Det absolut enda lumparminne jag har, är ”Någonstans i Sverige”, vilket är konstigt eftersom jag verkligen inte var särskilt gammal 1973. Dessutom sändes den sju kvällar i rad – fick jag ens vara uppe så sent?
Uppdatering!
Örjan i båset har hittat hela serien på Öppet arkiv!
Slut på uppdatering.
Det absolut enda lumparminne den nuvarande Tjugoettåringen har, är att han som artonåring tog tåget till Göteborg för att mönstra och alldeles frivilligt göra lumpen. Väl där, genomfördes ett fåtal tester och den unge mannen befanns vara i god form. Så fick han en fråga.
– Jahadu, varför vill du göra lumpen då?
– Eh. Hm. Jo. Det vill jag nog inte, sa den nyss blivande rekryten på lappkastvis.
– Jaså jahaja, nämen då tackar vi för oss – du kan åka hem.
Dock var hembiljetten (som inte gick att byta) beställd till dagen efter (när alla test skulle vara slutförda) – så på eget initiativ köpte han en biljett till kusinerna i Lund, där han sov över för att sedan ta tåget upp till Göteborg och hoppa på tåget hemåt. Banne mig växte han inte av denna upplevelse som om han hade gjort det där lumpenåret i alla fall.
Min djefla man brukar vid olika sensmoralfrågor istället för ”Don’t Cry Wolf” berätta om sin pappas lumparkompis, som vid första cykelövningen (kanske det inte heter?) talade om för befälen att han faktiskt inte kunde cykla.
– Kan Persson inte cykla?
– Nej, vi var så många syskon och nej, det blev liksom aldrig min tur.
Sa Andersson och fick öva cykling på kaserngården medan de andra låg i fält. Han trillade och föll, höll sig i husväggarna och försökte utan stödhjul så gott han kunde. Skrapsåren plåstrades om och när det så en dag var dags för cykeltävling mellan mannarna, blev alla storligen förvånade när han dök upp på startlinjen.
Men naturligtvis vann han loppet – han var egentligen tävlingscyklist, serni. När det sedan blev dags för simning, frågade ett befäl om alla grabbarna kunde simma. Persson räckte upp handen och förklarade att han ju var uppvuxen på en gård med flera mil till närmsta sjö, så att nej, han hade liksom aldrig kommit sig för att simma.
– Pffffft, sa alla och slängde gemensamt Persson i vattnet.
Och där sjönk han som en sten; han kunde verkligen inte simma.
Jag frågade nyss min pappa om han hade något lumparminne, och fick följande:
”Jag var ju skyddsingenjör i lumpen, och en del av min utbildning var förlagd till Rosersberg, mellan Uppsala och Stockholm. Där fick vi lära oss hur man skyddar sig mot napalm, och många andra otäckheter.
En gång skulle vi simulera en atombombsdetonation, och vi byggde upp ett imponerande berg av bl.a. dynamit och fyllda oljefat. Det blev en rejäl smäll, och till vår stora förtjusning bildades ett eldklot – snarlikt det man får av en atombomb.
Men nu hampade det sig så att en stormvind tog tag i klotet och fraktade detsamma in i den närbelägna skogen. Där uppstod en skogsbrand, som det tog en vecka att bekämpa.”
Och varför berättar jag detta för er? Ptja, till skillnad från nästan alla andra som inte har gjort lumpen, är jag road av sådana här minnen. Gärna med tillägg av sur-ylle-lukt, skavsår, plåtsmakande ärtsoppa och allehanda lögner.
Go crazy in the kommentatorsbås!
Själv totalt olumpad (olumpen) och den andra hälften gjorde vapenfri tjänst (på den tiden det gällde att argumentera bättre än en psykolog, vilket han kunde lätt som en plätt).
Men jag glömmer ju aldrig pappas långa och färgrika framställning av en episod när han gjorde lumpen (vilket torde ha varit -49 — -50 eftersom han var född -31), där han var motorcykelordonnans. Jag kan bara återge kortkortversionen. Så, pappa kör omkring på skogsvägar och stigar med meddelanden på en käck militärmotorcykel, kör för fort, kraschar mot en gammal stengärsgård och både han och mc:n flyger över, han dormar nästan åv, kvicknar till lite grann och — ”jag trodde jag hade kommit till himlen, för det var nån jävel som spelade harpa” — fast det hade han ju inte, det var mc:ns ena hjul som fortfarande snurrade sakta, sakta mot en liten pinne så det sa plink, plink, plink.
(Och ja, citatet är korrekt — se mitt påstående ”glömmer aldrig” — han sa helt spontant just precis de orden.)
Mönstrat har jag gjort i mitten på 90-talet.
Pliktverket ombesörjde transporten till Näsby park och jag
kommer ihåg att när man klev på bussen vid gamla busstation
så prickades man av på en lista så att de visste att alla som
blivit kallade faktiskt var med.
Tester gjorde jag en massa med varierande resultat.
Hörselprovet gick inte så bra men synprovet gick dock
alldeles utmärkt, så utmärkt att hon sköterskan som
hade hand om det just den dagen blev lite impad faktiskt.
Dock så bidde det ingen lumpning av det just pga av hörselprovet.
Det är inte så att jag hör dåligt eller så utan det är så att
jag inte uppfattar några frekvenser mitt på hörselskalan.
Ska vi inte ta och passa på och ta lite musik så här på nattkvisten?
Ååh, på tal om mysterier (det var jag som nämnde sådana i förra båset) och hår (som förekom redan i huvudet — höhö — på förra båset), finns det saker jag aldrig i livet kommer att förstå. Till dem hör den där luggen, LL99. Ja, den brandgula overallen är ju inte heller så klädsam (han bar ofta oklädsamma kläder) men Dave Hills lugg var något så utomordentligt vanprydande att jag aldrig har sett maken.
Hemma dras det nytta av makens lump: han var i ett båtkök. Karln är alltså en baddare i köket. (Vilket iofs också kan vara ärftligt i viss mån.)
Så när det ska bjudas mat så tar han det lugnt och glatt. Jag är också glad då för annars hade jag stått i köket och varit nervös och säkert klantat till det.
Sen när han skulle in och repa var han doktorand och mitt inne i något viktigt, provtagning eller analys eller vad det var och eftersom han så småningom lyckades övertyga reperiet att han faktiskt inte kunde lämna över till nån vikarie så blev han frikallad.
Sonen behövde inte ens infinna sig till mönstring. Det kom en lapp: vill du? Kryssa ja eller nej och skicka in. Han kryssade nej och så var det klart med den saken.
