Hoppa till innehåll

Etikett: minnen

De överlevande

Med det senaste ehec-utbrottet med 1 500 sjuka i Tyskland och flera tragiska dödsfall borde jag inte tänka på geléhallon så fort jag ser tidningsrubrikerna. Men alla visar ju upp fantastiska vackra bilder på just geléhallon – som sägs vara bakterien.

Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)
Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)

I detta sammanhang måste jag innan vi alla döden dör rekommendera er att på något sätt få tag i första säsongen av ”De överlevande” (Survivors) som gick på tv i mitten av 1970-talet. För det är så bra. Och det är så dåligt. Jättedåligt och jättebra. Jag har faktiskt aldrig sett något så bra som är så dåligt.

Jag nämnde denna serie tidigare i ett nostalgiskt sammanhang och förärades därför de tre säsongerna på dvd i julklapp. Men inte förrän nu har jag börjat titta.

Och det är så bra! Och så dåligt! (Fast det kanske ni har förstått nu?)

Pling plong! Allmänbildningsakuten!

  • I mitten av 1750-talet var medellivslängden runt 35 i Sverige.
  • Det allra sista nödåret i Sverige var 1867.
  • År 1901 var medellivslängden runt 55 i Sverige.
  • Den sista … förlåt … senaste riktigt stora dödliga epidemin i Sverige var spanska sjukan 1918.
  • År 2011 är medellivslängden runt 80 i Sverige.

Självklart står vi här i vår nutid och klagar på kass uppkoppling och onyttiga chips eftersom det ju är vår verklighet – precis som att man strax före spanska sjukans utbrott säkerligen klagade över besvärliga knäppkängor och marmelad som fastnade i mustaschen.

Tv-serien ”De överlevande” (där jag av någon mystisk anledning säger de och inte dom) inleds med att folk klagar på att tåget är försenat, att det är långa köer på sjukhuset och att telefonen inte funkar. I realtid steker huvudpersonen Abby Grant bacon till sin hungrige make så att fettet sprätter upp på kameralinsen och vi nästan inte hör dialogen:

Baconstekningen inleds efter 6 minuter och är inte klar nästan tre minuter senare när klippet tar slut.

Ett par dagar senare är nästan alla människor döda av ett virus – och det roliga börjar.

För allt sker ju 1975. Kläderna och frisyrerna är från 1975 och tv-tekniken är från 1975. Alla vandrar omkring i fluffiga afghanpälsar och midjehöga jeans som är så utsvängda nertill att de överlevande har svårt att gå normalt. Klafs, klafs, klafs låter brallorna i varje avsnitt.

Och INGEN har ryggsäck!
Och INGEN har ryggsäck! (Skådespelerskan här heter Lucy Fleming och hon är brorsdotter till Bond-författaren Ian Fleming samt gift med karln som spelade James Bellamy i ”Herrskap och tjänstefolk”.)

Om jag idag fick skapa en apokalyptisk tv-serie skulle jag ägna ett helt avsnitt åt funderingar på hur man kläd- och persedelmässigt bäst rustar sig för ett liv utan moderna bekvämligheter. Först skulle jag förstås söka upp en Fjällrävenfabrik och kanske en Gore-Tex-fabrik samt en Victorinoxfabrik och därmed garantera produktplaceringarna så att finansieringen var fixad. Sedan skulle jag sätta igång på riktigt.

Det gjorde nämligen inte tv-teamet som producerade ”De överlevande”. Och det är därför serien är så dålig fastän den är så bra.

  • Alla vandrar omkring i stadskläder med klackar och stora skjortsnibbar.
  • Förnödenheter packas i otympliga axelväskor.
  • Trots att nästan alla människor dör, får vi inte se mer än en handfull lik eftersom statister inte fanns med i budgeten.
  • Vissa utomhusscener är till hälften filmade utomhus med filmkamera, till hälften med videokamera i studio.
  • Obegripligt långa, händelselösa scener utan dialog illustrerar något – men vi tittare vet inte riktigt vad.

Och det är så bra! För att inte knarka film hela dagarna och inte få något annat gjort, har jag bestämt att jag måste motionscykla när jag tittar, så mer än ett avsnitt per dag pallar jag inte. Jag cyklar och svettas och biter på naglarna och skrattar och lider och älskar och gapar. De agerande är mina bästa vänner och Löjliga familjen på en gång.

Rollkaraktären som heter Greg ska vara ”den snygge”, men jag tycker mig ana att han har våldsamma problem med frisyren. När det största hotet mot de överlevande är annalkande svält, elaka bovar med gevär, komplicerade förlossningar, störtregn och blodsprutande sår, dyker han plötsligt upp så här välkammad:

Hårspray, anyone?
Hårspray, anyone?

