Jag läser i en ett år gammal artikel att vissa bostadsområden i västra USA har drabbats av något som börjar likna epidemier. Och att det underligt nog handlar om barnsjukdomar som man nästan har lyckats utrota med hjälp av vaccinationer.
(Som faktiskt borde stavas annorlunda. Fast inte som på polska [szczepień] eller walesiska [brechlyn] och isländska [bóluefni] utan mer som norska [vaksine].)
Det är obegripligt dumt. Joorå, jag begriper att folk har rätt att vara misstänksamma när det gäller nya vaccinationer och kanske till och med onödiga vaccinationer – särskilt om de orsakar narkolepsi eller förlamning. Men nu är det de facto bevisat att vaccinationerna mot barnsjukdomarna har fungerat. Det är idioti att pga. sin egen vuxenångest bestämma att barnen ska slippa sprutan mot mässling, röda hund, kikhosta och påssjuka. (Brukar man vaccinera mot vattkoppor? Jag vet att vaccin finns, men här i huset har alla barn kliat sönder sig varsin gång. Trooor jag.)
Tydligen är det bland de absurt förmögna människorna som denna anti-vaccinations-vurm sprider sig – bland hälsoivrande Hollywoodskådespelare. Idioter. (Förlåt, men det kan inte uttryckas annorlunda. Jo förresten: troglodyter!)
I en annan artikel läser jag att man i Beverly Hills vaccinerar färre barn än i Sydsudan, där man har ett inbördeskrig som står i vägen för vaccinationerna. ”When actors play doctors on TV, that does not make them actual doctors.”
Själv hade jag i tur och ordning röda hund, vattkoppor och mässlingen under tre år och led fasansfullt av att vara prickig. Mamma försökte fotografera mig (som om hon vore en bloggande mamma 30 år senare), men jag lät henne inte, så fåfäng jag var.
Påssjuka hade jag först på ena sidan och sedan på båda, vilket ju var djupt orättvist. Jag var så sjuk, så sjuk under den fantastiskt varma sommaren 1975, när familjen Stenson hyrde mormors kusins jättehus på Ljusterö. Alla i huset packade badprylar och tjoade och skrek samt åt knäckebröd och annat hårt och raspigt som jag inte ens ville titta åt. Isglass rev och slet i halsen och allt var verkligen bedrövligt. Och ingen ville ta i mig ens med tång. (Jag minns nog fel här: man ville väl ha barnsjukdomarna så var de liksom färdighavda?)
Nu till era erfarenheter: minns ni era barnsjukdomar?
Jodå, jag har haft hela raden.
Vattkoppor hade jag en sommar, och när jag kryat på mig lite, men hade koppor kvar så åkte vi iväg med vår båt på fem veckors semester. Jag fick inte bada!!
Det var varmebölja, det var gott om bromsar men jag fick sitta på en klippa och titta på, i väntan på att kopporna skulle lossna.
Vad är det för vits med båtsemester om man inte får bada?
Mässling hade jag, men var inte så värst sjuk. annat var det med Starke Mannen som inte var så stor och stark när barnsjukdomarna slog till. Han blev så sjuk, så jag minns det fortfarande efter dryga fyrtio år.
Påssjuka, jodå, det med. Och Starke Mannen insjuknade först och blev förstås frisk före mig. Så han kunde äta den underbara paradrätt som mor i all välvilja hade lagat; spagetti med köttfärssås!
Det kunde inte jag, för det gick fortfarande inte att svälja. Jag sprang in i barnkammaren och tjöt så det skallrade i rutorna. Då gjorde det ju etter värre ont. Så jag tjöt än mer.
Röda hund kommer jag inte ihåg, annat än att traktens ungar satt i sovrummet hos den stackars unge som sjuknade först, och att jag tyckte namnet var dumt.
Antivaccinationskampanjerna är ingenting annat än ren okunskap och dumhet!
Mässling är en mycket farlig sjukdom, som inte alls ska bagatelliseras. Många är de barn som fått följdsjukdomar som gett bestående hjärnskador, allvarliga hjärtfel och reumatisk feber.
Många är också de barn som fötts med syn- och hörselskador eller utvecklingsstörning för att deras mamma blev smittad med röda hund under graviditeten.
Och många pojkar som blev sterila för att de fick påssjuka sent i barndomen.
