Hoppa till innehåll

Etikett: knä

Knävlarna, del 3 174

(Jag vågar nästan inte skriva det här. Men [sssschhhhhh!] det känns faktiskt lite bättre i knäna. Men ta i trä och peppar peppar, tyst alla.)

Jo, det är ju som på det viset (nu kommer en kort rekapitulation) att jag sedan ett fall på scen under en föreläsning 2012 har haft så rysligt ont i vänster knä. Jag har opererats två gånger och därefter PANG fått ont i höger knä 2018 och … sedan inte rapporterat mer.

Men två saker har hänt.

1.
Jag gick till en sjukgymnast som inte sa

  • simma
  • vila
  • akupunktera
  • ge upp
  • elektrificera
  • stötvågsreparera
  • laserbehandla
  • lägg varma omslag på
  • be en bön.

Hon sa helt enkelt bara ”träna”.

– Gör djupa knäböj, gör tåhävningar, stå på ett högt trappsteg (oj) och gör så här så att det (aj) sätter igång lårmuskulaturen (say what), res dig upp från sittande med bara ett ben i golvet (AAAJ!) och gör liggande höga lyft med magen spänd – MAGEN SPÄND SA JAG! – och avsluta med massa hopp (men förihelvete) och sedan tar du den här bollen som väger ett ton och dunkar den i väggen 20 gånger (wtf), varefter du tar bollen som nu vips väger två ton och höjer den på raka armar ovanför huvudet och så gör du utfallssteg fram och tillbaka. Repetera tre gånger.
– Eh. Va? Utfallssteg? Har jag junte gjort sedan 2001.

Så nu har jag gjort dessa övningar i fyra månader. Två gånger i veckan med sjukgymnasten, tre gånger i veckan hemma i vardagsrummet. Huff och puff samt stånk.

2.
Jag har dessutom lärt mig att gå normalt och hasar mig inte längre fram som en 98-åring. Numera trippar och springer samt marscherar jag fram som en 105-åring. Min gåstil har under sex år präglats av att jag liksom har trippat med små myrsteg med fotbladet först, för att det har gjort mindre ont. Lika fjantigt har jag sprungit på basketträningarna. Då har lårmuskulaturen försvunnit – och det är den jag nu försöker bygga upp fastän det gör ont. Ibland kan jag även på stadens gator och torg ses gå ungefär som John Cleese ser ut på bild 8 ovan. (Fast inte med balettfot.)

Operationen 2013 är den stora knäboven. Kirurgen, som heter E*ia* R*mi (jag vågar inte skriva ut namnet eftersom han har ett otrevligt entourage som då kliver in och försvarar honom), har tydligen blivit anmäld till IVO mer än 100 gånger – men fortsätter att operera sönder knän, höfter och axlar och blir inte stoppad trots att både radio och tidningar är honom på spåren. Men vänta bara.

Imorrn ska jag till Stockholm och kolla båda knäna med både vanlig röntgen och magnetkamera, för enligt expertisen (min ungefär 20:e kontakt med vården sedan operationen) ska jag verkligen inte ha så här ont i knäna, så ung som jag är.

Jag ber att få upprepa att jag är så himla ung. Yes. Ha.

Kommen så här långt inser ni alla att det är bedrövligt synd om mig och så ser ni framför er hur jag lider alla helvetes kval och att knävlarna borde spärras in, amputeras, dopas eller i alla fall höttas med näven åt. Men kolla då vad jag gjorde i både måndags och onsdags!

Jag spelade basket! (Det är jag till vänster, som tar selfien och inte kan sluta le.)

Jag kan förvisso inte springa rakt fram och verkligen inte på några som helst villkor tvärstanna och vända på en femöring. Men jag kan hoppa lite, passa mycket, skjuta och slajda!


Den här sidledesrörelsen (slajding) är alltså plättlätt att utföra trots de trassliga knäna.

Rapport kommer i kommentatorsbåset!

Share
32 kommentarer

Spirella och jag på basketplanen i Spanien

Alla upprepar med dårars envishet att jag är för gammal för att spela basket och att jag måste inse mina begränsningar. (Även ni, mina kära läsare.) När jag skadade det friska knät den 17 maj, pang bom tjoff, insåg jag att det ju bara skulle bli coachande och solande under turneringen i Lloret de Mar förra veckan.

Men där hände plötsligt något förfärligt: vi hade bara fyra spelare dagen före en match. Vi försökte låna av de andra lagen från vår klubb, men de hade siktet inställt på att vinna sina grupper och kunde helt enkelt inte avvara några lirare.

– Ställ ut mig på planen! sa jag.
– Men … ditt knä? Och … ditt andra knä?
– Jag får helt enkelt gå. Jag kan ju knuffas och buffas i försvar.
– Men har du ens basketskorna med dig?
– Nope. Jag får spela i de här sladdriga små gympadojorna.
– Säkert …?
– Japp. Annars blir det ju ingen match.

För om man inte har fem spelare när matchen inleds, vinner motståndarna på W.O. med 20–0. Så jag klev ut på en basketplan för första gången på jättemånga veckor. Och hur kändes det?

Ser ni mitt lilla leende? (Och det fina, stabiliserande knäskyddet som skymtar bakom den röda elvans arm.)

Det fina knäskyddet har fått ett namn. Först tänkte jag att det kunde heta Lysistrate eller Florence eller kanske Magica de Hex, men så kom jag på att det stödjer knät så smidigt och följsamt med små valbensliknande plastbitar. Och så hjälpte Ökenråttan i kommentatorsbåset med det perfekta namnet: Spirella!

Spirella-annons (Husmodern 1935). Spirellas underbart smidiga fjädrar är minsann rostfria.