Rollkaraktären som ska vara ”den läbbiga och opålitliga” heter Tom Price och är mitt starkaste minne från när jag såg serien som 11–12-åring. Skådespelaren Talfryn Thomas var tydligen läbbig på riktigt och kom alls inte överens med de andra skådespelarna.

Tom Price dyker upp efter 5:38 i detta klipp. (Men allt är värt att se.)

Mitt i alltihop blir jag en domedagsprofet som talar om för barnen här hemma hur man gör upp eld utan tändstickor och att man faktiskt måste kunna skriva för hand och att man inte kan ta allt för givet och tänk, barn, att er morfars far nästan dog 1918 och vad skulle ni göra om ni var tvungna att stycka en kyckling och rensa en fisk? Hjälp vilken värdelös uppfostran ni har fått! Ta genast på er säck och aska och gå barfota ut i skogen för att förstå hur medelåldern medellivslängden kunde vara 35 för några hundra år sedan!

Nu blir det ju lite dyrt om ni måste köpa dels dvd-filmen, dels en motionscykel för att leva ett lika roligt liv som jag. Men jag kan väl låna ut första säsongen? (Det är bara den jag har sett hittills.) Om inte annat har jag ju lärt mig en viktig sak bland alla håriga bringor som skymtas bakom till naveln uppknäppta skjortor, friktionssprakande gabardinbyxor, raspande manchester, långa promenader med av blåsten mumliga dialoger och svettiga pannor som baddas med kalla handdukar: man ska hjälpa sina vänner i nöd.

OBS! Rör inte nyinspelningen av ”De överevande” från 2008 ens med tång. Proffsiga klipp och trovärdiga lik samt moderna miljöer kan inte dölja det faktum att det är en bedrövlig kalkon.

Share
49 kommentarer

Festliga fester

När jag var liten på Mätaregränden 8 i Lund, bodde alla som jag kände i samma område. Världen var liten och behändig även om gatan med blott 18 hus kändes oändlig. Mina föräldrar var då yngre än jag är idag, och jag har förstås svårt att tänka mig hur de tänkte och kände och vilka problem eller glädjeämnen som präglade livet. (Jajaja, jag kan ju fråga dem, men de ser 1970–73 i samma rosenröda skimmer som jag.)

Mamma var högstadielärare i franska och tyska och pappa höll på med sin doktorsavhandling i oorganisk kemi. Jag gick först på lekis på Magistratsvägen halva dagarna och sedan på Svenshögsskolan medan en barnflicka var hemma med Broder Jakob och lillasyster Orangeluvan. Ibland kom släktingar och hälsade på, men mormor var bara ruskigt arg hela tiden och farmor och farfar var jähäääättegamla. För på den tiden var man jähäääättegammal från ungefär 70-årsåldern. Idag jobbar mamma (74 år) fortfarande som språklärare – nu i italienska – och pappa (73 år) tränar som bäst för att vinna pingis-VM för oldboys samtidigt som han reser land och rike runt och håller föreläsningar.

Men då – i början av 1970-talet – fanns det två saker i mina föräldrars liv som jag inte stöter på i mitt vuxna liv, nämligen

  1. groggbord
  2. vickning.
Den läbbigaste vickningsbilden jag hittade, godkänd av en plommoninstans.
Den läbbigaste vickningsbilden jag hittade, godkänd av en plommoninstans.

Att detta har dykt upp i minnet beror på en DN-artikel med rubriken ”Groggbordet måste bort när festen är som roligast” av Urban Bäckström. Det föranledde ett språkpolisbesök i Nordegren i P1, där vi diskuterade metaforer och det faktum att vi kanske umgås i fel kretsar eftersom groggbordet inte ens dyker upp som alternativ under festplaneringar.

Lyssna: Språkpolisen

När försvann groggbordet? Eller finns det kvar, fast inte i min värld? Mamma och pappa och alla i Mildnerhusen på Norra Fäladen festade nätterna genom minst en gång per månad – gärna maskeradklädda.

Ungefär så här minns jag festerna i grannskapet.
Ungefär så här minns jag festerna i grannskapet.

Vi barn hängde på och sov under bålskålen eller mellan pianot och klarinetten. Det var säkert inte särskilt lämpligt. Men varför orkar ingen numera vara kvar på festen tills det är dags för vickning? Janssons frestelse kl 02:15 är väl ren och skär njutning? Fram för groggbord och större vickningar!

(Hjälp, jag blir ju trött bara jag tänker tanken på att dricka läbbiga drinkar och äta mitt i natten.)

Share
27 kommentarer

Underliga tider

När telefonerna ploppade upp i stugorna och bilarna började köra så fort att man befarade att förarna skulle dö av vinddraget, sades det att ”vi lever i underliga tider”.

