Jag sliter mitt hår, fnittrar, nyser, torkar ögonen, rodnar och pratar enstavigt.
– Va?
– VEM?
– Nej.
– Nej.
– Varf…
– Skit.
Jag har hittat en hel flyttkartong som är full av mina brev från ungefär 1978–84. Det är både brev till mig och karbonkopior eller avskrifter av mina egna, skickade brev.
Där ligger även almanackor som jag förde parallellt med mina utförliga dagböcker med lås och dessutom tidningar som handlar om milstolpar som mördade presidenters begravningar (någon annan än jag måste ha sparat dem), Björn Borgs pensionering och tennislandslagets framgångar.
Har vi någon arkivarie i kommentatorsbåset? Vaaad ska jag göra med allt detta? Ska man spara på ohyggligt utförligt antecknade diskussioner med två klasskamrater om en resa till London som kanske skulle bli av men inte blir av om inte pengar flyter in och huruvida någon känner sig illa till mods och egentligen inte vill åka bla bla bla blaaaa? Ska jag skanna in små lappar som vi kastade till varandra i gymnasiet (Tibbleskolan) och fyllde med så liten text att jag idag måste plocka fram förstoringsglas för att kunna se?
För övrigt måste jag säga att stilen på de små lapparna påminner farligt mycket om Facebookinlägg med ”finaste” och ”love you” och ”bästaste vännerna” och annat ungdomligt. Det står till exempel:
– Du är underbar, jävla lappjävel!
– Snygg tröja, stickat den själv?
– Matten är tristast.
– HATAR SKOLAN!
– Måste prata med dig om en grej på rasten.
– Majjens öron lyser när han står framför lampan.
– Kan du inte komma och sätta dig bredvid mig?
Lapparna kommer bara från Simpan, Maite, Ru, Lisa, Erik I, Erik II och Perre och inga andra – och jag undrar om jag över huvud taget umgicks med resten av klassen. Trivdes gjorde jag i alla fall, även om det ibland ser ut så här:
Mitt i allt gymnasialt hittade jag plötsligt en lapp från 1977. Jag och fyra andra tjejer planerade att campa i Byske, men efter månader av planering backade plötsligt mina föräldrar och påtalade det olämpliga i att låta 13-åriga tjejer sköta sig själva i flera dagar. Då gjorde de fyra andra en liten namninsamling och gav till mina föräldrar med det mest lysande, retoriska argumentet världen hittills hade skådat.
Gratulerar till förståndiga föräldrar, som accepterade argument.
Vilken skatt!
Alt. 1: Släng rubbet. (Aaj!)
Alt. 2: Spara lådan så att barnbarnen kan få en unik inblick i en tonårings fin de siècle-liv långt borta i forntiden! Också kul för forskningen om tre hundra år! Men då måste du skriva till förklaringar till allt, förstås. (Vad då Larry..? Och var bodde du, och hur åkte du till skolan? Och familjerelationstavla med pilar.)
Och lämpliga bilder på dig, famljen, hemmet och kompisarna.
Släng inte!
Nån gång, mycket längre fram i livet, kommer du att ha gott om tid. Då blir det trevligt att gå igenom dessa värdefulla dokument och minnas … Och även om du blir dement: det som hände för länge sen kommer du att komma ihåg.
Jourhavande båsarkivarie anmäler sig till kvällstjänstgöring.
Detta, Lotten, är ett mycket välartat och spännande personarkiv. Och från mina år i arkivsvängen vet jag att det alltid i alla lägen och sist och slutligen är personarkiven som får eftervärldarna att lysa upp och dregla. Där finns tidsandan, där finns förklaringar till mycket som annars skulle vara obegripligt. Historiker talar om att kunna se historien framlänges. Att inte veta på torsdagen vad som kommer att hända i helgen. Det är sådant som dagböcker, brev, lappar från klasskompisar kan ge bra illustrationer till! Spara! Sortera inte för mycket. Det finns bra sorteringsprinciper för personarkiv, men det kan någon annan ta itu med om hundra år! Gallra inte!!! Om det är något som är så pinsamt att du överväger att slänga det kan du tidlåsa i stället. ”Öppnar inte detta före den 1 maj 2082! Gör inte det!” Det brukar funka. Grattis till fantastiska fynd! Memoardags, kanske?
