Hoppa till innehåll

Mitt liv som semmelbagare

semmelbageri
Husmödrarnas bageri i Eskilstuna anno dazumal.

Om semlor kan man skriva mycket. Vilket jag verkligen har gjort under åren. Mitt favoritminne är när den nuvarande Femtonåringen som sexåring på fettisdagen med grädde på näsan plötsligt utbrast:

– Men var är marmeladen? Va?

Vi andra runt bordet stirrade på varandra med gräddmustascher. Marmelad? Nu? Här? Va?

Men förklaringen var enkel. Den besvikna sexåringen hade naturligtvis förväxlat ordet marmelad med ordet mandelmassa.

Annars är det mest Skogaholms sirapslimpa som får mig att tänka på semlor. Detta för att jag under januari, februari och mars i tvåan på gymnasiet (1983) varje måndag mellan 20 och 23 skyfflade semmelbullar i en brödfabrik i Kristineberg i Stockholm. Skogaholms gav mig senare samma år fem veckors skiftarbete i brödsorteringen, vilket höll på att ta knäcken på mig fullständigt varför jag tog alla mina intjänade pengar och köpte en restresa till Rivieran och kom hem med 0 kr på fickan.

hamb_semla
Traditionell fettisdagsmat hemma hos Bergmans.

Men de här tre månaderna med semmelskyffling ligger och skaver i minnet. Jag skötte mina gymnasiestudier någorlunda och spelade basket nästan varje dag, men av någon mystisk anledning låter mina föräldrar mig komma hem efter midnatt varje måndag?  (Ingen av dem minns detta.) Nu kollar jag om jag kanske har överdrivit uppgiften och dito -offringen.

taby_kristineberg
Eniro säger att denna sträcka med bil tar 18 minuter. Jamen det hade ju varit helt okej – om jag 1983 hade haft 1) bil 2) körkort.

Kommunikationerna är förstås bättre nu, men ändå … om jag hade haft samma jobb idag, hade jag ändå kommit hem … nästan halv ett!

Skärmavbild 2015-02-17 kl. 20.17.36

Nä huuu, vad jag curlar mina barn. Nu ska de ut och jobba! Saltgruvor och brödfabriker, öppna era portar!

Share
Publicerat iBloggen

34 kommentarer

  1. Hetvägg är Ordet. Morsans ersatte middagarna.

  2. Båthuspernilla

    Det var en modernt krånglig resväg med SL. 1983 gick du nog till Kristinehamns t-bana och åkte gröna linjen till t-centralen där du bytte till röda linjen till Mörby C. I Mörby (eller vid Danderyds sjukhus) tog du sannolikt buss 601 till Täby. 🙂

    Plättlätt *majlis*

  3. Som alternativ till saltgruva kan jag tipsa om bokbinderijobb. Helst när sidorna blivit tryckta i fel ordning … Efter 300 varv runt plockbordet vet man att man lever.

  4. Kristinehamn är ju en framåt ort med bra konstmuseum och annat som man kan glädjas åt. Men tunnelbana? Det har jag inte upptäckt att dom har någon. Misstänker att det var Krillan du tänkte på. Den ligger hyfsat nära Lindhagensgatan. Men då är väl Thorildsplan närmre? Eller är den nerlagd?

  5. Nämen Båthuspernilla, gjorde jag? I min värld (ergo mitt minne) tog jag ALLTID Roslagsbanan från Stockholm Ö till Roslags Näsby. Aldrig nåt annat. (Den slutade ju att gå klockan nånting ganska tidigt, så mitt minne är inte alls att lita på.)

    Buss 601? Mörby? Nä, nu blir det till att konsultera dagböckerna!

