Månad: oktober 2015

Det bor en dansk karl i mitt hotellrum

Publicerat av Lotten Bergman den 24 oktober 2015 17:10

Jag vet att jag borde ta chansen och skriva om vidriga terrordåd, hemska mordbränder, lama politikerinsatser, Jimmy Carters arbete för att få slut på förfärligheterna i Syrien samt allas envisa ”någon borde göra något [men inte jag]”. Men jag skriver inte mer än så: andra gör det bättre.

Istället övergår vi till trivialiteten ”att väcka Lotten”.

Det är nämligen inte alls svårt. Jag lägger mig alltid för sent och hinner liksom inte sjunka ner i djupsömn innan jag blir väckt av något. Det kan vara en snarkning (som inte är min egen), en liten mus i väggen, en passerande nattbuss eller barnbekymmer. (Nu är de för stora för att gå upp och kissa i garderoben, kräkas på trösklarna eller trilla ur sängen, men ibland kommer de med mardrömmar om fysikprov eller simpel, akut basketmatchnervositet.)

Inatt sov Tjugoettåringen och jag på hotell Park Inn i Lund. Det är ett synnerligen modernt och piffigt hotell i räta vinklar och med pratande hiss. Vi snusade sött och drömde om den annalkande hotellfrukosten, när en dansk man klev in i vårt badrum.

Eller … i alla fall lät det som om han var där.

Jag gick ner till receptionen och berättade hur det stod till med akustiken i rummet och spelade upp den lilla filmsnutten.

– Jag vet inte om ni vet det, men det är oerhört lyhört (pun intended) i vårt rum, sa jag.
– Oj, det måste komma från våningen ovanför.
– Hm. Ja. Du hör? frågade jag.
– Ja. Det visste vi inte. Tack ska du ha för att du talade om det, sa receptionisten och menade det verkligen.

Äääääsch då. Jag hade tänkt mig en dialog mer i den här stilen:

– Jag vet inte om ni vet det, men det är oerhört lyhört i vårt rum.
– Oj. OJ! Man hör ju allt jättetydligt!
– Hm.
– JÖSSES! Får jag höra en gång till? Var det danska?
– Javisst.
– Det här var det värsta! Där kan ni ju inte sova! Här har du nyckeln till vår bröllopssvit. Och jag stryker förstås räkningen. Vill ni ha en eller två flaskor champagne? MÅÅÅÅRTEN! Kan du ge damen här en voucher med sju gratisövernattningar i New York? Vi ber verkligen om ursäkt.

But nooo.

21 kommentarer

Barnsjukdomar jag haft

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2015 00:01

Jag läser i en ett år gammal artikel att vissa bostadsområden i västra USA har drabbats av något som börjar likna epidemier. Och att det underligt nog handlar om barnsjukdomar som man nästan har lyckats utrota med hjälp av vaccinationer.

(Som faktiskt borde stavas annorlunda. Fast inte som på polska [szczepień] eller walesiska [brechlyn] och isländska [bóluefni] utan mer som norska [vaksine].)

Det är obegripligt dumt. Joorå, jag begriper att folk har rätt att vara misstänksamma när det gäller nya vaccinationer och kanske till och med onödiga vaccinationer – särskilt om de orsakar narkolepsi eller förlamning. Men nu är det de facto bevisat att vaccinationerna mot barnsjukdomarna har fungerat. Det är idioti att pga. sin egen vuxenångest bestämma att barnen ska slippa sprutan mot mässling, röda hund, kikhosta och påssjuka. (Brukar man vaccinera mot vattkoppor? Jag vet att vaccin finns, men här i huset har alla barn kliat sönder sig varsin gång. Trooor jag.)

Tydligen är det bland de absurt förmögna människorna som denna anti-vaccinations-vurm sprider sig – bland hälsoivrande Hollywoodskådespelare. Idioter. (Förlåt, men det kan inte uttryckas annorlunda. Jo förresten: troglodyter!)

I en annan artikel läser jag att man i Beverly Hills vaccinerar färre barn än i Sydsudan, där man har ett inbördeskrig som står i vägen för vaccinationerna. ”When actors play doctors on TV, that does not make them actual doctors.”

Själv hade jag i tur och ordning röda hund, vattkoppor och mässlingen under tre år och led fasansfullt av att vara prickig. Mamma försökte fotografera mig (som om hon vore en bloggande mamma 30 år senare), men jag lät henne inte, så fåfäng jag var.

