Jag sitter här och översätter whiskyboken medan fåglarna sjunger i vårsolens glans. Eller … jag tror att fåglarna gör det … men tre femtonåringar med målbrottsbröl hoppar på studsmattan och övar sina parningsvrål och överröstar allt, inklusive översättarförmågan.
”The company completed the work in time to be part of the resurgent American whiskey market and at the time of writing had just started bringing its new whiskey spirit to trade shows such as the Nth Show in Las Vegas – a statement of intent from the flegling distillery, because that show is arguably the world’s most lucrative and extravagant.”
Flegling?
”Hominey and corn give the whiskey a sweet note, too.”
Hominey?
Det måste ju vara korrfel i det engelska originalet.
Kviddevitt. Tonåringarna fortsätter att testa röstgränserna så att det fladdrar i mina trumhinnor.
– KOLLA JAG KAN HOPPA AAARRRRRGHHHHH PIP TUUUUT MER ÄN AAAAAAAAKSRÖVELROSSEL AAAAAAAH!
– UIIIIIII PIP MOOORRRRR KOLLA PÅ MEEEJ! TUUTPIP!
– HUUUÄRRRR, KOLLA JAG ÄR RADIOSYYYYYYRD! UÄÄÄÄÄROSSEL PIP!
Då måste man ju gå till sina bokhyllor och titta vad som står om denna vrålperiod i livet i favoritboken som jag redan som femåring läste – Medicinsk uppslagsbok från 1932.
– Bilderna på alla prickiga sjukdomar är så hääärliga! sa jag, varpå mina föräldrar drog slutsatsen att de hade satt en läkare till världen.
Om ”pubertet” står det så fint i boken:
”I samband med dessa kroppsliga förändringar inträda också förändringar i psyket. Delvis betingas väl detta av den intellektuella utvecklingen, som medför att livet ej längre är blott lek. [—] Föräldrar ha ofta svårt att vänja sig vid, att barn bli fullvuxna och ha egen vilja, egna önskningar och egna åsikter. [—] Den schism, som så ofta skiljer föräldrar och barn, grundlägges säkerligen i många fall just under pubertetsperioden, och att den grundlägges, är inte alltid barnens fel.”
(Okej. Ni som struntar i puberteten kan fokusera på kommateringen.)
Men hur kloka de än var i sina råd till vilsna föräldrar 1932, så är beskrivningen av hur man klämmer finnar ännu bättre:
Finnmanual.
Visst vill ni se lite prickar nu när vi är inne på ämnet?
Jag har gått i sju olika klasser i tre olika städer om man inte räknar med året i USA. Med andra ord har jag en farlig massa gamla klasskompisar över hela Sverige. Dock har vi ingen kontakt och jag har ingen aning om vad de håller på med – vad jag kan se har de inte blivit företagsledare, författare, artister eller idrottsstjärnor. Ingen gör väsen av sig på något sätt. Detta sagt för att mina föräldrar under hela min uppväxt ideligen pekade på tv:n och tjoade:
– Vi bodde grannar med dem på Jerum!
– Hon gick i min klass!
– Honom umgicks vi med hela tiden!
– Han var brorsans bästa kompis!
– Åh! Min gamla lärare!
– Pah. Honom slog jag en gång med 21–7 i skiljeset.
Mina egna tjoanden och pekanden på tv låter mer så här:
– Skogaholms! Där har jag sommarjobbat och blivit kysst i hissen!
– Kolla nu noggrant under signaturmelodin, se på de guldfärgade husen – de ligger i centrala Dallas och där nere på gatan gick jag en gång.
– Slalom heter det där. Det har jag åkt.
– Olof Palme är det där, och jag hade en klasskompis vars hund började yla när Olof Palme pratade i tv.
På språkresan till Eastbourne 1979 träffade jag två killar från Larsberg på Lidingö. De hette Wesso och Tompa och var precis hur balla som helst med skolkhistorier, bergsprängare och cigaretter. Men vi blev trots min helyllestil kompisar. (Tompas tvillingbror dödades senare i något som kallades ”Punkmordet”. Staffan Hildebrand gjorde raskt en dokumentär om det hela: ”Veckan då Roger dödades”.)
Under påsklovet i nian 1980 dök Wesso plötsligt upp med en kompis hemma hos mig.