Tack, LL99, lite Slade på morgonkvisten (som det ju blev i mitt fall) är aldrig fel.
Jag undrar SÅ hur Slade-grabbarna hade stajlats om, om de hade varit Slade idag.
Mina lumparminnen är av annan sort. Är uppväxt i Östersund och det betydde att det kom nya bassar hela tiden och när man var i lämplig ålder för dessa så kunde de ju vara intressanta att träffa på och åtminstone titta på …
I övrigt luktade de mest illa, eller grönkläderna luktar illa. Tält. Blörk.
Fascinationen för lumparminnen beror på din tidsresegen, Lotten!
Egna lumparminnen givetvis noll, men min man låg inkallad under kriget och var bitter resten av livet för att han missat fem år av sin ungdom. Han berättade också hur urleda de var på ”Någonstans i Sverige”, sången alltså.
Ena sonen gjorde vapenfri tjänst, den andra kördes upp till en förläggning någonstans, vägrade ta ett vapen (eller hur nu ceremonin gick till) och kördes snabbt därifrån för att inte ha dåligt inflytande på de andra killarna. Och nu berättar jag historien i fel ordning, för någon sorts uppskov ingick i det hela först, varpå han glömde bort alltsammans tills polisen knackade på dörren till den radhuslägenhet där han, hans fästmö och brorsan bodde .
Han hade ont i huvudet och bad att få duscha. Medan polisen vaktade badrumsdörren kom hans tvillingbror hem. Polisen stirrade på honom (för främlingar såg de identiska ut) och han stirrade på dem men frågade ingenting, eftersom de kanske hade någon bra anledning att stå där, vad visste han? Så han traskade lugnt vidare medan poliserna stod kvar och grunnade på detta akrobatiska och psykologiska Houdini-mysterium – om lumparrymlingen faktiskt HADE klämt sig ut genom det takfönster som var enda flyktmöjligheten från badrummet (de hade inspekterat!) och sedan lyckats ta sig helskinnad ner till marken utan stege, varför i hela friden kom han i så fall in i huset igen?
Nåväl, den glömska sonen med onda huvudet kördes till häktet, familjen skyndade ditt med huvudvärkstabletter i högsta hugg, och sedan forslades han till polishuset och vidare upp till Norrland. Historien slutade dock utan fängelsedom.
Jag var lite nervös inför mönstringen. Det var nämligen lite status i min bekantskapskrets att man skulle prestera bra på intelligenstestet och helst också på telegrafistprovet. Sedan kändes det nästan lite elakt att säga till den entusiastiske mönstringsförrättaren att jag skulle söka vapenfri.
Av någon anledning blev det inte av att skicka in ansökan, och när det började närma sig inryckning fick jag för mig att det allra bästa vore att slippa helt och hållet. Därför betedde jag mig lite udda när jag kom till regementet, så pass framgångsrikt att den allmänna uppfattningen var att jag gick på LSD (jag var spik nykter). Men någon frisedel blev det inte.
Som vapenfri tjänst jobbade jag på fritidsgård i Norrköping och lärde Hagebykidsen att spela rockenroll.
Annika, jag undrar om inte Dave Hills lugg är resultatet av en (inte helt lyckad) robinhoodkamning. Anar man inte en tvärbena i nacken? Och håret på sidorna hänger också lite konstigt. Att vara popstjärna och halvflintis var ju en omöjlighet då.
Som så mycket annat i mitt liv skedde detta med mönstringen lite på en slump. Jag vistades i Stockholm när det var dags och hade fått en kallelse till S:t Görans Ungdomsgård, där mönstringen skulle ske. Eftersom jag visste precis var S:t Eriks Ungdomsgård var belägen gick jag dit och fann den stängd. Kollade klockslag och datum. Allt OK. Det tog ett bra tag innan jag insåg misstaget och hann in i mönstringslokalen, lätt flåsande, just innan dom skulle stänga. Ingen bra början.
Likadant vid inryckningen. Jag hade troligen fått en biljett till Enköping, där Kongl. Livregementet, vars signaltrupper jag skulle ingå i, var beläget. Men den biljetten kunde jag inte hitta, så det blev till att lifta. Det tog rätt så lång tid och när jag kom fram i skymningen fanns det inte mycket persedlar kvar att välja mellan. Jag var länge en skam för kompaniet. Inte ens mattebanken (jo, alla fick en piskkäpp) var hel. När jag tänker närmre på det så var jag nog inte en skam enbart för kompaniet utan för hela det stolta regementet, som för övrigt hade Marcia Carolus Rex som signaturmelodi – vilket av någon anledning ökade på min skam med åtskilliga procent.
Ja, så ungefär startade jag min allt annat än lysande militära bana. Den skulle senare omfatta Signalskolan i Uppsala och Pansarregementet i Hässleholm/Revinge hed. Jag hade då, tack vare ouppmärksamma förrådsförvaltare, lyckats byta upp mig lite så att jag hade en nästan felfri M59 uppsättning grönkläder och kängor som inte läckte. Men mattebanken var fortfarande tämligen obrukbar. Den byttes inte regelbundet som dom andra persedlarna så förrådsförvaltarna kunde vara hur lättlurade som helst utan att det gick att byta upp sig.
Själva lumpen trivdes jag utmärkt med. Jag fick till och med upp konditionen en del. Och eftersom vi inte tog kriget på allvar hade vi i stort sett lika skoj som grabbarna hade i ”Repmånad”. Kanske skojigare, till och med.
Finns kanske anledning återkomma till detta tema. Har lite bilder från den tiden.
Inte heller jag fick göra lumpen pga hörselnedsättning. I stället blev jag inskriven i civilförsvaret och fick gå en sjukvårdsutbildning i Röda Korsets regi. I utbildningen ingick ett studiebesök hos en något morbid obducent på en patologavdelning. Vi var ett ganska stort gäng unga människor som aldrig hade sett ett naket lik liggandes på en stålbrits men det var just detta vi möttes av när vi kom in på avdelningen. Obducenten var vältalig och plötsligt får vi se liket lyfta ena armen. Det visade sig att obducenten på något vis dragit i en sena på liket och därigenom åstadkom att armen lyftes. Tre av min kompisar svimmade och själv gick jag länge omkring med en obehaglig känsla i kroppen av att jag tyckte obducenten var oerhört respektlös. Detta är nog mitt mest framträdande minne av en för övrigt utmärkt utbildning som jag haft stor nytta av i livet.