Argumentet att genomgångna sjukdomar är bättre för immunförsvaret än vaccination är för mig obegripligt. Vaccinationen gör ju just att immunförsvaret får jobba!
Jag tycker visst det ska stavas vaccination, eftersom det kommer från det latinska ordet för ko, vacca. Det var ju Jenners observation av att genomgången kokoppsinfektion gjorde patienten i stort sett immun mot smittkoppor som satte igång hela vaccinationshistorien.
Visste ni att smittkoppsviruset och vattkoppsviruset är lika varandra till 96%? Denna fakta har fascinerat mig sen späda år. Det ena så farligt och det andra så lindrigt (jämförelsevis).
Vem av oss har sett ett koppärrigt ansikte?
(Det är därför man inte vaccinerar mot vattkoppor, det är relativt få komplikationer och mycket låg dödlighet i vattkoppor. Och nej, man får inte bältros av att träffa små vattkoppspatienter, man får det av att viruset ligger kvar latent i lymfkörtlarna efter ens egen genomgångna vattkoppor.)
Antivaccinationspropaganda drivs på mer eller mindre (oftast mindre) seriösa sidor på nätet, till skillnad från vaccinationsupplysning som bygger på vetenskapliga studier.
Alle man till sprutorna!
Jag tror att vi hade mässling och påssjuka väldigt tätt efter varandra, alltså tre barn och två sjukdomar … Bilden i mitt blogghuvud är tagen i slutet av mässlingsperioden, min lillebror i mitten är fortfarande prickig. Vattkoppor hade jag också och kliade sönder alla koppor fast jag inte fick. Mamma svalkade och torkade ut kopporna med potatismjöl (tror jag det var.) Mitt bidrag till sjukdomskunskap är att man har lika mycket koppor på insidan av kroppen som på utsidan!
Sedan fick jag bältros som vuxen, bara pyttelite, men det var illa nog. Fy, vad ont det gör!
Barnen är vaccinerade och har bara haft vattkoppor.
Jag tror inte jag fick kikhostvaccin, som mina barn, med jag har inte haft det heller. Hur är det med kikhosta idag?
Så sent som i gymnasiet fick min svensklärare rätta mig när jag i en (för övrigt fantastisk) uppsats hade skrivit att ”mannen hade kopparärrigt ansikte”.
Jag tror faktiskt att jag hade kikhosta … hmmm. Ah, WIkipedia:
”Kikhosta räknas inte som allmänfarlig sjukdom, vilket gör att till exempel skolgång eller dagisvistelse inte begränsas av Smittskyddslagen.”
Oh, intressant kikhosteartikel i Läkartidningen!
”Det aluminiumadsorberade vaccin mot kikhosta, difteri och stelkramp (trippelvaccin,DTP) som introducerades i Sverige 1950 hade en utmärkt effekt mot kikhosta [1]. Från 1964 uteslöts aluminiumtillsatsen. Vaccinet blev sämre, men ansågs ha tillräcklig effekt mot alla tre sjukdomarna Under 1960-talet blev kikhosta allt mer sällsynt, nästan en kuriositet, men från början av 1970-talet iakttogs ett ökande antal fall och 1974 var sjukdomen endemisk. 1977 fick vaccinerade kikhosta i så stor utsträckning att man kunde dra slutsatsen att vaccinet troligen var verkningslöst.”
(Jag är född 1964.)
Aha, då kanske knopparna inte vaccinerats ändå?! Måste kolla papprena hemma …
Papyrusarna?
En vän till oss fick mässling som vuxen. Det var fasansfullt, har han berättat. Värre än malaria, som han också lyckats dra på sej.
Jag har bara haft vattkoppor, vaccinerades mot mässling, röda hund och påssjuka (född 1974).
Vattkoppor var illa nog, jag kommer inte ihåg att jag var speciellt sjuk utan trivdes rätt bra i sängen med massa böcker (man glömmer ju det jobbiga…) men eftersom vi var tvungna att avboka en resa till Kanarieöarna pga sjukdomen blev det ändå ett trauma som hette duga… Huvva!
Jodå, på min tid blev man ordentligt vaccinerad mot allt som kunde vaccineras mot, men röda hund, påssjuka (aj!) och någon sorts koppor (mässling eller vatt-?) har jag ju haft.
