Hoppa till innehåll

– När blev du allra mest förvånad?

Lämplig illustration, bara. (Lucille Ball, 1911–89.)
Lämplig illustration, bara. (Lucille Ball, 1911–89.)

Frågan i rubriken ställde Åttaåringen till mig i förra veckan. Visserligen ställer han frågor precis hela tiden, men just den här har jag återkommit till flera gånger. Oftast ställer han frågorna utan att bry sig om svaren, som ibland kräver stor tankemöda.

– Tror du att jag kommer att få vara med i en film någon gång? (Ja.)
– Hur många människor träffar Magnus Samuelsson på en dag? (Ungefär 23.)
– Varför blir man lång? (För att kunna se ner på sina föräldrar.)
– När äter man mest pizza? (När man är hungrig i 17-årsåldern.)
– Vilka dagar är bäst? (Dagen före.)

Men när blev jag allra mest förvånad?

  • Tekniska landvinningar som att det som syns på datorskärmen plötsligt rör sig eller visas i färg minns jag som vaaabahaaa-ögonblick.
  • Att jag inte kom in på Dramaten (scenskolan dårå) var väldigt underligt eftersom jag ju just då var Sveriges bästa skådespelerska.
  • Varje gång jag sätter en trepoängare på basketträningen blir jag glatt överraskad, för det är bara ren tur – och jag har aldrig tur annars.
  • Jag blev nästan chockförvånad när en gammal klasskompis från Luleå plötsligt ringde på dörren häromåret.
  • När jag i söndags provade ett par av mina gamla pumps från 1988 och inte ens fick ner halva hälen, blev jag faktiskt bara lite förvånad.

En snabb sökning i min dator ger vid handen att av de just nu drygt 17 000 mejlen som jag har skickat sedan 2009, förekommer ordet ”förvånad” i blott 46. Och då handlar det bara om obetalda fakturor och stavfel i tidningar. Varken obetalda fakturor eller stavfel i tidningar borde generera någon som helst känsla av förvåning, så det måste handla om brist på synonymer till ”vansinnig” eller ”besviken”. I alla dokument på datorn förekommer ”förvånad” 878 gånger, av vilka 46 är i mejlen ovan och 832 återfinns i ofärdiga kåserier. Vilket inte är ett dugg förvånande.

Svaret på frågan i rubriken är alltså ”jag vet inte” — vilket kanske är det mest förvånande av allt, sprunget som det är ur en aldrig svarslös mun.

Share
Publicerat iBloggen

25 kommentarer

  1. Bokfrossaren

    Jag blev nog allra mest förvånad nu för att kommentarsfältet fortfarande är tomt. Har jag något fel på min webbläsare?

  2. Nej, du är bara först! TUTELITUT! GRATTIS!

  3. Jag blev allra mest förvånad just idag av att jag vaknade kl 12.48.

  4. Tiila

    Själv blev jag förvånad av att det var ljust när jag vaknade på soffan och klockan var 6.41. Men jag hade feber igår så jag skyller på det 🙂

  5. Fast nu blev jag faktiskt lite förvånad. I våras korrläste jag en bok som har hajpats och fått en farlig massa beröm: ”Framtiden” av Eric Schüldt och Jonas Andersson. Och här nämns jag — korrläsaren — i en artikel om boken …

    (Redigering: följ Niklas länk här nedan om denna inte funkar. Vilket den inte gör.)

  6. Var det den här du menade? (Din länk har snuva.)

  7. Exakt, Niklas! Attjoo! (Kan inte begripa vad som bidde fel i min kod.)

  8. @Lotten: %E2%80%8B två gånger. Nu blev du väl förvånad?

  9. Jag blev väldigt förvånad de gånger det kom ut små sympatiska och intressanta människor ur min hustrus mage. Hur de hamnat där har jag aldrig begripit, men de har fortsatt pudra guld framför mig på livets stig alltsedan dess.

    Sen blir jag väldigt förvånad ibland över att jag har muckat, erhållit civilingenjörsexamen, tagit körkort och köpt hus.

    Vidare förvånar det mig att min far ler mot mig ibland när jag tittar mig i spegeln – en klädsamt livserfaren medelålders man med vänlig blick.

    Förmodligen kommer jag att vara väldigt förvånad när jag står inför pärleporten och checkas in av Sankte Per. ”Hallå!” kommer jag att säga. ”Gick det inte väldigt fort, det där?”

  10. Det var i sanning väldigt förvånande, Niklas!

    (Jag ser också min pappa när jag tittar mig själv i spegeln. Men det sägs att han har ett väldigt ungt utseende.)

  11. Luna och Tiila: Det var något med sömnen den gångna natten. Jag somnade sent och vaknade tidigt och har försökt reparera detta faktum hela dagen. Men försök att sova middag i ett hus med 317 personer i. (Ungefär 317, har lite dålig koll.)

  12. Är den fortfarande ranelidsk eller fick du dem att lugna sig?
    Fast det kanske inte är korrläsarens uppgift utan redaktörens. Hm.

