Etikett: knä

Knäknaster med kryckfeeling

Publicerat av Lotten Bergman den 2 oktober 2025 18:02

För en vecka sedan gick jag på fullkomligt plant underlag och funderade på tre föreläsningsdagar, en resa till Dalarna och ett tungt skåp som jag ska flytta. Jag kom också på att jag måste skr…huff.

– AJ!

Jag gjorde verkligen inte några hastiga rörelser. Jag väjde inte för en älg och gjorde inte hoppsasteg nerför en skogsslänt. Högerknät körde omkull och gick in i en osynlig vägg. Menisken rymde till Mallorca och benbitar flög in i benmärgen i min sargade knäskål.

Tror jag.

Några timmar tidigare satt jag med barnbarnet M strax bredvid platsen för den annalkande, mystiska olyckan. Här kan man se hur oskadad jag är: båda benen har fungerande gångjärn som tillåter böjning.

Helgen gick, men det gjorde inte jag. På kryckor lyckades jag ta mig till olika ställen i huset, men det var med ett himla huffande och puffande. På söndagskvällen planerade jag mina två heldagsföreläsningar i Stockholm, och kontaktade dessutom ”vården”. Via chatt ska det nämligen gå jättebra vilken tid på dygnet som helst. Men vården ville bara avsluta chatten! Här kommer två exempel:

Här kan man ana att jag har klickat på ett färdigskrivet svar: slutpunkten saknas ju.

Kommunikationen flög hej vilt på vårdvågorna, där jag skrev att jag hade ont, och vården bad mig återkomma om det fortfarande gör ont. Hela tiden fick jag vänliga tillsägelser via både mejl och sms om att vården hade svarat på mina meddelanden.

Har du fortfarande ont? Ja, jag har fortfarande ont.

När jag kom till stationen i Eskilstuna på måndagsmorgonen stod min radiokollega Jonas där och intervjuade människor om ”hur svårt det ju är att kommunicera med vården”. Han såg kryckorna, kastade fram micken, och så fick jag säga vad jag tyckte i etern.

”Det är ett så kallat UX-problem där användarna inte förstår vad kreatörerna vill att vi ska göra med de digitala lösningarna”, sa jag.

De två föreläsningsdagarna om AI for fram i raketfart och jag fick hjälp med att bära kaffe, macka, fika och jag vet inte allt. Så fort jag gjorde minsta lilla oförsiktiga rörelse, högg någon in en kniv i knät.

Eftersom även mitt högra knä är trassligt, förstår ni att den här posen inte är alldeles enkel.

Jag fortsatte att kommunicera med ”vården”, som påstod att den var en riktig människa, men som bara ville avsluta hela tiden. Naturligtvis klämde jag sedan in ännu ett Dramaten-besök (Gertrude Stein med Johan Rabeus) – där biljettkontrollanterna tog hand om mig bättre än någonsin.

– Eh, förlåt, jag visste inte att jag skulle gå på kryckor när jag köpte biljetten …
– Men inte ska du sitta där upp med dina kryckor! Kom här nu och sätt dig på parkett. ALLRA längst fram!
– Är det sant? Vilken lycka! Johan Rabeus kommer att kunna spotta på mig!
– Ja, visst är det underbart?

Jag satt en meter från sufflösen, som inte längre sitter i en lucka längst fram på scenen, och som heller inte ropar replikerna. Så har det säkert varit i många år, men först nu såg jag hur det funkar.

Där i det mörka hörnet till vänster kröp sufflösen in. Hon tog på sig headset, och när en replik missades, sade hon den med låg röst så att den hamnade i en snäcka i Johan Rabeus’ öra. (Dramatenväggen ser lite sliten ut.)

Igår morse vaknade jag så i min säng, och kastade mig på mobilen örli in de mårning så att jag skulle komma långt fram i vårdcentralens telefonkö. När jag till slut fick tala med en vårdperson, hade denna ingen aning om all min kommunikation med chatten.

– Men här har jag en tid till en läkare kl 11.30! Välkommen!

Några minuter senare kom ännu ett plingeliplong i mobilen och mejlen om att jag hade fått ett svar i chatten: en läkartid kl 13!

Så här såg denna (anonymiserade) kommunikation ut:

Nu skulle ju slutklämmen på denna rekapitulation av det senaste knätrasslet kunna vara ”operation pronto” eller ”röntgen på måndag” eller varför inte ”här, bada i kortison så blir det bra”.

Men det hade väl varit trist och fantasilöst. Istället sa läkaren:

– Med tanke på smärtan borde dina knän vara dåligare. Du har finfina korsband och bra muskler och inte någon inflammation. Fortsätt med smärtlindring på maxdos och hör av dig nästa vecka om det blir sämre.

Jahaja. Då trampar jag väl vidare i ullstrumporna.

Igår kväll var jag utelåst i mörkret utanför baskethallen. Jag skickade den här bilden till jourvaktmästaren, så att han skulle förstå hur synd det var om mig. (Det löste sig.)

Nu vankas på kryckor på

långhelgen med svampplockning i Dalarna
en föreläsningstur till pensionärer i Gnesta
tio dagars vinresa till Alsace.

(Fotnot: Enligt språkvården accepteras dåligare i vardagligt språk, särskilt när det handlar om hälsotillstånd.)