Efter uppkastet gick jag ner och ställde mig i mitten i ett zonförsvar. Det är faktiskt inte alls kul att spela zonförsvar; man vill spela man-man-försvar där man punktmarkerar en viss spelare.

Men jag kunde inte sluta le.

Det var meningen att jag skulle stå där i mitten och vara stor och skrika order som en målvakt ungefär – men rätt som det var, började jag röra mig lite hit och dit och glömde liksom bort att jag bara skulle vara immobil.

Här böjer jag till och med på benen som om jag skulle kunna hoppa. Vilket jag ju inte alls kan.

Anfallet fortsatte och tjejen på bilden ovan lyckades ta sig in i tresekundersområdet för att göra poäng. MEN DÅ KOM GAMLA TANT BERGMAN!

KLATJOFS! Här foular jag grovt genom att slå motståndaren rakt över armarna. (Min medspelare Maria spelar bättre försvar, för hon håller ju upp sin arm och får inte foul.)

När man får en foul blir man lite irriterad. Oftast tycker man att det är orättvist eller bannar sig själv för att man faktiskt har klantat sig. Men hur kände jag mig?

Så lycklig blev jag, att jag till och med höjde armarna i en segergest till mina lagkompisars stora glädje. De franska motståndarna undrade säkert vad vi nordbor anser om våra fouler.

Efter några minuter blev jag lite styv i korken och lyckades flera gånger trippa upp i anfall och agera passningsmaskin och rundningsstolpe. Det funkade bra så länge fransyskorna inte snodde bollen och vände spelet.

Här är jag och Spirella lite sena tillbaka i försvar och försöker gå snabbt som en gångare med vickande höfter. (Det är Artonåringen som kommer springande bakom mig – hon försöker stoppa fransyskan innan denna springer omkull mig.)

Vi förlorade matchen med tio poäng, men var allihop så oerhört nöjda med att i alla fall få spela. Särskilt jag.

Svettiga, härliga, glada Damer B i Eskilstuna Basket.

Hemresan från Spanien tog mer än ett dygn eftersom SJ-tågen inte var kompatibla med oss, men strunt samma. Hem kom vi – och vi såg till och med en resväska utan hjul på flygplatsen!

Den röda där! Inga hjul! (Det är ägarna som står och gestikulerar i förgrunden.)
Share
44 kommentarer

Knärapport 728: högerknäet

Hur var det nu – ortopedi är bara avancerad träslöjd?

Snabbrepris för alla med dåligt minne:

Sedan november 2012 (när jag föll på scen under en föreläsning) har jag haft stora problem med vänsterknäet, som har opererats två gånger – men ingen har kunnat säga varför jag har så inihelvete ont. Alla är dock överens om att mina knän är underbart starka och att alla ledband är fantastiska.

Den 17 maj 2018 sa det (på basketplanen) KNÄPP! i högerknäet, som sedan dess är svullet som på ett hästben. Det är liksom lår-lår-lår-KNÄÄÄÄ!-vad-vad-fot. På vanlig röntgen syntes inget, och på magnetkameraplåtarna som togs 28 maj, måste de ha sett något hemligt och fasansfullt eftersom det inte gick att få svar via telefon, mejl eller ens läsa i den digitala journalen.

Tyvärr är detta inte mitt knä, utan nån annans.

Tillbaka till nutiden:

Plötsligt i morse fick jag en återbudstid till ortopeden! Jag skrek JAA och HURRAAA till den stackars budbäraren, som på något sätt måste ha missförstått min glädje eftersom en helt annan människa ringde några timmar senare och sa att jag skulle få tala med chefen på ortopeden och framföra mina klagomål. Efter några förvirrade meningar, sa vi fnissande hejdå.

Jag och kryckorna anlände till ortopedlkiniken i god tid. Man vill ju hinna läsa informationen på alla viktiga skyltar och plöja alla Hemmets Veckotidningar i lugn och ro. En halvtimme efter den bokade tiden, kom en sköterska och berättade för alla att läkaren hade ”fastnat i operation”, men att det snart skulle bli vår tur. Sedan ropade hon upp patienter som inte var där.

– Eliot? Rune? Katrin? Filip? Muhammed?

Med uppfodrande blick tittade hon på mig, den enda kvinnan i rummet.

– Katrin? Katrin? Katrin?

Jag skakade på huvudet. I ett undersökningsrum vrålade ett litet barn. I min mage kurrade ett kurr.

– Nils? Peter? Axel? Anders? Katrin?
– Ni kanske läser ur morgondagens patientlista? sa jag.

Efter en timme hade jag läst skylten ”För allas trevnad, stäng av mobiltelefonen” 17 gånger och började fundera på att läsa barnböckerna eller de fackliga tidskrifterna eftersom ”alla Hemmets Veckotidningar” bara var fem till antalet. När väntan började kännas i gluteus maximus, var det plötsligt min tur! Inne i läkarens rum, bläddrades min journal fram på datorn.

– Du har ont i vänster knä.
– Ja. Men nu är jag faktiskt här för det högra.
– Högra? Jag måste läsa. Vänta.

Läkaren mumlade och läste halvhögt och sa förtjust ”åh, röntgen”, och tog fram röntgenbilderna som gjordes på akuten den 18 maj, men som ju inte visade något.

– Där syns inget, sa jag. Det var därför jag fick magnetka…
– Här syns inget.
– Kolla om du ser något på magnetkameraun…
– Du har gjort en magnetröntgen.

Här drog jag efter andan och svalde en lång föreläsning om att magnetkameraundersökningar inte är röntgen.

– Du har artros! sa läkaren.
– Förvånar mig inte, sa jag. (Men jag kan näppeligen ha drabbats av akut artros klockan halv åtta den 17 maj.)
– Här är en liten, gammal skada på menisken. Mycket liten. Gammal. Alla ledband ser bra ut. Lägg dig där så får jag känna.