Vattkopporna gjorde reéntree (fördela e:n och fnutt efter behag) i vuxen ålder (min vuxna ålder, inte deras) i form av bältros – två gånger! Första gången var uthärdlig, den andra absolut fasansfullt smärtsam. Man såg absolut ingenting, men halva buken kändes som en blödande bombkrater. Först efter en evighet kom TVÅ nödbedda koppor fram. På ryggen, i midjetrakten.
Narkolepsivaccinet måste min undermedvetna överlevnadsinstinkt klarat mig från. Först ville jag inte, sedan ansåg jag att jag BORDE – och då, just den dagen, var vaccinkliniken stängd. På samma sätt undveks neurosedyn, som en läkare ville ge mig innan man ännu visste om biverkningarna (även på icke gravida). Det var långt innan jag fick barn. Jag såg på den platta asken, kände på mig att dessa tabletter var ”onda”, och vägrade ta dem. De utstrålade något negativt. Trust your instincts!
Jag har haft alla de vanliga barnsjukdomarna, utom kikhosta, som jag nog är vaccinerad mot. Röda hund och vattkoppor minns jag inget av, jag var för liten, men jag vet att jag hade röda hund på sommaren i sommarhuset och att jag rev hål på en vattkoppa invid ögat. Märket syns ännu om man tittar noga. Jag river för övrigt fortfarande hål på alla utslag som går att riva på, och sårskorpor och sånt.
Mässlingen hade jag lite senare och minns vagt att jag fick ligga i mammas säng på dagarna och ha bomullsvantar på händerna, eftersom de såg så hemska ut att jag blev rädd när jag såg dem. Jag var riktigt ordentligt dålig den gången.
Påssjuka tror jag att jag hade tillsammans med en jämnårig gosse (vi kan ha varit 5 eller 6, möjligen 7). Vi låg i varsin säng i samma rum och hade fått en bunt såna där pussel i grov ståltråd, som ska lirkas isär, att roa oss med. Eller också var det en annan gång, vid en svårare förkylning eller så. Av själva påssjukelidandet minns jag inget heller.
Just nu äter jag penicillin mot trolig borrelia.
Borrelia-Brid – här kommer tröst från min borrelia-pappa! Han gick sommaren 2014 omkring med en svullen hand, som visade sig vara Borrelia. Och plötsligt blev han bättre på att spela pingis! Det är nåt med nervtrådar som tar nya, spännande vägar …
Inte bara Jenner, Ninja – en modig brittisk dam fick på en resa reda på ett turkiskt bruk att vaccinera barn mot smittkoppor via direktympning på något sätt, åkte hem och gjorde likaledes på sin dotter, och det fungerade. Jag skrev en artikel om det en gång i tiden.
Jag var ett litet och klent barn och fick allt sjukligt man kunde få (utom kikhosta, då, men det fick man ju tydligen inte i min generation pga trippelvaccinet).
Min syster (tre år äldre) säger alltid att hon brukade bli liksom lite svartsjuk på mig, för hon fick varje barnsjukdom först och sedan fick jag den och blev mycket sjukare än hon hade varit. Men jag kan inte riktigt hålla isär dem, och flera hade jag för tidigt för att minnas något av (mässlingen när jag var omkring en månad gammal, vattkoppor när jag var tre — syster säger att jag var en enda koppa, hela jag), röda hund när jag var sex minns jag lite av, men inte att jag mådde dåligt. Men scharlakansfeber och påssjuka vet jag att jag missade två skolveckor vardera av.
(Och sedan hade jag halsfluss fem gånger på ett år när jag var sjutton — och har haft det åtskilliga gånger till därefter — men det är en annan historia.)
Jag måste anlita sunt förnuft och expertis eller vad som helst.
Om ni får ett mail från Afrika med följande innehåll:
”Good morning, Kindly provide us with your full banking details, indicating the name of the bank you are banking with, address of the bank, your bank account number and the country.
Kind regards,
Epifania”
Vad gör ni då?
Jag vaccinerades mot vattkoppor runt 1960. Då skar man mig på låret och penslade(?) på vaccinet. Den första tog inte, hur de nu visste det, så jag fick göra om det, nu bak på ena axeln. Det blev rejäla ärr, som syns än i dag om man tittar noga.
