För tusen år sedan samlade jag gummiband i en burk.
Men vänta nu. Det var ju alls inte för tusen år sedan; det var när jag skrev kåserier i Sydsvenskan i början av 2000-talet och fick en gratisprenumeration på sagda tidning, som alltid levererades en dag för sent (det är långt till Mälardalen) – med gummiband runt.
Min djefla man tyckte att gummibandssamlandet var fjöntigt eftersom vi aldrig någonsin fick användning för snoddarna. Jag bara samlade och samlade ungefär som att jag samlar på gamla gympadojor, snurrskivetelefoner och bufféer.
Häromdagen hittade jag alltså denna gummibandssamling. Alla band hade krackelerat, gummit var torrt som fnöske och påminde lite om bran flakes eller min av antirynkkrämer obefäckade hy. På burken satt en av min djefla man tillverkad lapp.
Jag suckade och tänkte på dåtiden. Blöjbyten. Amningskupor. Vällingpulver. Gummiband.
Men … Vänta, är gummiband verkligen av så dålig kvalitet att de blir oanvändbara efter bara några år? Från ovanvåningen hörde jag mitt i funderingarna den djefla mannen vråla:
– GUUUMIIIII!
Plötsligt insikt drabbade mig som ett skott mot knäna: jag kallas väldigt ofta Gummi. Nästan oftare än Lotten. Och har så kallats väldigt länge. Mystiskt.
En snabbkontroll visade sedan att undergången är nära. Jag frågade nämligen den Gummi-skrikande djefla mannen när han egentligen tillverkade Gummigummans gummiburk.
– Åh, det var när vi bodde på Skolgatan. Du samlade gummiband som om du misstänkte att de skulle förvandlas till guld. Det var … 1988. Japp.
Så är det alltså: jag har kommit till den åldern när man gör om minnen och dessutom lägger till detaljer som gör att det hela – som är påhittat – låter som om det är med sanningen överensstämmande.
Hm. Dåtiden alltså. Axelvaddar. Stort hår. Glansiga kostymer. Gummiband.
Jag hänger postens gummiband runt en spik som står upp från ena gaveln på hyllan i köket. Jag använder dem också. Ibland har de hunnit bli gamla, men då tar jag bara ett annat.
”Gummi” är det nån sorts hebreisering av ”min gumma”? (-i betyder ”min”)
Jag har ett problem, i windows. Texten tycker att man visst kan sätta de två sista raderna på nästa sida, medan jag tycker att de ryms bra i det stora vita hål som ligger längst ner på sidan. Hur övertalar man word (.docx) att jag har rätt?
Jag sparar vinkorkar, som är av kork. Det blir inte så många nu för tiden eftersom skruvhatt, plastkork och bag-in-box är vanligare.
Jag tror att jag samlar på trasiga ficklampor och cykellysen. Jag har i alla fall en massa sånt i olika lådor hemma.
Runt 88-92 Henry Loyd-jacka och vansinnigt fult pipskägg. Borgerligt förvirrad tolkning av grunge. Samlade lyckligtvis inte på något. Mer än möjligen längre pipskägg.
http://arkiv.kungforpresident.se/2011/01/kulturbolagets-egen-godbit/
Jag hittade det. Fliken sidlayout och sen väljer man ett mindre antal pt i Avstånd.
Månne min uppsats är KLARKLAR nu då?!
Åh, Cecilia N., vad synd att jag inte hann hit för att berätta om radavståndet innan du kom på det själv! (Jag är kass på Windows, men bra på radavstånd.)
Pysseliten: När du och PK väl kommer hit, ska vi fylla på champagnekorkssamlingen.
Åh, Lotten, DEN åldern börjar tidigt och räcker länge. Och minnesforskningen är överens på en punkt: det första som händer med minnen är inte att man glömmer dem utan att man börjar stuva om dem i tidsordning. Det råd man brukar få är att man ska flytta eller byta jobb eller gifta om sig eller något annat epokgörande ungefär vart femte år, för då får man behändiga tidsspann att hålla reda på. Frågan hur man sedan ska få dem att hålla sig kvar i rätt tidsordning har forskningen ännu inte lyckats ge något svar på.