Men hjälp sickna trevliga råd ni kommer med! Jag vill ju inte slänga.
HURRA! Nu ska här varken sorteras eller slängas. Jag ska bara arkivera. (Och rapportera om jag hittar något kul.)
Verkar som ett bra beslut.
Glömde en grej: Skriv namn på alla foton. Även foton på dig själv! Och på alla de där som alla ändå vet vilka det föreställer. Skriv dit namnen!
Och komplettera namnet med ”Lottens barn”, ”Lottens man”, etc.
Får jag sticka mellan med en sak? Fick veta idag att mitt tredje barnbarn kom till världen för en vecka sedan. En liten kille.
Skaffa arkivkapslar och lägg ned efter tidsordning, i alla fall på ett ungefär. Sen kan du se till att ditt personarkiv hamnar här vad det lider. (Varning! kan vara tidslukande.) Där kan du säker också hitta andra tips på hur du kan ordna upp materialet.
Och, grattis!
Grattis och!
Tack Dieva och LL99! 🙂
53 cm, över 4 kilo…
Grattis, och!
Låt oss nu alla ta en timme i helgen (eller helst flera timmar, möjligen under flera helger) och skriva namn på personer på gamla kort. Alla som inte ligger efter på den punkten räcker upp en hand!
Alt. 1) Rama in alla brev och alla lappar, skriv en utförlig förklaring på en lapp bredvid brevet eller lappen, rama in den med och sätt sen upp alla inramade brev och lappar i taket. (Jag citerar bara!!!)
Alt. 2) (och nu skojar jag inte längre): SLÄNG ALLTING! Allt! Bespara dina barn och barnbarn dammet, möglet, förvirringen och framförallt utrymmesproblematiken! Men släng naturligtvis ingenting förrän du skannat in minsta lilla lapp. SEN kan du sortera. Digitalt. Dina barn, barnbarn och barnbarns barnbarn kommer att tacka dig på sina bara knän för detta. (Och mig. – Det var så lite så, Lottens ättlingar. Jag vet hur ni kunde ha haft det.)
Barnbarn är faktiskt roligare än barn. Och allra roligast är barnbarnsbarn. Vår Sixten är otrolig. Det säger även dom som inte är partiska. Så det så!
Jag har kastat det mesta. Och borde kasta resten också. Hade sparat biobiljetter, små lappar liknande den på fotot, omslagspapper till godis fått av någon jähätteviktig person (som var det i 14-årsåldern åtminstone) och allehanda gammalt skräp. Nä, befria de efterkommande från eländet. Har dagböckerna kvar men funderar på att värma upp kåken med dem i vinter.
Det är ju sådant här som vår Nya Sköna Värld knappt kommer att lämna efter sig, fruktar samtidshistoriker och sånt folk. Eftersom vi (vi de flesta i den rika världen, alltså, inte just jag personligen så mycket) antecknar och har fotona och filmerna och allt det där elektroniskt, antingen sparat på hårdvara som ju snart kommer att vara obsolet och därför icke längre läsbar*, eller i ett ”moln” som varje enskild person inte har den minsta kontroll över och som kan gå upp i rök (jaja …) när som helst. Borta.
Spar papper, tycker jag. I lådor på vindar går utmärkt, så länge inte mössen boar i dem.
*Kommer ni ihåg de ursprungliga floppiga diskarna som verkligen var floppiga? Inga normala människor har maskiner som kan läsa dem längre. Allt sparat på sådana är nära nog förlorat. Kommer ni ihåg mikrofilm? Många bibliotek mikrofilmade en massa gamla tidningar och böcker, slängde förlagorna, och nu har mikrofilmerna kladdat ihop och går inte längre att titta på.