(Se hur skickligt jag planterar ut ett citat sådär utan källa.)

Men hjälp, så pyttelite underligt det egentligen var vid förra sekelskiftet. Om man jämför med andra tider, vill säga. Ska vi ta 2011 som exempel? För det är året när Usama Bin Laden kanske dör och folk firar som tokar fastän en regelrätt rättegång hade varit det vettigare alternativet och en person som har dragit sig undan socialt liv för att twittra (?) råkar vara den ende som direktrapporterar om själva attacken:

Han kallar sig Really Virtual och hans tweets är skrivna nerifrån och upp.)
Han kallar sig Really Virtual och tweetsarna är skrivna nerifrån och upp. Han kunde inte sova för de ämrans helikoptrarna som for omkring och höll på.

Precis lika underligt är det ju att Sverige i dagarna förlorade mot Norge i hockey-VM. Men okej, det är förstås på en helt annan nivå. (Vilket jag förmodligen bara skriver för att det inte anses riktigt korrekt att som jag likställa terrorrelaterade världshändelser med hockeymatcher på gruppspelsnivå.)

För att få lite perspektiv i underligheterna som präglar olika tider, ska ni få se vad som utspelade sig i Kvällsöppet med Birgitta Sandstedt 1974. Men först – eftersom man i dessa dagar beordras att ”sätta sig upp” när man är dödssjuk och ringer efter ambulans – måste jag dra parallellen till Gary Engman, som dog för att ambulansen inte kom en dag år 2000. Och han var gift med nyss nämnda Birgitta Sandstedt. Allt hänger ihop.

Här har vi då det i dessa dagar lite underliga jippot i tv: journalister från Lektyr springer nakna in i tv-studion medan publiken knäpper händerna i knät och Birgitta skrattar.

Men det mest chockerande med bilden är ju det faktum att karlarna när de klär av sig nakna väljer att

  1. inte ta av sig skorna och strumporna
  2. ta på sig skor och strumpor efter att de har krånglat av sig kalsongerna.

Vabaha?

_____

Bitter uppdatering:
Jag är som vanligt inte först med bilden: se här!

Liten faktauppdatering:

Jag glömde ju att skriva om själva boken som bilden är tagen ur! Det är Lisette och Allan Schulmans bok ”Såg du?” från 1980. Och när jag nu tittar närmare på bilden ser jag att det står ännu en naken karl i kulisserna.

Den bild som han tar då och där skulle man ju vilja få tag på. För att inte tala om namnen på de tre som springer in.

Boken ”Såg du?” är en rekapitulation av svensk tv:s första 25 år. Allan och Lisette skriver i förordet att de ”på ett självsvåldigt och synnerligen subjektivt sätt plockat ut sånt som varit festligt, uppseendeväckande, chockerande, spännande, minnesvärt och roligt”. (De skriver genomgående skall istället för ska men sånt istället för sådant vilket är intressant ur ett förvirrat språkhistoriskt perspektiv.)

På det allra sista uppslaget ser man den lilla familjen titta på en tv utan bild. Men bilden är formad som en tv-bild så att vi som tittar på den ska få en känsla av att vi tittar på tv på några som tittar på tv – trots att Allans armbåge liksom bryter illusionen. Jättekonstnärligt.

Uppdatering med scoop:
I kommentatorsbåset avslöjas det att Lisette egentligen heter Elisabeth och att de röda hängselbyxorna på bilden här ovan är av manchester.

Share
24 kommentarer

Catweazle och Stefan Sundström …

… är nästan lika som bär:

Catweazle (1969) och Stefan Sundström (2009).
Catweazle (1969) och Stefan Sundström (2009).

Jajaja, jag har sagt det förut, men igår var det så tydligt igen när Stefan Sundström gästade ”Pluras kök”. När jag jobbade på Morgonskiftet (P4 Sörmland) intervjuade vi honom, och jag har hittat klippet – men lyssna bara om ni har gott om tid, inget annat att göra, tycker att en kvart kan slösas bort på ingenting och inte förväntar er annan action än att jag pratarväldigtfortsåattordensnubbarövervarann.

[Edit: klippet verkar inte funka längre. Ah well.]



Det första jag sa till Stefan Sundström (fast inte i sändning) var förstås:

– Men oj vad du är lik Catweazle!

Det hade han inte alls något emot – han poserade snällt som på bilden ovan. Sedan berättade han om någon i bandet som som spelar på sitt ”organ” och att han själv egentligen är från Dalarna, varefter han sjöng en stump på dalmål. (Just det kommer efter nio minuter i klippet ovan.)

