Hoppa till innehåll

– Är det knappar på apparaten?

Från vardagsrummet hördes frustrerade grymtanden, några svordomar och det typiska THUD som uppstår när någon kastar en kudde i en soffa. Någon var helt klart arg. Men varför i vardagsrummet? Arg är man ju mest i köket där det finns läxor, smulor, möss men ingen vitlökspress. (Den är alltid borta fastän vi har fyra stycken.) Jag närmade mig den ilskne sonen lite försiktigt.

– Vad händer?
– FJÄRRKONTROLLERNA är borta!
– Till tv:n?
– JA!
– Men … huh … du tittar ju aldrig på tv …?

Ingen av oss tittar längre – men betalar för en massa kanaler gör vi gladeligen.

– Nej, för fjärkontrollerna är ju borta.
– Kolla här, om man gräver fram den här apparaten från bakom sladdhärvorna så kan man faktiskt trycka på knapparna här och byta kanal med pila…
– Är det knappar på apparaten? WOW!

Ojoj. Sådär kan man ju som barn här i huset inte säga, för då trycker man ju på mina inre nostalgiknappar. Jag måste plötsligt hålla en föreläsning om … om … hur det känns att t.ex. bära en sån här tv.

Nu är förstås våra barn vana vid dåtiden eftersom

  • vi ideligen har dem att slå upp saker i bok-NE
  • jag har ett sladd-telefonlager i källaren
  • och jag då och då köper en dagstidning för om inte annat i alla fall få höra prasslet.

Om ni känner som jag – att detta är lika viktigt som att t.ex. veta hur knyppling ser ut, hur man knäppte kängorna med en liten pinne i början av 1900-talet och att brylkräm en gång var nåt jätteviktigt att ha – då föreslår jag att njuter av detta sju minuter långa klipp (och visa upp det vid kvällsmaten). En applåd för ”Alla presidentens män”!

Man kan vara lite ofokuserad alldeles i början (jag vet ju att många har koncentrationsproblem nuförtiden), för då etableras bara det H-fyllda namnet Kenneth H. Dahlberg. Efter ungefär 30 sekunder kommer Robert Redford och börjar leta i telefonkataloger och sedan ska han på en stökig tidningsredaktion ringa och anteckna och alla pratar i bakgrunden – och så kan man slötitta igen en stund.

Det sista som händer är att man ser en tv, en tidning, ett block och en blyertspenna. Ack, 1973.

Tror ni nu att jag tänker dra en parallell mellan Nixon (som ju ”Alla presidentens män” handlar om) och Trumpen (som ju alla dagens nyheter handlar om)? Nähedå, jag tror att vi tar det en annan dag. Istället får ni se …

Knyppling.
Knäppkängeknäppare.
Brylkräm.
Share
Publicerat iBloggen

34 kommentarer

  1. Ninja i Klockrike

    Som knypplare känner jag att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka?
    Naturligtvis är Watergateaffären viktigare än en knypplad spets, men hur mycket viktigare?
    Och varför?
    Och vilken spets är det som är avbildad?
    Själv håller jag på med Kumlagallret, en svensk spets från 1642 i Kumla kyrka. Den utförs med flätor och kastuddar.
    Hör det hit?
    Eller dit?
    Var kommer barnen in?

  2. Knäppkängeknäppare?
    Det var nåt nytt för mig. Var det ett verktyg som alltid behövdes till detta, eller var det ett hjälpmedel?

    Fördelar/nackdelar med knäppkängor vs snörkängor?

    Kumlagaller fick mig att tänka på något helt annat.

  3. Ökenråttan

    Brylkrämkillen ser då ut som om han när som helst skulle kunna hamna bakom ett kumlagaller. Den där galna yxmördarblicken och det stadiga greppet om ‘a blunt instrument’, en i detektivromaner vanligt förekommande beskrivning av mordredskapet. (Jag läser just nu en biografi om Dorothy L. Sayers. Det kan ha influerat mina tankegångar här.)

  4. Magganini

    Instämmer, den brylcreemsmannen skulle jag inte ha velat träffa på.

    Just det hårkontrollsmedlet är väl ganska ute nu vad jag förstår, annars verkar inte användandet av sådant direkt ha minskat. I närmsta mataffär fylls åtskilliga hyllmeter av gel, spray, mousse, paste, wax, oil, powder och jag vet inte allt. På ren svenska alltihop.
    Förresten, jag undrar om inte Brylcreem faktiskt har kvar en liten hyllplats bland det andra i affärn?