Skogsgurra: jag skriver nåt roligt om ”igår” och skickar den här länken:
http://www.oppetarkiv.se/video/1143444/trettondagsafton
Jag fick också den där vaccinationen som gav stora ärr. Jaja, det är verkligen inte ofta jag tänker på det, och förmodligen har man hellre ärr än hemska sjukor.
Det du beskriver LarsW är smittkoppsvaccinationen, det gavs inte i form av en spruta utan sköts in i huden. Typiskt är det rediga ärret runt och med strålformade ärr i mitten efter knivarna. Kallades inockulering.
Man testade veccinationen med ett plåster på halsen, indränkt med avdödat virus. Vid fullgod vaccination fick man ett rött märke under plåstret.
Jag har haft kikhosta, eftersom jag inte trippelvaccinerades. Det var inte roligt! Dessförinnan hade jag fått parakikhosta, vilket femåringen inte förstod alls, utan kallade för paradishosta och förstod återigen ingenting av de vuxnas märkliga namn på gräslga sjukdomar.
När äldste Homsan föddes 1993 pågick en utprovning av nya kikhostevaccin som han deltog i. Han hade turen att få det vaccin man sen valde, ett femkomponentsvaccin som sedan 1996 eller -97 ingår i allmänna vaccinationsprogrammet.
Homsan född -95 fick vi vaccinera själva. och det gjordes förstås. Barn blir så medtagna av att hosta så de kiknar och tappar andan i sex veckor så där.
Äldste Homsan följde i mormors fotspår, ety hon var med och tog fram det svenska poliovaccinet 1956. Man använde celler från aborterade foster för att odla viruset i.
SG, ett sådant vänligt och trevligt mejl svarar man förstås på med de uppgifter som begärs. Man har välan hyfs?
Tack, Ninja. Det var nog smittkoppor. Halstesten har jag inget minne av, men det var ju några år sen.
Ja, usch, smittkoppsvaccineringen! Jag fick en sådan våren 1953. Som på alla flickebarn på den tiden gjordes vaccineringen på ena skuldran. Gossar vaccinerades på en överarm, tror jag. Det var just kokomparator som vaccinet utvunnits av. Den sommaren tillbringade jag på mage, inomhus. Fick inte bada eller utsätta vaccstället för sol eller risk att bli smutsigt. Ärret blev en hisklig historia, ärrblaffa som långt upp i tonåren fick människor att förfärat fråga vad jag hade haft för konstig åkomma. Nu, mer än sextio år senare, är ärret fortfarande synligt om än inte skrämmande.
Men smittkoppssprutan 1963, när det var nån sorts epidemi, den var enkel. Nån sorts pistol sköterskan höll mot överarmen, det stack till och sen var det klart. Blev knappt nån koppa av den.
Kokomparator, jo jag tackar. Kokoppor skulle det ha stått. Vad är f ö en kokomparator? Låter som ett instrument att jämföra kossor med. Stavnimgskontrollen/förslagen är ibland mer än vanligt innovativa.
Jag har lyckats pricka av alla barnsjukdomarna alldeles själv. Vattkoppor, röda hund och påssjuka minns jag ingenting av.
Mässlingen hade jag i andra klass. Jag hade varit förkyld och hostig under vintern så när det började igen tyckte föräldrarna att jag skulle gå till skolan i alla fall. Jag fick en sked hostmedicin av pappa, inte läkarmamman som var den vanliga medicinutdelaren i hemmet, som smakade fruktansvärt illa och sedan svävade jag som på små moln genom skoldagen. Det var mitt livs lyckligaste dag! (Ja, det är lite tragiskt att den skulle infalla redan i åttaårsåldern.) När jag kom hem från skolan var jag prickig och det visade sig att jag smittat nästan hela klassen med mässlingen. Sjukdomstiden minns jag ingenting av men min ena lillasyster höll på att stryka med.
Scharlakansfeber hade jag tre eller fyra gånger i rad när jag var 6 år. Jag fick penicillin så immuniteten blev inte riktigt som den skulle. Mina undulater fick också penicillin eftersom man misstänkte att de smittade mig men det var inte förrän min nalle blev steriliserad (!), kanske snarare autoklaverad, som jag blev frisk. Jag tror att det är på grund av min grundligt genomgångna scharlakansfeber jag aldrig haft halsfluss.
Kikhosta hade jag ganska sent. Mycket lindrigt eftersom jag var trippelvaccinerad. Till min lycka var det på våren under den perioden när man sålde majblommor. Jag mådde bra och fick inte gå i skolan på sex veckor men fick vara ute och kunde alltså sälja majblommor hela dagarna. Snacka om rekordförsäljning det året!
