prinsessan Diana var död (i en bil strax utanför Viken i Skåne)
Björn Borg skulle lägga av med tennisen (vardagsrummet hemma).
(Nej, Lennon mördades inte i mitt rum, Diana dog i en annan bil och Borg … ja, ni förstår.)
Dessutom vet jag precis var jag var när jag 1972 hörde världens absolut bästa låt.
Jag stod i min kompis Lisas vardagsrum på Bygglovsgr. 13 i Lund och stannade mitt i steget. O-acka do-acka dej sjöng någon någonstans och det var alldeles ljuvligt och fantastiskt. Jag lyfte blicken, såg mig om och stirrade sedan mot musikkällan och kände hur hjärtat slog lite snabbare än nyss. Ungefär likadant brukar musiknördar berätta om sina känslor när de hörde t.ex. Beatles första gången, vilket ju är hemskt mycket coolare. Min första idol var alltså en irländare med svintohår: Gilbert O’Sullivan.
Gilbert O’Sullivan som 28-åring 1974.
Jag känner ingen, säger ingen, som har haft Gilbert O’Sullivan som idol. Å andra sidan känner jag heller ingen som prioriterar basket framför städning eller grammatik framför fungerande bil. Ah well.
Om ni inte hade hört den låten, kanske den här har något bekant över sig?
Först måste vi kanske fastslå att jag är apolitisk, så att vi har det ur vägen: jag går inte något partis ärende och hyser djup aversion mot allt käbbel som de håller på i sin stora politiska sandlåda. Okej, moving on.
Socialdemokraterna lovade Riksidrottsförbundet ett tillskott på 272 miljoner kronor under valrörelsen. Det blev till slut i budgeten 0 kr. (Anser jag att idrottsrörelsen är en del av kulturen? Japp.)
Regeringen ska lägga ner de svenska medelhavsinstituten till 2017. Detta har skapat stor ilska och kallades av Carl Bildt för talibanfasoner.
Regeringen har utan förklaring beslutat att minska det i sammanhanget yttepyttiga anslaget till Terminologicentrum (TNC) med 4 miljoner kronor. Av anslaget återstår då hela 273 000 kr.
Vad är det som händer? Ska allt av kulturellt värde bort? Vad ända in i glödheta har regeringen för baktankar? Hur kan de gnälla på museibiljetter och nedlagda bibliotek samtidigt som de stryper oss på andra fronter?
Vad är då TNC för skräp och vad ska de göra med sina 4 miljoner kronor?
Det handlar om terminologi, vilket förstås är ett svårt ord när man inte bryr sig om det.
Planka–bräda? Bräda–planka? Eller blott brädor? Kanske plankor?
”Myndigheterna har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.”
Vabaha? Svensk terminologi? Ahaaa – det som Terminologicentrum pysslar med! Alltså sådant som gör att man t.ex. kan jämföra olika sorters statistik (man ser alltså till att använda gemensamma termer) och dessutom jämföra olika företeelser inom olika fackområden i olika länder eftersom TNC har en Rikstermbank med översättningar av fackord till så många olika språk att jag inte kan räkna dem alla. (Uppdatering: Det är 27 språk!)
Mopp & svabb? Svabbmopp? Samma lika?
Redan salig Tage Danielsson (Grallimatik – struntpratets fysiologi och teknik, 1966) var inne på det här med att det är viktigt att ha gemensam terminologi som underlättar kommunikationen.
”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”
Är alla kulspetspennor bläckpennor och tvärt om?
Istället för att hitta på uttryck som ”erfarenhetsbas för semantiska lösningar” (ergo ordbok) eller säga ”åtsittande aftonklänning med svarta tofsar” (när man menar tur- och returbiljett Stockholm—Malmö) eller be om en planka och då få en bräda, kan man bry sig om terminologin och på så sätt förenkla kommunikationen!
– Hörru, ska vi verkligen säga rullgardinsmeny? Skanner eller bildläsare?
– Spela roll, alla fattar ändå vad man menar.
– Är det någon skillnad mellan oligopeptider och polypeptider?
– Mäh, jag tror att det är många, ba. Eller några. Gäsp.
– Min optiker pratade idag om axeldistans. Vad är det?
– Vänta, jag kan kolla i min ordlista här. Aha, ”avstånd mellan de optiska axlarna på okularsidan hos ett binokulärt optiskt instrument”. Fast den är inte faktakontrollerad sedan TNC lades ner, så man vet ju aldrig.
Om man ska på galapremiär i Hollywood gäller det att klä sig ordentligt. Därför gjorde jag just detta när jag gick på invigningen av Internationella komedifilmfestivalen som äger rum i Stockholm nuuuu och till på söndag.
