Tydligen har jag i runda slängar 326 gånger nämnt att jag hade tänkt bli världsberömd skådespelerska, men att världsordningen och otur gjorde att jag råkade bli språkpolis istället. Men än har jag inte berättat precis hur det gick till.
Det var på våren i trean i gymnasiet som jag försökte komma in på Scenskolan, som egentligen hette Teaterhögskolan i Stockholm och som numera heter så här:
Jag hade haft mina skådespelardrömmar sedan sjuårsåldern och gått på teaterkurser och dramagrupper under alla åren som vi bodde i Luleå. När familjen Stenson 1982 flyttade till Täby och jag plötsligt kunde välja DRAMA som ett av ämnena i gymnasiet, föll alla bitar på plats. Jag slapp spela Shakespeares ”Så tuktas en argbigga” med politisk vinkling (rädda jobben i Norrbotten) och jag slapp alla uppvärmningsövningar där vi i timmar skulle sitta och hålla varandra i hand, mumla indiska ord och sedan stå upp och falla i varandras armar. Plötsligt fick jag spela teater! På en stor scen! Få beröm! Applåder! Busvisslingar! Blommor!
Hybris.
Det första inträdesprovet väljer man själv; de andra bestämmer Scenskolan åt alla som vill prova in. Jag litade fullt och fast på att min dramatiklärare skulle välja en bra scen åt mig och att hon skulle coacha mig genom alla repetitioner. Men så dog hennes man … och jag hade den goda smaken att inte prioritera scenskoleprovet framför hennes sorg. (Jag hade planer på att gå fram och tillbaka utanför hennes hus och då ”råka” stöta på henne och berätta om dilemmat … men förmodligen kom en basketmatch eller sunt förnuft i vägen.)
Jag valde då den enkla vägen och tog en scen ur en Dario Fo-pjäs som vi nyligen hade satt upp. Jag kunde ju replikerna, jag hade ju blivit regisserad – och begåvad var jag ju. Scenskolan var liksom bara ett litet hinder på vägen för strax skulle Hollywood ringa.
Dagen för provet kom. Vi ungdomar med tiljedrömmar satt i ett väntrum och hackade tänder. Några gjorde röstövningar, några satt i yogaställning, de flesta rabblade repliker. Jag satt lugnt och inväntade min stund och njöt. Åh, vad juryn skulle nockas av mig.
Så blev det min tur. En av de sju domarna var tyvärr Tomas Pontén, som samtidigt spelade i Kung Lear på Dramaten – som jag såg åtta gånger våren 1984. Jag beundrade alla Dramatenaktörer gränslöst. Jag darrade till, tappade hakan, snubblade upp på ett litet podium, svarade på komplett ointressanta frågor och hörde Tomas säga ”ja, du kan börja nu”.
Jag stirrade på honom. Men var var min motspelare då? Jag hade ju noggrant valt en passionerad grälscen med örfilar och fall till golv samt skrikande av obsceniteter – och sånt kan man ju inte sköta själv! Jag blundade, svalde, tittade upp och sa:
– Min motspelare?
– Hon sitter där, sa någon i juryn och pekade mot ett mörklagt hörn i rummet.
– En hon? Ska hon sitta där?
– Ja. Du kan börja nu.
Om jag då hade vetat att nästa provtagare var Helena Bergström (som antogs), hade jag kanske gett upp. Om jag hade vetat att man inte kan komma lite halvförberedd och att det drällde av andra blondiner med nästan samma utseende som jag (till exempel Katarina Ewerlöf kom också in), hade jag kanske varit mån om att verka lite smartare än jag nu gjorde.
Men jag spelade snällt upp min scen. Repliker som ”slyna!” och ”du är min fru” peps fram ur det mörka hörnet – och när örfilarna delades ut, agerade jag som i en pantomim så gott jag kunde.
– Tack, tack. Det är bra. Du kan gå nu.