Jag tror att jag och syskonen hade alla barnsjukdomar som fanns. Ett litet vattkoppsärr i pannan finns fortfarande. Kikhosta hade vi alla fyra en sommar kring mitten av fyrtiotalet, 1947 tror jag. På landet sov vi i barnkammare med tvenne våningssängar. Detta var till stort besvär för de vuxna eftersom nattligt kikhostande i överslafarna renderade spyor ner på syskonen och deras lakan och filtar i underslafarna. Men så läste föräldrarna i bladet att flygning skulle göra susen vid kikhosta. Vi fraktades hostande de fyra milen till stan och dess flygfält och lastades in i ett litet sportflygplan. Jag minns att vi startade, sedan somnade jag och väcktes då vi flög över Landet där mamma, i en lila jumper, stod på en balkong och vinkade. Sedan somnade jag igen och vaknade av att vi landade. Flygturen hade ingen inverkan på vårt hostande som fortsatte att ha sin gilla kikhostegång.
En sorts barnsjukdom är väl scharlakansfeber. Det fick min bror och han forslades till stadens Epidemisjukhus i en svart ambulans. Där hade han kul med ett tvillingpar i en eller två veckor. Besökare fick beskåda dem genom ett fönster. Alla rejäla halsflussar och liknande botades inte med penicillin i första taget utan innebar hög feber och 14 dagars sängliggande som först mot slutet, då man orkade läsa, kändes drägligt. Jag hade halsböld några gånger och då fick jag penicillin.
Våra söner hade vattkoppor och jag såg till att de skulle bli smittade med påssjuka före puberteten, vilket lyckades.
Mässlingsvaccinet dök upp någon gång då barnen var halvstora eller halvsmå. Det skrevs en del negativt därom. Jag frågade barnläkaren om det var vettigt att vaccinera däremot och han svarade att han låtit vaccinera sina barn – då blev beslutet lätt.
Just nu skulle jag vilja ha ett vaccin mot ålderskrämpor!
Då mindes jag fel på en punkt till. Omtaget skedde alltså på låret. Annars glömde morsan aldrig en mardrömsresa på tåg från Skåne till Murjek, någon mil söder om Polcirkeln. Hon klev på 22-timmarsresan med tre friska knoddar. Sen blommade vattkopporna ut på två av oss och hon fick skäll av medresenärer som betraktade henne som en Oansvarig Moder, som om det inte räckte att ta hand om de insjuknade barnen.
Konduktören såg iaf till att vi fick en helt egen sovkupe.
Egen kuppe!
Tänk att du fick hälsoflyga, Agneta! (Av alla underliga idéer …)
Niklas: Jag sålde majblommor våren 1973 och var
1) en bedrövlig försäljare
2) en slarver som tappade bort hela kassan, som var uppåt 30 kr.
Uj, vad alla vuxna rynkade pannan. Som tur var flyttade vi till Luleå ett par månader senare, och där såldes inga majblommor.
Scharlakansfeber, liksom halsfluss och halsböld orsakas av streptokocker. Eventuellt antibiotikaintag påverkar inte immuniteten, utan de däringa små rackarna förekommer i en herrans massa arter och former, det är därför man kan få dem flera gånger.
Så sorgligt sant det är, Ninja. Tänk om man hade kunnat bli immun mot halsfluss …
(Min ”roligaste”, eller i varje fall intressantaste, omgång är också den senaste — gudskelov har jag inte haft det på länge och det här var vid jul år cirka 2000 — då jag hade ont [som faaaaaaan] i halva halsen. Alltså, bara den ena halsmandeln svullnade men den svullnade desto mer. Läkaren på vårdcentralen utbrast ”Herregud!” när han tittade i halsen på mig. Vilket generade honom lite, för läkare vill ju inte så gärna medge att de blir överrumplade och förskräckta. Nå, även den gången hjälpte penicillin riktigt snabbt — på två dagar var smärta och feber borta. Tur det, annars hade jag hunnit svälta för jag kunde inte svälja fast föda alls och knappt ens dricka. Julbordsätandet blev en julbordsfasta.)
Ninja, du menar att jag bara haft tur som aldrig fått halsfluss? Jag trodde min rejäla streptokockdos i barndomen var orsaken.
