Etikett: minnen

Var var du när …

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2016 00:01

… du fick reda på XX:s död, när du fick reda på att World Trade Cent…? Ja, ni förstår: ”flashbulb memory”.

Idag måste vi än en gång rekapitulera vad vi gjorde när vi fick reda på att Olof Palme hade blivit skjuten. Dels för att jag är så intresserad av min egen historia, dels för att jag precis har förstått hur det gick till när Sveriges Radio sände nyheten. (Mer om det strax.)

Den 28 februari 1986 var en fredag, och min vansinnigt snygge tandläkare drog denna dag ut en av mina visdomständer eftersom jag har en osedvanligt liten underkäke och väldigt rymlig överkäke. Inte förrän långt senare kom jag på att jag fick en annan, nyutsprungen visdomstand utdragen måndagen den 30 mars 1981.

Jag och min blifvande djefla man skulle båda två tenta lördagsförmiddagen den 1 mars 1986. Vi vaknade i mitt studentrum på Hallands nation och gick upp och åt frukost. Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod det att landets statsminister hade blivit mördad.

Men detta såg ingen av oss. Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Förstasidan – ettan kallad – såg vi inte åt.

I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna – mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att rabbla årtal och tänka på flyktiga kunskaper.

Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.

– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.

Jag frågade nu min djefla man om hur det gick till när han fick reda på att Palme hade blivit mördad.

– Ingen aning. Vi tentade! Och du berättade för mig. Men jag minns inte var. Men apropå död, jag skulle vilja kolla på minnesstenen efter Samsonov som dog 1914 och …
– Va? Hockeyspelaren?
– Nää…
– Pingisliraren?
– Va? Nä, alltså … en rysk general. Han be… Har du förresten hört talas om Bismarck-tornen? Dom f…

När Sveriges Radio började sända nattradio i början av 1960-talet var det mest musik, men även ett ”aktualitetsmagasin” ingick. Just 1986 bestod de två första timmarna efter midnatt av ”Stjärnornas musik”, som leddes av Staffan Schmidt – utan avbrott för nyheter. Men den 1 mars klockan 01:10 avbröts musiken och den hastigt inringde Jan Ström läste upp en text som han hade skrivit för hand på ett fullklottrat papper:

”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit.

Polisen söker en man i 35- till 40-årsåldern med mörkt hår och lång mörk rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm. Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens ledningscentral var det en taxichaufför från Järfälla Taxi som uppmärksammade att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme sköts klockan tjugotre och trettio, alltså halv tolv, för en och en halv timma sedan.

Regeringen har haft … samlats till ett extra sammanträde. Ingvar Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Hans enda kommentar när han kom till Rosenbad ikväll är att ”De e fruktansvärt”, sa han… till TT, när han kom till Rosenbad. Olof Palme skulle inom några månader fyllt 59 år. Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och statsminister under perioden 1969 till -76 och från 1982.

Med anledning av det inträffade kommer vi naturligtvis att lägga om nattens program i nattradion. Och ekoredaktionen återkommer naturligtvis med mera nyheter när vi har sådana att komma med.”

Detta föregicks av att en ”knäpp tant” hade ringt till Staffan Schmidt och klagat på den musik som spelades ”nu när Palme har blivit skjuten”. Hon avfärdades snabbt, men när en kollega som jobbade på BBC också ringde och ställde frågor om Palme, blev Schmidt misstänksam och gick till den obemannade Ekoredaktionens TT-printer … där han hittade en remsa om just Palme.

ttremsa — Och då ringde man till Jan Ström.

Men … vad var det som hände när jag drog ut visdomstanden den 30 mars 1981? Jo:

96 kommentarer

Madeleinekaka … fast ändå inte?

Publicerat av Lotten Bergman den 30 december 2015 23:32

Jag drabbas ibland av minnesassociationer som jag är rätt trött på.

Lotta Lotass skriver i Nationalencyklopedin:

”På spaning efter den tid som flytt börjar med att huvudpersonen, Marcel, äter en madeleinekaka doppad i lindblomste och genom denna smakupplevelse får hela sin barndomsvärld öppnad för sig.”