Wow, Dieva. Bang skrev brev till Ingrid Bergman. Wow.
Förresten, är det inte pumpadagen, va? (Jamie Lee Curtis sitter i en garderob och skriiiiker!) Jag är inte rädd för Pumpagubben, som Lille Karl (Charlie Brown) var, om jag minns min barndoms Snobben rätt. Men nyss hittade jag ett pumpalyktakonstverk som verkligen är något utöver det vanliga, så jag passar på att visa det. Pumpa(umpaa).
Ja just det, pumpa. Ska se om Trettonåringen är på hugget som hon var förra året.
Håller med Annika. Allt som sparas digitalt, kommer att gå förlorat! Ska det sparas, gör det på papper. Printa filer och bilder som ska gå i arv. Hur gör man med digitala filmer? För över dem på riktig filmremsa? Vilken generation som helst kan räkna ut hur man får fart på en gammal genomskinlig film med hål i sidorna.
Köpte en diskettöversättare för att inte förlora gamla filer. Kan via den få in dem i den redan nu föråldrade nya datorn, men det är svårt att öppna dem. Har ett macmuseum i sovrummet just för ändamålet, om de nu går att få i gång igen.
Nej, barn är underbarare än barnbarn! Ja, barnbarnen är inte mindre underbara i sig själva förstås, men att få barn var något alldeles fysiskt i hjärtat och hela kroppen – speciellt .
Bang kände Bergman. Bang smög sig in på tomten när Bergman skulle gifta sig, halades fram ur buskarna av B’s blivande make och skulle köras på porten (grinden), när hans fader sa: ”Så ska du väl inte behandla en ung dam på din bröllopsdag!” Och bruden och journalisten förblev vänner.
Annika, jodå 5.25″-floppydsiketten kommer jag ihåg och så
klart även efterträdaren 3.5″-disketten. En gång i tiden
(för inte så länge sedan) så startade inte ens datorn om
det inte fanns en fungerade diskettstation inkopplad.
Smalfilmsprojektor?
Diaprojektor?
Egentligen inte så länge sedan tekniken försvann.
Örjan, diaprojektor hade vi likaså smalfilmsprojektor.
Diabilder går att scanna in om man har en scanner som
har de fästanordningar som krävs för diabildsscanning.
Har en diaprojektor, har även en smalfilmsprojektor – som saknar en lampa.
Men poängen är att med film men utan gamla projektorer, kan framtidens generationer faktiskt konstruera nya, och hemmasnickare kan i alla fall fixa någonting för att se bilderna på remsan. Lite svårare att bygga en åttiotalsdator.
Någon som är vaken och lite sugen på musik?
Jag såg en biopicfilm häromdagen.
Filmen handlar om Belfastpunkens begynnelse under
Terri Hooley. I filmen förekom det ett knippe bra låtar,
här är några av dem:
The Outcasts – Justa Nother Teenage Rebel
Stiff Little Fingers – Alternative Ulster
The Undertones-Teenage Kicks
Detta är trailern till filmen.
Det här är mannen som filmen handlar om.
Jag är helt fascinerad över själva sparandet och samlandet och dokumenterandet, ja, kort sagt allt i en personlighet som leder fram till att någon kan hitta en sådan låda flera decennier senare. Inga råd att ge. Jag hade själv en del sparat (typ en tusendel av ditt). När jag träffade min man och fick barn och mycket tydligt kände att nu börjar det om här, livet mitt, så läste jag igenom alltihop, rös en sista gång – och hivade hela rasket. Det har jag inte ångrat en enda sekund.
Det var alltså inget råd. Bara ett alternativt handlingssätt.
Även jag tillhör spararna och har aldrig medvetet gjort mig av med något skrivet, fotograferat, sparat. Somligt finns i pärmar och tillgängligt, annat finns i lådor i källaren och har inte sett dagens ljus på flera decennier. Kanske att det någon gång i framtiden blir barnen som slänger.