Att ”dyka upp” på det där sättet var inte alldeles lätt eftersom jag då bodde i Luleå, drygt 100 mil från Lidingö. De fick bo hemma hos mig och en klasskompis spökades ut till en vilt skrikande same för att skrämma dem. (Grabbarna, som levde ett hårt liv i Stockholm, skrämdes förstås inte det minsta av en 16-årig tjej i blå-röd-gula kläder.)
Nå. Wessos kompis som dök upp i Luleå hette Oscar Freyre och han är numera konstnär. Idag ska jag gå på hans vernissage på Hornsgatspuckeln. När han blir världsberömd ska jag äntligen få peka på tv:n och tjoa:
Jag har aldrig mått särskilt dåligt. När andra i tonåren var bekymrade över allt från olycklig kärlek, kroppsliga utsöndringar och finnar till betyg, läxor och framtid, var jag bara ganska glatt obesvarat kär, full med Clearasils täckstift samt nöjd med betygen – och eftersom jag skulle bli världsberömd skådespelerska var framtiden ju tryggad.
Men så läste jag Eels sångare Mark Everetts brev till sig själv som 16-åring och tänkte att det var så rörande. Och plötsligt slog det mig att det fanns en period när jag faktiskt var bedrövad och hade behövt lite tröst. Det här hade jag behövt läsa då:
Favoritbild i repris: 4b i Bergviksskolan, Luleå, våren 1975.
I måndags kväll fick lille Nioåringen ett större epileptiskt anfall än han har haft förut.
Vi håller på att mixtra med mediciner som vore han en försökslabbsråtta, vilket inte alls har varit lätt. I ena sekunden är han så trött att han somnar med huvudet i spaghettin, i nästa är han uppe och sjunger Linkin Park-låtar klockan 03:22 – vilket på alla sätt är både för sent och för tidigt.
Skolgången är helt saboterad: ibland får han en förfärlig migränliknande huvudvärk och ibland får han frånvaroattacker som gör att han helt glömmer bort vad han höll på med nyss.
I måndags var han ute på lekplatsen och spelade gitarr med den djefla mannen, när han plötsligt bara lade sig ner och ”försvann”, som vi säger. Det var som att hantera ett sovande barn och pågick i ungefär 15 minuter, vilket är sekundkort på en basketplan men eoner av tid när ett barn mår dåligt. Den ende på plats var den djefla mannen, som var kolugn och bara ringde sjukvårdsupplysningen. Eftersom han hamnade i telefonkö, fick han samtidigt sms:a till mig för att jag skulle få veta. Det såg ut så här – jag visar upp det för att ni ska se hur otroligt lugn han är:
Nioåringen kunde inte svara på var han var eller vem han pratade med. När vi senare i bilen frågade var han befann sig svarade han:
– I en bok.
Sedan ordnade det upp sig såpass att han till och med kunde knyta skosnörena. Men med en förfärlig, halvsidig huvudvärk. Vi hamnade förstås på akuten, där vi omedelbart slussades in i ett undersökningsrum. Jag petade i grabben en halv alvedon och så väntade vi.
Här gör det så ont, så ont och lamporna lyser så starkt, så starkt.
Efter en halvtimme sa det pliååång, så mådde han precis hur bra som helst – och efter fem timmars väntan såg det ut så här:
Pigg son, trött fader.
Nu fortsätter lifvet som vanligt, men med den lilla skillnaden att vi har bestämt oss för att en av oss föräldrar aldrig ska vara längre bort från Nioåringen än ungefär en timme. Ibland har barnen fått klara sig själva och sova ensamma i huset när vi har jobbat utomsocknes samtidigt, men nu är det slut med det. Vi fortsätter att försöka hitta rätt medicinering och håller tummarna för att epilepsin ska växa bort. Och gör den det inte, så blir det nog bra ändå.
Alla inne på Berns har tagit bild på det tomma podiet.
Jag har snikat till mig en plats på Kents presskonferens, som en f.d. radiokollega till mig är irriterad på. Andra som jag inte har varit kolleger med är inte alls lika irriterade utan ser jippot som en utveckling och ett naturligt steg in i framtiden.