Om jag finge välja, skulle jag vilja öppna min barndomsvärld när jag t.ex. äter leverpaté, så att det inte sker alltför ofta. Men så funkar det junte.

Har ni några exempel på minnen som dyker upp, men som inte nödvändigtvis är positiva? Ungefär som när Teskedsgumman blir liten som änna tesked och stönar ”nej, inte nu igen”.

Jag har dessa:

• När jag känner en viss lukt, minns jag båtresan med familjen Stenson till England 1973 – när vågorna gick höga och alla på hela färjan kräktes. Utom pappa. Han gick upp till restaurangen och ville ha smörgåsbord, men hela personalen satt och kräktes på golvet i köket och hade inga planer på att steka köttbullar.

• När jag däremot kräks, ser jag en rosa blomma framför mig – den fanns på tapeterna i mitt rum på Mätaregränden i Lund. ”Å neeej, inte den där blomman igen!” säger jag med munnen full av morotstärningar.

• När jag lägger bokstäver på ett visst ställe i Wordfeud – i nedre högra hörnet – tänker jag på höghusen i Årby i Eskilstuna.

Enligt Wikipedias artikel om ”involuntary memory” kan man dela upp dem i tre varianter:

minnen man tycker om
biprodukter av andra minnen
minnen man inte alls uppskattar.

Jag frågade lillasyster Orangeluvan om hennes illasmakande madeleinekakor, och hon svarade:

”Jag hade en sådan minneskoppling (flashbulb memory?) senast idag när jag tänkte att det var väl sjutton att jag alltid skulle tänka på samma sak när jag gjorde en viss grej, men vad det var har jag glömt.”

Vad skulle de kunna heta, de här menlösa minnena? Bara ”associationer” låter ju jättetrist …?

87 kommentarer

Årets konstnärliga pumpamotiv

Publicerat av Lotten Bergman den 1 november 2015 14:36

Jag vet inte jag … om mina föräldrar hade haft en blogg när jag var liten hade det inte funnits särskilt mycket att orda om.

2 april 1964
Tvåmånadersdagen! Lotten väger nu 5 340 g. Alla andra barn förde ett väldigt liv på BVC, men hon bara tittade sig omkring.

3 januari 1965
Pottan fungerar bra.

17 maj 1965
Anar en blivande bollspelare.

hoppalottenhoppa — Tränar hennes hoppspänst så här.

Tillbaka till nutiden, för våra barn verkar vara mycket intressantare än jag någonsin har varit. Femtonåringen här hemma i huset har sedan några år ett pumpaprojekt som går ut på att karva något som ingen annan har karvat. Så här har pumporna sett ut (bilderna är tagna med dassig mobil) sedan 2012:

tre_pumpor — Captain Jack 2012, Einstein 2013 och Mona Lisa 2014.

Igår eftermiddag satte hon igång efter att först ha bett om inspiration både här i kommentatorsbåset och i sociala medier.

dalipumpa — I expressfart tittar hon på en bild på datorn, ritar till synes på måfå med whiteboardpenna på skalet och börjar skrapa på ett sätt som ser helt oplanerat ut.

dali nära — Ibland kom hon ut från toan (arbetsrummet) och sa ”nu gör jag bara fel, så nu måste jag ha en paus”. Men vi såg inga fel.

dalifardig — Salvador Dalí! Tricket är förstås hur djupt man karvar. Men hur i hela friden orkar tjejen fokusera utan att ge Dalí en rak höger efter att i en hel timme ha stirrat upp i hans näsborrar?

dalilock — Och om man lyfter på locket kan det se ännu mer surrealistiskt ut …

För mig är det hela snudd på obegripligt.

Här kommer förlagan!

dali (1) — Fast Femtonåringen (aka Moa) gjorde om mustascherna eftersom de inte riktigt skulle funka i karvningen och t.ex. krocken med näsborren skapar otydliga konturer.

62 kommentarer

Barnsjukdomar jag haft

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2015 00:01

Jag läser i en ett år gammal artikel att vissa bostadsområden i västra USA har drabbats av något som börjar likna epidemier. Och att det underligt nog handlar om barnsjukdomar som man nästan har lyckats utrota med hjälp av vaccinationer.