12 kommentarer

Bu och bäääää!

Bu och bäääää!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juni 2021 18:12

Fotbolls-EM pågår för fullt och tv:n står på mest hela tiden – publikljudet gör att allt känns nästan normalt. När England gjorde sitt första mål, exploderade läktarna i total yrglädje som for ut över Europa och lade sig som ett varmvått omslag i hjärtetrakten.

När det inte är fopollstittande, redigerar jag böcker. Först kom en om babymassage och nu sitter jag med en om vitaminer; fördelen är att jag ju numera är specialist på nästan allt i hela världen.

Den engelska förlagan med meningar som: ”The main function of biotin is a cofactor for five carboxylases, enzymes that regulate the metabolism of food components: fatty acids, glucose, and amino acids.” Buhu.

Och så promenerar vi – basketbollpromenaderna tar inte paus. Vi går över stock och sten i en eller två timmar varje dag, vilket gör att jag ser på mitt unga jag med förakt: VARFÖR tyckte jag förr att det var mesigt att promenera? Jag vägrade till och med att ha på mig det som mamma kallade ”promenadskor”. (Bruna och jättefula var de förstås.)

Bollen luktar på Sörmlands landskapsinsekt strimlusen (Graphosoma lineatum).

En bit går vi genom en fårhage med får som har fått namn som Ulla och Fårskallen samt Baggböle, där årets stora begivenhet är ett lamm som ser ut som Lilla gubben!

Men igår hände nåt i knät. Det dåliga knät som opererades 2013 och 2017, alltså. Det svullnade upp och vägrade sträcka och böja sig. Jag skällde ut knät efter noter och betonade att jag ju faktiskt inte har varit i närheten av en basketplan sedan jag vet inte när. Komma här och komma! Och sedan lyckades jag pga. någons återbud få en läkartid!

– NU SUGER VI UT VÄTSKAN! ropade den förtjusande läkaren och fick ut säkert … en halv tesked.

– Okej. Det var ju inte alls så mycket som jag hade tänkt mig. Men det är helt klart, det finns inget blod och inga kristaller. Så det är ju bra. Titta en bubbla!

– NU SPRUTAR VI IN LITE KORTISON! ropade den fantastiske läkaren, och lyckades därefter spilla ut halva dosen. Uhuuu.

Nu får vi se vad som händer. Tillsagd att ta det lugnt i alla fall idag, har jag förberett morgondagens redigeringspauser som ska fyllas med hantverkssysslor.

Allt detta ska fixas utomhus, för det ska bli solsken och i boken som jag redigerar betonas vikten av D-vitamin för oss norr om Medelhavet.

Och hur har ni det? Bu eller bä?

31 kommentarer

Knävlarna, del 3 174

Publicerat av Lotten Bergman den 24 januari 2019 23:50

(Jag vågar nästan inte skriva det här. Men [sssschhhhhh!] det känns faktiskt lite bättre i knäna. Men ta i trä och peppar peppar, tyst alla.)

Jo, det är ju som på det viset (nu kommer en kort rekapitulation) att jag sedan ett fall på scen under en föreläsning 2012 har haft så rysligt ont i vänster knä. Jag har opererats två gånger och därefter PANG fått ont i höger knä 2018 och … sedan inte rapporterat mer.

Men två saker har hänt.

1.
Jag gick till en sjukgymnast som inte sa

simma
vila
akupunktera
ge upp
elektrificera
stötvågsreparera
laserbehandla
lägg varma omslag på
be en bön.

Hon sa helt enkelt bara ”träna”.

– Gör djupa knäböj, gör tåhävningar, stå på ett högt trappsteg (oj) och gör så här så att det (aj) sätter igång lårmuskulaturen (say what), res dig upp från sittande med bara ett ben i golvet (AAAJ!) och gör liggande höga lyft med magen spänd – MAGEN SPÄND SA JAG! – och avsluta med massa hopp (men förihelvete) och sedan tar du den här bollen som väger ett ton och dunkar den i väggen 20 gånger (wtf), varefter du tar bollen som nu vips väger två ton och höjer den på raka armar ovanför huvudet och så gör du utfallssteg fram och tillbaka. Repetera tre gånger.
– Eh. Va? Utfallssteg? Har jag junte gjort sedan 2001.

Så nu har jag gjort dessa övningar i fyra månader. Två gånger i veckan med sjukgymnasten, tre gånger i veckan hemma i vardagsrummet. Huff och puff samt stånk.

2.
Jag har dessutom lärt mig att gå normalt och hasar mig inte längre fram som en 98-åring. Numera trippar och springer samt marscherar jag fram som en 105-åring. Min gåstil har under sex år präglats av att jag liksom har trippat med små myrsteg med fotbladet först, för att det har gjort mindre ont. Lika fjantigt har jag sprungit på basketträningarna. Då har lårmuskulaturen försvunnit – och det är den jag nu försöker bygga upp fastän det gör ont. Ibland kan jag även på stadens gator och torg ses gå ungefär som John Cleese ser ut på bild 8 ovan. (Fast inte med balettfot.)

