Operation Knee … with a Vengeance. Secret mission … catch the villain … little did they know … DEATH!
Äsch, jag försöker bara vara lite amerikanskt filmtrailerlik. Om en liten stund ska jag infinna mig på knäkliniken (nej, inte ett sjukhus) och iklädas konstiga kläder, långa strumpor och hur renskrubbad jag än är, kommer läkaren bombis att ta mig i handen och besudla mina bakteriefria händer med dödens pest.
Sanningen är att jag lider så extremt lite av bacillskräck att jag skrattade högt åt tunnelbanereklamen som jag såg igår. Ett företag som sålde handdesinfektionsmedel hade på väggen vid rulltrappan satt upp denna text (citerat ut minnet och säkert helt fel):
– Håller du i ledaren nu? Ah, då behöver du nog vår produkt.
Ledaren (gummibandet som man håller i när man åker rulltrappa) må vara smutsig och äcklig, men det är inget som jag någonsin har tänkt på. Jag äter mat från golvet, använder vilken tandborste som helst, torkar aldrig någonsin av läskburkar trots att jag dricker direkt ur dem och glömmer alltid att frukten ju måste tvättas av. När jag obduceras kommer detektiverna att säga att någon har förgiftat mig, sanna mina ord.
Men nu har jag verkligen följt instruktionerna till punkt och pricka och inte ätit eller druckit (eller snusat trots att jag fick det, men det kändes onödigt att börja) och skrubbat mig med Descutan både igår och idag. (Länken där går till en instruktionsfilm som gav mig ryggtvättsångest. Kom jag verkligen åt överallt?)
Det svåraste är egentligen inte att jag inte får äta, dricka, borsta håret med balsam eller ha på mig smutsiga strumpor utan att jag inte som vanligt får smörja in ansiktet med handkräm. Det drar och sliter i hyn och jag känner mig lite så här:
Kommentatorn PK skrev nyss:
”Jag tror att Lottens operation är en sån där man börjar med att sprätta upp från armhålan ner till fotknölen. Sedan plockar man ut allt hårt som finns innanför och byter ut det mot reservdelar i kolfiber, rostfritt stål och plast i moderiktiga färger. Sedan tråcklas man ihop med björntråd och efter en kvart på uppvaket så får man gå hem. Som bedövning får man en sup och en pinne att bita i.”
Låtom oss hoppas att han har rätt; vad ska jag annars berätta om?
Uppdatering efter ingreppet!
(Skrivet i sköldpaddstakt under the influence of droger.)
Precis som jag hade hört innan, fick jag smärtstillande tabletter före operationen – som skulle sväljas med ett glas vatten. Å ja ba:
– Men jag fastar ju sedan midnatt! Ska jag sabba det med att dricka vatten nu en kvart före operationen?
En sådan lättnad – det var verkligen fråga om Wounded Knee och inte inbillning! (Jag har alltså sprungit hos läkare med knäna i en evighet, men bara fått höra att de bara är lite slitna eftersom jag är ”till åldern kommen” och har spelat så mycket basket.) Det som fixades var
- en trasig menisk, som kapades, filades och flyttades och som har orsakat smärta på insidan sedan minst tre år
- trasigt brosk vid knäskålen, som har orsakat smärta på utsidan sedan minst tre år.
– Eftersom du är så ung … sa läkaren, men hejdade sig så att jag fick skratta färdigt och hämta andan.
– Eftersom du är så ung, fortsatte läkaren, kommer det här nog att ordna sig. Men du måste underkasta dig mycket träning.
– Träning! Muskler! Mina ben ska få muskler igen!
– Sakta i backarna. Det handlar om sjukgymnastik.
– MUSKLER!!!
Jag fick naturligtvis inte ha med mig anteckningsmaterial och ingen i personalen kunde fokusera på att fotografera mig under operationen. Men jag tror att det såg ut såhär.
Jag vaknade av att någon drog ut en kalebass ur halsen på mig och kunde inte förstå hur det inte alls var en kalebass utan ett smalt rör. Sedan serverades jag te och macka, varefter jag hoppade ur sängen och tog mig hem. Halv tre haltade jag in genom dörrarna, halv fem haltade jag ut.
Nu ska jag snart ta ett morfinliknande preparat som min djefla mannen hämtar ut på apoteket – för att kunna sova hela natten utan att ha ont. Sova? SOVA? Jag har ju knävlar i mig inte gjort annat det senaste dygnet.
Uppdatering igen
Aha. Inget recept med morfinliknande yr-medicin har ringts in. Aha. Hm. Men så bra, då slipper jag ju fundera över sömnen.
Men jisses! Bli döv av desinfektionsmedel? Vad har de i medlet? Och om du har proppar i öronen så kan du ju inte tvätta dem ordentligt. Tänk om någon lurig bakterie gömmer sig där? Lite kontraproduktivt …
Det jag tänkte på i går när jag såg PK:s kommentar tänker jag fortfarande på när jag ser tvättinlägget, nämligen att om de gör så, så kommer Lotten att bli Hugh Jackman i den här och påföljande hjältedrapor. Jag har då inte så jättemycket emot Hugh Jackman, men men Lottens hår oppanpå?