”Mattebanken”??
Ja, mattebank. Det är skånska för en piskkäpp i rotting. Troligen betraktad som antikvitet numera. En sån där med kringla i änden.
En skåning på vår lucka höll upp den när dagofficeren kom för inspektion av persedlar. DO läste från listan och när han kom till Mattornister (snuskburken) slet skåningen upp piskkäppen.
Han förklarade det senare med att det ju i alla fall började på Matt. Han fick förstås omedelbart namnet Mattebanken. Det kortades med tiden till Banken.
Aha, en rotting helt enkelt. Den som en del föräldrar använde förr för att slå sina barn med, när de inte använde hårborsten. Eller björkris.
Undrar om Petra har med ”rotting” i sin Glömda ord?
mitt krig
Kul, Skogsgurra! Vilket år var det?
Så unga och fjuniga ni var. Och så tunga de där kläderna måste ha blivit när det regnade eller snöade…
Oj, inget forum för stridisar, precis. Och själv var jag lågskokrigare som satt i seminarielokal med 18 andra välartade kemistudenter och lärde mig viktiga saker som molnhöjden av en 18 kt kärnladdning eller den kemiska formeln för senapsgas. GAS GASLARM!
Ni som gjort lumpen: det var jag som höll i skyddsmasks- och klorkalksövningarna. Ingen populär typ, m a o.
Facit av 12 månader i lumpen:
• några av mina bästa vänner
• förmedling av min fru
• bra ledarskapsutbildning
• riktigt användbara kunskaper om toxikologi, meteorologi och – framför allt – strålskydd
• viss friluftsutbildning
• färdigheten att i alla fall träffa tavlan med ett skjutvapen (vilket ju faktiskt kan utövas som en sport om man så önskar)
• personlig utveckling från en ganska glyttig sentonåring till en mognare ung man (något som syns oerhört väl i de litterära försök som gjordes på den tiden – gymnasiepoesin är skräp, lumpenpoesin kan jag stå för än idag).
Oj – jag råder er starkt att INTE bildgoogla rotting utan att skriva ”mattpiska” också.
Google tänker mest på engelska.
Jag har inte googlat rotting utan bara läst och tittat på bilderna och är så nöjd så! Historiens vingslag fladdrade så att jag blev alldeles rufsig i frisyren!
Men VAD hade ni mattebanken till?
Banka skiten ur den lede fi? Städa luckan? Eller var den en oundviklig konsekvens av att förlägga ett antal hundra hormonstinna unga män i logement? Ett förutseende och en insikt som jag aldrig tillförne tillskrivit försvarsmakten. ’Intet ska vara oss främmande’, ’ge dem åtminstone rediga redskap’ eller?
Nu kommer naturligtvis ett svar som är logiskt och glasklart, men jag skyller i så fall på att jag är nyvaken och fnissig.
För övrigt tycker jag det ser sympatiskt ut att SG & c:o har duk på det grova bordet när de fikar ur porslinskoppar.
och
Det måste ha varit 1961/62
Vad vi skulle ha mattebanken till är det ingen som förstod. Befälet var principfast och det längsta vi kom i våra efterforskningar var att ”Det får ni veta tids nog”. Det lät både hotfullt och samtidigt lite mystiskt.
Den var i alla fall inte avsedd för närstrid. Där kunde den som kände sig hågad använda bajonetten. Vi hade problem att fästa den på vår gamla pistol modell -07. Det passade liksom inte. De verkliga stridisarna använde bajonetten att peta tänderna med. De hoppades nog att det skulle uppstå lite blodvite.
Jag har inget minne av att vi tränade närstrid med den där lösa bajonetten. Sjukan hade förmodligen inte resurser att ta hand om konsekvenserna av en sådan övning.
”Vad hade du för kul i lumpen?” frågade jag Lille Maken. ”Hade ni inte en sergeant som hette Krut? Det är väl rätt kul?” Han svarade bara dystert: ”Det var inte roligt ändå.” Sen sken han upp när han kom att tänka på tiden i översta norra Sverige, mitt i vintern förstås. Han hade en chaufför som var lapp och alltid kunde tillhandahålla varmt kaffe som han kokade på ett spritkök som stod bland fötter och pedaler framme i bilen.
Av sönerna låg den äldste ute i skärgårn i en grotta och spanade efter u-båtar och den yngste vaktade slottet till häst i klädsam uniform. Vår dotter gjorde ett år på Sorbonne i Paris, vilket kallas tjejlumpen i deras skola.
Ninja: Ej porslinskoppar. Kåsor i plast. Finns troligtvis fortfarande att köpa i friluftsbutiker.
Undran/dagens tävling (utan pris)
Är SG med på någon/några av bilderna.
Vilken/vilka?
Pappa gjorde lumpen i slutet av femtiotalet och har bland annat berättat om den allmänna stelkrampsvaccinationen. De färdigvaccinerade ynglingarna fick gå ut och vänta tills alla var klara, och eftersom det var varmt och vackert och fanns en lämplig gräsplätt slängde de sig ner i gräset – och när ett befäl kom och befallde dem att stiga upp kunde de inte röra sig. De var inte själva bekymrade, eftersom det var skönt i gräset och solen och inte gjorde ont, men sjukvårdspersonalen (på Akademiska i Uppsala, om jag inte minns fel) blev desto mer bekymrade och kom och drog och böjde i armar och ben, trots ynglingarnas protester. Vid närmare kontroll befanns att ett misstag hade gjorts, så de hade fått en tiofaldigt för stor dos vaccin. Efter övervakning under några timmar, så att ingen skulle drabbas av förlamning av andningsmuskulaturen, återgick de till normalt tillstånd och fick med sig intyg om att de PÅ INGA VILLKOR fick vaccineras mot stelkramp de närmaste tio eller tjugo åren. Och hade alltså fått några timmar ledigt, helt oplanerat.
Nu skrattar jag så gott igen.
Man utrustade alltså Sveriges försvar och värn med rottingkringlor utan nån egentlig tanke bakom. Fanns det nån som visste deras användning? Låg svaret på hemligheten inlåst någonstans på Armehögkvarteret bakom femtondubbla lås?
Osökt förs tanken till diverse nollningar (av den roliga sorten) där parkbänkar bars runt, skruvar skruvades ur Gunnar Strängs brevlåda mm. (Det senaste är att Skönhetsrådet i Stockholm förbjudit stavgång på Djurgården).