  6. Hahaha! Kristinehamn var vi ju i i söndags! Nej, Kristineberg! (Hur ens hjärna kan leda en blott vilse.)

  7. Och hur gick det med utrönandet av statens semmelrestriktioner?

  8. Ah, jag hade ju skrivit rätt. Vad skönt att Båthuspernilla är lika förvirrad som jag.

    Statens semmelrestriktioner som vi försökte utreda i januari var ett projekt som gick helt åt pepparn. Ingen av de tillfrågade instanserna visste besked och alla, säger ALLA källor anger förbudets upphävande till “på 60-talet”, vilket är lika exakt som att jag är “nästan 2 meter lång”.

  9. Båthuspernilla

    Roslagsbanan borde också funkat, ja. Det var egentligen krånglet i början av resan jag hängde upp mig på. Under ett antal somrar på 90-talet sommarjobbade jag på SL Buss som låg precis bredvid Skogaholmsbageriet då åtmibstone jag att det var enklast att ta sig vidare norrut via “Krillan”. (Många nybakade bullar blev det de somrarna, men inte av den hembakade sorten.)

  10. Cecilia, det skulle jag också fråga. Faktiskt stod det en artikel i ämnet i Aftonbladdret i dag, vilken i tidningsversionen har bilder på två små klipp ur AB, 14/2 1949 (“Semlorna kommer 19 febr.”) och 29/1 1952 (“Fastlagsbulle må ej tjuvstarta”) — det vill säga, andra klipp om semmelbestämmelser än det vi såg häromsistens.

  11. (… och där skrev jag så långsamt att mer hann komma — jaja, jag skulle ju kolla om den jag hittade på nätet var samma artikel som den jag läste i blaskan. [Rättstavningsdåren är på skojhumör, märker jag, den vill ersätta “blaskan” med “flaskan”!] Vilket den i stort sett var, förutom de små sidosakerna alltså.)

  12. Sanna

    Läsa bok i 4,5 timme låter som ett alldeles utmärkt sätt att förbränna en semla (se fakta-rutan i Annikas bladder-länk). Den röstar jag på.

    Å, det ser ut som vi ska få lite sol idag. *spanar ut genom de stora fönstren i andra änden av lokalen*

  13. Eller så får man för att bränna semlorna flytta till Stockholm, för där har tydligen rulltrapporna slutat gå på elva stationer.

    Hur känns det, stockholmare?

  14. Smultronblomman

    3 veckor på Liljeholmens ljusfabrik och packa ljus på ackordslön. Jag hade rysningar lång tid efteråt när jag såg Delsbo Pastell i nån affär. Kan tänka mig att du inte vill se en Skogaholmslimpa mer.

  15. Skogaholmslimporna var speciella eftersom de tålde vilken behandling som helst. (Det fanns inte färdigskivade; alla var hela limpor.)

    Alltså kunde förmannen få en slängd limpa i bakhuvudet, böja sig ner och ta upp den från det äckliga golvet (där råttor sprang kors och tvärs) för att sedan placera limpan på det löpande bandet som ledde till paketeringen. Man kunde sätta sig på limpan och fisa lite, och sedan skicka den vidare för paketering.

    Annat var det med en ”Bergis”. Den gick sönder bara man tittade på den.

    Har jag berättat om brödskärningsmaskinen?

  16. Rulltrapporna i fråga är avstängda av säkerhetsskäl sedan en kvinna fastnade med benet i ett trasigt trappsteg i fredags:
    http://www.nyteknik.se/nyheter/automation/article3884903.ece
    Det är alltså osäkert om hon kan behålla vänster underben, som det är frågan om. Östermalmstorg har rejält långa trappor som folk alltså tills vidare får gå i. En av uppgångarna från Östermalmstorg har en delad “uppfart”, den med kupoltaket och den fina akustiken.

    Där har omtänksamma SL-medarbetare ställt fram stolar att pusta ut i. Tyvärr så är denna pausmöjlighet inte halvvägs upp, generöst räknat en tredjedel, men tanken är fin. SL har en detaljerad förteckning:
    http://sl.se/sv/info/nyheter/rulltrappor-stangs/

  17. Glesa Louise

    Skogaholms bröd jobbade jag också på ett tag, 1986. Råttor kommer jag inte ihåg, men väl mången kackerlacka.