Operationen 2013 är den stora knäboven. Kirurgen, som heter E*ia* R*mi (jag vågar inte skriva ut namnet eftersom han har ett otrevligt entourage som då kliver in och försvarar honom), har tydligen blivit anmäld till IVO mer än 100 gånger – men fortsätter att operera sönder knän, höfter och axlar och blir inte stoppad trots att både radio och tidningar är honom på spåren. Men vänta bara.

Imorrn ska jag till Stockholm och kolla båda knäna med både vanlig röntgen och magnetkamera, för enligt expertisen (min ungefär 20:e kontakt med vården sedan operationen) ska jag verkligen inte ha så här ont i knäna, så ung som jag är.

Jag ber att få upprepa att jag är så himla ung. Yes. Ha.

Kommen så här långt inser ni alla att det är bedrövligt synd om mig och så ser ni framför er hur jag lider alla helvetes kval och att knävlarna borde spärras in, amputeras, dopas eller i alla fall höttas med näven åt. Men kolla då vad jag gjorde i både måndags och onsdags!

Jag kan förvisso inte springa rakt fram och verkligen inte på några som helst villkor tvärstanna och vända på en femöring. Men jag kan hoppa lite, passa mycket, skjuta och slajda!

Den här sidledesrörelsen (slajding) är alltså plättlätt att utföra trots de trassliga knäna.

Rapport kommer i kommentatorsbåset!

32 kommentarer

Spirella och jag på basketplanen i Spanien

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2018 17:36

Alla upprepar med dårars envishet att jag är för gammal för att spela basket och att jag måste inse mina begränsningar. (Även ni, mina kära läsare.) När jag skadade det friska knät den 17 maj, pang bom tjoff, insåg jag att det ju bara skulle bli coachande och solande under turneringen i Lloret de Mar förra veckan.

Men där hände plötsligt något förfärligt: vi hade bara fyra spelare dagen före en match. Vi försökte låna av de andra lagen från vår klubb, men de hade siktet inställt på att vinna sina grupper och kunde helt enkelt inte avvara några lirare.

– Ställ ut mig på planen! sa jag.
– Men … ditt knä? Och … ditt andra knä?
– Jag får helt enkelt gå. Jag kan ju knuffas och buffas i försvar.
– Men har du ens basketskorna med dig?
– Nope. Jag får spela i de här sladdriga små gympadojorna.
– Säkert …?
– Japp. Annars blir det ju ingen match.

För om man inte har fem spelare när matchen inleds, vinner motståndarna på W.O. med 20–0. Så jag klev ut på en basketplan för första gången på jättemånga veckor. Och hur kändes det?

Ser ni mitt lilla leende? (Och det fina, stabiliserande knäskyddet som skymtar bakom den röda elvans arm.)

Det fina knäskyddet har fått ett namn. Först tänkte jag att det kunde heta Lysistrate eller Florence eller kanske Magica de Hex, men så kom jag på att det stödjer knät så smidigt och följsamt med små valbensliknande plastbitar. Och så hjälpte Ökenråttan i kommentatorsbåset med det perfekta namnet: Spirella!

Spirella-annons (Husmodern 1935). Spirellas underbart smidiga fjädrar är minsann rostfria.

Efter uppkastet gick jag ner och ställde mig i mitten i ett zonförsvar. Det är faktiskt inte alls kul att spela zonförsvar; man vill spela man-man-försvar där man punktmarkerar en viss spelare.

Det var meningen att jag skulle stå där i mitten och vara stor och skrika order som en målvakt ungefär – men rätt som det var, började jag röra mig lite hit och dit och glömde liksom bort att jag bara skulle vara immobil.

Här böjer jag till och med på benen som om jag skulle kunna hoppa. Vilket jag ju inte alls kan.

Anfallet fortsatte och tjejen på bilden ovan lyckades ta sig in i tresekundersområdet för att göra poäng. MEN DÅ KOM GAMLA TANT BERGMAN!

KLATJOFS! Här foular jag grovt genom att slå motståndaren rakt över armarna. (Min medspelare Maria spelar bättre försvar, för hon håller ju upp sin arm och får inte foul.)

När man får en foul blir man lite irriterad. Oftast tycker man att det är orättvist eller bannar sig själv för att man faktiskt har klantat sig. Men hur kände jag mig?

Så lycklig blev jag, att jag till och med höjde armarna i en segergest till mina lagkompisars stora glädje. De franska motståndarna undrade säkert vad vi nordbor anser om våra fouler.

Efter några minuter blev jag lite styv i korken och lyckades flera gånger trippa upp i anfall och agera passningsmaskin och rundningsstolpe. Det funkade bra så länge fransyskorna inte snodde bollen och vände spelet.

Här är jag och Spirella lite sena tillbaka i försvar och försöker gå snabbt som en gångare med vickande höfter. (Det är Artonåringen som kommer springande bakom mig – hon försöker stoppa fransyskan innan denna springer omkull mig.)

Vi förlorade matchen med tio poäng, men var allihop så oerhört nöjda med att i alla fall få spela. Särskilt jag.

Svettiga, härliga, glada Damer B i Eskilstuna Basket.

Hemresan från Spanien tog mer än ett dygn eftersom SJ-tågen inte var kompatibla med oss, men strunt samma. Hem kom vi – och vi såg till och med en resväska utan hjul på flygplatsen!

Den röda där! Inga hjul! (Det är ägarna som står och gestikulerar i förgrunden.)