Tänk, så ser nästan alla gummiband ut som jag hittar i min burk, som är en gammal fyrkantig teburk som är utsedd att innehålla gummi. Det vill säga gummiband och suddigum. Logiskt, eller hur!
Suddigummen brukar vara stenhårda och smeta ut blyertsen mer än ta bort den och gummibanden faller i bitar. Undrars just hur många år de har legat där??
1988, eller möjligen 1990, kan absolut vara en bra gissning även i detta fall. Årtal upphängda på sönernas födelseår.
Varför är det förresten lättare att komma ihåg när någon är född än när någon dog?
Jag, som har flyttat så många gånger, brukar ha jättelätt för att minnas allt – och placera rubbet rätt i tiden – eftersom jag ser framför mig var jag bodde just då, när det som var så intressant att berätta om (kanske inte en gummibandsburk), blir en rolig historia.
Kanske börjar jag att få mjuka hjärnvindlingar för att jag har bott på ett och samma ställe i tolv år? Tusan: jag vill bo här tills jag dör ju.
Åh, suddagumman! Och gummiband blir värdelösa jättesnabbt. Den tunna sorten liksom klibbar ihop sig i den oöppnade påsen.
HÄTILA RAGULP PÅ FÅTSKLIABEN, Lotten.
Dieva, det där stämmer nog. Att det är lättare att minnas när någon fötts än dötts. Jag minns nämligen tydligt att min farfar dog 1995. Och det minns jag för att det bara var ett par månader innan tvillingarna föddes. Och jag minns att min mormor dog 1979, precis 10 år efter att jag fötts. Övriga mor och farföräldrars bortgångsår är puts väck.
Är det så? Att en födelsedagshälsning är i sin ordning? I så fall: JETEHÄTILA RAGULPR!
Men tusan hakar, nu måste jag ju skriva ett födelsedagsinlägg så att ni inte hänger här och skräpar i gårdagens!
Ett av lunchhaken här serverar idag: Scampiburgarna med dillmajo och pickladlök. Låter det smaskigt?
Jag tror det beror på magnituden hos dödsfallet om man minns när det var. Jag har inget problem att minnas när min lillasyster dog liksom jag självklart kommer ihåg när mina barn föddes. Däremot kan jag aldrig komma ihåg vilka år min andra systers barn föddes.
Sedan är det väl så att man hela tiden påminns om födelsedagar, medan dödsdagar av naturliga skäl inte uppmärksammas på Facebook till exempel.
(Får man så här i en parentes eftersom du nämner det fråga vad som hände din lillasyster, Niklas?)
Jodå, det får man. Hon fick MS och dog inom loppet av två år. Väldigt ovanligt och innan dagens bromsmediciner kommit.
Åh, huga. Så snabbt. Men nu har hon i alla fall debuterat i kommentatorsbåset.
Jag använder gummiband i mitt jobb som kundorderansvarig (kundordern fästs vid varan med ett gummiband) och har blivit något av en gummibandens väktare. Står där och pekar på mina kollegor med hela handen och utbrister titt som tätt ”Ni återlämnar väl gummibanden!” Jag tror att jag är ganska jobbig, jag känner det liksom i luften, men jag är den enda som har användning för dessa gummiband och det är också jag som får rusa till den lokala pappershandeln och köpa nya, när de tar slut. Slut tar de alltså bara på grund av att mina kollegor tycker att ett gummiband hit, eller dit, spelar väl inte så stor roll och låter dem sitta kvar på varan, när den lämnas till kunden. Men ni vet, om alla tänker så, blir det ganska många till slut. Usch vad gnatig jag låter, känner jag, när jag skriver ner det. Jag ÄR nog skitjobbig, men då får det vara så, gummiband går ju alldeles utmärkt att återanvända tills de blir torra och tråkiga och går av, men då kan man ju vänta med att avpolettera dem till dess. Undrar om det skulle höja moralen med en cool gummibandsburk, eller om jag skulle räknas som heltossig då…
Här i båset är både ordet ”heltossig” och ”gummibandsomhuldare” positiva företeelser, Dammråttan. Så vi svarar unisont ja till en gummibandsburk.