(Som faktiskt borde stavas annorlunda. Fast inte som på polska [szczepień] eller walesiska [brechlyn] och isländska [bóluefni] utan mer som norska [vaksine].)

Det är obegripligt dumt. Joorå, jag begriper att folk har rätt att vara misstänksamma när det gäller nya vaccinationer och kanske till och med onödiga vaccinationer – särskilt om de orsakar narkolepsi eller förlamning. Men nu är det de facto bevisat att vaccinationerna mot barnsjukdomarna har fungerat. Det är idioti att pga. sin egen vuxenångest bestämma att barnen ska slippa sprutan mot mässling, röda hund, kikhosta och påssjuka. (Brukar man vaccinera mot vattkoppor? Jag vet att vaccin finns, men här i huset har alla barn kliat sönder sig varsin gång. Trooor jag.)

Tydligen är det bland de absurt förmögna människorna som denna anti-vaccinations-vurm sprider sig – bland hälsoivrande Hollywoodskådespelare. Idioter. (Förlåt, men det kan inte uttryckas annorlunda. Jo förresten: troglodyter!)

I en annan artikel läser jag att man i Beverly Hills vaccinerar färre barn än i Sydsudan, där man har ett inbördeskrig som står i vägen för vaccinationerna. ”When actors play doctors on TV, that does not make them actual doctors.”

Själv hade jag i tur och ordning röda hund, vattkoppor och mässlingen under tre år och led fasansfullt av att vara prickig. Mamma försökte fotografera mig (som om hon vore en bloggande mamma 30 år senare), men jag lät henne inte, så fåfäng jag var.

Påssjuka hade jag först på ena sidan och sedan på båda, vilket ju var djupt orättvist. Jag var så sjuk, så sjuk under den fantastiskt varma sommaren 1975, när familjen Stenson hyrde mormors kusins jättehus på Ljusterö. Alla i huset packade badprylar och tjoade och skrek samt åt knäckebröd och annat hårt och raspigt som jag inte ens ville titta åt. Isglass rev och slet i halsen och allt var verkligen bedrövligt. Och ingen ville ta i mig ens med tång. (Jag minns nog fel här: man ville väl ha barnsjukdomarna så var de liksom färdighavda?)

Nu till era erfarenheter: minns ni era barnsjukdomar?

84 kommentarer

Kvällsfika?

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juli 2015 23:29

Det händer förvisso mer spännande ting än att jag ibland äter en skål fil efter basketträningen. Man håller t.ex. precis exakt nu på att tolka signalerna från Pluto-resan och Nasa delar med sig av allt och forskarna grälar fortfarande om Plutos status som planet eller inte planet. Och i SvD har jag hittat en skribent som läser skönlitteratur som fan och jag själv gör det: med oerhört skeptisk lupp. Dessutom kan man i de s.k. kvällstidningarna läsa så mycket dumheter (en familj hittade tydligen ett klotrunt ägg i en äggkartong och det är minsann jättechockerande) att man nästan glömmer bort att kvällsfika.

Och där är vi tillbaka till startpunkten: kvällsfika.

– Oh, nej, jag äter inte efter klockan 18.
– Neeeej, det får man inte, för då blir man TJOCK.
– Kvällsfika? Vaddå? Macka? Kolhydrater, äru inte klok?

När jag var liten åt vi alltid kvällsfika. Om vi inte kokade te och drog fram mackor, smör, ost, sladdriga salladsblad, paprika och gurka vid 21-tiden på kvällen, var vi förmodligen inte hemma. Eller döda. Inget – inget – kunde hindra oss från att kvällsfika.

Den där tekannan längst till höger hade vi.

macka_paprika — Precis sådana här mackor åt vi.

Vi sparkade av oss träskorna, samlades i köket, någon läste högt ur Röster i radio/TV och så satte vi oss att titta på något alldeles jättespännande på tv.

(Och på sommaren lyste solen hela tiden och mitt minne är alltid till 100 % korrekt.)