44 kommentarer

Knärapport 728: högerknäet

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juni 2018 21:11

Hur var det nu – ortopedi är bara avancerad träslöjd?

Snabbrepris för alla med dåligt minne:

Sedan november 2012 (när jag föll på scen under en föreläsning) har jag haft stora problem med vänsterknäet, som har opererats två gånger – men ingen har kunnat säga varför jag har så inihelvete ont. Alla är dock överens om att mina knän är underbart starka och att alla ledband är fantastiska.

Den 17 maj 2018 sa det (på basketplanen) KNÄPP! i högerknäet, som sedan dess är svullet som på ett hästben. Det är liksom lår-lår-lår-KNÄÄÄÄ!-vad-vad-fot. På vanlig röntgen syntes inget, och på magnetkameraplåtarna som togs 28 maj, måste de ha sett något hemligt och fasansfullt eftersom det inte gick att få svar via telefon, mejl eller ens läsa i den digitala journalen.

Tyvärr är detta inte mitt knä, utan nån annans.

Tillbaka till nutiden:

Plötsligt i morse fick jag en återbudstid till ortopeden! Jag skrek JAA och HURRAAA till den stackars budbäraren, som på något sätt måste ha missförstått min glädje eftersom en helt annan människa ringde några timmar senare och sa att jag skulle få tala med chefen på ortopeden och framföra mina klagomål. Efter några förvirrade meningar, sa vi fnissande hejdå.

Jag och kryckorna anlände till ortopedlkiniken i god tid. Man vill ju hinna läsa informationen på alla viktiga skyltar och plöja alla Hemmets Veckotidningar i lugn och ro. En halvtimme efter den bokade tiden, kom en sköterska och berättade för alla att läkaren hade ”fastnat i operation”, men att det snart skulle bli vår tur. Sedan ropade hon upp patienter som inte var där.

– Eliot? Rune? Katrin? Filip? Muhammed?

Med uppfodrande blick tittade hon på mig, den enda kvinnan i rummet.

– Katrin? Katrin? Katrin?

Jag skakade på huvudet. I ett undersökningsrum vrålade ett litet barn. I min mage kurrade ett kurr.

– Nils? Peter? Axel? Anders? Katrin?
– Ni kanske läser ur morgondagens patientlista? sa jag.

Efter en timme hade jag läst skylten ”För allas trevnad, stäng av mobiltelefonen” 17 gånger och började fundera på att läsa barnböckerna eller de fackliga tidskrifterna eftersom ”alla Hemmets Veckotidningar” bara var fem till antalet. När väntan började kännas i gluteus maximus, var det plötsligt min tur! Inne i läkarens rum, bläddrades min journal fram på datorn.

– Du har ont i vänster knä.
– Ja. Men nu är jag faktiskt här för det högra.
– Högra? Jag måste läsa. Vänta.

Läkaren mumlade och läste halvhögt och sa förtjust ”åh, röntgen”, och tog fram röntgenbilderna som gjordes på akuten den 18 maj, men som ju inte visade något.

– Där syns inget, sa jag. Det var därför jag fick magnetka…
– Här syns inget.
– Kolla om du ser något på magnetkameraun…
– Du har gjort en magnetröntgen.

Här drog jag efter andan och svalde en lång föreläsning om att magnetkameraundersökningar inte är röntgen.

– Du har artros! sa läkaren.
– Förvånar mig inte, sa jag. (Men jag kan näppeligen ha drabbats av akut artros klockan halv åtta den 17 maj.)
– Här är en liten, gammal skada på menisken. Mycket liten. Gammal. Alla ledband ser bra ut. Lägg dig där så får jag känna.

Jag ~~hoppade~~ släpade mig upp på britsen och läkaren gjorde de ryck- och slitförsök som alla läkare gör strax innan de berömmer mig för mina starka knän.

– Alla brukar säga att jag har stark… försökte jag.
– Svullet. Ditt knä är mycket svullet.
– Jaaaaa.

Här kommer nu en lite läskig bild som visar hur svullet knät är. Man ser inte riktigt det hästiga, men ni fattar. Snyggt är det icke.

– Du har ont här?
– AJ. Jaaa.
– Hm. Men om jag vrider foten så här?

Läkaren vred foten än hit, än dit. Men näe. Ingen smärta. Läkaren började repetera sin analys medan hans telefon ringde:

– Du har RING! artros och en gammal RING! meniskskada på insidan RING! av knät.
– Okej.
– RING! Ursäkta mig.

Läkaren svarade i telefonen. Jaja, han kanske måste in till sin besvärliga operation igen, tänkte jag. Han sa:

– Ja, ja. Nej. Ja. Nej, då behövs bara sjukgymnast. Nej. Ja. Ja. Inte alls. Jag rekommenderar sjukgymnast. Ja. En spruta om han har ont. Men annars räcker sjukgymnast. Ja just det. Nej. Ja.

Inte särskilt akut, alltså. Så tryckte han bort samtalet och tittade yrvaket mot mig.

– Var var jag?
– Mitt högra knä.
– Eh. Hm. Eh.
– Du sa att jag har en gammal meniskskada och artros och …
– Ja. Du har fått en smäll på knäskålen.
– Nej. Jag har inte fått en smäll på knäskålen. Jag har ont härnere på insidan, nedanför knät.
– Jaaa.