För om man har klätt sig rätt, kan man mötas av detta – vilket jag tror att jag skulle finna alldeles förtjusande trevligt.
Nu ikväll klädde jag mig ungefär och lite som Julia Roberts. Tyvärr blev jag inte som alla andra fotograferad på röda mattan trots att jag gick fram och bad fotografen att i alla fall ta en bild.
– Du tar på mig och så tar jag på dig! sa jag jättetydligt och fotograferade henne med min finkamera.
Men fotografen bara skrattade och tyckte att det hela var mycket roande. Och detta skulle visa sig bli temat för kvällen: jag gjorde mig icke förstådd. Trots att jag artikulerade och varken lade på en dialekt eller pratade med mat i munnen, gick mina ord omgivningen förbi.
Först gick jag till garderoben där det stod OBEVAKAD GARDEROB i tydliga bokstäver trots att det helt klart stod två män där och hängde in kläder. Jag hade finkappan på mig som inga villkor får lämnas obevakad eftersom den då definitivt kommer att rymma, så jag ansåg mig tvungen att fråga:
– Är garderoben obevakad?
– Va?
– Det står att den är obevakad? Men ni står här?
– Ja.
– Så ni bevakar inte kläderna?
– Va?
– Okej, jag bara undrade om ni bevakar kläderna trots att det ju p… äh, det var inget, jag klarar mig! Hejhej!
Förbaskat. Jag, kappan och min fina klänning drog oss undan till ett hörn där jag tog ett foto på mig själv.
Lika tydligt som orden som kom ur min mun blev det.Tur att jag har en ordentlig bild på klänningen också.
Plötsligt såg jag Gösta Ekman. Jag gick fram till honom och tog honom nästan i hand (missade lite) och sa något om tack för alla skratt och blev sedan undanknuffad av en karl som ville säga exakt samma sak. (Till nästa gång ska jag träna på att säga något mer originellt, tror jag.) Knuffmannen kunde inte sluta prata och hade dessutom problem med revirtänkandet och fick Gösta Ekman att backa och backa och backa tills han stod upptryckt mot en vägg.
Och då kom Birgitta Andersson in i Filmhuset – väldigt diskret med dotter och barnbarn. Jag kunde inte låta bli att attackera henne, fast med mer finess.
– Hej, får jag bara tacka dig för din tajming, din sång, dina ögonkast och för allt roligt … alla skratt …
– Va? sa Birgitta Andersson till mig med uppriktig förvåning.
Så jag sa tack igen och dröp av. Förbaskat! Sedan såg jag på håll hur Birgitta och Gösta gick omkring och missade varandra i vimlet. Gång på gång! Han gick förbi henne och hon gick förbi honom och aldrig möttes de två.
Ni ser? Gösta rusar ut i foajén medan Birgitta står och pratar med två barnbarn.
Efter ett bra tags förbi-irrande höll jag nästan på ta tag i situationen och presentera dem för varandra. Men! Så hördes ett glatt heeeeeej och kram och fnitter.
Birgitta Andersson och Gösta Ekman!
Pling plong sa det sedan i små bjällror, vilket var en signal till oss i vimlet – det var dags att gå in i den stora filmvisningslokalen. Jag var så ivrig att jag kom först till dörren, där två festivalassistenter stod och tog emot.
– Oooooh, är jag först? sa jag förtjust.
– Va? sa en assistent.
Förbaskat.
Själva invigningen gick till så att initiativtagarna och alla sponsorer tackades, vi fick se en film där människor skrattade och lyssna på finfin musik och min ”kusin” Charlotta Huldt-Ramberg imponerade med ljuvlig opera med rolig text och vi fick höra sonen och hustrun till en filmskapare berätta att de tyckte om Stockholm, men det var liksom inte alls fokus på film. Eller humor. Jag började fantisera om kvällsmat, morgondagens jobb, skoinköp och helgens bestyr och om jag kanske skulle gå ut och ta mig lite mer att äta. Det fanns ju väldigt mycket morötter, till exempel.
Väldigt mycket plast fanns det också. Alla de tre rörorna (som var mycket goda) hade varsin liten plastbytta.
Men så äntligen var det dags för Birgitta Andersson och Gösta Ekman att kliva upp på scenen. De var precis hur söta och fnittriga som helst och jag njöt i stora drag av allt de gjorde.
Ett tag stod de och höll varandra i handen, t.ex.
Gösta ombads berätta om minnen från inspelningen av Att angöra en brygga och han mindes ett regnskjul som de fick krypa in i när det regnade, för det skulle ju inte regna i filmen. Birgitta sa långsamt att det är viktigt att tänka på allvaret … i film … och att inte glömma … (här började Gösta se lite orolig ut) att … det inte är … bra … om man inte får nubbe till kräftorna!!!
