har en lång och förklarande text som berättar att tavlan skildrar ett obehagligt samtidstema och att målningen var kontroversiell men samtidigt anmärkningsvärt fri från moraliserande. Samt att:

“Den unge mannen i bildens mitt kan dock ses som ett förebud om en positiv framtid.”

Och så tittar ni på bilden:

Nej, strunta i den unge mannen och titta på gamle mannen bredvid!
Nej, strunta i den unge mannen och titta på gamle mannen bredvid! Vad gör han?

Vad är det för framtid mannen i mitten (den gamle alltså) håller i handen? Det är en mobiltelefon! (Scoop!) Kolla, en förstoring:

Ilja Repin visste redan 1873 vad som komma skulle.
Ilja Repin visste redan 1873 vad som komma skulle. 

(Samma bild i lite bättre kvalitet finns här.)

Share
26 kommentarer

Första fruns fruktkaka

Det var en gång en gammal släkt. Inga skandaler syntes under ytan. Men så var det en ung dam – född vid förra sekelskiftet – som i relativt unga år skilde sig från en inte särskilt trevlig man. Åren gick, och plötsligt träffade hon en mycket äldre – gift – herre. Stor kärlek uppstod.

De tu smög med sin kärlek. Herren ville inte begära skilsmässa från sin fru trots att släkt och vänner som visste om det olämpliga arrangemanget, sa till på skarpen och bad honom bestämma sig. Nja, sa herren – och gjorde förstås den unga damen som han inte var gift med, med barn. Sådant händer bevisligen i de bästa familjer.

Barnet föddes. Herren skilde sig. Den unga damen och den äldre herren gifte sig i Stockholms rådhus när hemskillnadsåret hade gått ut. Familjen utökades sedan med två barn till och alla fem i familjen bodde de i en osannolikt fin lägenhet på Kungsholmen tills herren dog. Den inte längre lika unga damen stannade kvar tills även hon dog.

Men första frun då? Jo, hennes fruktkakerecept har ju levt vidare!

_____________________________

Första fruns fruktkaka

Ingredienser
1/2 kg smör
400 g socker
6 ägg (där vitan och gulan ska hanteras vid olika tillfällen)
1/2 kg vetemjöl
rivet skal av 2 citroner
1 dl konjak eller annan sprit
300 g syltade apelsinskal
300 g korinter
300 g annat torkat eller syltat men fruktigt som cocktailbär, fruktblandning och suckat

Turordning med byttor!

Bytta 1 (som gärna får vara en assistent av maskintyp – om du inte har en assistent kan elvisp och degkrokar vara till hjälp):
Blanda socker och rumsvarmt smör. Det ska bli en hård gegga utan stora smörklumpar.

Bytta 2
Blanda all frukt med mjölet.

Bytta 3
Vispa äggvitan (enbart äggvitorna!) till ett hårt skum.

 Eliminera byttor!

  1. Blanda äggulorna med smörsockret i bytta 1.
  2. Blanda fruktmjölet med resten i bytta 1.
  3. Häll i spriten och citronskalet i bytta 1.
  4. Vänd ner äggviteskummet i bytta 1.

Avsluta:

Blanda väl. (Jag skulle vilja uttrycka det så här: Don’t try this at home utan en assistent.)

Dumpa allt i två smörade och bröade, avlånga formar. (Det blir bara pannkaka i en stor rektangelformad.)

In i ugnen – och låt stå i 175 °C i en timme. Håll gärna lite koll: alla ugnar är olika. Prova med en strumpsticka mot slutet.

____________________________

Ni ser hur skrivautvänligt jag har gjort själva receptet?

Vi vet inte hur själva överlämnandet av kaktillverkningsmysteriet gick till. Men förmodligen så här:

– Hej ursäkta, nu när jag har fått din man så undrar jag om du kan lämna ifrån dig även recepten?

Men nu kommer resten:

Byttorna.
Byttorna.

Min beigefärgade assistent där uppe i vänstra hörnet inköptes 1986 i Lund för studiemedel som skulle ha hållit mig med mat och böcker i en hel månad. Men jag är en brödbakare som måste äga assistent. Den är inte röd och strömlinjeformad men snurrar precis som den ska.