Men hur är det med mina stackars barn? Får de något att äta strax innan de går och lägger sig? Näe. Och känner jag månne att jag behöver äta något ett par timmar efter kvällsmaten? Näe … Jag är för tusan mätt.

Det här är ju jättetrist. Nya forskarrön påpekar dessutom att det inte alls är döden i grytan och en förbannelse, utan att det faktiskt kan vara snudd på sunt att inte gå och lägga sig på tom mage.

Är kvällsfikat på utdöende eller är det bara jag som har tappat fikagnistan? Äter vi sådan ohemult stora portioner till kvällsmat att det inte känns befogat att fylla på lite? Jag saknar kvällsfikat …

36 kommentarer

Glad påsk?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 april 2015 15:52

Det fanns en tid när jag då och då beordrade barnen att lägga bort all elektronik för att jag hade bestämt att det skulle vara ”datorfri dag”. Jag minns inte vad vi gjorde istället, men förmodligen rullade Chaplin, Nils Poppe och Hasse & Tage på tv:n. Ibland tittade barnen på filmerna. I flera minuter.

För fem år sedan inföll ett sådant infall på självaste påskafton.

Där bet jag mig själv i foten eftersom jag ju skulle göra lappar till ”äggletningsjakten”. Då skriver jag ut ledtrådar på mystiska platser och så får barnen springa omkring och leta och dessutom göra det i samlad tropp och allt vi vuxna upplever av dessa tio hysteriska minuter är:

– AJ!
– Min tur att läsa!
– Spring inte i trappan för då trillar tavlorna ner!
– Mamma!
– Nej, inte det kylskåpet! Det andra!
– Ut! Får vi springa ut utan skor?

Nu är två av de fem barnen myndiga och skulle inte komma på tanken att ta en paus från elektroniken. Eller att lyda mig. Och förresten har jag skruvat fast tavlorna i trappan så de kan inte trilla ner ens om man använder ett bräckjärn.

Så hur gjorde jag då dessa lappar 2010 när jag inte fick använda datorn? Den dåvarande Tioåringen fick i uppdrag att dokumentera:

(Vafalls? Papper och penna, föreslår ni? Hrrmppffpf, jättetrist ju.)

Ägg på er!

Uppdatering!
Ökenråttan i kommentatorsbåset har för allas vår skull (hedningar hela bunten) besökt en kyrka. Jag vill dela med mig av hennes upplevelse:

”Nyss hemkommen från orgelkonsert i kyrkan. Under konserten studerade jag glasfönstret bakom altaret. Till höger fanns en kille med en massa rökta böcklingar uppträdda på ett spö. Till vänster stod en kvinna med ett fat med rullsylta. Bakom henne hade en karl trätt upp några ringar med fläskkorv på armen. Jag tyckte inte att jag kunde minnas dom här charkuterierna från Bibeln – jag forskade ju om religiösa symboler häromdan, ju – så efter konserten gick jag fram och tittade lite extra noga. Han med böcklingarna var kung David som spelade på sin guldharpa. Slarvsyltan på fatet var Salome med Johannes döparens huvud. Fläskkorvarna har jag inte lyckats reda ut. Och fläskkorv … Nää, det går inte ihop.”

47 kommentarer

Mitt liv som semmelbagare

Publicerat av Lotten Bergman den 17 februari 2015 20:21

semmelbageri — Husmödrarnas bageri i Eskilstuna anno dazumal.

Om semlor kan man skriva mycket. Vilket jag verkligen har gjort under åren. Mitt favoritminne är när den nuvarande Femtonåringen som sexåring på fettisdagen med grädde på näsan plötsligt utbrast:

– Men var är marmeladen? Va?

Vi andra runt bordet stirrade på varandra med gräddmustascher. Marmelad? Nu? Här? Va?

Men förklaringen var enkel. Den besvikna sexåringen hade naturligtvis förväxlat ordet marmelad med ordet mandelmassa.