Alla skrattade och sax och sidenband trollades fram.
Birgitta Andersson och Gösta Ekman i invigningsklippsögonblicket.
Sedan vidtog den underbara, fantastiska, ljuvliga, roliga och bästa filmvisningen: Att angöra en brygga. Efter tio minuter hade jag skrattat mig till mascaraklet nedåt hakan och sparkat stolsgrannen på smalbenen. Jag säger då det: att höra Monica Zetterlunds röst fylla lokalen och se den filmen på riktigt – på bio i storformat – var alldeles makalöst.
Idag vid kvällsmaten kom vi att diskutera stamsånger och kunde konstatera att det var ett himla tjoande om nationalism och höga nord samt fjällens skönhet och att det säkerligen fick oss alla att stå starka mot främmande krafter. *host*
År 1942 kom detta 32-sidiga häfte ut.
Dessa 20 visor skulle alla skolbarn lära sig på 40- och 50-talen:
När man för snart ett decennium sedan diskuterade en litterär kanon (böcker som alltså ska läsas i skolan), berördes även stamsångerna – sådana som skulle ingå i läroplanen och tillhöra allmänbildningen.
Som den sucker för allmänbildning jag ju är, välkomnar jag utantillkunskaper, poesiuppläsningar, boktvång (fast det låter ju bedrövligt, det ordet) och nu även stamsånger. Men inte de gamla mossiga, nej. Jag vill ha andra! Fast vilka?
Vid köksbordet satte barnen igång att sjunga svenska och norska nationalsångerna och Ted Gärdestads Sol, vind och vatten medan min djefla man hävde ur sig gammelsånger på löpande band – som jag tyckte påminde lite för mycket om den gamla listan: Bellman, Taube, Lundell och Cornelis.
Nej, mina stamsånger som alla ska kunna, ska uppfylla tre kriterier.
De ska kunna sjungas även om man är berusad eller har svårt att hålla sig till en tonart och vacklar lite allmänt på tonerna.
De ska vara roliga eller allmänbildande – eller bara oerhört vackra.
De ska inte vara skrivna av Ulf Lundell.
Mina förslag:
Allmänbildning fem nubbevisor
nationalsången (tänk er att ni spelar landskamp och ni är Zlatan)
Vackert
Den blomstertid nu kommer Idas sommarvisa I denna ljuva sommartid
Förresten tycker jag att vi kan dra in lite internationella låtar också. Den här kanske? (Liksom We are the World gjord av välgörenhetsanledning.)
Men ojojoj så många kändisar som var med, tänker ni nu. Japp: Dave Grohl, Alison Balsom, Lorde, Pharrell Williams, Zane Lowe, Sam Smith, Paloma Faith, Eliza Carthy, Nicola Benedetti, Chris Martin, Jaz Dhami, Martin James Bartlett, Danielle de Niese, Stevie Wonder, Florence Welch, Lauren Laverne, Brian Wilson, Jake Bugg, Katie Derham, Gareth Malone , Kylie Minogue, Chrissie Hynde, One Direction, Emeli Sandé, Elton John, Baaba Maal, Ethan Johns, Jools Holland, Jamie Cullum, Brian May och Tees Valley Youth Choir samt BBC Concert Orchestra. Int’ så odumt, som man säger i Luleå.
Kom med egna förslag – fyll kommentatorsbåset med förslag och länkar!
Paula Abdul som cheerleader i L.A. Lakers – basketlaget ni väl känner till?
När jag gick i gymnasiet ringde jag till Danderyds sjukhus och frågade om de hade plats för ett sjukvårdsbiträde. Javisst, sa de och lät mig gå en kort kurs – och så jobbade jag på sjukhus och vårdhem på alla lov i fem år.
När jag nästan var färdig med min utbildning (bestående av 150-nåntingpoäng blandade småhopp), bad jag chefen på Nationalencyklopedin om jobb. Tre månader senare började jag jobba och från den redaktionen kom jag inte på tio år.
Igår satt jag på tåget och lyssnade på en kille i 20-årsåldern. Alla andra runtomkring var knäpptysta – de läste, lyssnade på musik eller sov. Killen pratade högt och tydligt så att någon i den andra änden verkligen skulle höra det viktiga som sades.
Madonna som biträde på Dunkin’ Donuts. (Men hur stavar de egentligen?)
– Hej, jag heter Niklas af Silverguldknoppsstolpe. Jag praktiserade hos er för några år sedan. Nej praktiserade. Ja just det, en veckas prao. Fast jag var sjuk en dag så det var bara fyra da… nej. Jag förstår. Men någon annan kanske minns mig? Malin? Anna? Lasse? Inte? Men Katrin Persson, jobbar hon kvar? Inte? Aha, kan jag få hennes nummer eller ska jag googla fram det? Ja just det. Ta…
Jag funderade på om jag skulle coacha honom lite, men kom på att främmande tanter på tåg ska passa på att sova när de kan.