När jag via telefon bad min mamma om receptet häromdagen, var hennes direktiv väldigt fokuserat på byttorna. 

Bytta ett och bytta två och bytta tre och bytta fyra och degkrokar där och inte degkrokar i äggvitorna och oj nu glömde jag att, vänta sa jag att konjaken skulle i bytta två nej jag menar … ett?

När jag väl satte igång, lät jag assistenten där uppe på bilden göra jobbet medan jag bara hällde och hällde.

 Jag har en specialmugg som delar på gulor och vitor som eventuella agnar från vete – men det är faktiskt bra mycket enklare att bara använda händerna.
Jag har en specialmugg som delar på gulor och vitor som eventuella agnar från vete – men det är faktiskt bra mycket enklare att bara använda händerna.

Smeten är i detta slutläge fantastiskt god. Man måste smaka.

Men man kan låtsas att man bara måste rengöra slickepotten.
Men man kan låtsas att man bara måste rengöra slickepotten.

Skjuts in i ugnen! En timme senare såg underverken ut så här (och inget smul- eller degliknande fastnade på strumpstickan), när jag triumferande sms:ade både mamma och syster Orangeluvan om succén:

Men …  jag råkade tänka på andra saker när jag bara skulle flytta de två formarna från spisen eftersom jag kom på att jag samtidigt skulle flytta ugnsgallret in i ugnen igen och försökte lyfta allt på samma gång som jag hanterade grytlapparna och svarade på en fråga som ett barn just då ställde om Bakuganarnas förvandlingsförmåga i kombination med kylskåpsmagneter. Och vips … såg kakorna ut så här:

Jag kallar mitt konstverk "Hoppsan".
Jag kallar mitt konstverk “Hoppsan”.

Det som hamnade på golvet åt jag upp, så jag kan garantera att smaken blev bra. Men jag har fått ett hårstrå i halsen.

Sensmoral: sopa golvet innan du tappar kakor på det.

Share
85 kommentarer

DRT – en förklaring, en tolkning, ett förslag …

STOPP! SKROLLA INTE NER! FUSKA INTE! LÄÄÄÄÄS!

Jag tror faktiskt att vi måste göra det till en tradition att berätta om Ö-helenas DRT-teori från ett par år sedan. (Särskilt de år som hon inte har tid att delta i Julkalendern.) Alltså:

I facit den 4 december 2008 skrev jag:

_______________

Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.

Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:

1 Fay Weldon, 2 Gunilla Wolde, 3 Herbjørg Wassmo, 4 Ian Wachtmeister?, 5 J.W., 6 K.W., 7 L.W., 8 M.W., 9 N.W., 10 O.W., 11 P.W., 12 Q.W., 13 R.W., 14 S.W., 15 T.W., 16 U.W., 17 V.W., 18 W.W., 19 X.W., 20 Y.W., 21 Z.W., 22 Å.W., 23 Ä.W., 24 Östen Warnerbring.

Särskilt den 12 december hade jag fått problem i så fall. Och varför fick inte Axel Wallengren och Elin Wägner vara med inledningsvis?

_______________

Det var alltså en ren slump att Weldon, Wolde och Wassmo inledde då. Kanske gick jag till en alfabetiserad bokhylla och … nej. Jag är inte så strukturerad.

Men nu till 2011 års röda tråd. Och det underliga är att jag flera gånger har anat att några i båset har listat ut den. Men nu är jag inte riktigt lika säker. (Till uppställningen nedan hade jag stor hjälp av fina statistiken.)

Ber om ursäkt nu ni som är punktlistepoliser — man kan inte ha punktlistor med en punkt som jag har här nedan. Men se det som ett lay out-experiment? Gå inte händelserna i förväg om ni är lite tävlingstokiga som jag – läs ledtrådarna och känn efter.

2011-12-01 Charles Dickens –

  • liten och mager och mitt brott måste sägas vara ringa
  • inte vet hur man ska föra sig matbord
  • Glöm inte bort att tacka någon för maten!

