Jag sliter mitt hår, fnittrar, nyser, torkar ögonen, rodnar och pratar enstavigt.
– Va?
– VEM?
– Nej.
– Nej.
– Varf…
– Skit.
Jag har hittat en hel flyttkartong som är full av mina brev från ungefär 1978–84. Det är både brev till mig och karbonkopior eller avskrifter av mina egna, skickade brev.
Ohemult stora mängder brev.
Där ligger även almanackor som jag förde parallellt med mina utförliga dagböcker med lås och dessutom tidningar som handlar om milstolpar som mördade presidenters begravningar (någon annan än jag måste ha sparat dem), Björn Borgs pensionering och tennislandslagets framgångar.
Almanackor, elevkalendrar och anteckningsböcker.
Vecka 19 år 1983 var det tydligen bråk om ost och tidning. Jag skulle kolla något med Larry Robinson och träna P72-laget kl 18. Vidare var det repetitioner på någon pjäs och jobb på Danderyd (sjukvårdsbiträde).
Har vi någon arkivarie i kommentatorsbåset? Vaaad ska jag göra med allt detta? Ska man spara på ohyggligt utförligt antecknade diskussioner med två klasskamrater om en resa till London som kanske skulle bli av men inte blir av om inte pengar flyter in och huruvida någon känner sig illa till mods och egentligen inte vill åka bla bla bla blaaaa? Ska jag skanna in små lappar som vi kastade till varandra i gymnasiet (Tibbleskolan) och fyllde med så liten text att jag idag måste plocka fram förstoringsglas för att kunna se?
För övrigt måste jag säga att stilen på de små lapparna påminner farligt mycket om Facebookinlägg med ”finaste” och ”love you” och ”bästaste vännerna” och annat ungdomligt. Det står till exempel:
– Du är underbar, jävla lappjävel!
– Snygg tröja, stickat den själv?
– Matten är tristast.
– HATAR SKOLAN!
– Måste prata med dig om en grej på rasten.
– Majjens öron lyser när han står framför lampan.
– Kan du inte komma och sätta dig bredvid mig?
Lapparna kommer bara från Simpan, Maite, Ru, Lisa, Erik I, Erik II och Perre och inga andra – och jag undrar om jag över huvud taget umgicks med resten av klassen. Trivdes gjorde jag i alla fall, även om det ibland ser ut så här:
På västfronten intet nytt i samma andetag som löntagarfonder.
Mitt i allt gymnasialt hittade jag plötsligt en lapp från 1977. Jag och fyra andra tjejer planerade att campa i Byske, men efter månader av planering backade plötsligt mina föräldrar och påtalade det olämpliga i att låta 13-åriga tjejer sköta sig själva i flera dagar. Då gjorde de fyra andra en liten namninsamling och gav till mina föräldrar med det mest lysande, retoriska argumentet världen hittills hade skådat.
Nämen det är inte så svårt. Faktiskt. Man tar en viktig händelse från förr som vi vet var viktig eftersom vi ju känner till den fortfarande. (Jag är så smart.)
Sedan gör man om den enligt nutidens mått. Man kan göra till exempel så här som xqcd:
Kan ni identifiera allt?
Det här är allmänbildningshumor när den är som bäst. Min favorit just här ovan är 1948 – ”fem vansinniga planer för hur man ska få in mat i Berlin”.
– STÄNG DÖRREN!
– Såja. Välkomna ska ni vara alla till detta akutmöte i juni, detta nådens år 1948.
– Tack. *mummel mummel mummel* – Jag förstår att ni här på kanten hellre hade velat vara på puben och ni där borta hellre hade stannat i trädgården med barbequegänget. Men nu måste vi planera. Sovjet har alltså stängt av alla landsvägar och järnvägar och sett till att vi inte kan komma in till vår del av Berlin längre. Det handlar om 2,5 miljoner invånare som varken har mat eller kol.
– Merde! Salop!
– Nämen ojdå, är du här? Då har du gått fel, ni har möte längre ner i korridoren.
– Ça pue.
– Så. Kom igen nu. Vi har räknat ut att det behövs flygplan. Stora flygplan. Hur många tror ni?
