Jag har gått i sju olika klasser i tre olika städer om man inte räknar med året i USA. Med andra ord har jag en farlig massa gamla klasskompisar över hela Sverige. Dock har vi ingen kontakt och jag har ingen aning om vad de håller på med – vad jag kan se har de inte blivit företagsledare, författare, artister eller idrottsstjärnor. Ingen gör väsen av sig på något sätt. Detta sagt för att mina föräldrar under hela min uppväxt ideligen pekade på tv:n och tjoade:
– Vi bodde grannar med dem på Jerum!
– Hon gick i min klass!
– Honom umgicks vi med hela tiden!
– Han var brorsans bästa kompis!
– Åh! Min gamla lärare!
– Pah. Honom slog jag en gång med 21–7 i skiljeset.
Mina egna tjoanden och pekanden på tv låter mer så här:
– Skogaholms! Där har jag sommarjobbat och blivit kysst i hissen!
– Kolla nu noggrant under signaturmelodin, se på de guldfärgade husen – de ligger i centrala Dallas och där nere på gatan gick jag en gång.
– Slalom heter det där. Det har jag åkt.
– Olof Palme är det där, och jag hade en klasskompis vars hund började yla när Olof Palme pratade i tv.
På språkresan till Eastbourne 1979 träffade jag två killar från Larsberg på Lidingö. De hette Wesso och Tompa och var precis hur balla som helst med skolkhistorier, bergsprängare och cigaretter. Men vi blev trots min helyllestil kompisar. (Tompas tvillingbror dödades senare i något som kallades ”Punkmordet”. Staffan Hildebrand gjorde raskt en dokumentär om det hela: ”Veckan då Roger dödades”.)
Under påsklovet i nian 1980 dök Wesso plötsligt upp med en kompis hemma hos mig.
Att ”dyka upp” på det där sättet var inte alldeles lätt eftersom jag då bodde i Luleå, drygt 100 mil från Lidingö. De fick bo hemma hos mig och en klasskompis spökades ut till en vilt skrikande same för att skrämma dem. (Grabbarna, som levde ett hårt liv i Stockholm, skrämdes förstås inte det minsta av en 16-årig tjej i blå-röd-gula kläder.)
Nå. Wessos kompis som dök upp i Luleå hette Oscar Freyre och han är numera konstnär. Idag ska jag gå på hans vernissage på Hornsgatspuckeln. När han blir världsberömd ska jag äntligen få peka på tv:n och tjoa:
– Kolla! Han där, honom har jag fotograferat!
Men alltså, var inte vernissagen igår? Det brukar vara på lördagar ju!
Äsch tusan hakar med folk som har stenkoll: ja, vernissagen var igår, men när jag kommer till utställningen idag kommer stämningen att vara på vernissagenivå. Jag ser framför mig champagnekorkar som far i luften och hurrarop som skallar …
Lite rekapitulering för er som inte hänger med lika bra som Niklas: jag skrev på Facebook ”vernissaget”, för det trodde jag i min enfald att det hette — i analogi med ett apanage, ett slitage, ett reportage, ett gage, ett bagage, ett garage …
Ett apelsin på er alla!
Jag har en klasskompis som bor i Frankrike och har ett band och som tydligen har slagit i Japan, men hon finns nästan inte på internet och jag har inte sett henne sen vi slutade gymnasiet.
I övrigt tror jag att alla mina klasskompisar är som dina: de gör måttligt med väsen av sig. (Kanske för att jag inte längre har lokaltidningen gemensam med dem.)
Va himla ETNISKA alla ska vara. ”Det kommer en kompis från Stockholm. Visa honom en same!” Typiskt. Lätt hysteri utbryter när nån från nåt annat landskap (eller land) än mitt dyker upp. Varför poängerar vi olikheterna? Undra på att folk får det besvärligt med dom som dessutom har annan färg eller tro.
Lotten, har du tänkt på att dina kamrater från åtta olika klasser inom och utom landet väntar på att de ska få en chans att peka på TV-skärmen och utbrista: ”Men kolla LOTTEN, hon och jag har/henne minns jag från/åh, hon NÖS i min klass den 13 mars för sisådär en trettio år sedan/we were calssmates in…”
Och så båset förstås, som väntar på att få säga lite en passant: ”Ja, Lotten ja, visst känner jag (till) henne!”