– Eeeeh. Tack. Jag tänkte bara fråga … manuset till andra provet – var hämtar man det?
– Det ska ha skickats hem till dig för två månader sedan.
– Ja, jag vet, men jag har inte hunnit … och jag vet inte … riktigt var de är … eh.
Men inte ens där insåg jag vilket katastrofalt dåligt prov jag hade gjort. Senare på dagen kom Björn Andresen (världens vackraste pojke i Döden i Venedig) och Benny Haag (Xerxes) och gjorde sina prov – och kom in. Själv åkte jag hem, ringde numret som man skulle ringa för att höra en inspelad röst tala om vilka som hade gått vidare … och drabbades av en chock när mitt namn inte var med.
Jag intalade mig att det var deras förlust och att jag nog skulle bli upptäckt på egen hand och att det där med teaterskola bara stöper alla skådespelare i samma trista form. Pffffffft, liksom.
De som kom in tog examen 1988 – samtidigt som jag började jobba på Nationalencyklopedin och då hade hand om bland annat ämnet ”drama”.
Oh, the irony.
Du kanske ska prova att söka igen? 😉
Nämen guuuu så jobbigt. Med all paparazzi å så.
Oh, the sammanträffande!
Jag läste med stor glädje och jähättestort intresse en artikel om överspeleri på the Guardian tidigare i dag, och höll på att aldrig komma ur brunnen av länkar. Så roligt!
(ursäkta min velighet eller kanske rentav svagsinthet angående var jag skulle skriva ”the” till tidningsnamnet … när jag talar om tidningen och dess sajt på svenska säger jag ju vanligtvis bara Guardian, fast jag vet att den har artikel och det är klart att den har [inte bara väktare utan väktaren] … nåja och håhåjaja)
I övriga nyheter meddelas att jag sitter här och försöker begränsa spybollarna över scenskolans idiot-logga. Idiot-dito för att man måste ägna en minut eller två åt att se vad det står, och då har konstruktören totalt missat vad loggor är till för.
Ack, Lotten. Varför gick du inte teaterkurser och försökte igen nästa år?
Irene Lindh läste emot mig, men jag var beredd på kulissläsandet (på Dramatens stora scen). Även jag hade en örfilsscen (prov nr 2, tror jag) och pantomimade, djupt generad eftersom Bergman hade skrivit pjäsen och jag inte fattat att han skulle sitta i salongen och titta på. Pinsamt!
Det sattes upp papper i sceningången på vilka som gått vidare. Alla trängdes framför dem. Färre och färre namn för varje prov…
Och till slut föll även jag genom… tänk ändå vad teatervärlden missat!
Man går förbi den där jävla skylten när man ska till Filmhuset.
Alltså: ”D(okto)r Amat Iska Högs kola”???? En feelgood-doktor som delar ut knark?
Om loggan: All bra konst väcker starka känslor. Allt som väcker starka känslor är inte bra konst. Etc.
Lotten: Din förlust blev allmänhetens vinst. Det finns många bra skådespelare, men få briljanta språkpoliser.
Med tanke på allmäntillståndet hos skrivna såväl som talade ord i Sverige är jag böjd att hålla med Lisa.
Lisa FW samt och: dito.
LisaFW samt och + Annika: Samma här.
Lilla stackare!
Tänk om båset nu fylls av en kilometer ”dito”!
Jag tror mig ha förstått att de språkpolisiära övningarna till stora delar är en slags show. Och där behövs ju de på Scenskolan oupptäckta talangerna mycket väl.
Javisstja: Dito. dito.