  18. Mina feriearbeten var alltid intressanta.

    Två somrar till sjöss i nordsjöfart, första sommaren på en koleldad ångare.

    Sedan TV-reparatör innan TV kom till Sverige på riktigt (sommaren 1957) och därefter analys av nyuppgrävd Erik XIV där vi letade efter arsenik och hittade silver.

    Sommaren efter det hängde jag på 17 meters höjd och kräktes på mina medarbetare (dom fick skylla sig själva som hade skickat med snus upp i kraftledningsstolpen).

    Nästa sommar var hundskötare på ett vattenkraftverk i Jämtland (matade en schäfer med grisöron och likmaskar) samt upphöjdes till Biträdande Maskinist på midsommarafton och degraderades lika snabbt till hundskötare sedan jag bomfasat en 40 MVA generator och släckte halva Norrland.

    Nyttan av detta? Ja, det är en bra fråga. Men tråkigt hade jag aldrig.

  19. *Ser framför sig en schäfer med grisöron och likmaskar. The horror!*

    Semlor bakade jag många när jag jobbade på konditori. Det var tider, det. (Tidiga tider. Jähättetidiga tider. Huuu.)

  20. OT: En med Internetmått mätt gammal goding, Ninja. Gå in vid 1:00 om du har ont om tid.

  21. Om jag ska vara ärlig så bakade jag aldrig de där semlorna. Mitt jobb bestod i att stå vid en stor ugn och ta en plåt med färdiga vetebullar och sedan placera denna plåt på ett avsvalningsställe. Sedan vände jag mig till ugnen igen och tog nästa plåt, som gled fram på ett löpande band.

    Boooooring.

  22. Örjan

    Husmödrarnas Bageri Eskilstuna (bilden). Låg på Köpmangatan. Den del som ibland betecknas som Eskilstunas “Gamla Stad”.
    Minns bageriet från min barndom. Idag stängt.

  23. Det är ganska svårt med den lilla lokala historien. Själv vet jag ju en del, men att utan ansträngning (så här på en halvmiss) få fram något inträngande och intressant att visa är … nä.

    Nå i alla fall, det finns en långsmal balkong i Hallsberg, där oräkneliga generationer har fikat. Och på kondiset som balkongen hör till jobbade jag som bagare/piga (jag är inte utbildad i yrket, även om jag lärde mig hur mycket som helst under den tiden) under ett år, och sedan som inhoppare lite till.

    Det jag hittar som är finast, är bilden som finns här.

    Wienerkondis. Gamla kära, av gymnasister outsägligt älskade Wienerkondis.

  24. Agneta uti Lund

    Bakat har jag aldrig gjort som betalt sommarjobb eller som andra extraknäck. Men jag växte upp ovanpå ett konditoribageri och blev en gång som sjuttonåring bjuden på den povelska tältrevyn Funny Boy av en trevlig sockerbagarlärling. Under sommaren som följde hade jag sommarjobb en månad som simlärare långt hemifrån – nämligen i Boda Kyrkby i Dalarna. Jag och en några år äldre kompis kumperade ihop i Boda Kyrkbys skolas skolköksavdelning. Sov gjorde vi i något sorts hemkunskapsrum (ett rum där elever skulle lära sig städa, bädda etc.). Vi lärde ut simkonsten till en massa små barn vid var sin sjö. Det var en kall sommar, med sisådär 16 grader som vanligaste vattentemperatur. Av de lite äldre barnen hade jag en en flicka som tog magistermärket med långsimning för högsta betyg i det kalla vattnet. Min sjö låg någon halvmil bort i en nedförsbacke, medan kompisens sjö låg en bit på andra hållet i en uppförsbacke.