Påssjuka hade jag först på ena sidan och sedan på båda, vilket ju var djupt orättvist. Jag var så sjuk, så sjuk under den fantastiskt varma sommaren 1975, när familjen Stenson hyrde mormors kusins jättehus på Ljusterö. Alla i huset packade badprylar och tjoade och skrek samt åt knäckebröd och annat hårt och raspigt som jag inte ens ville titta åt. Isglass rev och slet i halsen och allt var verkligen bedrövligt. Och ingen ville ta i mig ens med tång. (Jag minns nog fel här: man ville väl ha barnsjukdomarna så var de liksom färdighavda?)

Nu till era erfarenheter: minns ni era barnsjukdomar?

84 kommentarer

Vad är en hipster 2015?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 oktober 2015 15:37

Precis som att man sällan kan definiera ett mode när man befinner sig mitt i det, kan jag inte definiera en hipster. Jag har förvisso även svårt att definiera professorstyp, feminist, sko och husmanskost, men nu ska här försökas!

(Mycket enklare hade förstås varit att bara googla hipster och läsa artiklarna som tycker upp i flödet [1, 2, 3, 4] och istället blogga om dagens basketmatch. Pfft.)

För det första är hipster ett ord från 1940-talet, och precis (eller ungefär eller i alla fall kanske lite grann) som 2015, handlade det om att vara ”hipp”. Ball. Cool. (Mina ord andas stenålder.)

cool-mag-4-hipsters — Hipstertidning från 1958. Med en ung Danny Saucedo!

Hipstern hängde med, var modern på sitt eget sätt, men bara så länge inte alltför många var moderna på samma sätt. Känns det igen? De svartklädda poeterna på 80-talet vill inte smälta in och klädde sig därför i svart precis som alla andra svartklädda poeter – men smälte in gjorde de icke.

Hipstern på 1960-talet var … hippien! Ordet hippie kommer alltså från ordet hipster!

Tanken svindlar. Hipstern på 40-talet födde hippiesar, som fick barn som sedan blev hipsters. Varannan generation är hipster, varannan är hippie. En ny hippie-era närmar sig nu: de små barnen som idag heter Tage, Astrid, Ingegerd och Sven kommer att … hm. Ha skägg och färgglada kläder som en hipster …? Eller skägg och färgglada kläder som en hippie?

hipsterusa — Tydligen typisk hipster i USA.

En synnerligen oventeskaplig undersökning gav vid handen:

Jag har egentligen ingen aning om vad en hipster är egentligen. Folk brukar ju tro att jag är det bara för att jag har skägg … (Man, ca 35 år, Stockholm.)

Hipster är något man skyller andra för att vara, säger skämtsamt om sig själv men inte till någon man gillar och/eller är starkare. Typ: Jag är ”hipster”, du är cool, hon/han hipstrar. (Kvinna, 50-årsåldern, Stockholmsområdet.)

Kille som är urban, medveten, vill vara unik men eftersom alla är samma blir det inte så. Fristående vill han vara men eftersom det är en trend går det inte. (Man, 50-årsåldern, Stockholmsområdet.)

Surdegsdagis, ekologiskt, dagiskollektiv, skägg. (Kvinna, ca 45 år, Stockholmsområdet.)

En hipster är en person som tar illa upp av att bli kallad hipster. (Man, 23 år, Lund.)

Någon som gör något innan det blir inne. Lyssnar på musik som ingen har hört, har på sig konstiga kläder som man själv har på sig ett halvår senare. (Kvinna, 28 år, Gävle.)

Det är både en förolämpning och en komplimang att bli kallad hipster och en hipster förnekar alltid att den är en hipster. (Kvinna, 25 år, Eskilstuna)

Okej, det som verkar vara någorlunda gemensamt för alla som försöker definiera hipstern, är att

det mycket oftare handlar om män
ansiktshår är en fördel
det är ett storstadsfenomen (men att universitetsstäderna räknas som storstäder hur små de än när)
glasögon inte är något man skäms för, tvärtom
man gärna talar vitt och brett om hur höga krav man ställer på det man äter
man inte vill tillhöra massan, för massan gör fel.

Stalin_1902 — En hipster från 1902. Som råkar heta Stalin. Ja, den Stalin.

Det som nog mest skiljer schablonbilderna av hipstern och hippien från varandra är att hipstern inte har något emot konsumtionssamhället medan hippien inte har något emot fri kärlek.