2011-12-02 Gunnel Linde –

  • Den bara står där och är röd

2011-12-03 Torgny Lindgren

  • köksbordet
  • ordet någon

2011-12-04 John Hughes –

  • blommor

2011-12-05 Karin Boye –

  • pissar på golvet

2011-12-06 Medea –

  • vet vilka vägar man ska välja

2011-12-07 Mao Zedong –

  • röda
  • liten
  • verk

2011-12-08 Michail Bulgakov –

  • lilla kissen
  • Mjau

2011-12-09 Daniel Defoe –

  • vindlande, slingrande
  • (bild på rött snöre)

2011-12-10 Elsa Beskow –

  • Titta på det som finns synligt
  • Kolla efter
  • leta

2011-12-11 Viktor Rydberg –

  • Katter
  • små barn åsså

2011-12-12 Elmer Diktonius –

  • Stora sprickor i godset
  • vatten
  • stök

2011-12-13 Sven Stolpe –

  • Ett rött och trassligt hår
  • ordet någon

2011-12-14 Marilyn French –

  • guldfiskar dör de också
  • samma illröda färg
  • ordet någon

2011-12-15 Henning Mankell –

  • kvinnan med det blodröda hårbandet

2011-12-16 Joakim Pirinen –

  • irrfärder i ett okänt hus med okänt kök och okänd trappa och hittar en barnbok

2011-12-17 Hjalmar Bergman –

  • ett katt-och råttamotiv
  • synekdokiska bruket av ögon torde
  • den rävröda frisyren
  • hårslingan föll ner framför ögat som ett mörkblått yllegarn

2011-12-18 Magnus Uggla –

  • säga vilken väg jag bör följa för att komma fram till ett (för dem) lämpligt mål
  • ordet någon

2011-12-19 Julius Ceasar –

  • dricker i större utsträckning mjölk

2011-12-20 Gustaf Fröding –

  • röd anteckningsbok

2011-12-21 Eddie Meduza –

  • Hwaar then röödh ärbudher Iagh thijg ijcke wederlagh

2011-12-22 Gunilla Bergström –

  • Menar du katten?

2011-12-23 Hjalmar Söderberg –

  • följa den röda tråden

2011-12-24 Magnus, Brasse och Eva –

  • ha hittat den röda tråden

Och vem av er har hittat den röda tråden?

Nja, jag vet inte …

Aku skrev så här den 6 december, när man inte på några villkor kan ha kommit på svaret:

”Jag får associationer till nåt långt i julens färg men det var så länge sen jag läste den så jag kanske helt är ute på irrfärd.”

Orangeluvan skrev oanandes den 8 december:

”Det finns en röd tråd mellan gårdagens och dagens lucka! Mao mao mao.”

Och så kom embryo och var mer än mystisk i två kommentarer som inte handlade om ishockey den 15 december:

”Paul Andersson. Paul Paljett. Paul Propp. J-Paul Sartre. Pål Stek (igen). Är den röda tråden ett snöre? Hur långt är ett snöre?

Den röda tråden är en meta-tråd. Den röda tråden är en röd tråd.

Och så Johan Hamberg den 22 december:

”Ursäkta en båsnovis, men hur skall man göra när man gissat på tråden, den traadh, saszom ei erghader kupper seer uht? Skall man mumla och mena och hymla och dymla om den också? Eller skall med ropandes röst triumfatoriskt trumpeta ut det blodfärgade filamentets identitet, androm till förargelse? Jag gör ett första taffligt försök att vara så där svår och obegriplig:

Den röda tråden är inte en rev, inte ens en spansk sådan. Men den har ändå tydliga metakvaliteter.

Det är  på pricken rätt.

DRT är nämligen just det: Historien om någon – en röd tråd och en katt. Dels är ju alla julkalenderfacit en historia om någon, dels är Julkalendern en metatråd eftersom boken handlar om just en röd tråd.

Det här är en klassisk barnbok av redaktören Åke Löfgren (1915-95) och konstnären Egon Möller Nielsen (1915–59) från 1951, som först gavs ut på KF:s förlag för att sedan plockades upp till de stora elefanterna på Rabén & Sjögren. På biblioteket berättade de för mig att den ständigt är utlånad och att det görs omtryckningar på löpande band. Den jag har här är den 24:e från 2009.

Tjugofjärde.

