Jomen, ni vet hur knorrandet går om hur långhåriga slynglar lyssnar på dunka-dunka-musik och att särskrivningen är ett modernt gissel och att det var bättre för eftersom man t.ex. kunde åka från Djugården [juuvgån] till NK för blott 7 öre och där ju köpa galoscher och pampuscher.
Kommentatorskan Agneta uti Lund har skickat en fantastisk liten reklamfolder till mig: Grahns Prisförteckning från 1898. (Finns att ladda ner här.) Den är så full av underliga ting att jag alldeles kom av mig och inte sammanställde matematikmanus på en hel timme.
Själva affären i hörnet Gråbrödersgatan/Lilla Fiskaregatan. Numera finns här en presentaffär. Same, same?Ord på härsan och tvärsan!Så många typsnitt att man ju blir alldeles yr i mössan!Redan år 1900 kunde man i SAOL se stavningen ”kräpp”. (Fast nu har vi krånglat till det och skriver crêpe som de jädra fransoserna.)Ah, olifanterna på savannen!Aha. (SAOL från 1850.)Hoho, Ikea! Compact living!Som redaktör måste jag säga att det är ytterst opedagogiskt att visa upp ett paket med orundade hörn när de rundade hörnen är av stor vikt.Redan 1889 stavade vi faktiskt portmonnä på svenska. Och fason. Fnys.Bonbonièrer är alltså godislådor? Uppdat: NEJ! KONFEKTSKÅL FÖR BÖVELEN!Dammviftare från 1898, jajamensan.Är detta en behållare för kakor eller kanske en snusburk?Jag önskar så att jag hade massa linneband att krusa.Men särskilt krusigt kallar jag inte detta.Versaler, versaler, versaler. Och jösses vad det fanns tvålar!
Nu förväntar jag mig att ni alla saboterar BNP genom att sitta här och läsa och läsa och läsa. Kanske är det så att en pappershandel förr i tiden var lite som Clas Ohlson eller Teknikmagasinet är idag.
– Har ni tvål med lanolin och svavel?
– Javisst, frun!
– En krustång som gör veck istället för krus?
– Jahadå!
– Jag önskar köpa mig ett par finfina läderarbeten, går det för sig?
– Herrn kan komma in här på lagret, så ska vi se …
Bokhyllorna här hemma är fulla av ”men det kan jag nog blogga om nångång-böcker”. Nu har jag hittat en fotosamling i Ögonblicket åt framtiden (Bra Böcker 1980).
Ögonblicket åt framtiden (när vi inte längre sparar bilder på papper utan bara har dem i digitaliserad form).
Det finns några roliga bilder, annars är det mest krig, mord, svält, tragedier och sport. Jag tänkte först att jag skulle blogga under ämnet ”är det okej att publicera sådana här bilder?” och då lägga ut fruktansvärt dramatiska bilder på avrättningar, självmordsögonblick, svältande barn och dimmiga boxarögon … men … nej, jag tvekar …
Så jag återgick till det mest harmlösa: fnitter. Dock vet jag inte hur det är med rättigheterna – och hoppas helt enkelt att de eventuellt fortfarande levande fotograferna och deras anhöriga tycker att detta är okej.
Två av bilderna skulle aldrig ha kunnat läggas mitt i bokvikningen i dessa Photoshop-tider. Redaktörn skulle ha utbrustit:
– Vafalls! Varför är bilden manipulerad på detta absurt oprofessionella sätt?
En avlång, några lite bredare. Foto: Bo Dahlin.Män och deras fascination inför snoppar. (Alternativ bildtext: Olof Palme var väldigt konstintresserad.) Foto: Tobbe Gustafsson.När jag tittar på bilderna, kan tyvärr jag inte låta bli att analysera äktheten. Det måste ha varit ett kort lopp, annars hade nog startern inte fortfarande haft pistolen i handen. Foto: Leif Jäderberg.– Ur spår förihelvete! Foto: Lasse Olsson.Bläckfisk-boxarn var oslagbar. Foto: Jan Björsell.Liten blir stor. Foto: Tore Johnson.Oh, the irony. Foto: Leif Ljung.Min analys av fotvinklarna visar att detta andas asymmetri. Foto: Rolf Ericsson.Män och deras fascination … tittut? Foto: Bengt Almqvist.
Men ojsan och hoppsan, nu måste jag visst i alla fall vara lite olämplig trots allt. I dessa nypuritana, nästintill victorianska tider går det här ju inte an:
Lotten och hennes fascination inför nakenhet. Foto: Victor Malmström.Bo Dahlin (f. 1921).Tore Johnson (1928–80), Tio fotografer.Leif Jäderberg (f. 1951), Gefle Dagblad.Lasse Olsson (1937–2003), DN.Tobbe Gustavsson (f. 1953), Reportagebild.Bengt Almqvist (1926–2007), DN.Rolf Ericsson (f. 1929), DN.Leif Ljung (f. 1939), Jönköpingsposten.Jan Björsell (1931–2009), SvD.Victor Malmström (1897–1962), Aftonbladet.