Jag ber om ursäkt för att jag är långrandig nu, men när jag bad om ordination och lite råd och anvisningar, blev det så konstigt.

– Så vad kan jag göra? Ska jag vila mig frisk eller använda knät?
– Du ska göra artrosträning, sjukgymnastik, inte spela basket, inte springa. Inte gå i trappor. Men äta aniinflammatiorisk medicin som diklofenak, ipren, voltaren och alvedon.
– Artrosträning har jag hållit på med sedan flera år för vänstran, så det kan jag. Men sa du alvedon? Den är väl inte antiiflammatorisk?
– Nej, men de andra är det. Men du får bara äta i tio dagar, max två veckor.
– Ja, men det har jag ju redan gjort i så fall. (Jag pekade vagt mot min journal.) Jag blev ordinerad en diklofenak-kur. Nu måste jag ta en paus.
– Ja, då får du äta alvedon.
– Men varför ska jag göra det? Den är ju inte inflammationsdämpande.
– Nej, men diklofenak, ipren, voltaren och alvedon är det.
– Alvedon?
– Nej, men dom andra är det.
– Du sa det. Varför ska jag då äta alvedon?
– Du har väl ont?
– Åjovars. Så … vad är min diagnos?
– Blåmärke. På insidan. Vila i sex till åtta veckor. Du kan cykla, men inte uppför backar. Inte springa.
– Blåmärke på skelettet!
– Ja, blåmärke på skelettet.

Efterspel:

Jag förstod nu att det var dags att hålla käft och halta hem. Det där med ”blåmärke på skelettet” kallas även benmärgsödem och är det nya svarta inom medicinen, har jag lärt mig. (Berätta gärna för mig om detta. Finns det ens? Själv tror jag ju att jag har en bristning i ett ledband – att jag har vrickat knät.)

Sådärja. Det blir inget basketspel i sommar och verkligen inte någon tågluff heller. Jag får cykla på friidrottsbanor och göra sit ups, helt enkelt.

Det här är ju väldigt obackigt. Och jättekul, verkligen jätte. Fullt med basketbollar. Not.

Uppdatering 8 maj

Jag har lyckats få tag i utlåtandet!

Glasklart.

98 kommentarer

Andra knät pajade!

Publicerat av Lotten Bergman den 19 maj 2018 12:59

Jag har inga knän kvar!

(Hej alla nytillkomna läsare: 2012 föll jag på en scen och skadade menisken i vänsterknät. Sedan dess har jag opererats två gånger och gått på smärtstillande och skrivit så mycket om knät att det nog räcker till något motsvarande Satansverserna.)

När jag numera spelar basket, går det inte fort. Men då hinner jag å andra sidan tänka ut snillrika passningar och dyka upp som gubben i lådan på oväntade ställen när jag äntligen har haltat mig upp i anfall. Och så är jag en jävel på vänsterlayup (lay up = forntidens tvåtaktare), eftersom man då tar avstamp med högerbenet.

Men ack. I torsdags såg jag i ena sekunden ut så här när vi spelade EBA-turneringen:

Andra matchen. Jag hjälps av Artonåringen ut från planen med lindat högerknä. (Observera våra snygga, nya New York-basketskor.)

Jag sprang ju bara lite med bollen, stannade för ett hoppskott och …

KNÄPP!

… sa det i högerknäet. Höger! Va? Det är ju inte där jag har ont! Högerknät är ju mitt stöd i lifvet, mitt hjärtas kärlek, kraften och trösten samt det som jag ska luta mig mot under de resterande åren jag har på denna jord!

Men precis som när man numera vrickar foten i idrottssammanhang, fick jag snabb hjälp, linda och stöd samt blev hemkörd av mina vuxna, basketspelande barn på plats.

En av de unga pojkarna i turneringen tar min skada och min hand mycket allvarligt. (Förklaring: jag har svarta knäskydd som är gröna på insidan. Det nyskadade knät är hårt lindat, och knäskyddet sitter nu nere vid fotknölen, utåinvänt.)

Dagen efter ringde jag till alla instanser som ringas skulle, och fick rådet att sätta mig på akuten eftersom jag inte på några villkor kunde stödja på högerbenet – och därför fick ta mig fram med hjälp av kryckor och hoppa på det ju dåliga vänsterknät. Tvärtemot alla ordningsregler tog vi där bilder på haltandet och väntandet.

Till höger ses min akutkompis Pelle och hans mystiska knäskada.

Undersökningen och röntgenbilderna gav inget som helst resultat, annat än att jag som vanligt fick veta att mina knän är jättejättestarka och att alla ledband och benbitar sitter där de ska. Läkaren gav instruktioner:

– Ta inflammationsdämpande Diklofenak på maxdos och linda knät.
– Men drabbades jag alltså mitt i steget av en inflammation klockan halv åtta igår?
– Vi kan inte se något fel. Remiss till magnetröntgen, du får tid inom sex veckor.
– Men jag kan verkligen inte stödja på benet.
– Vi kan inte göra mer än så här.

När jag beklagade mig hos alla jag känner (och faktiskt inte känner) under fredagseftermiddagen, fick jag allehanda råd om egenremisser och dropin-MR, men för att kunna göra detta, måste jag ha min remiss. Så här sa alla:

– Ring till akuten och be dem skicka remissen till dig.