Catweazle var alltså en brittisk tv-serie som jag såg i kanske sex–sjuårsåldern. Men vi som såg den, kan inte på några villkor glömma eftersom det var fantastiskt, underbart, sagolikt och ljuvligt. Det handlade ju om tidsresor!

Serien gick ut på att den komplett misslyckade trollkarlen Catweazle från 1000-talet för en gångs skull lyckas med en trollformel, men han råkar istället för att fly från några soldater geografiskt, fly i tiden – till 1969. Och väl där tror han att allt som är modernt är resultat av trollerier. Telefonen kallar han ”telling bone” och glödlampor ”electrickery”.

Vi som gillade (gillar) Catweazle var (är) inte ensamma: Beatlesgrabbarna gjorde det också, så det så. (Lång intervju med skådespelaren Geoffrey Bayldon finns här, där Geoffrey berättar att Paul McCartney till och med skrev till honom.)

Och så tar vi för allmänbildningens eller nostalgins skull en liten filmsnutt där flygplan av Catweazle beskrivs som ”… in the sky, great fishes with wings … roaring …”.

Share
37 kommentarer

Vissa saker glömmer man inte fastän man vill

Det vimlar av människor som i intervjuer drar upp oförrätter från barndomen som drivkraft. Med orden ”jag ska allt visa dem” lyckas de knäppa mobbare eller svikare på näsan, sägs det. Mhm, ok, men jag tror inte att the bad guys känner sig särskilt träffade eller knäppta. Jag tror att – de precis som alla vi andra – pekar på tv-skärmarna eller tidningsartiklarna och säger ”kolla, han gick i min klass!”.

Även jag har en sådan där historia som under många år fick mig att vilja ge tillbaka.

Det var i sexan. Jag var ledsen för att särskilt en av tjejerna i klassen – vi kan kalla henne Nirka, för det hette hon inte – var så elak och ljög ihop konstiga historier om mig. Jag skrev sida upp och sida ner om henne i dagboken och kände mig ensam och missförstådd. Men en dag ljusnade det – Nirka kom med ett gäng på fyra andra tjejer och sa att de ville komma hem till mig och leka efter skolan. Jag borde ha tänkt ”nämen hallå vänta nu”, men istället sa jag bara ja. Eller rättare sagt var det nog så här jag sa:

– JAAAAAA! Vad kul!

(Japp, vi sa ”ska vi leka?” ända tills vi började sjuan.)

När de fem kom hem till mig, berättade de om en ny lek: tvärtom-gömma-nyckeln. De skulle gömma en nyckel i mitt rum och så skulle jag sedan – ensam – leta efter den. När vi hade kört en omgång, körde vi leken en gång till. Men eftersom ingen av dem ville stå utanför dörren och vänta på att nyckeln skulle gömmas, erbjöd jag mig att stå utanför igen. En gång till. Och en gång till. Och en gång till. Inte en enda sekund tänkte jag att det hela var underligt – jag var bara så glad att de var hemma hos mig och att de (tydligen) hade kul, för det hade de verkligen när de gömde nyckeln. När de fnittrade som mest, stod jag utanför min dörr och tänkte att vi kanske skulle kunna fika lite senare.

Plötsligt var leken slut och alla var tvungna att ”åka hem och äta”. De försvann, och jag gick in till mitt rum för att än en gång skriva i dagboken – nu med gladare bokstäver.

Så ringde telefonen och Nirka bad mig att omedelbart komma hem till Malin (som egentligen inte heter Malin förstås) för hon ville kolla en grej med mig. Jag kastade mig på cykeln och åkte hem till Malin. Där var de fem – och till min förvåning ytterligare två tjejer som inte hade varit med tidigare när det skulle gömmas nyckel i mitt rum. De ställde sig alla framför mig och ville ha svar på varför jag hade skrivit så elakt om Nirka i min dagbok. Och så höll de fram beviset – en avskrift ur dagboken. Inklusive min mest nyskrivna, alldeles förfärligt bedrövliga dikt som jag under gårdagen hade hällt all min sorg och ilska i.

När jag alltså trodde att vi lekte gömma nyckeln, rotade de bland mina saker, hittade dagboken – och skrev av den.

Jag grät och försökte förklara, grät mera och försökte förklara ännu mer och allt blev bara värre och värre. När även Nirka började gråta blev hon kramad av de andra tjejerna. Till slut cyklade jag hem med intorkade tårar och röda glosögon. Till dagboken. Tolvåriga Lotten skrev ännu fler dagbokssidor och ännu fler bedrövliga dikter, men låste i fortsättningen in dagboken i en träslöjdslåda med hänglås.