Jag hoppade släpade mig upp på britsen och läkaren gjorde de ryck- och slitförsök som alla läkare gör strax innan de berömmer mig för mina starka knän.

– Alla brukar säga att jag har stark… försökte jag.
– Svullet. Ditt knä är mycket svullet.
– Jaaaaa.

Här kommer nu en lite läskig bild som visar hur svullet knät är. Man ser inte riktigt det hästiga, men ni fattar. Snyggt är det icke.

– Du har ont här?
– AJ. Jaaa.
– Hm. Men om jag vrider foten så här?

Läkaren vred foten än hit, än dit. Men näe. Ingen smärta. Läkaren började repetera sin analys medan hans telefon ringde:

– Du har RING! artros och en gammal RING! meniskskada på insidan RING! av knät.
– Okej.
RING! Ursäkta mig.

Läkaren svarade i telefonen. Jaja, han kanske måste in till sin besvärliga operation igen, tänkte jag. Han sa:

– Ja, ja. Nej. Ja. Nej, då behövs bara sjukgymnast. Nej. Ja. Ja. Inte alls. Jag rekommenderar sjukgymnast. Ja. En spruta om han har ont. Men annars räcker sjukgymnast. Ja just det. Nej. Ja.

Inte särskilt akut, alltså. Så tryckte han bort samtalet och tittade yrvaket mot mig.

– Var var jag?
– Mitt högra knä.
– Eh. Hm. Eh.
– Du sa att jag har en gammal meniskskada och artros och …
– Ja. Du har fått en smäll på knäskålen.
– Nej. Jag har inte fått en smäll på knäskålen. Jag har ont härnere på insidan, nedanför knät.
– Jaaa.

Jag ber om ursäkt för att jag är långrandig nu, men när jag bad om ordination och lite råd och anvisningar, blev det så konstigt.

– Så vad kan jag göra? Ska jag vila mig frisk eller använda knät?
– Du ska göra artrosträning, sjukgymnastik, inte spela basket, inte springa. Inte gå i trappor. Men äta aniinflammatiorisk medicin som diklofenak, ipren, voltaren och alvedon.
– Artrosträning har jag hållit på med sedan flera år för vänstran, så det kan jag. Men sa du alvedon? Den är väl inte antiiflammatorisk?
– Nej, men de andra är det. Men du får bara äta i tio dagar, max två veckor.
– Ja, men det har jag ju redan gjort i så fall. (Jag pekade vagt mot min journal.) Jag blev ordinerad en diklofenak-kur. Nu måste jag ta en paus.
– Ja, då får du äta alvedon.
– Men varför ska jag göra det? Den är ju inte inflammationsdämpande.
– Nej, men diklofenak, ipren, voltaren och alvedon är det.
– Alvedon?
– Nej, men dom andra är det.
– Du sa det. Varför ska jag då äta alvedon?
– Du har väl ont?
– Åjovars. Så … vad är min diagnos?
– Blåmärke. På insidan. Vila i sex till åtta veckor. Du kan cykla, men inte uppför backar. Inte springa.
– Blåmärke på skelettet!
– Ja, blåmärke på skelettet.

Efterspel:

Jag förstod nu att det var dags att hålla käft och halta hem. Det där med ”blåmärke på skelettet” kallas även benmärgsödem och är det nya svarta inom medicinen, har jag lärt mig. (Berätta gärna för mig om detta. Finns det ens? Själv tror jag ju att jag har en bristning i ett ledband – att jag har vrickat knät.)

Sådärja. Det blir inget basketspel i sommar och verkligen inte någon tågluff heller. Jag får cykla på friidrottsbanor och göra sit ups, helt enkelt.

Det här är ju väldigt obackigt. Och jättekul, verkligen jätte. Fullt med basketbollar. Not.

Uppdatering 8 maj

Jag har lyckats få tag i utlåtandet!

Glasklart.

Share
98 kommentarer

Andra knät pajade!

Jag har inga knän kvar!

(Hej alla nytillkomna läsare: 2012 föll jag på en scen och skadade menisken i vänsterknät. Sedan dess har jag opererats två gånger och gått på smärtstillande och skrivit så mycket om knät att det nog räcker till något motsvarande Satansverserna.)

Föreläsarens meniskkollaps 2012.

När jag numera spelar basket, går det inte fort. Men då hinner jag å andra sidan tänka ut snillrika passningar och dyka upp som gubben i lådan på oväntade ställen när jag äntligen har haltat mig upp i anfall. Och så är jag en jävel på vänsterlayup (lay up = forntidens tvåtaktare), eftersom man då tar avstamp med högerbenet.

Men ack. I torsdags såg jag i ena sekunden ut så här när vi spelade EBA-turneringen:

Första matchen. Lugnt och fint anfall.
Andra matchen. Jag hjälps av Artonåringen ut från planen med lindat högerknä. (Observera våra snygga, nya New York-basketskor.)

Jag sprang ju bara lite med bollen, stannade för ett hoppskott och …

KNÄPP!

… sa det i högerknäet. Höger! Va? Det är ju inte där jag har ont! Högerknät är ju mitt stöd i lifvet, mitt hjärtas kärlek, kraften och trösten samt det som jag ska luta mig mot under de resterande åren jag har på denna jord!

Men precis som när man numera vrickar foten i idrottssammanhang, fick jag snabb hjälp, linda och stöd samt blev hemkörd av mina vuxna, basketspelande barn på plats.

En av de unga pojkarna i turneringen tar min skada och min hand mycket allvarligt. (Förklaring: jag har svarta knäskydd som är gröna på insidan. Det nyskadade knät är hårt lindat, och knäskyddet sitter nu nere vid fotknölen, utåinvänt.)