Första uppslaget: något är underligt! (Den röda tråden dyker upp på nästa uppslag.)
Första uppslaget: något är underligt! (Den röda tråden dyker upp på nästa uppslag.)
Fjärde uppslaget: någon har nyss ätit upp fiskar och spillt mjölk!
Fjärde uppslaget: någon har nyss ätit upp fiskar och spillt mjölk!
Sjätte uppslaget: Guldfisken har kommit ur akvariet! Djurmisshandel!
Sjätte uppslaget: Guldfisken har kommit ur akvariet! Djurmisshandel!
Trettonde uppslaget: Någon var ju en katt! Som heter Nisse!
Trettonde uppslaget: Någon var ju en katt! Som heter Nisse!

Redaktör Löfgren var den som 1947 köpte rättigheterna till ”Hompen”, som sedan blev Bilbo (Tolkien och Sagan om ringen, ni vet).

Som redaktör kan man ”ta med sig” sina författare när man byter förlag, och det gjorde Åke, som flyttade på bl.a. Lennart Hellsing. Dessutom var det han som översatte bilderboken Nalle och som lanserade Pär Rådström, Evert Taube, Åke Hodell och Sonja Åkesson, för att nämna några i raden.

Egon Möller Nielsen gjorde lekskulpturen som kallas Tufsen, som finns lite här och där, men för mig framför allt i Lunds Stadspark, där både jag och mina barn har lekt och lekt:

Den är gjord av betong, men mjuk som den lenaste vita sten.
Den är gjord av betong, men mjuk som den lenaste vita sten.

Dessutom är det han som har designat sofforna på T-Centralens plattform för röda och gröna linjen:

Som en skän pendang till den vackra brandslangen där i fjärran.
Som en skön pendang till den vackra brandslangen där i fjärran.

Slut i rutan! Hoppas att ni minns ungefär 1,32 ‰ av allt som ni har googlat gogglat fram under december, för då kan ni i alla fall mer än för en månad sedan!

Nu ska jag bara baka fruktkaka!

Share
41 kommentarer

Find and replace

Det ser ut som om bokförlagen runt 1968–72 körde den tidens find and replace eftersom så många böcker som utgavs då inte skriver mig, dig och sig. Utan faktiskt mej, dej och sej. Inklusive den lilla fisken på slutet.

Vilket alltså är precis lika “korrekt” som ig-varianten, men som alltid har andats lite mer talspråk. En del författare skriver mej, dej och sej samt dom i repliker, men har kvar mig, dig och sig samt de och dem i resten. (Utom Ulf Lundell, som är konsekvent.)

Men inte runt 1970, för då står ej-formen i nästan alla böcker — även i böcker av gamla stötar som Olle Hedberg, som förmodligen var en alltför gammal hund för att lära sig att ej:a då.

(Ett himla kursiverande blir det i sådana här texter.)

Jag har av Anders Lotsson på Computer Sweden fått höra en alldeles fantastisk saga om just find and replace, som jag härmed delar med mig av. Om inte annat kan ni ju berätta den för släkten på julafton.

I den engelska översättningen av Henning Mankells “Den orolige mannen”, som på engelska har fått den lika upplyftande titeln ”The troubled man”, finns ordet canmobileation.

Huh? Vad skulle canmobileation kunna vara? Can är en plåtburk och mobile är ju numera oftast en telefon när svenskar pratar engelska. Aha:

En snörtelefon förstås!
En snörtelefon förstås!

Nej, för det ska egentligen stå cancellation, som betyder inställande, avbeställning. Jag vet inte hur det ser ut i texten, men det måste vara förvirrande när det i Mankells bok skulle stå:

– Har du gjort avbeställningen? sa han lamt samtidigt som han hastigt skakade på huvudet.

Och istället står:

– Har du gjort snörtelefonen? sade han hastigt och svepte en ljummen kopp kaffe hastigt.

Den som redigerade tänkte byta ut cellphone i texten mot mobile phone, och så gick bidde det fel.

cell → mobile
cancellation → canmobileation

Men nu till dagens mest brännande fråga. Mobile phone? MOBILE PHONE? Jag som trodde att cellphone var att föredra framför mobile phone.

Aldrig får man vara riktigt nöjd och färdig med sina kunskaper.

Uppdatering:
Det är diskussion i kommentarerna om huruvida vi ska skriva tihopa cellphone som NE föreslår eller ej. Men alla är överens om att det är ett amerikanskt ord medan mobile phone är brittiskt.