– Hej, jag heter Niklas af Silverguldknoppsstolpe och jag söker Katrin Persson. Tack.
Sådärja, det var ju en bra inledning!
– Katrin Persson? Hej, jag heter Niklas af Silverguldknoppstolpe och jag var din praktikant för några år sedan. På Pluttiluttföretaget AB. Mhm. Ja just det. Nej. Nej. Nej, smal och blond. Niklas af Silverguldknoppsstolpe. Prao. Okej, men jag undrar om du ändå skulle kunna lämna referenser …? Om jag skulle kunna lämna ditt nummer som referent … om du ändå sk… Smal och blond. Niklas af Silverguldknoppsstolpe. Nej, jag förstår eftersom du säkert träffar många praktikanter. Jaså inte? Men om jag … refere… 2006 tror jag … ja, i sjuan. Nej. Ja, men tack ändå. Nejvisst, jag förstår. Tack.
Gympaläraren Hugh Jackman med sängkammarblick.
Stackars Niklas. Han gör så gott han kan och så kommer ingen ens ihåg honom. När han i 50-årsåldern är framgångsrik företagsledare, kommer han att minnas dagarna när ingen ens mindes honom. Michelle Pfeiffer jobbade som biltvättare, Patrick Dempsey var jonglör, Whoopi Goldberg var bårhussminkös, Nicole Kidman massös, Hugh Jackman var gympalärare och Michelle Pfeiffer jobbade i kassan på Ica (eller motsvarande) medan både Matt LeBlanc och Harrison Ford var snickare. Och stackars Niklas kommer bara att kunna säga:
– Njäeh. Jag praktiserade i fyra dagar i sjuan. Sedan gjorde jag ingenting förrän jag ärvde detta företag av en gammal faster för ett år sedan.
Eller hur?
Annat är det med den yngre generationen Bergman. Jösses vilka irriterande overachievers som bara får alla jobb och uppdrag som de pekar på. I morse åkte Tjugoåringen till Stockholm för att hålla en presentation inför representanter från Svenska Basketbollförbundet. Och plötsligt skriver förbundets generalsekreterare på Twitter att ungen är fantastisk och detta retweetas så att jag måste ställa mig på en stol och skrika ut över världen:
För några år sedan träffade jag på en galatillställning en rasande trevlig nederländsk-svenska. Vi höll på att skrattfnittra oss sönder och samman och jag kunde nästan inte ta mig till min plats vid middagsbordet eftersom jag inte kunde slita mig från Helene, som satt i foajén och prickade av alla gäster i en lista.
Helene Biesheuvel och jag.
Nu finns hon inte längre, vilket är alldeles förfärligt sorgligt. Jag har varit på ytterst få begravningar i mitt liv, men så lär det ju näppeligen vara i fortsättningen. Det blir till att vänja sig, så är det.
Det jag har svårast att förlika mig med när det gäller döden är inte att de efterlevande går kvar på jorden och att livet, tunnelbanorna och klockan går vidare. Nej, det är att all kunskap på ett ögonblick bara är puts väck. Helene var en av alla skickliga översättare jag känner – hon hade inga problem med false friends, mystiska, grammatiska tvärvändningar, ändelser utan logik och ord som ingen människa förut hade översatt. Hon svor som alla vi andra över stressade uppdragsgivare och absurda deadlines samt bedragare som låtsades att de kunde översätta, men bara använde automatöversättning. Och så skrattade hon åt alltihop och fortsatte att översätta.
Och vips, är allt hon kunde bara utplånat. Swooosch, sudderudd, hokus pokus.
Hugaligen.
I samma veva som jag går och tänker på Helene (och trots allt förmår le eftersom vi hade så roligt), går min djefla man och muttrar om livets förgänglighet eftersom hans gamla svensklärare gick bort häromdagen. Helmer Lång, som läraren hette, betydde så mycket under den poesiskrivande tonåringens gymnasietid att denna dag gick åt till att skriva en runa. Som jag tycker är så bra att den nog måste stoppas in här.
Helmer Lång.
En liten hyllning till Carl Emil Helmer Lång, född 21 juni 1924 i Malmö Karoli församling, död 10 oktober 2014 i Vejbystrand i Barkåkra församling i Skåne län.
Hur många svenskar kan recitera Homeros och Tegnér ur minnet idag? Jag kan – eftersom jag hade Helmer Lång som svensklärare på Olympiaskolan.