Dagen efter ringde jag till alla instanser som ringas skulle, och fick rådet att sätta mig på akuten eftersom jag inte på några villkor kunde stödja på högerbenet – och därför fick ta mig fram med hjälp av kryckor och hoppa på det ju dåliga vänsterknät. Tvärtemot alla ordningsregler tog vi där bilder på haltandet och väntandet.

Till höger ses min akutkompis Pelle och hans mystiska knäskada.

Undersökningen och röntgenbilderna gav inget som helst resultat, annat än att jag som vanligt fick veta att mina knän är jättejättestarka och att alla ledband och benbitar sitter där de ska. Läkaren gav instruktioner:

– Ta inflammationsdämpande Diklofenak på maxdos och linda knät.
– Men drabbades jag alltså mitt i steget av en inflammation klockan halv åtta igår?
– Vi kan inte se något fel. Remiss till magnetröntgen, du får tid inom sex veckor.
– Men jag kan verkligen inte stödja på benet.
– Vi kan inte göra mer än så här.

När jag beklagade mig hos alla jag känner (och faktiskt inte känner) under fredagseftermiddagen, fick jag allehanda råd om egenremisser och dropin-MR, men för att kunna göra detta, måste jag ha min remiss. Så här sa alla:

– Ring till akuten och be dem skicka remissen till dig.

Så det gjorde jag. Men på akuten fattade de absolut ingenting.

– Skicka remiss, jag har då aldrig …? Vi kan inte skicka din remiss till dig. Vi har inte remissen, den är ju på ortopeden. Du borde ringa till ortopeden, men där finns det ju ingen kvar så här klockan 14 en fredag. Vänta ska jag höra med läkaren som undersökte dig.

Under väntpausen längtade jag intensivt efter papper och penna för att skriva ner allt som sades, men eftersom jag inte kan ta mig fram med saker i händerna och ryggsäcken inte fanns i närheten, är alla repliker tagna ur minnet.

– Nej, han är inte kvar. Men jag pratade med en kollega som sa att remissen ju har gått iväg till röntgen, och att det ju är dem du ska prata med. Jag kopplar dig dit.

Klick.

– Växeln.
– Jag skulle bli kopplad till röntgen.
– Ringer du i tjänsten?
– Tjänsten?
– Eller är du patient?
– Jag är patient.
– Ett ögonblick.

Klick.

– Radiologen. Våra telefontider är nu stängda. Tryck 1 om du vill komma till våra drop-in-tider och 2 och du vill komma till våra telefontider.

Jag tryckte på ettan.

– Drop-in på radiologen kommer att stängas från och med den 1 november 2017. Detta gäller inte dig som redan har fått en tid för drop in-besök. Återkom nästföljande vardag.

Okej.

Eftersom det enligt läkarvetenskapen inte är något fel på varken det ena eller det andra knät, lutade jag mig mot min djefla man och de två kryckorna och – som planerat – åkte iväg till Carl Larsson-gården, där jag nu sitter parkerad i det här underbara köket.

Titta t.ex. på den gröna byrån till vänster och krokfästet under fläkten.
Fly mig en sådan här för att nipper och skräp som jag måste sortera!
Precis som på Carl Larssons målning, är spiskåpan alldeles knögglig.

Fortsättning följer med all säkerhet; inget av knäna vet ju att jag är anmäld till en basketturnering i Spanien i juli. Jag funderar på att endera dagen prata med dem om detta faktum och be dem att ta sig i meniskerna samt skärpa sig.

Share
65 kommentarer

En ö, två irländare & tre köer (dag 10 i N.Y.)

Sista dagen i New York var en komplett dag eftersom planet inte lyfte förrän kl 22. Mycket bra planering av flygbolaget eller vem det nu är som bestämmer. Jag satte mig ner och på skoj och kollade vad jag skulle göra denna sista dag – och kom inte på något. Därför tog jag fram en karta och ringade med grönt in ställen som jag hade besökt, utforskat eller undersökt med lupp. Jag borde ha kollat in Harlem och Bronx mer, förstås. Hm. Och ge Brooklyn ytterligare en chans? Nä. Men! Plötsligt såg jag en öde ö!

(Den var ju inte alls öde. Men det var så jag inbillade mig att den skulle se ut.)

Gröna ringar: utforskade ställen. Röd pil: Steinway Street, där jag bodde. Blå pil: den obebodda ön! (Kartan.)

Roosevelt Island, som den heter, är bara 240 meter bred och 3 km lång, men där bor ändå 10 000 människor.

Den sydligaste delen ser ut så här, så här kan ju ingen bo.

Gräsmattan på bilden ovan är Franklin D. Roosevelt Four Freedoms Park, som ritades av Louis Kahn 1972, men som inte kom att iordningställas och invigas förrän 2012 eftersom pengar saknades. Därför har den liksom ett platt 70-talsstuk. (Herr Kahn själv dog inne på en toa på  Penn Station 1974.)

Den näst sydligaste delen ser ut så här, så där kan ju ingen heller bo.

Ruinen är ett f.d. smittkoppssjukhus från 1856, som från 1956 tilläts förfalla på detta bedrövliga sätt så att det nu inte går att renovera om inte någon skjuter till fnutton miljoner kronor för stabilisering. Men … det är väl vackert där det står som ett monument över flydda tider?

Det här är vakten Andy, som berättade allt om parken och ruinen för mig. Hans skägg påminner om Lasse Holmqvists frisyr, men jag kom mig inte för att fråga om orsaken.
Längs ”strandpromenaden” på Roosevelt Island såg jag detta. Det visade sig att de unga tu, inflyttade från Irland, satt och tittade på en långfilm där inne i mörkret. (Avengers.)