Nån har medfört en mattebank hemifrån, vandrat runt på kaserngården, blivit stoppad av befäl och meddelat att han fått order att ha persedeln alltid tillgänglig. Ja, sen sprider det sig och ett, tu, Brunte så vet ingen vem eller varför.
Måste nog hålla med Ökenråttans Lille Maken om att det inte var roligt. Kanske för att jag skulle försöka förbättra min placering.
Jag blev uttagen till gruppbefäl i Boden. Det tyckte jag verkade riktigt tokigt. Och kallt. Jag lyckades naturligtvis inte få till någon ändring av det så jag sökte istället värvning i Flottan. Utan att egentligen begripa vad det innebar. Efter ytterligare en mönstring hamnade jag faktiskt i Flottan, som telegrafist. Fast som stamanställd. Det innebar i och för sig att vi istället för en dagspenning om 15:- hade månadslön på hela 4’300:-. Att vi istället för tågresor till och från Karlskrona på helgerna hade två t.o.r med Linjeflyg. Dessa ställde vi om till fyra enkla returresor. Hem flögs det på 100-lappen.
Men, den stora nackdelen var att och hållet tillbringa tiden med dem som faktiskt tyckte att militärlivet var toppen. Stridisar, typ. En nästan lika stor nackdel var att vi av våra befäl förväntades gå före med gott (militärt) exempel. Samtidigt som vi, med rätta kunde jag tycka, sågs som rätt löjliga av alla normala, värnpliktiga.
Har ni förresten hört att man för en tid sedan införde ett nytt sätt att mäta och gradera intelligens?
Det här var ett intressant ämne som gav många historier och nya insikter, t ex om försvarets effektivitet!
Berätta om, intelligenstestet, AG! Går det ut på att alla som frågar är stenkorkade?
Dom där skoj-skyltarna om förbud mot stavgång. Nu ska ni få höra hur jag gjorde bort mej häromdan. Jag kom promenerandes på Djurgårn och fick se två killar med cyklar som stod och flinade och fotograferade en tjej som blundande låg och solade i en mycket liten bikini. Så klev dom på sina hojar och drog. När dom cyklade förbi mej väste jag högt ”Jäkla svin!”. En av dom vände om och cyklade i kapp mej: ”Va var det du sa?” ”Jag kommenterade ert jäkla sätt att fotografera en ovetande tjej så där.” Då hade hans kompis kommit också: ”Vi fotograferade en rolig skylt, titta här”, och så visade han mej att dom faktiskt hade plåtat en sån där gångstavsförbudskylt. Den satt uppsatt inte långt från flickan! ”Ja uschäkta då” sa jag. ”Men det finns svin som går omkring och fotar solande tjejer i smyg och det tycker jag är ett jäkla sätt.” Då sa den första killen, som pricken över i: ”Vi är faktiskt gifta med varann och har inget som helst intresse för tjejer!” Ridå.
Mattbankarkringlor och överdos av stelkrampsvaccin, hörselnedsättning samt Gunnar Strängs brevlåda.
Det kan inte bli bättre!
När jag mönstrade 1970 ropade han som inspekterade mina fötter in kompisen från rummet bredvid. ”HAR DU SETT PLATTARE FÖTTER?” Det hade han inte. Tillsammans med mina brillor och en *skryt* väl tilltagen IQ gav det mig stabstjänst (krypto). Dessa månader gav mig två ovärdeliga kunskaper:
1. Att putsa skorna gör man inte av fåfänga. Långt viktigare: De håller sig mjuka och täta då.
2. Skriva maskin. 1972 gick så mycket som möjligt av kryptotrafiken på telex. Tangentbordet på min smartphone är nu som då.
Man har ju länge haft IQ som måttenhet för intelligens. Därefter kanske EQ och några till. En sammanslagning av flera av dessa mätmetoder gav en bredare, och, ansåg vissa, en mer riktig variant. Den nya måttenheten är ”tär”. Vi vanliga dödliga brukar hamna kring 50 tär. Från början var det tänkt att de som lyckas allra bäst i detta test skulle hamna nära 100 tär. Det stämde inte riktigt. Vissa hamnade en bit över 100 tär. Dessutom visade det sig att man behövde utöka skalan också i andra änden, så därför finns även millitär.
You almost lost me there, LarsW. 😉
Precis LarsW.
Tror det är därför som det bara är jag i familjen som är intresserad av att smörja och putsa skodonen. Dessutom lärde jag mig att somna.
mT, alltså. Numera används det också för millitesla.
I samband med mT och uT (mikrotesla) förekommer en del dumheter av nästan pentagonska dimensioner.
Först:
– Åh huuuu, Ökenråttan! Men nu måste jag fråga: varför förbud mot stavgång? Blir det hål i parketten? Vinglas det och spretas med livsfarliga vapen?
Sedan:
– Ahaaaa, det var på skoj!
och: Que?
Som sjuttonåring gick jag en hel sommarlovsmånad och utbildade mig i allmän djurvård på en lantbruksskola. Lärde mig att mjölka såväl för hand som med maskin och att räkna ut foderstater med mera. Det hela var i Blå Stjärnans regi, som på något vis hade med försvarsmakten att göra, så en viss vapenträning samt ålning på marken förekom också ett par gånger. Därefter var jag i många år »krigsplacerad« på något vis. I händelse av krig skulle jag medverka vid evakuering av kor från Skåne till Småland.
Min första egna kontakt med regementet i vår stad fick jag dock som femtonåring då jag (som lite sysslade med DX-ing på fritiden och faktiskt själv byggde en egen kortvågsmottagare) där gick en kurs i morsetelegrafering.
Och dessförinnan såg jag då och då till en del värnpliktiga som en gång i veckan tränade hindersim på badhuset efter det att jag och mina kompisar avverkat ett av veckans alla simträningpass. De skulle ta sig fram i vattnet över och under diverse bråte. Somliga var skickliga, andra såg ut som om de skulle kunna drunkna närsomhelst så vi höll oss kvar om utifall det skule behövas livräddning (för övrigt ingick livräddning i simtävlingar på den tiden).
Jag gjorde lumpen på Kalkatraz. Inget skoj att rapportera. Mönstrade i Karlstad, lite konstigt för en Linköpingsbo. Vi hade ju bara tre regementen och en flygflottilj på den tiden så det kändes ju helt märkligt att behöva åka till obyggden nära norska gränsen för att kolla syn och hörsel osv. Det bestående minnet var att det var obekvämt att sova i papperslakan.