Share
15 kommentarer

Facit till Julkalendern 20 dec 2011

Jag tror att vi fick i alla fall en kommentator lite gladare idag. En som löste gåtan men som lät oss tro att så inte var fallet, nämligen Skogsgurra:

”Jag citerade några rader för en totalt oförstående ungdom en gång. Det blev liksom ingen respons. När jag nämnde poeten vid namn blev svaret att ostkaka med jordgubbssylt och grädde är gott. Visst är jordgubbssylt gott. Men själv föredrar jag hallonsylt. Djupröd sådan, och allra bäst om den körts i en “Flotte Lotte”. Men då kanske den mera platsar i såsbåset?”

Hyttfogden blev, när vi närmade oss midnatt, nästan poetisk i sitt beslöjade språk:

”En kjol till dansen är bra att ha och stjärnor att smycka flätorna med. Ostkaka av gott märke spisad i vackert väder är heller inte dumt alltmedan man läser en sagobok illustrerad av en känd konstnär drunken sedan många år. Grannarna träter med varandra men det stör inte mig bara de sandar och plogar vägen.

Om fyra månader bryter våren in med fåglalåt och blåsippor som niger i dungen. Gäddan i vassen får ett skrovmål och själv ska jag gå i backarna och gnola på en liten stump samtidigt som jag tänker på de turister som snart ska komma och fråga om vägen till prosten. Jag hoppas att de ska förstå vad jag säger.”

Vovvamomo har kommit igång med massa gissningar, men har inte rätt (än):

“Ska jag va allvarlig, så bodde inte den här snubben på en bondgård. Han bodde i staden. P var nog rätt,men inte den andra initsialen.”

Fem i tolv (bildligt och inte tidsmässigt talat) kom Rosman och tog Frödinges ostkaka ur munnen:

”Ostkaka är ju han GF. Kanske ändå.”

Inaw tolkade Jespers ledtråd så här:

“Menar du att HB är en galen kreatör?”

Vilket ju var helt rätt.

Nu är det många som jag vet hade löst luckan, men som jag inte nämner – Béatrice, Den Blyga, hakke, Agneta och många till. Men var inte ledsna, ni har fått stora guldstjärnor i min änglabevingade kontrollbok och får dessutom ABSOLUT komma in i kommentatorsbåset och förklara er listighet!

Lille Gustaf.
Lille Gustaf.

Idag hade vi ännu en poet (oj, det är visst många sådana i år), nämligen en av våra största: Gustaf Fröding (1860–1911). Många av de icke så poesibevandrade misstar honom för Ferlin, men det är en himla skillnad på dem. Kom ihåg nu:

Fröding – skäggig och tokigare
Ferlin – mager och roligare

Det som (förmodligen, vem är väl jag att tolka så) präglade Fröding i livet var att hans pappa var ute på bildningsresa och mamma led av depressioner, varför hon hospitaliserades precis runt 1860 när lille Gustaf föddes. Inte förrän han var drygt ett år fick han träffa sina föräldrar under mer än bara korta stunder. Och inte ens då bodde han med dem utan med en amma på en herrgård som hette Byn. En av hans fyra systrar berättade:

“Han döptes efter vår fader till Gustaf och lämnades till en amma. Hon var en bondsk och alldeles obegåvad flicka men frisk och stark och beskedlig.”

När Gustaf Fröding var 20 (eller 21, det är osäkert i källorna), dog hans pappa. Arvet på 17 000 kronor (vilket motsvarar 850 000 idag) lyckades den svårmodige, unge mannen slarva bort lätt som en plätt – alkohol, festande, prostituerade och allmänt stök, sägs det. I den vevan träffade han den jämnåriga Selma Lagerlöf, som skrev om honom:

“Han var vacker som en Lord Byron med diktarlugg långt ner i pannan och en romantisk glöd i den sköna, blå ögonen. Tyvärr behagade han ingenting säga.”

Och inte mådde han bra, Fröding – depressioner och ångest plågade honom. Han försökte studera i Uppsala, men … eller … försöka och försöka … hum, det vet ju inte jag. Han misslyckades kanske med flit, eftersom det sägs att han var lat och tyckte mer om att dricka och spela kort än att plugga?