(jaenteNinjamen …)
Jag undrar ibland om halsfluss är nån sorts fallenhetsgrej … som sagt har jag haft det massor med gånger (vet inte hur många, men långt fler än tio i alla fall) i mitt liv, myhycket oftare än någon annan jag känner. Och jag hade också en rejäl omgång scharlakansfeber som åttaåring eller när det var.
Japp, Niklas, det är prexistamente det jag menar.
Naturligtvis är det en fallenhetsgrej, våra immunförsvar är olika, en del är snabba som reptiler på att ta hand om bakterieinfektioner, andras immunförsvar är lite långsammare.
Inget konstigt om man tänker efter, en del får hjärt- och kärlsjukdomar, andra inte. En del otäckta typer kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt, andra stackare som moimeme tittar på en grässtårta och går upp fem kilo.
Vi är alla olika och har olika fallenhet för olika saker. Så även våra immunsystem.
Jag hade kikosta julen cirka 1977 och hostade ständigt tills jag kräktes, framför allt framför jullovsmorgon-tv med Trazan och Banarne, och då företrädelsevis på den gröna madrassen som låg framför tv:n, trots min systers stränga tillsägelser att gå någon annanstans när hostattackerna startade. Medusinen såg ut som rosa filmjölk och hade en syntetisk körsbärssmak, vilket gjorde att jag framgångslöst gömde mig under sängen när mamma tog fram medusinflaskan.
Och pyamas och våldnad stavas precis just så.
När jag gick i femman väckte en matförgiftning i skolan rubriker. Alla var hemma den dagen utom jag och några till. Det var då jag drog på mig epitetet ”plåtmage”.
Visst är det jobbigt med folk som blandar medvetna och omedvetna stavfel?
Jag minns att jag blev alldeles förskräckt när jag såg mig i badrumsspegeln första gången när mässlingen hade tagit sitt grepp om mig. Det var före jag var13 år vet jag, beroende på var badrumsspegeln var placerad.
Och så hade vi vattkoppor och påssjuka också, jag och syrran. Den ena sjukdomen bröt ut på syrran precis innan vi skulle åka och gratulera farfar, så jag och pappa for själv. Jag vill minnas att jag just hade räknats som frisk.
Så småningom fick jag röda hund också och mamma kunde andas ut. Jag hade jagat efter den flera gånger tidigare utan att bli smittad.
Ooops! Som det ju heter.
Mailet (oktober 20, 2015 kl. 13:08) var The Real Thing!
Och jag som höll på att kasta det i papperskorgen. Men nu har de fått alla uppgifter – inklusive gatuadress.
SG: Avser betalning från Nabibia?
Åh Orangeluvan, så sant med pyamas och våldnad!
Jag minns också — från typ åttaårsåldern — falmskärm och dektektiv (men de var väl mina alldelens egna idiosynkrasier).
**stavningsgalningen i maskineriet håller på att få hicka, eller kanske streptokocker**
Ja, Örjan. Det hade varit tråkigt att missa. Men det var nära. Det var först vid tredje försöket som jag började ana att det var på riktigt.
Och Skogsgurra, vilken tur!
Det hade ju varit djupt sorgligt om du hade gått miste om välförtjänt ersättning efter allt ditt slit (och därtill det lilla besväret som följde på en liten tur i en inte alldeles liten vinröd Renault).
Men det var då för roligt att det är en uppenbarelse (Epifania) som har skrivit till dig.
Så trevligt, jag hittar en lång artikel som åtminstone delvis passar ämnet.
Det här med placeboeffekten är ännu krångligare än man tror, särskilt i USA!
Jag tänkte plocka ut intressanta citat, men de är alldeles för många (professionella ”sjuklingar”, förväntningar tack vare hunkar som sätter basketskott, hur allting är i Ameeeeeerika osv.)
Om någon undertecknar ett meddelande med namnet Epifania, SG, skulle jag bli väldigt nyfiken, det skulle jag. ”Oh, epiphany!” skulle jag nog utbrista och skriva ett upphetsat svar, pronto.
Alla barnsjukdomarna har jag klarat av, inklusive påsksjuka (som det ju måste heta när man insjuknar under påsken). Även kikhosta, men dessvärre inte vid rätt tidpunkt=när det flögs för att lindra symptomen.