Annars är det mest Skogaholms sirapslimpa som får mig att tänka på semlor. Detta för att jag under januari, februari och mars i tvåan på gymnasiet (1983) varje måndag mellan 20 och 23 skyfflade semmelbullar i en brödfabrik i Kristineberg i Stockholm. Skogaholms gav mig senare samma år fem veckors skiftarbete i brödsorteringen, vilket höll på att ta knäcken på mig fullständigt varför jag tog alla mina intjänade pengar och köpte en restresa till Rivieran och kom hem med 0 kr på fickan.

hamb_semla — Traditionell fettisdagsmat hemma hos Bergmans.

Men de här tre månaderna med semmelskyffling ligger och skaver i minnet. Jag skötte mina gymnasiestudier någorlunda och spelade basket nästan varje dag, men av någon mystisk anledning låter mina föräldrar mig komma hem efter midnatt varje måndag? (Ingen av dem minns detta.) Nu kollar jag om jag kanske har överdrivit uppgiften och dito -offringen.

taby_kristineberg — Eniro säger att denna sträcka med bil tar 18 minuter. Jamen det hade ju varit helt okej – om jag 1983 hade haft 1) bil 2) körkort.

Kommunikationerna är förstås bättre nu, men ändå … om jag hade haft samma jobb idag, hade jag ändå kommit hem … nästan halv ett!

Nä huuu, vad jag curlar mina barn. Nu ska de ut och jobba! Saltgruvor och brödfabriker, öppna era portar!

34 kommentarer

Gilbert O’Sullivan och hans Ooh-Wakka-Doo-Wakka-Day

Publicerat av Lotten Bergman den 31 oktober 2014 20:08

Jag minns precis var jag var när jag hörde att

John Lennon hade blivit mördad (i mitt rum hemma)
prinsessan Diana var död (i en bil strax utanför Viken i Skåne)
Björn Borg skulle lägga av med tennisen (vardagsrummet hemma).

(Nej, Lennon mördades inte i mitt rum, Diana dog i en annan bil och Borg … ja, ni förstår.)

Dessutom vet jag precis var jag var när jag 1972 hörde världens absolut bästa låt.

Jag stod i min kompis Lisas vardagsrum på Bygglovsgr. 13 i Lund och stannade mitt i steget. O-acka do-acka dej sjöng någon någonstans och det var alldeles ljuvligt och fantastiskt. Jag lyfte blicken, såg mig om och stirrade sedan mot musikkällan och kände hur hjärtat slog lite snabbare än nyss. Ungefär likadant brukar musiknördar berätta om sina känslor när de hörde t.ex. Beatles första gången, vilket ju är hemskt mycket coolare. Min första idol var alltså en irländare med svintohår: Gilbert O’Sullivan.

Gilbert_O'Sullivan_-_TopPop_1974_1 — Gilbert O’Sullivan som 28-åring 1974.

Jag känner ingen, säger ingen, som har haft Gilbert O’Sullivan som idol. Å andra sidan känner jag heller ingen som prioriterar basket framför städning eller grammatik framför fungerande bil. Ah well.

Om ni inte hade hört den låten, kanske den här har något bekant över sig?

Inte det? Okej, kanske Gilbert & Sullivan är intressantare? (Pffft!)

Jag har fortsatt med min trallala-musiksmak och är just nu fokuserad på denna låt: ”Love Runs Out” med One Republic (som inte är One Direction):

Så! God fredag på er alla! Här har vi tvåmetersmän i köket och det är faktiskt nästan lika underbart som O-acka do-acka dej var 1972.

41 kommentarer

Brev … brev … brev … och minnen

Publicerat av Lotten Bergman den 31 oktober 2013 17:13

Jag sliter mitt hår, fnittrar, nyser, torkar ögonen, rodnar och pratar enstavigt.

– Va?
– VEM?
– Nej.
– Nej.
– Varf…
– Skit.

Jag har hittat en hel flyttkartong som är full av mina brev från ungefär 1978–84. Det är både brev till mig och karbonkopior eller avskrifter av mina egna, skickade brev.