    Vi hade sex eller åtta spisar till vårt förfogande. En dag fick jag för mig att baka bullar. De blev stenhårda. Det var mitt andra försök med bullbak. Vid det första blev degen för lös och bullarna med. Som ung mamma försökte jag mig på bullbak en gång – totalt misslyckat. Sedan dess har jag aldrig bakat bullar – men min man bakade godare bullar än mormor, sa barnaskaran, och hennes bullar var verkligt goda.

    Första extraknäcket var potatisplockning under höstens potatislov. Fjorton år var jag. Lite senare den hösten fick jag hoppa in som simlärare på badhuset i stan. Den hösten bjöd på ett par nästan obehagliga överraskningar. Då vi kom hem till stan från sommarlandet och jag skickades att handla i mjölkaffären, kallade fru Svensson som hade mjölkbutiken mig inte längre för Agneta utan sa fröken + efternamn. Det var en chockartad upplevelse. Likaså att sjuåringarna i simskolan, som jag träffade lite senare på hösten, neg och bockade för mig då vi hälsade på varandra.

    Mest har jag varit bokhandelsmedhjälpare som extraknäck, men även växeltelefonist och demonstratris av Riddargrädde!

  25. Demonstratris av Riddargrädde är en titel så vacker att jag knappt vet vad jag ska göra med den!

  26. Agneta uti Lund

    Tjusigt värre, Annika! Det var under en helg som en stor grossistfirma invigde sina nya stora lokaler i min hemstad Jönköping, som jag hade fått uppdraget att demonstrera Riddargrädde. Grädden tillverkades i Töreboda – och min pappa var engagerad i mejeribranchen och var väl den som kom på idén att jag kunde förevisa grädden för alla grossistens inbjudna kunder. Jag (som inte var och aldrig har blivit huslig av mig) läste på om grädden i diverse papper och broschyrer, samt satte mig in i vad som stod på affischerna bakom mig och i dagarna två drog jag Riddargräddens förträfflighet för alla besökare – eftersom jag stod på en plats som alla måste passera. Huruvida Riddargrädden fick en större försäljning i Småland efter min insats, vet jag inte – men chefen för grossistföretaget tyckte att jag var så duktig att han ville anställa mig. «Det går inte« svarade jag, »jag går i skolan flera år till.«

    Riddargrädde ser ut att finnas fortfarande. Men jag har aldrig använt den.

  27. Ninja i Kolakaramellrike

    Om man blir arg som nattbusschaufför och slänger av en osedvanligt jobbig typ så kan man få röda rosor av övriga trafikanter.

  28. AuL
    Varsitt, vars itt, vars en var annars min spontana reaktion. Lustigt att fingertrubbel faktiskt kan resultera i ett känt språkligt fenomen. Framför allt som det sker på “rätt” geografiskt ställe med inflyttad aktör.

  29. Grattis Ninja! Tervligt att höra att det finns folk som visar sin uppskattning.
    På pendeln finns det en förare, som med sina pigga och glada utrop skulle vara värd en rosbukett, men jag vet ju aldrig när det är hans tur att förgylla min dag. Och hur skulle jag hinna till hytten med kvasten? Tips?

  30. Sätt dig i vagnen alldeles bakom hytten, gå fram och prata med honom nästa gång du hör honom. Han blir garanterat glad även utan bukett.
    Ge honom ett fint kort!

  31. Ninja! Vill du gästblogga här och berätta om händelsen på ditt sedvanliga halsbrytande sätt?

  32. Jag måste säga att jag reagerade precis som Annika och ber att bara få kopiera hennes beundrande kommentar till Agneta uti Lund:

    Demonstratris av Riddargrädde är en titel så vacker att jag knappt vet vad jag ska göra med den!”

  33. “Skräpplockare på byggarbetsplats” är som kontrast en så ful titel att jag inte vet vad jag ska göra med den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.