  5. Nu vet jag hur “mina” telefonförsäljare ser ut.

  6. Cecilia N.: Knäppkängeknäpparn och kängan på bilden är från 1899, beställd i Paris och använd av fru Emily Fick, född Kylander, Stockholm. Nordiska museet är stolt ägare.

    Man kunde knäppa utan knäpparn, men det var så rysligt svårt – särskilt när skon var stel och ny.

  7. Ninja i Klockrike

    Kumlagallret i produktionsstadiet:

  8. Jag älskar ny teknik, men bara häromdagen insåg jag att även jag har svårt att hänga med och anamma alla nymodigheter.
    En modern anorak i 3-lagers funktionsmaterial beställdes på nätet (eftersom just anoraker inte finns i butiker längre, då efterfrågan är liten.) Men när den kom fram var det en regnjacka, tyckte jag! Och sprang till Uppsalas båda friluftsbutiker för att få det bekräftat. But no. Båda intygade att den nya supertunna och lätta anoraken skulle kunna ersätta min gamla hederliga anorak i tätvävd bomull.
    Nu får jag heller inte veta på ett tag, då eländesförkylningen la krokben för årets fjälltur.

  9. Ninja i Klockrike

    Turligt nog så finns det väl fortfarande vindtät poplin att köpa?

  10. Ja, det gör det ju Ninja, men själva poängen var att jag ville byta ut min gamla tunga mot en modern lätt. Jag fattade bara inte att det var så stor skillnad på materialet!

  11. Jag läste inte i rätt ordning här, och blev alldeles förskräckt över att Pysseliten absolut ville byta ut sin gamla tunga.

  12. Nä, det var ju inte lätt att förstå. Den gamla anoraken är faktiskt superbra på många sätt och har funkat hur länge som helst, så det är ju inte helt nödvändigt att byta ut den heller.
    Men så är det väl med ny teknik. Det kommer något nytt, uppgraderat och så byter vi ut det gamla. I den här uppgraderingen har materialutvecklingen tagit ett jättekliv.

  13. Kan inte låta bli att fundera lite på hur en modern lätt tunga skulle kännas…

    Och så försöker jag också i likhet med Pysse tänka Ack, vad är väl en vecka i fjällen… och glädja mig åt lite nyinköpt utrustning i alla fall. Den omsorgsfullt planerade veckan med barn och barnbarn gick nämligen om intet för min del, på grund av den där 60-procentiga influensan. (Årets influensavaccin sägs ju bara skydda till 40%. Någon som vet om det är så att vaccinet skyddar 40% av gruppen vaccinerade, eller om den som får influensa, trots vaccin, skonas till 40%?)

  14. Jag är jättefrisk, har en gammal men champagnesmakande tunga och har alldeles nyss minglat järnet med hela redaktionen på Språktidningen. Snart ska jag färdigställa en artikel om hur man skriver roligt (och tråkigt).

    Snöglappet här i Stockholm var på intet sätt förtjusande. Hela Drottninggatan var en enda lång sörja som påminde lite grann om Vasaloppsspåren när de är som sämst.

  15. “Snöglopp” heter det väl ändå.

  16. Ja, egentligen heter det snöglopp. Och egentligen är det inte tungan som smakar champagne utan faktiskt champagnen. Men det är smällar man får ta!

  17. Ninja i Klockrike

    Det är populationen man räknar på när man bedömer procentsatsen, Karin.
    Årets vaccin har skyddat 40 % av de vaccinerade mot influensa. De drabbade har drabbats av virusstammar som inte finns med i vaccinet eller som är förändrade till någon del, så att man blir lite mindre sjuk.
    Det blir då samma sak som när man känner att man har en förkylning i kroppen, men att den inte behagar bryta ut. Det virus man drabbats av är ett som man har haft förut, men det har muterat en aning, så ens immunförsvar känner igen det till en del, till en del inte.
    Varje gång man genomlidit en virusinfektion så är man livslångt immun mot just det viruset.
    Det är bara det att de jävlarna muterar sig hela tiden, och då kan man smittas igen. Och igen. Och igen.

    De hoppar mellan olika organismer och tar med sig, eller lämnar kvar bitar av DNA också. Det kan vara bra biter eller dåliga. såna viruset hittat på själv, eller såna värdorganismen har.
    Man tror att den här mekanismen kan ligga bakom vissa evolutionära språng.
    Spännande så det inte är klok!!

