Jag vet inte jag … om mina föräldrar hade haft en blogg när jag var liten hade det inte funnits särskilt mycket att orda om.
2 april 1964
Tvåmånadersdagen! Lotten väger nu 5 340 g. Alla andra barn förde ett väldigt liv på BVC, men hon bara tittade sig omkring.
3 januari 1965
Pottan fungerar bra.
17 maj 1965
Anar en blivande bollspelare.
Tillbaka till nutiden, för våra barn verkar vara mycket intressantare än jag någonsin har varit. Femtonåringen här hemma i huset har sedan några år ett pumpaprojekt som går ut på att karva något som ingen annan har karvat. Så här har pumporna sett ut (bilderna är tagna med dassig mobil) sedan 2012:
Igår eftermiddag satte hon igång efter att först ha bett om inspiration både här i kommentatorsbåset och i sociala medier.
För mig är det hela snudd på obegripligt.
Här kommer förlagan!
Den däringa tösen förtjänar all uppmuntran! Vi har vid flytten konstaterat att det nu inte bara råder bokhyllebrist utan även väggbrist så att det har blivit trångt. Kan ”Salvador Dalis Hemliga liv” plus matematikens historia (Sigma) i sex band med disajn vara något? Eller has det redan?
Oj Moa! Wow! Jag trodde sista bilden var förebilden, men när jag förstorar upp den och fingranskar ser jag att den nog är den nykarvade pumpan. Inte bara snudd på obegripligt utan alldeles fantastiskt skickligt!
Hälsa Moa att hennes pumpakonstverk är mycket bra!
Dagens dagisbarn lär nog inte pottränas innan 1-årsdagen. Det börjar bli allt vanligare med blöjor upp till 4-5-årsåldern.
När femtonåringen får Nobelpris i fysik så hoppas jag att jag är med och så ogaggig att jag kan rulla runt i teverummet på hemmet och skrika att henne har jag minsann skjutsat till en badplats en gång.
Om pumpan kan jag inget säga för jag är stum av beundran.
Femtonåringen är en klart bättre konstnär än Dali! Heja tjejen!!!
Bara hon håller sig ifrån choklad som material.
Jag är stolt som en höna, som om jag haft något med hennes begåvning att göra.
Dottern och vår mor var på höstlovsaktivitet i helgen. De gjorde lerskulpturer. Du kommer att baxna när du ser mammas verk.
Tanken att ingen hade karvat en Dali-pumpa förut kändes lite främmande. Mycket riktigt gav Google Bildsök ett otal träffar. Sorry.
Det är rätt Lars W, man ska inte låta en femtonåring tro nåt.
MEN LARSW!
En besserwisser framställs ofta som ganska oförarglig, ehuru påfrestande, men idag har det i båset bevisats att att det visst kan vara både rent jävelskap såväl som ett obändigt behov av att framställa sig själv i en bättre dager än vad som borde vara möjligt, som kan vara drivkrafter.
Fy skäms, Lars W.
Rött kort, LarsW!
Moa är enastående!! Vi är inte förvånade här hemma bara grymt imponerade – femtonåringen har DET!!
Jag hade en kommentar om kändisar och pumpor på G, men tar tillbaka den. Personliga påhopp trodde jag inte heller hörde till trafiken här.
Hej då.
Rött kort är rätt.
Själv är jag mer åt det GRÖNA hållet. Av avundsjuka.
För det är en sak att göra något som det finns bruksanvisning på, men tecknet på en äkta konstnär är att göra något som man kommit på själv!
Rita av kan många, rita rätt något färre, men rita för första gången, nä det är det inte många som grejar.
Columbi ägg och allt det där.
Sen blir jag också så impad av metoden. Var det inte projektor och mörkt på dass?
Jag sällar mig till den transfallna skaran och bara beundrar.
Det är bra synd att pumpor inte går att bevara.
Eller man kunde kanske gjuta in den i nån plast och göra den ballaste lampan ever av den?
Om hundra år kommer släktens samling av gammelmormors bevarade pumpalampor (hej Annika!) med vördnad tas fram och tändas i höstmörkret.
Vad är väl en lavalampa mot en äkta pumpalampa?