– Hrrrm. Jag har räknat på det här och kommit fram till att om vi gör 500–600 landningar per dag och utgår från diverse tyska städer med flygplats och dessutom sjöflygplan från Elbe som kan landa i Tegel… nej Havelsjön tar vi istället … Ja, då bör det bli bra.
– Ska vi åka med tomma plan tillbaka?
– Nej, det verkar ju dumt.
– Jag vet! Vi tar med oss sjuka barn! Ja!
– Utmärkt.
– Jag beställer genast en miljard jutesäckar som vi kan packa i.
– Ja, för de är ju så praktiska också.
– Hur mycket mat behövs?
– Ursäkta, det har jag räknat på. Om alla personer i Berlin får i genomsnitt ungefär 1 700 kalorier per dag, kommer vi att klara av det här i ungefär tio månader. Om Sovjets satans idiotblockad fortsätter längre, får vi nog komma på något annat än att flyga in allt.
– Har dom kossor i Berlin?
– Bara ett fåtal.
– Okej, jag beställer två miljarder extra glasflaskor till att börja med.
Titta gärna på den här tio minuter långa filmen så får ni veta vad flygplanen vägde och hur mycket de kunde lastas med samt se hur man bäst lastar in en Volkswagen-bubbla i ett flygplan:
Vi har i Sverige haft några inofficiella stavningsreformer, men inte krånglat särskilt mycket under de senaste 100 åren. Norge har haft det kämpigare och slagits mot både danskifiering och svenskifiering och pragmatiskt löst allt genom att ha två norskor: bokmål (riksmål) parallellt med nynorsk (landsmål). Och någonstans i röran fick de fram den vettiga stavningen sykkel.
Britterna har ingen instans som pekar med hela handen och bestämmer som mitt älskade Språkråd (som dock själva säger att de bara ”ger råd”), utan allt sköts lite på lösa boliner med hjälp av uppslagsverk och ordlistor. (”Lösa boliner” är min formulering som väl speglar min inställning till hur korrekt sånt här ska gå till.)
Nu i kasjunötternas kölvatten lutar jag mig tungt mot det faktum att SAOL kommer i ny upplaga 2015. Champagnen ligger sedan länge på is (även om flaskan emellanåt i krissituationer används som reserv för att snabbt ersättas) och jag tuggar på nagelbanden av iver. Påmmfritt! Kårnflejks! Syckel! Schampanj för bövelen!
Allmänheten rasar:
– Men har hon förlorat förståndet?
– Ja verkligen. Upprörande!
– Man kan ju inte utge sig för att vara en stelbent get till språkpolis och samtidigt roas av moderniseringar av sedan länge etablerade stavningar!
– Usch, rofl och lol samt omg, nu är det stekta fläsket kokt.
– Heter det inte tvärtom?
– Äsch, i dessa revolutionära tider där man inte ens kan lita på språkpoliser, kan man väl säga vad som helst så länge alla fattar vad man menar?
Luuuugn. Jag tycker fortfarande att vi ska stava öppenhjärtig och omständlig som i SAOL och vill inte alls skriva ejängklien. Men det är ju så intressant att leta fram ord som är
lånord
relativt svårstavade
perfekta att på svenska stava på annat sätt.
Några av de stavningar som vi inte saknar i svenskan – ord som tack och lov har fått ny kostym – är ju
bureau
tape
lieutenant
hype
portefeuille
site
fauteuil.
SAOL har ett fantastiskt, ännu inte färdigställt, historiskt projekt här. Kolla – man kan slå upp ord och se hur stavningen av orden har förändrats. Eller inte förändrats. Det är ännu inte alldeles korrläst så på en del ställen blire fel.
Nå. Hade det inte varit roligt med svenskare stavningar av
Tyvärr har jag nyss lärt mig att jag har gått omkring och farit med osanning. Jag trodde att vi förr skrev champignon och att champinjon var en förbättringsstavning. But no:
Så: brejnstorma och hitta på nya roliga och finurliga nystavningar! Några som SAOL har försökt att införa men som har tagits bort eftersom de inte alls föll i god jord är
hutsch
kolje och koljé
jos
sebra.
Och betänk nu det faktum att cyklist år 1886 hette velocipedryttare.