Okej, här kommer mitt försök till definition:

Hipstrarna tillhör en grupp människor som ingen säger sig tillhöra, men som som full av människor som tydligen vet ”hur allt ska vara” och som inte vill vara en i mängden.

Uppdatering!
I kommentatorsbåset har man enats om följande hipsterrelaterade formulering: ”Ansträngt trendkänslig.”

Den enda person som jag känner som verkligen inte smälter in och som njuter av det, är faktiskt Femtonåringen här hemma:

NOTHIPSTER — Olika färger på skorna, morotsmössa (en nästan likadan i grönt) och en ständig förljeslagare i surikaten som heter Will (Shakespeare). Men en hipster är hon tydligen inte.

En vecka senare:
Det är för att förstå sådana här kloka texter av Margit Richert som man faktiskt behöver veta vad en hipster är.

53 kommentarer

Tolvskillingen i Oskarshamn

Publicerat av Lotten Bergman den 15 oktober 2015 17:14

På samma sätt som jag som liten bara accepterade att ”en kvarting” var ett halvt helrör och därmed trots namnet ju var det inte alls kvartiga 37,5 cl, ryckte jag på axlarna när mina farföräldrar mumlade ”tolvskilling” om den inte alls tolviga 25-öringen som i rättvisans namn ju borde ha hetat ”kvarting”.

Nu vet jag bättre. En kvarting var från början en kvarts stop och alltså nästan 33 cl. Då är det värre med tolvskillingen, för den är krångligare att förklara …

Vips, befinner vi oss i Sverige i början av 1800-talet. En tolvskilling som då utges av Riksgäldskontoret (”12 skilling riksgälds”) motsvarar åtta skilling som utges av Riksens Ständers Bank (”8 skilling banko”). Verkligen jättepraktiskt.

Följaktligen kallades åttaskillingssedeln av folk och fä samt pöbeln naturligtvis för tolvskilling. Nu citerar jag NE:

Vid decimalsystemets införande 1855 blev 1 riksdaler riksmynt=100 öre. Eftersom det tidigare gått 48 skilling på 1 riksdaler riksgälds kom 12 skilling att motsvaras av 25 öre. Vid inväxlingen 1873 var 1 riksdaler riksmynt likvärdigt med 1 krona och därför användes benämningen tolvskilling på 25-öringen långt in på 1900-talet.

Solklart.

Och hur mycket kunde man då t.ex. 1810 köpa för 12 skilling banko eller 8 skilling riksgälds? Jättemycket – det motsvaras av 1 300 kr 2015!

Nu är jag ju på väg hem från en liten småländsk föreläsningsturné i Oskarshamn, så varför yrar jag om tolvskillingar istället för att berätta om Liljeholmens ljus eller …

Lugn, det kommer. Oskarshamn ligger vid Döderhultsviken i norra Kalmarsund, och är alltså Axel Robert Peterssons – Döderhultarns – domäner. Precis som det där med kvarting och tolvskilling, har jag bara tänkt på Döderhultarn (1868—1925) med en liten obekymrad gäspning. Jodå, han karvade i trä som Emil i Lönneberga. Jodå, det är finfina träskulpturer. Jodå, han var begåvad. Men gäääsp, basket är roligare och förresten känner jag mig lite hungrig.

Liksom.

doderhult_2 — Men se, där ligger ju Döderhultarn som en annan döing. (Med snusdosan på magen.)

Den unge Axels passion var alltså träsnideri. Inledningsvis karvade han och avslutade som alla andra snidare med ett himla sandpapprande, men han trivdes inte med finliret. Han lyckades med sin egen stil skapa sig ett namn i Oskarshamn och sålde smågubbarna för 25 öre styck:

– Fin gubbe. Vad ska han ha för den? sa kunderna.
– Tja, vi säger väl en tolvskilling? svarade Axel alltid.

Och vips, kallades han för ”Tolvskillingen”. Det där 25-öringarna blev man ju inte fet på (eftersom 25 öre motsvarar runt 20 kronor idag), men han var glad ändå. Och poppis bland brudarna – en riktig Don Juan, sägs det.

beundrarinna — Ett av alla brev som Döderhultarn lämnade efter sig. ”Möt mig i afton på översta terassen kl. 9.”

doderhult_rock — Ja, såhär slits överrocken när man sitter och arbetar i den för att hålla värmen i den kalla stugan.

brev_love — Kärleksbrev från 1912. ”I tack kysser jag Dina ögon, Din mun och Ditt goda hjärta – ja Du förstår att hjärtat kysser jag på den fläck där jag hör det klappa.”