Allmän takt och god ton är lika trevligt överallt, i sällskap runt ett bord eller i ett bloggbås. I text är lätt att uttrycka sig på ett sätt som man aldrig skulle göra öga mot öga med någon, likaså är det lätt att bli en besserwisser som googlar till sig kunskap för att knäppa någon på näsan med!
Ingen av oss här har lärt sig hur man uttrycker sig i sociala medier sedan barnsben, men det är kanske dags att försöka knäcka vissa sociala koder som finns! Försök att lyssna på varandra, det finns en sanning i varje inlägg. Seså – nu fortsätter vi att vara snälla mot varandra! Och mot Moa. Och Lotten som ror den här bautbloggen varje dag!
Moa fick hela syskonskarans tålamod – vi andra fyra syskon kan inte ens göra klart en pärlplatta utan att somna. Heja!
Tack för komplimangerna, ni är jättegulliga!
Visst jobbade jag i mörkret inne på toan men i år blev det ingen projektor. Den var nämligen försvunnen. Jag, med hjälp av en utskrift i rätt storlek, ritade Dalí på pumpan innan jag började karva. Halvvägs genom processen hittades projektorn av modern min så jag kan använda den nästa år i alla fall.
Nu får ni ställa projektorn på ett MFS, så ni kan leta nästa år igen.
Vår familjs samlade prylar återfinns oftast på något MFS. Det är där man lägger saker så man vet var man har dem, när man behöver dem.
Problemet med ett äkta MFS är att det, likt det där rummet på Hogwarts, förändrar sig, byter plats och utseende.
Om man däremot ställer saken, i detta fall projektorn, nån helt annanstans så brukar man återfinna den tämligen omgående.
MFS?
Mycket Fiffigt Ställe.
Förstås.
Nästa år känns hoppfull! Jag har lagt undan ett hundratal pumpafrön, så det vore väl sjutton om inte åtminstone en pumpa ville växa till sig!
Här blev årets pumpa (barn till förra årets pumpa) en dalekdito, karvad av vår Moa, efter inspiration från internet. Av det andra pumpabarnet (!) gjorde jag chutney, syltade en del och syrade en del. Det blev också bra!
Jag börjar få allt fler MSP (Mycket Säkert Plats) som inte går att återfinna. Men om någon MSP återfinns står jag helt frågande inför det funna. Varför ligger detta här? Vem har lagt dit det? Vad betyder det? Finns det en förklaring? Var finns i så fall den?
På tal om Dalipumpan så tror jag att Moa är ensam om just sin variant.
En liten kränktpaus nu igen Lars W? När du har lugnat ner dej och läst igenom din kommentar och insett hur det landade i sammanhanget så kanske du även förstår reaktionerna från medbåsisterna. Något större påhopp är det nog bara du som ser.
Moa, jag har sagt det förr men det tål att upprepas. Du är helt enastående fantastisk!!! På alla sätt och vis.
Stum av beundran! Moas pumpakonstverk är verkligen fantastiska.
I detta hus har inga pumpor karvats. Men vi har gått om MSP:er.
Oj.
OJ!
Jag tror jag brister ut i rim. Med taktartsbyte och allting.
Blott femtonårig stumpa
sig själv och andra roa’
med att ta med en pumpa
och gömma sig på toa.
Där skar hon fint i pumpans skal,
och till motivfejs just i år
blev en konstnär konstnärens val:
Señor Dalí, han Salvador.
Må Båsorkestern klumpa
ihop sig nu och tjoa:
Salut! Konfetti! Skumpa!
Så vill vi hylla Moa!
(Fast jag vill egentligen tillfoga att ”stumpa” är ett aningen tvivelaktigt ord som kan kännas lite nedlåtande riktat till andra än mycket små barn — jag använder det enbart för rimmets skull! Puh, det där gnager.)
Annika: Fin hyllning till konstnären Moas otroliga alster.
Lysande porträtt! – om uttrycket tillåts.
Ett MFS vore ju här i båset, jag menar att skriva var projektorn finns till nästa år.
En briljant ide HK!
Tack än en gång för allt beröm! Ni gör mig så glad!
Jag planerar att fixa en ”pumpalåda” som jag kan plocka fram varje halloween. I den ska jag ha allt som behövs för att karva pumpor, från skalpeller till glasskopor. I den kan även projektorn bo. Sen gäller det bara att lägga lådan på ett fiffigt ställe som jag kommer ihåg.