(Snabb resumé för dem som inte förstår ett jota: Kent är ett band från Eskilstuna, vars sångare heter Jocke men ser ut som min Broder Jakob. De har alltid hållit sig framme när det gäller innovationer inom musikbranschen och nu har de fattat beslutet att skippa alla enskilda journalistintervjuer till förmån för en presskonferens dit nästan vem som helst fick komma, bara man sa till i förväg. Och det gjorde jag. Självklart vill journalister ha dem för sig själva och publicera sin egen version och självklart vill grabbarna i Kent inte det.)
Snikat och snikat, förresten. Jag mejlade bara. Svaret jag fick tillbaka var av typen ”jaha, men vem är du och var skriver du?”, så jag erkände med svansen mellan benen som den mes jag är att jag ju begriper att jag kanske inte ska komma eftersom jag inte har någon som helst makt och ju inte kan få folk att köpa låtarna hur initierat jag än beskriver möglet inne på Berns toaletter… och fick följande svar:
”Makt skiter vi i 😉 Vi ses den 24e.”
Toaletterna? undrar ni nu. Jamen självklart har jag en rapport:
Ingen toasits! (Alla andra var upptagna, så jag kan inte berätta om detta var en trend eller bara en tillfällighet.)
Det är imponerande genomarbetat – med skivsläppet kommer en bok, tre viner och specialdesignade basketshorts. Eller … kanske det där sista bara var i mina drömmar.
Jaha, nu får vi höra en låt och se på en vacker film som presenterar datum och platser för turnén. Och så kommer killarna in: bara en har halsduk på sig. Johan Norberg ställer första frågan:
– Vart tog syntarna vägen?
– Elektroniken finns där, men den hörs inte.
(Frågorna och svaren är bra mycket längre än så här, men jag skriver ju så långsamt. Skämtet ”den som är utan synt kastar första stenen” bränner i mig, men jag vågar inte höja rösten.)
_____
Skivdesignen går i egyptisk stil och Kent får frågan varför. De svarar något om enkel stil och snyggt, men jag irrar iväg mig och blir ofokuserad eftersom jag fastnade på pluraländelsen -r på studio. (De säger bara studios, studios, studios hela tiden. Jag vill ställa mig upp och primalskrika STUDIOR KIWIR HOBBYER JOJOR, men jag tror att det hade påverkat stämningen negativt.) Oj, de gjorde en låt som de sedan glömde bort och som inte kom med på plattan!
– När alla har sjukt tråkigt är det dags att göra en ny platta, förklarar Jocke Berg och tar udden av den mystiska skapelseprocessen.
_____
– Vi har en regel: ”no second thoughts” – vi ska lita på första versionen, inte tveka på vad vi har gjort och inte göra 40 omtagningar av en och samma låt.
– Hur har detta att bli vuxen påpekat textskapandet?
– Det är skönt att bli vuxen för då slipper man fokusera på att vara cool – längtan till att vara cool sabbade nog många goda idéer. Det är en fördel att bli äldre, man ökar sin minnesbank.
– Hur ska man då tolka 999?
– Man ska ju inte tolka låttexter – man ska inte prata om dem, att prata om dem förringar dem och … ptjaaa, det står ju där rakt upp och ner vad den handlar om.
Kent 2012. (Men så här allvarliga var de verkligen inte!)
_____
Det här är Kents första presskonferens någonsin, säger de. Sedan kommer Sami på att nej, de har ju råkat ut för tortyren en gång tidigare – de låg på hotellrummet i mysbrallor efter en konsert när någon ringde upp och frågade om de kunde komma ner en liten stund och svara på en fråga lite snabbt. Det som mötte dem när de kom ner var den församlade finska presskåren, inklusive tv. Där och då i joggingbrallor sluddrade de fram några inte alls väl valda ord, varför de inför dagens jippo tydligen var väldigt nervösa.
Apropå att finna inspiration:
– Spela inte nån jävla gammal skit, Dylan, Bowie, Springsteen – spela ny musik!
_____
– Man gör dålig musik om man bara tänker på vad andra ska tycka. Det blir bra om man gör som man själv vill.
(”Man” är förmodligen i just detta fall ”jag”.)
–––––
En dansk journalist frågar på svårförståelig engelska vad Kent har för ”relations to Denmark and the Danish people”. Det blir stor förvirring på podiet eftersom de hellre svarar på svenska och när det visar sig att dansken förstår svenska, kommer de fram att tre av plattorna är inspelade i Danmark och att de har haft en dansk producent samt att de blev engagerade i en festival som gick i konkurs.