Först runt 1909 blev Döderhultarn mer känd i vidare kretsar. Det var bl.a. Hasse Z (Kar de Mummas pappa) som blev förtjust i gubbarna och som beställde ett gäng.

hassezbrev — Här tackar Hasse Z för den utmärkta gåvan och talar om att han på onsdag ska göra nåt med de andra gubbarna. (Nej, inte alls. Annika i kommentatorbåset har klurat: ”Bäste Broder. Mitt hjärtliga tack för den utmärkta gåvan. Har gett Nord. Bokh. order att hämta de andra gubbarna. Hälsning! Din tillgivne Hasse Z”)

argtbrev — Oj, här är det någon som är ilsken. Om inte Axel hämtar sina saker före den 1 oktober (med versal!) så kommer sakerna att lyftas ut på gatan och förmodligen kommer även en poliskonstapel att tillkallas!

matilda — Så här såg det ut i Döderhultarns verkstad. Kvinnan kan vara en viss Mathilda, som födde två barn som hette stor-Axel och Lill-Axel, men det var visst inte riktigt klarlagt om Axel Pettersson var far till båda. Mathilda dog 1977, 103 år gammal.

Med detta sagt ber jag Döderhultarn om ursäkt för mitt tidigare ointresse och mina banala gäspningar. Döderhultarmuseet i Oskarshamn är jättefint och både de nakna och de påklädda gubbarna och gummorna är oerhört uttrycksfulla, så tillyxade de är.

Hej Oskarshamn … det var visst en sak till …

museum — Pssssst! Museum har ingen fnutt, museer ska heller inte ha det. Dsssssst!

Läs gärna Hasse Z:s egen redogörelse för hur han upptäckte Döderhultarn. Ett litet utdrag:

”Han åt middag hos mig. Ärter och fläsk. Mitt under middagen gick han ifrån bordet och satte sig i en soffa, fortsättande att tala om allt mellan himmel och jord.

Jag tänkte: det är hans sätt att äta middag. Jag gick efter honom med tallriken och satte den på ett litet bord framför honom. Om en stund återvände han till vårt bord och då fick jag upp och flytta tallriken igen. På det viset promenerade vi fyra fem gånger fram och tillbaka mellan middagsbordet och soffan. Det var en mycket livlig middag. Men glad och underhållande.”

Om man är på det humöret, kan man även läsa om hur Kar de Mumma lyckades göra en Döderhultarhäst låghalt.

42 kommentarer

Konsten att skriva mejl

Publicerat av Lotten Bergman den 13 oktober 2015 14:43

Tänk om Miss Marple hade hittat mig död på den äkta mattan framför öppna spisen med detta utskrivna mejl hopknycklat i vänsterhanden:

Ärendemening:
Hej!

Text:
Du är automatiskt anmäld till vår kurs på lördag. Om du inte kan komma måste du säga till 12/10.

Ses!

/X.

Miss Marple hade nu sagt:

– Oh, dear. I’m afraid I must read this e-mail. You see, I’m really not very fond of them.

Sedan skulle hon (efter att snabbt ha lärt sig svenska) ha analyserat mejlet och kommit fram till följande:

– Det är en lite, vad ska man säga, en lite slarvi… nej, en person som är lite bakom flötet, om jag får säga så. Ärendemeningen ska man ju fylla med information så att den som läser omedelbart kan avgöra om mejlet är av vikt eller ej.

(Deus ex machina, även kallad ”Gud i skruven”, kliver nu in i berättelsen och byter för den dramatiska effektens skull tempus i historien.)

Miss Marple sniffade lite försiktigt på papperet och fann att det varken luktade viol eller Old Spice utan blott tonerpulver från den ständigt krånglande skrivaren.

– Skulle det vara möjligt att få en kopp te? sa hon sedan till någon, som förhoppningsvis lyssnade, och satte sig därefter ner i den blommiga fåtöljen vid fönstret eftersom hon ville granska blomkrukan i fönstret, vari det överraskande nog låg ett skosnöre.

(Hon skulle senare finna att skosnöret inte alls var viktigt för gåtans lösning utan bara hade hamnat där av en ren slump. Men det visste hon inte än.) Miss Marple mumlade för sig själv:

– Vem tar sig friheten att automatiskt anmäla någon till en kurs? Och dessutom skicka mejlet en dag efter deadline för återbud? Och varför skriver denna någon bara under med ett X? Hm. Det där skosnöret är verkligen ovanligt långt.