    Jag har funderat ungefär hela dagen på när jag blev allra mest förvånad, eller ens senast jag blev det, men jag kommer inte på nåt. Det låter lite trist att gå omkring och aldrig bli förvånad.
    Måste öva mer på den känslan.

  13. Jag förvånar alltså mig själv med att bete mig som en tonåring. Jetlaggad och klarögd har jag ägnat de senaste nätterna åt säsong 2 av The good wife, och detta pubertala beteende är alltså förklaringen. Kommer precis som DDM att stå framför pärleporten med just förvåning.

    – Men, va, jag har ju knappt blivit torr bakom öronen! Måste jag inte fråga mamma om det här?

  14. Jag är ständigt förvånad. Men mest förvånad kanske jag blev när jag vaknade upp på intensiven i Sundsvall och doktorn talade om för mig att jag behövde en by-passoperation snabbt som fanken. Jaha?

    Och sedan att jag redan nästa vecka blev kallad till Örebro för undersökning och inbokad för operation två dagar senare. Väldigt förvånad blev jag faktiskt då.

    Och ännu mera förvånad blev jag att jag inte fick åka till Karlstad dagen efter och prata om ett jobb som jag tyckte var viktigare än allt annat just då.

    Men riktigt förvånad blev jag när den mycket förstående läkaren sa att det var OK att jag åkte. Men måste lova att vara tillbaka på kvällen. För jag behövdes på morgonen dagen efter. Annars skulle dom inte ha någon att operera på.

    Rekordförvåningen var nog ändå att jag faktiskt återkom till de levande efter operationen. Det hade spekulerats en del i chanserna för detta. Jag tyckte nog att dom flesta var väldigt pessimistiska.

  15. Jag blev förvånad när mannen jag släppt in (mitt i natten) att sova i det kollektiv jag för tillfället (för 10 år sedan) bodde i, inte visade sig vara en av kollektivets boendes vänner utan en helt okänd person, som dessutom inte visste hur han hamnat där: – Var är jag?, sade han. – På Exercisgatan, sade vi. – Men i vilken stad?, sa han. (Tilläggas bör att konversationen ägde rum morgonen efter natten i fråga).

    Sådana saker gör jag inte idag …

  16. Åh, jag har gjort likadant, Johanna! I vårt lilla tretjejskollektiv på Skånegatan 66 sov kreti och pleti och allt mellan lumparkillar och gamla avdankade tv-kändisar. Och en och annan helt okänd som bara råkade somna.

    Att behöva genomgå plötsligt uppdykande operationer är nog bland det mest förvånande jag kan tänka mig, Skogsgurra. Själv spräcker jag mest ögonbryn och bryter tår och fingrar, och då är man ju liksom lite förberedd när vården uppsöks.

  17. Jag blev inte förvånad när PK sa “ja” till mitt frieri, när lyckats ta både civilingenjörsexamen och disputerat med tre små barn, blev inte förvånad när jag fick mitt hett efterlängtade jobb heller. Däremot kan jag inte förutse människors reaktioner och kan bli förvånad över hur de reagerar på saker jag säger eller gör. Ibland förvånar de mig av sig själva utan min inblandning.
    Mina barn förundrar mig, dom är så kloka och insiktsfulla att jag ibland blir förvånad att dom kan komma från mej.
    Förresten är det inte hårfin skillnad på att bli förvånad och att bli överraskad?

  18. Smultronblomman

    Blev väldigt förvånad och glad när jag ringdes upp och erbjöds ett jobb jag inte sökt eller ens visste att det var ledigt. Jag fick jobbet och blev förvånad över hur lätt det var att få den lönen jag begärde. Skulle jag bett om mer?? 😉

  19. Nu har jag funderat på skillnaden mellan förvåning och överraskning. “Det förvånar mig verkligen att hon blev så jädra överraskad.”

    Hm.

    Ingår det en liten inbakad positivism i ”överraskad” kanske? Och lite mer negativa vibbar i ”förvånad”?

  20. Att mailledes påpeka fel för tidningar känns ungt, på ett fräscht sätt. Jag gör det, men motvilligt. Framför allt brukar jag opponera mig mot rubriker.

  21. Att på bara några timmar förlora hörseln på ett fullt fungerande öra var mycket förvånande. (Och vaaansinnigt trist.)

  22. Kan det vara så att förvåning är “känsloneutralt” och i en dimension.

    Överraskning är en punkt med koordinaterna (förvåning, positiv känsla), tvådimensionellt med andra ord?

    Chockad borde då befinna sig på samma plan som överraskning men på den negativa känslosidan: (förvåning, negativ känsla)

    Det här var ett himla intressant område!

  23. Blev riktigt förvånad för inte alls länge sedan när jag upptäckte att jag börjat fundera på att ev skaffa en liten tatuering någon gång i framtiden. Liksom, va? (Det har alltid varit lika främmande för mig som för att åka till månen.)

    Annars tycker jag nog att det mest oförvånande är variationen av ämnen som tas upp i den här bloggen. Samt båset.

  24. Oförvåning måste vi ju för tusan bövlar avhandla någon gång!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.