Av Helmer fick vi naturvetarelever i läxa att memorera berömd poesi, så även de första raderna i vår västerländska litteraturkanon: ”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilles …”. Och eftersom jag var i en perceptiv ålder kommer jag alltid att bära de där raderna med mig. Till yttermera visso ska jag alltid minnas hans engagerade utläggningar om bland annat Stagnelius’ utanförskap och de erotiska metaforerna i Bellmans diktning – ämnen som gjorde stort intryck på någon som var uppfylld av de sena tonårens existentiella förundran och förvirring.
Den amerikanske skriftställaren Henry Adams skrev en gång att ”A teacher affects eternity; he can never tell where his influence stops.” Det är en trösterik tanke som inte bara är tillämpbar på lärare, utan även på våra mentorer, förebilder och inspirationskällor. För mig fyllde Helmer alla de där rollerna. Han gav mig förnämlig undervisning i svenska och litteraturhistoria på Olympiaskolan. Han tog sig an mina första fumliga försök att skriva poesi och var den som gjorde att jag fick se mina texter i tryck för första gången. Han visade att man inte är tvungen att smälta in i mängden i konsensussamhället Sverige. Och han väckte den vansinniga tanken till liv hos mig att det är möjligt att försörja sig som skribent.
Nu är Helmer inte längre med oss, men han fortsätter ändå påverka mig, min familj, mina vänner och mina läsare. Han väckte en passion för litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet hos mig – något som präglar mitt tänkesätt, mina relationer och min livsstil. När jag förklarar Odysseus’ fiffighet för mina barn, citerar Martinsons ”Daggmasken” under ett middagstal eller skriver om Silfverstolpes ”Slut på sommarlovet” på Facebook – ja, då förvaltar jag något som Helmer gav till mig. Och det gör att jag kan beskriva mig med Walt Whitmans ord: ”I am large, I contain multitudes.”
Den sista biten av jordavandringen var kämpig för min gamle svensklärare. Men nu sitter Helmer Lång till bords vid den stora gåsamiddagen i himlen, och jag kan inte annat än förmoda att konversationen är förträfflig och talen magnifika. Skål, Helmer – ”Vad tiden dig gav, må du ge igen, blott det eviga bor i ditt hjärta än.”
Olle Bergman, civ.ing. Frilansskribent och författare Olympiaskolan 1979–82
Såja. As you were, eller hur man nu säger på svenska.
Ä-stavningen gällde bara 1912–71.Jag hittade tyvärr ingen svensk katalog.
Men vi vet ju inte vad vi pratar om. Den första världsutställningen som ägde rum i London 1851 – det var grejer det! Att det blev en sådan megasuccé som det faktiskt blev förvånade alla – inklusive initiativtagarna. (Att den kallas ”första världsutställningen beror på hur man räknar.)
Utställningen var redan från början kontroversiell och ansågs vara ett dödsdömt projekt som inte skulle kunna intressera någon – och att anlita en till synes galen trädgårdsmästare (Joseph Paxton) att i Hyde Park bygga ett växthus som skulle rymma 93 000 (nittitretusen!) besökare på en gång gick verkligen inte för sig eftersom det just däääär faktiskt stod ett gäng almar, som ju av tradition är träd som man inte hugger ner sådär utan vidare. Så det så.
Växthuset byggdes trots allt efter fyra månaders planering och fem månaders uppförande (underligt då att det nuförtiden ska ta flera år att asfaltera en liten trottoarsnutt) och en stackars symbolisk alm fick stå kvar inne i schabraket. Glashuset fick namnet Crystal Palace och var med sina 570 x 140 meter världens då största byggnad, som nästan skulle kunna rymma fem fullstora fotbollsplaner.
Almen som överlevde.
Och alla kom dit. Först trodde man att utställningen bara skulle intressera de rika, kända eller förnäma som kungliga familjen, Charles Darwin, Samuel Colt, Charlotte Brontë, Charles Dickens, Lewis Carroll, George Eliot och Alfred Tennyson (som alla kom), men när inträdespriset sänktes under impopulära dagar, kom även pöbeln och tittade.
Färglagd etsning från 1851.
Utställningarna var sorterade efter olika nationaliteter och all världens länder fick en inbjudan att delta. Det som visades upp var ”Works of Industry of all Nations” – alltså modern industri och design, uppfinningar och nyheter. Sverige-Norges lilla hörn var tydligen så pinsamt skralt att den besökande Fredrika Bremer rapporterade att alla svenskar nogsamt höll sig ur vägen för att slippa svara på frågor om vilket bedrövligt skick vårt land ju måste vara i.
”Horological instruments”och ”Philosophical instruments” samt ”London Stereoscopic and Photographic Company”. Aha! Där är vår flagga ju! (Källa.)