Och livet gick vidare – med nya oförrätter, sorger, ledsamheter, falska anklagelser, skitsnack och utfrysningsperioder. Men med allt det andra också: kärlek, lek, framgångar, barn, vänner, resor och en och annan spik i foten.

Idag har jag knappt kontakt med någon av tjejerna. Och inte blir jag intervjuad om barndomstrauman heller. Nä, nu är det dags att hitta en mer effektiv drivkraft så att jag de facto tar mig nånstans i världen.

Eller så sitter jag bara här under bloggeken och luktar på mina bokstäver.

Share
37 kommentarer

Valbloggen – Jonas is in da house!

Lyckan är fullständig! Förlåt min intensiva valjakt, men sedan jag fick bildbevis av Anders I som till och med hade fotograferat sin upplevelse, har jag vänt på flera stenar. Och nu kommer det mer!
Karin Rönnbäck – arkivarie för Norrbottens museum – har grävt i källarvalven och hittat Kurirens artiklar om Jonas! Och den som låg bakom spektaklet var alls inte en galen, ensam lycksökare utan … Världsnaturfonden!

Stackars Jonas var inte en blåval som jag hade fått för mig utan en sillval – drygt 20 meter lång och 58 ton tung, vilket ger ett BMI på 1 300.

Kolla, en Beppe-mössa till höger!
Kolla, en Beppe-mössa till höger!

Bildtexten är förvirrande, för där blir Jonas plötsligt en fisk:

Ser ni att bilden där påminner starkt om Anders I:s? Vi tar den igen:

Vad man inte kan ana är att Jonas hjärta vägde 500 kg. Tänka sig.
Vad man inte kan ana är att Jonas hjärta vägde 500 kg. Tänka sig.

För att balsamera Jonas gick det åt 7 000 liter formalin, vilket ingen människa kan ställa i relation till något – men vi förstår att det är mycket, eller hur?

Nu var journalisten Tore Boström i Kuriren inte helt nöjd med uppvisningen, och man får nog kalla honom en förgångsman med tanke på interaktivitetkraven han ställer:

Enkla grejer som diabilder! Det var tider det! Och noggranna beskrivningar av fångstmetoderna bredvid en på just ett sådant sätt infångad val! Jahooo!

Men inte nog med detta. Valskrället skapade ju trafikkaos!

Ni vet hur folk säger att skriftspråket genererar och att det var bättre förr – på alla fronter? Tidningarna innehöll artiklar av bättre kvalitet och all kritik mot allt var befogad? Mhm, jodå.

Share
30 kommentarer

Eftersom jag fyller år imorrn …

… drabbades jag nyss av ett nostalgiskt skimmer som lade sig som en sås över mitt skapande. (Jag skjuter alltså upp rejält och betalt skrivjobb för att knattra ner minnen som jag kanske redan har skrivit om i ett tidigare liv blogginlägg.)

Men vilka födelsedagar kommer man ihåg? Nu flyter alla födelsedagar ihop som en årlig sörja när de bara firas med ett snabbt jamåholeva på morgonen och en pizza på kvällen. Man måste helt enkelt se till att bli överraskningsfirad eller kanske ha maskerad med olika tema varje år för att åren inte ska bakas ihop som en kletig limpa utan fibrer eller russin. Jag kan knappt komma på hur gammal jag är eftersom jag redan för ett halvår sedan började förbereda mig på nästa siffra.

Men när jag fyllde 15 hände det saker: jag blev kidnappad av klasskompisarna och förd till hemkunskapssalen i skolan där vaktmästaren Bosse höll koll så att vi skötte oss i den annars tomma skolan. Obegripligt generöst, känns det som idag. Alla var utklädda i 50-talskläder med kladd eller tofs i hår och mat i långa banor serverades vid samma bord som vi på hemkunskapslektionerna led alla helvetes kval eftersom lärarinnan var så tråkig att all mat blev äcklig.

Jag tar fram fotoalbumet och försöker känna efter. Var jag glad? Var jag överraskad? Var det gott? Och allt jag tänker är ”men vilka bedrövliga bilder!” samt ”vad jag ser svettig ut”.

Jag fick det fotoalbum som bilderna fortfarande sitter i, en Snobben, godis och "kassettstället utan begränsingar”.
Jag fick det fotoalbum som bilderna fortfarande sitter i, en Snobben, lite godis och ”kassettstället utan begränsingar”.
Några av klasskompisarna. Konstigt att alla killarna kallades vid efternamn: Mikko, Gezo, Karlsson, Pekkari.
Några av klasskompisarna. Konstigt att alla killarna kallades vid efternamn: Mikko, Gezo, Karlsson, Pekkari. Åt vi popcorn? Jag som inte gillar popcorn!