– Varför påbörjas turnén i Danmark?
– För tänk om vi skulle tokfloppa! Det är sjukt nervöst att börja på hemmaplan med mamma och pappa i publiken.
_____
En annan Kent.
En kille från Kentforumet undrar varför låtarna har så konstiga namn som inte har något med låtarnas innehåll att göra. Alla utom Jocke Berg nickar och håller med och vill genast ha svar av poeten i gänget.
– Jamen mina texter är så konstiga … jag har ju inga bra ord i refrängen … jag kan inte göra hittiga ord … sånt som låter bra i låttiteln …
– Kanske dags att börja med det nu va? säger Sami.
Jag skrattar högt, och slår sedan handen för munnen. För ingen annan skrattar. Sami fortsätter:
– Om du var här är bra, för den vet jag vilken det är – alla dom andra, näe … ”Vilken fan jävla låt pratar du om?” säger jag hela tiden.
Jag skrattar igen. Och tystnar snabbt eftersom jag är ensam om skrattet igen. En kille frågar varför de bytte skivbolag och får frågan om han vill höra sanningen eller en tillrättalagd version och killen svarar obegripligt nog att han inte vill höra sanningen. Då får han med honunglsen röst en tillrättalagd version om konstnärlighet och förståelse och jag skrattar JÄTTEMYCKET.
Och slår handen för munnen. Då viskar Sami att det nya skivbolaget gav dem mycket, mycket mer pengar.
Kent d.ä.
_____
– Hur skulle ni beskriva skivan? säger någon.
– Det är klart att den borde geniförklaras, men vi är ju Kent, så de flesta kommer att säga att plattan är okej, inte mer. Men den är grymt bra! Inget hipster-skit!
Frågorna om texttolkning återkommer och Jocke ser besvärad ut. Han vill verkligen inte analysera eller komma med lösningar eller avslöja om Eskilstuna på något sätt finns med på senaste plattan. Moderatorn Ulrika Eriksson (som har jobbat för MTV och som programledare i Silikon) gör något i mina öron konstruktivt när hon säger att vi kanske ska fokusera på andra frågor än dem om texter eftersom Jocke faktiskt inte har några svar. (För hur intressant är det att se Jocke Berg rycka på axlarna?) Detta beskrivs så här i en tweet:
Ehum. Det var varken Kent eller Jocke, det var Ulrika Eriksson, och ”betacka” sig var det faktiskt ingen som gjorde.
_____
– Du Jocke, du hänger ju mycket på Kentforumet där du får en himla massa skit, hur känns det?
– Nämen jamen det är bra kommunikation, det är bra att svara på kritik direkt, dom som har något att fråga behöver liksom inte komma med ett guldbrev med bard ridande på en kalv för att få kontakt.
Jag bara gapar. Finns det alltså ett Kenthatarforum där man hänger? Eller är det Kentdyrkare som vill avreagera sig på … livet? Och som tar ut det på Jocke Berg? Förklara för mig, någon!
– Tjänar ni pengar på vinerna och vilket är bäst – vinet eller plattan?
– Nej, inga pengar, vinet är bara för att det är kul och för att vi fick frågan om vi ville göra’t. Ju mer vin man dricker, desto bättre blir skivan förstås.
Sedan får killarna frågor om framtiden, om de ska lägga av (”ja”) och de ska vara med i Melodifestivalen (”javisst, som ett sista magplask va?”) och vad de tycker om att Eskilstuna vill öppna ett Kentmuseum (”ok, men vad fan ska de ha i det, nä man måste nog ha fler presskonferenser innan man får ett museum”).
Tips till Eskilstuna kommun: namnge en gata eller en rondell (vi har många rondeller) efter Kent, för när man väl har haft en riktig presskonferens är det faktiskt dags att få en geografisk plats. Själv vill jag gärna ha något som heter Bergmans Bollhus – måste bara komma på en orsak att hålla presskonferens först.
Så här glada var Kentgrabbarna nästan hela tiden.
____
En journalist från Metro tog upp frågan om det som jag nämnde i inledningen, men Kent hanterade det bra genom att bara säga ”ja, vi är Sveriges mest mediefientliga band”.
_____
Detta är bilden som ni kommer att få se i alla tidningar och andra forum i morgon:
Fast från andra hållet dårå.