Men andra länder hade mer att visa upp, t.ex.
en fickkniv med 1 851 knivblad
möbler som hade karvats ur enorma kolklumpar
ett kvadratiskt piano med fyra tangentuppsättningar
en säng som kunde förvandlas till livbåt
en säng som kunde vändas så att den sovande ramlade rakt ner i ett tillhörande badkar
alla möjliga olika flygmaskiner (som inte funkade)
världens största spegel
den största klumpen guano som då hade hittats i Peru
Koh-i-Noor-diamanten (ännu inte vackert slipad)
en modell av en framtida bro mellan Storbritannien och Frankrike.
Elektrisk telegrafskrivare. (Patent George Phelps.)
Men alla var inte lika påhittiga. Newfoundland hade t.ex. bara en utställning om torskleveroljans historia. Och stackars USA höll inte på att kunna bidra med en enda grej eftersom regeringen beslutade sig för att inte lämna några bidrag, varför man i USA på känt manér fick ge sig ut på sponsorjakt. Det lyckades man med såpass bra att utställningsföremålen kunde skeppas till Londons hamn … men inte längre. Där stod de amerikanska lådorna utan någon ordningsman som skulle packa upp dem i Crystal Palace och inte heller lön till någon person som under den sex månader långa utställningen skulle ta hand om dem.
– Pfffffft!, sa engelsmännen och slog ut med armarna. Dessa hopplösa amerikaner som inte klarar av ens en liten utställning!
– Nämen jösses så dumt! sa George Peabody och sköt till de saknade pengarna.
Till allas förvåning visade det sig att den amerikanska delen av utställningen inte var annat än ett litet under av moderniteter. Det var maskiner som kunde spotta fram spikar, skära i sten, tillverka stearinljus, sy i tyger – och en revolver som kunde skjuta kulor och ihjäl människor jätteeffektivt.
Den lilla, smidiga katalogen av 1851.
Trots alla dessa uppfinningar, var det ändå ”the retiring rooms” som var allra populärast. Alltså toaletterna. Som spolade vatten! Alla gick på toa och spolade dagarna i ända och många återkom till utställningen blott för att få sätta sig på toa. (Att alla i London sedan ville installera vattenklosetter som spolade all skit rakt ut i Themsen var ju mindre bra, men helt annan historia.)
Utställningen gick med 200 miljoner kronor plus (i dagens penningvärde) och för pengarna byggdes Victoria and Albert Museum, Science Museum och Natural History Museum. Själva Crystal Palace-byggnaden revs precis som det var sagt från början (Hyde Park skulle gubevars bara vara Hyde Park), men efter enorma protester återuppbyggdes den i Sydenham i Londons södra delar.
Oj vad stort och … tyskt … det ser ut.Och ploff, så brann allt upp 1936.Fem dagar efter branden. (Nu lever namnet nästan bara kvar i fotbollsklubben Crystal Palace.)
Så nu vet jag svaret på frågan vilket år jag skulle vilja resa till när tidsmaskinen väl uppfinns: 1851.
Minns ni Bertha von Suttner? Hon som svarade på en kontaktannons där en man som hette Alfred Nobel sökte en ”språkkunnig dam, likaledes vid stadgad ålder, som sekreterare och hushållsföreståndarinna” och som 29 år senare tilldelades Nobels fredspris? Inte?
Bertha von Suttner i 60-årsåldern vid förra sekelskiftet.
Okej, men det här då? Femtonåriga Malala, som för två år sedan nästan dog när hon blev skjuten i huvudet för att hon tyckte att tjejer skulle få gå i skolan och vissa talibaner inte tyckte likadant – hon som idag tilldelades Nobels fredspris. Minns ni henne?
Malala Yousafzai i 17-årsåldern 2014.
Nu är hon underligt nog med i samma klubb som Henry Kissinger, Yassir Arafat, Yitzak Rabin, Shimon Peres, Al Gore och Barack Obama.
Se här när hon berättar om det som hände och t.ex. hur hon har insett att det inte är värt att slå tillbaka (med en sko) utan att kämpa på andra sätt.
Rätt ska vara rätt: hon delar priset med Kailash Satyarthi – men det är Malala som får mest uppmärksamhet idag. Alla 17-åringar kan förstås inte vara som hon, men jag skulle verkligen önska mig fler var det. Man kan i sin lilla värld vara lite mer engagerad och lite mer konstruktiv även om det inte handlar om stora ting som flickors rätt att få gå i skolan eller världsfred.
Sluta gnälla över orättvisor. Men om du nu måste, så föreslå en realistisk förändring varje gång du klagar.
Vänta inte på att bli kontaktad – ta initiativet själv, oavsett vad det gäller.