Å ja ba: Orangeluvan låg på en grön madrass framför tv:n? Var den inte blå med bubblor i turkost?
(Allt annat är jag med på: hostattacker, rosa meducin och Orangeluvans stavningar.)
Nu måste vi alla rusa åstad och läsa om placebo! (Men Skogsgurra, du återkommer med vidare rapporter om den goda Epifania?)
Fantastiskt Karin, att du hittade artikel om kikhosteflygningarna. Det var säkert ett lukrativt värv för piloten.
Jag är vansinnigt imponerad av att ni minns era barnsjukdomar! Jag har ett vagt minne av en påssjuka, men det är det enda. Jag skyller på att min mamma dog ung så att jag inte har haft någon att repetera med.
Hos syster blev vi smorda med något på bröstet och sen fick vi inte duscha på flera dagar. Då fick man veta om man haft röda hund eller ej.
Men att jag fick vattkoppor som vuxen är svårt att glömma. Min förstfödde var 4 år och hade precis frisknat till från dem och min man var på kurs. Så barnet fick gå självt till dagis, efter telefonkontakt med dem och så ringde de när de skickade hem honom. Jag tog något febernedsättande så jag klarade timmarna innan han skulle i säng.
Minns att jag hade 40,8 en kväll. Och att jag drog skärpet till morgonrocken över ryggen som klihjälp.
Bang har skrivit,roligt så klart, om kikhosteflygningarna.
En ung släkting till oss fick narkolepsi när hen vaccinerades nu senast.
Spring och leta i era Bangbokhyllor! Vi måste hitta kåseriet!
Jag har visst klagat förut över att det inte går att hitta i Bangsamlingarna med ledning av kåserititlarna. Och det här känner jag inte ens igen. Kanske det står i någon av de samlingar jag (ännu) inte har.
Nejnejnej, grönrandig. På längden.
brid: ”Ja, eller hur?” som dom unga damerna säjer nuförtiden. Jag försöker också leta med ledning av kåserititlarna men dom säjer ju ingenting om innehållet, ejenklien. Dom är bara vitsiga; man kan ju bli galen.
Jag letar också! (Det är svårt att leta fort. Man liksom fastnar.)
OT: Det är ju Den Dagen, och då är det här överjoäverligt bra.
Men gah, vilken bearbetning och fördumning av den engelska texten, klantiga GP!
”Queensland Police Media is famed for its light-hearted social media posts.”
–>
”Dessvärre är Queensland-polisen kända för att göra saken med glimten i ögat – och precis allt tyder på att pressmeddelandet är ett skämt.”
Va ere fö fel på googletranslejt nurå?
De skrivningarna handlar nog om att GP vill slippa att bli ansedda som Virala Spridare. Den sista idioten kommer som ju bekant aldrig att födas.
Det finns stunder då jag ångrar att vi flyttat upp alla böcker utom fackböcker – inklusive Bangs samlade kåserier – till våra bokmagasin i Dalarna. Om någon vill åka dit och leta kan jag berätta var nyckeln finns.
Alla barnsjukdomar har jag haft, men kommer bara ihåg vattkopporna som jag hade som 11-åring. Hög feber som fick fingrarna att kännas som hönsnät (vassa på nåt sätt) och så såg jag dubbelt. Mässling vet jag att jag och syskonet fick mitt i en flytt och att det bröt ut på oss med ett par timmars mellanrum.
Röda hund är en läskig sjukdom som är orsaken till att jag har en kusin mindre än jag annars skulle ha haft.
Mina barn är vaccinerade mot allt.
När det gäller pricksjukdomar så minns jag min mässling, för då krafsade jag sönder en prick och det blev blodförviftning, iväg till sjukhuset och stort ståhej och min stackars lilla Mamma fick sitta vid min sjukbädd och läsa min favoritsaga för mej, tusen gånger om dan.
Tror ni inte att boken ”Barnsjukdomar från Båset” hade kunnat bli en kioskvältare?
Jag veeeeet att man inte ska skratta åt andras små skrivfel eftersom man själv gör samma sak ofta nog, men jag kan inte låta bli att tycka att ”blodförviftning” blev ett roligt ord.
Jaha minsann, fler nya vetenskapliga rön som passar båsämnet. Bakterier kan snacka med varandra!
– Hörru Bosse, jag är hungrig!
