Förändringen består i att jag i allt högre grad håller intervjumonologer med mig själv. Det är inget nytt i och för sig, men nu är jag väldigt fokuserad på
- meningen med livet
- varför just jag finns
- att det ju regnar hela tiden
- att jag aldrig, aldrig ska få amma ett litet barn igen
- att pfah, det är ingen idé att rensa i källaren eftersom vi snart dör ändå.
Jättekul, verkligen jättekul, Lotten. Jag hade ju kunnat hålla dessa monologer på ett mycket intressantare sätt – genom att till exempel fundera på
- meningen med SL:s obegripliga biljettsystem
- varför just jag blev svensk
- att det ju är soligt mest hela tiden och bara regnar när jag är på Gröna Lund, så det så
- att jag aldrig, aldrig ska få mjölkstockning igen
- att pfah, det är ju ingen idé att älta och fundera eftersom vi snart dör ändå hela bunten.
Jag har ätit liknande antiinflammatorisk medicin förut — under de sista veckorna av gymnasiet. Jag kom då för sent lite för ofta, fick oväntat inte alla rätt på matteproven, tappade bort mina repliker under dramatiklektionerna och var … allmänt sur. En gång reste jag mig mitt under en lektion upp och travade med högburet huvud ut ur klassrummet när jag inte tyckte att läraren var okej som plötsligt och – kan ni tänka er – utan förvarning delade ut ett oförberett läxförhör. (Han hade förstås förberett det. Men inte jag.)
– Vad är meningen med det här? sa jag uppbragt … och bara gick.
Det blev alldeles tyst. Hela klassen stirrade på mig. Det busigaste jag annars hade gjort var att sitta längst bak i klassrummet och lyssna på hockey-VM i en miniradio. Två killar reste sig också upp och följde med mig – i tron att det handlade om en anarkistisk protest mot överheten.
Sedan protesterade vi – jag och de två killarna – vilt genom att dricka te i en halvtimme innan vi lomade iväg till nästa lektion. Och nu kommer jag att knyta ihop denna osammanhängande (men inte särskilt akuta) livskris som beror på antiinflammatorisk medicin, krånglande knän och ett plötsligt dödsfall.
En av mina klasskompisar från nyss nämnda gymnasieklass dog för en dryg vecka sedan. Naturligtvis har andra klasskompisar också gått samma väg sedan vi gick ut – eftersom det är snart 30 år sedan – men det här, det grävde ett litet hål i mitt hjärta. (Den satans cancern tog henne.)
Hon hette Ru liksom kängurun i Nalle Puh, och hon var så vansinnigt säker på sig själv. Jag var ju bara en liten blond lantlolla som inte visste varken ut eller in när det gällde något alls (förutom att basket var kul och att … att … näe, inte så mycket mer). När vår lärare en gång rabblade Sveriges stora författare och då nämnde Selma Lagerlöf, blev Ru arg.
– Näe. NEJ! Selma Lagerlöf är ren skit! Upphöjd till skyarna bara för att det liksom saknas en tant blad gubbarna! Pfffft! Skitsnack!
Jag satt där och nästan tog mig åt hjärtat och tänkte:
– … det där kan Ru inte mena …
– … hon kan på inga villkor ha kommit på det själv …
– … hon måste ha blivit hjärntvättad!
Men jag hade förstås fel. Ru menade det, hon ansåg att Selma Lagerlöf var kass och satt där och hävde ur sig sin välformulerade ilska mot den sedan länge döda författartanten. Läraren höll förstås inte med, men Ru gav sig icke. Hon var även emot religiöst hyckleri och kom inte närmare en kyrka än möjligtvis att hon satt med oss i ”kyrkfiket” där vi hängde på alla håltimmar och skolktimmar … och förstås under alla de vilda protesterna mot oförberedda läxförhör.
Så. Den blonda mesproppen tramsar vidare medan den smarta, coola, självsäkra och i största allmänhet fantastiska Ru inte kan göra annat än att (och nu citerar jag henne själv) ”ätas upp av maskar eller eldas upp – skitsamma man är fan död när man är död”.
Ska bara även här tala om att det blir kommentatorsbåskalas hemma hos mig fredagen den 16 augusti. Alla som läser eller skriver i båset är välkomna!
(De allra blygaste som inte skriver [än] kan mejla mig: lotten@bergman.com.)
Tror du inte att vi kommer att vara döda då? Det är ju jähättelänge till den sextonde!
Det var sorgligt med klasskompisen, Lotten. Det är alltid orättvist när folk dör för tidigt. Och det orättvist att man inte får uppleva fina saker som att amma barn hur mycket som helst. Men jag tycker du verkar ha bra koll på deppigheten.