Nu är det slut, och som en relativt ovan presskonferensdeltagare måste jag säga att det hela var väldigt trevligt, välreggiserat, vänligt och glatt. Om alla bara hade släppt lös lite och faktiskt skrattat åt det som sades – som faktiskt var roligt – så hade även ”publiken” fått högt betyg. Nästa gång ska jag ställa frågor också.
Oj, alla rusar mot scenen trots att den är tom! Vad händer? Hallå, får jag vara med?
Aha! De tar foton på klottret som de fyra kreerade under sessionen. Tänk om de har skrivit nåt snuskigt och ritat en snopp. (Gör inte alla det?)
Nu blir jag utkörd från Berns – om jag inte hjälper personalen att städa, säger de.
__________
Man fick en liten tygpåse på vägen ut. Lite reklamfoldrar och trista papper, tänkte jag, och kollade inte förrän nu på vägen hem. Men se på tusan: en EP! (Och en cd, visserligen, men … en EP!)
Så … vad ska jag nu göra av min fina EP? Grytunderlägg? Hatt? Lampskärm?
Jag tänkte bara höra med er om ni brukar kontakta företag och myndigheter som inte sköter sig. Lyckas ni? Får ni svar? Vad är bästa taktiken?
Själv har jag ju bl.a. klagat på chipsfabriken som hade glömt kryddorna och brödbageriet som hade tappat gammalt bröd i det nya och flingföretaget som hade fått besök av maskformiga gäster som spann ull i påsen. Coca-Cola som inte kunde skilja på de och dem fick förstås också ett mejl samt kommunen som inte hade koll på sina offentliga toaletter.
Jag är alltid ett under av trevlighet och de är så trevliga så tillbaka, och vi blir nästan vänner för livet på köpet. Dessutom skickar de värdecheckar på ibland uppåt 50 kronor!
Eh.
Min avsikt är ju liksom inte att jag ska få några småslantar att köpa nya chips för. Jag vill ju att de ska kasta sig för mina fötter och ge mig en miljard kronor eller åtminstone en årsförbrukning av någonting. En annan har ju väldigt stora årsförbrukningar av nästan allt, så jag borde faktiskt få en. (Exempel på så kallad lottensk logik.)
I morse var det dags igen: bussen var smutsig. Jajaja, bussar är smutsiga av naturen, men den här var så smutsig på insidan att jag faktiskt kände mig som på besök i en overklighet. Bussen kom liksom från en annan galax.
Man kan nog ställa sin väska här, för väskor är ofta lika smutsiga.
Jag satte mig naturligtvis i något kletigt och lade upp armen på den lilla kanten vid fönstret innan jag märkte hur det stod till. När jag såg mig om var det alltså på det viset att hela bussen insida var belagd med ett tjockt lager oljigt damm.
Ni ser mitt fotavtryck där i dammet till höger.
Jag har förstås mejlat Länstrafiken och bett om en årsförbrukning tidtabeller.
Uppdatering 3/5 2012:
Nu har Länstrafiken fått svar från bussbolaget som heter Veolia, och skickat det vidare till mig:
”Enligt Veolia har man bytt ut bälgarna på fem ledbussar vilket har orsakat det vi kan se på bilderna som bifogats. Det har tyvärr varit nödvändigt att köra med några av dessa då utbyte av bälg skett.
Nu är alla fem fordon klara, och alla ska nu genomgå en invändig storstädning innan de släpps ut i trafik.
Den sista kommer att städas i dagarna.
Bussbolaget Veolia ber om ursäkt för att bussarna har sett ut som dem gjort, deras förhoppning är att utbyte av bälgarna ska göra att de inte kommer att bli så smutsiga.”
Har ni sett filmen om upptäcktsresande till Nordpolen? Max von Sydow som fryser i en luftballong? Folk som går vilse på Grönland eller som fryser ihjäl strax utanför hytten som de är på väg till i de norska fjällen?
Well, that’s me.
Ser ni det mörka hålet där borta i bakgrunden på nedanstående bild? Det är Nordanvinden som håller på att förfrysa mig klockan 00:05.
Jag fryser ihjäl där jag ligger.
Men visst vill ni ha en liten dagsrapport först, innan jag berättar varför jag fryser ihjäl? (Fast jag dog ju inte av tågexplosionen i förrgår, så man kan aldrig så noga veta.)