Uppdatering
Jag måste enligt champagnekännarna i båset uppdatera mig och sluta visa upp den här bilden ovan så fort det ska yras om campagnebubbel. Därför gick jag åstad och köpte mig den här skönheten, som levereras i ett eget bo:
Kolla, jag syns där mitt i flaskan!
Fotnot
Tssst. Inte köpte jag den där finingen heller. De drygt 800 kronorna ska jag spara till en ny sekruttbil emedan den numera 26 år gamla Volvon sjunger på sista versen.
Äsch, den där resan var faktiskt helt ointressant. Jag har inget att berätta eftersom allt funkade och inga propellrar ramlade av, ingen betedde sig illa och jag med fem minuters marginal hann med mitt tåg till Karlstad. Jättetrist ju.
Förutom att det var lite roligt att jag för allra första gången åkte i ett flygplan som var lagat med silvertejp.Skönt då att jag kom fram till Karlstad och får sova på ett dyrt finhotell som har toa inne på rummet! (Fast unken luft. Och fönstren är täckta med renoveringsplast …)
Men jag måste som en nyfrälst älta lite Lycksele igen.
Alla i Lycksele var lyckliga. Visserligen var alla som jag talade med inte från Lycksele och alla som jag talade med var kanske inte lyckliga även om det verkade så. Men ingen klagade över
dagishämtningar
obefintlig egentid
dyra bolån
lövhalka
att barnen bara vill vara inomhus.
Ingen satt och berättade om hur de inte fick in sina föräldrar på rätt äldreboende och ingen hade pluffat till sina läppar. De berättade även att Lycksele faktiskt kallas Lapp-Stockholm ”för det är dit man åk”.
Efter att på mitt omisskännliga sätt ha vandrat runt med öppen mun och tappad haka, kan jag även berätta annat från Lappland:
På affärn har de potatisgratängsrullar som man ska steka i skivor!Sveriges Radios nya logga har de skitit i. Jämför:
På flygplatsen har de en specialskylt.(Förstoring.) Tydligen får Björn Ferry särbehandling som den Zeb Macahan han ju är.Och på Borgarbackens krön finns en arkitektonisk hybrid.
Jag föreläste om de intressantaste skrivreglerna inför 82 kontorsanställda och klockan 16 blev jag upphämtad av flygtaxin – som världens gladaste karl körde.
– Här är helikopterplattan, känd från tv! Och här är kyrkogårn, dit vi alla är på väg! Och där har jag en lägenhet för jag bor egentligen hemma i byn, som ligg 5 mil ditåt! Nu har du tur; jag är den enda taxichaufförn som bär väskorna ända in i gaten! Hejhej på dej!
Lycksele var helt enkelt jättefint och trevligt och campingen (Ansia) var otroligt fin och städad och välskött, så åk dit nu allihop! Fika på Lilla Bageriet och njut av stillheten, lugnet och den friska luften!
Eller så kan ni ju inspektera detta som jag nyss såg på Centralen i Stockholm.Eller göra som i Karlstad: släcka såpass att man inte ser nästan nåt och känner sig mysig som i stearinljusbelysning.
Baconstatusuppdatering från Stadshotellet i Karlstad
Utmärkt på alla sätt och vis! Äggröran var perfekt kletig och croissanten som lade ytterligare fett på bördan var utsökt i all sin krasighet.
När ni nästa gång står på en tunnelbaneperrong och bara vantrivs liiiiiite liiiiiite liiiiite … Tänk då på det här klippet så kanske ni känner er lite mer tillfreds eftersom det ju är alldeles förfärligt i norra Sverige och nästan omöjligt att bo där – preciiis som på min alldeles nyfilmade film från Umeälvens strandkant i Lycksele:
Ja. Jag raljerar. Den här hösten har varit helt fantastisk vad gäller vädret, men för mig har den varit än mer fantastisk eftersom jag å tjänstens vägnar har hamnat på ställen som ligger bortom mångas begreppsvärld.
Men vi tar det från i morse. Eftersom jag gnölar och gnäller över SJ när ingenting funkar, ska jag härmed be att få utbrista i ett tjohooo eftersom jag klev på ett tåg i Eskilstuna 06:47 och klev av samma tåg på Arlanda kl. 08:00. Swooosch! Det var precis som teleportering.