När man på denna tid blev deppig och alkoholiserad, var alltså det vistelser på nervkuranstalter eller hospital – gärna utomlands – som rekommenderades. Någonstans på något kurhotell lyckades han knåpa ihop Guitarr och dragharmonika, som gavs ut med Albert Bonnier som förläggare – som förresten försökte få Fröding att gå med på att bli utgiven utan ersättning.

När han fem år senare hade skrivit (men först supit bort manuset till) samlingen Stänk och flikar, ville Albert Bonnier att han skulle stryka dikten ”En morgondröm”, vilket Fröding inte alls höll med om. Och ingen av hans vänner heller. Den gode Albert hade nog rätt i sina farhågor, för Gustaf Fröding åtalades för dikten. Nu blir väl sökrobotarna tossiga, men jag vågar ta risken:

Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför solen, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vitt skilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

Här finns några av recensionerna från 1896, se vad K.J. Warburg skrev i Göteborgs handels- och sjöfartstidning:

“Här sparas inga ord, ej ens de grövsta. Och här sparas ingen skildring av lustan och dess tillfredställande. [—] Även den som är en svuren fiende till allt pryderi, all tillgjord sedlighet, måste känna sig frånstött både moraliskt och estetiskt, när som här enstaka ställen erinra, trots versformen, mera om vissa populärmedicinska böcker än om poesi.”

Populärmedicin! Ha! NE skriver om just denna dikt att den illustrerade hans ”vision av ett framtida ’ariskt land’, där nakenheten och sexualiteten inte var skuldbelastade”. Jaså, jahaja.

Livet bestod för Fröding under 1890-talet av svaga nerver, kuranstalter, diktande, en misstänkt schizofreni-diagnos och ett hejdlöst festande – med särskilt Verner von Heidenstam och Albert Engström – och allt dokumenterades av en allerstädes närvarande fotograf. Och jag blir riktigt avundsjuk. Se vilket party!

Heidenstam (med magen) och Fröding – Albert Engström hukande i bakgrunden.
Heidenstam (med magen) och Fröding – Albert Engström hukande i bakgrunden.
Fröding och Heidenstam.
Fröding och Heidenstam.

 

Men det är motsägelsefullt, detta, för så här förklarar han när det gäller sitt umgänge:

“Jag har inga vänner, i synnerhet inga kvinnliga – och en kvinnlig korrespondent är vad en man behöver.

Aha. Han skulle ha haft en blogg, han.

Men vad hände sedan? År 1900 omyndigförklarades han av Uppsala Rådhusrätt och tillbringade nästan hela dagarna i sängen, där han läste och funderade över matte samt utvecklade en bacillskräck, som kanske påskyndade anställningen av en privatsköterska, som är med på massa bilder – alltid nämnd vid namn: Signe Trotzig. Den mest berömda bilden är denna, där den snart 50-årige Fröding ser ut att närma sig 100.

Signe och Gustaf 1908.
Signe och Gustaf 1908.

Denna bild inspirerade Richard Bergh till den mest berömda bilden av Fröding och hans vansinne:

Fröding förklarade för övrigt klarsynt sin kreativitet så här: ”[—] min skröplighet hindrar mig att arbeta annat än högst ojämnt.”

Gustaf Fröding dog i lunginflammation, och var nöjd med det – han hade försökt begå självmord flera gånger och misslyckats varje gång. (Vilket kanske säger sig självt, lyckas man så försöker man inte fler gånger.) På sin dödsbädd sa han förväntansfullt till sköterskan Signe:

– Tänk om jag får dö!

Uppåt 200 000 människor kantade vägen när Frödings katafalk gled genom Stockholm, för när han dog var han enormt hyllad och omtyckt för sitt diktande.

Om ni vill läsa lite mer upplyftande poem, så välj Jan Ersa och Per Persa. SR har i arkivet en rejäl dokumentär om Fröding, vars 150-årsdag firades under förra året. Och dikten som låg till grund för dagens hemlisbloggartext är Skalden Wennerbom, vars näst sista strof lyder:

Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
Litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar med sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.

Nämen nu, hörni, ska vi dra en vinnare! Embryos hockeylapp ligger utanför sedan flera dagar. Och var är Loppran, Åsna, Vredens barn, Tiila, Ständigtdennavessla … hoho? Och Lo då, som gick in i fel bås och gissade! Ah, hon får åka ner ändå. Och Mimmi är sist, jahaja.