Bästa sättet att ta sig genom är att
1. Sparka på kuddar och stolar (dock icke kakelugnar, de ska sparas till sportprogrammen).
2. Vara totalt o-Lottensk och gå ut i ett grustag och gråta. I brist på grustag finns ju källaren, där du efter en stund kommer att hitta något spännande.
3. Äta glass. Alternativt choklad. Skumpa och whisky i måttliga mängder är inte heller att förakta.
Att deppa och undra varföre är en del av livet. Man sätter liksom ner fötterna på golvet och känner var det finns.
Protest mot textinnehåll! Avseende
■att det ju regnar hela tiden
Torraste sommaren på länge. I varje fall i Kafjärden öster Eskilstuna.
OK äntligen upp emot 10 mm igår och ytterligare några under nyligt kort kraftigt störtregn.
Vet ju efter att ha hängt här i båset, dock utan att själv kommentera så värst, att det inte är ett ställe för tillrop av sorten ”kramiz, finaste du, styrkekram, <3 och liknande. Kan jag ändå få säga att Lotten är precis som Ru; smart, cool och i största allmänhet fantastisk? Samt förgyller mina dagar med sina alltid underbart välformulerade, fyndiga och allmänbildande inlägg.
1.) Ru hade fel (må hon vila i frid). Selma var bra.
2.) Fick i detta blogginlägg lära mig att ”lomma” också kan heta ”loma” och att SAOL i sin app godkänner båda.
Bra insikt, Anna.
Här kör vi med rakare puckar. Inge snömos.
Förresten så är Lotten en jävel på att uttrycka vad hon faktiskt känner. Och en liten tuffing är hon också.
Några ”kramiz” kommer heller icke härifrån, hu. Däremot deltagande med att mista någon man sätter värde på. Samt bifaller jag Annas beskrivning av förhållandena.
Den sextonde vet jag fortfarande inte hur det står till med bafatt min andra hälft kommer att vara i Skåne åtminstone delar av den veckan, vilket innebär att det är transportfrågan (vi har bara en bil vilket räcker för det mesta, men ibland sitter jag ju helt enkelt fast) och fågelfrågan (man kan inte lämna pippi hur som helst) som hänger i vinden. Om han kommer hem i god tid och vi inte måste göra annansak (vilket man heller aldrig vet förrän typ strax innan) så går det, men annars går det inte. Uj. Jag får vara en sån som säger jagvilljagvillmenbarakanske, ända fram till deadline.
Det enda vi vet om vårt öde är ju att vi en gång skall dö…
MEN
Alla hormoner som sprutar fram under adolescensen försöker ju eliminera denna visshet. Då kanske Selma verkar vara en tramsig tant. Ju äldre man blir desto större hjälp kan man ju få av ”di store”. Min favorit är:
Über allen Gipfeln
Ist Ruh,
In allen Wipfeln
Spürest du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
Ruhest du auch.
som jag lärde mig redan i klassen motsvarande nuvarande 8:an.
Mig har den hjälpt att förstå att njuta av ögonblicket i tid – dessutom finns det ju inget så läkande för själen som NATURENS SKÖNHET!
Jag har ju mitt Öresund
OCH
Mina underbara 11 barnbarn! Carpe diem
Annika. Fågel, som hänger i vinden?
Förstår inte.
Vad har jag missat?
Örjan
The answer, my friend, is blowing in the wind? Kanske?
Örjan, fågeln som hänger i vinden (nej, helst inte — jag har en lång och fotblödande anekdot om hur den fågeln faktiskt hängde på vindbyar en gång …) är alltså vår vittofskakadua Gandhi. Man lämnar inte papegojfåglar ensamma hemma hur som helst. (Och nä, jag väntar mig inte att någon utom möjligen Niklas, som lever under liknande omständigheter, ska komma ihåg att jag har pippi …)
Annika: Har inte ens minne av att du någonsin berättat om din kakadua tidigare.
Tips via Niklas info. Öppna inga fönster när fågeln är utanför sin bur! Speciellt inte om det är fryskallt utomhus.
Vågar knappt fråga Niklas hur det är med nyplutten…?
”Döden, döden, döden.”
Det som räknas sedan är minnena och dom förvaltar du väl!
Ser för övrigt en trivial snyftarfilm med denna sköna replik:
”När man blir äldre uppskattar man dom minnen man har istället för att sakna dom man inte har” (The Lucky One)
och, nyplutten lever och frodas. Det ligger ett litet tornseglarsus över vardagsrummet som man annars bara hör utanför huset.