Först sommarpratet och så alla dessa TV-soffor som väntar.
Jag jobbar med Oscars fru. 🙂 (Det här är väl Lassie-klubbens nya medlemssida, va?!)
Jag fick också inbjudan till vernissgen, men hade helt glömt bort det tills du nämnde utställningen här. Det känns ju lite trist för det är ju alltid skoj att se andras tavlor. Hoppas vi får en recension av utställningen när du landat hemma igen eller så.
Alltså – här gick jag i gång på nåt som Lotten skrev – visa upp en same för en 08. Jag känner mej … ööö . Vill understryka att jag riktar mej inte mot LOTTEN, utan mot företeelsen som aktualiseras i inlägget. Bara så att …
Hemma!
”… hon NÖS i min klass den 13 mars …”
Precis så!
Hjälp vad det är jobbigt att drälla omkring i Stockholm. Jag inte bara tittade på tavlor utan var på lokal och åt sedan middag hos en klasskompis (samma person som vi klädde ut till same 1980) som jag träffade första gången 1974 och så raggades både en nederländare och en peruan upp på tåget hem.
Båthuspernilla; Du måste ju koppla ihop Oscars fru med dig och bloggen och allt på en gång!
Ökenråttan: Vi gjorde det där med ”Lappen” inte för att poängtera olikheter utan för att skrämma livet ut stockholmarna. Enligt Oscar var det en ”hel jävla show” med jojk och allt. (Jag minns inte.)
Jag frågade Oscar hur i hela friden han och Wesso kunde få för sig att åka upp till Luleå bara så där. Han sa att Wesso hade sagt att jag hade ”bjudit in honom”. Och att det liksom bara var att lyda. Han hade många och starka minnen av trippen till Luleå, sa han också. Tydligen drack vi 2,8-öl i mängder. Hm.
@ökenråttan
”Det kommer en kompis från Stockholm.
Ja, mina minnen från sådana situationer förlorar sig i -40talets dunkel. Då hette det ju i SKÅNE inte ”kompis” ej heller kul etc. ”KOMPISEN” betedde sig ungefär som de vita i AFRIKA – det var ju vi som var de etnologiskt udda! Det värsta var att att när kompisen introducerades av vår kamrat även hon började prata stockholmska!
Det var ju under Edvard Perssons glanstid – ingen var rädd för skåningar
MEN
Vi hade ju Per Albin , fast han dog ju …
Apropå vernissagen eller vernissaget säger språkrådet:
Vernissage skrivs i ordböckerna med utrum, n-genus: en vernissage, vernissagen. N-genus är också vanligast i bruket, framför allt i bestämd form. Men t-genus förekommer också en hel del.
I Danmark säger man ”fernissering” så där uppstår inte samma problem. (http://www.karinenglund.com/2012/03/fernissning/)
http://www.svd.se/kultur/sprakspalt/perspektiv-pa-retrospektiv_7122381.svd
Länk till artikel om retrospektiv (och vernissage), språkligt sett. Jag vet inte om jag håller med Siv som skrivit artikeln, men språkpolisen kanske kan ge svar. Ett vernissage och ett retrospektiv låter bäst och rättast i mina öron, men är båda fel enligt Siv.
Upptäckte just att man måste be att få bli inbjuden till Sommarpratargruppen på FB!?!?
Det är tydligen nu beslutsslutspurten är så vi borde sprida detta om vi skall ha någon chans att kunna utbrista ”Lotten? Henne känner jag (till)!” och få se henne i TV-sofforna.
Det är inte vi som har sagt att man måste bli inbjuden, det är FB-regler, Dina! (Klicka nånstans bara så ordnar det sig.)
Jo, jag vet att FB ändrar sina reglar och har sig var och varannan dag.
De ändrar reglerna också …
Reglar, det är sådana där ytterliggare va?
Regel/Reglar? Ytter-/innerliggare eller både och?
Någon snickarkunnig som kan berätta?