Plötsligt tvärstannade jag. En gammal bil! Så underligt! Alla bilar inne i down town N.Y. är nya, stora, nytvättade och väldigt tysta samt (antar jag) miljövänliga. Det luktar inte avgaser, det bullrar inte – även om det är ett jävla liv av alla biltutor och trafikpolisvisslor.

Men det här är ju en typisk amerikanare – från slutet av 1970-talet, eller?
Jag stannade till under Ed Koch Queensboro Bridge för att fotografera och sedan placera under rubriken ”mäktiga ting”, när en liten farkost dök upp i högerkanten. En linbana? Här? Va?

Japp – Roosevelt Island Tramway! Som ingår i buss- och tunnelbanesystemet så att man får åka gratis på sitt turistkort. Jag och massa cyklar, pendlare och barn stod i en effektiv kö för att sedan snabbt kliva in i den gungande lilla lådan – och jag var så hänförd att jag helt glömde bort att ta vackra bilder.

När vi nästan var framme på 1st Avenue, klämde jag av några sådana här som bevis, bara.

Utan mål och mening vandrade jag sedan in på Barnes & Noble, som ju är en liten nätt boklåda.

Dock köpte jag inte ens en enda liten trycksak. Det är så överväldigande stort. (Hoppas att de som tittar på filmerna som tas med övervakningskameran där i taket hade roligt åt mitt klättrande och bänglande.)

Värt att notera är att man som hemlös kan sätta sig/lägga sig inne på Barnes & Noble så länge man läser och uppför sig. (Min tolkning.)

Mätt på intrycken, tog jag buss till East Village för att drälla lite mer i de kvarteren. Busschauffören tutade och tutade frustrerat hela vägen söderut. Ni ser här på bilden hur man tar sig av bussen.
På en gata i de södra delarna av New York stod en enorm kö-klump utanför en lokal som hade prytts med många blommor. Jag försökte prata med folk i kön, men de var inte på humör. De ville vara där inne och … lukta på blommorna?

Aha. Blommorna är manga, inte många. Nu får jag nog skäll av barnen för att jag okunnig vad gäller Takashi Murakamis konst. Nåja, ungdomen av idag kan ju nästan inte skilja på Phil Mahre och Andreas Wentzel, så de ska inte snacka.

Min promenad i East Village var tuff. Vädret slog nämligen om från grått och 10 °C till gassande solsken och säkert uppåt 25 °C. Och där gick jag i svarta jeans, t-shirt, hoodie och jacka samt tung ryggsäck. Folk runtomkring mig hade antingen dunjacka eller linne och shorts, och alla bar de plötsligt på enorma vattenflaskor som de sög kraft ur som små barn med vällingflaska.

Svårt att motstå för en loppistoka. Kan jag kanske köpa svala kläder här? tänkte jag.
Men inne i denna second hand-butik var allt faktiskt jättejättefult. Eller vad säger ni om dessa hot pants från 70-talet?

Strax väster om Tompson Square Park dök ännu en kö upp.

Jag tog snabbt en bild och kikade nyfiket på utbudet. Då kom en ilsken kvinna fram och sa att jag inte skulle stirra.

Det visade sig att kön ledde till matutdelning åt hemlösa och allmänt fattiga människor. Eftersom jag inte visste det, hann jag registrera och analysera vilka som stod i kön och kan därför berätta att det var precis alla kategorier: barn, vuxna, mentalt sjuka, krigsveteraner, hipsters, storväxta, pyttesmå, välklädda, oklädda och hundar. (Naturligtvis är de indelade i kategorier via mina svenska ögon: en svensk hipster-look behöver inte betyda att det är en amerikansk hipster.)

Och hur är det med knät efter allt detta vandrande, undrar väl allmänheten? Jo, förutom att jag ju har den där gamla meniskskadan som inte verkar vilja läka, har jag förmodligen drabbats av iliotibialbandssyndrom. Eller ”löparknä” – som man kan få utan att ha tsgit ett enda löpsteg, måste jag tillägga. Vad gör man då? Man googlar och finner: ”Prognosen är god och så många som upp till 94 % av alla drabbade svarar bra på icke kirurgisk behandling som exempelvis vila, stretchning och fysioterapi.”

Alltså ställer jag mig under promenaderna i olika stretch-ställningar och ser ytterst underlig ut. Vilket alla andra i N.Y. också gör, så jag smälter in finfint.

I en av tunnelbanenedgångarna stötte jag plötsligt på ett pyttelitet konstverk till min ära.

Ni ser? Det är jag med plommonstopet som står och stretchar. (Vet inte riktigt vem den hjälpande, bystiga damen är.)

Google igen: ”Man försöka bli av med skadan själv genom att vila från den aktivitet som framkallar smärtan.”

Well, okej, inte så svårt; jag lär inte åka till N.Y. igen på bra länge!

En av alla stretchande New York-bor.
Share
16 kommentarer

Knävelrapport #437

Bekymrade båskommentatorer frågar mig understundom hur det står till med knäna.

Då tar jag på mig tvångströja, munkavle och knäskydd samt våtvärmande omslag och försöker att inte lägga ut texten eftersom den är så jädra trist sedan den där dagen 2012 när jag trillade omkull och pajade menisken på scenen i Folkets hus i Umeå.

– AJ!

Men nu skådar jag en morgondag. Efter operationen den 17 augusti 2017 blev allt bra i ett par veckor, sedan gick allt åt helvete eftersom den bortopererade menisken (till synes) uppstod från de döda. Jag haltade och led. Men … det är inte meniskont egentligen – det är bara en jättestor muskelfästesinflammation som omfamnar en sena på insidan av benet, strax under knät!

Heureka! Hurra! Skål! Pukor och trumpeter! Aj!