Jag körde Cruellas metod. För mycket tonårsångest och elände på papper. Ner i papperstuggen. Kan iofs skylla på att jag inte har barn, så mer avlägsna släktingar kan ju få slippa eländet. Däremot har jag kvar farfar guldgrävarens brev och lappar, men de är ju åtminstone spännande.
(Och grattis till barnbarnet längre upp i tråden!)
ochs funderingar kring media och hur man ska kunna läsa den otroliga mängd dataformat och olika tekniker som använts bara de senaste cirka trettio åren är högaktuella.
Visst går det att emulera äldre datorer i de nya maskinerna och det görs redan. PET, Apple II, ABC80 och många fler finns det emulatorer till. Den fysiska avläsningen av lagringsmediet är lite knepigare. Men det går. Man får helt enkelt finna sig i att all den information som vi drunknar i, på samma sätt som annat avfall, försvinner och att enstaka fyndgruvor som Lottens brevsamling då och då flyter upp och ger oss nya insikter om den tidens tänkande och liv.
Lottens brevsamling blir då lite som Dödahavsrullarna.
Tack, barnbarnsgratulanter!
Lottens samling: Nu får du komplettera, Lotten, med en vuxensamling, utskrivna blogginlägg (blir ett par folianter) och föreläsningar och små lappar i hemmet. Man får väl vara glad att papperstidningar och -böcker fortfarande existerar.
Tron på digitalisering är lite skrämmande. Är det inte Björn Ulveus som vill bli av med papperspengar helt och hållet? Får han som han vill, blir vi helt hjälplösa. Banker kan ta ut hur mycket de behagar som ”ersättning” för att vi använder deras ”tjänster”, om de strular så att belopp försvinner har vi ingenting att sätta emot, och blir det tre dagars (eller tre månaders) Internetmörker, svälter vi.
Värdelöst vetande: SvT var länge Sveriges största köpare av de större 8-tumsfloppisarna. Orsaken var att man kunde få in undertexterna till en långfilm på en.
Textremsorna trycktes sedan fram i realtid, något den minnesgode har lätt att tro på. Det blev inte alltid rätt.
Ser nu att vissa av kopiorna på mina egna brev är gjorda på sådant där konstigt papper som blir grått och där texten suddas ut. (Ingen större förlust; det var inga storverk eller odödliga formuleringar.) Det påminner om kassakvitton som bleknar. Vad heter sådan teknik?
Brukar vara thermopaper. Vanligt i faxmaskiner innan bläckstråle eller laser tog över.
Aha! Precis det!
Bleknande text: Hundra intressanta fax är nu helt borta… värdelös teknik!
Det konstigaste är att även BANKKVITTON görs på det sättet, man har alltså inga riktiga kvitton kvar på sina transaktioner. Är inte det olagligt?
”Jag tumlar omkring i dem som en delfin, gräver mig fram som en mullvad och kastar upp dem så de regnar ner över mig.”
EDM – ja, ett kassavalv fullt av pengar kunde ju också vara användbart. 😉 Fast kanske inte alltid lika ovärderligt.
För att inte tala om hur detta bås (saknar här den anglosaxiska möjligheten att sätta apostrof på s:et för att markera genitiv) kommentarer kommer att sätta myror i huvudet på sentida uttolkare.
Aha, hade varit bra att uppdatera sidan innan jag skickade kommentaren. Nu blev den onödigt kryptisk. Avsikten var att den skulle följa på Skogsgurras inlägg om dödahavsrullarna.
Även Lottokuponger trycks på termopapper. Detta lärde jag mig när jag en gång laminerade in en. Möjligen hade SKL kunnat få fram siffrorna i det jämngråa.
Ett litet tips. Det är lutfiskens dag i dag. Östergötlands Lutfiskakademin har lagt långan i blöt. Hemsidan är lutfisken.nu.