Anders G, jag trodde helt säkert att du skojade angående ”enheten”! Milli Tär var ju bara allt för passande. Heter det enhet när det är intelligensmätning?
Jag har massor av minnen från när PK gjorde lumpen, för jag var hemma och längtade tills han skulle komma hem på helgen, så vi kunde hitta på något kul ihop. När han äntligen kom, ville han bara sova. Så var det. Dötrist! Antagligen hade jag passat bättre som militär av oss två.
Grundutbildning i Vaxholm, de kaserner som nu är borätter. Beredskap Midsommarhelgen. Jag var den enda som fick godkänt i inspektionen, min plunta var nämligen den enda som inte var tom (att det var Beyaz i den uppdagades inte).
Tjänstgöring på Gotland höst och vinter. Det kalla kriget var i hög grad pågående och vi stabsbassar blev både taggade och lojala när vi tjänstevägen såg vad som pågick på och över Österjön.
Givetvis blev det beredskap även julen det året. Markan ställdes vid öppen så när som på mellanölsautomaten, förståeligt nog. Vi var dock förvarnade och hade garderat oss.
Nämen Agneta uti Lund, en frände. Även jag är Blå Stjärna och har bott på lucka samt genomfört en och annan stalltjänst på K1. Av det senare har jag bestående minnen efter att major Nyblaeus häst Gigolo parkerade sig på min ena fot så att brodden gick rakt igen. Den gången bar os-medaljören, tillika kapten på K1, Jan Jönsson ut mig från stallet till polisrytteriet. Och ådrog sig ryggskott på kuppen. En vänlig polis skjutsade upp mig till akuten.
LarsW: Vi var dock förvarnade och hade garderat oss..Tvivlar inte på att den lede fi, av ryskt ursprung, var garderad på motsvarande sätt, med vodka.
När jag tänker närmare efter, gick jag ju faktiskt på lite flyglottautbildning en gång i tiden, och civilförsvarskurs för inte så många år sedan. Ringde också hemvärnet vid något tillfälle och hörde mig för. Blev djupt chockad av att kvinnor i hemvärnet inte förväntades ha någon som helst vapenutbildning (inte för att jag trängtar efter det, men ändå. Hemvärn är hemvärn.)
– Va? sa jag till den manliga rösten i telefonen, lämnar ni ut livsfarliga vapen till osnutna artonåriga killar, men inte till ansvarsfulla vuxna kvinnor?? Vore det inte säkrare på alla sätt och vis att lämna dem till oss?
– Öh… fick jag till svar.
Men som sagt, vapen trängtar jag inte till. Krigande, vapen, bomber, alltsammans är ju i grunden bara tragiskt och absurt.
och: Mellis vs Vodka. Man mot man hade vi vunnit om det inte vore för deras förbannade taktiska kärnvapen.
Apropå lumparserier så har vi ju filmen nionde kompaniet,
till på köpet inspelat snudd på utanför knuten på Örjans hus.
Hela filmen går att se här
LL99: Ja i Kjulaby. Öster Kjula kyrka så vitt jag hört. 5-6 km från mitt föräldrahem.
Dieva: Major Nyblaeus. Det namnet tycker jag mig komma ihåg från K3 i Skövde och min militärpolisutbildning.1969-70.
Minns även därifrån (då) fänrik Bernard Englund, som senare lett resa till Poltava där DDM deltagit.
LarsW
Beyaz! Fy va illa man kunde må av det vinet. Men ner skulle det! Och sedan önskade hela kroppen att man inte hade varit så förbannat envis med att trycka i sig gojan. Måste ha varit ett tidigt experiment med glykol. Det blev ju österrikarna riktigt bra på så småningom – tills dom blev påkomna och fick skämmas.
Jag tror, vid närmare eftertanke, att det faktiskt var kylarvätska vi drack. Den var ju så pass billig på Bolaget att det nog kunde jämföras med kylarvätska för -20 C.
Vissa snobbar skulle dricka Vino Tinto. Den kostade nog 20 öre mer. Och dom verkade inte bli så sjuka av det. Men grinade illa och blev kärva om tänderna så det gnisslade om dom.
Och, (nej, inte du, den additiva konjunktionen) varför hade så många fått för sig att Svart Vinbärsbrännvin skulle vara så häftigt? Rakt ur fickljummen butelj där kompisarna släppt tillbaka både snus och annat när dom i sin iver sugit i sig drickat så att det blev baksug när dom slutade! Snacka om ungdummar…
LL99. Oj så fel det blev med syftning.
Borde varit.
I Kjulaby,så vitt jag vet. Öster Kjula kyrka.
Men fortfarande samma avstånd från mitt föräldrahem.
Maskrosvin, anyone?
Bradbury!
Myndigheterna tyckte jag skulle bli spion. Jag hade felfritt telegrafiprov på mönstringen och kallades till ett ytterligare prov på FRA som jag tydligen också klarade eftersom jag inkallades dit. Sen satt jag och didadidittade i Drottningholm i sådär fyra månader innan jag fick nog och sökte vapenfri tjänst.
Det här var på den tiden då man utreddes ordentligt och skulle bevisa att man skulle drabbas av djup samvetsnöd om man var tvungen att döda någon. Det var förklarande skrivelser som skulle göras och så avslutades det med en lååång intervju där en psykolog(?) försökte lura en att godkänna våld i vissa sammanhang men inte i andra (”Om en mördare står med en pistol riktad mot din systers huvud och du är den enda som kan rädda henne genom att skjuta honom, skulle du då göra det?”). Alla som genomgick det här visste ju att kryphålet var att svara att ”Jag kanske skulle göra det men jag skulle få djup samvetsnöd efteråt”. Vilket trams! Hur många normalfungerande människor skulle inte få ”djup samvetsnöd” av att döda någon människa?
och får ju djup samvetsnöd när hon klipper stjälkarna på snittblommor, det är stort
Pysseliten 21.46: Även jag väntade på en lumpare, nämligen den blivande Lille Maken. Jag kan dock inte minnas att han var särskilt intresserad av att sova …
Dieva: Det är inte ofta, för att inte säga aldrig, jag träffar på Blå Stjärnor numera. Det är snart 55 år sedan jag gick den där kursen och det är många, många år sedan jag senast hade någon kontakt med organisationen, men den finns fortfarande kvar.
För att återgå till det rent militära, så gjorde min man lumpen tillsammans med Ernst-Hugo Järegård på Lv4 som låg i Malmö på den tiden. Sedan var han krigsplacerad vid ett flygfält och ungefär var femte år så flyttades han från ett av flygplatsens hörn till något av de övriga tre hörnen. Alltid i hörnen, aldrig utmed sidorna!