På Arlanda visade det sig att jag skulle ta mig till terminal 3 genom tunnlar och tillfälliga kulvertar, vilket påminde om Harry Potter-perrongen. Min carry on-väska visade sig inte alls vara bäraombordvänlig så den fick jag checka in.
I gate 57 satte jag mig ner och … kände mig som hemma. Resenärerna mot Lycksele/Arvidsjaur ser nämligen inte ut som folk här söderut. Eftersom jag mot min föreläsarvana inte hade på mig plommonstop och snyggkappa, smälte jag in relativt väl och kunde tjuvlyssna på de kepsklädda, jättesnusande fleecetröjorna som inte var alldeles olika de här grabbarna.
Jå.
Dock förstod jag inte ett jota. Men det lät så här:
– Ungefär en skrfnku. Och då sa jag till han att han int kunde använda flihgfro. Om man sku göra det, skull ju viklo och prafku kunna smälla.
– He. He. De är som hjåls i somras. Eller skeltrof!
– Jå. Men int med femmillimetarn.
– Nä.
– Men nånting.
Som varande gammal lulebo vill jag bara påpeka att det inte är dialekten som vållar problem utan hörseln i kombination med ämnet. Vad detta handlade om verkade efter ytterligare fem minuters koncentrerad lyssning vara något slags nyuppfunnet fordon eller maskin med startproblem.
Jag fick relativt lång tid på mig att lyssna eftersom starten blev 20 minuter försenad på grund av en ”säkerhetskontroll”, varpå galghumorn flödade i gaten.
– Ska man vara orolig?
– Jå, det känns ju dumt att ha varit obrydd när man ligger där och dör.
– Famous last words: aj.
– Uschäkta, men jag har hittat en skruv här baki planet. Hör den till flyget eller piloten?
– Ska jag hjälpa till och veva igång han?
När vi väl fick kliva på planet, blev vi av flygvärdinnan beordrade att sätta oss långt bak trots att planet knappt var halvfullt.
– Jahaja. Det är väl för att det blir lättare att sopa upp oss senare när vi ligger samlade i en hög.
– Är du orolig?
– Nä. Jag är rolig.
Jag fick dock inte tillfälle att fråga varför man ska sitta långt bak – är det någon av er som vet?
Den här kärran heter enligt initierad källa Saab 2000 och rymmer 50 älgjägare.
I Lycksele kommun bor 12 600 människor som är utspridda på en yta stor som Norrtälje – i små kluster som kallas byar. De heter bl.a. Betsele, Busjön, Gäddträsk, Lyckan, Rusksele, Rödingträsk och Örträsk och man kan se dem från flygplanet under inflygningen!
Själv bor jag på campingområdet som heter Ansia eftersom det ligger på ”andra sidan” [ann’sia] stan älven.
Lyckseles centrum till vänster, campingområdet till höger.
När jag skulle checka in i den flotta campingentrén, möttes jag av ingen. Datorerna med bokningssystemet stod på innanför disken, alla produkter som var till salu stod framme.
Jag ringde numret på lappen där och blev tillsagd att ta en kopp kaffe. Sagt och gjort – en upphittad kaka slank minsann också ner.
Det enda som inte var fritt tillgängligt i receptionen var internet, för jag kunde inte lista ut lösenordet ”ansia1”. När ägaren dök upp, anvisades jag till rum 3:
– Du går ut och så går du ba 100 meter så är ditt hus där.
– Och centrum – jag går längs älven va?
– Jå. Du ba följer älven.
– Finns det någon sevärdhet jag inte bör missa?
– Det finns en butik med konst- och turistprylar hääär och en med … andra turistsaker hääär, sa ägaren och gjorde två prickar på en karta.
Och det var tydligen inte mer än så. Djurparken är stängd just nu, Underjordskyrkan ligger drygt 10 mil norrut, och Skogsmuseet är stängt på måndagar. Men vad gör väl det? Centrum (som det tog mig 45 minuter att gå till eftersom det var så mycket att titta på) var jättetrevligt och vädret underbart och luften alldeles hög och kall och ren. Och Folkets hus …
… var bland det fulaste jag någonsin har sett. Eller … är det kanske baksidan jag ser?Nej, runt hörnet var Folkets hus om möjligt ännu värre.