Lutfisk i blöt redan den 1 november! Var det så tidigt den skulle blötläggas inför julhelgerna? I min barndom låg vår lutfisk i blöt i en ekbalja i källaren på landet, där vi tillbringade jullovet. Kanske hade den legat i blöt i stan i flera veckor innan dess? Min pappa missade i alla år jultomtens ankomst och utdelande av klappar, eftersom han oturligt nog var nere i källaren och bytte vatten på lutfisken. År efter år. Samma sak inträffade när barnbarnen var små. Till lutfisktraditionen hörde att det var pappa som malde den skånska senapen i en rundad vit skål med hjälp av en kanonkula och en rutig kökshandduk ovanpå som skydd mot senapsstänk. Det tog dock lång tid innan vi barn lärde oss att uppskatta såväl lutfisken som senapssåsen.
Brukar alltid ta kopia på viktiga kvitton för de brukar ju blekas
med tiden samt stapla fast originalkvittot på denna kopia i
A4-format. ”Här har du din garanti,” säger dom och lämnar fram
en liten fjuttig lapp som är hur lätt som helst att tappa bort bland
alla kvitton från matbutiker och burrerior.
Skaffa fisken luft! utropar vi då och även lutfisken inkluderas, så klart.
Är det verkligen så lämpligt att blötlägga fisken i lut?
Hyttis! Häfta!
Du ska inte tro att jag inte har koll bara för att jag är utsocknes.
Men det där var kanske lite grinigt? Säger man stapla nuförtiden?
De som anser att vi redan lever i det kontantlösa samhället, eller att vi i varje fall kan göra det (jag hörde en på radio för nån vecka sedan), har uppenbarligen aldrig någonsin köpt majblommor av små barn, besökt hantverksmarknader eller källarloppisar, eller gjort någon annan av den mängd handlingar* där plastkort helt enkelt inte kan användas!.
* Ja, jag veeet hur det där ser ut!
Förresten, vill ni slå vad? Jag och den andra hälften har en liten gissningstävling här, nämligen om vilka kroppsdelar jag kommer att ha mest träningsvärk i i morgon. Vertikalt arbete, ser ni. Den årliga rensningen av löv ur hängrännorna (helt för hand, det finns inget annat sätt) har ägt rum, och eftersom jag är smidigare (på en skala, dårå) och inte ett dugg höjdrädd är det jag som klättrar på stege. Upp och ner och upp och ner och upp och ner och …
Lätt spaghettikänsla i benen nu, men frågan är om det är vaderna eller låren som kommer att vara ilsknast på mig om ett dygn.
A: Tjänsten betala via GSM kostar nog, men den finns. När man ser allt fler ungdomar snobba kontantfritt, med ett betalkort och ett SL-kort som enda rekvisita är det nog bara en tidsfråga innan de flesta säljare av olika varor&tjänster känner sig tvungna att ansluta sig.
LarsW: Jo. Men. Det är lååångt kvar innan t.ex. majblommebarnen kan ta emot någonting annat än mynt. Och de många äldre personer som inte har någon mobiltelefon eller dator alls (min mamma är en) kan ju inte nyttja några sådana medel så hur ska de ge barnbarnen eller andra ungar ”en slant” på ett otvunget sätt?
Alltså, det kommer nog, men verkligen inte än.
En sidsteppning till, kom jag på. Jag liksom klarar inte att försvenska spaghetti till spagetti (som synes ovan, det var därför jag kom att tänka på det här) fast det tydligen rekommenderas eller föredras, i alla fall lite. (Utan h är huvuduppslag på ne.se, såg jag när jag nyss kollade i en hast.) Är jag ensam om detta?
När jag ringde efter taxi igår kom det en inspelad röst som sa att jag fick förtur om jag använde appen. Jag som ringde via landtelefon och inte har appar fick sitta och vänta och lyssna till den förargliga rösten gång på gång, tills någon levande person till sist svarade. Urirriterande. (Vet att ur- är urbota urmodigt, men det var vad det var!)