Min pappa blev inkallad under andra världskriget och låg på magen på våt cement i hamnen i Malmö då tyskarna ockuperade Danmark. Han ådrog sig halsfluss som övergick i akut ledgångsreumatism varvid han blev hemsänd. Då han efter några månader tillfrisknade fick han hålla i någon sorts civilförsvar i kvarteret där vi bodde. Mörkläggning och slikt.
Våra fyra söner gick olika vägar då det blev dags för dem:
Ettan gjorde vapenfri tjänst som kom att bestå av att vara med och producera en utställning om det medeltida Lund på Kulturen (Kulturhistoriska museet). Hans ett år yngre bror gjorde sin lump som röjdykare i marinen och utbildades till att simmande i undervattensläge oskadliggöra främmande makters minor – i mörker! Det lät ruggigt otäckt tyckte hans moder. Nummer tre hamnade i Ljungbyhed där han mest cyklade omkring med papper och höll lite ordning i pärmar och så. Kändes bättre för hans mor. Yngste man togs ut till befälsutbildning inom luftvärnet, men efter tretton eller om det var femton månader kom han på att han »inte trodde på det hela«, så han hoppade av. Hans moder tyckte nog att han antingen kunde ha fullföljt eller hoppat av långt tidigare.
Lotten, tack men nej tack. har just druckit en kopp te med
jordgubbssmak (utan att spilla) till vilket jag åt två stycken
skivor rostat bröd, av typen Skogaholms fiberrost,
med Ost som pålägg.
Jag lyckades förresten få min bror ”straffad” när han gjorde lumpen på någon ö utanför Götebord. Jag och en kompis åkte dit och brorsan lovade att träffa oss på McDonalds i Nordstan för att överlämna nycklar ochvisa oss den lägenhet vi skulle få låna av en kompis till honom. Vi väntade och väntade. Till sist tog jag fram några mynt och gick och ringde till hans kompani och frågade var f-n han var, om han glömt bort oss? ”Nej, han ska vara här, dom har övning … blablabla.” Vi blev sittande, helt förkrossade av insikten att han hade svikit. Men så efter några timmar dök han upp, han undrade varför vi inte gått till ”rätt” mötesplats? Han hafe väntat i flera timmar! Det visade sig att det fanns TVÅ McD i Nordstan.
När han kom tillbaka fick han sota för vår skull, om jag inte hade ringt luckan skulle ingen märkt hans bonnpermis. Vilket straff det blev minns jag dock inte.
Götebord låter som en trevlig stad för matglada, Pysse! 😉
SG: Brast i skratt när du skrev om min samvetsnöd visavis snittblommor!
Det blev en intressant tråd, det här, full av INBJUDNA spännande gökungebloggar ON TOPIC! Undrar om inte Lotten har hittat ett nytt vinnande koncept?
Aaarggh på er, alla plattfotade tångräkor!
Ska du säga, din molluskpryglade landkrabba!
och, det var många konstigheter i den där rutan … men jag tycker nog att Göteborg är en bra stad att äta i!
Feskekörka, till exempel. Slår Lisa på Östermalmshallen.
Jag har hört en eventuell klintbergare också, om ett par studenter som kom på den eminenta idén att samarbeta på tentamen genom att knacka morsemeddelanden till varandra. Efter första svaret på första frågan knackade tentavakten i bordet med sin penna: ”Beklagar grabbar – signalist.”
Inspirerades att leta Haddockska på nätet. Utöver ett antal franska och andra ytländska siter hittade jag Nissepedia: http://www.nissepedia.com/index.php/Kapten_Haddocks_samlade_svordomar
Så värst är dom väl inte. Men översättarna har gjort så gott de kunnat.
För att återgå till lumparminnena så hade vi en sergeant som skulle driva fysisk fostran med oss ointresserade halvcivilister. Han måste ha legat vaken på nätterna och funderat ut nya invektiv. På morgnarna hade han alltid någon ny feruktansvärd ed att förskräcka/roa oss med.
Extra nöjd var han när han lyckades åstadkomma kombinationer där bland annat getter, vulgärbenämningar på glädjeflickor, diverse svampar och blötdjur ingick. Kan tyvärr inte förmedla exempel här på Lottens blogg eftersom det förmodligen skulle leda till omedelbar stängning, plus några månaders gallerskakning för båsvärdinnan.
Han hade en defekt (vi gissade att den var självförvållad) – han hade oerhört röda ögonvitor och kallades följaktligen för Silljack.
Är det bara i svenska öron som ”Ladies of the Night” låter lite bättre? Så himla mycket glädje handlar det ju inte om (men jag förstår att du ville välja ett så oförargligt ord som möjligt, för at skona våra känsliga själar) .
Mattebanken finns i fler krigsmakter än den svenska, dock kan den ta sig olika former…..
Franz, warum ist….
🙂
På tal om ingenting: Varför skriker alltid manliga Dramatenskådisar i det obligatoriska utbrottet inte NEEEJ! utan NHEEÄÄAAAIIIIJJJJ!
För att man tittar längre på dem, och SER hur bra de gestaltar karaktärens vånda?
Lotten, du ska väl inte ut och åka tåg i helgen?
Nära ”ladies of the night” ligger väl nattfjärilar, som kan betyda det vad jag vet. (Vad hette de i Stockholm som vi var inne på för en tid sedan — berglärkor.)
Annika: Jo, det stämmer ju. De var lite mer inne på omskrivningar förr, vilket man kanske borde bli igen. En man som jobbade på Studio 54 i New York på sjuttiotalet hörde till dem som var tillgängliga för manliga gäster, och att göra ”allt” kallades att ”resa jorden runt”, sa han. Han tillade att han ”rest jorden runt” med Rock Hudson – ”he was quite a man”.
För att återgå till the Topic: Min man var förlagd i Jämtland, och där träffade han visst Ann Margret (som då bör ha varit en liten tjej) med familj.
För att lämna the Topic igen: Jestanes, Ann-Margret från Valsjöbyn (hennes namn ska tydligen vara med bindestreck) har en hemsida!
Jag stötte på henne i början av sextiotalet när hon lanserades. Hon var i Stockholm med PR-folk och skulle ”råka” kliva in i en butik i city, och där var jag expedit. (17 år?) Hon var pytteliten, kanske 1.55 (jag kände mig enorm och jag är INTE lång), och hennes hår var sprayat till halmkonsistens, men hon var väldigt söt. Nu är hon 72 år men jobbar då och då.