Nu går jag hos inte mindre än två olika sjukgymnaster som får rapporter om varandras råd och aktiviteter.

• En är gratis (det är gratis med landstingsanslutna sjukgymnaster och fysioterapeuter i Sörmland), och han rynkar pannan, talar allvar med mig, masserar låret så att jag blir gul och blå, ger mig massa muskelövningar och blir inte alls imponerad när jag gör precis som han säger.
• Den andra behandlar mig med laser som ska ta bort svullnaden och stötvåg som ska minska inflammationen. Hon kostar skjortan, lyssnar tålmodigt på mitt babbel och är glad och nöjd med nästan allt jag gör.

Och så har hon ju den där underbara kinokinetistosiska tejpen som heter nåt helt annat.

Men vad har jag på låret där på bilden ovan? Det ser ju ut som en elchocksapparat! (Allmänheten blir bekymrad och undrar vad det är för stollerier som ska komplettera toklasern och galenskapsstötvågen.)

Det är elektroder som går till en apparat som heter Compex och som till min enorma förvåning används av all världens idrottsatletsproffs. Och mig, dårå.

– Bzzzzzzzz! säger apparaten och ger order till musklerna att spänna sig.
– Ajajajajajajajaj! skriker alla mina smärtreceptorer eftersom de inte alls gillar känslan.
– Moahahahahaaaaaaa, säger jag som skiter fullständigt i all smärta som inte sitter i knäregionen.

Anledningen till att muskelfästes-sens-inflammationen slog till är nämligen att min lårmuskel strax ovanför det onda knät är helt förtvinad; på fem år har jag inte använt den normalt. Vid alla basketövingar, alla promenader och alla dansskuttstillfällen har jag kompenserat med andra benet såpass att det onda benets muskler bara har lagt av. När jag plötsligt efter operationen kunde börja gå normalt igen, sa benet:

– WTF! Vabaha? Sluta! Det här känner jag inte igen! Stå still! Halta som förut! Stopp, annars inflammerar jag dig i ett fäste!

QED.

Share
16 kommentarer

Jag går som en indian

Plötsligt pratar alla (definitionsfråga förstås) om hur det kommer sig att vi går som vi går.

För så här med hälen pang i marken först, gick vi ju inte alls för 500 år sedan. Ahaaaaa, tänker ni och minns hur jag skrev om de tokiga 100 åren när vi inte hade höger- och vänsterskor; nästan alla skor var då identiska, oavsett vilken fot som skulle i.

En 1500-talstolla.

Men njae, nu handlar det om hur vi ju inte hade hårda skor med klack förrän på 1500-talet. (Träskor fanns dock i Nederländerna på 1200-talet. I Sverige nämns tollorna inte i tryckta källor förrän 1496.)

En 1700-talssko.

Tänk hur ni går barfota på en grusgång. Aj, aj, aj, säger ni och minns hur ni som småbarn sprang obehindrat på allt, inklusive glödande kol. Men visst sätter ni i ert barfotaminne nu ner fotbladet före hälen? Prova!

[provpaus]

Känner ni er lite fåniga? Som balettdansöser? Yup, så är det. Sådär gick man alltså innan de hårda skorna uppfanns!

Modern barfotasko!

Nu kan ni – om ni är nyfikna eller inte tror mig – kolla på den här videon med kramsande grusgångar och en man iklädd mockasinmjuka skor. Det kan ni inte alls, för den videon försvann! Här kommer samma budskap på ett oerhört mycket tristare sätt utan kramsande grusgångar och med bedrövlig musik. (Stäng av ljudet.)

Och nu till mitt (jävla) knä. Jag skrev ju häromdan att det gör mer ont trots operationen. Men vet ni vad som händer om jag trippar omkring som mannen i videon?

– Det gör inte lika ont!

Trippetripp, trippar jag och kan inte fara fram som ett jehu eftersom jag

  • måste koncentrera mig
  • får ont om det går för snabbt
  • vill försöka vara någorlunda gåkonsekvent i en vecka i alla fall
  • har hört av en fysioterapeut att jag har muskelfäste- eller seninflammation och att det här inte alls är en dum idé.
Det här är jag.
Share
58 kommentarer

Knät gör ont

Det nyopererade knät (17/8) gör ont. Mer ont än för två veckor sedan, men mindre ont än före operationen. Jag gör mina fysioterapeutiska övningar som jag ska. Men vaff… jag skulle ju dunka, dansa jitterbugg och stappla upp på Himalaya redan igår, hade jag tänkt.

Så här känner jag mig.

Då kan man förstås påtala att det finns människor som det är mer synd om, vilket ju är en självklarhet som inte piggar upp alls.

Määääh.

Fly mig istället en hovnarr! Berätta en rolig historia! Öppna champagnen! Eller, vänta, här har vi sådant som är uppiggande …

Sådärja. Nu är jag inte riktigt lika bekymrad längre. Jag har nämligen kommit på att jag helt enkelt är Rom. Inte den här:

Nej, just nu är jag som Rom på 200-talet: ledsen över forna stordåd, flödande vin och vita pelare. Jag kravlar förstås i leran, men gör det som soldat Bom med ett leende.

Jag ska fortsätta simma som Doris i Hitta Nemo och tänka som Paul McCartneys pappa: ”Put it there [sträcker fram handen] if it weighs a ton.”

Mitt knä-Colosseum ligger kanske i ruiner, men är vackert i kvällsljus. (CC BY-SA 2.5)

Verkmästaren i knät har bara tappat en hammare bakom knäskålen, förlagt förstoringsglaset och råkat ta salt istället för socker i cementblandningen. 

Share
30 kommentarer

Wounded Knee Massacre! Sophiahemmet FTW!