Ja se att stå på en scen och visa upp sej är då det sista jag i någorlunda vuxen ålder har åstundat. Som liten fick jag uppträda både som älva och prinsessa och Lucia och dylikt utan att närmare reflektera över det. Och sen … Nä tack. Det närmaste att visa upp sej jag har varit är när jag och Lille M. (fast då var han ju bara Fästmannen) gifte oss. Man (bruden i alla fall) skulle ha på sej bl.a. något ”gammalt” och då tog ja mina älsklingsskor. Och precis innan vi klev in i Rådhuset for en fasans tanke genom mej: ”Måste man falla på knä? Jag tror att jag har ett litet hål på ena skosulan och då syns det.” Så där skulle jag alltid tänka, tror jag, om jag måste på nåt sätt visa upp mej för publik, bröllopsvittnen eller vad det nu kunde handla om.
Litet brott:
Sammalunda
Ökenråttan: Jag har genom hela livet sprungit omkring med ALLT LJUS PÅ MIG-mentalitet och njöt storligen när jag valdes till lucia i trean. (Och gamla (väldigt snygga) skor hade även jag när jag gifte mig.)
Om jag ser helt krasst på lifvet, så är det alldeles som det ska vara – som ickeskådespelare. Jag hade inte klarat av alla negativa tidningsrecensioner och säkert fått jätteont i knäna av alla trappor på Dramaten jue.
Men hallå Anna Eriksson: välkommen! (Vi anropar en speciell välkomstkommitté som tjoar till när man förstlingskommenterar.)
Jag vill minnas en fotosession vi hade en gång med en riktig polis och en japansk fejkpolis och Lotten (som också var fejkpolis). DEN var i alla fall ingen påfrestning för knäna, och arvodet var väl en hamburgare? 🙂
Jag måste erkänna att jag inte höll på att ta mig förbi bilden med loggan. Vilken bråte!
För riktigt länge sedan införde man antagningsprov för de som ville bli ’nyhetsuppläsare’ på SR. Provet bestod i att sovra bland telegrammen, formulera nyheterna och till sist ’nyhetsuppläsa’ dem i en inspelning. Jag och mina kollegor drabbades ofta av späda och nervösa stämmor som uttalade allting fel, men det här glömmer jag aldrig:
Mister TT, Uno Stenholm, kom gåendes i korridoren utanför S30 under en kandidatinläsning och hörde denna. Han lystrade, röt, och slet till sig manuset för att sedan utan att ens göra genomläsning före göra en perfekt nyhetsuppläsning av telegrammen i fråga.
Avsikten var god -lär den lilla hur man läser- men pondus och stämma var sådana att hon föll i gråt. (Hur det gick med den eventuella anställningen vet jag inte).
En av de bra sakerna i TV-serien ”Newsroom” är att skådespelaren Jeff Daniels (nyhetsankaret framför kameran) faktiskt låter som ett riktigt nyhetsankare.
Välkomtkommitteledamoten Örjan anmäler sig. (Känner sig i sig ensam, frivilliga ytterligare medlemmar välkomnas).
anna eriksson är synnerligen välkommen. Må dina framtida inlägg vara välkomna och ofta återkommande!
Lars W, skulle man inte läsa på utrikiska också?
Släktberättelsen om när det skulle läsas på franska av en som inte hade en aning om språket omfattar ett kontrollrum med folk som nästan ramlar av stolarna av skratt.
(Kontroll av historien: det visade sig att kandidaten hade hamnat på en antagning för utlandsradion.)
Och så: dito.
Hur gick det med knäfallandet och skorna, Ökenråttan?
Har ni hört den berömda intervjun som en DI-elev gjorde med spärrvakten i Hjorthagen? Alla ni som någon gång jobbat med bandspelare vet att man måste lyssna direkt och inte på bandet under en intervju. Annars får man en liten fördröjning av sin röst i hörlurarna …
Ang röster
Minns att Lotten en gång i tiden var bisittare på Radio Sörmlands morgonprogram, och bl a tvingades prata med inringande lyssnare.
Tyckte aldrig om hennes då, som jag vill beteckna som, ”glättiga” radioröst.
Skillnad mot idag , där hon en gång i veckan (på nämnda radioprogram) pratar om sitt specialområde. Dvs ord och uttryck. Den rösten ger information om visar kompetens
Nej men Niklas, det var ju ett otroligt märkligt ljud i alltsammans!