Fotograferna måste få vara med på bild! (Begriper inte varför Victor längst ner inte vill ställa in sig i ledet. Nåt i koden är det …)
Från ettan till nian var min skolgång ett enda hattande från den ena landsänden till den andra (Lund–Luleå), byte av skola ett otal gånger (eller kanske bara fyra) och en kamp för att verkligen komma fram till skolan genom höga snödrivor och med blott halm i skorna.
Första året i ettan på gymnasiet var komplett annorlunda. Det var nämligen det absolut tristaste, mest oinspirerande och komplett intetsägande skolåret någonsin. Jag gick humanistisk linje med 28 andra tjejer och började skolka av pur likgiltighet. Efter tre månader sa skolledningen till mig att jag hade 45-procentig närvaro och att jag måste skärpa mig.
Van som jag var att lyda, gjorde jag det och gäspade mig genom hela året som en duktig skolflicka. Och ansökte om stipendium till high school i USA för att få spela mer basket samt fly landet, tristessen och för den delen … klassen. (Förlåt.)
Under mitt år i USA, flyttade mina föräldrar igen – de har myror i benen och gillar att sätta upp nya tapeter. När jag kom tillbaka till Sverige, bodde jag plötsligt i Täby. Den enorma, arkitektritade villan i Luleå hade bytts ut mot en liten röd, kedjehuslänga med rispapper till väggar. Ur heltäckningsmattan i hallen växte det ibland krasse. Jag bytte till samhällsvetenskaplig linje eftersom jag kom på att jag tyckte om matte (som man bara hade första året på humanistisk linje) och hoppades hamna i en klass med killar.
Ack, ock samt himmel och pannkaka vad lyckat det blev!
Tvåan och trean i gymnasiet blev som en västanfläkt och en kall öl en ljummen sommarkväll. Visserligen var klassen segregerad så att de som bodde i Vallentuna bara umgicks med varandra och vi som satt längst bak i klassrummet och var lite störiga nästan bara umgicks med varandra – men åh, så roligt det var att åka pulka, dricka vin ur någon annans navel, sova på varandras soffor, åka på fågelskådning och sova i sovsäck, upptäcka Leningrad på klassresa mitt i första Carola-hysterin, dricka Shirley Temple …
Stopp! Va? Vad jätteläskigt att sörpla vin ur en annan människas dammiga navel! Vad tänkte vi på?
Idag ska jag träffa några av dem. Det är inte ett stort party utan bara en sisådär fem–sex av oss som har lyckats hitta hål i almanackan. En av dem spelar basket, så honom träffar jag ibland. De andra har jag inte sett sedan 1985. Jag vet inte vad de har för yrke, var de bor, hur de mår eller ens om de kanske numera hyser en stark passion till … *svälj* hamboll.
Dessa mina gamla kompisar – kan de verkligen ha blivit vuxna, lugna, ansvarstagande och … inte dricker de väl fortfarande vin ur någons navel …?
Två revisorer kanske?Ekonom och civilingenjör?Arkitekt?Kirurg?Banktjänsteman kanske?Politiker?Två egenföretagare i IT-sektorn?Lärare?Bloggande språkpolis?
Vi prenumererar fortfarande – i perioder – på papperstidningar. Om kassan är skral, säger vi upp dem alla (utom Illustrerad vetenskap, för den köper Orangeluvan åt oss). Lokaltidningen måste vi ha för att läsa om barnens och spanjorens bedrifter på basketplanerna och de stockholmska ”rikstidningarna” har vi för att … [jag kommer inte riktigt på någon orsak, så ni får hitta på en själva].
En av tidningarna är ”Världens historia”, där det senaste numret har en fantastiskt intressant artikel som handlar om hur syfilis skapade ett mode. Jag är lite extra intresserad av syfilis eftersom jag har en förfader … nej, vi låter 12-åriga Lotten berätta denna pärla till släkthistoria. Så här står det i min dagbok från julafton 1976, när min farbror berättade om lifvet och nyttiga ting att veta:
”Sedan berättade han om en gammal släkting som var veterinär, men blev biten av en ko och fick stelkramp och dog. Flera år senare visade det sig att han hade dött av syfilis, som är en snoppsjukdom.”