Repövningen 1973 inleddes med att det lokala Ombudet hade lyckats ta hem ett antal Explorer i förskott, fan vet hur, och att vi sov i En Hur Granatsäker Hembygdsgård Som Helst. Han som kom i en egen Volvo 164 fick den parkerad under ett camouflagenät. Att åka till Bolaget i Visby i en Valpen var ju ingen bra ide. Sen blev det allvarligare:
En polsk antennstinn ”trålare” som följde skjutövningen fick maskinproblem och drev mot. Terroterrietalvattengränsen. Övningen avbröts,
alla skulle ladda skarpt och målbogseraren klippte faktiskt vajrarna. Men ack!
Med en gigantisk dieselfjärt kom polacken igång och flydde med antennerna mellan benen, om man säger. Det lär ha varit 100 meter tillgodo från en Incident.
Just det, repövningar fanns det ju också. Min vapenfria andra hälft gjorde sådan som — vahettere — civilförsvarsräddningstjänst, ungefär. Det var de som skulle hitta folk i raserade byggnader och så vidare. Så han åkte till Kramfors och räddningsövade, i en vecka. Sedan blev han sjukskriven i sex veckor, för en kille som stod bredvid honom vid ett tillfälle råkade borra honom i foten med slagborr.
Jo, de hade stålhättor på stövlarna, och borren studsade från stålhättan till mellanfoten och hade inte så mycket kraft neråt när den träffade andra gången, men stövel gick sönder, och huden på foten, och några mellanfotsben sprack så klart.
Och därför gör min käraste andra hälft kräkljud varje gång han hör talas om Kramfors. (Det var tydligen inte kul där ens innan han blev fotborrad.)
Ann-Margrets sajt var verkligen inte uppdaterad med nytagna bilder. Och vaddå, Valsjöbyn? Är hon int’ från Lule?
(Jag hittar nu INGET som antyder att Ann-Margret har en satt sin fot i Luleå och är alldeles flabbergasted.)
Här påstås hon vara född i Valsjöbyn
http://op.se/opinion/insandare/1.5196672-politikerna-vet-inte-att-ann-margret-ar-en-megastjarna
På annan plats skrivs att hon föddes på Gärdet i Stockholm.
Kanske har någon av hennes föräldrar anknytning till Valsjöbyn?
Jodå, Valsjöbyn minsann!
Gissar att de nyaste är ca fem år gamla. Tänk på att det är Hollywood! Men jag tror hon dyker upp som gäst i olika TV-shower ibland. Se sidan ägnad åt hennes mans karriär, en karriär som tog slut redan innan de gifte sig på sextiotalet därför att han blev allvarligt sjuk i muskelförtvining, tror jag det är.
Ann-Margret var faktiskt jättestor länge, showartist, dejtade Elvis men är också en prisbelönad skådespelerska. Man borde inte glömma henne när man talar om svenska stjärnor i USA.
(Vad ÄR detta? Jag gör tjugo stavfel i varje kommentar! Och när jag ändrar hamnar ändringen på fel ställe!)
Såg också det där med Gärdet, men tvivlar. Kanske bodde de där en kvart innan de flyttade till USA?
AuL: Tack för länken, där är ju en bild av Ann-Margret i Valsjöbyn för ett år sedan bara!
Hon kallades The Animal, för sin djuriska utstrålning….. fast jag trodde hon var död?
LL99: Jorå, jag ska åka tåg så ini bänken i helgen och kommer att drabbas osedvanligt hårt.
Om man som jag behöver gå på releaseparty och inte vill åka hem förrän efter 23, blir det till att sova över i Stockholm. Och om man som jag ska hålla sekretariatskurs (basket) kl 10 på lördagen, måste man åka i svinottan från Stockholm och eftersom man måste åka från sitt nattjäll en timme innan tåget (ergo bussen) avgår, hinner man knappt somna innan man måste iväg igen.
Lumparminnen igen. Eller snarare hur jag så småningom avfördes ur rullorna.
När man når en viss ålder är man inte längre attraktiv som soldat. Jag misstänker att jag egentligen aldrig var det, men i och med åldern blev jag det på riktigt, icke attraktiv alltså. Då ska man välja hur återstoden av livet ska gestalta sig och jag fick tre förslag: Civilförsvaret, Blå stjärnan och FRO.
Civilförsvaret lät ju bra. Jag som hela tiden betraktat mig som halvcivilist skulle nu bli det till 100%. Så jag hörde mig för hos min kontaktman. Han berättade att civilförsvaret var lite som Hemvärnet och att man skulle samlas lite då och då i iordningställda ruinstäder och där skulle man spränga grisar, skyffla upp dem på bårar och bära omkring dem i rapplet. Det lät inte så bra. Så jag frågade om Blå stjärnan.
Blå stjärnan skulle inte ha varit med, förstod jag. Och efter att ha läst AuL och Dieva förstår jag att det nog var mera för hästtokiga tjejer. Finns inte för hästtokiga grabbar. Så det gick bort.
FRO verkade vara rätt. Det gick ut på att man samlades och fikade med vissa mellanrum. Samt tittade på radioapparater. Lyssna fick man göra hemma. Och ibland skulle man göra utflykter till Motala, där det finns ett rundradiomuseum, som jag kan rekommendera, eller till Grimeton, som jag också kan rekommendera. På båda ställen finns radiogrejer att titta på.
Så det fick bli FRO. Länge trodde jag att det stod för FRA men moddat på nåt sätt. Så var det inte. Inte heller PRO. Det betyder helt enkelt Frivilliga Radio Organisationen. Hoppas att jag inte förrått Fäderneslandet i och med att jag avslöjat detta.
Bil går mot Stockholm på söndag eftermiddag/kväll. Kan det vara till hjälp?
SG: blåstjärnor ska snarare ha en fäbless för att mjölka, skyffla dynga och snöpa smågrisar. Kanske köra lite traktor och bygga vattensystem. Fast visst, lite häst och smådjur kan man också ägna sig lite åt under fredstid.
Jag förstår inte riktigt det där domstolsutslaget som går emot Anna Toss, för att nu hoppa rätt i kastrullen. (Plask!) Med reservationen att jag inte är särdeles insatt: Gåvor är en sak, men om man medan man lever på ett uppenbarligen planerat sätt ger bort större delen av sina tillgångar till alla sina barn utom ett, därför att stelbent antikverad tradition så bjuder eller for whatever reason, kan det väl knappast ses som något annat än förtida arv?