Värdinnan dit jag skulle använde dock app när jag skulle hem igen. Klick-klick. I taxin kunde jag, förutom att konversera med den trevliga chauffören, sitta och följa bilen på GPS:en. (Eller ska jag stava gpsen?) Chaufför ett tyckte det var roligare när man bara använde kartorna. Han talade lyriskt om en jättebra taxikartbok där det tydligen fanns allt möjligt (om jag inte missförstod).
Jag skriver helst också spaghetti. Men det får man inte, man ska skriva pasta. Man får inte heller prata om makaroner, det är NUDLAR. Tsss.
Jag har grannar som lider av att de inte har -egengkligen inte vill ha- dator och nätet. Deras banker hänvisar hela tiden till The InterTubes, och när de svarar att de inte har någon tillgång, så blir banken i fråga svarslös. Dessutom är det hela dyrt och riskfyllt för en pensionär som måste utsätta sig för de risker det nu innebär att ta ut femsiffriga belopp i kontanter. Och den senaste ovissheten:
Är sedlarna godkända efter Nyår: Håll utkik efter bården!
(Olika majblommebarn runt om torde redan acceptera kort. Utan att veta, är jag förvissad. Generation Z rulez, eller vad man nu ska kalla det hela när X och Y är reserverade).
Kanske majblommebarna i storstäder, vad vet jag. Här på landet är de jähättesmå (sju-åtta?), och lite nervösa med sina pluttiga portmonnäer, och nästan rodnar när man ger dem pengarna för allt är så spännande och ansvarsfullt … de har i alla fall inga kortterminaler, kan jag säga.
Spagetti skriver såväl min man som jag. Troligen skrev vi spaghetti på femtiotalet.
Om främmande ords stavning med mera, skriver Svenska Akademinen rätt underhållande under rubriken SAOL och tidens flykt.
Javisstja, femtiolapparna!
(Men vad gör jag här, fortfarande? Nu ska jag upp på spaghettibenen och se vad vi egentligen behöver handla. Inte pumpa. Vi ska inte ha nån pumpa. Dock undrar nog fler med mig om Trettonåringen har någon och vad hon i så fall gör med den, efter förra årets storverk.)
Vi hittade några tusenlappar av den äldre sorten i bankfacket, när banken helt lägligt sa upp det samma (det ska inte has bankfack mera, se). Så nu är det till att handla kontant, för sätta in dem på kontot går ju inte när bankkontoren inte vill hantera sedlar. Systembolaget växlar snällt. En del andra ser mest förvånade ut. Skoköp är också inplanerat, och där kommer man ju raskt upp i summor över 500-strecket, så det kanske också ska fungera.
Nu blev jag fasligt sugen på att som Brid gå okring och skvätta med tusenlappar.
Pumparapport: det kreeras som bäst just nu.
Vissa femtiolappar gäller inte längre efter nyår. (Ica prackar dem på mig, jag betalar tillbaka med dem.) Och så tusenlappar, men sådana har jag inga. Något mer i pengaväg som blir omodernt?
När pengarna helt och hållet försvinner, tänker jag behålla kontanter ÄNDÅ. Rätt vad det är funkar inte nätet, och alla som då har fysiska stålar kommer raskt att komma överens om att de gäller i en kedja av byteshandel. Sedan kommer folk att stämpla pengar på egen hand. Man måste ju kunna handla!
Nu är jag här igen (räkna räkna) styvt treochenhalv timme efter senaste babblet, och styvt tre efter Lottens antydan om kreering. Kreation. Pumpering. Pumppimpning. Så … hur är läget?
(Nyfikna har inget bättre för sig än att vara nyfikna. Nyfninkna.)