Om man inte behandlas för syfilis, får man under de två första åren sår både här och där. Såren i ansiktet är förstås besvärande, men i slutet av 1400-talet sminkade man helt sonika över blemmorna och blåsorna och klistrade på falska födelsemärken på det som inte kunde döljas med vitt puder. Håravfallet dolde man med stora, lockiga mittbene-peruker som ingen någonsin fick lust att sätta upp i hästsvans eller fläta.
Men de allra besvärligaste utslagen satt ju i skrevet: rinnande var, stank, smärta och bedrövligheter. För att den sjuke skulle kunna röra sig bland folk fick hela klabbet packas in i stora bandage och plåster. Hur döljer man detta paket?
– Vaffan tittarupå?
Jo, man framhäver det!
Blygdkapseln uppstod alltså för att det var svårt att dölja bänglet i brallan. Henrik VIII av England (1491–1547), han som gifte sig med sex släktingar, var den som gjorde kapseln till en innegrej bland adeln. Vad fruarna (eller andra kvinnor för den delen) ansåg om detta i våra ögon absurda mode, förtäljer inte historien.
Så … här står jag nu och säger att puder, peruker, smink och framhävande av de ädla delarna är absurt? Vad kommer man att säga om vårt moderna mode någon gång i framtiden (när ingen längre kan läsa bokstäver och man på runskriftsvis får chansa lite) när man gör utgrävningar och hittar Damernas Värld från 1957, Vecko-Revyn från 1986, Amelia från 1995 och en och annan blogg från 2015?
Kanske resonerar man i framtiden så här om bilderna nedan!
1. Damernas Värld 1957: ”Nariga och fläckiga händer gömdes i handskar medan tyget i klänningen med hjälp av flytande kristaller faktiskt anpassade sig som en kameleont efter just utslagen. Den blev helt enkelt prickig.”2. Vecko-Revyn 1986: ”Kvinnor blottade gärna naveln eftersom den var en klassmarkör ungefär som kastmärket i Indien.”3. Amelia 1995: ”Män bar kjol under denna tid och kvinnor nästan inga kläder alls eftersom deras ben var för alltid fastlåsta av armarna och benkläder därför inte gick på dem.”4. Modeblogg 2015: ”Louis-Vuittons telefonsladdsryggsäck skapades till de korkskruvslockiga 1500-talsperukernas ära när människor med kontorsjobbsrelaterad muskelbrist inte längre orkade hålla i sina mobiltelefoner.”Vecko-Revyn 1944: ”Men ojojoj. Ack. Inga Tidblad i vitt puder, stor peruk och mouche mådde kanske inte så bra?”
– KASJUNÖT!
– Prosit, kära du.
– DET ÄR FÖRIHELVETE BORTTAGET!
Kärleken mellan mig, SAOL, språkutvecklingen och i viss mån Sture Allén är över. Mitt allra finaste favoritord som tillkom till SAOL 11 (1986) är utrensat. Jag, som alltid skriver kasjunötter på handlingslistan, känner mig kränkt, hånad, bedragen och jävligt förvånad.
Och sedan läser jag ilsket hela boken med lupp, anteckningspapper och notisar.Pffffft! (Ni ser, jag är så upprörd att jag inte hittar fokus.)
– Men flickscout är kvar! Och pojkscout! Vilket dravel!
– Är inte det en amerika…
– JUST DET! JÄVLA ANGLIFIENTER ÄR VAD DE ÄR!
– Just det ordet kanske är mindre lämpligt i sammanh…
– BUHUUU! JAG VILL INTE VARA DEN SKRATTANDE SPRÅKPOLISEN LÄNGRE!
SAOL 14, nästan het från pressarna.
SAOL 14 finns än så länge bara i bokform. Det kan bero på att Akademien vill att vi ska köpa boken (vilket vi ju vill så länge vi fortfarande tror att kasjunötterna är kvar i den), men det kan också bero på att den är tekniskt svår att lägga ut som pdf.
SAOL 13 finns inte kvar på sin gamla pdf-plats på nätet, utan har fått flytta in i arkivet med de andra, dammiga böckerna, närmare bestämt på den här hyllan. Den ser lika digitalt antik ut som ett bokskåp från 1600-talet, men man vänjer sig.
Arkivhyllan.
Appen som är så bra, så bra så bra, är inte uppdaterad; det är fortfarande upplaga 13 i den och jag har ännu inte fått svar på när den uppdateras. Men ordet ”app”, kan jag i alla fall meddela, finns med i nya upplagan.
MEN INTE KASJUNÖT!