– Bort, fula slemklump! sa Cornwall till Gloucester i King Lear.
– Ja: bort, fula slemklump! sa jag till min satans menisk.

Igår hade jag tydligen 100 % menisk i knäna. Detta trots att kirurgen den 10 januari 2013 sades ha karvat bort de skadade delarna som jag fick när jag trillade omkull på scenen i Umeå 2012. Den mystiska skada som jag utan att känna till det lyckades orsaka nu i somras, var tydligen även den meniskrelaterad. Säg ”menisk” och jag får något mörkt i blicken. (Men kanske säger jag det inte längre.)

Alla meniskslamsor fick under onsdagen gå på basketlandskamp och se Sveriges tvåmetersmän vinna – och se här så fint jag (trots menisken) ler i tv-sändningen:

Sverige ledde här med 35-12, vilket var helt sanslöst fantastiskt! (Bilden togs av en tv-tittande basketspelarmamma hemma i Eskilstuna.)

Idag har jag däremot kanske bara 95 % menisk kvar eftersom en superhjälte gick in i knät och såg hur jävla trasig menisken var och därför tog han … zzzzz och zzzzz samt zzzzz. (Han förklarade vad han hade gjort, men jag måste ha slumrat till, för jag minns bara att han var glad, att sjuksköterskan på uppvaket var glad, att gardinerna var så blåa och fina samt att solen lyste både ute och inne.)

Nu följer här en oerhört utförlig rapport. Med en nästan-nakenbild. (Känsliga tittare varnas.) Det kan bero på att jag är påverkad av morfin, men också på att de där bortplockade meniskslamsorna och smärtan har tyngt mig så att jag just nu flyger på små lyckliga endorfinmoln.

I morse vaknade jag med svinto-frisyr hos min mamma på S:t Eriksplan. Man måste tvätta sig noggrant med ett desinfektionsmedel både dan före dan och på operationsdagens morgon – och detta medel funkar lika bra på håret som någonsin sandpapper och ullkarda. Dessutom är det vansinnigt trist att tvätta varenda liten cm² av kroppen.

Jag gick de 31 minuternas gångväg till Sophiahemmet eftersom

  • det kanske var sista gången jag gick en promenad
  • jag kanske skulle komma att vakna med ett amputerat ben
  • narkosen kanske skulle hamna fel så att jag aldrig mer skulle vakna eftersom narkosläkaren kanske var full
  • huvudstaden i solljus klockan 06:45 är alldeles förtjusande!

Gjorde det ont i knät? Ja, som satan. Men, förstår ni, jag var precis som Gunde Svan med sin axel ur led, som Björn Borg med muskelsträckningen i magen och som Anja Pärson med ett störtloppsfall i hela kroppen – bara lite ”äsch, pffft, tssst”.

Jag var även som Butcher 1988.

Under promenaden mötte jag nästan bara morgonjoggare med ryggsäck, en och annan onsdagspubseftersläntrare och hundägare. Cykelställena stod tomma och bilarna var få. ”De överlevande” var som vanligt min första association.

Framme på Sophiahemmet fick jag byta om till JÄTTESTORA, grova trosor med gällivarehäng. I mina ögon var de så fantastiskt roliga och absurda, att jag snabbt konstaterade att jag var ensam i omklädningsrummet och därför borde ta en bild. För att inte bli anklagad för att göra utvik à la Fib Akutellt 1975, har jag kapat bilden upptill och gjort den svart-vit.

Se alltså på bilden som ett semidokumentärt konstverk eller som reklam för lumpenkalsonger 1944.

Iklädd dessa – samt knähöga strumpor och en djupblå pappersmorgonrock – fick jag sedan i en stor sjuksal träffa en himla massa människor som presenterade sig med namn och titel. Alla var så rasande trevliga.

– Hej, det är jag som är narkosläkaren, sa narkosläkaren.
– Hej, är du nykter? svarade jag.
– Det var då en jävla fråga! hörde jag en uppbragt patient säga på andra sidan förhänget.

Narkosläkaren sa att det nog är värre med flygplanspiloter, som gärna slår runt på kvällarna före en flygning. Operationsläkaren, operationssköterskan, operationsundersköterskan och narkossköterskan blev alla mina bästa vänner och jag fick berätta allt jag visste om särskrivningar och sociolekter, som inte räknas som dialekter.

– Sociolekten ”svenska med arabisk brytning” som talas av ungdomar som har svenska som modersmål ger nämligen hög status. Keff och guss och … bla bla bla sa jag.

Dessutom berättade jag för säkerhets skull att jag en gång vaknade efter narkosen och hade tio sjukvårdare som skrattande hängde över mig eftersom jag under narkosens inflytande hade berättat om min dröm – en lång och ingående samt av detaljer fylld fantasi där jag kysste Johnny Depp.

Istället för att räkna ner från tio strax innan narkosen tog mig till drömlandet med Hollywoodskådespelare, sa jag:

– Särskrivningar som är roliga, är t.ex. ”färsk kyckling lever” och ”drages i vått till stånd” och det påminner mig om … sju öl. Sex öl. Nej, åtta öl och nzzzzzzzzzz …

Sedan drömde jag om landskampen.

Drömmen såg ut precis så här. (Basketspanjoren och svärsonen Julian, basketspelarna Ramon och Emma samt baskettanten Lotten.)

Klockan 09:45 blev jag väckt av uppvakets sjuksköterska, som hette precis som min Broder Jakob. Han frågade om jag hade ont, och ville veta på en skala till 10 hur ont jag i så fall hade. ”Sju eller åtta, satan vad ont det gör!” tänkte jag och svarade käckt:

– Ptja, fem … sex kanske.

Då fick jag en rosa-brun morfindos och kände strax att jag skulle kunna gå upp och dunka med herrboll uppe på 3,05 meters korghöjd.