Fias första och värsta smitning skedde genom en dörr. Vi misstänker att hon funderat ett tag på vad det var där utanför innan hon stack. Hon kunde ju inte veta att det var -15ºC där utanför. Tyvärr har den flygturen fått konsekvenser för hennes fötter. Hon har bara en klo kvar.
Hennes senaste flygtur till Ardre för två månader sedan har inte lämnat några men. Den gången räddades hon av en snabbtänkt växeltelefonist vid Sveriges Radio i Stockholm. Och av en vänlig kvinna i Ardre med ananas hemma.
Jag tänker fortfarande ”stackars!” när jag hör (äh, läser heter det kanske) talas om Fias fötter, men hon verkar ju glad ändå.
Själv konstaterar jag att Gandhi flyttade in hos oss den 17 september 1983, så vi närmar oss 30-årsjubileum. Jösses. Det sägs att de kan bli 60. Eller 80. Tja.
Niklas, hur är det med bilderna, har du bilder (utropstecken frågetecken utropstecken) på nypluttan? Eller bara Fia, för den delen …
Annika, jag har inte tagit någon bild på nyplutten än men jag kan försöka imorgon när ljuset är bättre. Fia har jag hur mycket bilder på som helst men hur ska jag skicka?
Hon är glad och är den som fattar minst av hennes handikapp. Det tråkigaste är att hon har svårt att hålla i saker (och mat, hon äter som en kråka). Vänsterfoten är värst skadad och hon är just vänsterfotad.
Niklas, lägg upp bilderna på t.ex. imgur eller photobucket.
Skapa sedan ett album och länka albumet hit.
Niklas, kan man inte ge Fia någon sorts proteser?
Du har inte träffat Fia.
Min uppfattning är att hon skulle känna sig MYCKET kränkt om nån skulle försöka. Hon kämpar på med sina, höll jag på att säga, handikappade fötter. Men det låter fel.
Jag har träffat Fia några gånger. Hon fixar det bra. Hela hennes historia och hennes sätt att hantera sitt handikapp (fel igen, men ändå) gör att man känner alldeles extra för henne.
Tapper och förnöjd, men inte utan humör, är ord som dyker upp.
Det låter väldigt bra, men papegojor använder ju sina fötter till så mycket, så det skulle ju bli mycket enklare för henne med en liten diskret insmugen extraklo där. Eller två. Om det gick. Ginge.
Vilket privilegium att ha fått träffa Fia, förresten! Gojor är något helt speciellt, har jag förstått.
Så trevligt med båsbaluns! Jag vill gärna komma.
Men då är frågan, kan man sova över och vad behöver man i så fall släpa med sig? Lakan eller sovsäck? Och när är det tänkt att starta?
Det blir en körig helg, med bokklubbsträff i Sigtuna lördag/söndag också.
Jag tror att de som tar med sig tält/lakan/mat/kakaduor är precis lika välkomna som alla som kommer med blott ett glatt humör.
Lite som i båset, förstår ni. (Jag menar det: tar man med sig lakan så gör man det. Om man inte gör det, så har jag en massa att dela med mig av.)
För övrigt ligger jag nerbäddad i Orangeluvans äktenskapliga säng. Fast varken hon eller hennes man (som hon för övrigt inte ens är gift med) är här.
Och inga egna lakan hade jag med mig hit. MEN HALLÅ — JAG HAR VATTNAT BLOMMORNA! (Nu klappar jag mig själv på huvudet.)
Nu ska jag ta ett antiiflammatoriskt piller igen. Jag tittar på det med rynkad panna, svär en otäck ramsa och sväljer det med motvilja och en potta te.
Tack o kära nån, Anna — och välkommen! Men vi måste kalla dig nåt annat än Anna för vi har Annor så att vi kan gödsla med er! (Anna T, Anna PP, Anna B, Anna H, Anna J, Anna V och förstås Anna Spillane samt Anna FTW.)
(Jag är trots allt glad att jag heter Annika, jag trallallaa, om alternativet här vore Anna … Jag glömmer aldrig hur det var i min gymnasieklass vilken hade två Anna-Karin, en Anna-Lena, en Eva-Lena, och så två Annika. Varje terminsstart fick nya lärare att slita sitt hår i förtvivlan över hur de skulle skilja folk åt …)
Jag tänker på att Fia knappt har klor — men hon har större delen av tårna kvar, ändå, vad? Så hon kan klättra, och hålla i matbitar tillräckligt väl för att äta dem? Oooh, jag … tänker också att jag inte menade några stora krav med Niklas och bilderna, bara att vi har fått se några länkar till öppna FB-sidor (jag har inget FB-konto så jag kan bara se om de är alldeles obegränsade). Och så tänker jag att det låter så oerhört hjärtevärmande med tornseglare inomhus om plutten ifråga mår bra!