Något som jag borde ha sparat under åren är alla önskelistor. (Självklart skriver ni väl önskelistor?) För tio år sedan (jag har kvar alla mina mejl sedan 1996, annars hade jag ju inte vetat) önskade jag mig

  • digitalkamera
  • skruvdragare
  • en ny stekpanna
  • basketskor.

I år önskar jag mig

  • en ny kamera
  • en ny skanner
  • en ny stekpanna
  • basketskor.

Jahaja.

Ska vi ta en favorit i repris? Min önskelista från julen 1970, när jag var sex år:

1. Pappa skal leka kurrjöma med oss. 2. Barby med veksande hår. 3. Seng till dokskåpet. 4. Bra jul med godis men det skal vara myket godis. 5. Kläder till Barbyn. 6. Färj TV. 7. Styken, stora med gliter. 8. Store bror. 9. Smyken. 10. Myket balonger. 11. Balet skor. 12. Kappa. 13. Gnuggbilder.
1. Pappa skal leka kurrjöma med oss. 2. Barby med veksande hår. 3. Seng till dokskåpet. 4. Bra jul med godis men det skal vara myket godis. 5. Kläder till Barbyn. 6. Färj TV. 7. Styken, stora med gliter. 8. Store bror. 9. Smyken. 10. Myket balonger. 11. Balet skor. 12. Kappa. 13. Gnuggbilder.
Share
34 kommentarer

Mina mest minnesvärda nätter

Som jag har berättat fler gånger tidigare, tycker mina barn om att sova på olika ställen. De flyter runt i huset och byter plats med varandra – och vi tycker alla att det är jättekul. Visserligen sover de oftast i sina egna sängar, men ibland i källarens våningssäng, ibland i en eller annan gästsäng, ibland på en madrass i vardagsrummet och somliga tider bredvid mig när jag har slängt ut den snarkande djefla mannen från den äktenskapliga sängen som heter ”Storasängenlandet” och är ett sovhav på 200 x 240 cm.

Så kom jag att tänka på att alla ju någon gång måste ha hamnat på ett eller flera konstiga ställen och där varit tvungen att sova. Lillasyster Orangeluvan sov t.ex. en natt – höggravid – på marken utanför en flygplatsen i Paris. Så nu kommer mina tre underligaste nätter:

1.
Den allra konstigaste natten spenderades i Alassio på italienska rivieran – osovandes. Jag var 19 år och blev uppraggad av en underbart vacker italienare som bjöd in mig till sitt rum för att där raskt meddela att nej, här kan vi inte stanna, nu ska vi upp i bergen på den däääääääääär. Jag tittade först på honom för att leta efter ”nä ja ba skoja-blicken” och följde sedan besviket hans pekfingerpek bort, ut genom fönstret, ner på en innergård och ja … där stod en jättestor motorcykel. Hopp upp!

Natten spenderades alltså på motorcykelns bönpall. Bönan blev jättekissnödig och ville inte vara med och leka längre, men kunde inte komma på hur hon skulle komma hem eftersom motorcykeln ju hade körts långt upp i bergen. Nåväl, det ordnade sig till slut och nästan hemkörd blev jag till och med. För italienaren – som ju hade stulit motorcykeln – blev tvungen att gömma sitt byte i en buske strax utanför byn.

Än en gång visar jag upp en bild från detta tillfälle:

Inte undra på att italienaren valde den blondaste, blåögdaste dummern.
Italienaren valde den blondaste, blåögdaste dummern.

2.
Den obekvämaste natten var en fågelskådningsnatt i gymnasiet. Som den ovana campare jag då var (och, får jag säga, fortfarande är), hade jag lindat in termosen med varm choklad i min sovsäck. För att den inte skulle gå sönder.

På den här tiden, förstår ni alla barn, fanns det nämligen inte ståltermosar. Alla hade termosar med handtag och pip och själva behållaren var av glas med lättkrackelerad plast runtenom.

En sådan här tror jag visst att det var.
En sådan här tror jag visst att det var.

När termosen gick sönder (det gjorde den alltid), rann innehållet ut i sovsäcken och vidare ut i min packning så att alla kläder – som de blåa, noppiga Hellyhansensockorna och den tjocka, egenstickade tröjan – blev kalla, blöta och mjölksura. Sov gjorde jag sedan mellan klasskompisarna Erik Söderberg och Per Norén, som inte alls höll om mig eller bjöd mig att krypa ner i deras värme som normala tonårskillar väl plägar göra. Nej. De vände rumpan mot mig och sov tungt medan jag hackade tänder så högt jag kunde för att de skulle vakna och tycka synd om mig.