Där ligger även almanackor som jag förde parallellt med mina utförliga dagböcker med lås och dessutom tidningar som handlar om milstolpar som mördade presidenters begravningar (någon annan än jag måste ha sparat dem), Björn Borgs pensionering och tennislandslagets framgångar.

Almanackor, elevkalendrar och anteckningsböcker.

Vecka 19 1983 var det tydligen bråk om ost och tidning. Jag skulle kolla något med Larry Robinson och träna P72-laget kl 18. Vidare var det repetitioner på någon pjäs och jobb på Danderyd (sjukvårdsbiträde). — Vecka 19 år 1983 var det tydligen bråk om ost och tidning. Jag skulle kolla något med Larry Robinson och träna P72-laget kl 18. Vidare var det repetitioner på någon pjäs och jobb på Danderyd (sjukvårdsbiträde).

Har vi någon arkivarie i kommentatorsbåset? Vaaad ska jag göra med allt detta? Ska man spara på ohyggligt utförligt antecknade diskussioner med två klasskamrater om en resa till London som kanske skulle bli av men inte blir av om inte pengar flyter in och huruvida någon känner sig illa till mods och egentligen inte vill åka bla bla bla blaaaa? Ska jag skanna in små lappar som vi kastade till varandra i gymnasiet (Tibbleskolan) och fyllde med så liten text att jag idag måste plocka fram förstoringsglas för att kunna se?

För övrigt måste jag säga att stilen på de små lapparna påminner farligt mycket om Facebookinlägg med ”finaste” och ”love you” och ”bästaste vännerna” och annat ungdomligt. Det står till exempel:

– Du är underbar, jävla lappjävel!
– Snygg tröja, stickat den själv?
– Matten är tristast.
– HATAR SKOLAN!
– Måste prata med dig om en grej på rasten.
– Majjens öron lyser när han står framför lampan.
– Kan du inte komma och sätta dig bredvid mig?

Lapparna kommer bara från Simpan, Maite, Ru, Lisa, Erik I, Erik II och Perre och inga andra – och jag undrar om jag över huvud taget umgicks med resten av klassen. Trivdes gjorde jag i alla fall, även om det ibland ser ut så här:

På västfronten intet nytt i samma andetag som löntagarfonder.

Mitt i allt gymnasialt hittade jag plötsligt en lapp från 1977. Jag och fyra andra tjejer planerade att campa i Byske, men efter månader av planering backade plötsligt mina föräldrar och påtalade det olämpliga i att låta 13-åriga tjejer sköta sig själva i flera dagar. Då gjorde de fyra andra en liten namninsamling och gav till mina föräldrar med det mest lysande, retoriska argumentet världen hittills hade skådat.

84 kommentarer

När jag försökte bli antagen till Scenskolan

Publicerat av Lotten Bergman den 14 oktober 2013 19:16

Tydligen har jag i runda slängar 326 gånger nämnt att jag hade tänkt bli världsberömd skådespelerska, men att världsordningen och otur gjorde att jag råkade bli språkpolis istället. Men än har jag inte berättat precis hur det gick till.

Det var på våren i trean i gymnasiet som jag försökte komma in på Scenskolan, som egentligen hette Teaterhögskolan i Stockholm och som numera heter så här:

Jag hade haft mina skådespelardrömmar sedan sjuårsåldern och gått på teaterkurser och dramagrupper under alla åren som vi bodde i Luleå. När familjen Stenson 1982 flyttade till Täby och jag plötsligt kunde välja DRAMA som ett av ämnena i gymnasiet, föll alla bitar på plats. Jag slapp spela Shakespeares ”Så tuktas en argbigga” med politisk vinkling (rädda jobben i Norrbotten) och jag slapp alla uppvärmningsövningar där vi i timmar skulle sitta och hålla varandra i hand, mumla indiska ord och sedan stå upp och falla i varandras armar. Plötsligt fick jag spela teater! På en stor scen! Få beröm! Applåder! Busvisslingar! Blommor!

Hybris.