De nytillkomna orden har jag har inte hittat någon fullständig lista på (eh, inte så konstigt eftersom de är drygt 13 000), men via kontakter och lupp samt ett jävla tålamod i min kasjuilska, har jag hittat dessa, varav minst en brukar delta i kommentatorsbåset och två ord kommer att få snuskspamrobotarna att gå i spinn:
android, aneurysm, apné, app, aromämne, askmoln, ava (avannons), avhängd, axon
(Ni som vill kopiera denna lista: jag reserverar mig för eventuella slarvfel, så vill ni slippa ta ansvar för dem kan ni länka hit.)
Orden som har tagits bort (men som man ju får använda bäst man vill ändå, vilket betyder att jag kan skriva mina kasjunötter överallt, så det så) är blott 9 500 till antalet, men den utredningen får jag ta någon annan dag. Jag började dock med att kolla lite bakifrån och fann att några ord med historisk vingslagsfeeling har fått stryka på foten, t.ex.
quickstep
x-stygn
yllefabrik
ynglingaskara.
Sedan tidigare har SAOL-redaktionen pressmeddelat att de har stoppat ner bl.a. dessa ord i arkivsäcken: alltbehärskande, alu-jobb, amalekit, bandstation, bastionssystem, bejakning, dispaschkostnad, indiandans, inmalningstvång, lagutskott, muskötkula, negerboll, negerkyss, planminister, själsart och tingsfrid samt zigenarblod.
Ni ser säkert hänsynsfullhetstrenden, som inte bara finns i SAOL utan även i ornitologiska kretsar. (Känsliga språkpoliser varnas: länken går till en inte särskilt korrläst artikel i DN.)
Gån åstad och köp er en SAOL 14, grevar och baroner! Och om ni gör det i en bokhandel: passa på att be personalen att ta bort SAOL 13 från hyllan så att folk inte köper fel. Och sedan kan ni mejla underligheter till mig och liksom jag fundera på varför prinsgemål och pennformerare får vara kvar, men inte kasjunöt.
Det finns korrfel! Kolla! Vilket scoop!
Strikt alfabetisering?Vi avslutar med en nostalgitripp till SAOL 13.
Nu ska jag ta bladet från munnen och berätta hur jag har misslyckats kapitalt som förälder. Vissa saker har jag helt enkelt underlåtit att berätta för stackarna. De satt redan i treårsåldern med böcker om det mänskliga reproduktionssystemet och det finns absolut inget som de inte behärskar när det gäller moderna datorer, så på vissa områden skötte vi oss exemplariskt.
För många år sedan satt jag och stirrade på ett kuvert som den dåvarande åttaåringen hade förberett. Det var någonting inuti, det var igenklistrat och frimärket satt där det skulle. Men adressen stod mitt på kuvertet med viss dragning åt vänster. Jag förklarade att det var ”fel”.
– Men varför är det fel?
– För att posten säger det för att deras avläsningsmaskiner inte klarar av att läsa annars.
– Men kan den läsa vad jag har skrivit om jag skriver på rätt ställe?
Jag tittade på handstilen och tänkte ”nääääh”.
Hur man placerar adressen är faktiskt SIS-bestämt i ett dokument som verkar ha layoutats på 1980-talet.
Sådant som vi borde ha lärt barnen!
Att byta en propp i proppskåpet och förklara vad ett proppskåp är och sedan gå runt i huset och peka på alla tre och förklara att ”grupprummet är vardagsrummet” och ”köket är tv-grottan” samt ”flyglarmet funkar inte längre”.
Tydliga instruktioner till källarproppskåpet.
Att köpa en ram på Ikea, öppna paketet och ta bort all plast och dra bort plasten på ”glaset”, se till att inte de små krokarna eller klämmorna åker ner med plastsoporna och att vända på papperet som då kan användas som bakgrund om man inte vill göra en snygg passepartout.
Att lära barnen ordet passepartout.
Att borra i en vägg av hålbetong. Blåcement? Blåbetong? Schweizerostbetong? Hela källaren är full av
misslyckade hål
saker som är uppsatta, men som håller på att trilla ner
hatthyllor som numera funkar som skoställ.
”Här är borrmaskinen, sätt upp den här gamla tavlan inne på källartoan.”
Att stryka en skjorta. När de äldsta barnen var två respektive fyra år, hittade jag dem lekande med strykjärnet och en massa plastdjur. Jag misstänker att det var Noas ark-leken, för fyraåringen vände upp blicken mot mig och frågade med strykjärnet i handen:
– Är det en båt?
Sådant som vi borde lära oss av barnen!
Att tjäna pengar. Oj, vad de är bra på att tjäna pengar och vad vi suuuuger på området.
Att betala räkningar. Oj, vad de är bra på att betala räkningar och vad vi suuuuger på området.