Och så drar jag Leda! Och Dieva! Nej, jag skulle ju bara dra en! Attans! Vem ska jag lägga tillbaka? Äsch, det får blir två priser idag också! (Men. Vad är det här för genuscertifierat plommonstop, när vann en karl senast? UPPRÖRANDE! Vi får kvotera fram dem imorrn.)

Lucka 21 kommer i ottan! Passar 06:30?

Share
31 kommentarer

Hemlisbloggartröjan genom åren

Jag tänkte mig en liten bloggutställning här – men materialet är defekt, ofullständigt och borde inte redovisas! Det saknas en bild! (Men den kommer, jag tror att jag har förlagt den i fel dator.)  – varsågoda!

2005
2005 – en bloggartikel om en bloggtröja
2006
2006 – en NE-artikel om hemlisbloggarn
2007
2007 – en summering med slamkrypare

Wanted! Dead or alive! 2008! Tröjbilden är borta! Jag har den förstås någonstans eftersom jag inte slänger ett endast dugg. Béatrice använde sina magiska fingrar och fann den! Heureka och tack! (Jag kunde också ha använt en bild på hakke i t-shirten, som han så snällt skickade till mig.) Här är det bortsprungna lilla lammet:

2008
2008 – Lotten get your gun
2009
2009 – lite mystisk latin
2010
2010 – ett skrik på hjälp

Share
34 kommentarer

Julklappstips med lumpennostalgi 2011

Julklappar ska man ge bort. Och få. Det spelar ingen roll vad det är i dem (tändstickstavla föreställande Bodens fästning, någon?), om paketet är snyggt eller om köparen ger bort begagnade saker. Gamla veckotidningar, för små pumps från 1932, en estnisk korv – jag trycker dem alla ömt till hjärtat.

Men nu till mitt tips.

Köpevantar.
Köpevantar.

På bilden ses en modeprodukt som förmodligen kommer att dansa en vinter eller två innan någon byter ut tekniken: en fingervante som funkar på smarttelefonernas nuddskärmar. (Ja, så får man uttrycka sig om man inte vill skriva mobilpekskärm eller Iphone-touchscreenar.) Några av mobiltelefonbutikerna har dem för överkomliga 60 kronor, men nu ska vi hålla i pengarna.

Slöjdvantar.
Slöjdvantar.

Då kan man enligt amerikanska källor köpa ledande tråd (“conductive thread”), som verkar vara lika dyr som vantarna ovan. Men man kanske har favvovantar som man inte vill sluta använda? Då syr man några stygn med den magiska tråden på fingertopparna.

(Åter andra källor säger att det finns utmärkta arbetshandskar som också går att använda, men det vet man ju att så fort någonting får förledet “arbets-” eller “hantverkar-“, åker priset upp med flera hundralappar eftersom produkten då andas rustik, rejäl och redig karlakarl som inte går omkring med gris i säck.)

Och vad är mitt tips? Vad har jag på händerna nu, där jag går omkring och stirrar ner i skärmen istället för att säga hej till busschauffören och faktiskt går in i fler lyktstolpar än förr utan att vara ens på lyran?

Man gifter sig med någon som har gjort lumpen och sparar på alla minnen därifrån.
Man gifter sig med någon som har gjort lumpen och sparar på alla minnen därifrån. Man tar ett par vantar ur högen.
Just denna variant heter gr-br-gr … och har en liten intressant designdetalj för att underlätta avtryckaråtkomst.
Just denna variant heter gr-br-gr … och har en liten intressant designdetalj för att underlätta avtryckaråtkomst. (Initierad källa säger “Vante, gr, slits”.)
Se där, tittut. Och alla vet vi ju att man håller handvärmen bra mycket bättre när fingrarna har sällskap av andra fingrar än när de isoleras från varandra.
Se där, tittut. Och alla vet vi ju att man håller handvärmen bra mycket bättre när fingrarna har sällskap av andra fingrar än när de isoleras från varandra. Precis som det är med vänner. Och (tydligen) blommor. (Poetlotten har talat.)
Share
17 kommentarer