Jag köpte en stenugnsbakad surdegsmacka med bacon, ruccola och älg och gick omkring och åt på den utomhus i –7 °C och bara log som ett fån. Och så tog jag naturbilder som en helt normal människa.
Istappar i Lycksele. (De ska tydligen smälta bort inatt.)Nu ska jag koka tevatten i vattenkokaren på bilden …… och krypa ner här och värma mig i sängarna som står alldeles på tok för långt bort från närmaste vägguttag. (Toa finns inte på rummet, ser jag nu.)
Imorrn ska jag föreläsa kl. 09–12. Flyget hemåt går vid halv fem och jag hinner precis hem och sova före nästa resa och när dessa två dygn är till ända har jag jobbat i tre timmar och rest precis hur länge som helst. För så stort är Sverige!
Jag hade en gång en kompis som bara ljög och ljög. Det konstiga var att hon ljög för andra så att jag hörde hur hon ljög – och hur hon inte kommenterade lögnen och … hur jag inte ifrågasatte den. Eftersom vi sågs ganska mycket under ett par år, lärde jag mig att höra när det var lögn å färde. Och dessutom känna när hon ljög för mig.
– Jag blir sen! Bara en timme – mamma kom plötsligt på besök!
Sa hon plötsligt i telefon till någon annan när hon och jag hade fastnat över en fika.
– Kan inte komma till helgen, brorsan ringde och det är panik med XXX och YYY samt ZZZ.
Sa hon till någon som hon hade stämt träff med fastän jag som lyssnade ju visste att hon hade helt andra planer just den helgen och att hennes brorsa mådde finfint.
– Skulle du kunna vara jättesnäll och hjälpa mig med att skriva det här och det här och det här och dessutom fixa den där för att jag har målat in mig i ett hörn och pappa är sjuk och jag kan bara inte komma loss för då … bla bla bla.
Mejlade hon till mig. Tänk va, att ljuga för mig! Jag som ljuger så väl och anar en lögn på flera kilometers håll!
Hon var en hyvens quinna så jag ryckte på axlarna och tänkte ”tsst, spela roll, jag kan väl ljuga jag också”. Men när hon ljög för andra så att jag hörde det, blev det allt svårare eftersom det faktiskt vid många tillfällen var rent förfärligt. Och obegripligt klantigt.
I förrgår åkte jag tåg och var för andra gången på nio år åhörare till en telefonlögnerska. Första gången var 2004 (vilket många av er redan har räknat ut) och jag tjänade 3 000 kronor på det hela eftersom jag sedermera skrev ett kåseri om händelsen.
Bredvid mig satt hela vägen Eskilstuna–Stockholm en okänd kvinna i 30-årsåldern. Vi närmade oss Flemingsberg (stationen före Centralen) i full fart och det är ungefär då man börjar känna ”nämen om man skulle ta och ta på sig skorna” eller ”jag måste vakna, jag måste vakna, jag får inte somna om igen”. Kvinnans telefon ringde och hon svarade snabbt eftersom hon satt och spelade Angry Birds på den.
– Hej, jag skulle precis ri … Nääe. Tyvärr. Vi har stått stilla i Läggesta i en trekvart. Men jag har det bra, jobbar med månads… Mhm. Jättekul hörru.
Att jag är väldigt exakt i replikerna nu, beror på att jag satt med papper och penna och kunde anteckna allt omedelbart. Till skillnad från vissa andra (och stundom mig själv) har jag varken lagt till eller tagit bort något av vad hon sa.
– Ja. Ja. Näe. Men jag kan ta en tax… Okej. Bra. Rödbetor kanske? Mmm. Okej, hejrå.
Hon lade på och började spela de arga fåglarna igen. Tåget stannade i Flemingsberg och alla började skruva på sig inför det som ju väntar väl framme på Centralen: ombyggnationer, köer, människor och åter människor samt en relativt otrevlig promenad mot tunnelbanan. Vi satte av mot huvudstaden och då ringde kvinnans telefon igen och hon svarade prompt.