Först gick jag upp mitt i natten för att hoppa på tåget klockan 06:09. (Det gjorde jag inte alls: jag gick upp 05:35, vilket för många pendlare och småbarnsföräldrar är en helt normal uppstigningstid.) På tåget drabbades jag hårt av insikten att jag inte alls satt i förstaklass med frukost utan i en godsvagn med en hel sjukhusavdelning. En djupt sovande man väcktes brutalt av sin telefon, och följande avlyssnades av en hel tågvagn full med människor:
– Har du ringt till mottagningen? Hur har du i så fall fått mitt nummer? Nej. Ja. Men i så fall måste jag be om ditt personnummer. Personnummer. Men det där är väl ditt telefonnummer? Kan jag få ditt personnummer? Nej, jag har ingen privat mottag… Personnummer. Får jag be dig att ringa till … Nej. Ja. Nej. I MAGEN? Nejmen jag sitter på ett tå… HALLÅ? HALLÅ? Satan.
I det vårvarma Helsingborg föreläste jag för Allers korrekturläsningsavdelning, som är så ruskigt bra på sitt jobb att jag utan att blinka kan rekommendera dessa tidningar till alla som är irriterade på illa skriven svenska:
Det är jättetrist att leta korrfel i de här, för det finns så få!
Allershuset är ett gott exempel på betongnybrutalism, och tydligen så unikt att världens alla arkitekter åker hit på studiebesök. Det som inte är grått, är rött eller grönt. Inga andra färger finns i designen:
Jo, lite vitt har de visst här och där också. (Vad heter arkitekten?)
Efter detta besök på västkusten, gav jag mig raskt ner till min favoritstad Lund, för att där bli bjuden på mat och skratt av en god kamrat i vårsolens glans.
Tyvärr var det så roligt där, att jag försatt mig och fick rusa ut och genom staden för att hinna med nattåget till Stockholm – men eftersom jag hade sinnesnärvaro att i stressen ändå sätta på världens bästa motionsapp, kan jag här och nu redovisa resultatet. Med Svenska skrivregler, SAOL, TNC:s skrivregler, Grallimatik, kläder och annat skräp i ryggsäcken, iklädd dumma skor, randiga strumpor och kortkort kjol rusade jag på detta sätt:
Jag trillade bara en enda gång: se det blåa krysset som den röda pilen pekar mot.
Nu ligger jag i en sovkupé med skrapsår på handflatorna under två okända kvinnor som absolut vill ha fönstret på vid gavel trots att vi far fram med ljudets hastighet och det faktiskt blåser in rakt på mig där jag ligger underst i bara underkläder. Brrrrrrr.
Fly mig genast en pyjamas i flanell och en varmvattenberedare!
Uppdatering
Någon stängde fönstret mittinatten och eftersom jag inte märkte det, måste jag ha somnat och alltså inte frusit så vansinnigt mycket som jag lät påskina här ovan. Och ja, jag har alltså överlevt!
För prick ett år sedan skrev jag ett inlägg som hette ”Jag behöver fler jobb” där jag bevisade att jag gör vad som helst för pengar. I texten står det även:
”Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar.”
Jag borde kanske ha gjort tillägget ”och vinna en miljard kronor för att kunna utrusta alla människor med varsin basketplan” eftersom det faktiskt blev som jag önskade: i höst kommer jag att i samarbete med Språktidningen att åka på just precis en sådan turné.
För att kolla om det över huvud taget var en bra idé, detta, gjorde jag en testföreläsning på en skola här i stan. Jag samlade material, tänkte till, gjorde en lämplig presentation med så lite text som möjligt och var nöjd och glad. Skräckexempel som jag har fått genom åren anonymiserades och så tog jag på mig mina allra finaste randiga strumpyxor och åkte iväg. Sedan kom första chocken:
Hål i strumpbyxan! Mitt på halva låret!
Okej, en sådan himla stor chock var det förstås inte, det brukar ju hända. Men det var mindre lämpligt när jag ju skulle tala inför 60 prydliga lärare på en engelskspråkig skola. (Nu kan ni ana vartåt detta barkar.) Jag löste det på så sätt att jag drog av mig skärpet och drog ner kortkjolen över strumpmaskorna och sedan drog ner tröjan lite längre än vanligt. Kanske såg jag lite neddragen ut, men det tänkte nog ingen på. För andra chocken bestod ju av något som distraherade en smula:
– Du vet att du ska tala på engelska?