– Oj då. Då slutar jag dela mig, och delar med mig i stället.
(Autentisk avlyssnad kommunikation. Typ.)
Jag läste det som att blodförviftningen var Ökenmusens, dvs. det lilla barnets uppfattning om åkommans namn. Å andra sidan ligger g och v nära varandra …
Åh, det kan du ha rätt i, Agneta. Så långt tänkte inte jag.
Men visst låter det trevligare med blodförviftning än blodförgiftning?
Mycket!
Nu vill jag nästan drabbas av blodförviftning.
Agneta u L. tänkte (som vanligt) helt rätt. Hon har börjat träningen inför december … Förviftning heter det.
Blodförviftning – jag tänker på Den Stora Julslakten med skållvatten och mor i huset som vispar ut grisabloen med rågmjöl. Och därifrån går tankarna till andra viftningar. Titanics avgång, champagnevispar och, vilket sänker feststämningen, öronslevar.
Blodförviftning låter som sagt trevligare än förgiftning. Vilket Hulda, maken kan intyga som just nu ligger på Sunderbyn med blodförgiftning och får antibiotika intravenöst. Inte roligt alls har han.
Hulda maken ligger i Norrbotten med blodförgiftning? Men kors i jösse!
Jo.
Sunderbyn! Som är så långt bort.
Där tog dom mycket väl hand om en vän i familjen.
Vi var där och det kändes bra. Hoppas att det blir det.
Det kommer hoppeligen bli bra, han mår bättre.
Men hade det varit för sextio år sen så hade han nog redan varit död.
Likväl som vaccinering har förändrat våra liv så har antibiotikan gjort det.
Falmskärm, våldnad, blodförviftning, här kan ni kolla hur många av ’de svåraste’ orden i högskoleprovet ni kan.
http://quiz.svd.se/?sTid=2385
Kalla mig gärna elitist, men är dessa ord verkligen så svåra? Och är det 2 av 3 som inte vet vad ’chimär’ är?
Ska dessa blivande högskolestudenter säkra min pension? I’m doomed ;)!
I dag klarar jag de här ”svåraste orden” direkt, men jag är något osäker på om jag skulle haft alla rätt som 17-18-19-åring.
Jodå, de här orden hade jag klarat när jag gick på gymnasiet. Men så läste jag också mycket.
Jag tror att det är där problemet ligger.
Ninja: Var vid gott mod! Jag dog inte och ändå är det mer än 60 år sen blodförviftningen slog till i min lilla klena lekamen. Jag var mager som en sticka, med knotiga små knän, och vänliga människor frågade regelbundet min lilla Mamma om jag inte fick nån mat. Alternativt framkastade man att jag såg som ett Belsen-barn. – Det kan man inte tro när man ser mej i dag; jag är vid gott hull.
13 av 13. Jag skulle ha hängt mej om jag inte haft alla rätt. Jag är mycket äregirig. Jag, jag, jag … Märker ni vilket snävt subjektivt perspektiv jag anlägger hela tiden? Skulle lilla Mamma haft saker att säja om.
Även jag var/är en läsare av stora mått alltsedan sedan barnsben – men eftersom jag faktiskt funderade lite nu på ett av orden, tänkte jag på om jag skulle ha klarat det som ung. Jag valde rätt nu, trots att valet kändes lite fel dvs. ologiskt.
Både jag och Hulda, maken är vid gott mod! Tack för omtanke och glada tillrop.
Om jag ska vara lite krass, så är det inte det sämsta för Hulda, maken, att han får ligga stilla och VILA ett par dagar.
Snittar man drygt 80 arbetstimmar i veckan så blir man lite trötter i mer än sina fötter.
13/13. Som tonåring hade jag nog inte klarat Eutanasi, men de andra hade inte varit några problem. Man kan fråga sig om de verkligen var de ”svåraste orden” i bemärkelsen att färst respondenter klarade dem förra året. Just Eutanasi hade minst antal rätt svarande här, med 73%. På de andra var det runt 80 och uppåt.
13/13 även här. Jag inser att jag inte har en aning om vad jag hade klarat som tonåring, men tror ändå att jag hade satt de flesta även då.
Men asså chimär …
Visst är väl det ett ”finare” ord än hägring?
Hägring kan man väl förvisso kalla en inbillning, men den är ju ett ljusfenomen.
*Sur* *Förorättad*