– Bort, fula slemklump! sa Cornwall till Gloucester i King Lear.
– Ja: bort, fula slemklump! sa jag till min satans menisk.
Igår hade jag tydligen 100 % menisk i knäna. Detta trots att kirurgen den 10 januari 2013 sades ha karvat bort de skadade delarna som jag fick när jag trillade omkull på scenen i Umeå 2012. Den mystiska skada som jag utan att känna till det lyckades orsaka nu i somras, var tydligen även den meniskrelaterad. Säg ”menisk” och jag får något mörkt i blicken. (Men kanske säger jag det inte längre.)
Alla meniskslamsor fick under onsdagen gå på basketlandskamp och se Sveriges tvåmetersmän vinna – och se här så fint jag (trots menisken) ler i tv-sändningen:
Idag har jag däremot kanske bara 95 % menisk kvar eftersom en superhjälte gick in i knät och såg hur jävla trasig menisken var och därför tog han … zzzzz och zzzzz samt zzzzz. (Han förklarade vad han hade gjort, men jag måste ha slumrat till, för jag minns bara att han var glad, att sjuksköterskan på uppvaket var glad, att gardinerna var så blåa och fina samt att solen lyste både ute och inne.)
Nu följer här en oerhört utförlig rapport. Med en nästan-nakenbild. (Känsliga tittare varnas.) Det kan bero på att jag är påverkad av morfin, men också på att de där bortplockade meniskslamsorna och smärtan har tyngt mig så att jag just nu flyger på små lyckliga endorfinmoln.
I morse vaknade jag med svinto-frisyr hos min mamma på S:t Eriksplan. Man måste tvätta sig noggrant med ett desinfektionsmedel både dan före dan och på operationsdagens morgon – och detta medel funkar lika bra på håret som någonsin sandpapper och ullkarda. Dessutom är det vansinnigt trist att tvätta varenda liten cm² av kroppen.
Jag gick de 31 minuternas gångväg till Sophiahemmet eftersom
- det kanske var sista gången jag gick en promenad
- jag kanske skulle komma att vakna med ett amputerat ben
- narkosen kanske skulle hamna fel så att jag aldrig mer skulle vakna eftersom narkosläkaren kanske var full
- huvudstaden i solljus klockan 06:45 är alldeles förtjusande!
Gjorde det ont i knät? Ja, som satan. Men, förstår ni, jag var precis som Gunde Svan med sin axel ur led, som Björn Borg med muskelsträckningen i magen och som Anja Pärson med ett störtloppsfall i hela kroppen – bara lite ”äsch, pffft, tssst”.
Under promenaden mötte jag nästan bara morgonjoggare med ryggsäck, en och annan onsdagspubseftersläntrare och hundägare. Cykelställena stod tomma och bilarna var få. ”De överlevande” var som vanligt min första association.
Framme på Sophiahemmet fick jag byta om till JÄTTESTORA, grova trosor med gällivarehäng. I mina ögon var de så fantastiskt roliga och absurda, att jag snabbt konstaterade att jag var ensam i omklädningsrummet och därför borde ta en bild. För att inte bli anklagad för att göra utvik à la Fib Akutellt 1975, har jag kapat bilden upptill och gjort den svart-vit.
Iklädd dessa – samt knähöga strumpor och en djupblå pappersmorgonrock – fick jag sedan i en stor sjuksal träffa en himla massa människor som presenterade sig med namn och titel. Alla var så rasande trevliga.
– Hej, det är jag som är narkosläkaren, sa narkosläkaren.
– Hej, är du nykter? svarade jag.
– Det var då en jävla fråga! hörde jag en uppbragt patient säga på andra sidan förhänget.
Narkosläkaren sa att det nog är värre med flygplanspiloter, som gärna slår runt på kvällarna före en flygning. Operationsläkaren, operationssköterskan, operationsundersköterskan och narkossköterskan blev alla mina bästa vänner och jag fick berätta allt jag visste om särskrivningar och sociolekter, som inte räknas som dialekter.
– Sociolekten ”svenska med arabisk brytning” som talas av ungdomar som har svenska som modersmål ger nämligen hög status. Keff och guss och … bla bla bla sa jag.
Dessutom berättade jag för säkerhets skull att jag en gång vaknade efter narkosen och hade tio sjukvårdare som skrattande hängde över mig eftersom jag under narkosens inflytande hade berättat om min dröm – en lång och ingående samt av detaljer fylld fantasi där jag kysste Johnny Depp.
Istället för att räkna ner från tio strax innan narkosen tog mig till drömlandet med Hollywoodskådespelare, sa jag:
– Särskrivningar som är roliga, är t.ex. ”färsk kyckling lever” och ”drages i vått till stånd” och det påminner mig om … sju öl. Sex öl. Nej, åtta öl och nzzzzzzzzzz …
Sedan drömde jag om landskampen.
Klockan 09:45 blev jag väckt av uppvakets sjuksköterska, som hette precis som min Broder Jakob. Han frågade om jag hade ont, och ville veta på en skala till 10 hur ont jag i så fall hade. ”Sju eller åtta, satan vad ont det gör!” tänkte jag och svarade käckt:
– Ptja, fem … sex kanske.
Då fick jag en rosa-brun morfindos och kände strax att jag skulle kunna gå upp och dunka med herrboll uppe på 3,05 meters korghöjd.
– Har du väckt mig före 09:45? sa jag nyfiket till uppvakets anfader: Syster Jakob.
– Javisst, klockan halv tio pratade du en himla massa om särskrivningar och att du inte hade kysst Johnny Depp samt att du var besviken över det.
– Oj, förlåt, sa jag, för Syster Jakob kunde ju inte veta vad det var jag hade babblat om i operationsrummet.
Sedan fortsatte jag glatt att babbla och gav massa boktips – och drog det där om sociolekter igen. Varefter jag helt utan smärta trippade in på toa, träffade kirurgen (fast inte inne på toa) och försökte att låta bli att kyssa honom i brist på Johnny Depp.
– Berätta om operationen! sa jag.
– Jag skulle precis säga att jag nu tänkte berätta om operationen, sa kirurgen.
– Sorry.
– Det här kommer att bli bra. Vi gick in här på insidan av knät och såg precis vad det var som har gjort så ont. Då reagerade du kraftigt med höjd puls och blodtryck – du kände alltså ingenting under narkos, men då hade du ont. Rejält ont.
Aha, tänkte jag och kom ihåg den överraskande stora mängden salt som jag nyss hade gnuggat bort ur ögonvrårna.
– Vi kollade också på utsidan av knät, men kunde inte se att någon del av menisken saknades. Detta är underligt med tanke på din tidigare operation, där en del av menisken ju skulle ha tagits bort.
– Men vaff…?
– Ja, men nu är det fixat. Du har lite flikar i brosket och du är lite skrovlig bakom knäskålen, men någon grav artros såg vi inte. Mild artros, javisst. Men sannerligen inte ”grav” som det stod i en av dina tidigare journaler.
Än en gång fick jag motstå impulsen att kasta mig om halsen på Johnny Depp. Eh, kirurgen.
Och så fick jag svar på varför man inte sätter in menisk-implantat när man ju fyller all världens byster med hur mycket som helst.
Man pluttar ofta in meniskimplantat i Belgien, men 6–7 % av patienterna drabbas sedan av infektioner. Detta är inte tillräckligt låga procent för Sverige, vilket jag måste hålla med om … nu när jag är fixad.
