Hoppa till innehåll

Gilbert O’Sullivan och hans Ooh-Wakka-Doo-Wakka-Day

Jag minns precis var jag var när jag hörde att

  • John Lennon hade blivit mördad (i mitt rum hemma)
  • prinsessan Diana var död (i en bil strax utanför Viken i Skåne)
  • Björn Borg skulle lägga av med tennisen (vardagsrummet hemma).

(Nej, Lennon mördades inte i mitt rum, Diana dog i en annan bil och Borg … ja, ni förstår.)

Dessutom vet jag precis var jag var när jag 1972 hörde världens absolut bästa låt.

Jag stod i min kompis Lisas vardagsrum på Bygglovsgr. 13 i Lund och stannade mitt i steget. O-acka do-acka dej sjöng någon någonstans och det var alldeles ljuvligt och fantastiskt. Jag lyfte blicken, såg mig om och stirrade sedan mot musikkällan och kände hur hjärtat slog lite snabbare än nyss. Ungefär likadant brukar musiknördar berätta om sina känslor när de hörde t.ex. Beatles första gången, vilket ju är hemskt mycket coolare. Min första idol var alltså en irländare med svintohår: Gilbert O’Sullivan.

Gilbert_O'Sullivan_-_TopPop_1974_1
Gilbert O’Sullivan som 28-åring 1974.

Jag känner ingen, säger ingen, som har haft Gilbert O’Sullivan som idol. Å andra sidan känner jag heller ingen som prioriterar basket framför städning eller grammatik framför fungerande bil. Ah well.

Om ni inte hade hört den låten, kanske den här har något bekant över sig?

Inte det? Okej, kanske Gilbert & Sullivan är intressantare? (Pffft!)

Jag har fortsatt med min trallala-musiksmak och är just nu fokuserad på denna låt: ”Love Runs Out” med One Republic (som inte är One Direction):

Så! God fredag på er alla! Här har vi tvåmetersmän i köket och det är faktiskt nästan lika underbart som O-acka do-acka dej var 1972.

Share
Publicerat iBloggen

41 kommentarer

  1. LupusLupus99

    Jag kan inte direkt påstå att namnet Gilbert O’Sullivan
    verkar så särskilt bekant. Inte heller hans wiki-sida
    får några klockor att ringa.

  2. Hoppsan, vilken nostalgikick!
    Och Clair, Matrimony, Alone again (naturally) m.fl.

    Jag måste ha samma musiksmak som du, eftersom jag äääälskar OneRepublic-låten (fast jag har nog inte hört den tidigare).

  3. Själv vet jag precis var jag var när jag fick veta om invasionen av Tjeckoslovakien 1968:

    Vi var några killar ute på en sensommarsegling i en koster i Stockholms södra skärgård. Självklart skulle vi –alla sjöscouter– köra en sista nattsegling. Världsläget var det det var, så den av oss som var något så när slängd på tyska rattade runt bland Mellanvågorna på sin medhavda läderklädda Aga transtistorradio och fick ett brusigt napp kort efter midnatt från den Österrikiska radion: Trupper går in i Tjeckoslovakien.

    Bara minuter senare mullrade motorer inifrån fjärden och ett antal torpedbåtar och en jagare eller två ryckte ut i sensommarnatten utan minsta hänsyn till den stackars f.d sjövärnskostern som skvalpade i bleken mellan två öar. (Jag minns månsken, men det är nog en efterhandsförsköning. Bleke var det iaf). Svallen var ansenliga och vi noterade att ingen verkade bry sig om oss. Vi sköljdes åt sidan och fick klara oss bäst vi kunde. Det gjorde vi, men läbbigt var det. Hade Warsawapakten inlett en invasion?

    Var vi var? Långbälingssund, mellan Ornö och Utö utanför Muskö. Känt från helt andra incidenter 2014.

  4. Jag skulle precis tjoa välkommen tillbaka Marika! och hurra för att det äntligen verkar vara så att jag inte är ensam om min idoldyrkan … när jag läste LarsW:s minnesanteckning som ju är absolut stencool och helt utan konkurrens! (Hittills i alla fall.)