Att köra bil enligt eco-driving-metoden. Vi växlar i tur och ordning 1-2-3-4-5 medan barnen utan att fundera ett enda dugg glatt växlar 1-3-5-4-2, vilket för mig känns som att fuska.
Att ”höra av sig till sina föräldrar”. Jag ringer ALDRIG till mina föräldrar medan våra barn när de inte är hemma hela tiden ringer och rapporterar. Orden ”jag tänkte bara berätta vad jag har gjort idag” har jag inte ens tagit i min mun …
Men vänta! Det är ju inte mitt fel! Jag har helt enkelt fått en dålig uppfostran! Hurra!
Jag har en liten hylla med konstiga böcker. Om den hade haft en diskret men beskrivande etikett klistrad på sig, hade det nog stått ”sånt man kan blogga om” på den. Den lilla hyllan är förmodligen uppåt 30 meter lång nu och jag måste nog (enligt den allestädes närvarande allmänheten) börja avverka den.
Vi kan kalla boken ”Beach 2015”.
Men jösses vilket på samma gång snyggt som jättefult omslag! Det är propert, tidigt 1950-tal och bedrövlig clipart samt olika typsnitt – allt på en gång så att alla tänkbara målgrupper ska bli attraherade.
Men den här, förstår ni, den här är rolig. Författaren heter A.W. Brown, som är ytterst svårgooglad eftersom han har en modern forskarnamne som skriver avhandlingar om fetma på löpande band. (Eh. Harrrkl. Det är avhandlingarna som skrivs på löpande band, förstås.) A.W. Brown som skrev boken för jättelänge sedan måste förstås citeras:
“I’m not a vegetarian because I love animals. I’m a vegetarian because I hate plants.”
Om man nu ska jämföra, så kan jag ju även citera A.W. Brown som är fel A.W. Brown, alltså den yngre som forskar:
”Treatment with taurine and vitamin E did not reverse fatty liver more than a chow diet in rats.”
Jaså inte det. Gäsp. Jag vill ju fokusera på braskande rubriker och halvsanningar, inte forskare som går grundligt tillväga och tänker efter och gör experiment innan de uttalar sig!⸮
Ce ne est pas une pipe som skulle kunna störa forskningsresultaten, nej.
Men nu till ”Konsten att äta sig slank”, som ju redan i titeln har (enligt mig) rätt inställning: man ska äta. Alla som inteäter är hungriga. Och sura. Fast ganska ofta rätt slanka.
Här har ni nu råden som har nästan 70 år på nacken!
Det är ren idioti att blott och enbart äta ägg eller äpplen eller filmjölk (mitt tillägg) under två hårda veckor.
Lavemang har inget med diet att göra.
Man kan gå ner flera låtsaskilon om man bastar.
Massage är sannerligen inte en effektiv bantning.
Titta på sista punkten ovan och klia er sedan i huvudet medan ni tänker ”vaaaa?”. Man trodde alltså dåförtiden att fett kunde masseras bort av segstarka quinnor i vita uniformer. Nästan som att klämma en finne: man skulle liksom trycka bort fettet. Och så ska man trots förmodad kaloriattack dricka försvarliga mängder champagne, för det är det faktiskt värt.
– Jomenasså just där på sidan av underbenet vill jag bli av med minst tre kilo.
Näää. Jag fortsätter med min egen diet, där ohemult stora mänger mat och inte jättenyttiga grönsaker (ity de är tråkiga medan sega råttor är roliga) blandas upp med en herrans massa basket. Eller så kan man ju bada i badkar med jättemycket salt i medan man knaprar på grönkål och blekselleri, för det blir man ju så slank av. Sägs det. Jomen.
Men ännu krångligare är det att köpa en viss produkt. Vi kan kalla produkten Agda tills vidare för att ni inte ska färgas av förutfattade meningar och fördomar. (Jag talar om produktnamnet senare.)
Vi letade upp Agda på nätet och klickade på tre olika knappar som det stod KÖÖÖÖP på. Sedan fyllde vi i kortnummer och allt som därtill hör och lutade oss tillbaka för att få ett mejl med all nödvändig information eftersom produkten kräver registrering. Efter 15 minuter kom mejlet, men åkte raka vägen in i spamkorgen. (Fast det var vi beredda på, så det gjorde ingenting.)
Sedan följde detta vansinne. Jag skriver det hela som om det vore en dialog eftersom det var så det kändes, även där vi satt och skrek till datorn eller mobilen. Våra repliker är lite blåa för att göra läsningen lättare.
– Fyll i den 25 tecken långa produktnyckeln. Om du undrar var du hittar den, kan du klicka här. – Lätt! Copy, paste. Trarajdira.
– TUT! Produktnyckeln är ogiltig! – Men vaddå? En gång till. C-o-p-y, p-a-s-t-e.