3.
Här har vi ett uppsamlingsheat: alla nätter på obegripligt hårda liggunderlag i gymnastikhallar, på dagis, i klassrum och den där natten när jag sov i en bil och väntade på att min djefla man skulle springa 25-mannaorientering. Jag har även ”sovit” på golv utan liggunderlag och med två basketskor som huvudkudde. Där har vi kanske den främsta anledningen till att man ska idrotta: man tar ut sig fullständigt genom att ickesova och sedan lägga eventuellt resterande krafter i tävlandet så att en vanlig natt i en vanlig säng ju ter sig som himmelriket.

Och nu på lördag ska jag som vanligt sova i Översättarhelenas hall och i ottan vakna till den ljuva dunsen av morgontidningen! (Natten mellan fredag och lördag kommer att bli något att blogga om: jag har upptäckt att jag alls inte har hotellrum i Göteborg då – som jag har trott i två månader. Vad tror ni om att man råkar glömma att gå ut ur Bokmässans lokaler och lägger sig i en monter?)

En lämplig monter på Bokmässan?
En lämplig monter på Bokmässan?
Share
38 kommentarer

With a Little Help from My Friends …

Jag behöver er hjälp med en sak – och det gäller litteratur. Barnlitteratur!

Tidigare har jag ett antal gånger skrivit om Richard Scarry och de olika upplagorna av hans böcker – och berättat om mina egna förtjusande minnen av läsningen. Lilla, Lilla Lotten tyckte nämligen väldigt mycket om Scarry-böckerna.

Den ursprungliga versionen. (Richard Scarrys från 1960-talet. Klicka på bilden för större version.)
Den ursprungliga versionen. (Richard Scarrys från 1960-talet. Klicka på bilden för större version.)

Men i jakten på nya och gamla Scarry-upplagor, talade jag med flera bibliotekarier eftersom de ibland ringer och hör om jag verkligen vill göra ett fjärrlån som kostar så mycket nu när biblioteken har så ont om pengar och Scarrys böcker ju är så himla stora till formatet.

Och bibliotekarier tycker ofta inte om Rickard Scarrys böcker.

Alltså: många bibliotekarier som jag har talat med tycker illa om Rickard Scarrys böcker. Få bibliotekarier som jag har talat med tycker om Rickard Scarrys böcker. (Säger jag helt ovetenskapligt utan stödjande statistik.)

– Det står ju inget!
– Det finns ingen handling!
– Det saknas fullständiga meningar!
– Bilderna är fula!
– Vi har dem magasinerade längst ner i källaren numera.

Lilla, Lilla Lotten hade alltså fel. Eh.

Därför behöver jag er hjälp i kommentatorsbåset! Svara på några frågor – en eller två eller alla eller ingen. Motivera om ni kan.

1. Vilka barnböcker minns du? (Både positivt och negativt.)
2. Vilka ungdomsböcker minns du? (Både positivt och negativt.)
3. Vilka barn- och ungdomsböcker tycker du om nu – när du (väl?) är vuxen?
4. Vilka barn- och ungdomsböcker tycker du inte om nu när du är vuxen?
5. Ge exempel på barn- eller ungdomsböcker som barnen obegripligt nog gillar trots att du som ju är vuxen (väl?) klart och tydligt ser att det är rena skiten.

Vill du inte svara på frågor? Skriv då om tokiga bokminnen, åsikter om moderna barnböcker eller något annat. ”Bibliotekarie”, t.ex., är ett väldigt svårt ord att få till snabbt och lätt på tangentbordet. Det kan man också skriva om.

Nya versionen. (Det är osäkert om det är Scarry själv som gjorde ändringarna.)
Nya versionen. (Det är osäkert om det är Scarry själv som gjorde ändringarna.)

(Mina svar finns i kommentatorsbåset.)

Share
78 kommentarer

Richard Scarry och den mystiska brandposten

Vissa saker kan jag inte sluta skriva om. Det här är förmodligen inte sista gången jag yrar om Richard Scarry (1919–94). (Ex. nr 1. Ex. nr 2. Ex. nr 3.)

”ViLäser” skrev i förra veckan om mesredigerade barnböcker där ingen får röka, svära och dricka starköl. För då kan barnen tro att … att … att … det finns folk som röker, svär och dricker starköl! Usch!

Vi tar det lugnt och metodiskt nu. År 1966 kom Scarrys Allting runt omkring ut i Sverige (”Best Word Book Ever”, 1963). Den var översatt av Astrid Lindgrens dotter Karin och utkom i reviderad upplaga 1993 – och den har jag satt mig att granska lite grann. Den stora gåtan är:

Vem gjorde revideringen?

Gamla upplagan från 1977 (tyvärr inte 1966) till vänster, den nya från 1993 till höger. (Klicka på bilderna så blir de lite större.)

Jag har försökt utreda vem som har gjort vad och varför, men kommit till förvånansvärt få svar.