Så det gjorde jag. Men på akuten fattade de absolut ingenting.

– Skicka remiss, jag har då aldrig …? Vi kan inte skicka din remiss till dig. Vi har inte remissen, den är ju på ortopeden. Du borde ringa till ortopeden, men där finns det ju ingen kvar så här klockan 14 en fredag. Vänta ska jag höra med läkaren som undersökte dig.

Under väntpausen längtade jag intensivt efter papper och penna för att skriva ner allt som sades, men eftersom jag inte kan ta mig fram med saker i händerna och ryggsäcken inte fanns i närheten, är alla repliker tagna ur minnet.

– Nej, han är inte kvar. Men jag pratade med en kollega som sa att remissen ju har gått iväg till röntgen, och att det ju är dem du ska prata med. Jag kopplar dig dit.

Klick.

– Växeln.
– Jag skulle bli kopplad till röntgen.
– Ringer du i tjänsten?
– Tjänsten?
– Eller är du patient?
– Jag är patient.
– Ett ögonblick.

Klick.

– Radiologen. Våra telefontider är nu stängda. Tryck 1 om du vill komma till våra drop-in-tider och 2 och du vill komma till våra telefontider.

Jag tryckte på ettan.

– Drop-in på radiologen kommer att stängas från och med den 1 november 2017. Detta gäller inte dig som redan har fått en tid för drop in-besök. Återkom nästföljande vardag.

Okej.

Eftersom det enligt läkarvetenskapen inte är något fel på varken det ena eller det andra knät, lutade jag mig mot min djefla man och de två kryckorna och – som planerat – åkte iväg till Carl Larsson-gården, där jag nu sitter parkerad i det här underbara köket.

Titta t.ex. på den gröna byrån till vänster och krokfästet under fläkten.

Fly mig en sådan här för att nipper och skräp som jag måste sortera!

Precis som på Carl Larssons målning, är spiskåpan alldeles knögglig.

Fortsättning följer med all säkerhet; inget av knäna vet ju att jag är anmäld till en basketturnering i Spanien i juli. Jag funderar på att endera dagen prata med dem om detta faktum och be dem att ta sig i meniskerna samt skärpa sig.

65 kommentarer

En ö, två irländare & tre köer (dag 10 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 2 maj 2018 16:33

Sista dagen i New York var en komplett dag eftersom planet inte lyfte förrän kl 22. Mycket bra planering av flygbolaget eller vem det nu är som bestämmer. Jag satte mig ner och på skoj och kollade vad jag skulle göra denna sista dag – och kom inte på något. Därför tog jag fram en karta och ringade med grönt in ställen som jag hade besökt, utforskat eller undersökt med lupp. Jag borde ha kollat in Harlem och Bronx mer, förstås. Hm. Och ge Brooklyn ytterligare en chans? Nä. Men! Plötsligt såg jag en öde ö!

(Den var ju inte alls öde. Men det var så jag inbillade mig att den skulle se ut.)

Gröna ringar: utforskade ställen. Röd pil: Steinway Street, där jag bodde. Blå pil: den obebodda ön! (Kartan.)

Roosevelt Island, som den heter, är bara 240 meter bred och 3 km lång, men där bor ändå 10 000 människor.

Den sydligaste delen ser ut så här, så här kan ju ingen bo.

Gräsmattan på bilden ovan är Franklin D. Roosevelt Four Freedoms Park, som ritades av Louis Kahn 1972, men som inte kom att iordningställas och invigas förrän 2012 eftersom pengar saknades. Därför har den liksom ett platt 70-talsstuk. (Herr Kahn själv dog inne på en toa på Penn Station 1974.)

Den näst sydligaste delen ser ut så här, så där kan ju ingen heller bo.

Ruinen är ett f.d. smittkoppssjukhus från 1856, som från 1956 tilläts förfalla på detta bedrövliga sätt så att det nu inte går att renovera om inte någon skjuter till fnutton miljoner kronor för stabilisering. Men … det är väl vackert där det står som ett monument över flydda tider?

Det här är vakten Andy, som berättade allt om parken och ruinen för mig. Hans skägg påminner om Lasse Holmqvists frisyr, men jag kom mig inte för att fråga om orsaken.

Längs ”strandpromenaden” på Roosevelt Island såg jag detta. Det visade sig att de unga tu, inflyttade från Irland, satt och tittade på en långfilm där inne i mörkret. (Avengers.)

Plötsligt tvärstannade jag. En gammal bil! Så underligt! Alla bilar inne i down town N.Y. är nya, stora, nytvättade och väldigt tysta samt (antar jag) miljövänliga. Det luktar inte avgaser, det bullrar inte – även om det är ett jävla liv av alla biltutor och trafikpolisvisslor.

Men det här är ju en typisk amerikanare – från slutet av 1970-talet, eller?

Jag stannade till under Ed Koch Queensboro Bridge för att fotografera och sedan placera under rubriken ”mäktiga ting”, när en liten farkost dök upp i högerkanten. En linbana? Här? Va?

Japp – Roosevelt Island Tramway! Som ingår i buss- och tunnelbanesystemet så att man får åka gratis på sitt turistkort. Jag och massa cyklar, pendlare och barn stod i en effektiv kö för att sedan snabbt kliva in i den gungande lilla lådan – och jag var så hänförd att jag helt glömde bort att ta vackra bilder.