Samtidigt satt jag och häpnade över spärrvaktens äkta gammaldags Ståckålmska. Han lät, rent dialektalt, så som folk brukar låta i radioprogrammet ”Radiofynd”, som från femtio-sextiotalet ungefär. Fascinerande!
Fortfarande vaken. Jag fann en så rolig grej. Om jag hade råkat vara just i den parken just då, så hade jag antagligen skrattat så jag fick svårt med andningen. Oh. Se, Indy på riktigt.
Å fy så jag led av klippet, Niklas! Stackars människa! (Pallade inte ens att lyssna till slutet!)
Usch, jag spelade också teater på ABF när jag var lite. ”Rädda vallaskogen” och andra propagandadramer sattes upp med oss. I nian spelade jag Madam Flod i Hemsöborna och Corren gjorde ett halvsiderepotage. Både Carlsson och Rundkvist fick strålande recensioner. Madammen nämndes inte och jag insåg att skådespeleri nog inte var något för mej.
Jag började dock på antagningsproven (som skickas in) till Konstfack, men fick inte till alla grejer innan jag hade ett jobb. Jag började på en keramikkurs och på Universitetets kvällskurs i litteraturhistoria istället. Sedan dess gick jag alltid någon kurs av något slag ända tills jag doktorerat. Kanske dags att ta upp ”kursandet” igen …
Välkommen anna eriksson!
Niklas klipp känner jag till som en bit av Radiohusets folklore. Det är en elev under internutbilding som gjorde den olycksaliga inställningen. Under många år utsattes nyanställda -gärna chefer- för samma sak på personalfesterna.
Man lär sig många intressanta saker på Lottens blogg. Tack till Niklas och LW. Det var i jobbigaste laget. Men jag tog mig igenom det.
Jag har aldrig haft några skådespelarambitioner. Svimmade i luciatåget på mellanstadiet (hann blåsa ut ljuset först). Men så småningom har jag i alla fall lärt mig att tala högt och oförskräckt inför ett större antal delvis okända människor. Om jag har något att säga.
Jag talar oförskräckt i tid och otid. Oftast när jag inte har något att säga överhuvud taget. Och på en massa olika språk som jag verkligen borde låta bli att yttra mig på. Det är någon slags defekt som läkarvetenskapen står handfallen inför.
Om någon undrar över nicket 09:37 så var det en kontroll av att telefonen funkar på WiFi.
Örjan: Är Brid välkomnad? Ett nytt namn, eller …?
Cecilia N: Nä, man behövde inte falla på knä i Rådhuset. Men rådmannen som veg oss var vindögd, så det var svårt att riktigt veta vem av oss han tittade på.
Jag har lurkat på bloggen sen förra december och kommenterat en del de senaste veckorna. Tänkte försöka fortsätta med det, om jag har nåt att säga (eller kanske ändå).
Välkommen anna eriksson och i efterhand Brid, som jag ju redan sett! Fortsätt ni, antingen ni har något att säga eller något helt annat!
Orkade inte heller så Niklasklippet mer än en minut. Hoppas killstackarn tog det med humor!
Enda teatern för min del har blivit författarframträdanden som varit odramatiska, utom när jag var heldrogad av antihistamin som togs kvällen innan. En thriller! Märkte med tiden att det var roligast om jag fick auditoriet att koppla av och skratta. I södra Sverige på kombinerad chokladförfattar- och deckarförfattarträff med fika på biblioteket (mysig kombination!) sa inledaren att publiken kunde vinna något på sina biljetter, varpå det var jag och jag lade till att ”de som förlorar får diska!”. Skratt, och isen var bruten. Så sedan ståuppade jag lite också.
Jag har aldrig sett en Lottenföreläsning/-föreställning, men jag är säker på att hon använder sin humor och skådistalang på ett briljant sätt!
Öh hörni, tänk bort några utropstecken efter behag. SÅ jäkla pigg är jag inte.