  • Är brandposten borttagen för att vi inte har sådana i Sverige? Nej, den är borta i den nya, brittiska versionen också.
  • Är pappan instoppad i köket för att barn inte ska få för sig att pappor inte hör hemma i köket? Ja.
  • Är den nya polisen en transvestit? Nej, alla poliskvinnor har ju kjol.
  • Är gamla fågelskrämmor skrämmande eller använder man blott kemisk bekämpning numera? Nej, men bondflickan är också ute på fälten och då fick fågelskrämman inte plats.
  • Är gamla tak rangliga och sneda och vinda, medan nya tak tillverkas med linjal? Ja, tydligen.

Men nu ska ni få höra. Det som är mest förvånande är att Richard Scarry himself tydligen var med och gjorde revideringarna. Med så himla taffliga teckningar, trubbig penna och pruttiga färger! Och tydligen skedde det redan 1980:

”In 1980, 17 years after he first published his Best Word Book Ever, Richard Scarry re-drew the cover to respond to claims of sexism. ’He became a target for social critics who were aware that children are influenced by the images they see,’ said children’s book historian and critic Leonard S. Marcus.”

I den reviderade, svenska upplagan är texten skriven av Stella Bonow-Hathorn. Hur ska man analysera dessa ändringar egentligen?

Pojkbjörn i gamla. En slarver.
Pojkbjörn i nya. Ofta en slarver, men inte idag.
Flickbjörn i gamla. Inte slarvig.
Flickbjörn i nya – med säng. Ordentlig för det mesta.

Ser ni att de nya teckningarna är plattare, sämre och tristare? Kanske beror det på att Scarry drabbades av en ögonsjukdom i slutet av 1970-talet. (Japp, oooh the irony, precis som att Goya blev blind, Dalí fick Parkinson, Tranströmer har afasi och Beethoven blev döv.) Kanske beror det också på Scarrys motvilja till projektet – han ville inte alls sätta rosett i håret på vältförarnallar.

”He maintained that because his characters were animals, and because most wore trousers, it was difficult to discern whether or not a worker was a man or a woman. Besides, most of the women characters dressed just like men anyway.”

Gammal upplaga utan rosett och ny upplaga med rosett.
På uppslaget med olika yrken har en underbar cowboyelefant ersatts av en synnerligen blek forskare.
Men hur tänkte de nu? ”Bettan” måste väl vara en svensk revidering? När Scarry på andra ställen har pyntat med kjolar och knypplade spetskanter, görs den befintliga flickbjörnen här om till … en björn som klär sig som Lotten Bergman!

Jag hade gärna lagt ut varenda uppslag här för att vi skulle kunna diskutera vad som är vettigt och kanske till och med viktigt och det som verkar vara något helt annat. Som att en skolelev i gamla boken klipper pappersgubbar, men i nya upplagan istället klipper stjärnor och trianglar (helt utan Y-kromosomer). Men då tar blogginlägget som vanligt aldrig slut.

Därför avslutar jag nu med en konstig bild – fast tvärtom på alla sätt …

I den gamla upplagan är brevlådan puts väck! Och i den nya har förutom brevlådan även den raderade brandposten från framsidan stoppats in.

Ja, jag kollade flera gånger så att jag inte hade förväxlat bilderna – det måste ju ha funnits en brevlåda från början. Vad som krävs här och nu är att någon hittar en originalupplaga från 1966. (Enligt Libris finns det biblioteksexemplar i Lund, Karlskrona och Stockholm.)

Men. Min lycka är gjord. Jag ska bara rita och skriva en barnbok som handlar om lagom farliga flickdjur och lite gulliga pojkdjur samt krydda med lättöl och svordomar som ”sjuttsiken” och ”attans”. Alla ska prata om rökavvänjning och heta Bettan. Eller så tar jag istället Scarry på orden och gör något roligt till barnen:

”Be funny without being stupid. Don’t do it in a way they’ve seen a million times before. And whatever the cost, don’t be boring.”

Tur att jag är så himla bra på att rita streckgubbarfigurer med kjol och spetskrage samt rosett.

_____________________
Här kan man läsa mer om Scarry.

Förresten. Om man pga. datumet letar efter aprilskämt här idag, får man gå bakåt i tiden och lära sig allt om ”Det allra, allra bästa aprilskämtet”. (Däremot kan jag så här i en väldigt intressant parentes berätta att jag nyss gick upp ottan och bytte ut tidningarna i brevlådan mot gamla tidningar.)

_____________________
Uppdatering
ZKOP delade med sig av en förtjusande länk till en jämförelse av den brittiska originalutgåvan med den reviderade. Ni måste kolla!

Share
51 kommentarer