Nu tycker jag vi sparar till en biljett till Catalonien och besök på de olika Dalí-museerna.
PS Jag har fixat en ny FB-kompis till Femtonåringen: en krokodilzoolog!
Ställ lådan nära frysen, så ni har skopan nära glassen … Och här skulle jag länka till den där traven med glasspaket, som jag sett här i bloggen. Istället länkar jag till den här sidan, för där fattas det en bild. Glasspaketstraven får alla föreställa sig, tror den var en meter hög – minst!
Är det den lilla, lilla projektorn?
Jag hittade bruksanvisningen till den när vi flyttade. Men trodde inte att den kom till användning. Så jag slängde bruksanvisningen. Dumt, kanske. Men det verkar som det funkar ändå?
Ja, den lilla, lilla projektorn, Skogsgurra! Syns på förra årets bild i nedre, högre hörnet häääär.
(Och då funkade den utmärkt.)
BÅSRESA!!
Vi åker till Katalonien och förvandlar oss därstädes till innevånare i Katatonien, så kan alla följa med.
Vi ska hasa runt på Dalímuseet och föra liv och diskutera högljutt på svenska fast på spanska och sen ska vi troppa runt i stan och ställa till det för oss. Krylla runt. Ingen som sett oss ska glömma oss och alla medföljande ungdomar kommer antingen vara värst eller skämmas outsägligt och vi ska ha så roligt och nöjsamt.
Hamnar vi i klammeri med ett eller annat så har vi den basketspelande mågastumpen som kommer och berättar om stela svenskar som släpper loss i värmen.
Så där, då har jag bestämt oss.
Det är ju de facto så att alla våra (ibland i fantasin) planerade tråkkonferenser, Pragresor, bloggtofsar och orkestrars genomförande bara hänger på att någon ska vara Projektledaren Med Rynkad Panna.
Dieva gjorde ett fint klicka-i-datum-schema när det gällde vår Pragresa, och vips, blev inget av. Ninja hittade en lokal till tråkkonferensen och sedan blev jag tvungen att åka till England och vips, blev inget av.
Let’s go to Katalonia! Vi kan ta med oss spanjoren – han är om inte annat bra på att klä ut sig till Dalí.
Det var spanjoren jag avsåg med mågastumpen.
Ursäkta Ninja, men om ” hasa runt på Dalímuseet och föra liv och diskutera högljutt på svenska fast på spanska och sen ska vi troppa runt i stan och ställa till det för oss. Krylla runt. Ingen som sett oss ska glömma oss” är något du anser vara kommendabelt så avstår jag gärna från den resan.
Nämen, nu ska du inte vara sån!
Man måste väl få ha skoj i tanken alla fall? Jag är så städad och ordentlig så det är rent sorgligt. Du kan tryggt ha mig i ressällskapet utan att skämmas ett duggg. Lovar. På heder och samvete.
Ska inte ens krylla för mig själv. Fast jag kan.
Jag kan gå i god för att Ninja kan sköta sig. Och att hon skojade.
Men tänk att jag inte läste ”den basketspelande mågastumpen” korrekt! Ja ba:
– Jahaja, den basketspelande mågastumpen. Men vi måste ju förstås ha med oss spanjoren också.
Jag kryllar gärna runt lite.
Då får vi göra det tyst och försiktigt. På nån bakgata eller så.
Jag HAR varit i den stora världen. Utanför Sundbyberg.
Först: Wow! Vilken pumpa! Snyggt!
Sedan: SG, jag känner en kvinna som har en make som ganska ofta trampar i diverse klaver. Av ren överlevnadsinsitnkt har hon bestämt sig för att ”Var och en skäms för sig.” så du kan lugnt stå och titta på när Ninja dansar fandango eller vad du nu oroar dig för.
Jag oroar mig inte. Men jag ser inget egenvärde i att dra runt och skräna bara för att märkas. Enbart jobbigt.
Jag råkade ut för just ett sådant gäng damer i fredags – när de drog tyckte de att de skulle säga ”Hej då älskling” till mig. Jag kunde inte låta bli att svara ”Tack för att ni äntligen drar”. Så sur kan jag vara.
OM jag dansar fandango så skulle jag få så mycket beröm så ujejuj. Eftersom jag bara dansar med Karl-Oskar. Rullatorn min.