Sa rektorn och log. Jag hade i mitt förvirrade liv intalat mig själv att det förmodligen bara var de svenska lärarna som skulle lyssna och sedan bortträngt vidare logik. Självklart talar man på engelska på en engelskspråkig skola. Jag hälsades välkommen, drog i kjolen, knixade lite och sa:
– Hi everybody! I’m going to do this in English – with half a brain.
För även om jag har bott i USA och alltid varit en hejare på engelska, är jag helt enkelt bara hälften så smart när jag inte pratar svenska.
– And it was Bror Rexed at the Socialstyrelsen who … well, you don’t need to know that. But don’t use versala, no I mean big, no … uppercase D in Du!
– Never?
– Never!
– But in the beginning of sentences … I mean, in English we always …
– Ooops, yes, sorry, Du in the beginning of sentences should always have versala B. D! I mean D! Uppercase D!
Om ni har exempel som jag kan använda i min kamp för bättre skolinformation: mejla mig! De första föreläsningarna sker veckan före skolstarten i augusti i ännu inte bestämda städer.
Så här funkade det förr i tiden:
Lila, spritdoftande stenciler:
Skoluppgift i början av 1970-talet.
Ändrad information korrigerades helt enkelt PÅ den ursprungliga:
Inför basketturnering i slutet av 1970-talet.
Idag är det mejlen som gäller. Vad man kanske ska tänka på om man använder smileysar är att om mottagaren har ett ennat mejlprogram, förvandlas det runda, gula ansiktet till ett versalt J:
Du kan vara J!
Uppdatering
Jag har blivit strängeligen tillsagd att sluta framställa mig själv som en klant- och dumskalle. Därför publicerar jag lite av den feedback jag fick efter föreläsningen:
”Thank you for the tips on how to distribute and convey information in a more concise way.”
”Thank you for the fabulous lecture, it was both informative and easy to take in.”
”I found your suggestions on how to write informative subject lines in emails as well as how to properly structure an email with the salutation at the beginning, the information in the middle, and the action at the end especially useful.”
Istället vaknade jag trött som en nyförlöst mor eftersom två av barnen plötsligt vaknade klockan 01 och var på ett fantastiskt glatt humör och ville att jag skulle dela denna glädje med dem. Hela natten.
Jag tittade sedan på första basketmatchen, men höll på att få blodstörtning eftersom jag ansåg att Sjuttonåringens lag inte på några villkor kunde vinna utan mina fantastiska busvisslingar. När jag därefter skulle hem och köra några barn hit och dit, blev jag istället haffad för att skriva protokoll på en match med alldeles förtjusande rara 15–16-åriga killar på planen; sådana som jag för 30 år sedan hade varit dödsförälskad i. Hela bunten. (Jag dreglar inte över dem och klämmer dem inte på rumpan eller så – jag bara konstaterar på avstånd att de mörkögda med rufsigt hår är min typ.)
Min djefla mörkögda, rufsiga man fick då lägga ner sin arbetsdag och köra barnen hit och dit istället. Hans syssling – som jag ju skulle umgås så roligt med – fick sitta med några av våra barn i köket och äta utan oss.
Protokollskrivningsuppdraget i kvällningen slapp jag överraskande eftersom en hel drös skrivare hade dubbelbokats, varför jag fick sitta och busvissla mig till ännu en blodstörtning. Den matchen gick nämligen till förlängning och Sjuttonåringen satte treor och föll på sina av mig ärvda knän och hennes lag förlorade till slut med två ynka poäng och då hade det ju blivit alldeles för sent för att göra pizza. Så vi stannade kvar en stund och såg tillsammans på en annan match – med 18-åriga, mörkögda rufshåriga killar som stänkte svett flera meter utanför bekvämlighetszonen. Och så köpte vi inte särskilt hemgjorda pizzor på vägen hem.
Ja, detta kommer jag att sakna när det inte är på detta vis längre, när jag är fågelfri och kan satsa på egentid och golfa i Spanien. Om jag inte hellre sitter på mitt rum på hemmet och minns de mörkögda pojkarna med bängelhår, förstås.