Och plötsligt förstod hon. Miss Marple tittade på mejlet igen och skakade på huvudet som för att uttrycka ”hå hå ja ja”.

– Ursäkta, Miss Marple, sa en civilklädd polis som kom in med en mugg te som Miss Marple tyckte var barbariskt oskön. Who dunnit?
– Oh dear. Te utan fat. Oh, yes, who do you think did it, young man?

– No. Oh no. The poor woman … She had a faint heart. Died of shock. I’ve too often wondered if människor är helt obildbara och inte kan läsa innantill när det gäller mejldirektiv. Jag förstår henne. Se, ärendemeningen … automatisk anmälan … datumet … signaturen … allt är bedrövligt. We should count ourselves blessed att vi slipper sådant här.

Agatha Christie_mejlar — Agatha Christie skriver mejl.

Fotnot:
Ja, på förekommen anledning skrevs detta i affekt eftersom jag verkligen fick mejlet ovan. Men nej, jag är inte död än.

44 kommentarer

Nobelpriset i litteratur 2015

Publicerat av Lotten Bergman den 8 oktober 2015 11:10

Istället för att rulla in en stor tv i klassrummet, kan man idag kl. 13 be eleverna plocka fram mobilerna och titta här.

SVT_nobel_gang — SVT:s programledare. Analysera gärna bilden.

Om det inte som hemma hos mig ser ut så här …

Den nya, ständiga sekreteraren Sara Danius kommer då att i höga klackar och mörkröda läppar inte alls att se ut som Sture Allén, Horace Engdahl eller Peter Englund när hon tar ett steg upp på den där lådan som är klädd i grön heltäckningsmatta. Jag hoppas så att hon pratar många språk.

Eftersom det är bra att nobelpristagarna har enkla namn som – till skillnad från Nobelkommitténs kanslichef Odd Zschiedrich – går att stava utan googling, tror jag i år på Ko Un, som skulle göra denna lista både längre och vackrare:

Oe (1994)
Fo (1997)
Mo (2012)

Eller vänta, vi kan göra som man gjorde 1904, 1917, 1966 och 1973 och låta Un och Oz dela på priset! Oe – Fo – Mo – Un & Oz! Och sedan be Eminem skriva en rap(p) om dem!

Kodnamnen som de ungefär 17 akademiledamöterna (de är inte aderton eftersom Kerstin Ekman fortfarande protesterar mot Salman Rushdie-hanteringen och jag tvivlar på att 97-åriga Gunnel Vallquist går på jättemånga möten) använder under överläggningarna är nästan genomskinliga även för små barn:

Harry Potter = Harold Pinter
Little Dorrit = Doris Lessing
Chateaubriand = Jean-Marie Gustave Le Clezio
OP = Orhan Pamuk

Jag tror att årets kodnamn för vinnaren är … Prosit.

And the winner is …

Svetlana Aleksijevitj!

– Prosit!

Hm, hon föddes i Ukraina och bor i Vitryssland men skriver på ryska, inte vitryska. Och har tidvis bott i Göteborg. Nu bor hon i en liten pyttelägenhet inredd i brunt på åttonde våningen i ett hyreshus i Minsk.

svetlana — Hej Putin, det här var väl kul?

Men nu har vi problem med motiveringen igen. Förbaskat. Jag som till och med mejlade Akademien 2010 för att tala om att det kommer att bli fel på sina och hennes i alla artiklar om motiveringen inte formuleras smart. Så här står det i pressreleasen:

Nobelpriset i litteratur år 2015 tilldelas den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Korrekt och fint. Inga problem. Men nu kommer copy–paste-problemet. Det borde alltså i tidningarna stå:

Svetlana Aleksijevitj fick priset för sina ”mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Men det kommer att stå ”hennes” där istället eftersom man ofta inte tänker efter. Ack.

Bloggat på detta sätt har jag gjort förut: 2005 (Pinter), 2006 (Pamuk), 2007 & 2007 (Lessing – två blogginlägg på en och samma dag: det var fan bättre förr), 2008 (Clézio), 2009 (Müller), 2010 (Llosa), 2011 (Tranströmer), 2012 (Yan), 2013 (Munro) och 2014 (Modiano).

44 kommentarer