– Heeej igen. Nä, fortfarande i Läggesta. Näe. I nedersta lådan till vänster bredvid diskmaski…
Och innan hon hann avsluta den meningen, sa den opersonliga, inspelade rösten i högtalarna på synnerligen hög volym:
– VI ANLÄNDER STRAX TILL STOCKHOLMS CENTRAL, VILKET ÄR TÅGETS SLUTSTATION.
Kvinnan tog omedelbart telefonen från örat, tryckte snabbt bort den som hon pratade med och satte sig att stirra med tom blick bortåt Stadshuset.
Tyvärr har jag sedan ingen aning om orsak, följder eller ens vem hon pratade med eftersom jag helt förträngde att jag kunde ha
När min farfar var i 25-årsåldern fick han ett hemligt uppdrag som innebar att han med en farlig massa pengar i innerfickan skulle skida genom halva Norrbotten för att köpa kaffe. Någonstans på vägen råkade han på en ung kvinna som stod som biträde i en butik. Tycke uppstod, men farfar skulle ju som en 007 ta sig till kaffedepån.
Och då drabbades han av spanska sjukan. Mellan 50 och 100 miljoner människor dog – de flesta var precis som farfar unga och friska, om än inte med massa pengar och kaffe i sikte. Sjuk och febrig, halvdöd och ynklig lade han sig och yrade i en tom stuga i den oländig terrängen på gränsen mot Norge. Ingen visste var han var, ingen tog hand om honom – han skulle nog dö, tänkte han.
(Att vi vet vad han tänkte och det faktum att jag kallar honom ”farfar” är förstås en tydligt vink om att det hela gick väl.)
Under över alla under! Farfar överlevde! Han kom tillbaka till verkligheten, spände på sig skidorna, hämtade kaffet, sökte upp det vackra butiksbiträdet och uppvaktade henne så bra att de gifte sig ett par år senare.
Hälften av alla människorna på bilden är min farmors syskon.
Så långt farfar. Denna karlakarl till man fick sedan tre barn, varav ett är min pappa.
Som i sin ungdom såg ut så här.
Min pappa fick i sin tur tre barn, varav ett är jag … som till make och husbonde valde ut …
… en som såg ut så här.
Nä. Nu ska jag iväg och föreläsa för en pensionärsförening släktforskarförening om dessa karlakarlar och deras äventyr! (Det blir stort fokus på farfar, kan jag säga.)
Tydligen har jag i runda slängar 326 gånger nämnt att jag hade tänkt bli världsberömd skådespelerska, men att världsordningen och otur gjorde att jag råkade bli språkpolis istället. Men än har jag inte berättat precis hur det gick till.
Det var på våren i trean i gymnasiet som jag försökte komma in på Scenskolan, som egentligen hette Teaterhögskolan i Stockholm och som numera heter så här:
Jag hade haft mina skådespelardrömmar sedan sjuårsåldern och gått på teaterkurser och dramagrupper under alla åren som vi bodde i Luleå. När familjen Stenson 1982 flyttade till Täby och jag plötsligt kunde välja DRAMA som ett av ämnena i gymnasiet, föll alla bitar på plats. Jag slapp spela Shakespeares ”Så tuktas en argbigga” med politisk vinkling (rädda jobben i Norrbotten) och jag slapp alla uppvärmningsövningar där vi i timmar skulle sitta och hålla varandra i hand, mumla indiska ord och sedan stå upp och falla i varandras armar. Plötsligt fick jag spela teater! På en stor scen! Få beröm! Applåder! Busvisslingar! Blommor!
Hybris.
Det första inträdesprovet väljer man själv; de andra bestämmer Scenskolan åt alla som vill prova in. Jag litade fullt och fast på att min dramatiklärare skulle välja en bra scen åt mig och att hon skulle coacha mig genom alla repetitioner. Men så dog hennes man … och jag hade den goda smaken att inte prioritera scenskoleprovet framför hennes sorg. (Jag hade planer på att gå fram och tillbaka utanför hennes hus och då ”råka” stöta på henne och berätta om dilemmat … men förmodligen kom en basketmatch eller sunt förnuft i vägen.)