Wheeee!
Oj. Nu har vi väder! Vi har visserligen haft väldigt mycket väder hela dagen (sol/regn/blåst/sol/regn och så vidare) men för tjugo minuter sedan var det stilla och uppehåll fast molnigt, men nu har vi mist strömmen för en åskknall, och just jämnt när vi famlade fram en ficklampa (tro mig, när det blir mörkt här blir det absolut jag-har-blivit-blind-mörkt) kom strömmen tillbaka. Men störtregnar och åskar. Wheee! Åskar!
Oskar hälsade på här också. Alla kontakter urdragna och alla brytare utom frys och kyl frånslagna under natten. Modem, telefon och TV-antennen ur. Rutin på landet.
När vi byggde på landet, satte vi in vedspis och kakelugn. Kom alltid till användning, både vid strömavbrott och annars. Kul att grädda bröd i och laga mat på gammal vedspis med ringar och allt.
Det är ett privilegium att få dö ung. Och ”ung” är ett relativt begrepp; vad jag menar är att nu kommer Ru för evigt att bli ihågkommen som den där fritänkande, sprudlande personen hon var. Den bilden kommer aldrig att ersättas av en trött, gammal Ru som tappat stinget.
Men för oss som blev kvar är det inte riktigt nån tröst ändå …
Jag kommer inte att tappa stinget. Jag kommer att tappa förståndet. Och vara sprudlande! (Synnerligen irriterande kombination, kan jag lova.)
Rot int nå mer i dä där nu. Ta dagen som den kommer. Myra eller syrsa? Vem hade bästa livet?
Ibland måste man rota lite, SG. Stiff upper lip är inte bra för muskelavslappningen. Man får fördela lite jämnt med wobbly lower lip som komplement. Och sedan släppa hela grejen och ha båsbaluns i stället. 😉
Och, och ibland måste man citera Pistvakt! Ock, ock, ock, och!
BTW, tidig Jönssonliga i kväll. Ett av Niklas verk?
Nu har jag avstyrt det som stod i vägen för att fara på båsbaluns!
SG, nej den Jönssonfilmen jobbade jag inte med.
Vågar man åka?
Nån från Stockholm…? Med bil?
Förbereder 15-årskalas och skolstarter den 16. Rädd att det blir svårt att komma loss.
Anmäler mig.
Det är 42 (alltings mening!) år sedan jag var tonåring och knödde mig under obekväma förhållanden i trädgårdar och källare. Kan båsmoster rekommendera ett bra hotell med en bra frukost med lagomstekt basonfläsk, så kan jag tänka mig att närvara.
Mina friluftsnätter är av ungefär lika gammalt datum. Bänken vid Stenbocksstatyn i Hbg och under en buske på ett berg i Trondheim. 1955 respektive 1959. Redan innan D.A. skrev sin x-logi. På tal om logi, då.
DET var en bra idé, Lars W: vi kollar ju vilket piffigt hotell i stan som har bäst bacon!
(Fast man kan ju sova inomhus i en säng hos mig också. Vi har som sagt minst åtta sängplatser. Med madrasser och liggunderlag kan säkert 20 till få plats inomhus.)
Som nybliven pensionär är man bekväm. Kolla äggen också. De löskokta ska ha gulan lös, och låt hotellen inte skylla på att de har legat länge. Jag hänger på hotellfrukostars lås.
HotellBasonFläsk&ÄggKollen lär väl inte höra till Lottens mest motbjudande åtaganden.
Långa Bollar på Bengt x 2!
1. 2.
Vi är också intresserade av natt mellan fredag/lördag på vettigt ställe. Vore nog praktiskt att förlägga alla båsister på samma ställe. Då kan viss samtransport äga rum. Det kan ju tänkas att någon individ inte dricker mjölk till maten 🙁
Hur är nu detta evenemang den 16 uag. tänkt? Är det fråga om dagaktiviteter, typ hoppa diskus (Herr E …) och liknande sportsliga övningar eller är det mera fråga om att lunka in framåt kvällen och hänga i soffhörnorna?
Jag känner på mej att om 100 år är den 16 augusti en officiell helgdag. Och ingen minns då längre hur det började.
Jag vill också sova nånstans. Kniper det så duger golvet hos Lotten.
Å vad det låter trevligt med båsträff! Tyvärr är jag då i annat sällskap i ett östligt grannland. Bättre lycka en annan gång.