Lär dig främmande språk! Det är nyckeln till mycket i framtiden.
Sluta klaga på skolmaten. Byt attityden till välfärdssamhällets håvor och föreslå förbättringar som kanske inte kostar skjortan.
Ni ser? Jag har blivit så gammal att jag tar mig friheten att börja gnälla på ”dagens ungdom”. Nu ska jag gå och dra nåt gammalt över mig; det kan man kalla kurage!
Fotnot
Fredspriset är skilt från de andra Nobelprisen eftersom de delas ut vid en separat tillställning i Norge. Det var Nobel själv som bestämde att det skulle vara så, men ingen vet riktigt varför. Kanske tyckte han att det mer fredliga Norge skulle få göra det eftersom de inte som Sverige hade försökt ta över halva Europa. Precis som Storbritannien.
Carl von Ossietzky i 45-årsåldern 1936.
Uppdatering
Jag hittade en värdig jämförelse: en fredspristagare som inte var världsberömd politiker. Det är den tyske journalisten och pacifisten Carl von Ossietzky, som fick priset 1936 – men som drog på sig tbc i koncentrationsläger och dog 1938. Men innan dess kämpade han med sina bokstäver och avslöjade Hitlers upprustningsplaner, varför han naturligtvis blev dömd till fängelse för spioneri.
– Määääh, jag har inte hört nån av låtarna. Men det är jähättedåligt alltihop.
– Nej, jag har inte läst någon av de senaste 20 Nobelpristagarna. Men de är definitivt helt obegripliga.
Fast allt hallabaloo runt omkring är ju alldeles fullt av både konfetti och backstabbing (hjälp mig gärna att hitta ett svenskt ord) som engagerar och hetsar upp oss. Därför får ni här och nu mina tre tips till pristagare – förmodligen alldeles åt pepparn allihop, men va fan.
Ngũgĩ wa Thiong’o [GU-gi wa-ti-ONG-go] eller – om man ska vara korrekt och kan sin fonetik och dessutom påpekar att det är uttalet när en anglofil försöker sig på namnet –
[əŋgu:´gi wɔθ:ɔ´ŋou].
Ngũgĩ är lika gammal som Lill-Babs (f. 1938), vilket lätt för associationer till hans pjäs Ngaahika ndeenda (1980; ”Jag gifter mig när jag vill”), som ju i sin tur för associationer till ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Han har 27 syskon, kan prata svenska eftersom han har pluggat här uti mörka Norden och har dessutom precis som Bob Marley ett barn i Sverige.
Adonis (förut Ali Ahmed Said) är visserligen författare, men om man ska tro på namnet även en man som är mycket mån om sitt utseende – en sprätthök eller snobb. Han är nästan lika gammal som den sammetsögde Lasse Lönndahl, som definitivt kunde ha sjungit Adonis’ verk Sånger av Mihyar från Damaskus.
Rosmarie Waldrop är i Siw Malmkvists ålder, och Rosmaries bok Nothing Has Changed skulle lätt kunna vara namnet på Siwans memoarer. Parallellerna fortsätter eftersom Rosmarie har skrivit romanen The Hanky of Pippin’s Daughter och Tommy & Annikas pappa spelas av Siw Malmqvists man Fredrik Ohlsson och …
… ja.
Bonusillustration: WALLDROP
Uppdatering följer vid ettsnåret när någon skriker ÄNTLIGEN och Peter Englund pratar franska medan jag korrläser motiveringen.
Uppdatering
Patrick Modiano! Patrick Modiano? Hm. Med ”hemlöshetstema”. Hm. NE:
”Han skriver om minne, identitet och sökande. Hans böcker är ekon mot varandra” säger Peter Englund. ”Personerna kan dyka upp i en bok och återkomma i en annan.” Det låter ju jättespännande!
Motiveringen på engelska eftersom jag inte kan hitta den på svenska:
“For the art of memory with which he has evoked the most ungraspable human destinies and uncovered the life-world of the occupation.”
Fotografen har sagt åt den unge Patrick att pilla sig i örat och på hakan samtidigt.
En man i tv säger:
”Såsom vi alla fetischerar Paris, beskriver han Paris. Det är efterkrigstiden i sitt esse. Det är en nostalgi som präglar hela vår identitet.”
En annan man säger:
”Det är ett för säkert val. De kunde ha vågat sticka ut hakan mer.”
En tredje man säger:
”Det är inte ett politiskt val. Men det är en bra författare. Men det kanske finns politiska dimensioner om man läser om böckerna.”
Tydligen är förläggaren Elisabeth Grate alldeles fantastisk, för hon nämns av alla ideligen och hela tiden. Jag vet nu vart jag ska skicka mitt fantastiskt omvälvande generationsromansmanus. Som jag ska börja skriva på i morgon. Eller nästa vecka.