Nu skrev jag ju inte att vi skulle dra runt och skräna. Man kan ju bli ihågkommen som en sagolikt rolig tropp. Något högljudd, men rolig. Man kan skratta så det hörs. Det kan smitta.
Skratta så det hörs är för övrigt ett av mina stående nyårslöften.
Ungdomar gillar antingen vuxna som släpper lite på fasaden eller så skäms de för att man har två ben och ett huvud.
Ämen, det kommer ju bli hur bra som helst i Katalonien.
Jag har månne inte SGs resvana, men jag har dock varit längre än till Södertälje och jag har alltid kommit oskämd hem.
Man får hårdra i en text, det står i lagen. Sådesså.
Stum av beundran inför Dalipumpan.
Makalöst, Moa!
Snyggt Moa!
Nu fattas det bara att Dali karvar en pumpa av dig.
Vad, är han bortom karvande?
Kanske nån ättling då?
Det skulle liksom kunna bli en fin tradition att alla du karvar karvar tillbaka.
Lysande, Moa!
Fantastiskt skickligt! Jag tittar och kisar och tittar igen och fattar liksom inte hur det går till. Men så stannade min konstnärliga förmåga någonstans efter streckgubbarna.
Inte heller jag kan rita – fast båda mina syskon är teckningsvirtuoser. (Men jag är fan bättre på att spela basket!)
Så — en dag senare, och jag har just visat min andra hälft inte bara vad Femtonåringen (a.k.a Moa, a.k.a Den Överväldigande Begåvningen) gjorde den här gången utan också pumpahuvudena hon har gjort tidigare år.
Hans reaktion?
”Oh jääävlar!”
Ber om ursäkt för fult, men sant, språk. (Och sedan kom förstås ”Är hon bara femton? Nu?!?”)
(Min enda besvikelse i alltihop det här, är att jag är den enda i hela Båsorkestern som har åstadkommit en kantat. Eller ett litet rim, åtminstone …)
Sedan har jag en OT-grej som jag inte kan låta bli att visa här. Jag fann artikeln så outsägligt intressant, och dessutom nästan rörande.
Folk på Himalayas sluttningar ser inte yeti eller spår därav längre, därför att de har moderniserats och inte behöver upp och kuta högt, högt upp i bergen för att samla ved och skaffa bete till djuren, och sådant.
Spännande småfakta:
Yeti kan inte böja sig, och därför bör man ha låga dörrar för då kommer de inte in i husen.
Yeti går baklänges för att lura spårare, men det kan också vara så att yeti har hälen längst fram på foten.
I Bhutan heter yeti ”migoi” vilket får mig att tänka på ”strigoi”(rumänska för spöke men också vampyr).
Eh … och si, sålunda erfor Båset ännu en liten avkrok i en viss kommenterares labyrintiska mentala universum.
Global warming, Annika, global warming! Spåren syns bara i pudersnö, nämligen. Alternativt känner de sig mobbade. Varför ska man ha så låga dörrar att de inte tar sig in, undrar yeti-ombudsmannawannabe.
Åh, det har du rätt i Karin!
Å andra sidan finns det i artikeln ett ”vittnesmål” (memorat heter det i folkloristik, och det behöver ni kanske inte heller veta) om hur en yeti bröt sönder hela stugan — så vill hen in går hen in, liksom …
**Försöker verkligen låta bli att tänka på Tintin i Tibet, men misslyckas skändligen**
Här sitter jag och läser era fina och roliga kommentarer fastän mamma har sagt att jag ska gå och lägga mig!
Man ska lyssna på sin mamma. (Utom när man inte ska lyssna på sin mamma … sånt händer också, men det brukar vi tala tyst om!)
Alla hyllningar är välförtjänta, hur som helst, så njut av dem!
Nu säger Hyttis att jag ska lägga mig. Så då gör jag väl det då.
Natti natti!
Skogsgurra har fått en effektivare uppfostran än Femtonåringen, ser jag!
Jag tror bara hans mamma är strängare.
Tror du också att Hyttis är min morsa? Det tror hon också – ibland.
Nej, jag vet att hon är din morsa, om än inte biologiskt.
Jag tyckte du fick vara uppe riktigt länge, Skogsgurra!