När vi nästan var framme på 1st Avenue, klämde jag av några sådana här som bevis, bara.

Utan mål och mening vandrade jag sedan in på Barnes & Noble, som ju är en liten nätt boklåda.

Dock köpte jag inte ens en enda liten trycksak. Det är så överväldigande stort. (Hoppas att de som tittar på filmerna som tas med övervakningskameran där i taket hade roligt åt mitt klättrande och bänglande.)

Värt att notera är att man som hemlös kan sätta sig/lägga sig inne på Barnes & Noble så länge man läser och uppför sig. (Min tolkning.)

Mätt på intrycken, tog jag buss till East Village för att drälla lite mer i de kvarteren. Busschauffören tutade och tutade frustrerat hela vägen söderut. Ni ser här på bilden hur man tar sig av bussen.

På en gata i de södra delarna av New York stod en enorm kö-klump utanför en lokal som hade prytts med många blommor. Jag försökte prata med folk i kön, men de var inte på humör. De ville vara där inne och … lukta på blommorna?

Aha. Blommorna är manga, inte många. Nu får jag nog skäll av barnen för att jag okunnig vad gäller Takashi Murakamis konst. Nåja, ungdomen av idag kan ju nästan inte skilja på Phil Mahre och Andreas Wentzel, så de ska inte snacka.

Min promenad i East Village var tuff. Vädret slog nämligen om från grått och 10 °C till gassande solsken och säkert uppåt 25 °C. Och där gick jag i svarta jeans, t-shirt, hoodie och jacka samt tung ryggsäck. Folk runtomkring mig hade antingen dunjacka eller linne och shorts, och alla bar de plötsligt på enorma vattenflaskor som de sög kraft ur som små barn med vällingflaska.

Svårt att motstå för en loppistoka. Kan jag kanske köpa svala kläder här? tänkte jag.

Men inne i denna second hand-butik var allt faktiskt jättejättefult. Eller vad säger ni om dessa hot pants från 70-talet?

Strax väster om Tompson Square Park dök ännu en kö upp.

Jag tog snabbt en bild och kikade nyfiket på utbudet. Då kom en ilsken kvinna fram och sa att jag inte skulle stirra.

Det visade sig att kön ledde till matutdelning åt hemlösa och allmänt fattiga människor. Eftersom jag inte visste det, hann jag registrera och analysera vilka som stod i kön och kan därför berätta att det var precis alla kategorier: barn, vuxna, mentalt sjuka, krigsveteraner, hipsters, storväxta, pyttesmå, välklädda, oklädda och hundar. (Naturligtvis är de indelade i kategorier via mina svenska ögon: en svensk hipster-look behöver inte betyda att det är en amerikansk hipster.)

Och hur är det med knät efter allt detta vandrande, undrar väl allmänheten? Jo, förutom att jag ju har den där gamla meniskskadan som inte verkar vilja läka, har jag förmodligen drabbats av iliotibialbandssyndrom. Eller ”löparknä” – som man kan få utan att ha tsgit ett enda löpsteg, måste jag tillägga. Vad gör man då? Man googlar och finner: ”Prognosen är god och så många som upp till 94 % av alla drabbade svarar bra på icke kirurgisk behandling som exempelvis vila, stretchning och fysioterapi.”

Alltså ställer jag mig under promenaderna i olika stretch-ställningar och ser ytterst underlig ut. Vilket alla andra i N.Y. också gör, så jag smälter in finfint.

I en av tunnelbanenedgångarna stötte jag plötsligt på ett pyttelitet konstverk till min ära.

Ni ser? Det är jag med plommonstopet som står och stretchar. (Vet inte riktigt vem den hjälpande, bystiga damen är.)

Google igen: ”Man försöka bli av med skadan själv genom att vila från den aktivitet som framkallar smärtan.”

Well, okej, inte så svårt; jag lär inte åka till N.Y. igen på bra länge!

16 kommentarer

Knävelrapport #437

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2017 23:59

Bekymrade båskommentatorer frågar mig understundom hur det står till med knäna.

Då tar jag på mig tvångströja, munkavle och knäskydd samt våtvärmande omslag och försöker att inte lägga ut texten eftersom den är så jädra trist sedan den där dagen 2012 när jag trillade omkull och pajade menisken på scenen i Folkets hus i Umeå.

Men nu skådar jag en morgondag. Efter operationen den 17 augusti 2017 blev allt bra i ett par veckor, sedan gick allt åt helvete eftersom den bortopererade menisken (till synes) uppstod från de döda. Jag haltade och led. Men … det är inte meniskont egentligen – det är bara en jättestor muskelfästesinflammation som omfamnar en sena på insidan av benet, strax under knät!

Heureka! Hurra! Skål! Pukor och trumpeter! Aj!

Nu går jag hos inte mindre än två olika sjukgymnaster som får rapporter om varandras råd och aktiviteter.