Nu hörde jag den svenska motiveringen!
”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.”
Wow! ”Ogripbaraste”!
En lite färskare bild på Modiano. (Ack. Fotografernas uppmaningar om öronpillande fortsätter.)
Det verkar vara en författare i min smak. Nu ska jag läsa! De dunkla butikernas gata, Minnets kvarter, En cirkus passerar eller Nätternas gräs kanske?
Men … finns hans motsvarighet inom popmusiken eller är min teori plötsligt alldeles åt pepparn?
Men ibland när det blir fel, blir jag svart i synen och vill slänga tallrikar omkring mig. Särskilt när jag förväntar mig mer. (Liksom. Fan vet ju vad jag förväntar mig och dessutom är det ju näppeligen mina förväntningar som ska styra världen.)
I regeringsförklaringen sa Stefan Löfven (som borde ha flugskit på e:et) häromdagen:
”Alla ska ha rätt och möjlighet att utöva kultur, oavsett deras bild av livet.”
Min pappa (dito språkpolis, sånt här går i arv serni) hörde statsministern säga det i direktsändning medan jag läste det här och båda vet vi ju att det inte är politikerna själva som skriver sina tal utan deras talskrivare. (Hade talskrivaren skrivit detta hade det kanske kunnat stå ”utan sina talskrivare”?)
Nu är frågan: är jag onödigt petig och ogin samt sur? Ska vi slopa skillnaden mellan sina och deras som vi kanske är på väg att slopa skillnaden mellan
före och innan (nääää)
de och dem (ja, för tusan hakar: skriv dom)
mig och jag (och alla andra upptänkliga pronomina i olika positioner, va)
kycklinglever och kyckling lever?
Fp 1.Fp 2.
Fotnot
Vilket av mina sju versala, feta ord ovan ska enligt Brasses modell bort?
Uppdatering
Kommentatören LarsW gjorde mig uppmärksam på vad Språkrådet (som tyvärr har gömts bakom Institutet för språk och folkminnen) har skrivit om Löfvens fnuttkapning. Jag håller inte alls med, men så här står det:
Varför Löfven utan accent?
Man kan tycka att Löfvén med accent skulle ge tydligare vägledning till uttalet. Men är det så?
Statsministern efter valet 2014, Stefan Löfven, skriver sitt efternamn utan accent över e. Skapar inte det osäkerhet om huruvida betoningen i namnet ska ligga på ö eller e? Eftersom betoningen faktiskt ligger på e, borde han inte ha accent över e för att visa det?
Det kan man tycka, och visst hade accent gett mer otvetydig information om namnets uttal. Men att använda accent för att vägleda till rätt uttal och betoning är egentligen bara nödvändigt om människor annars skulle bli osäkra på hur namnet utläses. Det finns knappast någon sådan risk för osäkerhet om uttalet av Löfven.
På samma sätt klarar vi oss bra utan accent i baner och maner, och vi klarar oss till och med utan accent i betydligt vanligare ord som banan och fasan, trots att dessa har homografer i orden bana(n) och fasa(n) i bestämd form.
Man kan konstatera att många efternamn med betonat slut på -en normalt har accent (Lindén, Norén med flera). Det kunde därför finnas skäl även för bärare av efternamnet Löfven att ansluta sig till det mönstret. I praktiken tycks dock flertalet av de personer som bär namnet stava sig utan accent.
Hmmmm. Näe.
Uppdatering med gåtans lösning!
Man ska egentligen säga ”Stefan Löven” med samma obetonade e som i Edith Södergrans diktrader:
Detviskarännulängemellangranarna,
detsuckarännulängeutilöven,
ännulängeglidaskuggormellandedystrastammarna.
Det är än en gång LarsW som har hittat en länk där statsministern reder ut uttalet och fnutteriet! (Vilket inte stämmer med vad han sade förut, men jaja.)
– När jag växte upp och det kom brev från myndigheter, så var det med en accent. Så jag har ju trott att det hette ”Lövén”. Sedan när jag träffade min biologiska mor och bror, så sade de att jag egentligen heter ”Löven”, berättar S-ledaren.
Gissa hur jag kommer att uttala hans namn i fortsättningen.
Nu finns hon inte längre, vilket är alldeles förfärligt sorgligt. Jag har varit på ytterst få begravningar i mitt liv, men så lär det ju näppeligen vara i fortsättningen. Det blir till att vänja sig, så är det.
Ngũgĩ wa Thiong’o [GU-gi wa-ti-ONG-go] eller – om man ska vara korrekt och kan sin fonetik och dessutom påpekar att det är uttalet när en anglofil försöker sig på namnet –