– Har du väckt mig före 09:45? sa jag nyfiket till uppvakets anfader: Syster Jakob.
– Javisst, klockan halv tio pratade du en himla massa om särskrivningar och att du inte hade kysst Johnny Depp samt att du var besviken över det.
– Oj, förlåt, sa jag, för Syster Jakob kunde ju inte veta vad det var jag hade babblat om i operationsrummet.

Sedan fortsatte jag glatt att babbla och gav massa boktips – och drog det där om sociolekter igen. Varefter jag helt utan smärta trippade in på toa, träffade kirurgen (fast inte inne på toa) och försökte att låta bli att kyssa honom i brist på Johnny Depp.

Det är så hälsosamt och stärkande på sjukhus!

– Berätta om operationen! sa jag.
– Jag skulle precis säga att jag nu tänkte berätta om operationen, sa kirurgen.
– Sorry.
– Det här kommer att bli bra. Vi gick in här på insidan av knät och såg precis vad det var som har gjort så ont. Då reagerade du kraftigt med höjd puls och blodtryck – du kände alltså ingenting under narkos, men då hade du ont. Rejält ont.

Aha, tänkte jag och kom ihåg den överraskande stora mängden salt som jag nyss hade gnuggat bort ur ögonvrårna.

– Vi kollade också på utsidan av knät, men kunde inte se att någon del av menisken saknades. Detta är underligt med tanke på din tidigare operation, där en del av menisken ju skulle ha tagits bort.
– Men vaff…?
– Ja, men nu är det fixat. Du har lite flikar i brosket och du är lite skrovlig bakom knäskålen, men någon grav artros såg vi inte. Mild artros, javisst. Men sannerligen inte ”grav” som det stod i en av dina tidigare journaler.

Än en gång fick jag motstå impulsen att kasta mig om halsen på Johnny Depp. Eh, kirurgen.

Och så fick jag svar på varför man inte sätter in menisk-implantat när man ju fyller all världens byster med hur mycket som helst.

Oerhört läckert meniskimplantat om ni frågar mig.

Man pluttar ofta in meniskimplantat i Belgien, men 6–7 % av patienterna drabbas sedan av infektioner. Detta är inte tillräckligt låga procent för Sverige, vilket jag måste hålla med om … nu när jag är fixad.

Här ligger jag horisontell och hög hemma hos mamma.
Share
59 kommentarer

Menisk-slask

Efter att i början av juli först blivit nästan enbent av knäsmärta och sedan fått trippla röntgenundersökningar på både härsan, tvärsan och baklänges, kom så svaret via telefon:

– Din menisk är ju sprucken på både längden och tvären. Det är inte konstigt att du har fått så ont.
– Va? Menisken! Det hade jag ingen aning om!
– Nämen det kan du inte veta, lilla gumman. Vad söt du är – du kan inte veta det eftersom även vi har svårt att sätta en diagnos. Men din menisk är verkligen i småbitar.

Men så här kunde jag ju lira senast i maj! (Det är vänstran som är kass, men för balansens skull har båda knäna knäskydd.)

Här måste vi ta en kränkthetspaus. Blev jag fly förbannad över det där lilla gummandet. Blev jag arg av söthetskommentaren? Nej, inte alls. Inte det minsta lilla. Jag är ju nästan som en liten gumma som är väldigt söt när jag inte förstår. Dessutom var läkaren villig att omedelbart sätta upp mig på en operationslista. HEUREKA!

Nu till en förklarande bild, som inledningsvis inte alls ser särskilt förklarande ut eftersom jag trodde att det där mitt i bilden var en rumpa och att guldpengen satt i någons höftled. Men nej, det här är ett muskulöst lår med högerknä på väg mot höger bildkant.

”Meniskerna är två halvmåneformade broskskivor som sitter mellan lårben och underben. En menisk på knäts insida och en på knäts utsida. Dess uppgift i knät är att vara stötdämpande, att tryckutjämna belastningen och bidra till stabiliteten i knät.” Men jävlar vad snygg han är, menisken!

Och swooooooooooosch flyger vi i tiden 2012, när jag blev lika glad, men den operationen faktiskt gjorde allt mycket värre. Men det är inte

  • samma skada
  • samma knäsmärta
  • samma läkare.

– Nu jädrar ska jag bli världens bästa knäoperationspatient! sa jag till läkaren och slog näven i bordet så att temuggen skvimpade omkull.

I tre veckor har jag tränat styrketräning i minst en timme per dag. Jag har även motionscyklat i källaren varje dag och dessutom köpt en apparat med muskelstimulerande elektroder som man sätter på låren om man inte kan använda knäna som normalt folk.

Men inte märker jag av nån skillnad, inte. (Tålamod är inte min bästa gren.)

På torsdag den 17 augusti kl 07:30 ska jag infinna mig jättenyduschad på Sophiahemmet i Stockholm. Jag ska vara renast i stan och håret kommer att se ut som ett penntroll med svintohår och de knälånga, vita strumporna ska vara mina bästa vänner.

Utan balsam försmäktar jag så här på torsdag.

Om jag så vaknar med hela vänsterbenet amputerat, så ska jag hålla humöret, tänker jag. Sådant jag med galghumorn sprittande kan säga är t.ex. ”spik i fooooten” och ”det man inte har i benen får man ha i njurarna” och så kan jag skriva grötrim där menisk får rimma på anemisk och ekumenisk samt sjunga en trudelutt om hur jag inte längre kan ha foten i en potta.

Men kan någon förklara för mig varför det inte är vanligare att man pluttar in en konstgjord silikon-menisk? Jag hade ju mycket hellre haft implantat där än på andra, putande ställen.

Putande penntrollet Lotten i lila stass.
Share
30 kommentarer