När jag en gång i tidernas begynnelse känns det som gick på teaterlinje på folkhögskola hade vi en logoped som en gång illustrerade vikten av att andas ordentligt med ett klipp från en lokalradiostation där tjejen som skulle läsa nyheterna missade att dra efter andan och sedan inte riktigt fattade vad det var för fel och inte hittade något nytt bra ställe att andas på så att hon bara fortsatte och försökte läsa men det blev helt pressat och svårt att höra vad hon sa och de var tvungna att bryta med musik och tydligen hade hon bara brutit ihop och storgråtit sen.
Skiljetecken är bra av ungefär samma anledning.
Lisa FW samt och + Annika å några till: Samma här. Dito alltså.
Bravo, Christer!
Det var det här du tänkte på, och kl. 22:32 igår.
Japp! TRE år sedan, och arvodet var verkligen minimalt! Ekonomiskt gick du absolut på minus – men det var ju KONST! 😉
Ni skulle ha hört Lotten när hon hade pistolen: ”Jag känner mig så COOL!”
Men du spelade bra, och du skrattade inte alls. Och just den bilden med axlarna skulle ju inte användas helt och hållet, förstås… den skulle beskäras.
Låt mig tillägga att säkerheten, i motsats till det obefintliga arvodet, var maximal. Tommare lånepistol har aldrig skådats, men den kollades ändå flera gånger (bl a av mig), och boven i bilden höll dessutom inte fingret på avtryckaren. Jag tyckte ändå det såg läskigt ut.
Här kommer ett semikolon bara för att ;
Guuud, jag längtar efter julkalendergåtor. Andra dagen i rad missar jag pendeln i Älvsjö.
Ett lite senkommet dito. Jag är övertygad om att Lotten hade blivit en strålande skådespelare, men då hade vi ju inte haft någon skrattande språkpolis och ingen julkalender att se fram emot.
Och apropå se fram mot: Blire nån fopollsrapportering? Eller är det ingen idé när Anders Svensson ska vara med. Och inte Zlatan heller, förstås. Och Elm… ?
@Christer 12.17: Skiljetecken är bra för för andrum, rådrum och förståelse.
http://www.karinenglund.com/artiklar-och-annat/andrum-radrum-och-forstaelse/
@Ökenråttan 10.15. Hilarious!
– Tager du denna…
– Vaddå, jag? Eller han? Och vem tager jag i så fall??
Åh… vilken ovanligt fet felskrivning (20.18). När Anders Svensson INTE ska vara med, skarejuvara. Fast han kanske släpps in, vad vet jag? Men Zlatan är inte med, det vet jag i alla fall.
Lotten 13.07 Det var ingen tusenfoting i salladen där inte, det var en knäpparlarv…
Skrattade så jag grät när den stackars spärrvakten blev utsatt för en totalt hjärndöd intervjuare. Åkej, hörlurar, det kom han väl att lära sig, men de taffliga frågorna.
-Har det hänt något idag?
-Skanstull, ja det vara ju inte så långt….
Dito. Välkommen. Och åh, minnet av skapande dramatik som tillval första året på gymnasiet (1980). Avslappningsövningar och en pjäs av Dario Fo. Rysningar.
Örjan, borde vi inte hälsa Hakke välkommen tillbaka nu när vi ändå är igång och välkomnar för fullt?
Inte då, man välkomnas en gång och den gången är livstidslång.
Jaha? Så bra!
Jag är ju lite nybörjare, så jag vet inte riktigt hur det fungerar.
Nämen i huuuur många år ska du vara nybörjare, Skogsgurra?
SG är ju betydligt äldre i gården än till exempel jag. Så nu funderar jag över vad man är när man varken är nybörjare eller veteran. Gesäll? Båsgesäll? Båsäll? (Nej, inte bås-sälle, det låter som något annat.)
Rå sälle?
Nej, det är nog inte så lyckat.