Nå, nu är i alla fall böckerna ute och har väckt intresse och skrivits om. Trevlig releasefest!
Aah, Ann-Margret, oförglömlig scen i en oförglömlig film: http://youtu.be/ChGxwRq3YcI
Lumpen vill jag helst glöma, 15 månaders meningslöshet och slöseri med tid 🙁
Betr. skådis/sändis i Luleå. Det var nog inte AM – men MA kan de va. Står om hennes husaffär i Lule i AB idag.
Men kära nån – det ser ut som om hon gör onämnbara ting med en gigantisk b*jskorv!
Maud Adams?
Alltså, Maud Adams var svar till SG. Det andra refererade till youtubeklippet.
Ken Russel och 70-tal, det kunde lätt bli lite bisarrt då…
Ann-Margret fick dock en Golden Globe och en Oscarsnominering för sin roll.
http://en.wikipedia.org/wiki/Tommy_(film)
Guilty pleasure, cult classic, en film som inte är lik någon annan. Har ni inte sett den är den väl värd en titt.
Måste kolla det där! Kan också vara en köttf*rslimpa? Kanske?
Varken bajsk*rv eller köttfärsl*mpa. Ser mera ut som en Weisswurst. Sån där som man äter på Hofbräuhaus.
”Stor svensk skådespelare”? Njae. Men sexig som fan.
Hästtokig har jag aldrig varit. Minns inte alls i dag vad som fick mig att anmäla dig till den där månadslånga heltidskursen på lantbruksskolan i Blå Stjärnans regi. Att mjölka kor klockan sex på morgonen och hässja hö i rejäl sommarvärme (den varma sommaren 1959 var det) och frivilligt avstå från behagligt sommarlov på landet vid sjö … Men jag trivdes och lärde mig en hel del. God mat fick vi och sängen gick att sova i. Att räkna ut foderstater till olika kreatur, fick mig några år senare, då jag var en rätt ung tvåbarnsmamma, att inse att det säkert var minst lika viktigt hur foderstaterna för småbarn borde vara, så jag agerade därefter och omsatte det efter förmåga. Med andra ord en rätt nyttig kunskap.
Verkligen en fin sommar, 1959. Då praktiserade jag i Borlänge och byggde 130 kV inkommande linjen för Trängslets kraftstation. Utomhus hela sommaren. Inte vit ens under fotsulorna. Två år kvar till lumpen.
SG, jag skrev inte att hon var en stor svensk skådespelerska, jag skrev: ”Ann-Margret var faktiskt jättestor länge, showartist, dejtade Elvis men är också en prisbelönad skådespelerska.” Inte riktigt detsamma. Men hon är en bra skådis, man kan vara det även om man är sexig, se.
(Förresten har jag aldrig fattat varför killar faller för att tjejer drar med händerna uppför kroppen så där. Det är ju jättefejkat, ju.)
Men vi kan väl vara överens om att det är Weisswurst?
Jag, som ju mycket väl vet att Maud Adams är från Luleå, måste på något sätt ha bestämt mig för att de tu var ett och att Ann-Margret var norrbottning. Ytterst konstigt när minnet gör sådana där förenklingar.
Ännu konstigare är ju scenen i Tommy. Jag såg filmen anno dazumal på videoband och snabbspolade både här och där eftersom jag tyckte att ålandet var så trist …
(Nej, men tack ändå, mina åtaganden i Stockholm på söndag har jag faktiskt ställt in.)
Det verkar ha varit en merit och en kul grej i det här sällskapet att ha sluppit/hoppat av värnplikten. Ska vi återstående få som bidrog till landets försvars- och avskräckningsförmåga därmed skämmas för detta, Ann Margret åsido?
Det är nog att övertolka vissa kommentarer.
Icke alls, LarsW. Jag tror tidsandan är påverkad av att Sovjetunionen föll och värnplikten inte längre är obligatorisk. Situationen var en helt annan tidigare.
Jag lumpade och repmötte nästan tjugo år innan Sovjet föll. De med brösttoner de åren lät ungefär som man kan läsa här: Egen sak går före allas. Låt den som vill försvara oss och mig, bara jag slipper.
Tidsandan då var förvisso en annan, och. Vilken syftar du på. Nu eller då?
Men LarsW då, jag rycker ju ut till ditt försvar, var inte så misstänksam! Det framgår väl att jag menar att tidsandan NU – att det inte är så viktigt med lumpen – beror på att den är FRIVILLIG (dvs, inte ens svenska staten anser den viktig), och att hotet från öster, Sovjetunionen, inte finns längre. Betydelsen av att ha ett försvar var folk alltså mycket mer medvetna om före 1989, då Berlinmuren föll.
http://www.oppetarkiv.se/etikett/titel/N%C3%A5gonstans_i_Sverige/
WOW! Örjan hittade hela serien i Öppet arkiv! Nu jädrar ska mina barn få se! Tack!
LarsW! Tyvärr missade jag detta bås till nu pga tjänsteresa. Jag är lika bestört som du över båsets stolthet att lyckats undslippa värnplikten. Jag hade ett antal s.k. lumparkompisar som i protest mot tvånget beslöt sig för göra lumpen så meningslös som möjligt. Själv valde jag att försöka göra det bästa av den och tror faktiskt att många av dagens unga skulle må bra av att göra värnplikt. Sverige har haft turen att leva tvåhundra år i fred, grannländer som Finland och Polen är inte lika naiva i sin inställning till behovet av ett nationellt försvar.
Mattebankaren hade jag faktiskt glömt, märkligt att man fick varsin, men syftet var ju att kunna banka dammet ur filtar mm på luckan. För övrigt är ju en rotting något helt annat – en rak käpp av detta bambuliknande material.
Lumpen för mig är en behaglig tid att se tillbaka på. Jag blev inkallad till mönstring i mars året då jag skulle fylla 18 bast. Där gick allt lugnt till, och jag kom in till psykologen som läste i mina papper att jag var aktiv i Missionskyrkan. Hon frågade då om jag ville göra vapenfri tjänst. Mitt svar på det var att jag inte ville göra lumpen alls utan hellre börja jobba. Jag sa i och för sig det att om jag skulle göra något så vill jag vara brandman. Detta tog hon tydligen till sig för när dagen var slut och jag kom in till inskrivningsförättaren fick jag det rätt i ansiktet. -Du ska bli brandman! Jaaaaså, sa jag och tog emot lapparna och cyklade hem.