Vi gör som Ökenråttan säger: skapar en officiell helgdag av den 16 augusti, så får alla som inte kan komma i år komma nästa eller nästnästa. (Som för övrigt är broder Jakobs födelsedag och han Elvises dödsdag.)
Jag har blivit ombedd att planera och komma med åsikter, regler och synpunkter. Måste tänka. Eller bara låta allt ske lite hipp som happ! Läskigt, va?
Återkommer i ett bås nära er.
Hur som helst så kommer Pysseliten med Karlslok inte förrän efter BNP-plikten är avklarad. Sommarens oceaner av tid verkar ha ett slut i år med.
BNP-plikten?
Dom jobbar och sliter så att vi får vår pension.
Lotten
Är det inte bäst att saker får utvecklas ”organiskt”? Utan planer och regler. Som forna tiders öppet hus. Ett datum har vi redan. Och en plats. Det är planering nog.
Om alla, eller dom som så hava kan, tar med sig ätbart och drickbart i visst överflöd och kanske någon liten bra-att-ha grej eller skojsighet till värdfamiljen och följer sin inre klocka så tror jag det funkar bäst.
Min numera avlidne far, som inte var någon festprisse, brukade säga att ”vi äter det vi har och sjunger det vi kan” och det är inte så dumt. Den stora frågan är om man ska underlätta för stormöte eller för många enskilda grupper. Det kan vara avgörande för hur det blir. Men en liten presentationsrunda måste vi ha. Och dom som kommer lite sent på aftonen får berätta vad de är för filurer när de kommer.
Självklarheter? Ja, troligen. Men ville ändå slå stopp på detaljplanering. Som Jeeves brukar säga: ”Detaljplanera aldrig en aktivitet där mer än två personer är inblandade. Det blir sällan bra för någon och ofta dåligt för de flesta.”
Små lappar med namn på underlättar för oss ansiktsblinda och halvsenila. Tråkigt men praktiskt.
Förvisso, Gurra.
Men nån sorts ”starttid” kanske skulle vara till hjälp?
Pysse och PK kommer efter jobbet. Då kan ju inte en del ha kommit klockan åtta på morgonen och festat klart då och gått hem. Då blir det ju ingen båsträff.
Att följa den inre klockan innebär nästan jämt att saker kommer igång runt tre på eftermiddagen. Kanske fem. Det är hur det brukar bli för oss. Fakirfester som startar på morgonen gör väl ingen glad?
Nu ska vi iväg och titta på ett vindkraftverk som står stilla. Undrar om det kanske beror på obefintlig vind?
Mmmm – då ska jag sätta på Lille M en lapp som det står Skogsgurra på, hihi.
Man kanske kunde ha rebusar i st f namnlappar? För Skogsgurra skulle det då blir en skog + valfri Gustaf – Vasa, Fröding, den femte eller så. Eller Fridolin? Och Ninja-Malin – ja, ni fattar!
Jag åker bil från Sthlm, jag vill också bo på ställe, jag kan transportera båset till ställeit….
Måste dock vara tillbaks i Eken på em den 17..
och: Ge varandra namn-rebusar?
På tal om samma namn: En klass jag gick i hade trenne flickor som hette Ulla. En av dem var mycket lång och en var extra kortvuxen, så lösningen blev att de kallades Lulla, Mulla och Sulla (Lill-Ulla, Mellan-Ulla och Stor-Ulla). Inte så snyggt kanske, men det funkade.
Adrup, Bedrup och Cedrup. Mörkvitt. Vi pensionärer och korsordslösare behöver inte mer.
Örhan: Ja, man skriver en rebus på sitt namn på en lapp och sätter på sig. En ö + r + bild på Jan Guillou, till exempel. Eller, om man vill vara knepig, en bild på ön Jan Mayen. 😉
Ett så intressant tema! Framför allt eftersom det förklarar mitt nick.
En gång för länge sedan arbetade tre personer som hette Gunnar på elektronikavdelningen på det välkända mätdonsföretaget i Smestan. Eftersom elektronikavdelningen vid den tidpunkten endast bestod av tre individer uppstod förvirring. Ständigt och oavlåtligen.
Det löstes på så sätt att den som hette Eriksson fick heta E-gurra, den som hette Nilsson fick heta N-gurra och den som hette Englund kunde ju inte gärna få heta E-gurra. Eller hur?
Eftersom han bodde i Slytabacken utanför den egentliga stadsbildningen, faktiskt nästan i skogen, så fick han heta Skogsgurra. Och har han inte bytt namn så heter han så än idag.
Snipp snapp etc.