  5. Gilbert O’Sullivan kommer jag mycket väl ihåg, jajamensan. Något coolt att berätta har jag däremot inte, vad jag vet.

    Jag minns exakt var jag befann mig när jag fick veta att Olof Palme hade blivit mördad: hemma i sängen. (Det ringde vid åttatiden på morgonen, min andra hälft gick upp och svarade, och det var hans bror som meddelade oss nyheten.) Annars minns jag just ingenting av det slaget.

    Jo — Berlinmurens fall kommer jag verkligen väl ihåg. Jag var ensam hemma liggande i soffan (och mycket sjuk, i början av en lååång sjukskrivning) och stirrade i oändlig, förhäxad häpnad på folk som klättrade och hoppade och dansade uppe på muren. Det glömmer jag nog aldrig.

  6. Pangens Pia (Luleå)

    Du och jag, Lotten!

    Första gången jag hörde den var på Tempo i Sollefteå, där den spelades i varuhusradion. Minns exakt var jag stod, långt in i affären, bredvid någon vuxen som pratade med någon annan vuxen, medan jag lyssnade på glädjen. Aldrig någonsin har jag varit med om att det finns andra som ens känner till MIN favvo 🙂

    Gilbert ingår fortfarande som favorit i min bästa spellista och är artisten jag tar till när jag behöver lite extra glädje. Precis som jag oftast avslutar dagen här hos dig.

  7. Get down-singeln hade min kompis. Jag kan ju inte påstå att jag är bra på att uppfatta låttexter och jag har egentligen bara uppfattat “Get down” men inte vad det ingår i för kontext.
    Nu undrar jag: sjunger han till sin hund att den inte ska hoppa?
    knasigt …

  8. Dottern, född 1969, satt bak i bilen och småfunderade för sig själv. Plötsligt hade hon tagit av sig en sko och höll fram den för oss att lukta i. Barn gör sådant, hon var ca tre år. När vi undrade lite om detta svarade hon som en självklar sak: “Sko-lappa-doo, sko-lappa-doo”. Nu tror jag att jag förstår varifrån hon hade fått det.

  9. Agneta uti Lund

    Jag vet var jag befann mig då Gustav V dog den 29 oktober 1950. Det var en regnig höstsöndag och vi hade inte åkt till landet över veckoslutet utan var kvar i stan. Jag befann mig i vår barnkammare då pappa kom in och sa att kungen hade dött. Åtta år var jag och jag tror att det var första gången jag fick veta att någon hade dött. Lite mer än ett år tidigare hade vi gjort ett Stockholmsbesök och bland annat besökt Tullgarn där kungen höll till sommartid, så jag hade ju ett hum om vad kungen hette och att han var mycket gammal. Regnet utanför fönsterrutan bidrog till en något dyster känsla.

    Knappt tre år senare, den 5 mars 1953, står jag och torkar disk i köket medan mamma diskar. Från en liten vit köksradio som står på meddelas att Stalin har dött. ”Det var skönt!”, sa mamma med eftertryck. Vad jag själv då tänkte om dödsbudet eller kände till om Stalin minns jag inte i dag, men min mammas reaktion är väldigt tydlig i minnet.

  10. Pangens Pia i Luleå! Jag är lika förvånad jag – det visar sig ju nu att vi är ett stort gäng hemliga Gilbert O’Sullivan- och Sko-lappa-doo-fantaster!

    Nu måste jag kolla om jag minns när Gustav VI dog 1973. Hm. Nej. Hm. Men Norrmalmstorgdramat och “… bröst är som svalor som häckar …” från samma år minns jag glasklart.

  11. Vadå, jag ingår också i Gilbert-beundrarnas skara! Fast det kunde man inte säga högt. Men spelades på alla skolfester gjordes han ändå, för det var så himla bra musik att dansa till.
    Den sista låten däremot lämnar mig helt oberörd, eller det gör den ju inte, för jag tycker den är oändligt mycket mer enerverande än trallvänlig.

  12. hyttfogden

    Dottern hade, förutom nämnda sko-lappa-doo, också
    “svans-acka-daj”. Varifrån hon fått den minns jag inte men båda sjöngs på melodin till en mycket känd låt ur Mary Poppins.

  13. HF: Jag går bet. Vilken låt var det?

  14. hyttfogden

    Lars W Chim chim cheree Alles klar? Ja?