Nudelsoppa de lux.
Man får inte heller använda Descutan på hjärnan (sant!) enligt instruktionerna. Kunde inte DDM hjälpt till med ryggtvätten? Lycka till!
Wounded knee… Hm, hoppas de har lite bättre ordning på allt nuförtiden. Ser fram mot rapporter om ett framgångsrikt ingrepp!
Tröst och stöd är mitt andranamn.
Menar du P Tröst Och Stöd K Eller P Tröstochstöd K?
Jag har varit på en ’poliklinisk’ operation m.a.a utredningen om Melanomet:
-Lägg dig här. Vi skär. Visstja -plåster. Åk hem nu.
Var det så för dig också?
Hm Niklas det tål att tänkas på. Båda är ju bra på sitt eget sätt.
Knävlarns!
Hur gick det? Har jag missat nåt? (kom just in).
Det brukar vara 2-1 till någon när man inte varit med i dramatiken. Hoppas att det är till Lotten.
Knävelborrar?
Oj, redan frisläppt. Knäfoto på FB!
På väg hem för tillfället?
Efter avregleringen av apoteken har jag aldrig lyckats få ut allt på recepten på ett besök.
Stramar det i björntråden? Vilken är årets modefärg? Mår du bra, man kan må lite pyton efter narkosen.
Narkos? Huriallsindar hamnade du där? Knäoperationer brukar vara väldigt lokala och man får delta (om man vill) i allt karvande, filande och fixande. Det ville jag inte, låg bara och lyssnade och tittade i taket, så det blev lite långtråkigt. Men det hela livades upp av att en av dem som idag räknas till samhällets stöttepelare snodde en kirurgmundering och lyckades ta sig in och underhålla mig en smula. Vi var unga då. Och säkerheten på sjukhus var inte så välutvecklad. Men narkos? Varför denna drastiska åtgärd?
Karin, det låter ju spännande! När jag opererades på 70-och 80- talet var dörren till barnavdelningen så låst, att mamma och pappa var tvungna att hålla ordning på besökstider och sånt. Fort Knox, nästan.
Narkos till alla! (Jag frågade, och det fanns inget alternativ.)
Jag mår finfint, men är ruskigt långsam i tanken. Folk pratar och pratar och jag låter dem tala till punkt, till exempel.
… och mej sövde dom när det skulle opereras med lokalbedövning. Dom kunde inte söva bara armen, så dom fick söva hela mej. Senare har jag funderat på om det kanske berodde på något annat – kirurgen måste ju kunna fokusera och hinner väl inte svara på alla frågor samtidigt som det ska skäras.
Hm. Jag tycker det är fubbigt att enbart skriva ut recept för avhämtning på smärtstillande efter ingrepp. De brukar kunna skicka med en tablett eller två direkt i handen, för alla eventualiteter.
Men hur som helst: Hurra för genomförd beskärning!
(Själv är jag helt o-opererad, men den andra hälften lyckades ådra sig dubbelsidigt fotledsbrott via enkel trappslintning en gång, och då var det spikar och plattor och senare utdragning av en del av spikarna, så då skars det en del. Och han berättade med glädje om hur intresserad han var av videoskärmen där han såg alla benbitar fogas ihop och sådär, det var så spännande att han glömde att det var han själv som var föremålet.)
Ni ser väl strumporna i uppdateringen här ovan? Jag drog först upp dem till halva låret som änna cancandansös framför Toulouse-Lautrec. Sedan sprattlade jag till och så låg de nere vid fotknylan.
Men Pysse, antyder du att det framförallt är pratsamma och frågvisa personer som sövs?
Narkos luktar som spolmedlet på vindrutan. Om man får det i mask. Dottern brukar få en yttepytteliten shot i armen som hon somnar på två röda av. Läskigt snabbt!
Det är en hypotes, Karin. Än så länge tycker jag att den verkar hålla.
Och Lotten, vi har full förståelse för att du tappade fokus där, men visst hade det varit kul att få se andra partier av din can-can-performance också, utöver säckade strumpor, alltså.
Du ser, Lotten, patienten ska ligga still – inte sprattla!
Mig har ingen nånsin skurit i, förutom jag själv, och det var av misstag. Hyvla aldrig ost med brödkniv. Och helst inte i en byggbod full med grävmaskinister, som måste berätta om sina avsågade armar och ben, innan de är vänliga nog att skjutsa dig till akuten för omplåstring (två stygn).
Jag sövdes via en ingång som sattes i handen och fick syrgas i munnen, vilket tydligen är så hälsostärkande att damerna i Hollywood betalar dyrt för att få sitta med ansiktsmask och andas då och då. Och tydligen pladdrade jag ända ini kaklet, och då mest om kall öl. (Inte såndärn ljummen utan pysch, PK.)