Jag valde då den enkla vägen och tog en scen ur en Dario Fo-pjäs som vi nyligen hade satt upp. Jag kunde ju replikerna, jag hade ju blivit regisserad – och begåvad var jag ju. Scenskolan var liksom bara ett litet hinder på vägen för strax skulle Hollywood ringa.
Dagen för provet kom. Vi ungdomar med tiljedrömmar satt i ett väntrum och hackade tänder. Några gjorde röstövningar, några satt i yogaställning, de flesta rabblade repliker. Jag satt lugnt och inväntade min stund och njöt. Åh, vad juryn skulle nockas av mig.
Så blev det min tur. En av de sju domarna var tyvärr Tomas Pontén, som samtidigt spelade i Kung Lear på Dramaten – som jag såg åtta gånger våren 1984. Jag beundrade alla Dramatenaktörer gränslöst. Jag darrade till, tappade hakan, snubblade upp på ett litet podium, svarade på komplett ointressanta frågor och hörde Tomas säga ”ja, du kan börja nu”.
Kung Lear-repetitioner 1983. Från vänster Per Mattsson, Margaretha Byström, för mig okänd man, Ingmar Bergman, Per Myrberg och så Tomas Pontén.
Jag stirrade på honom. Men var var min motspelare då? Jag hade ju noggrant valt en passionerad grälscen med örfilar och fall till golv samt skrikande av obsceniteter – och sånt kan man ju inte sköta själv! Jag blundade, svalde, tittade upp och sa:
– Min motspelare?
– Hon sitter där, sa någon i juryn och pekade mot ett mörklagt hörn i rummet.
– En hon? Ska hon sitta där?
– Ja. Du kan börja nu.
Om jag då hade vetat att nästa provtagare var Helena Bergström (som antogs), hade jag kanske gett upp. Om jag hade vetat att man inte kan komma lite halvförberedd och att det drällde av andra blondiner med nästan samma utseende som jag (till exempel Katarina Ewerlöf kom också in), hade jag kanske varit mån om att verka lite smartare än jag nu gjorde.
Jag, våren 1984.
Men jag spelade snällt upp min scen. Repliker som ”slyna!” och ”du är min fru” peps fram ur det mörka hörnet – och när örfilarna delades ut, agerade jag som i en pantomim så gott jag kunde.
– Tack, tack. Det är bra. Du kan gå nu.
– Eeeeh. Tack. Jag tänkte bara fråga … manuset till andra provet – var hämtar man det?
– Det ska ha skickats hem till dig för två månader sedan.
– Ja, jag vet, men jag har inte hunnit … och jag vet inte … riktigt var de är … eh.
Men inte ens där insåg jag vilket katastrofalt dåligt prov jag hade gjort. Senare på dagen kom Björn Andresen (världens vackraste pojke i Döden i Venedig) och Benny Haag (Xerxes) och gjorde sina prov – och kom in. Själv åkte jag hem, ringde numret som man skulle ringa för att höra en inspelad röst tala om vilka som hade gått vidare … och drabbades av en chock när mitt namn inte var med.
Jag intalade mig att det var deras förlust och att jag nog skulle bli upptäckt på egen hand och att det där med teaterskola bara stöper alla skådespelare i samma trista form. Pffffffft, liksom.
Helena Bergström, Katarina Ewerlöf, Gabriella Boris, Benny Haag, Niklas Hald, Anders Byström, Per Sandberg, Anders Hambraeus, Bia Franzen, Petter Heldt, Anette Kischinowsky, Eva Claar. (Fast inte i den ordningen på bilden.)
De som kom in tog examen 1988 – samtidigt som jag började jobba på Nationalencyklopedin och då hade hand om bland annat ämnet ”drama”.
Jag ska om två veckor hålla en entimmesföreläsning för en PRO-förening i ämnet Proster ”Prostar och järnvägsmän skapade denna kvinna”.
Lattjo! (Detta projekt ingår i min plan att före år 2020 gå i konkurs pga. illa betalda jobb.)