  15. Ja.

  16. Ökenråttan

    Ray Charles var min idol i tonårens dar. Min Mamma AVSKYDDE vad hon kallade hans n*g*rvrål. Jag hade en LP som jag fått av en snäll pojke. När jag var sjuk och hemma från skolan e n dag hade jag pallat upp min grammofon bredvid sängen och spelade Ray för att pigga upp mej. Så somnade jag, solen sken in på grammofonen och skivan smälte. Den hängde ner runt skivtallriken som en svart duk. Snyft snyft.

  17. Å Ökenråttan, det var en sorglig historia.

    Bara för det kommer jag att grubbla länge på vilken LP det var som jag och syster hade, och som stod i ett fönster lutad lite på sniskan sådär, varav den blev soluppvärmd och därav lite vågformig. Jag minns att den gick att spela, mer eller mindre, men lät väldigt konstig — men varför, o varför, minns jag inte vilken det var?

    Man förtränger tydligen vissa minnen lite grann.

  18. Brorsan kollade om vinyl gick att böja med hjälp av en tändare, och det gjorde den. Min Marie Osmond-lp blev aldrig spelbar igen….

  19. Agneta uti Lund

    Även jag och mina två yngre syskon råkade på landet ut för att solen smälte en EP-skiva. Skivan tillhörde vår storasyster. Vi hade lånat den utan att fråga om vi fick och sedan glömt den i en fönsterkarm. Minns jag rätt var det en Benny Goodman-skiva. Vi försökte återställa skivan genom att först koka den och sedan pressa den i en växtpress. Det misslyckades – skivan blev helt plisserad. Mycket snyggt såg det i sig ut, men spelbar var den ju inte.

    Allt slutade med att vi fick ersätta syrran och det var rätt drygt eftersom vi om somrarna inte hade någon veckopeng utan fick jobba för att få något i våra portmonnäer. Alla bär gav 25 öre litern. För mig tog det lång tid att få ihop en liter blåbär. Hallon gick något snabbare. En skottkärra ved som kördes från vedbacken till vedboden, där vedträna skulle staplas snyggt, gav 10 öre. Kratta gårdsplanen gav 15 öre, men kunde bara göras en dag i veckan (fredagar). Cykla eller ro kilometrarna till lanthandeln gav i bästa fall 20 öre. Annat som gick att göra mot betalning var att klippa mattrasor (1 kr för ett kilo färdigklippta), bära vatten från sjön och vattna i köksträdgården, där man – om behov fanns – också kunde luka ogräs.

    Vi lyckades jobba oss fria från skulden och storasysters tjat om densamma. Minnet finns kvar samt kunskapen om att inte ställa EP- eller LP-skivor i solen.

  20. Min man har bara fyra av Gilbert O’Sullivans skivor, så G O’S kan inte ha varit någon av hans största favoriter.

  21. Niklas, jag tänkte på dig när jag såg “Så mycket bättre” ikväll. Var du inblandad?

  22. Vad? Hur? Nej, inte alls inblandad. Förklara, Cecilia N!

    Och, by the way, Gilbert O’S. stod jag inte ut med då och det har bara blivit värre med åren. Lyckligtvis har det blivit mycket lättare att slippa höra eländet.

  23. Ola Salo hade ett halsband på sig vid middagen som jag fick de tankarna av.

  24. Ah, då förstår jag men nej, det har han hittat någon annanstans.

  25. Ett av de där “jag-kommer-exakt-ihåg -var-jag-var-när”-minnena jubilerar i dagarna. Den 9 november 1989 var jag på ett möte i Strasbourg och skulle äta middag på kvällen med kolleger från kringliggande länder (samt England). Innan, på hotellrummet, kollade jag på TV samtidigt som jag torkade håret. Kombinationen av snabb nyhetsfranska, tyska inslag och hårtorkssurr gjorde att jag tvivlade lite på om jag hört rätt: Öppna gränsen? Riva muren?? Den östtyska partifunktionären Günter Schabowski fick frågan när det hela skulle träda i kraft och han såg lite förvirrad ut, läste från sin trassliga pappersbunt och sa: “Ab sofort…” Genast.

    Jag nämnde det för kollegerna vid middagen (som alla hade kommit i god tid till middagen och därför inte sett några nyheter) och det blev muntert värre. “Jamensvisst, vettu! Och så slås Tyskland ihop!” Hö, hö hö! “Och så blir det fria demokratiska val i det nya förenade Tyskland” Fniss!