• En är gratis (det är gratis med landstingsanslutna sjukgymnaster och fysioterapeuter i Sörmland), och han rynkar pannan, talar allvar med mig, masserar låret så att jag blir gul och blå, ger mig massa muskelövningar och blir inte alls imponerad när jag gör precis som han säger.
• Den andra behandlar mig med laser som ska ta bort svullnaden och stötvåg som ska minska inflammationen. Hon kostar skjortan, lyssnar tålmodigt på mitt babbel och är glad och nöjd med nästan allt jag gör.

Och så har hon ju den där underbara kinokinetistosiska tejpen som heter nåt helt annat.

Men vad har jag på låret där på bilden ovan? Det ser ju ut som en elchocksapparat! (Allmänheten blir bekymrad och undrar vad det är för stollerier som ska komplettera toklasern och galenskapsstötvågen.)

Det är elektroder som går till en apparat som heter Compex och som till min enorma förvåning används av all världens idrottsatletsproffs. Och mig, dårå.

– Bzzzzzzzz! säger apparaten och ger order till musklerna att spänna sig.
– Ajajajajajajajaj! skriker alla mina smärtreceptorer eftersom de inte alls gillar känslan.
– Moahahahahaaaaaaa, säger jag som skiter fullständigt i all smärta som inte sitter i knäregionen.

Anledningen till att muskelfästes-sens-inflammationen slog till är nämligen att min lårmuskel strax ovanför det onda knät är helt förtvinad; på fem år har jag inte använt den normalt. Vid alla basketövingar, alla promenader och alla dansskuttstillfällen har jag kompenserat med andra benet såpass att det onda benets muskler bara har lagt av. När jag plötsligt efter operationen kunde börja gå normalt igen, sa benet:

– WTF! Vabaha? Sluta! Det här känner jag inte igen! Stå still! Halta som förut! Stopp, annars inflammerar jag dig i ett fäste!

QED.

16 kommentarer

Jag går som en indian

Publicerat av Lotten Bergman den 14 oktober 2017 23:02

Plötsligt pratar alla (definitionsfråga förstås) om hur det kommer sig att vi går som vi går.

För så här med hälen pang i marken först, gick vi ju inte alls för 500 år sedan. Ahaaaaa, tänker ni och minns hur jag skrev om de tokiga 100 åren när vi inte hade höger- och vänsterskor; nästan alla skor var då identiska, oavsett vilken fot som skulle i.

Men njae, nu handlar det om hur vi ju inte hade hårda skor med klack förrän på 1500-talet. (Träskor fanns dock i Nederländerna på 1200-talet. I Sverige nämns tollorna inte i tryckta källor förrän 1496.)

Tänk hur ni går barfota på en grusgång. Aj, aj, aj, säger ni och minns hur ni som småbarn sprang obehindrat på allt, inklusive glödande kol. Men visst sätter ni i ert barfotaminne nu ner fotbladet före hälen? Prova!

[provpaus]

Känner ni er lite fåniga? Som balettdansöser? Yup, så är det. Sådär gick man alltså innan de hårda skorna uppfanns!

~~Nu kan ni – om ni är nyfikna eller inte tror mig – kolla på den här videon med kramsande grusgångar och en man iklädd mockasinmjuka skor.~~ Det kan ni inte alls, för den videon försvann! Här kommer samma budskap på ett oerhört mycket tristare sätt utan kramsande grusgångar och med bedrövlig musik. (Stäng av ljudet.)

Och nu till mitt (jävla) knä. Jag skrev ju häromdan att det gör mer ont trots operationen. Men vet ni vad som händer om jag trippar omkring som mannen i videon?

– Det gör inte lika ont!

Trippetripp, trippar jag och kan inte fara fram som ett jehu eftersom jag

måste koncentrera mig
får ont om det går för snabbt
vill försöka vara någorlunda gåkonsekvent i en vecka i alla fall
har hört av en fysioterapeut att jag har muskelfäste- eller seninflammation och att det här inte alls är en dum idé.

58 kommentarer

Knät gör ont

Publicerat av Lotten Bergman den 1 oktober 2017 15:34

Det nyopererade knät (17/8) gör ont. Mer ont än för två veckor sedan, men mindre ont än före operationen. Jag gör mina fysioterapeutiska övningar som jag ska. Men vaff… jag skulle ju dunka, dansa jitterbugg och stappla upp på Himalaya redan igår, hade jag tänkt.

Då kan man förstås påtala att det finns människor som det är mer synd om, vilket ju är en självklarhet som inte piggar upp alls.

Fly mig istället en hovnarr! Berätta en rolig historia! Öppna champagnen! Eller, vänta, här har vi sådant som är uppiggande …

Sådärja. Nu är jag inte riktigt lika bekymrad längre. Jag har nämligen kommit på att jag helt enkelt är Rom. Inte den här:

Nej, just nu är jag som Rom på 200-talet: ledsen över forna stordåd, flödande vin och vita pelare. Jag kravlar förstås i leran, men gör det som soldat Bom med ett leende.

Jag ska fortsätta simma som Doris i Hitta Nemo och tänka som Paul McCartneys pappa: ”Put it there [sträcker fram handen] if it weighs a ton.”

Mitt knä-Colosseum ligger kanske i ruiner, men är vackert i kvällsljus. (CC BY-SA 2.5)

Verkmästaren i knät har bara tappat en hammare bakom knäskålen, förlagt förstoringsglaset och råkat ta salt istället för socker i cementblandningen.

30 kommentarer