Nej men — det är en händelse som verkligen ser ut som en tanke med tanke på det vi tänker på i huvudtråden. Men det var av en ren slump som jag nyss stötte på en grej på BBC som visar vilka fantastiska ting man kan skapa med hjälp av en gammaldags äkta skrivmaskin.
och 15.44. Inte makaroner utan nudlar!???
Kan ej tänka mig stuvade nudlar till falukorven!
Skall vara makaroner (Gammeldags! hårdkokta varianten).
I min 50-tals barndom köptes makaronerna i form av rör/stavar som vi barn fick bryta sönder innan mors tillagning.
När slutade försäjningen av dessa ”makaronirör”?
Om man har lite pengar över så kan jag rekomendera att investera lite i några av dom 10000 flaskor Fullers Imperial Stout som Bolaget började sälja idag. Om ni får tag på några. Flytande guld, fast svart.
Och det säger PK nuuu …
(ställer sig i ett hörn och tjurar då hon har varit, eller snarare har han den andra hälften varit, på det nämnda etablissemanget just i dag; nåja, det blir väl en dag på måndag också, sade hon med bristande hopp)
Pumppimpandet (tack Annika) ägde rum i går på stora pumppimpardagen som alltid inträffar den 31 oktober för det var då ”Stingy Jack” (som lyckades lura djävulen och fick honom att lova att han inte skulle göra anspråk på hans själ) dog. Men Gud ville inte heller veta av honom och han var ju portförbjuden i helvetet, fast djävulen stack i alla fall åt honom ett glödande kol. För att kunna lysa sig fram i höstmörkret karvade han ur en pumpa för sin kolbit och så irrar han omkring än idag!
(Du kan sluta tjura bums! Den var inte go’.)
Stout är ett manligt öl.
Imperial Stort är gott.
Stout, min surfplatta vill inte att jag skriver stout. Ändrar till stort.
Men Pysse, är det sant? Jag är en stor stout-älskare (skrev hon, i desperation efter att ha försökt andra sätt att skriva), så då undrar jag: köpte ni en hel flock, och fann att de var äckliga? Ungefär som den gången när Lidl var nytt i Sverige, och vi köpte deras billigaste vardagsöl som kostade omkring tre kronor flaskan? Vi skrek ”diskvatten!” och hällde ut alla i vasken.
Just nu sitter Trettonåringen inne i den mörkaste av hålor (duschenrummet utan fungerande lås) och karvar. Hon störs av oss hela tiden, men vi hoppas på pumpavtäckning före midnatt.
Alla, inklusive gäster, är utspridda till höger och vänster och sådär lagom intresserade av mina döskalleburgare. WTF!
Jag är scout-älskare, BTW.
Pysse gillar tackolov inte stout alls. Vi stoutälskare i familjen tycker att den toppen. Men skynda på, endast två butiker i Uppsala hade den enligt systemets hemsida strax efter lunch, en butik hade två flaskor kvar, en hade 78. Nu efter stängning finns 26 buteljer kvar i den butiken. Så kolla om den finns på din favoritbolagsbutik så du slipper åka i onödan.
Ser fram emot dotterns pumpa-resultat.
Förra åretes var synnerligen imponerande.
Skulle inte falla mig in att äta spaghetti utan h, nästan lika lite som särskriven sylt!
Du menar Kom Pott?
Dieva: ”(saknar här den anglosaxiska möjligheten att sätta apostrof på s:et för att markera genitiv)”
Varför inte använda den svenska möjligheten att använda apostrofgenitiv för ord som slutar på t ex s?
Från Wiki: Genitiv markeras i de allra flesta fall med -s, utom om ordet i sin grundform slutar med s, x eller z. För egennamn som slutar på en sådan bokstav kan apostrof användas för att markera genitiv om det behövs av tydlighetsskäl.
[…] i minst 2 timmar måla trappsteg använd Nationalencyklopedin istället för Google skicka ett pappersbrev till en vän utforska en övergiven byggnad se en svartvit film var ute 12 timmar i sträck lära […]