    (Alla vet förstås att virus inte kan föröka sig på egen hand utan behöver en värdorganism där de tar sig in i cellerna och använder reproduktionsorganisation där?)

  18. Lotten: Hä hä.

  19. Statiskskt sett utgör alltså Hyttis och jag 40% av befolkningen eftersom vi båda klarat oss från influensan. Hela befolkningen skulle då vara 5 individer. Resonemanget faller dock på att vi, på grund av snöglappet, aldrig kom iväg och fick någon spruta mot den förödande farsoten. Jag hörde på P1 att Sveriges befolkning är skitusel på att förstå detta med procent. Det kanske är förklaringen till att våra observationer verkar fel på något sätt.
    Visst är det mysko att det verkar vara bättre ställt med promillekunnadet?

  20. Magganini

    Ja, SG, först är det ju procent och sen blir det promille.

  21. Det här med procent och procentenheter är egengkligen värt en utläggning för sig. Jag har på olika politiska sajter sett att en ökning från fyra till fem pocent skulle innebära en 20-pocentig ökning, vilket iofs är matematiskt korrekt.
    Det är dock lika korrekt att påstå att ökningen var en pocentenhet, vilket kanske inte impar lika mycket men är på något vis mer seriöst. Guskelov använder de flesta av våra så bespottade MSM den senare beskrivningen.

  22. Jag är visserligen upptagen med att utreda gamla genitivformer, som jag (efter en idé av Ninja-Malin) ska prata om i radio imorrn, men nu måste jag ta en skrattpaus pga. Skogsgurras procent.

    [skratt skratt skratt!]

  23. Skogsgurra, min man biostatistikern tycker det låter som att ni tillhör en isolerad (insnöad) population som ska räknas separat.

  24. Det finns en journalist på vår tidning som också är urusel på statistik. Nån gång har vi väl mejlat och kommenterat, men nu suckar vi bara.
    Synd bara om någon svampar i sig tidningen och tror att de får i sig förstklassig sanning.

  25. Nej, Cecilia. Nog för att det har sina sidor att bo ihop med varandra. Och insnöade är vi emellanåt. Men att vi skulle ha separerat är nog taget ur den där tidningen som du inte tror på.

  26. Ökenråttan

    Jaså, minsann. Lotten ska skriva för Språktidningen. Jamen, då förlänger jag min prenumeration. Jag hade annars tänkt ta en paus. Tala om det för dom där på tidningen, Lotten. Du är en prenumerantmagnet.

  27. Ojojoj, sicket ett ansvar jag fick: prenumerantmagnet! Lovely!

  28. Språktidningen läser jag hos föräldrarna. Det har fördelen med sig att inte vi behöver förvara tidningarna nånstans (eller kasta dem, o fasa). Nackdelen är att jag är mindre sällskaplig när vi är där.

    Det tycks ha blivit plusgrader (två) idag. Då blir det tyngre att skotta.

  29. Inget slår väl ett knappdragspel? Verkar vara hundratals knappar på ett sånt.
    Annars har vi ju The Compometer. Rätt mycket knappar där också. Jag har förstås en – plus original oljekanna.

  30. På jobbet fick jag en gång av en näsvis kille frågan om jag verkligen kunde alla knapparna –och det är åtskilliga– i det lite maffiga kontrollbordet i Radiohusets S8. Sport, musik och numera mest P4 Extra.
    -Självklart inte, svarade jag. Konstpaus. -Bara de jag behöver.

    Knäpp tyst i klassen.

  31. Ingela

    Jag har lyckan att äga en röd Fjällrävenanorak från mitten av 80-talet. Köpte den på sportaffären i Lycksele och har använt den sen dess, flitigast på vårvintern. Vindbyxorna i samma tyg och samma ålder har gett upp (möjligen kan det ha spelat in att min byxstorlek har ändrat sig mer än min överdelsstorlek på trettio år) men anoraken är som ny. Lite blekare i kulören bara. Tvättar och impregnerar om den vartannat år eller så och vill aldrig aldrig skiljas ifrån den. Strängt taget är det nog min mest varaktiga relation i livet. Hittills.

    Den som likt min vän Elisabet i Halland vill ha en klassisk anorak får köpa en sån som på bilden. Levereras i någon av färgerna nästan vit, mer gulaktig samt mer gråaktig. Man får inte välja. Bettan färgar dem ljunglila, hallonröda eller nåt annat trevligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.