– TUT! Produktnyckeln är ogiltig! Kontakta vår kundsupport! – Okej, jag skriver alla tecken för hand och kopierar inte. 7HYNT-6T749-79Q26-XVQ64-DJX32 sådärja.
– TUT! Produktnyckeln är ogiltig! Kontakta vår kundsupport! – Men fuckit. Okej. Telefonnumret är … var hittar vi telefonnumret? Ah, mäh, grrr. HÄR! Längst ner på sjunde sidan som vi skrollar ner på, nu tror jag att vi kommer fram. Ringeliring.
– Du får nu fyra olika val. Om du … bla bla bla bla bla …
Här hörde vi inte vilka val vi hade eftersom min djefla man bestämde sig för ett avgrundsdjupt primalskrik. Jag tryckte därför på en siffra på måfå.
– Ditt val är felaktigt. Du får nu fyra val … – Tryck inte! Då hamnar vi hos en telefonist! Min mormor jobbade som telefonist! Tryck inte!
– Om du har problem med inloggning, tryck 2 … – Heureka! Tryck 2!
– Skriv nu in din ID-kod. Om du redan har registrerat dig och vill hoppa över detta steg, tryck på fyrkant. Om du vill att vi repeterar detta, tryck på stjärna. – VILKEN ID-KOD? Kan det vara 7HYNT-6T749-79Q26-XVQ64-DJX32? Nej, den heter ju produktnyckel och har bokstäver!
– Du har inte skrivit in din ID-kod. – VILKEN JÄVLA KOD?
– Du har inte skrivit in din ID-kod. – Jag veeeeet. Hur sk…
– Skriv nu in din ID-kod. Om du redan har registrerat dig och vill hoppa över detta steg, tryck på fyrkant. Om du vill att vi repeterar detta, tryck på stjärna. – Va? Det där var ju ett omöjligt val. Tryck på stjärna, de kanske ger mer information då!
– Skriv nu in din ID-kod. Om du redan har registrerat dig och vill hoppa över detta steg, tryck på fyrkant. Om du vill att vi repeterar detta, tryck på stjärna. – På det där sättet hade min mormor inte fått behålla jobbet särskilt många dagar.
Ja, det där var jag, stressad dels av att produkten kostar en helskottas massa pengar, dels av tidspress.
Nästan min mormor.
Min djefla man stirrade stint in i telefonens display och inledde en upprörd monolog. Efter ungefär 15 minuters frustrerande väntan och höttande med näven åt mobilen, svarade en kille som tyvärr fick höra slutet av den djefla mannens ilskna rabblande om telefonval.
– … DAGENS SAMHÄLLE OCH I FOR… oj, hallå?
– Hej. – Hej. Jag har nyss köpt Agda och försöker registrera mig för att börja använda henne, men produktnyckeln är ogiltig.
– Vilken produkt har du köpt? – ”Agda 321 Mini Super Proffs för småföretag med extralysen och krom”. Och jag har fått mejlet med produktnyckeln nyss och den funkar inte.
Nej, så hette produkten inte. Men nästan.
– Jag undrar nu när du har köpt denna produkt. – Nyss.
– Har du fått ett mejl med produktnyckeln också? – Ja. – Då ska du skriva in produktnyckeln i den för ändamålet avsedda rutan som du … – Men det går inte. Den är ogiltig.
– Är produkten köpt till ett företag? – Ja! Det ingår ju i produktnamnet till och med – ”för småföretag”!
– Ja just det. Då ska jag bara tala om att du har ringt fel nummer. Det nummer du ska ringa är 020-1605899. – Jaså. Kunde vi ha läst oss till detta någonstans?
– Nej. Det tror jag inte
Här lugnade sig den djefla mannen lite och sa med sin allra mest pedagogiska röst (eftersom vi hade blivit förvarnade om att samtalet skulle kunna komma att spelas in) att det här inte var så smidigt som det skulle kunna vara och att det ingenstans på nätet står att man ska göra på det här sättet. Sedan ringde vi till det andra numret och blev strax informerade om att eftersom det var så många som ringde just nu, skulle det kunna hända att vi fick tala med en engelskspråkig support som hade tillgång till tolk.
– TOLK! Å så roligt! Det är så imponerande med tolkar! Vad synd att vi inte behöver tolk.
– Good afternoon. – Oh lovely. We’ve just purchased Agda, but …
Sedan följde ett fullkomligt absurt samtal där en man med indisk brytning på engelska läste ur ett manus som måste ha sett ut som ett flödesschema med pilar i cirkel eftersom han bara upprepade sig själv i all oändlighet.