Det första inträdesprovet väljer man själv; de andra bestämmer Scenskolan åt alla som vill prova in. Jag litade fullt och fast på att min dramatiklärare skulle välja en bra scen åt mig och att hon skulle coacha mig genom alla repetitioner. Men så dog hennes man … och jag hade den goda smaken att inte prioritera scenskoleprovet framför hennes sorg. (Jag hade planer på att gå fram och tillbaka utanför hennes hus och då ”råka” stöta på henne och berätta om dilemmat … men förmodligen kom en basketmatch eller sunt förnuft i vägen.)

Jag valde då den enkla vägen och tog en scen ur en Dario Fo-pjäs som vi nyligen hade satt upp. Jag kunde ju replikerna, jag hade ju blivit regisserad – och begåvad var jag ju. Scenskolan var liksom bara ett litet hinder på vägen för strax skulle Hollywood ringa.

Dagen för provet kom. Vi ungdomar med tiljedrömmar satt i ett väntrum och hackade tänder. Några gjorde röstövningar, några satt i yogaställning, de flesta rabblade repliker. Jag satt lugnt och inväntade min stund och njöt. Åh, vad juryn skulle nockas av mig.

Så blev det min tur. En av de sju domarna var tyvärr Tomas Pontén, som samtidigt spelade i Kung Lear på Dramaten – som jag såg åtta gånger våren 1984. Jag beundrade alla Dramatenaktörer gränslöst. Jag darrade till, tappade hakan, snubblade upp på ett litet podium, svarade på komplett ointressanta frågor och hörde Tomas säga ”ja, du kan börja nu”.

Kung Lear-repetitioner 1983. Från vänster Per Mattsson, Margaretha Byström, för mig okänd man, Ingmar Bergman, Per Myrberg och så Tomas Pontén.

Jag stirrade på honom. Men var var min motspelare då? Jag hade ju noggrant valt en passionerad grälscen med örfilar och fall till golv samt skrikande av obsceniteter – och sånt kan man ju inte sköta själv! Jag blundade, svalde, tittade upp och sa:

– Min motspelare?
– Hon sitter där, sa någon i juryn och pekade mot ett mörklagt hörn i rummet.
– En hon? Ska hon sitta där?
– Ja. Du kan börja nu.

Om jag då hade vetat att nästa provtagare var Helena Bergström (som antogs), hade jag kanske gett upp. Om jag hade vetat att man inte kan komma lite halvförberedd och att det drällde av andra blondiner med nästan samma utseende som jag (till exempel Katarina Ewerlöf kom också in), hade jag kanske varit mån om att verka lite smartare än jag nu gjorde.

Men jag spelade snällt upp min scen. Repliker som ”slyna!” och ”du är min fru” peps fram ur det mörka hörnet – och när örfilarna delades ut, agerade jag som i en pantomim så gott jag kunde.

– Tack, tack. Det är bra. Du kan gå nu.
– Eeeeh. Tack. Jag tänkte bara fråga … manuset till andra provet – var hämtar man det?
– Det ska ha skickats hem till dig för två månader sedan.
– Ja, jag vet, men jag har inte hunnit … och jag vet inte … riktigt var de är … eh.

Men inte ens där insåg jag vilket katastrofalt dåligt prov jag hade gjort. Senare på dagen kom Björn Andresen (världens vackraste pojke i Döden i Venedig) och Benny Haag (Xerxes) och gjorde sina prov – och kom in. Själv åkte jag hem, ringde numret som man skulle ringa för att höra en inspelad röst tala om vilka som hade gått vidare … och drabbades av en chock när mitt namn inte var med.

Jag intalade mig att det var deras förlust och att jag nog skulle bli upptäckt på egen hand och att det där med teaterskola bara stöper alla skådespelare i samma trista form. Pffffffft, liksom.

Helena Bergström, Katarina Ewerlöf, Gabriella Boris, Benny Haag, Niklas Hald, Anders Byström, Per Sandberg, Anders Hambraeus, Bia Franzen, Petter Heldt, Anette Kischinowsky, Eva Claar. (Fast inte i den ordningen på bilden.)

De som kom in tog examen 1988 – samtidigt som jag började jobba på Nationalencyklopedin och då hade hand om bland annat ämnet ”drama”.

Oh, the irony.

58 kommentarer