Nu är jag vansinnigt sugen på apelsiner och har inte det minsta lilla ont i knät. Jag går som en anka och ser på vänsterbenet ut som en orm som har svalt en ko. Och så tänker jag som sagt segt.
Mmmmm … Skönt att det verkar ha gått bra i alla fall. Det märks att du tänker lite segt. Det andra stycket i din text skulle du knappast ha godkänt en vanlig dag. Den första meningen är förresten inte glasklar heller.
Än så länge har jag klarat mig från kniven även om en läkare erbjöd sig operera min brutna fot för sisådär 30 år sen – jistanes vad tiden har gått fort!! Brottet har aldrig läkt ordentligt så jag skulle kanske sagt ok men för det mesta hankar jag mig fram ändå och utan alltför stora smärtor. Man ska ju som bekant inte klaga! Så det gör jag inte.
När kan vi förvänta oss första basketrapporten? På måndag??
På Akkis i Uppsala heter det infart tror jag, inte ingång.
Det gläder mig att du är reparerad! Hur länge måste du hasa runt med kryckor innan du tar dig runt med alla knän igen? Får du äta hejdlöst igen, du måste ju ha lite att äta ikapp efter föregående hungriga dygn?
Jag tror, PK, att det hette infart här också. Jag ställde så många frågor som jag inte minns.
PGW: Inga kryckor! Jag kan stappla runt och hasa mig fram så fint så. Och äta ikapp håller jag som bäst på med: surdegsbröd med smör och chiliost just nu. Tepotta. Kakor som Artonåringen har gjort. Tre apelsiner. Mums.
Är du liksom stelbandagerad eller kan du/får du böja knäet?
(Vem försöker jag lura? Finns foton på paketet, eller snarare, kommer det att finnas foton på paketet? Just nu ska du förstås äta och sen sova eller vila eller … eller knarka, om du någonsin får därför lämpligt morfin …)
Infart brukar det heta. Låter som nånting man tar sig in till ett parkeringsgarage med. Min granne vid ett av mina kirurgiska äventyr trodde att jag fått en infarkt när syster talade om för doktorn att dom satt en infart på mig.
Chiliost är nästan lika bra som morfinpreparat. Dess bitska smärta kan nog få knäsmärtorna att kännas mindre intensiva. Men man måste dosera rikligt för att det ska funka.
Morgonmusik, jag tror stycket heter Lottisk marsch.
Den Lottiska marschen var väldigt uppiggande, säger jag där jag sitter i sängen hög på Citodon.
(Denna kommentar tog förstås uppåt två timmar att skriva.)
Jag tror att det var Citodon som en dotter inte gillade att ta ty efter en stund tappade hon styrslen i ett ben.
Citodon får jag ont i huvudet av.
Frågan är om denna är att betrakta som en lyxyacht
eller som en flytande herrgård?
Annika, jag förstår precis din make. Det är ju jätteintressant att titta på skärmen under processens gång. Kommer ni ihåg ”Reservdelsmänniskan”? Var nog favoritprogrammet när jag var 10 eller 12 eller så.
Knaprade Citodon utan hejd när jag hade mitt första diskbråck. Jag var så tillvand så jag märkte inte av det direkt, men det var en märklig uppvaknandekänsla när jag slutade äta dem efter operationen. ”Va, var det så här världen såg ut?”
Vad skönt att operationen är gjord! Önskar god bättring! Att inte få dricka te…hu!
[…] (släng er i väggen, alla ni som har PT), vilket är som det ska vara en gång i veckan sedan knäoperationen i januari. För jag är inte som andra patienter (sade hon stolt). Jag har skött mig och gjort […]
[…] knäoperationen i januari har jag tränat med en sjukgymnast som en gång i veckan med ett förtjust fniss har […]
[…] nu är det ju så här att jag sedan knäoperationen i januari inte har läkt som jag borde. Istället för att trippa omkring som en prinsessa och […]
[…] ska jag behöva vänta ett halvår på en tid då igen? – Eh, när var det du opererades? – I januari. – […]
[…] det var dags att kolla upp knäsmärtan. Lotten föll omkull på scen i Folkets hus i Umeå. Lotten opererades av en förmodligen tafflig läkare. Lotten letade med ljus och lykta efter läkaren som nästan […]
[…] bilder. Kortison insprutades. Jag föll omkull på en scen i Folkets Hus i Umeå. Jag opererades i vänsterknät – trasig menisk och vilsna broskbitar togs bort. Jag fick överjävligt ont och […]
[…] hade jag tydligen 100 % menisk i knäna. Detta trots att kirurgen den 10 januari 2013 sades ha karvat bort de skadade delarna som jag fick när jag trillade omkull på scenen i Umeå […]
[…] 2013 är den stora knäboven. Kirurgen, som heter E*ia* R*mi (jag vågar inte skriva ut namnet eftersom […]