Då ska jag tala om
veterinären som inte dog för att han blev biten av en ko utan pga. något annat
farfar som for omkring på skidor med 10 000 kr i innerfickan och snuva som visade sig vara Spanska sjukan
prosterna och långsinthet
faster Ullas långa ben
mina roliga kusiner.
Sedan ska jag nog skriva en släktkrönika och inte alls gå i konkurs utan slå världen med häpnad och välta världens alla kiosker och rätt som det är, går mina barnbarns barnbarn i mina skor och berättar om sin släkt.
”En gammal faster till min farfarsfar hette Lotten och hon hade minst 13 barn och bodde i ett slott med randiga trappor och det enda hon gjorde hela dagarna var att åka från hotell till hotell och skriva elakheter om bacon, mögel och fula hissar.”
Helt korrekt. Jag ska strax föreläsa på ett hotell i Värtahamnen. I foajén spelas sedan en timme en och samma låt med Tracy Chapman om och om igen – ”If Not Now” – och allt känns väldigt omysigt. Men hotellet ska nog inte ha skulden för den här hiskligt, erbarmligt och bedrövligt fula hissen som pryder entrén.
– Jamen har ni sett nåt fulare?
Så. Nu är det er tur: hur kommer det att låta när era barnbarns barnbarn berättar om sina gamla och jättedöa släktingar?
Det sista jag gjorde innan jag gick hemifrån tidigare idag var att kliva på en gammal tidning, halka till och riva sönder den.
(Inom parentes ska tilläggas att jag obegripligt nog inte trillade omkull. Det hade förstås gjort denna text mycket bättre eftersom jag i fallet säkerligen hade slagit upp ena ögonbrynet och sönder en antik, ovärderlig vas. På akuten hade någon läkare bombis sagt något tokigt och så hade jag smygfotograferat läkarens läskiga öron som säkert påminde om Spocks. Men nu föll jag ju inte.)
Det var bra att tidningen gick sönder, för nu får jag tillfälle att slänga den eftersom inte ens en gammal ekorre som jag sparar på trasiga tidningar. Vilket alltså i förlängningen betyder att den gamla ekorren sparar på allt som inte är trasigt.
Det är en trend-bilaga ur Vecko-Revyn från 1992. På 21 år har nästan ingenting hänt eftersom det handlar om Sylvester Stallone, Bruce Willis, Nicholas Cage och Sarah Jessica Parker. De svenska skådespelarna som nämns stoppas obekymrat in i facket ”brat pack” och jämförs med Matt Dillon och de andra. Och på den urläckra bilden nedan råkar just Matt Dillon inte vara med, men ni fattar.
Den här bilden kommer inte från Vecko-Revyn.Den här bilden är från Vecko-Revyn: bratpacksarna i Sverige 1992.
Björn Kjellman, Gerhard Hobersdorfer och Lina Perned har vi ju hört talas om. Men Per Löfberg och Gloria Tapia? Jodå, en snabbgoogling visar att de fortfarande är skådespelare. Men hur ser tidningssidan ut egentligen? Fullt med svenska flaggor och bilder som inte riktigt matchar varandra … eller är jag bara onödigt petig plötsligt? (Nej, jag är ju varken estet eller lay outare.)
Jag och min djefla man arbetade med lundateknologernas tidning Pålsjö Ängsblad under 1980-talets andra halva, och jag vet att vi mången gång la till en extra triangel, ett snyggt raster och några marginalstreck. Bara för att vi kunde. Vi klippte, klistrade, sprejade klister och gnuggade rubriker.
Det var tider det. Precis som i den numera trasiga Vecko-Revyn.
Trender i Hollywood: sequels (”fortsättare”) och lönesänkningar. Och det måste ju pyntas med svarta stjärnor och rosa prislappar.
Men allt har inte förändrats i tidningssidepyntbranschen. Om man tittar på vad som drar åt sig blicken på ett tidningsuppslag, så är det som bekant
punktlistor
bildtexter
faktarutor
män i linne.
Kan man då kombinera alla dessa blickdragare på ett uppslag i en tidning från 1992? Ptja:
Fokusera särskilt på vad det står om Matt Dillon.
Jomen alltså. Den där bilden på John Turturro måste bildredaktören ha varit synnerligen nöjd med.