Medan jag ställde frågor, googlade min djefla man sig runt på felsökarforum och lyckades till slut hitta rätt. För att kunna använda Agda, måste man leta efter fler mejl i spamkorgen och där hitta ett med en ytterst konstig mejladress, som tydligen var vår sedan köpet av Agda: admin@bbok.agda.plupp.co liksom. Den på (företagets hittegodsavdelning) hittade mejladressen skulle man skriva in på en sajt som inte såg ut som Agdas sajt och under tiden som min djefla man listade ut det, läste supportmannen vidare i sina smårutor. När jag påpekade att han faktiskt bara upprepade sig, sa han ”yes” och fortsatte att läsa.
När vi var nääääääästan färdiga, kom detta:
När man klickar på ”tillbaka till säker webbplats”, kommer man till exakt samma ställe i en för alltid pågående loop.
Det var det! Och vill ni, så har ni redan listat ut vad det var vi försökte köpa.
Det fanns en tid när jag då och då beordrade barnen att lägga bort all elektronik för att jag hade bestämt att det skulle vara ”datorfri dag”. Jag minns inte vad vi gjorde istället, men förmodligen rullade Chaplin, Nils Poppe och Hasse & Tage på tv:n. Ibland tittade barnen på filmerna. I flera minuter.
För fem år sedan inföll ett sådant infall på självaste påskafton.
Där bet jag mig själv i foten eftersom jag ju skulle göra lappar till ”äggletningsjakten”. Då skriver jag ut ledtrådar på mystiska platser och så får barnen springa omkring och leta och dessutom göra det i samlad tropp och allt vi vuxna upplever av dessa tio hysteriska minuter är:
– AJ!
– Min tur att läsa!
– Spring inte i trappan för då trillar tavlorna ner!
– Mamma!
– Nej, inte det kylskåpet! Det andra!
– Ut! Får vi springa ut utan skor?
Nu är två av de fem barnen myndiga och skulle inte komma på tanken att ta en paus från elektroniken. Eller att lyda mig. Och förresten har jag skruvat fast tavlorna i trappan så de kan inte trilla ner ens om man använder ett bräckjärn.
Så hur gjorde jag då dessa lappar 2010 när jag inte fick använda datorn? Den dåvarande Tioåringen fick i uppdrag att dokumentera:
(Vafalls? Papper och penna, föreslår ni? Hrrmppffpf, jättetrist ju.)
Ägg på er!
Uppdatering!
Ökenråttan i kommentatorsbåset har för allas vår skull (hedningar hela bunten) besökt en kyrka. Jag vill dela med mig av hennes upplevelse:
”Nyss hemkommen från orgelkonsert i kyrkan. Under konserten studerade jag glasfönstret bakom altaret. Till höger fanns en kille med en massa rökta böcklingar uppträdda på ett spö. Till vänster stod en kvinna med ett fat med rullsylta. Bakom henne hade en karl trätt upp några ringar med fläskkorv på armen. Jag tyckte inte att jag kunde minnas dom här charkuterierna från Bibeln – jag forskade ju om religiösa symboler häromdan, ju – så efter konserten gick jag fram och tittade lite extra noga. Han med böcklingarna var kung David som spelade på sin guldharpa. Slarvsyltan på fatet var Salome med Johannes döparens huvud. Fläskkorvarna har jag inte lyckats reda ut. Och fläskkorv … Nää, det går inte ihop.”
Förra året berättade jag om långfredagstristessen som innebar att vi alla – hur oreligiösa vi än var – skulle lida med Jesus. Men att jag hade kommit ihåg fel.
I år ska vi inte lida, tänkte jag. I år ska vi frossa i döden!
(Jag ber om ursäkt redan i förväg. Bilderna i detta inlägg bör kanske inte granskas vid frukosten eller tillsammans med känsliga tittare. Känsliga läsare varnas också; detta är inte ett inlägg som hanterar döden med silkesvantar. Eller dito strumpor.)
Jag har hittat fantastiska bilder på målningar från 1500–1800-talen, men de hade inte några kommentarer eller bakgrundsfakta. Det var bara en massa anatomi-målningar som jag kände starkt för och ville titta närmare på, vilket är svårt när bilderna faktiskt är komprimerade. Så jag grävde lite.
När jag var i sjuårsåldern satt jag och granskade bilder på eksem, puckelryggar, akromegalidrabbade och polioskadade i en antik läkarbok som mamma och pappa förvarade i min ögonhöjd. Kanske är det denna min morbida sida som jag försöker odla just nu?