  26. Ja, det hade ju börjat luckras upp en hel del och Egon Krenz förstod att något måste ske. Det var fullt med journalister som ville ha besked.

    Krenz tänkte att han skulle ge dem lite hopp och samtidigt få lite andrum. Så han skrev ner på en lapp att man kunde tänka sig att öppna muren. Han gav den till Schabowski med orden “Macht das sofort bekannt. Es wird ein Knüller für uns sein” Det var allt. Så Schabowski tog ett oerhört viktigt beslut (men insåg det nog inte) när han svarade “Ab sofort”.

    Jag minns också. Jag satt i bilen på väg mellan två pappersbruk i Småland.

  27. och

    När John Kennedy dog: Bodde ensam i liten lya i Gamla Stan (torrdass på vinden) och mamma ringde. Hennes röst i telefonen: Kennedy har blivit skjuten. (Eller om hon sa mördad). Otrolig chock.

    När Olof Palme dog: Var i stuga i Hälsingland, väcktes av någon som berättade nyheten. Mindre chock, för jag var fullt självupptagen av olycklig kärlek just då.

    När Diana dog: Såg det på löpsedel. Såg märkligt nog för min inre syn vilka kläder hon haft när det hände, som om det spelade någon roll. Chock och sorg. Son i telefon: “Hur kan man bli så ledsen för någon man inte känner?”

    Michael Jackson: Såg det på löpsedel. Tänkte “men han kan inte vara död – han är ju bara ett barn/bara en tjugoåring?” Helt oväntad chock.

  28. Söndagsiakttagelse på tal om inget som här omtalas, utom kanske tid: Vi försöker lära oss att använda några mackapärer vi har köpt. Det är fler än en timer. Alltså flera timrar. Ordet går ju inte att böja på något annat vis — en timer, flera timer känns artificiellt och löjligt, och timers befattar vi oss icke med. Jag sa spontant “tajmrar”, det kom alldeles naturligt, men sedan råkade jag tänka på hur jag skulle skriva det och då blev det fult. Ack ja.

  29. Jo. Fast nu står det “timer” på förpackningar och medföljande instruktioner, gör det. De kallar sig själva så. Och just den varianten kallar jag också timer.

    (Det är såna där som man medelst vissa ockulta handgrepp kan förmå att tända och släcka lampor vid vissa klockslag utan att det är någon människa där. Jähättespännande. Instruktionerna är så kortfattade och knapphändigt illustrerade att det tog mig en kvart att fatta hur man ska göra, fast det egentligen är jähätteenkelt …)

  30. SAOL säger en timer, den där timern och många timer. Mäh. Nu inför vi tajmrar som de rebeller vi är!

  31. Ja!

    Alltså, nollplural på det ordet tror jag inte går att genomföra praktiskt, liksom.

    “Jag skulle vilja ha tre timer, tack” kommer aldrig någon att säga hos han herr Ohlson, vars emporium tillhandahållit våra exemplar. “Ursäkta, var har ni timerna?” Nä-ä … det betvivlar jag verkligen.

  32. Agneta uti Lund

    Ökenråttan, jag kom på varför det står ”shah de perse” och inte ”chat de perse”. Bilden föreställer inte en perserkatt.

  33. och

    Det där med att plocka engelskt plural-s från engelska lånord blir lite konstigt. Flera partner, flera timer? Bäddar ju för missförstånd och felläsningar, det som ord INTE ska göra. Kan man inte översätta, som t ex till det charmanta tidur, tycker jag man ska behålla s:et.

  34. och

    Fast nu är ju ingen kvar här längre för att lyssna till visdomsord…

  35. Johodå! Jag läser! (Ja, anglosaxiskt plural-s ska man undvika, för det stämmer inte med den övriga svenska ortografin.)

  36. och

    Men det gör “jag har två timer”??? Det förutsätter att jag har en time. -er i timer kan inte plötsligt bli svensk pluraländelse! Ju!

  37. mikaels

    “Nu inför vi tajmrar som de rebeller vi är!”
    Weak rebel, tajmersar ska det ju heta ;)!
    En tajmer, flera tajmersar, enkelt.

    Men jag kan även tänka mig timersar …

  38. och

    Aj rest maj kejs!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.