Uppdatering
Jag försökte hitta en lämplig bild. Men. Så här såg de verkligen inte ut:
Jag har idag (efter en orolig natt där jag först jobbade sent och sedan drömde att jag gav bort mina värdesaker till tjuvar i N.Y.) haft påsar under ögonen som vore jag min farfar, men jag tror att det är så att knäsvullnaden har flyttat upp en meter. Knät är numera smalt och vackert och enligt doktorn får jag hoppa och skutta så mycket jag vill. Tjoh! Men då kom ett av barnen med en dikt och frågade hur den bäst ska tolkas.
Swoooooooosch är jag arg ung dam i skolan igen. För hur mycket jag än tycker om poesi, så hyser jag mycket stark aversion mot lärare som prompt måste servera ett facit. Jag satt längst bak i klassrummet och surade med armarna i kors och trotsade facit genom att tolka tokfel. Jag har även hört detta i den nutida skolan – ungefär så här (läraren i festil):
– Har ni läst färdigt nu? Vad tror ni?
– Tomten, tomten, det är bara han som är vaken.
– Jag tror att tomten symboliserar alla nattarbetare!
– Ja! Eller gruvarbetarna! – Nej. Fel. Naturromantiken i Sveri…
Men det är inte Rydberg som ska analyseras nu. Nu ska ni få tolka åt mig – det finns inte något facit och alla tolkningar är tillåtna. Ni som är ovana poesiläsare kan skumma och bara känna efter lite. Om ni hakar upp er på två ord så har ni förmodligen hakat upp er på samma ord som jag.
Nå. Vad handlar ”Morgonkaffe” här nedan om? (Under dikten står författarnamnet och årtalet – inte här uppe eftersom jag vill att ni ska vara som små oskrivna blad och inte påverkas av t.ex. tidsanda.)
Morgonkaffe
De sa att hon var borta, barnsligt sagt
hon drack ju sitt morgonkaffe hos oss
doppade bulle som hon tyckte om
plirade ut mot solen och var nöjd
att regntunnan fyllts under natten
det var tid
för tvätten i bastun
hon fäste sitt vita hår
med gula små nålar och såg sig nyfiket om:
var något förändrat? var hade vi ställt
allt som hon lämnat efter sig? jo där
stod symaskinen, kom den väl till pass?
och hade vi hittat korgen på vår vind
med dunet som hon tänkt till nya kuddar?
Ännu stod blommor i vaserna. Hon satt
i gungstoln med en packe färska brev:
så många som mindes!
Hennes söndagsblus
bar nystruken krage, väskan låg i knät
med pillerdosan för hjärtat, rummet stod
städat och stilla som till sommarhelg
bortom låg havet märkligt klart och tyst
med bara en simmande prackhona.
Nej, sa hon,
nu måste jag gå. Sköt om er:
Och hon gick
förbi en bild som ställts på hyllan nyss
stannade, lite förlägen, stod och såg:
ett gammalt och silvrigt ansikte, en mun
som skimrade liksom ögonen av vad?
Hon glömde att tala
Bara bilden och hon
frågte varandra. När hon gick
såg hon sig om mot oss med bildens ögon.
_______________________________
– Av finlandssvenskan Solveig von Schoultz (1907–96), 1975
Barnet som frågade vad dikten handlade om hade nämligen fått höra i skolan att den i mina öron utmärkta tolkningen var fel. Och vill ni inte tolka poesi som normalt folk, så kan ni få tolka denna bild istället:
Uppdatering!
Kommentatösen Agneta sitter inne med något fantastiskt: självaste boken som dikten är tagen ur. Och tagen ur sitt sammanhang! Den är nämligen kapad och jag är så arg å Solveigs vägnar. Så får man ju bara inte göra. Här kommer slutet:
________________
Nu har sorgen inmutat också den här udden
nu kan jag aldrig mer gå hit och andas
nu säger den bortvänt vaggande vassen
nu säger den smygande blå vickern
nu säger den ensamma spirean
den tåliga sedumtuvans
små gula stjärnor:
Här steg hon.
Här sa hon.
Jag sitter här och översätter whiskyboken medan fåglarna sjunger i vårsolens glans. Eller … jag tror att fåglarna gör det … men tre femtonåringar med målbrottsbröl hoppar på studsmattan och övar sina parningsvrål och överröstar allt, inklusive översättarförmågan.