1. Sitter de bakre männen månne bakom ett benrangelsdraperi?
1. Det här är en stor tavla – bred som en basketcenter är lång. (Okejrå, 202 cm.) Det är en avliden fängelsekund som det karvas i och alla män runt kroppen har kunnat identifieras som läkare (främst då Willem van der Meer som håller i skalpellen), studentkompisar och prominenta män från Delft. Att obduktionen sker i skenet av ett stearinljus är säkert mysigt, även om ingen av männen verkar särskilt intresserad eftersom de blåstirrar på målaren Pieter van Mierevelt 1617.
2. Å hu. Ett nyfött barn med moderkaka och allt.
2. Våra moderna ögon värjer sig (i den mån ögon kan det) inför detta motiv. Barn ska inte avbildas så här, säger vi. Men så har det inte alltid varit. Läkaren Frederik Ruysch (mannen som har tagit kommando på bilden) beundrades ofantligt för sitt handlag med döda människor, som han på olika sätt preparerade så att de såg levande ut. Och så hade han förstås ett alldeles eget anatomimuseum. (Jan van Neck målade tavlan någon gång i början av 1700-talet.)
3. Men ser det inte ut som rabarber, där i peangen?
3. Rembrandts målning av Nicolaes Tulp, som undersöker en anatomiskt sett intressant och helt korrekt arm, visar att man även kunde obducera i hatt år 1632. Tydligen var det verkligen så här; man kallade in alla intresserade till obduktionerna och så poserade man … tills likets förruttnelse väl fick alla att fly? Den enorma boken till höger antas vara ”De humani corporis fabrica” (1543) av Andreas Vesalius. Den döde mannen hette Aris Kindt och hade blivit dömd till döden för väpnat (”armed”) rån.
4. Vad gör mannen längst till höger och vad är det mannen längst till vänster opponerar sig mot?
4. Dr Frederik Ruysch med skalpellen (han med anatomimuseet i bild 2) porträtterades 1670 av Adriaen Backer, och även om det inte går att finna en enda kvinna i målningarna av Ruysch, så var han även känd som barnmorskornas bäste vän och utbildare.
5. Här håller Sebastiaen Egbertsz en osteologilektion medan han står modell för … en konstnär … 1619. I källan där jag hittade tavlorna står det att konstnären är Nicolaes Eliaszoon Pickenoy, vilket verkar vara helt fel och lite påhittat av Dickens. I senare källor står det att målaren är Thomas de Keyser. Sedan fann jag detta klargörande:
”From 1746 until 1983, the painting was thought to be the earliest work by Thomas de Keyser, son of the town architect and sculptor Hendrick de Keyser. In a recent article, however, Pieter van Thiel has removed it, with convincing arguments, from de Keyser’s work and assigned it tentatively to Werner van den Valckert.”
Hur som helst hade jag gärna sett fler män i kruskrage.
6. – Flytta på liket, jag vill sitta här på kanten som en cool majje i ”Lära för livet”.
6. Jaså, 1728 var de där i medicinska sammanhang synnerligen opraktiska perukerna och blanka silkesstrumpor högsta mode. Då målade konstnären/skådespelaren Cornelis Troost av den blott 28-årige läkaren Willem Röell … som verkar ha samma handlag som min knäläkare. Mannen strax bakom honom hette Pieter Clevering och var övervakande apotekare.
7. Det här ser ut att vara en illa photoshoppad bild.
7. Rembrandt gjorde 1656 en stor tavla som dock nästan brann upp 1723 (eller mycket tidigare, källorna är inte eniga). Därför ser den konstig ut; man har helt enkelt klippt bort det förkolnade. Den döde 22-åringen Joris Fonteijns hjärna undersöks eftersom han var en seriemördare (kallad ”Black Jack”) som hade hängts tidigare samma dag, och man ville se om hans beteende kunde förklaras i hjärnvindlingarna. Rembrandts målning ser ju nästan tredimensionell ut med den dödes fötter rakt upp i åskådarens ansikte.
8. Ska bara kolla mina sms.
8. Enrique Simonets tavla (1890) med mannen som står med ett hjärta i handen (nej, inte en mobil) har analyserats och analyserats.
Varför ser läkaren beundrande på hjärtat som han har skurit ut?
Är det ens en läkare, såsom han är klädd?
Handlar det om ren och skär socialrealism?
Har han inte bara bokstavligt utan även bildligt slitit hjärtat ur henne?
Jag vill tillägga: är det en svamp där på bordet?
Glad långfredag på er alla!
Uppdatering
Jag måste dra upp Ökenråttans kommentar – med tanke på vad barn kan fascineras av:
Poeten Harriet Löwenhjelm och hennes lillebror Crispin hörde talas om likvax och blev alldeles till sej; det måste dom se. Och slutligen kom det en förnöjd notering i Harriets dagbok: ”Såg likvaxet!” Drömmen uppfylld.
– KASJUNÖT!
